Uppföljning — Skypeathon

Den 5 mars skrev jag här om ett planerat projekt kallad ”Skypeathon” som skulle gå av stapeln 16-17 mars på Bäckängsgymnasiet i Borås. Så blev det också och utfallet blev lyckat i stort. Just nu pågår en mental utvärdering av projektet och en sammanställning av dygnets händelser. Om du vill följa just den sammanställningen kan du titta in på Pernilla’s English Classroom där en löpande uppdatering pågår just nu. Bestämt är dock redan att detta blir ett återkommande projekt, men möjligtvis i mindre skala och under 12 timmar istället för 24.

Skärmavbild 2017-03-18 kl. 11.05.35

Elever från NA16F framför skärmen med elever från Vero Beach, Florida.

Evenemanget blev som sagt lyckat i stort. Vi genomförde cirka 35 samtal med 12 olika länder och av dessa samtal skedde 30 stycken på engelska och fem stycken på svenska. Vårt projekt dokumenterades i Borås Tidning och i P4 Sjuhärad samt sociala medier som Twitter och Instagram.  För den som är intresserad av att använda Skype i klassrummet så ska man naturligtvis registrera sig på Skype in the Classroom och utgå därifrån. Lycka till om så blir fallet. 🙂

Pernilla Elander Malmqvist

pernilla-sommar

Lärandet som förändring

Efter dryga 3 år som rektor i en waldorfgrundskola tar jag steget över tröskeln till särskolan, och en ny värld öppnar sig. Det är inte vilken särskola som helst, det är Solberga by i Järna som funnits i mer än 7o år som idéburen, läkepedagogiskt orienterad särskola, träningsskola och LSS-boende. Här går elever med mycket omfattande funktionsnedsättning och betydande svårigheter att kommunicera med omvärlden. Barn och ungdomar som befinner sig lång borta från svensk skolas mest debatterade frågor som betyg, nationella prov och kunskapsmål. En värld där den grundläggande frågan istället är hur vi kan ge varje elev en röst, en möjlighet till kommunikation med omvärlden, ja en möjlighet att vara delaktig och integrerad i den värld vi ser som självklar. Men jag upptäcker att även min syn på lärande och kunskap utmanas och ställs på ända. Hur kan kunskap vara att förstå skillnaden mellan siffrorna 2 och 3, som fjortonåring? Att kunna gå på toaletten själv, möta en annan person med blicken, trumma i takt med musiken eller lära sig klockan. Och har kunskap olika värde? Ja värde för vem?

IMG_9196

Och hur går lärande till? Jag går på upptäcksfärd i klassrummen och märker hur lärandet sker hela tiden, men på många olika sätt. Jag inser att själva lärandet är en positionsförändring, en väg från A till B, men att den kan gå snabbt eller långsamt, ibland behövs oändliga upprepningar, en mångfald av metoder med bilder,symboler, tecken och det talade ordet. Att gå från A till B kan i grundskolan vara att gå från ekvationer av den första graden till den andra, i särskolan att gå från förståelsen av siffran 1 till den betydligt mer komplexa siffran 2. Eller att våga beröra hästen på ridterapin, upptäcka skillnaden mellan rött och blått och äntligen möta lärarens blick i två sekunder. Ålder är irrelevant, en sextonåring kan kämpa varje dag med det som sjuåringen redan behärskar.Och det är mycket annat som är irrelevant. Utseende, mode och popstjärnor till exempel. Men Frost kan vara det viktigaste i världen, ja det enda som betyder något. Men kärleken är alltid med, kramar och tryckta händer, oändligt mycket skratt och lite gråt. Händer som far ut och sopar med sig allt i sin omgivning. Av glädje, av frustration? Vi söker nyckeln till varje elev, dörren som kan öppnas och skapar dialog. När vi lyckas jublar vi och gråter av tacksamhet och glädje. Kramar eleverna och varandra.

IMG_9232

Lärande är förändring, lärande är utveckling och målet är irrelevant. Vart är vi på väg? Var kan vi landa? Det är frågor av akademisk art. Vi vet inte, vi kan inte veta. Vi kan bara se varje steg, varje förändring från A till B och glädjas. Vi kan jubla när eleven första gången kan ge uttryck för sina inre tankar, kanske genom symboler, bilder eller tecken. Kanske genom ord som stockar sig i munnen och formuleras med möda. Varje steg är ett drama, men lärandet sker hela tiden, oavbrutet.

Jag tänker att det är ett möte med det genuint mänskliga. Vi vill lära, vi vill gå vidare. Den lärande människan. Jag tänker också: vem är det egentligen som lär sig mest just nu? Är det eleverna, eller är det jag? Vad kan de lära mig? Kärlek och värme alldeles uppenbart. Att skratta med hela kroppen, dansa ohämmat, hänge sig åt klipp från Frost och sitta stilla och tänka i timmar. Jag märker hur jag förändras, hur jag rör mig från A till B, hur min position, min norm förändras. Vem är jag som tror att jag vet mest? Gör jag verkligen det?

IMG_9211

En elev lutar sig mot min skuldra under musiklektionen. Somnar nästan och säger långsamt: Öjan, rektor. Sedan ler han med hela ansiktet och trycker sig intill mig.

IMG_9283

En annan dag får jag vara med om ett saligt ögonblick som kunde förändra varenda människa. En ung rullstolsburen flicka får sitta upp i sadeln framför ridterapeuten. De sveper en röd mantel omkring sig och rider iväg. Flickan skrattar, bubblar av glädje. Hon känner hästens rörelser med hela kroppen och rör sig i takt med hästens steg och terapeutens sång. De rider bort mot skogen, in i det gröna, och lärandet har aldrig varit större.

10359055_10153171271499568_2471317392659507901_o

Örjan Liebendörfer är rektor på Solberga by, författare och föreläsare,

Följ oss på Facebook och Instagram!

https://www.facebook.com/solbergaby

Instagram: @solbergaby

http://www.solbergaby.se

Efter 17 år i pedagogisk omsorg checkar vi ut unge nr 1

En hyllningstext till en 19åring och en lätt sågning av en hel livscykel i den obligatoriska skolan.

Han startade i barnomsorg som tvååring, vi hade barnflicka första året mest för att det hamnade sig så. Några vänners dotter var skoltrött och ville ta ett sabbatsår. Hon var fantastisk, såg till att leka mycket, utforska och vandra. Sulkyn vi köpt blev stående. Hon köpte en liten handboll som hon la framför sonen när de skulle ut och gå, de sparkade sig till lekparken, till affären eller till biblioteket. Jossan, hon var som sagt fantastisk.

Montessoriförskolan blev det från tvåårsåldern, mest för att de hade plats. Vi hade stått i kö längre än maxtiden. Det var fullt här i stan. Hos Cornelia, Lena och Linda i stora dagishuset nere vid färjeläget gavs plats, som sagt. Ett kråkslott med stor trädgård, en gran som nådde till himlen som barnen fick klättra i så högt de tordes och med med en utrymningsrutchkana som man fick åka i. Utanför staketet, av trä, fanns havet och stora hamnen där fartygen lotsades in och ut av bogserbåtar och pilot. Han älskade dagis. Han älskade Cornelia, han jublade över att få sitta trångt i hennes baksäte i jeepen till badhuset. Varje vecka från det att barnen var tre år åktes det till badhuset. Att börja i det stora för att närma sig detaljerna passade honom, att utforska och upptäcka. Att gå från stort och greppbart ner till pytte i mikroskop – allt fanns här.

I 6-års kom vi till skolans förunderliga värld. En ny värld av regler och ordning som förvirrade och lockade – så olik från Montessori. Så uppfriskande och läskigt på samma gång. Flera regler och mera bråk, många flera saker och större konkurrens och turtagning hade en helt annan innebörd. Samtalen byttes ut mot kommandodialoger. Sonen grät. Många många eftermiddagar och mornar i början. Han slutade gråta, fann sig till rätta och jag kommer ihåg att jag trodde aldrig att jag skulle få min glad upptäckarunge tillbaka.

I 1an kom Katarina som en ren befrielse efter 6årstristessen. Hon tog honom med in i bokstävernas magiska värld. Till julen hade hon skapat alla förutsättningar tillsammans med honom att han läste. På allt. På reklamskyltar, på bussar som for förbi, på bilar, på mjölkpaketen. Överallt.

Efter Katarina kom Maria. Hon är sonens idol forever. De jobbade ihop i 3an sedan bytte hon bana och lämnade skolan. Alla grät den avslutningsdagen, elever, föräldrar och lärare. En sån förlust för skolan! Hon kunde likt Katarina verkligen bygga relation som gav kunskapshunger i ungar! Jag tänker ofta på Katarina och Maria med stor tacksamhet, de lärde honom läsa och de lärde honom strategier till lärande men främst visade de att han är en fantastisk person och det är det som fått honom att överleva resten av grundskolan. Det var de som fick honom att förstå att Harry Potter väntade runt hörnet.

4an till 6an var ett enda redigt långt mörker. En omogen lärare till en spretig sammanslagen klass i en ny skola för att den vi hade skulle byggas om och bli förskola. De här åren är inget varken sonen eller vi föräldrar minns med någon större glädje. Det vi minns är flykten in i Harry Potters värld. Böckerna sträcklästes och jag tror de blev den tillvaro som kändes mest hanterbar de här åren. Den kollektiva mobbingen i klassen var grov och de sammanhållande aktiviteterna som gjordes höll aldrig, föräldramöten med lärare och rektor avlöste varandra, lärare vandrade ut och in och eftersom det i vår stad bara finns en högstadieskola valde vi annat från 7an.

Vilket lyft! Eller, egentligen inte faktiskt rent studiemässigt. Friskolan är av den mer “eleverna måste ta mer eget ansvar”-sorten och sonen hade inte precis drillats i studiemotivation de senaste tre åren så det blev en hel del f inledningsvis. Men kamratkretsen växte, det fanns en kamratanda som var god, varm och vansinnigt uppbygglig och i den kretsen spirade upptäckarglädjen. Som förälder med egen profession i skolvärlden kan jag säga att jag skämdes över de uteblivna resultaten samtidigt som jag gladdes enorm åt förmågan sonen återfick till att bygga sociala kontakter med nya vänner.

Efter tre år i friskola och med schyssta betyg tog sig sonen vidare till gymnasiets förstahandsval. I backspegeln kan jag ju se och konstatera att den där inneboende nyfikenheten och självständigheten som odlades på Montessori utifrån barnets inneboende kraft fanns där hela tiden. Det var först i nästa friskola det fick blomstra igen. Det var först där, med undantag för Katarina och Maria i 1-3, han mötte vuxna igen som såg honom som en medspelare, inte en som skulle tämjas efter annans mall.

Så närmar vi oss i dessa dagar slutet på gymnasiet. 80 dagar kvar till studenten. Vi gick en promenad häromdan och jag frågade vad han tar med sig från den obligatoriska skolan in i nästa fas. Vad han anser att han kämpat med och vad han ser att han inte kunnat erövra på egen hand. Han svarade att det han verkligen haft nytta av skolan med är matten och fysiken. Han berättade att so-ämnen generellt har han med sig genom att leva i den familj och släkt han är född in i, likaså med svenskan och engelskan och då i termer av “har typ aldrig pluggat”. No-ämnena har han nog kanske också mer skolad kunskap i men i stort sett upplever han som 19åring att han skulle ha klarat sig med en annan typ av skola än den han varit tvungen att gå.

Han beskriver sig som prokastinator och har nog genom det ofta framstått som lat. Otalig är de utvecklingssamtal där vi varit överens om att han med lätthet kan mer bara han vill. Det där är ju så sorgligt, han har aldrig varit lat förmodligen utan sannolikt varit sen på bollen för att det varit så himla svårt att se nyttan med arbetet mer än att tänka på betyget…

Hur eller hur, så fyller han 19 idag faktiskt, klarade körkortsteorin och kortet på första försöket efter en vecka i intensivkörskola i storstad, har meritvärdet att komma in på den högskola han satsat på sedan flera år, han har sommarjobbat sedan han kom upp i rätt ålder så det där med lat håller inte.

Han överlevde det obligatoriska skolsystemet och är nu åter den där supersköna typen som vi checkade in i 6års. Han kan äntligen välja själv och väljer högskola med svårare matte och mera fysik. Det kanske är en liten homage ändå?

Grattis på födelsedagen❤och Leve friheten!

Skypeathon – en berättelse

I det här blogginlägget vill jag berätta om arbetet med planeringen av ett Skypeathon i tre olika ettor på Bäckängsgymnasiet i Borås. Först, dock, lite bakgrundsfakta kring de globala inslagen i min engelskundervisning och hur de tog sig sin början.

Som nyutexaminerad engelsklärare 2002 började jag ganska snabbt med att inkludera autentiska globala inslag i min undervisning. Det första blev en flerårig (handskriven) brevväxling med en skola i västra New York state, som senare följdes av digitala utbyten i form av videos och emails. Vi utnyttjade även tillfällen till att skicka olika typer av godis till varandra, som i ett led att få in fler kulturella inslag (och smaskiga sådana!).

2014 började jag så smått med att i engelskan använda mig av Mystery Skypes och Mystery Hangouts som ett extra inslag i ämnet för att öka den språkliga interaktionen. Följande år, 2015, körde jag med jämna mellanrum med Skype-pass i mina olika klasser och alla klasser fick testa på att någon gång samtala med ett annat land och elever. Detta var också första året jag deltog i GRA (Global Read Aloud) med två klasser i årskurs åtta. Global Read Aloud är ett årligt globalt läsprojekt initierat av Pernille Ripp där man har möjligheten att samarbeta över nationsgränserna med en gemensamt vald bok. Under detta arbete läste vi boken “Fish,” samarbetade med en klass på Nya Zeeland och två klasser i USA. Författaren till boken vi läste, Laura Dron, fick jag tag på via Twitter och vi bokade tid för ett Skype-samtal som gick enligt planerna.  Mina elever ställde frågor om boken, författarskap och Laura Dron ställde frågor till mina elever. Mervärde och ett tillfälle som förgyllde den vanliga undervisningen.

2016 deltog jag för andra året, nu med en gymnasieetta, och med boken “All American Boys” av Jason Reynolds och Brendan Kiely. Återigen samarbete med olika delar av världen, denna gång en skola i Tokyo och en i Florida. Vi spelade in videos som skickades till varandra. Min klass var även ansvarig för en “slow chat” på Twitter och vi kunde se hur våra frågor flög ut runt om i världen och begrundades. 2016 tog vi även del av ett par Skype-maraton, så kallade Skypeathons, och det var här tanken slog mig “det är nog dags att genomföra ett eget Skypeathon.”

Planeringen

I december började jag så med att formulera syftet med projektet för mig själv:

Why Skypeathon?

  • Give students an opportunity to practice their English in “real” situations with native people.
  • Cultural interest – compare living conditions, school cultures, food traditions, leisure activities etc…
  • The international/global objective in LGR 11 will be the focus of the operation.
  • Students will increase their knowledge on certain issues, e.g. World War (connections with former battleship museum at Pearl Harbor, Hawaii and museum in New Orleans, Louisiana), National Parks (connection with park ranger in Yellowstone National Park), Biology (connection with marine biologist Jennifer Nolan in Florida), Journalism (connection with journalist at newspaper in Stockholm etc)
  • Students will get to document and reflect on their Skype sessions by blogging, tweeting and using social media to spread the message…hence, increasing their digital and social media skills by working on their digital strategies. Teachers will monitor communication. Maybe an article in the local newspaper?
  • Social happening that will strengthen bonds between students/teachers
  • Environmentally friendly! We will travel the world practically for free!
  • and more….

Nästa steg blev att så sakteliga kolla intresset med hjälp av ett googleformulär som jag lade upp på min blogg och på Twitter. Ett dygn senare hade jag 13 intressenter från olika delar av världen – några “gamla” bekanta, men de flesta nya kontakter. Nästa steg blev att mejla till andra möjliga intressenter och ett par veckor senare, i början av januari 2017,  började jag se konturerna kring projektet.

Min tanke var att blanda olika former av Skype-pass under dygnet, samt att olika elevgrupper skulle vara ansvariga för olika pass. När man då som elev inte inte är uppsatt på ett pass så tar man istället möjligheten att vara delaktiga i andra sociala aktiviteter i klassrummet jämte Skype-salen. Vidare ville jag att de olika inriktningar eleverna går (medicin, kommunikationsvetenskap och beteendevetenskap) skulle kunna få en koppling i några samtal.

Vid den här tiden i mörka januari började jag också inse att jag omöjligen skulle kunna genomföra projektet själv, och det var dags att vända sig till mina kollegor. Gensvaret var, mig gladeligen, positivt och tre kollegor hoppade på projektet. Till berättelsen hör också att visionen om att genomföra Skypeathonen med en klass växte lite och det kändes mer rättvist att erbjuda projektet till alla mina tre engelska 5-klasser. Alla klasser ville vara med på tåget! Följande blankett skickades med eleverna hem:

ska%cc%88rmavbild-2017-02-03-kl-13-36-03

Så där stod jag i slutet av januari med 87 elever, 4 lärare, två klassrum, 24 timmar, 35 samtal i 12 länder. Virtual field trips med guest lecturers, Q&A-sessions blandat med Mystery Skypes.

Tiden sprang vidare och nästa steg blev att dela in eleverna i grupperna, organisera grupperna i pass med ansvar för olika områden, fundera på matlagning och säkerhetsdetaljer. En elevgrupp behövdes för att få in mer elevinflytande varför en uppmaning gick ut i vår interna plattform. 10 elever anmälde intresse och tillsammans bestämde de vem som skulle kontakta lokaltidningen, tv-stationen, vilka typer av snacks som vi borde köpa in, vilka brädspel vi ska spela, en elev bestämde sig för att snickra ihop en Kahoot och mycket annat. Åsikter det har de, och ansvar vill de ta. Underbart!

Nu, 11 dagar innan vi kör igång, är det lite nervöst och fortfarande har vi tre-fyra tomma platser att försöka boka in någon på, men annars känns det som att allt fallit väl på plats. Nästa vecka kommer jag på engelsklektionerna förbereda eleverna. Vid det laget vet de vilka samtal de är ansvariga för och det är upp till dem att förbereda sig på det sätt de önskar och tycker är lämpligt.

Nedan: Skärmdump – exempel på hur ett par bokningar i schemat kan se ut första dagen:

ska%cc%88rmavbild-2017-03-04-kl-14-50-03ska%cc%88rmavbild-2017-03-05-kl-10-35-07

Ovan: Skärmdump – Exempel på ett par bokningar på fredag morgon:

 
Vad kvar att göra? Inköp, sista bokningarna, kontakt med massmedia för att se om det finns något intresse för att dokumentera vår Skypeathon, få alla samtal bekräftade. Sedan kör vi!!

Den 17 mars återkommer jag med en kort inlägg om utfallet av Skypeathonen. Hoppas “I’m still standing” och att vi träffas här igen då! 🙂 /Pernilla

pernilla-sommarPernilla Elander Malmqvist

 

Att läsa vidare

Jag blev färdig med min lärarutbildning 2002 och har sedan dess jobbat inom skolan. Under åren som gått har jag läst olika kurser, både på högskolor/universitet och i andra sammanhang. Ibland har det varit kurser som har med mitt yrke att göra, men jag har också läst helt andra saker. Det mest udda kanske är 15hp i albanska (påbörjade en kurs i ytterligare 15hp men av olika anledningar slutförde jag inte den). Under de senaste (snart) två åren har jag läst ett masterprogram i pedagogiskt arbete på kvartsfart. Allt detta har jag gjort parallellt med jobbet.

Ibland får jag kommentaren att jag inte är riktigt klok, och det kan nog stämma. Men jag vill också lyfta fram att det har varit oerhört givande för mig som lärare. Vad har då vinsterna varit?

  1. Jag har själv utsatts för att vara elev. Det har involverat allt möjligt, från att slita sitt hår över att inte hinna med allt eller förstå allt till glädjen i att lyckas med något.
  2. Att träffa nya människor som kan ge nya perspektiv på livet både inom och utom skolan.
  3. Att bryta av från vardagen med något som är nytt och spännande.
  4. Att träna sin hjärna.
  5. Att få input kring nya ämnen som jag kan ha nytta av i mitt arbete.

Jag inser att inte alla kan eller orkar läsa bredvid jobbet. Jag tycker inte heller att det är nödvändigt. Däremot önskar jag att fler fick möjligheten till ordentlig fortbildning. De två år som jag läst på masterprogrammet har jag på ett nytt sätt utvecklat mitt tänkande kring skolan. Jag har verkligen fått möjlighet att ta del av ny forskning och även lärt mig mer om hur man kan granska skolverksamhet på ett systematiskt sätt.

Min önskan är att fler pedagoger ska  få läsa vidare, inom sina tjänster. Det behöver inte vara långa utbildningar eller ge högskolepoäng. Det behöver inte ens vara hela kurser. Det viktiga är att vi som pedagoger får utveckla vårt tänkande, chansen att bolla tankar med andra och att känna att vi inte fastnar i vårt lärarskap.

Jag som skrivit detta heter Anna Kindberg och jobbar deltid som biträdande rektor på Herrestadsskolan i Uddevalla. Övrig tid är jag hemma med min lille son (och läser en del).

Likvärdig skola – att hålla ihop utvecklingen

 

I vårt förra inlägg skrev vi om  hur vi i Norrköpings kommun hjälps åt för att få in det digitala på alla 7-9 skolor och hur vi som faddrar tar oss an den uppgiften. Vår kommun satsar på att föra in digitala verktyg och en dator per elev på alla 7-9 skolor och nu pågår utbildning av lärare för fullt. Samtidigt som vi alla lärare ska lära oss använda datorer och digitala verktyg tillsammans med varandra och med eleverna pågår verksamheten för fullt för övrigt. Hur tänker vi kring skolutveckling och kollegialt lärande? Hur tänker du? Hur får vi de olika delarna att hänga ihop? Hur kan vi på ett bra sätt ta till vara på all den kompetens och kunskap som finns ute i de olika skolorna och använda IT/IKT som ett pedagogiskt verktyg för att bredda och fördjupa lärandet och undervisningen.

 

Det är språk och lärande, det är mattelyft, det är läslyft och säkerligen flera andra utvecklande utbildningar som lärare i Norrköping deltar i under våren eller har deltagit i tidigare läsår. Förutom detta så för vi in digitala verktyg och G suits för alla elever och personal på 7-9 skolorna. Redan idag är många 7-9 skolor inne i detta och under våren är vi som faddrar på fyra olika skolor för att hjälpa och stötta dem att starta upp arbetet med en dator till varje elev.

 

För att det inte ska kännas bara som att något läggs ovanpå allt annat vi som lärare ska kunna försöker vi tänka på att visa hur vi kan göra för att använda det vi lärde oss i mattelyft, språk och lärande-utbildningen samt andra fortbildningar vi gått genom åren. Det digitala underlättar och förenklar mycket och gör vissa delar ännu bättre. Vi har delade dokument mellan lärare, gemensamma mappar i ämnen, över arbetslag, ämneslag och möjligheten finns nu att dela över skolor. Eleverna kan direkt få stöttning och utmaning i sina skrivna arbeten. Vi kan skapa stödmallar, mindmaps och annat digitalt. Vi kan dela ut genomgångar och anteckningar till de som behöver repetera eller inte var på lektionen.

 

Vi vill bidra till en skolutveckling i Norrköping som hänger ihop. Att arbeta med digitala verktyg är inte något för sig utan det är något som vi som arbetar i skolan och våra elever ska kunna använda för att bredda och fördjupa kunskaper samt förenkla arbetet. När vi nu är ute och faddrar handlar det i första hand inte om tekniken och hur man gör tekniskt med olika program, arbetssätt, digitala verktyg utan om varför och på vilket sätt det det utvecklar pedagogiken

 

Vi som faddar på olika skolor lär oss även vi.  Varje skola har sin styrka och sina specialkunskaper som vi får till oss att ta med tillbaka till vår egen verksamhet.  Att mötas skolor emellan och gå en djupare inblick i varandras verksamheter bidrar till reflektion och utveckling.  Skolutveckling vare sig det handlar om att ikt, matematik,  läsning,  språk kan många gånger ske i kollegiet i en kommun.  Där finns en stor samlad kompetens.  Vill du utveckla och utmana dig? Börja med att hitta möjlighet för kollegiala samtal med dina kollegor på din skola och skolorna i närområdet.

 

Det handlar inte om att förändra utan att förbättra det som redan görs.  Att låta det digitala bli en del i den redan pågående utvecklingen av undervisning, lärande och skola.

 

Sara Andersson Twitter @solskenslady

Sara Ahlén Twitter @saraahlen

 

Elevens perspektiv

Det finns många problem i den moderna skolan och som lärare så har ni säkert hört allt men det är inte ofta elever får diskutera om de många problem som skolan har framför så många läsare och det är inte alltid man som elev blir tagen seriöst. Elever har väldigt svårt att ge kritik till sina lärare för att lärarna har så otroligt mycket makt över eleverna för att de bokstavligen ger ett betyg på eleven i slutet av varje termin. Jag tycker det är väldigt bra att lärare lyssnar på problemen i skolan från perspektivet hos en elev. Alla barn som går i skolan känner press under sin skoltid och anledningen till det är betyg. Betyg skapar också mycket förbittring mellan elever, om jag får ett betyg som är lägre än en elev som jag tycker förtjänade lägre än mig själv kommer jag skylla det beslutet på eleven och inte bara på läraren. Det kan skapas mycket ilska mellan elever på grund av detta som egentligen är lärarens fel, men i våra huvuden så är lärare perfekta, de kan aldrig göra fel. Elever går igenom mycket stress med sina betyg, speciellt de som har det svårare i skolan och därför tycker jag det är viktigt för alla lärare att säga att betygen mäter deras kunskap i ämnen och att det inte mäter dem som personer. Anledningen till detta är att även om ni tror att vi tar det här för givet så har jag många vänner som baserar deras hela självförtroende på sina betyg och hatar sig själva när de får sämre betyg. De eleverna är inte svåra för lärare att hitta och det är de eleverna som behöver ditt känslomässiga stöd som mest.

Ett stort problem i skolan är också att det är svårt att veta vad som behövs göras för att få ett specifikt betyg i en uppgift eller ämne från Skolverket. Ofta så står det att för ett E så behöver du formulera enkelt och för ett C så behöver du formulera mer utförligt och för ett A behöver du formulera mycket utförligt. Detta borde berätta vad en elev behöver göra för varje betyg men det är väldigt oklart och det säger knappt någonting när varje betygssättning är mycket mer komplicerad i verkligheten än bara “Mycket utförligt”. Jag har nästan aldrig använt dessa betygsmallar för att kunna höja ett betyg eller ens veta HUR man kan höja det betyget, även om lärarna gör sitt bästa för att visa detta. Mitt tips till lärare är att ge en betygsbeskrivning som är så detaljerad som det bara går, för att om det är för vagt så är det svårt att veta vad man ska göra för att uppnå ett högre betyg. Att eleverna inte riktigt vet vad de ska göra eller vad de ska visa för ett högre betyg tycker jag är ett av de största problemen vi har i skolan.

Ett annat problem i skolan som jag har en stark åsikt om är vilken tid skolor ska ha sina första lektioner. Enligt aftonbladet så är 33 procent av elever i årskurs 7 kvällsmänniskor som har ett sömnschema som inte passar med skolans och därför inte hinner äta frukost på morgonen, vilket gör eleverna frustrerade och irriterade. I min skola i Huddinge så börjar vi runt 08:00 på morgonen varje dag och ifall skolan skulle börja en halvtimme eller en timme senare varje dag och sluta en timme eller halvtimme senare så skulle tonåringar som mig själv inte behöva bete sig som zombies de första två lektionerna. Här finns det såklart flera olika åsikter. Det finns säkert vissa elever som vill börja tidigare och sluta tidigare och just därför tycker jag att vi ska kunna rösta om det. När jag säger “vi” så menar jag inte de 60 år gamla gubbarna på skolverket, nej jag menar barnen som just nu går i skolan. Jag tycker att om vi ska rösta på vad som är bäst för eleverna så ska eleverna få rösta, det finns ingen som vet vad eleverna behöver mer än eleverna själva! Allt som allt så tycker jag att elever ska vara mer involverade i utvecklingen av den skolan de går i eller i hela skolsystemet.

Vårt skolsystem har många fel och det kan vi elever hålla med om och det kan ni lärare också. Jag tror att de flesta lärare skulle vilja ha en mer detaljerad betygsmall som enklare visar vilket betyg som en specifik elev förtjänar. Jag tror också att de flesta lärare skulle vilja att eleverna börjar senare så de inte behöva lära ut saker till halvdöda, trotsiga elever den första lektionen på morgonen.

Det jag försöker säga är att lärarna och eleverna som sliter sönder sig i skolan borde få vara med och bestämma om skolans utveckling, inte politikerna i riksdagen som inte har gått i skolan på 30 år och inte har någon aning om hur deras beslut kommer påverka oss som de faktiskt påverkar eftersom de inte har mitt perspektiv, Elevens Perspektiv.

Ingemar Sandén, 7F, Östra grundskolan i Huddinge

ingemar

eTwinning

Mitt namn är Emelie Eriksson. Jag jobbar som lärare på Norrhammarskolan i Skellefteå kommun. Jag har jobbat som förskollärare i 3 år och lärare i 1,5 år. Så jag har inte så många år på nacken. Min tjänst just nu är 60% i åk 3 och 40 % i åk 2 (fördelat på 4 klasser). Data/IKT och programmering/kod är något jag är extra intresserad av och gillar att undervisa i. Jag tänker nu berätta lite om något som vi jobbar med på vår skola.

eTwinning

Jag kom i kontakt med eTwinning för drygt 1,5 år sedan. I ett tidigare inlägg i min blogg emelielovisaeriksson.wordpress.com har jag berättat om min och min kollegas tripp till Portugal där vi deltog i en eTwinning-PDW om programmering och robotik. (inlägget hittar ni i länken ovan)

Vad är eTwinning?

eTwinning är en gemensam samarbetsyta för skolor runt om i Europa. Det är en plattform för skolpersonal (lärare, skolledare, bibliotekarier m.fl.) där man kan kommunicera, samarbeta, utveckla projekt, dela sin skolvardag och mycket mer. Det är en spännande skolgemenskap i Europa.

Hur började jag med eTwinning?

Jag var på en föreläsning med en lärare som berättade hur hon jobbat med eTwinning. Hur hon hade samarbete med lärare från olika länder.

Jag tänkte direkt; Det vill jag med ha!

Lagom till jul förra året startade vi ett Christmas Cards exchange-projekt med några skolor från olika länder. Rättare sagt 16 andra skolor.

Hur gick vi tillväga?

  • Vi tillverkade egna julkort (som vi postade).
  • Gjorde en PowerPoint-presentation om Sverige-Skellefteå-Vår skola
  • PowerPoint om våra jultraditioner
  • PowerPoint om vad vi tycker om att göra på vintern
  • Spelade in en julsång på svenska och engelska

Allt detta lägger vi upp på en sida som heter Twinspace som man får tillgång till när man startar ett projekt.

Allt detta var nytt och häftigt. Eleverna tyckte att det var väldigt intressant att se de andra ländernas presentationer som de delat med sig av.

Men det häftigaste var nog att få alla julkort i brevlådan. Vi satte upp alla julkort på anslagstavlan, där vi även hade en vit europakarta som vi fyllde i när vi fått post från de andra länderna.

Efter detta projekt gjorde vi ett liknande kring påsk. Men då postade vi inte påskkorten vi pysslat ihop. Utan allt skedde digitalt. Vi fotade korten vi skapat och gjorde collage som vi sedan lade upp på Twinspace.

Varför eTwinning?

Det är fantastiskt att ha kontakt med lärare och elever från olika länder runtom i Europa. Man lär sig otroligt mycket!

Teknologin ger oss enorma möjligheter idag, vi måste utnyttja dessa möjligheter i våra skolmiljöer.

Mer fördelar är att;

  • Eleverna tränar engelska
  • Digitala verktyg
  • Kultur och traditioner

Jag har kontakt med massvis med lärare. Det jag märker är att, ju mer engagerad man är, desto mer får man tillbaka.

Learning Events

Jag har även testat ett learning event;

Lärevent är korta, intensiva och roliga kurser som ger dig en introduktion till ett ämne, väcker idéer, bidrar till att utveckla dina färdigheter och inte kräver att du ägnar dig åt det under lång tid.

Lärareventet som jag deltagit i handlar om Google Earth och hur man kan använda det i undervisningen.

Projekt

Det största jag gjort är när jag i våras startade ett eTwinning projekt ”Learn something new, learn something cool”.

Varför jag startade projektet var för att mina elever önskade att jobba med Grej of the day på engelskan också (behöver jag säga att eleverna älskar Grej of the day?). Bra idé tänkte jag! MEN, det kommer ta tid för mig att komma igång med det.

Vi har tidigare jobbat med olika eTwinning-projekt, så tanken slog mig, varför inte kombinera Grej of the day och eTwinning? Det måste ju funka.

Jag satte ihop en projektplan och la ut den på eTwinning. Väldigt många intresserade lärare hörde av sig från alla möjliga olika länder runtom i Europa och var nyfikna på projektet.

Jag visade klippet med grundaren (Micke Hermansson) när han föreläste på TedX i Binnenhof.

De blev helt lyriska och ville vara med i projektet.

Jag föreslog att varje land skulle börja med att skapa en presentation om något från deras land/stad, som var intressant. Precis som Grej of the day, en plats/händelse/person eller något annat intressant som haft eller har betydelse för oss människor.

Men sedan blev många så ivriga att de ville göra presentationer om annat intressant runtom i världen.

Att det skulle bli så många som 77 intresserade lärare hade jag ingen aning om. Men häftigt är det!

Efter ett tag ansökte jag om en National Quality Label (Som ges till lärare med utmärkta projekt! En utmärkelse av att projektet har uppnått en Nationell och Europeisk nivå). Jag fick en National Quality Label men även en Europeisk Quality Label.

Detta skulle då uppmärksammas. Så igår fick jag besök av eTwinning-ambassadören i Skellefteå kommun. Vad jag inte visste var att vår skola skulle belönas med en vinstsumma som vi kan använda till inköp av robotik/programmering! SÅ KUL!

Än en gång är eTwinning helt fantastiskt!

Vi är stolta! Och vi har all rätt att vara stolta!

Barnen är vår framtid! Att kunna ge dem möjligheten att genom kontakt med skolor runtom i Europa, förstå vår omvärld, våra olikheter men även samhörighet, att vi bara är en del av världen – det är så värdefullt! eTwinning öppnar fantastiskt många dörrar! Barnen gillar det, jag gillar det. WOW!

Fördelen med att ha en tjänst fördelat på 4 klasser är att man kan jobba med olika projekt. Just nu jobbar vi med ett eTwinning-projekt om matematik (problemlösning) i åk 3 tillsammans med en skola från Portugal och ett projekt om Programmera med Scratch Jr i åk 2 tillsammans med en skola från Finland.

Verkar som om eTwinning inte spridit sig bland pedagogerna i Sverige, kanske tillochmed i norra Europa. Men det ska det bli ändring på!

ladda-ned
lånad bild från (http://etwinning.net)
Skapa en användare här;  eTwinning
Twitter: Empaaan

Det här med relationer…

Min tanke från början var att skriva ett blogginlägg där jag skulle trycka på vikten av förtroendefulla relationer mellan lärare och elever. Sen hände nåt. En twitterexplosion kanske är att ta i men många lärartrådar kom att handla om just relationer. Det jag tycker är mest fascinerande är att det faktiskt finns så många olika åsikter om huruvida det är viktigt eller inte, allt från att det är det mest enskilt viktiga till att det inte spelar någon som helst roll. Argumenten har varit lika spridda som åsikterna. Men om man lite lätt ska analysera fram var allting landade i så tar jag och citerar Therese Linnér (@anthlin) som skrev att ”Goda relationer, djup ämnes kompetens och didaktiska kunskaper. Alla tre behövs för att ha kunna nå alla elever.” (https://twitter.com/anthlin/status/817347514949107717 .

Så klart jag håller med om det är tre viktiga, ja till och med grundläggande faktorer för att en lyckad undervisning och för att skapa så goda förutsättningar för elevernas lärande som möjligt. Är de alltid nödvändiga? Kanske inte, läste en annan tweet från en blivande lärare som menade att han lyckades i skolan utan att han som elev ansåg att han hade en god relation till alla sina lärare. Jag tror att vi behöver diskutera mera kring vad vi egentligen menar med relationer och då speciellt goda relationer. Begreppet relationell pedagogik är intressant i sammanhanget och dessutom forskat på (relationellpedagogik.se). Av egen erfarenhet av diskussioner på nuvarande och tidigare skolor måste jag säga att det inte är en enkel diskussion där, åter igen, åsikterna och argumenten är otroligt spridda.

Men, och här kommer mitt stora men, om vi enbart håller kvar diskussionen kring en lyckad undervisning och goda förutsättningar för lärande så kommer vi missa något otroligt viktigt. I våra skolor idag har vi elever av alla de slag. Det finns nog elever som inte alls känner sig vara beroende av en god relation till en lärare just nu. Det finns även elever som längtar efter en vuxen som helt enkelt bara bryr sig. Frågan är hur vi kan veta vilken elev som är vilken. Mitt svar? Det kan vi bara veta genom att arbeta relationsbyggande med varje enskild elev. För ibland handlar det inte om lärande, kunskaper eller betyg. Ibland handlar det om att finnas där som vuxen för ett barn eller ungdom som inte har någon annan att vända sig till. Någon som lyssnar och ser, någon som står kvar, någon som inte tycker att det är jobbigt att höra om mobbingen, utfrysningen, om middagen som inte kommer finnas på när man kommer hem, om kärleken, om drömmarna, om allt det där som sker när man växer upp. Kanske du inte har den eleven i din klass just nu som har det behovet, men en dag kommer du ha det och då kommer det betyda allt om du visar att du finns där och att du fanns där från början till slut!

 

Tankar och tyckande av:

Daniel Gausel, SO-pedagog på Östra grundskolan i Skogås, Huddinge
@danielgausel

Likvärdig skola i Norrköping – Att lära av och med varandra

Läraryrket är ett yrke där du behöver vara nyfiken och ta del av de förändringar som genomsyrar samhället. Oavsett om det gäller ny forskning för NO-lärare, ny litteratur för svensklärare, samhällsfrågor för SO-lärare behöver vi lära nytt och hänga med i utvecklingen. När det gäller det digitala är detta dock något som rör alla lärare oavsett ämne. Vårt inlägg här handlar om hur vi i Norrköpings kommun hjälps åt för att få in det digitala på alla 7-9 skolor och hur vi som faddrar tar oss an den uppgiften.

 

Bakgrund

Vår skola har varit en 1-1 skola, en skola med ett digitaltverktyg per elev, under några år. Vi har arbetat och utvecklat undervisningen tillsammans med två andra 7-9 skolor i Norrköping som även de haft 1-1 ungefär lika länge.

Vi har sedan vi startade med 1-1 på de första tre skolorna haft en grupp med IKT där vi bytt idéer och arbetat tillsammans kring detta. Vi tycker att det är viktigt att vi hjälps åt att bli så bra som möjligt och att alla skolor kan ge eleverna samma chans att lyckas. Vi ser att alla elever drar nytta av och utvecklar sitt lärande genom att använda digitala verktyg i skolan.

Skolverket och samhället i stort ställer krav på att vi i skolan hänger med i utvecklingen och i Norrköping ska det inte spela någon roll vilken skola du går på i 7-9. Våren 2016 startade Utbildningskontoret i Norrköping en grupp som skulle ta hand om utbildningen, införandet av 1-1 och inspirera övriga 7-9 skolor när det var deras tur att bli en 1-1 skola.

Fadderverksamhet

Under 2016 har vi i faddergruppen arbetat med fyra skolor för att hjälpa dem in i 1-1. Vi har tillsammans med en grupp inspiratörer på respektive skola diskuterat och arbetat fram hur just deras skola ska lyckas bra med införandet av datorer i klassrummen.

Att arbeta med att inspirera andra skolor är en balansgång, det får inte handla om att vi ska berätta för andra hur de ska jobba med digitala verktyg. Det är viktigt att varje skola med deras styrkor får hitta sitt sätt att förändra och förbättra undervisningen med hjälp av det digitala. Det ska inte handla om att kasta bort allt man tidigare gjort och nu bara arbeta digitalt utan det är viktigt att pedagogiken får vara i fokus.

Vår uppgift är att så ett frö, att få de lärare vi möter att våga testa för att sedan på egen hand fördjupa eller bredda sin undervisning ett par steg med stöd av det digitala. Vi möter en del pedagoger som har ett dåligt självförtroende när det gäller att använda digitala verktyg. Det är lätt att känna att eleverna ibland kan mer än oss vuxna. Det vi ser är dock att det är viktigt att lära och stötta eleverna i att utveckla sina kunskaper och sitt lärande med hjälp av digitala verktyg. Det är inte alltid i de områden vi använder i undervisningen eleverna har sina kunskaper.

Vi som faddrar har i uppgift att vara handledare, väcka nyfikenhet för att varje enskild lärare ska kunna hitta hur just den vill arbeta och kan stärka en redan god undervisningen med hjälp av det digitala.

Det är viktigt att vi som lärare vågar fortsätta vara öppna för att utvärdera förändra och förfina vår undervisning.

Imorgon startar vårterminen 2017, då kommer vi möta en ny grupp pedagoger som är på väg in i 1-1. Det viktigt att vi som faddrar är öppna, nyfikna och vill möta dem där de befinner sig. För att vi tillsammans ska kunna planera för hur utbildningen ska se ut och kunna ta tillvara på deras styrkor så att det digitala blir en förstärkning av den goda pedagogik som redan finns på skolan. Att det pedagogiska arbetet som görs och den goda pedagogik som finns ska interagera med digitaliseringen.

 

Hur tar du tillvara på din, dina kollegors eller andras kompetens i din kommun?

 

Sara Ahlén  twitter @saraahlen

Sara Andersson twitter @solskenslady