Slöjd- Min nya magiska syskonrelation

Det här blev ju inte alls som jag hade planerat. Men det är väl så de är, det som bildas i din tanke är inte alltid det som kommer ut på pappret. I alla fall inte för mig.

Jag hade planerat att skriva om mina upplevelser som studerande inom lärarlyftet i ämnet slöjd. Men jag känner faktiskt inte i skrivande stund att det gett mig så mycket att skriva om. Uppgifterna till första träffen kom visserligen redan i somras och jag är i princip klar med de ”jobbigaste” uppgifterna (vad de nu är som räknas till de jobbiga, vill säga). Jag har bokat hotell och flyg för när det är dags att ta mig från Stockholm till Umeå.

Jag kommer under ett års tid läsa 50 % på distans via Umeå Universitet till slöjdlärare. Något som jag tycker ska bli fantastiskt roligt och utvecklande och det passar verkligen mig just nu. Jag har redan i mitt bagage en lärarexamen med inriktning barn, teknik och skapande samt fritidshemmets pedagogik. Jag har sedan min examen 2009 arbetat som fritidspedagog på samma skola jag fortfarande håller mig fast vid. Jag har haft hand om ämnet slöjd vid ett tidigare tillfälle men mest så har jag arbetat i klass tillsammans med flera andra lärare och arbetat på fritids under eftermiddagarna (vilket varit det roligaste jag kunnat tänka mig i flera års tid). Det var faktiskt därför jag sökte till lärarutbildningen för att jag ville arbeta och utveckla fritidsverksamheten och ge elever en meningsfull fritid samt backa upp de elever som behövde stöttning på fritiden.

Idag är jag dock så otroligt tacksam för vad min utbildning innehöll, det har gjort att jag idag kan arbeta som lärare i svenska och matematik tillsammans med 3 fantastiska kollegor i 3 klasser med 4:or och 5:or. Utöver det har jag även ansvar för ämnet slöjd på vår skola. Ca 100 elever som JAG ska vägleda och guida inom textil-,trä-, och metallslöjd. Nu när jag ser det i skrift och inser att det är 100 elever som jag lära ut hur en symaskin fungerar kändes det plötligt lite övermodigt. 100 elever? lilla jag? är det ens möjligt?

Jag ska förklara varför jag anser att det är möjligt. Det handlar om eleven. Eleven är huvudpersonen i skolan, jag tror att det är lätt att glömma det ibland. Slöjd är ett ganska tacksamt ämne att ha hand om. Det finns något magsikt med slöjd. Något magiskt som jag själv haft med mig hela min skoltid. Mitt intresse för slöjd kom visserligen hemifrån, av mormor för att vara exakt. Det är faktiskt mormor som drivit mitt intresse hela tiden. Både i trä-, och textilslöjd. Först med stickningar och broderier både högt och lågt, lätt och svårt till när jag på högstadiet i träslöjden absolut var tvungen att snickra ihop en pall till mormor som absolut var tvungen att finnas i badrummet för alla barnbarn och trötta rumpor som behövde vila ibland.  Som sagt, det handlade om mig, eleven. Ja, alla gjorde pallar, men ingen pall såg ut som min. Hjärtformad och röd med änglar på.

Det är precis det som det handlar om. Eleven. För att få ett symaskinskörkort så måste alla mina elever sy en slöjdpåse men ingen är den andre lik. Otippat nog eleven som jag i huvudet trodde skulle välja hästtyget gjorde en tvärvändning och tyckte tågtyget var fantastiskt. Eller när en annan elev står och berättar om en ny ”bättre” lösning än den som stod i mitt häfte. Det är ju helt fantastiskt. Den här eleven tog sina egna förkunskaper och skapade något mer fantastiskt och hållbart än vad som förväntades av denna elev. Det gör det ganska lätt för mig att hjälpa de resterande 99 eleverna.

Sen hjälper det nog till att jag själv absolut älskar slöjd. Speciellt doften av sandpapper eller sågspån på sågbladet, eller när jag får nysta garn på min garnvinda och se hur den röriga garntrasslet blir till ett nytt fint nystan.

Vad menar jag med att slöjd är min nya syskonrelation?  Jag har fyra syskon. Två systrar och två bröder. Jag har fyra helt olika relationer till alla fyra. Under min uppväxt har jag både hatat och älskat dessa olika relationer helt beroende på var jag själv befunnit mig. Och då inte vilken världsdel eller stad utan själsligt eller till och med efter mitt eget humör.

Precis så är det med skolämnet slöjd. Ena veckan samarbetar symaskinen som en evighetsklocka och strular inte det minsta, till veckan efter då jag förstår frustrationen hos eleven som vill kasta spolen över hela klassrummet, men biter ihop och löser problemet för fröken har minsann sagt att problemlösning ingår i ämnet. Ibland är jag så frustrerad när jag inte hinner virka en provlapp eller sy ett visningsexemplar av något. Kommer jag någonsin hinna ifatt mig själv och mina ideér? troligtvis inte, men vad gör det när de ändå inte spelar någon roll i slutändan när mina 100 elever sitter med sina magiska inplastade symaskinskort?

 

collage_fotor

Inge hopp!

Ja, jag vill gärna inge hopp! Jag vet att många lärare har ett tufft läge just nu. Alla tjänster på skolan kanske inte är tillsatta. Kanske är fler kollegor än förra året obehöriga. PISA, sjunkande resultat, arbetsmiljö, lärarlönelyftet och många andra faktorer oroar och stressar. Mitt i allt detta vill vi ge alla elever bästa möjliga undervisning. Just det, ALLA elever. För många skolor står dessutom denna termin inför en ny utmaning, nämligen att ta emot och undervisa nyanlända elever, utan att ha så mycket tidigare erfarenhet av detta.

Och det är här min tanke om att inge hopp kommer in. För det går att skapa god undervisning för elever som inte talar svenska och inte har gått i skolan tidigare. Låt mig ta en elev jag har just nu som exempel. När hon kom till vår skola i november förra året hade hon aldrig tidigare gått i skolan och kunde ingen svenska. Naturligtvis hade hon ändå en hel massa kunskaper och erfarenheter med sig som vi kunde ta till vara i undervisningen. Vi satte genast igång med metodisk och noggrann läs- och skrivinlärning, samtidigt som eleven fick lära sig och utveckla kunskaper inom alla skolans ämnen. Inlärningen skedde via talspråket, högläsning, filmer, bilder, praktiskt arbete och med mycket stöttning och höga förväntningar. Eleven undervisades delvis i klass Hjärtat, som också är namnet på min blogg där jag och elever skriver om vårt arbete, delvis i sin ordinarie klass där klasslärarna var måna om att hon skulle komma in i klassens gemenskap och delta i så mycket som möjligt av klassens arbete.

I slutet av vårterminen jobbade vi i Hjärtat med bilderboken Grodan och främlingen. Den kunde hon även höra på sitt modersmål via Småsagor på UR.
image
Vi arbetade med bokens handling och karaktärer på flera olika sätt; samtalade, dramatiserade, ritade och samlade ord.

image
image

image

image

image
Slutligen skrev eleven sin egen version av sagan:
Grodan och främlingen
En dag kom en råtta och Grisen sa:
– Råttan kommer.
Och alla kompisarna sa:
– Vadå!
Grodan sa:
– Jag ska gå på natten och titta på Råttan.
Grodan titta på Råttan och känner att de luktar gott. Och sen kommer tillbaka till kompisarna. Nästa dag går Grodan till Råttan och ser att han sågar. Han bygger en soffa. Råttan klar på soffa och Grodan kommer och säger:
– Hej jag Grodan. Råttan säger:
– Jag vet. Jag kan läsa och skriva och jag kan 3 språk svenska engelska och spanska.

Då kommer Grisen tittar på Grodan och Råttan. Grisen sa:
– Varför står du där? Råttan så smutsig och Råttan lat.
Grisen sa till Grodan:
– Kom nu.
En dag Grisens hus brinner. Grisen springer och Råttan kommer fram och tillbaks med vatten. Och sen blir Grisen glad att alla är kompisar.
Nästa dag Råttan plockar hop. Grodan säger:
– Vad gör du?
Råttan säger:
– Ska gå till Amerika.
Alla kompisarna blir ledsna och säger hej då.

Denna termin inleder jag arbetet i den här elevens sva-grupp med att läsa Astrid Lindgrens Mio, min Mio.
image
Alla eleverna grips av berättelsen från första sidan och även den här eleven gör inferenser och egna reflexioner:
”Oj, ett magiäpple! Som i Snow White. Fast tant Lundin är inte dum, tror jag. Hon vill hjälpa.”
”Aha, han inte Stockholm nu, inte Sverige. Han saknar Benka så jättemycket.”
”Titta! Ett slott som i Cinderella. Där tror jag bor Konungen. Nu kanske Bo Vilhelm bli prins.”

Som sagt, jag hoppas att den här elevens resa kan inge hopp. Även nyanlända elever med mycket kort eller ingen skolbakgrund, kan nå skolframgång med hjälp av undervisning som präglas av glädje, modersmål, stöttning och höga förväntningar!

Om du vill samtala med mig om sva-undervisning eller mottagande av nyanlända elever är du välkommen till bloggen Hjärtat hos @frksarapersson, eller till Twitter där jag heter @frksarapersson.

Lyft skolan – att arbeta i en skola som faktiskt fungerar.

Med förhoppning om att hitta många kollegor att dela goda idéer med och inspireras gick jag med i Twitter. Jag har hittat mycket av det jag hoppades på när jag gick med, men samtidigt har jag aldrig mött så mycket negativitet och rena kränkningar mot lärarkåren som på Twitter! Det skapas trollkonton vars enda syfte verkar vara att attackera kollegor med kränkningar med resultatet att man faktiskt inte vågar föra en dialog eller uttrycka en åsikt då man inte vill ha en mob efter sig.

Är vi vuxna?

Är vi lärare?

Nästan vart man än tittar i sociala medier eller nyheter visas en starkt negativ bild av den svenska skolan. Dåliga arbetsförhållanden, dålig lön, stökiga elever, föräldrar som inte bryr sig, föräldrar som bryr sig för mycket, låga kunskapsresultat, bristande eller ingen tro på sin ledning o.s.v. Det är helt enkelt mycket negativt idag, tyvärr! Ofta är det vi själva som jobbar inom skolan som mest högljutt reproducerar denna bild. Varför skulle någon utsätta sig för att bli lärare idag?

Det finns dock ljusglimtar. Röster som höjs för att de inte känner igen sig i den mörka bilden som målas upp, lyckas ibland tränga sig in i flödena. Och visst finns det skolor runt om i landet som faktiskt fungerar, många skolor! Där arbetsförhållanden är bra, där eleverna är motiverade, där man har fungerande samarbete med föräldrarna, där kunskapsresultaten är goda och där ledningen är kompetent och tydlig. Låt oss titta på dessa skolor och lyfta det som fungerar istället för att trycka ner. Jag har turen att arbeta på en sådan skola, Visättraskolan i Huddinge kommun.

Men vad är det då som gör att skolan faktiskt fungerar?

Visättraskolan har ca 370 elever från förskoleklass upp till årskurs 6. Jag är inne på min andra termin på skolan men det känns som att jag har varit där i flera år. Bara det är ju rätt fantastiskt!

På Visättraskolan finns det en stark ”dela med sig” kultur. Formellt så började jag arbeta på skolan i januari 2016, men redan i oktober 2015, blev jag inbjuden till skolans låsta Facebookgrupp. I den gruppen delar personalen med sig av bl.a. lektioner, idéer, tips på föreläsningar, videoklipp från verksamheten eller annan information som rör skolan. Det har blivit ett slags digitalt “öppet klassrum” med mycket aktivitet och starkt positiv anda. Så när jag började arbeta på Visättraskolan, så hade jag redan kommit in i gänget, och hade redan en mycket god uppfattning om verksamheten och om hur mina kollegor arbetade.

Strukturen i schemat

Det som slog mig först när jag väl startat, var strukturen på schemat. Man kan se att det finns en pedagogisk tanke med hur schemat är uppbyggt. Det finns schemalagd tid för samplanering och egen planering. Då det är resurserna som i första hand är ute på rasterna så har lärarna gemensamma raster varje dag där de kan träffas i personalrummet och dricka sitt kaffe och samtala om allt möjligt. Bara det är viktigare än vad man tror! Sedan var ämnena inte så uppstyckade, ett ämne kan pågå en hel förmiddag.

Ex:

Sv/Sva 8:10 – 9:40.
Rast: 9:40 – 10:10.
Sv/Sva 10:10 – 11:30

Rektorn på skolan lägger schemat, hon ser det som en viktig del i sitt pedagogiska ledarskap och inte en administrativ börda då schemat läggs utifrån det pedagogiska förhållningssättet som hon sen vill ska förverkligas ute i klassrummen.

Strukturen på schemat möjliggör för oss lärare att bedriva en mer fördjupad undervisning där vi har större möjligheter att integrera fler ämnen, arbeta formativt och arbeta mot mer verkliga mål. Eleverna tycker om schemastrukturen då det blir färre antal ämnen per dag och de känner att de får tid till att förstå vad som sker och skapa nya kunskaper, tankar och idéer.

I schemat finns också avsatt tid, två timmar, varje vecka för det kollegiala lärandet med workshops som leds av skolledningen och skolans förstelärare enligt ett i förväg planerat kalendarium.

Hur arbetar man som förstelärare på Visättraskolan?

Även Visättraskolan har ju dessa “förstelärare” som debatterats flitigt i sociala medier, och jag är en utav dem!

Som förstelärare i IT har jag länge ansett att det bör finnas “krav” på förstelärare. Och ja. Här ställs det krav! Alla förstelärare får i början av varje läsår en uppdragsbeskrivning som konkret preciserar vad de förväntas arbeta med och göra under läsåret. Givetvis får vi ha synpunkter på denna uppdragsbeskrivning. Uppdragsbeskrivningarna bygger på de övergripande målen för verksamheten som formuleras i skolans arbetsplan. Samtlig personal får sedan ta del av dessa uppdragsbeskrivningar, så att ingen i verksamheten ska ha några frågetecken kring vad förstelärarna ska göra, hur deras uppdrag är formulerat och vilka förväntningar som ställs på oss.

Förstelärarna får redan vid läsårets slut kalendarium för nästkommande läsår. Där har vi fått några fasta tider för workshop/seminarium/föreläsning som en del i det kollegiala lärandet på skolan. Vi planerar dessa tillfällen utifrån den uppdragsbeskrivning vi har, vilket gör att vi både leder och deltar i det kollegiala lärandet på skolan. Våra pass följer vi sedan upp med våra kollegor genom handledning, stöd i undervisningen, klassrumsbesök och feedback. Våra kollegor skriver en analys i slutet av läsåret utifrån frågor som formuleras av skolans ledning, i den skriver de bl.a. om hur de upplever den kollegiala handledningen, workshops eller annat från förstelärarna. Skolledningen sammanställer de synpunkter som kommer fram och låter oss sen ta del av detta (anonymt). Därefter utvärderas vilka mål som uppnåtts så nya kan sättas samt vilka mål som måste arbetas vidare med.

Mitt uppdrag under VT16 har varit att handleda mina kollegor i att använda klassbloggar som vi har byggt. Syftet var att få in alla lärarna i den digitala världen och att få en mer levande relation mot hemmen. Det ställdes krav! När HT16 skulle starta, fick ingen längre skicka veckobrev med eleverna hem (om inte situationen i hemmet kräver det). Tack vare kravet, så lyckades vi tidigare än väntat med detta. Vi kunde då redan börja att få in alla lärarna i GAFE (Google Apps For Education). Idag arbetar vi hårt för att alla ska känna sig bekväma i GAFE vilket jag är helt övertygad om att vi alla snart gör!

Fantastiska fritidspedagoger.

Det andra som jag blev imponerad över var användandet av fritidsresurserna. I varje klass finns det minst en fritidsresurs som fungerar som en klassresurs, alltså på riktigt! Fritidsresursen arbetar tätt ihop med läraren och de har även gemensam planeringstid tillsammans.

Både lärare och elever känner ett stort stöd från dessa fritidsresurser. De är kompetenta, lyhörda, innovativa och delaktiga. Vikarier behöver vi inte heller ta in då vi hjälps åt ifall någon är borta. Då sparar skolan mycket pengar som kan användas på mycket bättre sätt! Dessutom kan man hålla en högre kvalitet och trygghet då det är personer som känner till verksamheten, eleverna och undervisningen som är med barnen hela tiden.

Jag hoppas verkligen att de själva vet om samt känner hur mycket vi uppskattar dem! Våra fritidsresurser är otroligt viktiga för att skolan ska fungera och för att alla ska må bra!

Kompetent ledning.

Det tredje som jag imponerades av var ledningens kompetens, engagemang och vision. Allt är så tydligt, strukturerat och planerat. Inget görs utan en tanke som de står bakom. De lyssnar på personalen, kommer med konkreta svar och är det så att de faktiskt kanske inte vet, så tar de snabbt reda på det.

Små saker som checklistor vid terminstart/slut, tydliga planeringsmallar, veckobrev, feedback och uppmuntran gör personalens arbete så mycket enklare. Man känner verkligen att man kan prata med sin ledning.

På skolan har vi tre ledord som vi arbetar utifrån: Kunskap, trygghet och trivsel. Vi tror inte att det behövs något konstigare än så för att få en skola som fungerar. Ledningen förstår verkligen att dessa tre värden är starkt beroende av varandra. Man visar att trygghet och trivsel för både elever och personal är avgörande för att kunskap ska kunna utvecklas och varje läsår planeras så att alla dessa tre värden ska främjas med riktade insatser. Små och stora saker för att bygga en vi-känsla, stolthet över skolan och lust att lära.

Alla skolor måste ha en kompetent ledning. Vår skolledning har påbörjat sitt fjärde läsår på Visättraskolan. Alla har sett vilken positiv skillnad det har blivit på verksamheten!

Visättraskolan – en helt (o)vanlig skola.

Det finns så mycket bra i våra skolor runt om i landet och det ville vi visa ett exempel på.

Jag, tillsammans med ledningen skapade då vår tv-serie Visättraskolan – en helt (o)vanlig skola.

Vi använde oss utav den pedagogiska plattformen som Huddinge Kommun har tagit fram som grund. Vi fokusera på begrepp från den pedagogiska plattformen som många av avsnitten sen belyser.

Serien har varit en viktig del i arbetet med att skapa en ökad stolthet över Visättraskolan. Visättraskolan är nu en skola man talar positivt om. Personal, elever och föräldrar är stolta över skolan, och det här är något som förändrats över mycket kort tid.
Innehållet främjar även en god arbetsmiljö för oss i personalen. Vi ser varandra, hur vi arbetar, och vilket engagemang och glädje som faktiskt existerar hos oss. En rejäl boost helt enkelt!
Vi är långt ifrån klara med serien. Detta läsår kommer minst fem avsnitt till och vi släppte det första avsnittet redan vid skolstarten. Ta er tid och titta på avsnitten, de är vårt sätt att lyfta det som fungerar för oss. Kanske ni hittar något ni vill lyfta på er skola?

Avsnitt 1

Avsnitt 2

Avsnitt 3

Avsnitt 4


Jimmy Askelius, Visättraskolan.

Twitter: @jimask84

Facebook: MagisterJimmy

Instagram: magister_jimmy

Email: jimmy.askelius@huddinge.se

Taldusch, kan det vara något?

Min chef sa vid ett tillfälle, när vi pratade om en elev, att vi skulle ”språkduscha” hen. Vad min chef menade var att eleven skulle få möjlighet att möta rikt språk i så många situationer dom möjligt. Att vi skulle tänka på det i alla lägen. Placeringar i klassrum, matsal, vid promenader på led, gruppindelningar och så vidare.

Nu har jag en ny klass (åk 3), nya elever och ett nytt läsår framför mig. Jag ansvarar för matematikundervisningen men tycker det har varit lite svårt att veta var jag ska börja. Jag har inte särskilt god kännedom om deras kunskaper eller vilka arbetsformer som passar dem.

Ämnet är brett som vi vet, mängder av viktiga delar. Jag vill hinna med allt! Men nu har jag landat i att taluppfattningen är vad vi ska lägga fokus på till att börja med. Målet är att de ska få med sig en god taluppfattning med möjlighet att lösa olika sorters uppgifter och använda sig av, samt förstå viktiga begrepp.
Nog skulle vi väl kunna ”talduscha” ett tag framöver?!
Det här blogginlägget är framåtsyftande, så risken finns ju att saker och ting förändras under resans gång. Men här delar jag min plan som den är just nu.
Taldusch var det. Jag funderar på hur eleverna kan möta tal i alla möjliga situationer i skolan och hur vi pedagoger kan lyfta taluppfattning. ”Vi sitter 12 vid det här bordet, hur många bestick finns här?” ”Vi ska se hur långt bakåt jag hinner räkna medan ni städar färdigt, jag startar på 500.” Pryda väggar och golv med talföljder, synliggöra viktiga begrepp och problemlösningsuppgifter eleverna jobbar med.
På lektionerna tänker jag utforma uppgifter som var för sig har fokus på en förmåga. Som till exempel två av dagens uppgifter:
Skärmavbild 2016-08-28 kl. 22.08.48.png
Skärmavbild 2016-08-28 kl. 22.09.06.png
Min vision är att erbjuda uppgifter som är kreativa och engagerande så att lärandet om tal inte blir tråkigt. Jag kan utnyttja digitala verktyg för att göra färdighetsträning mer stimulerande.
Jag vill nå dit att eleverna kan jobba i stationer, där jag kan välja att stanna på en station för att stötta och utmana medan de andra är mer självgående. I nuläget förstår jag dock att vi först måste bekanta oss med den typen av uppgifter och arbetssätt jag erbjuder, vilket kan innebära att jag nu måste hålla ihop hela gruppen och träna på stationsarbete när jag inte är ensam pedagog i klassrummet.
Resan har precis börjat och talduschen börjat strila. Kanske kan jag delge hur det framöver går i min egen blogg eller på Twitter.
Vi ses där!
@meFridalindell
fridalindell.com

Vad driver dig?

 

I våras hittade jag en gammal dagbok från min slutpraktik höstterminen-95. Vi hade fått i uppgift att skriva ner reflektioner och tankar. Jag trivdes mycket bra med både klassen och min handledare, en trygg, kompetent och erfaren lärare som brann för engelskundervisningen. En kort tid senare blev jag färdig grundskollärare 1-7 med inriktning mot svenska, so och engelska. När jag, väl medveten om min oerfarenhet, skummade igenom texten i dagboken fastnade jag för en mening; ”Den dagen jag inte längre är intresserad av att utvecklas som lärare hoppas jag att jag söker mig ifrån yrket”, stod det i slutet av boken. Förvånad och lite överraskad av den insiktsfulla reflektionen insåg jag att jag ringat in något väsentligt. Och att känna en lust, en glöd har för mig blivit viktigare med åren.

När jag för åtta år sedan fick möjligheten att fortbilda mig inom lärarlyftet och läsa svenska som andraspråk, fick mitt lärarliv en ny, tydlig riktning. Det var en häftig känsla när bitarna föll på plats och jag kände att jag hittat rätt. Möjligheten att få reflektera över undervisningen, testa nya sätt att arbeta och samtidigt få bekräftelse på att jag var på rätt väg var mycket givande.

Jag fördjupade mina kunskaper om språkets betydelse för allt lärande och hörde talas om genrepedagogik för första gången. Det som tilltalar mig i den pedagogiken är tydligheten. Det är en explicit undervisning som ger elever en ökad möjlighet att tillägna sig skolspråket och ger dem ord och begrepp för att tala om lärande. Häromdagen lyssnade jag på ett inslag från Vetandets värld i P1, som handlade om skolan och nyanlända elevers lärande. Britt Johansson, utbildningsledare vid Knutbyskolan i Rinkeby, intervjuades om skolans mycket framgångsrika arbete med genrepedagogik. Orientering, komplikation, lösning och evaluering, är inte det svåra ord för åttaåringar att lära sig?, undrade reportern. Inte alls, menade Britt Johansson och gav som exempel alla dinosaurier som många barn i en tidig ålder lär sig namnet på. Det handlar om att ha höga förväntningar.

I genrepedagogiken lär sig elever olika texttypers syften, struktur, sammanlänkande ord och andra språkliga drag. Cirkelmodellen, som är en skrivmodell som kommer från genrepedagogiken består av fyra faser.

  1. Bygga upp kunskap inom ett område
  2. Studera modelltexter, arbeta med olika aktiviteter i syfte att bekanta sig med den aktuella texttypen
  3. Skriva en gemensam text
  4. Skriva på egen hand

Det är viktigt att vi inte förenklar undervisningen utan erbjuder mer stöttning och jag anser att cirkelmodellen är ett suveränt sätt att stötta eleverna. Elever som inte varit länge i den svenska skolan kan delta i samma undervisning som sina kamrater och producera texter, vilket är oerhört viktigt för självförtroendet och det fortsatta lärandet.

Boken Att undervisa i läsförståelse av Barbro Westlund gav mig nya kunskaper som blev ytterligare en pusselbit i min undervisning, främst när det gäller läsningen. Westlund skriver om de strategier som goda läsare använder utan att de tänker på det. Läraren modellar i högläsningen och tänker högt samtidigt som vi ger eleverna ord och begrepp, ett metaspråk. Återigen handlar det om att synliggöra undervisningen.

Förra året gick jag läslyftet och den modul som gav mig mest var Samtal om text. Vi i kollegiet läste artiklar som på olika sätt belyste samtalets kraft och möjligheter. Genom samtalet kan vi främja läsengagemang, stötta och utveckla elevers skrivande och språkutveckling. Textsamtal inbegriper:

  • Läsförståelse och lärande – genom att samtala om texten blir den mer begriplig.
  • Motivation och elevdelaktighet – Språk, tanke och identitet hänger ihop. Vi kan nå fler elever i samtalet.
  • Bedömning – Vi kan i samtalet få syn på de svaga avkodarnas förståelse.
  • Kritiskt förhållningssätt – Alla texter har en avsändare och det behöver vi samtala med elever om.

I mitt möte med nyanlända elever har jag lärt mig mer om modersmålets betydelse för språkutvecklingen. Numera uppmuntras elever att använda sitt starkaste språk (det behöver inte alltid vara modersmålet) och i en framgångsrik undervisning används modersmålet som en resurs. Det är underbart att se elevers glädje över att hitta en bok på sitt modersmål i klassrummet!  Annat var det förr. I radioinslaget om nyanländas lärande intervjuades också Qarin Franker, lektor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet. Hon berättade om hur synen på användandet av modersmålet har förändrats sedan hon började arbeta som lärare på 70-talet . Förr blev man oroad när elever kodväxlade (blandade svenska med ord från andra språk) och det fanns en oro för att eleverna skulle bli ”halvspråkiga”, berättade hon. Medan vi nu ser att elever anpassar sig till mottagaren och använder sig av alla sina språkliga resurser.

IMG_0550

Språk, identitet och lärande hör ihop och jag brinner för alla elevers läs- och skrivutveckling. Anne-Marie Körling sammanfattar vårt gemensamma uppdrag: ”Skolan är en rik plats för språk. Låt oss ge språket ett medvetet värde. Undervisa om det. På ett rikt och nyanserat sätt”.

/Jessica Mellgren

Om du vill läsa mer om hur jag arbetar:

jessicamellgrenblog.wordpress.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skolan som norm

Denna text är ursprungligen publicerad på fritidspedagogik.se våren 2011.
Fem år har gått och fritidshemmet har sedan dess fått nya allmänna råd och ett eget kapitel i läroplanen, men grundproblematiken i texten kvarstår.
Skolan rankas högre än fritidshemmet, i politik, debatt, fackförbund och i den lokala organisationen. Vilket sätter avtryck på såväl löneutveckling som på fördelning av resurser och arbetsuppgifter och sätter käppar i hjulet för samverkan och för fritidshemmets pedagogiska utveckling.

Det är ett enormt svek mot yrkesutövare, kollegor och framförallt de närmare halvmiljonen barn i fritidshemmet. (Mer än 100 000 fler barn på fritidshem än elever på gymnasiet.)

Ofta när jag försöker beskriva fritidshemmets underläge i dagens pedagogiska diskurs möts jag av misstro. Är fritidspedagogen verkligen satt på en hierarkiskt lägre plats? Är inte arenan likvärdig? Underordnar sig verkligen fritidshemmets verksamhet skolans?

För att besvara dessa frågor måste vi kunna synliggöra den maktstruktur som råder mellan skolan och fritidshemmet. Jag ska försöka lyfta några av de större faktorer där skolan utgör norm för fritidshemmet och där skolan tillskrivs pedagogiskt tolkningsföreträde.

Först begreppet ”norm”. En norm i detta sammanhang är en oskriven regel som fungerar som mall och förutsättning och som förväntas gälla för alla.

Ett tydligt exempel på normativitet är heteronormen där utgångsläget för allas samliv är att de vill dela sitt liv med en partner av motsatt kön. Denna norm präglar hela samhället. Vårt vardagsspråk är fullt av heteronormativa begrepp som utesluter en samkönad relation.

I media, i bildspråk, i sexualundervisningen -ja, överallt är förväntningarna att samliv är något heterosexuellt. Detta blir ett maktspråk där icke-heterosexuella personer exkluderas eller endast existerar på undantag.

Samhället är fullt av dessa normer som begränsar och exkluderar det som inte lever upp till det sociala reglementet. Ofta är normerna så väl inbäddade i det vardagliga livet att de är svåra att upptäcka, men ju mer man synar desto mer kommer man se. Då språket i sig fungerar som värdebärare infinner sig en maktobalans redan vid vilken terminologi vi väljer -någon exkluderas och någon inkluderas utifrån vem som sätter normen.

I min följande redogörelse om en skolnormativ syn på barnomsorgen kommer jag dra paralleller med andra normativa obalanser för att tydliggöra relationen mellan fritidshem och skola.

SKOLA
Vi börjar med det gemensamma begreppet ”skola”. När fritidshemmets verksamhet flyttade in i skolans lokaler kan vi likna det vid ett giftermål mellan man och kvinna då tanken var att sammanfoga dessa två verksamheter till en gemensam -integration- och inte bara göra
en lokalmässig vinst genom en inneboenderelation. Vilket gemensamt namn fick denna nya relation? Vad heter era arbetsplatser? Förmodligen något med ändelsen -skola. Bergaskolan, Stenhamnsskolan, Mariebergskolan osv.

Vems efternamn är fortfarande vanligast att det gemensamma paret tar efter ett tvåkönat äktenskap? Vem är mall?

Redan i den starten satte skolan normen för det som skulle vara en gemensam pedagogisk agenda. Hur diskussionen lät bland fritidspedagogerna då är svårt att säga, men gissningsvis sågs namnet som en självklarhet då det faktiskt är en skola vi flyttar in i -precis som tankarna låter idag. Att vi inte finns med i den gemensamma enhetens benämning är det inte många som tycks vilja lägga energi på. Och med ens är integrationstanken borta och förhållandet de två verksamheterna i obalans.

Här vill jag passa på att göra en avstickare som också visar hur vilseledda vi blir av felaktigt använda begrepp. Integration handlar om att sammanfläta två olika delar till en gemensam helhet, men har snarare kommit att användas i de felaktiga betydelserna assimilering eller adaption. Detta begrepp har använts fel inom samhällsdebatten och det har använts på samma felaktiga sätt inom debatten samverkan mellan fritidshem och skola.

Under dessa hittills drygt 15 (!) åren av wannabe-fasoner har fritidshemmet nedmonterats totalt.Vidare kan man fundera om att plagiera skolan verkligen är rätt strategi.

LÄRARE
Vi fortsätter med begreppet lärare, som jag varit inne på förr. I ivern att höja fritidspedagogens ”status” (vad status innebär är ännu oklart och oformulerat) och för att förenkla sitt arbete tänker sig Lärarförbundet att det vore strategiskt att döpa om fritidspedagogen till lärare.

Många fritidspedagoger tycker detta är en ypperlig idé då det, enligt normen, låter mer exklusivt att vara lärare. En del hävdar att lärare beskriver vårt lärande bättre än pedagog, men det är snarast vice versa då pedagogbegreppet är närmare det breda spektra av lärande och förhållningssätt vi har i vår yrkesroll -jämfört med det snävare begreppet lärare. Dessutom öppnar detta dörren för en akademisk diskussion -kan vem som helst vara lärare? Och kan man byta titel hur som helst?

Vi tänker oss ovanstående namnbyte med namnen Erik och Khaled. Att bland annat arbetsmarknaden diskriminerar folk men icke-svenskklingande namn är bekräftat. Skulle vi då förorda strategin att Khaled fick byta namn till Erik för att undvika att han skulle förfördelas? Eller skulle vi snarare vilja lösa problemet på ett kvalitativt och djupgående sätt genom att arbeta för att människovärdet på de två personerna skulle vara likvärdigt?

Vem sätter vi som norm om vi uppmuntrar ett namnbyte?

Att lärarbegreppet dessutom inte används konsekvent kan liknas vid härskartekniken ”dubbel bestraffning”. Vi duger inte som fritids- pedagoger utan ska vara lärare. Är vi lärare duger vi inte som lärare när det kommer till avtal och arbetsvillkor. Det gemensamma
begreppet är bara gemensamt till ytan och är på så vis poänglöst. Precis som Khaled inte skulle nå samma respekt som Erik, trots namnbyte, när det visar sig att han inte äter gris eller önskar att få tid till bön.

Det enda resultatet är att det blir omöjligt att synliggöra vår specifika yrkeskår i lärarmängden. Att samlingsbegreppet skola och lärare dessutom utgör benämningen i de nya lagtexterna har helt sopat fritidshemmet från debatten.

Ett litet tankexperiment -vi vänder på begreppen och låter fritidspedagog vara normen för det gemensamma yrkesepitetet.

Ämneslärarna skulle heta ”fritidspedagog i MA/NO”, ”fritidspedagog i SV/SO”, ”fritidspedagog i idrott och hälsa” och så vidare. Absurt? Möjligtvis, men inte mer absurt än t ex ”lärare i fritidshem”. Och förutom att pedagogen blivit lärare har barnet, helt enligt strukturens passform, blivit elev.

LOKALER
Vi går vidare och tänker oss lokalernas utformning. I samboskapet mellan fritidshem och skola måste stora delar av lokalerna samnyttjas. Vem har företräde vad det gäller inredning av de gemensamma ytorna?

Vanligt är att klassrummet är väldigt mycket mer sig likt än hur fritidshemmets lokaler såg ut innan inflytt. Hur mycket har inte fritidsverksamheten fått göra avkall på jämfört med skolan i de fysiska rummen? Hur mycket vi än anser oss ha vunnit mark i skolan är exemplen på jämn fördelning av fysiskt utrymme försvinnande få. Då skolan utgör norm även på denna punkt har det på vissa ställen gått så långt att fritidshemmet tilldelats gympasalar, matsalar, korridorer eller rent av fått efterhandskonstruera en utomhuspedagogik då kvadratmeterna inte är rättvist fördelade.

SAMVERKAN
I många fall anser sig fritidspedagogen ha ett otydligt uppdrag, ställt i relation till vad undrar jag? Min hypotes är att vi anser oss ha otydliga mål i jämförelse med skolans ganska klara kunskapskrav. Vi skulle på så sätt tillåta skolan att vara norm även för formuleringen av fritidshemmets innehåll.

Jag kliver aldrig in på min avdelning oklar över vad jag ska göra, men jag har förstått att det finns de som tycker samverkanstiden med skolan behöver förtydligas. Alltså skulle den, sett ur fritidshemmets helhet, väldigt korta tid för samverkan påverka oss så mycket att vi är osäkra på vårt egna arbete. Skulle vi inte tillskrivit skolan pedagogiskt tolkningsföreträde genom att ha den samme som skönhetsideal skulle vi heller inte vara osäkra på vår roll. Vi har sålt ut vår pedagogiska stolhet och vårt pedagogiska självförtroende.

BEHÖRIGHET
Den nya behörighetsförordningen tolkas lite olika. Själv uppfattar jag det som att allehanda lärare blir behöriga att jobba på fritidshem.
Tiden får utvisa detta, men om så vore fallet vilja jag bara exemplifiera detta. Tänk oss att förskolläraren med sin kommande legitimation på samma villkor skulle kunna anställas som gymnasielärare. Förvisso tror jag gymnasieungdomarna inte skulle må dåligt av lite förskolepedagogik, men vi har trots allt olika roller, olika utbildning och olika kompetens.

(Texten skriven 2001 och det skulle mycket riktigt visa sig att Björklunds stab medvetet gjort fritidspedagogen obehörig i sin egen verksamhet. Mot detta ordnades protester och kampanjer på gräsrotsnivå. Utbildningsdepartementet backade en aning och fritidspedagogen var åter behörig. Dock står yrkeskåren ännu kvar utan legitimation.)

Och hur många gånger har inte högstadiekollegiet högljutt protesterat mot att få förskollärare som rektorer, trots att de har rätt utbildning?

Om skolans personal är behörig på fritidshemmet och inte vice versa skiner än en gång normen stark.

SKOLAN SOM OBLIGATORIUM
Ett argument som många brukar slänga sig med när ovanstående maktstrukturer skärskådas är skolans obligatorium. Att skolan självklart skulle ha företräde på den pedagogiska arenan då den är obligatorisk. Detta är en retorisk sanning med modifikation. Skolan är obligatorisk för barnet -punkt. Dock är det lika obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla skolbarnomsorg som att tillhandahålla skola. Att de allra flesta barn dessutom är inskrivna på fritids gör skolpliktens argument än mindre tungt.

Den ena verksamheten är alltså inte viktigare än den andra. Inte ur ett barnperspektiv och inte ur ett samhälleligt perspektiv -även om många tycks vilja tro det.

Listan på exempel skulle kunna göras lång, och börjar vi syna de mer konkreta obalanserna skulle listan kunna bli oändlig. Men jag tror jag stannar där. Jag lämnar ute högtider och traditioner som skolavslutningar. Jag lämnar ute den sneda fördelningen av personal. Jag lämnar ute utbildnings- och undervisningsbegreppen. Jag låter bli att nämna begrepp som skolgård, skolpolitiker eller skolhälsovård. Jag redovisar inte makten över kunskapssynen. Jag håller mig från att djupdyka i indelningen av läsår och terminer eller val av tid för fackliga möten eller after work. Eller de stora löneskillnaderna mellan lärare och fritidspedagog.

Jag tror ni själva kan fortsätta listan när ni tittar er omkring på er arbetsplats men en normgranskande blick.

Jag lämnar en kvalitativ samverkan dithän, då jag tror att det är ett fjärran mål så länge vi inte kan ha en kvantitativ rättvis representation av våra verksamheter.

Ska vi fortsätta likna relationen fritidshem och skola med obalansen mellan kön kan vi kika på hur synen på den egna könsrollen är.
Kvinnan tillåts till viss del ta del av den manliga arenan då mannen utgör norm. Men sällan uppmanas mannen att lämna sin snäva könsroll till förmån för jämställdhet (jmfr lärare-pedagog).

En annan tydlig liknelse finns vad det gäller rekommenderad strategi från i synnerhet fackförbund -nämligen ta mer plats! Fritidspedagogen ska alltså å ena sidan kuva sig under rådande maktstrukturer samtidigt som vi å andra sidan uppmanas att synliggöra oss. Att bollen passas tillbaka till den som förfördelas är klassiskt. Kvinnan tilldelas också uppgiften att ta mer plats medan mannen inte får i uppgift att ge mer plats.

Jag vill avsluta med ett känt exempel som med lätthet kan appliceras på de fritidspedagoger som anser att det inte finns någon obalans verksamheterna mellan:

I en klass fick läraren i uppgift att fördela ordet exakt 50/50 mellan flickorna och pojkarna. Läraren gjorde detta under en period och frågade sedan eleverna hur de uppfattade fördelningen. Föga förvånande tyckte pojkarna att flickorna tilldelats mer än 50% av talutrymmet. Mer spännande var flickornas reaktion -de tyckte också att de själva tilldelats mer än 50%.

På samma sätt anser jag att det är mellan skola och fritidshem. På de enheter där det anses vara totalt ömsesidig respekt och jämn fördelning verksamheterna emellan är fördelningen kanske i själva verket högst 60/40, om vi skrapar på ytan.

Detta är uppförsbacken i att återerövra fritidspedagogiken, vi är så inordnade i maktstrukturen att vi nöjer oss med smulor från det gemensamma kakfatet.

/Andréas Nyberg

En skolas arbetsdagar eller kort och gott schema

Skolstart och alla vill ha ett så bra schema som möjligt. Men vad är ett bra schema? Är det sovmorgon alla dagar i veckan och helst sluta innan lunch? Är det när jag har långa raster så jag kan hänga med kompisarna? Är det när jag som pedagog har alla mina lektioner innan lunch för att eleverna är piggast då? Är ett bra schema, ett schema där så många som möjligt, elever och pedagoger, har varierande dagar som är ungefär lika långa?

Jag gillar verkligen att lägga schema. Tycker om utmaningen att få till ett schema som så många som möjligt tycker är bra. Jag har sett många scheman för olika skolor och det fascinerande är att alla skolor tänker olika. Vilka lektioner ska vi lägga parallellt. Vilka ämnen lägger vi först. Jag tror att alla skolor har just sina flaskhalsar som påverkar i vilken ände schemaläggaren måste börja.

Jag jobbar på en skola med cirka 100 personal och 400 elever. För mig är det viktigt att mina kollegor är med i schemaprocessen. Kort kan jag säga att den processen består av två steg. Tidigt på vårterminen får i stort sett all personal skicka in önskemål kring vad de vill jobba med nästkommande läsår. Utifrån skolans behov och den kompetens som finns bland personalen skapar vi ett organisationsförslag. Nästa steg i processen är att arbetslag och personal skickar in önskemål kring schema. Här vill jag att den pedagogiska tanken ska styra önskemålen. Utifrån detta skapar jag ett schemaförslag som jag har som mål att arbetslagen ska få se innan vi går på sommarlov. För att återigen poängtera att det är eleverna och den pedagogiska tanken som är i fokus i första hand får arbetslagen se klassernas scheman innan jag går ut med personalens personliga scheman.

Hos oss jobbar vi med långa lektioner i den mån det är möjligt. Självklart är att vi måste tänka olika för olika klasser, men utgångspunkten är långa lektioner. (Läs gärna min kollega Sara Anderssons blogg om långa lektioner) När vi jobbar med långa lektioner blir utmaningen för pedagogen att skapa en variation av innehållet för att alla klassrummet ska finna undervisningen utmanande och intressant. Vinsten som jag ser det med långa lektioner är att dagen för eleverna inte blir så splittrad. Vi hinner tillsammans tänka kring vad det är vi jobbar med utan att hasta vidare till nästa lektion. Att ge eleverna tid för reflektion och eftertanke är viktigt. Då vi har ett gemensamt sätt på skolan att starta och sluta lektioner på är de långa lektionerna också av värde upplever jag. (Läs gärna min kollega Sara Ahléns blogg om att rama in lektioner) Utan att behöva känna stress kan vi börja lektionen med att i många fall återkoppla till föregående lektion och avsluta den med att fundera kring vad vi har lärt oss på lektionen.

Vi försöker också i möjligaste mån lägga samma ämne parallellt för flera olika klasser. Detta för att på ett bra sätt kunna utnyttja de resurser vi har på skolan på bästa sätt. Vi har en specialpedagog i varje arbetslag på skolan och jag upplever att de är tacksamma om ämnena läggs parallellt där det finns möjlighet. (Läs gärna min kollega Jessica Kälveheds blogg Tillsammans) Det underlättar även för undervisande pedagoger då de kan arbeta tillsammans över klassgränser för att undervisningen ska möta och tillgodose alla elevers behov.

Schema är spännande. För mig handlar det otroligt mycket om att jag för en dialog med mina kollegor när jag lägger schemat. Att bjuda in kollegorna i arbetet via diskussioner, hur vi bäst kan stödja våra elever i deras vardag, är för mig ett sätt att skapa schemat tillsammans med kollegor även om det i slutändan är jag som lägger pusslet. Utan en dialog vore detta pussel inget kul att lägga men tillsammans kan vi skapa bästa möjliga förutsättningar för att våra gemensamma arbetsdagar ska bli så bra som möjligt, främst för alla våra elever men även för pedagoger då schema är så mycket mer än bara start- och sluttider. Ett väl fungerande schema är genomtänkt och anpassat utifrån pedagogiska tankar och syften och alltid med eleven i fokus.

@lindafornander

Hej elev!

PastedGraphic-2Idag börjar din andra vecka på läsåret, ditt andra läsår här i Sverige. Du kom i vintras, studerade svenska under våren på din första ”språkintro-skola”. Nu har du gått vidare och tillsammans med 21 andra elever ska du i år börja läsa alla grundskolans ämnen. Du vill klara det på ett år, men du har mött lärare som säger att det kanske är bättre att räkna med två. Det handlar ju inte bara om att klara grundskolans kurser, utan också att vara förberedd för gymnasiets. Men du är beredd att jobba hårt, du vill lyckas: få en utbildning och skaffa ett jobb.

Du sover lite bättre än i våras, även om du fortfarande inte vet om du får uppehålls­tillstånd i Sverige. Du har bestämt dig för att du vill lära dig svenska, men det blir också bra att studera engelska. Dessutom är du extra intresserad av kemi, du vill lära dig mycket! Och du har en klasskompis som vill läsa tyska, han har bott i Tyskland och vill inte förlora det han lärt sig. Och kanske kan det vara en utväg om det inte går att stanna i Sverige?

Första veckan avslutades med att alla skolans ettor samlades och elevkåren välkomnade er. Det var mäktigt med alla elever, musiken och dansen och eleverna som ordnade det helt utan lärare. Du vill ju gärna lära dig ”fult språk” och din lärare säger att det bästa nog är att fråga andra ungdomar om vad som används just nu. Men det var inte så lätt att fråga, det var svårt att höra och att få kontakt, de flesta hälsade mest och sa ”hej” bara. Men det verkar som om de kan prata – du såg ju i matsalen hur det snackades, till och med första dagen när alla var nya och inte kände varandra ännu.

I höst ska du också börja läsa modersmål. Dina kompisar har berättat om det, men eftersom du kom efter 15 september förra året, när anmälningstiden gick ut, fick du inte börja då. Nu är det dags, och du ser säkert också fram emot att lära känna andra elever som bott mycket längre i Sverige, även om det blir tufft att åka till en annan skola och studera ytterligare två timmar en dag varje vecka, efter din skoldag som börjar åtta och slutar kvart i fyra.

Flera av dina lärare har aldrig haft nyanlända elever tidigare och de funderar på hur de ska kunna hinna med alla ämnesområden, om inte annat än för att kunna kartlägga och se vad du kan, och hur det ska gå med svenskan. De som undervisar i NO kan använda Skolverkets kartläggningsmaterial, men det är inte klart i alla ämnen än. Och eftersom det är grundskolekurser du ska läsa har de inte lika mycket tid till för- och efterarbete som för lektionerna i gymnasiekurserna.

Det du inte vet så mycket om ännu är hur dina lärare försöker planera för samarbete mellan Språkintroduktion och Nationella program. De tänker försöka hitta tillfällen när både du och andra elever kan bidra med olika erfarenheter så det blir ett utbyte, även om bara några i taget deltar, och det därmed blir lite rörigt i din vanliga klass. Det första startar nästa vecka och flera är planerade, t.ex. ett filmprojekt om diskriminering, skönlitterär läsning av böcker som finns i en vanlig och en lättläst version med gemensamma boksamtal, och projekt i dans och musik.

Inte heller vet du eller dina lärare hur situationen i världen kommer att utvecklas den här hösten och vintern. Du som har kamrater och släkt som försöker ta sig till Europa, kommer du att vilja ansluta till dem i ett annat land om de inte kommer hit? Det blir kanske annorlunda än för dina klasskamrater som har kommit till Sverige ensamma, och vars familjer och tidigare skolkamrater inte längre lever, de tänker mer på att livet från och med nu ska levas här om de får uppehållstillstånd, i fred och med tak över huvudet, även om saknaden och sorgen är stor.

Så snart din Syv, studie- och yrkesvägledare, är klar med antagningen till de platser som blivit lediga efter elever som flyttat under sommaren, och de sista fyra platserna som genom missförstånd inte hade fyllts, börjar arbetet med att se vilka betyg du och dina klasskamrater har med er. Några har ju påbörjat gymnasieutbildningen före ankomsten till Sverige, och några har bilagor med som visar att ni har nått betyg i ett par ämnen i grundskolan.

Så till höst- eller jullovet, då kanske både du och dina lärare kan se vägen framåt lite tydligare än det som skymtar just nu.

Och till sommaren läser du kanske det här blogginlägget, och förstår språket i det och betydelsen det vill skapa.

Det gäller ORDEN, det man också kan kalla för lexikon, med nominaliseringar som t.ex. samarbete, utbyte, diskriminering, alltså ord som från början är verb. Det gäller också partikelverb som t.ex. att anmälningstiden gick ut och så olika ord som på något sätt signalerar att du uttrycker sannolikhet, vanlighet, förpliktelse och villighet, som t.ex. kanske, vill, nog, säkert, det som gemensamt kallas modalitet.

Du kommer även att förstå GRAMMATIKEN som t.ex. olika sats­konstruktioner: både fria satser som kan stå ensamma, och bundna satser. Och satser där ordföljden inte är rak utan omständigheter (som tid och plats) kommer först och deltagaren (vem eller vad) får flytta till efter det finita verbet (alltså verbet som talar om när något händer: nu eller då?) eftersom det verbet alltid kommer på andra plats i fria satser. Kanske förstår du också att en sats kan låna deltagaren från satsen innan, som i den andra meningen i inlägget ((du) studerade svenska …) Men innan du klarar allt det kommer du att vara ruggigt bra på att hitta processerna (verbfraserna med både det enda finita verbet och det eller de icke finita som kan finnas i samma sats) i alla satser, eftersom betydelsen i en sats ofta är lättast att tolka om man börjar där.

Och du kommer att sortera nya processer du lär dig efter typ: aktionsprocesser (springer, läser, lagar), mentala processer (tänker, tycker), verbala processer (talar, ropar – såna som behövs när man vill t.ex. vill återge en dialog) och så de där som bara knyter ihop innehållsorden före och efter, de som kallas relationella processer (är, heter, har).

Så när det gäller framför allt lexiko-grammatiken kommer du att ha ett språk för språket, det som brukar kallas metaspråk, som hjälper dig att packa upp texter du läser (och även att planera för texter du ska skriva förstås). Det metaspråket är hämtat både från den vanliga, form-baserade skolgrammatiken och från SFG, den Systemisk Funktionella Grammatiken som är en av teorierna som Genrepedagogik är baserad på. Med hjälp av metaspråket har din lärare under året stöttat dig och dina kompisar, alltså satt upp byggnadsställningar som stöttning (ytterligaren en nominalisering!) som du kunnat kliva på när du byggt din kunskap.

Även TEXTEN som helhet kommer du att tolka – du ser på i vilket sammanhang den förekommer och vad den vill åstadkomma. Du kommer att förstå att den är skriven av en lärare som vill ge bloggläsarna en ögonblicksbild av skolstarten i augusti 2016 och hur den ter sig för både en lärare (som skriver) och en elev (som texten handlar om). Att det är tänkt som en text att reflektera över, och som kanske (alltså med en viss grad av sannolikhet) förändrar tankarna på något sätt? Och du kommer nog också att greppa att läraren som skriver vill bjuda in andra lärare till att bli nyfikna på och se vinsterna med Genrepedagogik och metaspråket från SFG.

Vad sa du? Om de nyfikna lärarna vill läsa mer om SFG? Böcker? Jaha, du tänker så. Ok, här förslag till läsning. Först en överblick och helhetsbild:

Kuyumcu, Eija (2013). Genrepedagogik som verktyg i språk- och kunskapsutvecklande undervisning och lärande. I Hyltenstam, K. & Lindberg, I. (red.) (2013). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle (s. 605–631). (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Sedan en som beskriver SFG i teorin. Den är bra som uppslagbok:

Holmberg, P. & Karlsson, A-M. (2006). Grammatik med betydelse: en introduktion till funktionell grammatik. Uppsala: Hallgren & Fallgren.
Och en med bra inledningskapitel till de tre metafunktioner som SFG utgår från:

Holmberg, P., Karlsson, A-M. & Nord, A. (red.) (2011). Funktionell textanalys. Stockholm: Norstedt.
I en bok som utgår från de olika genrerna finns också ett eget kapitel om SFG:

Johansson, Britt & Sandell Ring, Anniqa (2012) Låt språket bära. Stockholm: Hallgren och Fallgren.

Det finns också en kort inledning om SFG i lärarhandledningen till läroboken Fördel 1 som Natur och Kultur har givit ut. Avsnittet heter ”Lärarhandledningens teoretiska utgångspunkter”.
Och har man bara läst lite innan så är den här boken en guldgruva, det gäller bara att ”gå med” i resonemanget, för det känns bakvänt i början för den som är tränad i skolgrammatik:

Hedeboe, Bodil och Polias, John (2008) Genrebyrån. Stockholm: Hallgren och Fallgren.
På engelska finns:

Derewianka, Beverly (2011) A new Grammar Companion for teachers. Sydney, PETAA (Primary English Teaching Association Australia) (Digital utgåva: http://www.petaa.edu.au > Publications > Epub)

Och så till sist två artiklar som handlar om hur lärare lär och använder SFG:

Gebhard, Meg, Chen I-An, Graham, Holly, Gunawan Wawan (2013) Teaching to mean, writing to mean: SFL, L2 literacy, and teacher education. Journal of Second Language Writing 22 (2013) (s. 107–124).

Moore, Jason & Schleppegrell, Mary (2014) Using a functional linguistics metalanguage to support acade­mic language development in the English Language Arts. Linguistics and Education 26 (2014) (s. 92–105).
Det räcker, va? Länk till min blogg på Pedagog Stockholm? Ok, men jag vet ju inte vad jag hinner skriva i år. Jag tänker alltid att det ska bli av, men lyckas sällan … ni elever och undervisningen kommer alltid före. http://pedagogstockholmblogg.se/larare-karin/

Karin Rehnman

 

Är framtidens utbildningsteknologi Öppen?

Open

Nya implementationer av IT-lösningar kan hämma skolans utveckling.

Jag skulle vilja slå ett slag för öppenhet! Det är något som tyvärr inte sker per automatik på en öppen marknad, speciellt inte en mindre, lokal, marknad som den svenska. Stålarna är viktigaste och nedlåsning har visat sig skapa högre omsättning och lönsamhet hos leverantörer, ungefär fram tills nu…

Ska vi kanske snabbt reda ut vad “Öppen” betyder i sammanhanget? “Öppen” betyder inte att ett system är sårbart, enkelt att hacka eller rentav osäkert. Nej, det betyder att ett system är skapat utifrån en filosofi att det ska kunna prata med andra system, integreras och samverka med andra applikationer. Men det slutar inte där…. “Öppen” betyder också att du ska kunna använda det du skapat i ett system och när du vill, utan förbehåll, ta ditt material med dig vidare till ett förhoppnings bättre system. ”Öppen” kan i bästa fall även betyda ”Open Source”. Det är när man kan använda mjukvaran utan licensavgifter.  

Ok, men varför är det viktigt? 

En liknelse: Tänk dig att du bygger ett hus från grunden. Du använder olika sorters material, olika tekniker. Du baserar bygget på erfarenheter och kunskaper. Du kanske samarbetar med andra byggare och tar hjälp från andra som kan komplettera dig i ditt arbete. Lånar och delar verktyg. Allt för att skapa det bästa möjliga huset, precis så som du vill ha det.

Likt en lärare som bygger sin undervisningen i ett ämne eller en kurs i en digital lärplattform. Men när huset är färdigbyggt kommer ingen annan bo där än du. Du kan inte överlåta huset till någon och du kan heller inte flytta det. Det går att flytta ditt mästerverk med du måste montera ned det i bitar för att kunna ta det vidare. Du måste alltså börja om från början.

Så är det tyvärr för tusentals lärare idag i deras pedagogiska lärplattform. De kanske kan flytta enstaka filer men tyvärr inte helheten.

Såhär skriver en lärare på ett forum där beslut tagits om ny lärplattform (där man tyvärr går från ett nedlåst system).

”Hela mina kurser ligger där med enormt mycket material, självrättande prov och jag liksom många andra fasar inför tanken att allt detta ska gå förlorat vid byte av portal.”

Oftast försöker en aktör (oftast störst-först, på marknaden) sätta sitt format som standard där nya aktörer får anpassa sig (Apples “Pages” var tvungen att kunna läsa .doc men inte tvärt om), så det egentligen inget nytt fenomen. 

Men framtiden ser ljus ut!

Det finns ingen utnämnd standard i Sverige som skolorganisationer kan förhålla sig till. Det finns något ännu bättre! En Global Standard. Syftet är att förenkla och förbättra för alla lärare. Organisationen heter IMS Global Learning Consortium https://www.imsglobal.org/ och de har kommit en lång bit på vägen. Ni kanske hört talas om LTI, IMS Common Cartridge etc?

Eduappcenter.com visar idag applikationer som kan integreras i en lärplattform med ett enkelt klick. Dessa appar förhåller sig till standarden – LTI (learning Tool Interoperability) som förenklar för lärare att skapa kvalitativ undervisning i digitala miljöer med olika typer av digitala resurser. Se https://www.eduappcenter.com/ 

LTI är alltså idag en global standard för hur EduApps ska kunna integreras/installeras i er lärplattform. Jag råkar också veta att flera svenska utvecklare är på gång att släppa sina LTI appar. 

Skärmavbild 2016-08-15 kl. 16.34.25

Eduappcenter.com samlar Öppna LTIs som enkelt installeras i en lärplattform

Vad är då svaret på frågan?

Jo, man måste kunna föreställa sig att framtiden kommer se annorlunda ut, att skolor kommer någon gång där framme att vilja ha öppna, moderna lösningar, som främjar lärandet och skapar nya möjligheter för undervisning både helt online men även som Blended Learning. Det är viktigt att förstå begreppet ”öppenhet”, och sluta att måla in sig i ett hörn 2016. Så på frågan om framtidens utbildningsteknologi är ”Öppen” är svaret! Ja, och den måste få vara det! 

Titta gärna på: Blogg om En administrativ och en pedagogisk plattform: SIS vs LMS 

https://hforsbergblog.wordpress.com/2016/06/05/en-administrativ-och-en-pedagogisk-plattform-canvaslms/

IMS Global Learning Consortium

https://www.imsglobal.org/

EduApps

https://www.eduappcenter.com/

Open Source Wikipedia

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96ppen_k%C3%A4llkod

/Martin Bergström, Regional Director – Instructure

Twitter: @martinbergstrom

 

Olust att lära – dödar skolan kreativiteten?

Många är säkerligen de kommuner och skolor som genom åren fokuserat på “lust att lära”-kurser och som anammat denna fras som ett slags slagord för god skolgång och kommunens vilja att förändra och förbättra. Sanningen är ju också att vi alla vill att eleverna ska känna just denna lust till att lära och förstå hur kunskap är coolt och viktigt, samt själva grunden till att förstå sin värld bättre. Majoriteten av dagens elever känner nog också just lust att lära, åtminstone ibland, och det kanske räcker ganska långt. Om man dock som elev aldrig känner denna lust, utan istället en stor daglig OLUST till att gå till skolan och lära sig så kan den mycket väl ta död på den kreativiteten som förmodligen finns inom andra områden i livet. Ganska många är de elever som jag i undervisningen stött på som är geniala moppefixare eller gudomliga fotbollstrixare, men att förstå syftet med skolan gör de inte. Orsakerna kan vara många till detta, men det är ytterst frustrerande som lärare att inte kunna få möjlighet att helt nå dessa lite vilsna barn. Tidigt i livet sätter de ofta en stämpel på sig själva som “misslyckade” och kämpar för att få någon typ av uppmärksamhet, ofta negativ, för en negativ uppmärksamhet/bekräftelse är bättre och enklare att få än ingen alls. Några resonerar säkert: varför ens försöka lyckas med studierna när risken att misslyckas finns?  Inte heller stöter de kanske på lärare som har tid att lyssna, lärare som visar intresse…. Sakta försvinner kanske den lust och motivation som en gång fanns.

Olust (1)

Min erfarenhet som lärare säger att det är en handfull elever i varje klass som idag hyser denna olust till att lära (säkerligen stora skillnader i olika delar av landet dock beroende på de socioekonomiska faktorerna). Dessa elever har svårt att se meningen med skolan och nyttan i att LÄRA sig saker och att utvecklas som människa i den sociala kontext som skolan utgör. Vi har tur om de ens dyker upp. Vad ligger då bakom denna olust? Orsakerna är naturligtvis lika många och olika som antalet elever, men jag tror att en del elever, förutom sina utmaningar hemifrån, även i dagens skola har helt svårt att ta sig an det reflekterande klimat som skolan vill få dem att anamma. Kopplingen mellan fakta, förståelse och färdighet är svårgreppbar för en del….idéen om att tänka SJÄLVA är skrämmande och det känns mycket tryggare att bara följa med andra ….to go with the flow liksom. Att som elev förstå kunskapskraven är inte lätt och förstår man inte grunden i dem så har man inte heller grepp om sin egen kunskapsutveckling i relation till dem. Ett annat aber kan vara att utvecklas i den sociala kontext som skolan utgör. För elever med olust kan andra elever kan mycket väl bli antagonister istället för klasskamrater som man samarbetar med.

I LGR 11 kan man läsa under “grundläggande värden” att “skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” En annan del i skolans uppdrag är att “stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.” Viljan är god, avsikten likaså, men det är mycket snack och lite verkstad.

Ligger det då en skuld på eleverna för olusten? Inte alls. Det finns som sagt många bakomliggande orsaker och sedan är de barn av sin tid – skolan har gått i en riktning där kreativiteten och lusten ibland skjutits åt sidan och istället har matriser och pedagogiska planeringar ersatt dem….allt i rädsla för den växande föräldramakten, skolinspektionen och den gamla så kallade “flumskolan”.  Den svenska skolan är fast i ett virrvarr av influenser och tankar om att göra rätt. Viljan är god som sagt, men det räcker ju inte hela vägen. Resultatet av detta ser vi också i form av sviktande elevresultat samt lärare som lämnar skolvärlden för något annat. Skolvärldens undersökning visar att mer än 3 av 4 lärare (78%!) funderar på att sluta som lärare på grund av olika skäl – det klart detta i sin tur märks på lärarnas undervisning –  och i sin tur på elevernas brist på lust att lära.

Verklighetens skola pushar liksom in eleverna i en och samma mall, men vi är olika. Alla elever är inte gjorda för att göra samma sak, och även om vi som lärare försöker individualisera vår undervisning bortom fattning så kommer vi inte bort från faktumet att en del elever borde göra något annat. Få chansen att på ett tidigare stadium i livet (till exempel högstadiet) inrikta sig mot det som intellektet och kroppen längtar efter. “Abdi” kanske är den elev som behöver en dags praktik i veckan på en snickarverkstad för att orka de andra fyra dagarna i skolan? Kanske ska han inte ens ha samma studieplan som de andra? Sara, som sitter och ritar gubbar i sitt block på mattelektionen eftersom algebra inte är hennes grej, kanske ska ha mindre matte i sitt schema och istället satsa på att få ta del av några dramalektioner – för det är inom det som hon lever upp som människa. Det är där hennes “unika egenarts” lust finns. Elever som har möjlighet att tidigare i skolan kunna välja inriktning inom vissa områden utvecklar en lust att lära.

Ken Robinsons TED-tal om hur skolor tar död på kreativiteten har setts närmare 41 miljoner gånger och här finns många poänger som jag håller med om. Hans berättelse om vännen Gillian Lynne målar upp en bild som kan appliceras på många elever:

Hon är en koreograf och alla känner till hennes arbete. Hon har gjort ”Cats” och ”Fantomen på Operan.” Hon är underbar. Jag brukade sitta i styrelsen för den kungliga baletten, i England, som ni förstår. I vilket fall, Gillian och jag åt lunch en dag och jag sa, ”Gillian, hur blir man en dansare?” Och hon sa det var intressant, när hon gick i skolan, hon var väldigt hopplös. Och skolan på 30-talet, skrev till hennes föräldrar och sa, ”Vi tror Gillian har en inlärningssvårigheter.” Hon kunde inte koncentrera sig, hon var otålig. Jag tror att nu skulle de säga att hon hade ADHD. Skulle inte ni? Men detta var på 1930-talet, och ADHD hade inte blivit uppfunnet då. Det var inte ett tillgängligt tillstånd. (Skratt) Folk var inte medvetna om att de kunde ha det.

I vilket fall, hon fick träffa en specialist. Så, i detta rum med ek-panel var hon där med sin mamma,och hon blev satt på en stol längst ner, och hon satt på sina händer i 20 minuter medan denna man pratade med hennes mamma om alla Gillians problem i skolan. Och i slutet — eftersom hon störde folk, hennes läxor var alltid sena, och så vidare, ett litet barn på åtta år — i slutet gick doktorn och satte sig ´bredvid Gillian och sa, ”Gillian, jag har lyssnat på alla dessa saker som din mamma berättat för mig och jag behöver prata med henne ensam.” Han sa, ”Vänta här, vi kommer tillbaka, det tar inte lång tid.” och de lämnade henne. Men så fort dom hade lämnat rummet satte han på radion som stod på hans skrivbord. Och när dom gick ut ur rummet sa han till modern, ”Stå bara och titta på henne.” Och i det ögonblick de lämnade rummet, såg hon att hon var på fötter i rörelse till musiken. Och de tittade under några minuter och han vände sig till modern och sa ”Fru. Lynne, Gillian är inte sjuk, hon är en dansare.Ta med henne till en dansskola.”

Jag sa, ”Vad hände?” Hon sa, ”Hon gjorde det. Jag kan inte säga hur underbart det var. Vi gick in i detta rum och det var fullt av människor som mig. Människor som inte kunde sitta stilla. Människor som var tvungna att röra sig för att tänka. Dom dansade balett, dom dansade stepp, dom dansade jazz, dom dansade modern dans, dom dansade samtida dans. Hon gjorde så småningom audition för den Kungliga Balettskolan, hon blev en solodansare, hon hade en fantastisk karriär vid den Kungliga Baletten. Hon tog examen till slut från den Kungliga Balettskolan och grundade sitt egna danskompani, the Gillian Lynne Dance Company, träffade Andrew Lloyd Weber. Hon blev ansvarig för några av de mest framgångsrika musikalproduktionerna i historien, hon har givit njutning åt miljoner, och hon är multimiljonär. Någon annan kanske hade givit henne medicin och sagt åt henne att lugna ner sig. (Ken Robinson, transcript)

En framtidens skola där fler individuella val kan göras tidigare i grundskolan vore bra, mycket bra till och med.

Slutligen vill jag också nämna att precis som elevers lust snabbt kan avta i styrka om den möts av påbud, förbud, restriktioner, ointresse och pessimism så kan även lärares dito det – därför är det så viktigt att regeringen ger lärarna (alla lärare!) mer stimulans i form av mer tid till undervisning och löneökningar så att lusten till att lära och undervisa växer markant – då kommer även elevernas lust till att lära växa avsevärt. Lärare som visar lust och passion i sin undervisning smittar av sig till elever och det utvidgade kollegiet. När eleverna berättar om vad som gör en bra undervisning nämner de många sociala faktorer såsom  att läraren ska ha humor, vara tålmodig och påhittig, lyssna, förstå och intressera sig för eleverna. Mycket av det som inte har med själva undervisningen att göra. När det dock gäller just undervisningen handlar det istället om att göra den varierande, att ge feedback om utvecklingspotential, att ha tävlingar och problemlösning, att få eleverna att tänka själva, samt ge möjligheten att få vara med och påverka undervisningen. Kloka svar. Och samtidigt också mycket av det som dagens lärare allaredan gör i sin undervisningen. Men det är slitsamt som sagt, väldigt slitsamt, och inte alla orkar … fler och fler överger skolan. Sanningen är väl också att det skulle en hel del av eleverna också göra – om inte skolplikten fanns. Kanske kan fler individuella val i skolan innebära en liten förändring…

Med hopp om framtidens skola! /Pernilla
Av: Pernilla Elander Malmqvist

Lärare i engelska/so i Borås

Think outside the box

Min nya kaffemugg har ett bra budskap

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du vill läsa om hur jag och eleverna  jobbat med olika projekt så klicka på länkarna nedan:

www.pernillasenglishclassroom.blogspot.com