Kemi och Puppet Pals, funkar det…….?

Jodå, det fungerar att kombinera detta.
Jag har en 6:a och vi har arbetat ett tag med periodiska systemet och dess uppbyggnad, grundämnen och deras egenskaper, atomer och deras uppbyggnad, vardagskemi och kemikalier i hemmet.
I fredags började vi arbetet med att göra film på Puppet Pals om just grundämnen.

Eleverna skulle arbeta i par och de fick själv välja en kamrat som de klarar att arbeta med. De letade upp appen Puppet Pals på sin iPad och utforskade där ett tag. Därefter startade de sitt arbete.
De valde tillsammans ett eller fler grundämnen som de tyckte verkade spännande. Sen var det dags att söka fakta. Vi bestämde att detta behövde vara med: grundämnets namn, kemiska beteckning och placering i det periodiska systemet, ämnets egenskaper, var man kan hitta det i naturen, vad det används till och hur och slutligen något annat spännande, häftigt eller annat om ämnet.

När det var klart, var det dags att skriva manus(annars blir det ju ingen film). All fakta ska finnas med i filmen och sen var det fritt fram hur man la upp arbetet. De skrev så pennan den glödde och många fina manus skapades. De provläste,testade sej fram och bestämde berättarröster eller vem som skulle säga vad innan det var dags att börja skapa film.
Helhjärtat kastade de sej in i arbetet. Miljöer och figurer skapades och deras röster lades till. Några omtagningar blev det allt, men efterhand var de nöjda och kunde säga att ”vår film är klar”.

Paren redovisade i lottad turordning. De gick stolta fram, kopplade in sin iPad i smartboarden och visade sin film om just deras grundämnen. Många olika grundämnen fick vi lära oss om och i väldigt olika filmer.

Så för att återkoppla till början, så fungerade detta alldeles utmärkt. Eleverna tränade en massa olika förmågor som faktasökning, skriva en text och ge feedback på den och den muntliga delen när talet skulle kopplas till filmen. De fördjupade även kunskapen om grundämnen och kunna förklara vad ämnen används till o.s.v. Sist men inte minst, så hade de jättekul under tiden och lustfyllt gör ju nytta för inlärningen.

Prova gärna och lycka till!

Louise Karlsson, Västra Berga skola i Helsingborg

Litteraturen och jag.

Att välkomna nya elever till gymnasiet är spännande men också ett hårt arbete. Eleverna har lämnat den skola där de oftast gått i flera år. Där har de varit trygga och haft sina roller, och vetat vilka sociala koder som gällt. I den nya gymnasieklassen samsas vitt skilda skolerfarenheter, kunskapsnivåer och förväntningar och den nya klassen ska ta sig an gymnasiets kurssystem, frihet, ansvar och krav.

Ämnet svenskas, som är det jag undervisar mest, kurs i år ett är mycket av en färdighetskurs. Skolverket liknade den en gång, på en dragning jag var på, vid en verktygslåda och jag kan hålla med om det. Kursen innehåller produktion av olika texter, lite språksociologi, språkriktighet, retorik och litteratur. Kort sagt lite av väldigt mycket. Samtidigt är det just i ettan man sätter samtalsklimat, relationer och arbetssätt. I mitt ämneslag har vi pratat mycket om detta. Om kursens ytliga svårighet i kombination med att vi så snabbt som möjligt vill lära känna eleverna få dem att tycka svenska är spännande och samtidigt sätta igång kunskapsprocesser som ska kunna utvecklas under de tre år de kommer att vara på skolan.

Vi har landat i ett introduktionspaket som vi kallat Litteraturen och jag. Ett tema som rör sig över höstterminens 5-6 veckor och eftersom vi upplever att de faller så väl ut tänkte jag dela med mig av temats upplägg här.

Det första vi gör är att titta på filmen The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore. Det är en fantastisk tecknad, stum, kortfilm som går att tolka lite på olika sätt. Filmen är briljant att använda i undervisning eftersom den är 15 minuter lång och även om den är tecknad är den så fint gjord att den brukar både fånga eleverna och starta bra diskussioner.

Efter att ha sett filmen får de diskutera filmens budskap är och olika specifika scener. Tillexempel finns det en scen i filmen där en bok (i filmen är böckerna levande) som är väldigt gammal och sliten faller samman och blir dödssjuk men huvudpersonen lyckas rädda boken genom att läsa dess historia. Bara den scenen brukar generera bra samtal om vad berättelser och litteratur är.

Rent praktiskt brukar jag dela in klassen i smågrupper och dela en google-presentation med dem och sedan be varje grupp skriva ner sin gruppdiskussions huvudtankar på var sin slide i presentationen På så vis synliggör jag fler röster i klassrummet än de som skulle höras vid tillexempel handuppräckning och alla gruppers tankar får lika stort utrymme och får tillfälle att kommenteras. Detta ger också utrymme att sätta klassens samtalsklimat i ett tidigt skede. Eftersom eleverna kommer att ha olika tolkningar och fokuserat på olika saker är det viktigt för mig som lärare att visa att alla röster och iakttagelser i samtalet är viktiga även om man missuppfattat något. Det är viktigt att signalera tidigt att det är okej att göra fel och missförstå.

Till nästa lektion får eleverna fundera ut en berättelse som påverkat dem starkt. Det kan vara en film, en skröna, en bok, sagor mormor berättade osv. Nästa lektionstillfälle använder vi dessa för att formulera en kort text som dels innehåller en kort sammanfattning av vad deras favoritberättelse handlar om och dels en reflektion om varför den betyder så mycket.

Här får jag som lärare möjlighet att se och kunna bedöma hur läsvana klassen är, vad de gillar för typer av berättelser men också hur väl de behärskar att skriva. Jag brukar ta in texterna och rätta dem språkligt men jag gör ingen mer bedömning. Däremot brukar de få delge varandra vad de skrivit om och naturligtvis måste de rätta sina språkfel och lämna in texten på nytt.

Nu går vi djupare i att träna tolkning av litteratur. På vår skola har vi läromedlet Svenska Impulser 1 och i den finns det i avsnittet om noveller två stycken i fulltext. Den ena är Jonas Karlsson Det andra målet, vilken för ändamålet är en bra liten text. Texten är skriven i andra person, den är kort och den innehåller tolkningssignaler som inte alla självklart uppfattar. Bland annat nämns förbigående ordet korplag. Det ger ju, för den som vet vad korpen är för fotbollsserie, signalen att huvudpersonen i novellen måste spela fotboll på den lägsta amatörnivån och att hen är vuxen. Du kan inte spela i korpen om du är barn. Detta vet dock inte alla och ger upphov till att diskutera att litteratur betyder olika saker för olika människor eftersom vi i mötet med litteraturen kommer från olika kontexter och erfarenheter. Även här delas eleverna in i grupper och de olika tolkningarna redovisas på slides som alla tar del av.

För att fördjupa insikten om att tolkningsarbete också handlar om att ställa frågor till texten och är lite av ett detektivarbete läser vi Strindbergs Ett halvt ark papper. Den finns också i fulltext i läroboken. Här introducerar jag den dramatiska kurvan, och vi ser om vi kan hitta den gemensamt i texten. Dessutom tittar vi även här på vad olika ord sänder för signaler. Texten är full av ord som kräver tolkning, sorgflor, turberkelfri, hyrkusk, frun, ja listan kan göras hur lång som helst.

Hittills har vi alltså tränat att föra samtal om och tolka litteratur och film och i och med det satt ett samtalsklimat i klassen där vi vågar göra fel och att många röster blir hörda. Vi har också fått gemensamma referenspunkter att återknyta till under året. Dessutom har vi tränat på att sammanfatta vad olika texter och berättelser handlar om, något som är grunden till att senare kunna referera, en färdighet som vi på vår skola sett aldrig kan tränas för lite. Att kunna kortfattat självständigt och tydligt sammanfatta det man läst krävs för att eleverna senare ska kunna bygga egna texter utifrån det lästa.

Det sista vi gör innan det är dags för momentets bedömningsuppgift är att läsa första kapitlet i Samantha Ellis roman Mina hjältinnor. Mina hjältinnor är en slags självbiografi där författaren genom att läsa om de romaner och sagor betytt mest för henne genom livet, resonerar kring varför de var viktiga då och hur hennes syn på dessa hjältinnor förändrats allt eftersom livet haft sin gång och hennes erfarenheter blivit rikare. Första kapitlet är en skildring av hur Ellis som liten drömde om att bli prinsessa och är fullt av olika litterära referenser såsom Lilla sjöjungfrun, Törnrosa,  och Rapunzel, som även eleverna är bekanta med.

Elevernas slutuppgift på temat blir att göra likadant som Ellis. Välja en barnsaga, film eller barnbok som de tyckte mycket om som barn och läsa/se om den och hur de tolkar samma berättelse idag. Uppgiften ser ut som nedan:

Mina hjältinnor

Vi har ju i klassen läst ett utdrag ur Samantha Ellis bok Mina hjältinnor. Du ska nu skriva en egen text om en barnbok du minns att du tyckte väldigt mycket om. Det är därför du har med dig den idag. Texten ska omfatta mellan 3000-6000 tecken och innehålla:

 

  • En inledning där du presenterar den barnbok du valt. Här ska läsaren presenteras och bli nyfiken på ämnet. Kanske också känna igen sig och lockas läsa vidare. ▢
  • Barnperspektivet. Beskriv vad du minns av boken som barn. Hur gammal var du när ni läste den? I vilket sammanhang? Vem var du då? Hur mådde du när du läste den. Vad handlade den om, för dig? Varför tyckte du om den? ▢
  • Tonårsperspektivet. Nu när du läst om den, hur har boken förändrats? Var boken den samma? Kom känslan tillbaka? Upptäckte du något nytt? Beskriv… ▢
  • En sammanfattning. Vad hade förändrats och vad du tror det beror på. ▢
  • En avslutning. ▢

 

Rutan är en kryss ruta som eleverna kan kryssa i om de anser sig ha fått med det som står. Vi har också, innan eleverna fått sätta igång med sina texter, gått vi också igenom noga vad som kommer att bedömas. Något som också är viktigt för att eleverna ska förstå vad som krävs för att lyckas. Du hittar aspekterna nedan:

  1. Innehåll:
  • Hur väl din barnboks innehåll redovisas och tolkas
  • Hur väl barn och tonårsperspektivet finns med.

2. Dispostion:

  • Hur väl texten hänger ihop.
  • Inledningen och avslutningens kvalitet.
  • Styckeindelning och dess balans
  • Att texten är mellan 3000-6000 tecken.

3. Språk och stil.

  • Att språket följer skriftspråkets normer.
  • Meningsbyggnadens kvalitet.
  • Språklig variation. Att meningarna är olika långa. Hur väl du varierar dina ord.
  1. Helhetsbedömning:
  • Hur väl texten följer uppgiftens instruktion.
  • Hur väl texten fungerar att läsa av den som inte tagit del av uppgiftsinstruktionen. Alltså att texten är självbärande

På vår skola är vi väldigt nöjda med elevernas resultat på uppgiften som bedöms utifrån en matris grundat på aspektena ovan. Vi tycker också att vi får till bra samtal om litteratur och lyckas sända signaler om att litteratur är viktigt, men också att litteratur kan betyda olika saker för oss under olika perioder i livet. Dessutom tränar vi eleverna på att referera och kunna skapa texter genom att förhålla sig till andra källor än bara sina egna tankar, något som är ett kunskapskrav i Svenska 1.

//Karin Berg

 

 

 

Egen härd…

Flera av mina äldre kvinnliga släktingar, de flesta numera bortgångna, var skickliga i handarbete. De stickade för husbehov (ullsockor nöttes snabbt och fötterna var många), virkade sängöverkast och dukar och de broderade korsstygn och fritt broderi. Min faster lantbrukarhustrun broderade bonader. Många bonader med ordspråk hann hon med mellan mjölkningarna och allt annat hushållsarbete. Klassikern Egen härd är guld värd är den jag minns bäst. Vad en härd var tror jag inte att jag som barn förstod, och även om jag gjort det, så hade jag nog behövt få den överförda betydelsen av ordspråket förklarad för mig. Vaddå eldstad? Guld värd?

hands-675899_1280

 

Den egna härden, det vill säga hemmet, platsen på jorden som man kan kalla sin, är en mänsklig rättighet. Att ha någonstans att bo, om än på enklaste sätt, är ett grundläggande behov för människor. En egen härd ger oss trygghet och stabilitet: en fast punkt i tillvaron, dit vi kan dra oss tillbaka. I hemmet kan vi vara oss själva och vi kan finna nöje och tillfredsställelse i att hålla vårt hem rent och prydligt. Det egna hemmet är också ett ansvar. Det kan också vara en källa till stolthet och kreativitet. I arbetslivet finns emellertid krafter som verkar för ökade flexibilitet; alltfler hipstrar arbetar med kontoret på fickan, alltså i telefonen, och arbetsgivares intresse för aktivitetsbaserade flexkontor, där ingen anställd har sin egen fasta plats förefaller bli vanligare. I detta blogginlägg är emellertid tesen den motsatta: Ge alla lärare som vill en egen härd! Den är – ta mig tusan – guld värd!

När jag började mitt lärarvärv på högstadiet för snart trettio år sedan hade lärare i allmänna ämnen varsitt litet skrivbord i arbetsrum som delades med sex-åtta kolleger. Ovanför skrivbordet fanns en hylla, där de böcker som användes dagligen stod. All bredvidläsningslitteratur, de flesta pärmar, ordböcker med mera förvarades hemma. Vi hade ingen telefon i arbetsrummen utan det fanns en gemensam för alla ändamål i lärarrummet, den lokal som numera oftast benämns personalrummet. Datorn? Skrivaren? Nej, dessa existerade ännu inte. Däremot hade jag en elektrisk skrivmaskin hemma, på vilken jag bland annat skrev mina prov. Lärares 35-timmars veckor var inte uppfunna utan lärare förväntades göra för- och efterarbete hemma. När vi befann oss i skolan bestod tiden främst av lektioner; vi ilade på femminutersraster mellan olika klassrum; vi bar böcker och annat material mellan salarna och ämnesinstitutionerna. Facklärare, som lärare i estetiskt-praktiska ämnen kallades på den tiden, hade ofta turen att ha en egen lektionssal tillika ämnesinstitution, där de kunde känna sig lite mer hemma och fick vara ensamma mellan lektionerna om de så önskade . För lärare av alla kategorier stod ämnet i centrum för lärargärningen. Något år innan jag lämnade grundskolan för gymnasiet började vi med hemklassrum för eleverna. Lärarna fortsatte på samma sätt som tidigare.

Man hade kunnat tro att nittiotalets gymnasieskola erbjöd bättre arbetsmiljö för lärare, men arbetsrummet visade sig vara väldigt likt det jag lämnade på högstadiet. Nu fanns dock en fast telefon på rummet att dela på och ovanför skrivbordet hade jag numera två hyllor. Tydligen ansågs det räcka, för nu fanns vissa skolledare som väntade sig att lärare skulle tillbringa många timmar, gärna trettiofem, på arbetsplatsen, men rymligare och mer ändamålsenliga arbetsrum fick inte lärarna. Springandet och stressen att hinna till klassrum i olika delar av en stor skola minskade inte, tvärtom. När jag tänker tillbaka känns det som om mitt nittiotal i skolan tillbringades på väg mellan Fordonsprogrammets och naturvetarnas korridorer – i varsin ände av skolbyggnaden. Tur att jag hade slutat röka: det hade jag aldrig hunnit med.

Tanken att något annat var möjligt än detta evinnerliga rännande slog mig aldrig. För visst var det självklart att elevernas arbetsmiljöbehov gick före mina? Förstås, för vi införde ju hemklassrum för dem även i gymnasiet. I en stor skola som min medförde det att många elever kunde vistas stor del av tiden i skolan på ett begränsat område; tryggt kanske, men inte särskilt bra för interaktion och samvaro mellan elever från olika program.

I mitt nuvarande arbetsrum, ett gammalt elevgrupprum med bristfällig ljudisolering, har vi vistats sex personer under många år. Utrymmet vi förfogar över kan inte inrymma trivselytor av något slag, men just vi (som ingår i NA-programmets arbetslag) har förmånen att sedan gammalt förfoga över två hela korridorer med bra biytor (tack vare mycket stora NO-ämnesinstitutioner – skolan byggdes på åttiotalet då ämnena var centrala), som eget pentry och matplats. Vi har också ett eget fikarum. Jag som är humanist har emellertid långt till mina ämnesdomäner, och en av följderna av programskolan för mig är alltså att samverkan med ämneskolleger rent logistiskt påverkas negativt.

Sedan några år har jag funderat över hur mitt personliga mående har påverkats av att inte på riktigt känna att här hör jag hemma – rent fysiskt på min arbetsplats. Massor av tjänsteår men aldrig en egen härd… På Twitter där jag är aktiv fick jag kontakter med lärare på högre stadier som faktiskt hade egna klassrum och ämnesklassrum. Att som ämneslärare få en egen sal var faktiskt inte omöjligt! Under ett läsår arbetade jag som resurslärare åt en annan lärare som både har eget arbetsrum (endast något mindre än mitt som jag delar med flera) och eget klassrum! Jag insåg att det verkligen var tänkbart även på min skola. Jag såg nya pedagogiska möjligheter öppna sig!

Under min utbildning till SVA-lärare som jag nyligen slutförde läste och diskuterade vi hur skolans lokaler kan främja samverkan och lärande för andraspråkselever. Kolleger visade i sociala medier exempel på hur klassrummens väggar kunde användas för stöttning bland annat genom att planscher, kartor, elevarbeten och annat fanns synliga, men också möjliggjorde att de flerspråkiga elevernas språk och kulturer kunde lyftas fram visuellt. Jag såg fina exempel på hur whiteboarden kunde användas för lektionsstruktur på ett sätt som är svårgörligt när ämnesläraren skall byta klassrum på fem minuter. Så ville jag också ha det!

Vår schemaläggare lyckades! Detta läsår har jag ett eget klassrum: litet och med gamla möbler (som eleverna tycker är hårda) men likvärdigt utrustat som andra salar. Det ligger vackert till med grönområden utanför fönstren utan störande insyn (eller utsyn). Jag har fått plats för en boksnurra där eleverna kan hitta läsvärda romaner och bredvidläsningsböcker, som bibliotekarien byter ut vid behov. Böcker får på så sätt en mer central plats i verksamheten. Jag har skåp där jag kan förvara eget material och elevmaterial. Och väggarna har vi tillsammans börjat fylla med pedagogiskt material och elevarbeten. Just nu arbetar några av eleverna i årskurs 1 med en stor plansch där deras språk och namn finns representerade, skrivna med respektive språks skriftsystem. Det finns många språk i gruppen: ryska, somaliska, azerbajdzjandska, dari, tigrinja, franska, portugisiska, arabiska med flera. I årskurs 3 förbereder vi att hänga upp elevernas skriftliga porträtt av författare från deras hemländer eller språkområden. Själv producerar jag Canva-planscher som kan fungera stöttande för andraspråkseleverna. Vad jag tillsammans med SVA-elever från skolans samtliga studieförberedande program alltså håller på att konkretisera är ett ämnesrum för svenska som andraspråk, tillika ett arbetsrum för mig. Jag känner en ny arbetslust och pedagogisk inspiration över att ordna bänkarna som passar för kommande lektion; jag hinner förbereda instruktioner på tavlan före lektionspassen vilket ger snabb lektionsstart och tydlighet för eleverna; därtill känner jag glädje och stolthet över att få chansen att själv påverka vår arbetsmiljö, om än med liten budget. Jag som egentligen aldrig särskilt brytt mig om utseendet på skolans inventarier tycker plötsligt att det är fint med gardiner och jag upptäcker att jag går och rättar till dem då och då.

Jonas Linderoth berättar i Lärarens återkomst (länken går till debattartikeln), den pedagogiska bok som debatteras mest just nu – läs den – om hur de konstruktivistiskt influerade reformerna under nittiotalet kommit att påverka skolans väsen på skilda plan. En av förändringarna han resonerar kring är hur skolämnena kommit i skymundan för arbetslagsarbete och tematiskt ämnesöverskridande arbete. Han skriver:

Meningsfull interaktion i en grupp sker ofta kring det som man har gemensamt. (—) I ett arbetslag som samlar lärare med väldigt skilda ämnen saknas ett gemensamt kunskapsfält. Det man delar är sina erfarenheter av eleverna. Deras trivsel och sociala aspekter av deras liv blir kollegernas minsta gemensamma nämnare som tillåter dem att ha en meningsfull kommunikation. Det betyder att ämnesinnehållet inte alltid får en naturlig plats i lärarens vardag. Skolan blir social omsorg med pedagogiska förtecken i stället för att vara pedagogisk omsorg med sociala förtecken.

Mitt klassrum blir nu ett ämnesrum men också en hemvist för mig vilket ger mig arbetsro och stimulans. Äntligen – en egen härd! En bonus är om det blir ett klassrum som av eleverna uppfattas som en lugn plats för undervisning. Men till detta bidrar bara något lite miljön: det är vad vi gör i klassrummet som kan göra skillnad för elevernas lärande.

img_4942

Slöjd- Min nya magiska syskonrelation

Det här blev ju inte alls som jag hade planerat. Men det är väl så de är, det som bildas i din tanke är inte alltid det som kommer ut på pappret. I alla fall inte för mig.

Jag hade planerat att skriva om mina upplevelser som studerande inom lärarlyftet i ämnet slöjd. Men jag känner faktiskt inte i skrivande stund att det gett mig så mycket att skriva om. Uppgifterna till första träffen kom visserligen redan i somras och jag är i princip klar med de ”jobbigaste” uppgifterna (vad de nu är som räknas till de jobbiga, vill säga). Jag har bokat hotell och flyg för när det är dags att ta mig från Stockholm till Umeå.

Jag kommer under ett års tid läsa 50 % på distans via Umeå Universitet till slöjdlärare. Något som jag tycker ska bli fantastiskt roligt och utvecklande och det passar verkligen mig just nu. Jag har redan i mitt bagage en lärarexamen med inriktning barn, teknik och skapande samt fritidshemmets pedagogik. Jag har sedan min examen 2009 arbetat som fritidspedagog på samma skola jag fortfarande håller mig fast vid. Jag har haft hand om ämnet slöjd vid ett tidigare tillfälle men mest så har jag arbetat i klass tillsammans med flera andra lärare och arbetat på fritids under eftermiddagarna (vilket varit det roligaste jag kunnat tänka mig i flera års tid). Det var faktiskt därför jag sökte till lärarutbildningen för att jag ville arbeta och utveckla fritidsverksamheten och ge elever en meningsfull fritid samt backa upp de elever som behövde stöttning på fritiden.

Idag är jag dock så otroligt tacksam för vad min utbildning innehöll, det har gjort att jag idag kan arbeta som lärare i svenska och matematik tillsammans med 3 fantastiska kollegor i 3 klasser med 4:or och 5:or. Utöver det har jag även ansvar för ämnet slöjd på vår skola. Ca 100 elever som JAG ska vägleda och guida inom textil-,trä-, och metallslöjd. Nu när jag ser det i skrift och inser att det är 100 elever som jag lära ut hur en symaskin fungerar kändes det plötligt lite övermodigt. 100 elever? lilla jag? är det ens möjligt?

Jag ska förklara varför jag anser att det är möjligt. Det handlar om eleven. Eleven är huvudpersonen i skolan, jag tror att det är lätt att glömma det ibland. Slöjd är ett ganska tacksamt ämne att ha hand om. Det finns något magsikt med slöjd. Något magiskt som jag själv haft med mig hela min skoltid. Mitt intresse för slöjd kom visserligen hemifrån, av mormor för att vara exakt. Det är faktiskt mormor som drivit mitt intresse hela tiden. Både i trä-, och textilslöjd. Först med stickningar och broderier både högt och lågt, lätt och svårt till när jag på högstadiet i träslöjden absolut var tvungen att snickra ihop en pall till mormor som absolut var tvungen att finnas i badrummet för alla barnbarn och trötta rumpor som behövde vila ibland.  Som sagt, det handlade om mig, eleven. Ja, alla gjorde pallar, men ingen pall såg ut som min. Hjärtformad och röd med änglar på.

Det är precis det som det handlar om. Eleven. För att få ett symaskinskörkort så måste alla mina elever sy en slöjdpåse men ingen är den andre lik. Otippat nog eleven som jag i huvudet trodde skulle välja hästtyget gjorde en tvärvändning och tyckte tågtyget var fantastiskt. Eller när en annan elev står och berättar om en ny ”bättre” lösning än den som stod i mitt häfte. Det är ju helt fantastiskt. Den här eleven tog sina egna förkunskaper och skapade något mer fantastiskt och hållbart än vad som förväntades av denna elev. Det gör det ganska lätt för mig att hjälpa de resterande 99 eleverna.

Sen hjälper det nog till att jag själv absolut älskar slöjd. Speciellt doften av sandpapper eller sågspån på sågbladet, eller när jag får nysta garn på min garnvinda och se hur den röriga garntrasslet blir till ett nytt fint nystan.

Vad menar jag med att slöjd är min nya syskonrelation?  Jag har fyra syskon. Två systrar och två bröder. Jag har fyra helt olika relationer till alla fyra. Under min uppväxt har jag både hatat och älskat dessa olika relationer helt beroende på var jag själv befunnit mig. Och då inte vilken världsdel eller stad utan själsligt eller till och med efter mitt eget humör.

Precis så är det med skolämnet slöjd. Ena veckan samarbetar symaskinen som en evighetsklocka och strular inte det minsta, till veckan efter då jag förstår frustrationen hos eleven som vill kasta spolen över hela klassrummet, men biter ihop och löser problemet för fröken har minsann sagt att problemlösning ingår i ämnet. Ibland är jag så frustrerad när jag inte hinner virka en provlapp eller sy ett visningsexemplar av något. Kommer jag någonsin hinna ifatt mig själv och mina ideér? troligtvis inte, men vad gör det när de ändå inte spelar någon roll i slutändan när mina 100 elever sitter med sina magiska inplastade symaskinskort?

 

collage_fotor

Inge hopp!

Ja, jag vill gärna inge hopp! Jag vet att många lärare har ett tufft läge just nu. Alla tjänster på skolan kanske inte är tillsatta. Kanske är fler kollegor än förra året obehöriga. PISA, sjunkande resultat, arbetsmiljö, lärarlönelyftet och många andra faktorer oroar och stressar. Mitt i allt detta vill vi ge alla elever bästa möjliga undervisning. Just det, ALLA elever. För många skolor står dessutom denna termin inför en ny utmaning, nämligen att ta emot och undervisa nyanlända elever, utan att ha så mycket tidigare erfarenhet av detta.

Och det är här min tanke om att inge hopp kommer in. För det går att skapa god undervisning för elever som inte talar svenska och inte har gått i skolan tidigare. Låt mig ta en elev jag har just nu som exempel. När hon kom till vår skola i november förra året hade hon aldrig tidigare gått i skolan och kunde ingen svenska. Naturligtvis hade hon ändå en hel massa kunskaper och erfarenheter med sig som vi kunde ta till vara i undervisningen. Vi satte genast igång med metodisk och noggrann läs- och skrivinlärning, samtidigt som eleven fick lära sig och utveckla kunskaper inom alla skolans ämnen. Inlärningen skedde via talspråket, högläsning, filmer, bilder, praktiskt arbete och med mycket stöttning och höga förväntningar. Eleven undervisades delvis i klass Hjärtat, som också är namnet på min blogg där jag och elever skriver om vårt arbete, delvis i sin ordinarie klass där klasslärarna var måna om att hon skulle komma in i klassens gemenskap och delta i så mycket som möjligt av klassens arbete.

I slutet av vårterminen jobbade vi i Hjärtat med bilderboken Grodan och främlingen. Den kunde hon även höra på sitt modersmål via Småsagor på UR.
image
Vi arbetade med bokens handling och karaktärer på flera olika sätt; samtalade, dramatiserade, ritade och samlade ord.

image
image

image

image

image
Slutligen skrev eleven sin egen version av sagan:
Grodan och främlingen
En dag kom en råtta och Grisen sa:
– Råttan kommer.
Och alla kompisarna sa:
– Vadå!
Grodan sa:
– Jag ska gå på natten och titta på Råttan.
Grodan titta på Råttan och känner att de luktar gott. Och sen kommer tillbaka till kompisarna. Nästa dag går Grodan till Råttan och ser att han sågar. Han bygger en soffa. Råttan klar på soffa och Grodan kommer och säger:
– Hej jag Grodan. Råttan säger:
– Jag vet. Jag kan läsa och skriva och jag kan 3 språk svenska engelska och spanska.

Då kommer Grisen tittar på Grodan och Råttan. Grisen sa:
– Varför står du där? Råttan så smutsig och Råttan lat.
Grisen sa till Grodan:
– Kom nu.
En dag Grisens hus brinner. Grisen springer och Råttan kommer fram och tillbaks med vatten. Och sen blir Grisen glad att alla är kompisar.
Nästa dag Råttan plockar hop. Grodan säger:
– Vad gör du?
Råttan säger:
– Ska gå till Amerika.
Alla kompisarna blir ledsna och säger hej då.

Denna termin inleder jag arbetet i den här elevens sva-grupp med att läsa Astrid Lindgrens Mio, min Mio.
image
Alla eleverna grips av berättelsen från första sidan och även den här eleven gör inferenser och egna reflexioner:
”Oj, ett magiäpple! Som i Snow White. Fast tant Lundin är inte dum, tror jag. Hon vill hjälpa.”
”Aha, han inte Stockholm nu, inte Sverige. Han saknar Benka så jättemycket.”
”Titta! Ett slott som i Cinderella. Där tror jag bor Konungen. Nu kanske Bo Vilhelm bli prins.”

Som sagt, jag hoppas att den här elevens resa kan inge hopp. Även nyanlända elever med mycket kort eller ingen skolbakgrund, kan nå skolframgång med hjälp av undervisning som präglas av glädje, modersmål, stöttning och höga förväntningar!

Om du vill samtala med mig om sva-undervisning eller mottagande av nyanlända elever är du välkommen till bloggen Hjärtat hos @frksarapersson, eller till Twitter där jag heter @frksarapersson.

Lyft skolan – att arbeta i en skola som faktiskt fungerar.

Med förhoppning om att hitta många kollegor att dela goda idéer med och inspireras gick jag med i Twitter. Jag har hittat mycket av det jag hoppades på när jag gick med, men samtidigt har jag aldrig mött så mycket negativitet och rena kränkningar mot lärarkåren som på Twitter! Det skapas trollkonton vars enda syfte verkar vara att attackera kollegor med kränkningar med resultatet att man faktiskt inte vågar föra en dialog eller uttrycka en åsikt då man inte vill ha en mob efter sig.

Är vi vuxna?

Är vi lärare?

Nästan vart man än tittar i sociala medier eller nyheter visas en starkt negativ bild av den svenska skolan. Dåliga arbetsförhållanden, dålig lön, stökiga elever, föräldrar som inte bryr sig, föräldrar som bryr sig för mycket, låga kunskapsresultat, bristande eller ingen tro på sin ledning o.s.v. Det är helt enkelt mycket negativt idag, tyvärr! Ofta är det vi själva som jobbar inom skolan som mest högljutt reproducerar denna bild. Varför skulle någon utsätta sig för att bli lärare idag?

Det finns dock ljusglimtar. Röster som höjs för att de inte känner igen sig i den mörka bilden som målas upp, lyckas ibland tränga sig in i flödena. Och visst finns det skolor runt om i landet som faktiskt fungerar, många skolor! Där arbetsförhållanden är bra, där eleverna är motiverade, där man har fungerande samarbete med föräldrarna, där kunskapsresultaten är goda och där ledningen är kompetent och tydlig. Låt oss titta på dessa skolor och lyfta det som fungerar istället för att trycka ner. Jag har turen att arbeta på en sådan skola, Visättraskolan i Huddinge kommun.

Men vad är det då som gör att skolan faktiskt fungerar?

Visättraskolan har ca 370 elever från förskoleklass upp till årskurs 6. Jag är inne på min andra termin på skolan men det känns som att jag har varit där i flera år. Bara det är ju rätt fantastiskt!

På Visättraskolan finns det en stark ”dela med sig” kultur. Formellt så började jag arbeta på skolan i januari 2016, men redan i oktober 2015, blev jag inbjuden till skolans låsta Facebookgrupp. I den gruppen delar personalen med sig av bl.a. lektioner, idéer, tips på föreläsningar, videoklipp från verksamheten eller annan information som rör skolan. Det har blivit ett slags digitalt “öppet klassrum” med mycket aktivitet och starkt positiv anda. Så när jag började arbeta på Visättraskolan, så hade jag redan kommit in i gänget, och hade redan en mycket god uppfattning om verksamheten och om hur mina kollegor arbetade.

Strukturen i schemat

Det som slog mig först när jag väl startat, var strukturen på schemat. Man kan se att det finns en pedagogisk tanke med hur schemat är uppbyggt. Det finns schemalagd tid för samplanering och egen planering. Då det är resurserna som i första hand är ute på rasterna så har lärarna gemensamma raster varje dag där de kan träffas i personalrummet och dricka sitt kaffe och samtala om allt möjligt. Bara det är viktigare än vad man tror! Sedan var ämnena inte så uppstyckade, ett ämne kan pågå en hel förmiddag.

Ex:

Sv/Sva 8:10 – 9:40.
Rast: 9:40 – 10:10.
Sv/Sva 10:10 – 11:30

Rektorn på skolan lägger schemat, hon ser det som en viktig del i sitt pedagogiska ledarskap och inte en administrativ börda då schemat läggs utifrån det pedagogiska förhållningssättet som hon sen vill ska förverkligas ute i klassrummen.

Strukturen på schemat möjliggör för oss lärare att bedriva en mer fördjupad undervisning där vi har större möjligheter att integrera fler ämnen, arbeta formativt och arbeta mot mer verkliga mål. Eleverna tycker om schemastrukturen då det blir färre antal ämnen per dag och de känner att de får tid till att förstå vad som sker och skapa nya kunskaper, tankar och idéer.

I schemat finns också avsatt tid, två timmar, varje vecka för det kollegiala lärandet med workshops som leds av skolledningen och skolans förstelärare enligt ett i förväg planerat kalendarium.

Hur arbetar man som förstelärare på Visättraskolan?

Även Visättraskolan har ju dessa “förstelärare” som debatterats flitigt i sociala medier, och jag är en utav dem!

Som förstelärare i IT har jag länge ansett att det bör finnas “krav” på förstelärare. Och ja. Här ställs det krav! Alla förstelärare får i början av varje läsår en uppdragsbeskrivning som konkret preciserar vad de förväntas arbeta med och göra under läsåret. Givetvis får vi ha synpunkter på denna uppdragsbeskrivning. Uppdragsbeskrivningarna bygger på de övergripande målen för verksamheten som formuleras i skolans arbetsplan. Samtlig personal får sedan ta del av dessa uppdragsbeskrivningar, så att ingen i verksamheten ska ha några frågetecken kring vad förstelärarna ska göra, hur deras uppdrag är formulerat och vilka förväntningar som ställs på oss.

Förstelärarna får redan vid läsårets slut kalendarium för nästkommande läsår. Där har vi fått några fasta tider för workshop/seminarium/föreläsning som en del i det kollegiala lärandet på skolan. Vi planerar dessa tillfällen utifrån den uppdragsbeskrivning vi har, vilket gör att vi både leder och deltar i det kollegiala lärandet på skolan. Våra pass följer vi sedan upp med våra kollegor genom handledning, stöd i undervisningen, klassrumsbesök och feedback. Våra kollegor skriver en analys i slutet av läsåret utifrån frågor som formuleras av skolans ledning, i den skriver de bl.a. om hur de upplever den kollegiala handledningen, workshops eller annat från förstelärarna. Skolledningen sammanställer de synpunkter som kommer fram och låter oss sen ta del av detta (anonymt). Därefter utvärderas vilka mål som uppnåtts så nya kan sättas samt vilka mål som måste arbetas vidare med.

Mitt uppdrag under VT16 har varit att handleda mina kollegor i att använda klassbloggar som vi har byggt. Syftet var att få in alla lärarna i den digitala världen och att få en mer levande relation mot hemmen. Det ställdes krav! När HT16 skulle starta, fick ingen längre skicka veckobrev med eleverna hem (om inte situationen i hemmet kräver det). Tack vare kravet, så lyckades vi tidigare än väntat med detta. Vi kunde då redan börja att få in alla lärarna i GAFE (Google Apps For Education). Idag arbetar vi hårt för att alla ska känna sig bekväma i GAFE vilket jag är helt övertygad om att vi alla snart gör!

Fantastiska fritidspedagoger.

Det andra som jag blev imponerad över var användandet av fritidsresurserna. I varje klass finns det minst en fritidsresurs som fungerar som en klassresurs, alltså på riktigt! Fritidsresursen arbetar tätt ihop med läraren och de har även gemensam planeringstid tillsammans.

Både lärare och elever känner ett stort stöd från dessa fritidsresurser. De är kompetenta, lyhörda, innovativa och delaktiga. Vikarier behöver vi inte heller ta in då vi hjälps åt ifall någon är borta. Då sparar skolan mycket pengar som kan användas på mycket bättre sätt! Dessutom kan man hålla en högre kvalitet och trygghet då det är personer som känner till verksamheten, eleverna och undervisningen som är med barnen hela tiden.

Jag hoppas verkligen att de själva vet om samt känner hur mycket vi uppskattar dem! Våra fritidsresurser är otroligt viktiga för att skolan ska fungera och för att alla ska må bra!

Kompetent ledning.

Det tredje som jag imponerades av var ledningens kompetens, engagemang och vision. Allt är så tydligt, strukturerat och planerat. Inget görs utan en tanke som de står bakom. De lyssnar på personalen, kommer med konkreta svar och är det så att de faktiskt kanske inte vet, så tar de snabbt reda på det.

Små saker som checklistor vid terminstart/slut, tydliga planeringsmallar, veckobrev, feedback och uppmuntran gör personalens arbete så mycket enklare. Man känner verkligen att man kan prata med sin ledning.

På skolan har vi tre ledord som vi arbetar utifrån: Kunskap, trygghet och trivsel. Vi tror inte att det behövs något konstigare än så för att få en skola som fungerar. Ledningen förstår verkligen att dessa tre värden är starkt beroende av varandra. Man visar att trygghet och trivsel för både elever och personal är avgörande för att kunskap ska kunna utvecklas och varje läsår planeras så att alla dessa tre värden ska främjas med riktade insatser. Små och stora saker för att bygga en vi-känsla, stolthet över skolan och lust att lära.

Alla skolor måste ha en kompetent ledning. Vår skolledning har påbörjat sitt fjärde läsår på Visättraskolan. Alla har sett vilken positiv skillnad det har blivit på verksamheten!

Visättraskolan – en helt (o)vanlig skola.

Det finns så mycket bra i våra skolor runt om i landet och det ville vi visa ett exempel på.

Jag, tillsammans med ledningen skapade då vår tv-serie Visättraskolan – en helt (o)vanlig skola.

Vi använde oss utav den pedagogiska plattformen som Huddinge Kommun har tagit fram som grund. Vi fokusera på begrepp från den pedagogiska plattformen som många av avsnitten sen belyser.

Serien har varit en viktig del i arbetet med att skapa en ökad stolthet över Visättraskolan. Visättraskolan är nu en skola man talar positivt om. Personal, elever och föräldrar är stolta över skolan, och det här är något som förändrats över mycket kort tid.
Innehållet främjar även en god arbetsmiljö för oss i personalen. Vi ser varandra, hur vi arbetar, och vilket engagemang och glädje som faktiskt existerar hos oss. En rejäl boost helt enkelt!
Vi är långt ifrån klara med serien. Detta läsår kommer minst fem avsnitt till och vi släppte det första avsnittet redan vid skolstarten. Ta er tid och titta på avsnitten, de är vårt sätt att lyfta det som fungerar för oss. Kanske ni hittar något ni vill lyfta på er skola?

Avsnitt 1

Avsnitt 2

Avsnitt 3

Avsnitt 4


Jimmy Askelius, Visättraskolan.

Twitter: @jimask84

Facebook: MagisterJimmy

Instagram: magister_jimmy

Email: jimmy.askelius@huddinge.se

Taldusch, kan det vara något?

Min chef sa vid ett tillfälle, när vi pratade om en elev, att vi skulle ”språkduscha” hen. Vad min chef menade var att eleven skulle få möjlighet att möta rikt språk i så många situationer dom möjligt. Att vi skulle tänka på det i alla lägen. Placeringar i klassrum, matsal, vid promenader på led, gruppindelningar och så vidare.

Nu har jag en ny klass (åk 3), nya elever och ett nytt läsår framför mig. Jag ansvarar för matematikundervisningen men tycker det har varit lite svårt att veta var jag ska börja. Jag har inte särskilt god kännedom om deras kunskaper eller vilka arbetsformer som passar dem.

Ämnet är brett som vi vet, mängder av viktiga delar. Jag vill hinna med allt! Men nu har jag landat i att taluppfattningen är vad vi ska lägga fokus på till att börja med. Målet är att de ska få med sig en god taluppfattning med möjlighet att lösa olika sorters uppgifter och använda sig av, samt förstå viktiga begrepp.
Nog skulle vi väl kunna ”talduscha” ett tag framöver?!
Det här blogginlägget är framåtsyftande, så risken finns ju att saker och ting förändras under resans gång. Men här delar jag min plan som den är just nu.
Taldusch var det. Jag funderar på hur eleverna kan möta tal i alla möjliga situationer i skolan och hur vi pedagoger kan lyfta taluppfattning. ”Vi sitter 12 vid det här bordet, hur många bestick finns här?” ”Vi ska se hur långt bakåt jag hinner räkna medan ni städar färdigt, jag startar på 500.” Pryda väggar och golv med talföljder, synliggöra viktiga begrepp och problemlösningsuppgifter eleverna jobbar med.
På lektionerna tänker jag utforma uppgifter som var för sig har fokus på en förmåga. Som till exempel två av dagens uppgifter:
Skärmavbild 2016-08-28 kl. 22.08.48.png
Skärmavbild 2016-08-28 kl. 22.09.06.png
Min vision är att erbjuda uppgifter som är kreativa och engagerande så att lärandet om tal inte blir tråkigt. Jag kan utnyttja digitala verktyg för att göra färdighetsträning mer stimulerande.
Jag vill nå dit att eleverna kan jobba i stationer, där jag kan välja att stanna på en station för att stötta och utmana medan de andra är mer självgående. I nuläget förstår jag dock att vi först måste bekanta oss med den typen av uppgifter och arbetssätt jag erbjuder, vilket kan innebära att jag nu måste hålla ihop hela gruppen och träna på stationsarbete när jag inte är ensam pedagog i klassrummet.
Resan har precis börjat och talduschen börjat strila. Kanske kan jag delge hur det framöver går i min egen blogg eller på Twitter.
Vi ses där!
@meFridalindell
fridalindell.com

Vad driver dig?

 

I våras hittade jag en gammal dagbok från min slutpraktik höstterminen-95. Vi hade fått i uppgift att skriva ner reflektioner och tankar. Jag trivdes mycket bra med både klassen och min handledare, en trygg, kompetent och erfaren lärare som brann för engelskundervisningen. En kort tid senare blev jag färdig grundskollärare 1-7 med inriktning mot svenska, so och engelska. När jag, väl medveten om min oerfarenhet, skummade igenom texten i dagboken fastnade jag för en mening; ”Den dagen jag inte längre är intresserad av att utvecklas som lärare hoppas jag att jag söker mig ifrån yrket”, stod det i slutet av boken. Förvånad och lite överraskad av den insiktsfulla reflektionen insåg jag att jag ringat in något väsentligt. Och att känna en lust, en glöd har för mig blivit viktigare med åren.

När jag för åtta år sedan fick möjligheten att fortbilda mig inom lärarlyftet och läsa svenska som andraspråk, fick mitt lärarliv en ny, tydlig riktning. Det var en häftig känsla när bitarna föll på plats och jag kände att jag hittat rätt. Möjligheten att få reflektera över undervisningen, testa nya sätt att arbeta och samtidigt få bekräftelse på att jag var på rätt väg var mycket givande.

Jag fördjupade mina kunskaper om språkets betydelse för allt lärande och hörde talas om genrepedagogik för första gången. Det som tilltalar mig i den pedagogiken är tydligheten. Det är en explicit undervisning som ger elever en ökad möjlighet att tillägna sig skolspråket och ger dem ord och begrepp för att tala om lärande. Häromdagen lyssnade jag på ett inslag från Vetandets värld i P1, som handlade om skolan och nyanlända elevers lärande. Britt Johansson, utbildningsledare vid Knutbyskolan i Rinkeby, intervjuades om skolans mycket framgångsrika arbete med genrepedagogik. Orientering, komplikation, lösning och evaluering, är inte det svåra ord för åttaåringar att lära sig?, undrade reportern. Inte alls, menade Britt Johansson och gav som exempel alla dinosaurier som många barn i en tidig ålder lär sig namnet på. Det handlar om att ha höga förväntningar.

I genrepedagogiken lär sig elever olika texttypers syften, struktur, sammanlänkande ord och andra språkliga drag. Cirkelmodellen, som är en skrivmodell som kommer från genrepedagogiken består av fyra faser.

  1. Bygga upp kunskap inom ett område
  2. Studera modelltexter, arbeta med olika aktiviteter i syfte att bekanta sig med den aktuella texttypen
  3. Skriva en gemensam text
  4. Skriva på egen hand

Det är viktigt att vi inte förenklar undervisningen utan erbjuder mer stöttning och jag anser att cirkelmodellen är ett suveränt sätt att stötta eleverna. Elever som inte varit länge i den svenska skolan kan delta i samma undervisning som sina kamrater och producera texter, vilket är oerhört viktigt för självförtroendet och det fortsatta lärandet.

Boken Att undervisa i läsförståelse av Barbro Westlund gav mig nya kunskaper som blev ytterligare en pusselbit i min undervisning, främst när det gäller läsningen. Westlund skriver om de strategier som goda läsare använder utan att de tänker på det. Läraren modellar i högläsningen och tänker högt samtidigt som vi ger eleverna ord och begrepp, ett metaspråk. Återigen handlar det om att synliggöra undervisningen.

Förra året gick jag läslyftet och den modul som gav mig mest var Samtal om text. Vi i kollegiet läste artiklar som på olika sätt belyste samtalets kraft och möjligheter. Genom samtalet kan vi främja läsengagemang, stötta och utveckla elevers skrivande och språkutveckling. Textsamtal inbegriper:

  • Läsförståelse och lärande – genom att samtala om texten blir den mer begriplig.
  • Motivation och elevdelaktighet – Språk, tanke och identitet hänger ihop. Vi kan nå fler elever i samtalet.
  • Bedömning – Vi kan i samtalet få syn på de svaga avkodarnas förståelse.
  • Kritiskt förhållningssätt – Alla texter har en avsändare och det behöver vi samtala med elever om.

I mitt möte med nyanlända elever har jag lärt mig mer om modersmålets betydelse för språkutvecklingen. Numera uppmuntras elever att använda sitt starkaste språk (det behöver inte alltid vara modersmålet) och i en framgångsrik undervisning används modersmålet som en resurs. Det är underbart att se elevers glädje över att hitta en bok på sitt modersmål i klassrummet!  Annat var det förr. I radioinslaget om nyanländas lärande intervjuades också Qarin Franker, lektor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet. Hon berättade om hur synen på användandet av modersmålet har förändrats sedan hon började arbeta som lärare på 70-talet . Förr blev man oroad när elever kodväxlade (blandade svenska med ord från andra språk) och det fanns en oro för att eleverna skulle bli ”halvspråkiga”, berättade hon. Medan vi nu ser att elever anpassar sig till mottagaren och använder sig av alla sina språkliga resurser.

IMG_0550

Språk, identitet och lärande hör ihop och jag brinner för alla elevers läs- och skrivutveckling. Anne-Marie Körling sammanfattar vårt gemensamma uppdrag: ”Skolan är en rik plats för språk. Låt oss ge språket ett medvetet värde. Undervisa om det. På ett rikt och nyanserat sätt”.

/Jessica Mellgren

Om du vill läsa mer om hur jag arbetar:

jessicamellgrenblog.wordpress.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skolan som norm

Denna text är ursprungligen publicerad på fritidspedagogik.se våren 2011.
Fem år har gått och fritidshemmet har sedan dess fått nya allmänna råd och ett eget kapitel i läroplanen, men grundproblematiken i texten kvarstår.
Skolan rankas högre än fritidshemmet, i politik, debatt, fackförbund och i den lokala organisationen. Vilket sätter avtryck på såväl löneutveckling som på fördelning av resurser och arbetsuppgifter och sätter käppar i hjulet för samverkan och för fritidshemmets pedagogiska utveckling.

Det är ett enormt svek mot yrkesutövare, kollegor och framförallt de närmare halvmiljonen barn i fritidshemmet. (Mer än 100 000 fler barn på fritidshem än elever på gymnasiet.)

Ofta när jag försöker beskriva fritidshemmets underläge i dagens pedagogiska diskurs möts jag av misstro. Är fritidspedagogen verkligen satt på en hierarkiskt lägre plats? Är inte arenan likvärdig? Underordnar sig verkligen fritidshemmets verksamhet skolans?

För att besvara dessa frågor måste vi kunna synliggöra den maktstruktur som råder mellan skolan och fritidshemmet. Jag ska försöka lyfta några av de större faktorer där skolan utgör norm för fritidshemmet och där skolan tillskrivs pedagogiskt tolkningsföreträde.

Först begreppet ”norm”. En norm i detta sammanhang är en oskriven regel som fungerar som mall och förutsättning och som förväntas gälla för alla.

Ett tydligt exempel på normativitet är heteronormen där utgångsläget för allas samliv är att de vill dela sitt liv med en partner av motsatt kön. Denna norm präglar hela samhället. Vårt vardagsspråk är fullt av heteronormativa begrepp som utesluter en samkönad relation.

I media, i bildspråk, i sexualundervisningen -ja, överallt är förväntningarna att samliv är något heterosexuellt. Detta blir ett maktspråk där icke-heterosexuella personer exkluderas eller endast existerar på undantag.

Samhället är fullt av dessa normer som begränsar och exkluderar det som inte lever upp till det sociala reglementet. Ofta är normerna så väl inbäddade i det vardagliga livet att de är svåra att upptäcka, men ju mer man synar desto mer kommer man se. Då språket i sig fungerar som värdebärare infinner sig en maktobalans redan vid vilken terminologi vi väljer -någon exkluderas och någon inkluderas utifrån vem som sätter normen.

I min följande redogörelse om en skolnormativ syn på barnomsorgen kommer jag dra paralleller med andra normativa obalanser för att tydliggöra relationen mellan fritidshem och skola.

SKOLA
Vi börjar med det gemensamma begreppet ”skola”. När fritidshemmets verksamhet flyttade in i skolans lokaler kan vi likna det vid ett giftermål mellan man och kvinna då tanken var att sammanfoga dessa två verksamheter till en gemensam -integration- och inte bara göra
en lokalmässig vinst genom en inneboenderelation. Vilket gemensamt namn fick denna nya relation? Vad heter era arbetsplatser? Förmodligen något med ändelsen -skola. Bergaskolan, Stenhamnsskolan, Mariebergskolan osv.

Vems efternamn är fortfarande vanligast att det gemensamma paret tar efter ett tvåkönat äktenskap? Vem är mall?

Redan i den starten satte skolan normen för det som skulle vara en gemensam pedagogisk agenda. Hur diskussionen lät bland fritidspedagogerna då är svårt att säga, men gissningsvis sågs namnet som en självklarhet då det faktiskt är en skola vi flyttar in i -precis som tankarna låter idag. Att vi inte finns med i den gemensamma enhetens benämning är det inte många som tycks vilja lägga energi på. Och med ens är integrationstanken borta och förhållandet de två verksamheterna i obalans.

Här vill jag passa på att göra en avstickare som också visar hur vilseledda vi blir av felaktigt använda begrepp. Integration handlar om att sammanfläta två olika delar till en gemensam helhet, men har snarare kommit att användas i de felaktiga betydelserna assimilering eller adaption. Detta begrepp har använts fel inom samhällsdebatten och det har använts på samma felaktiga sätt inom debatten samverkan mellan fritidshem och skola.

Under dessa hittills drygt 15 (!) åren av wannabe-fasoner har fritidshemmet nedmonterats totalt.Vidare kan man fundera om att plagiera skolan verkligen är rätt strategi.

LÄRARE
Vi fortsätter med begreppet lärare, som jag varit inne på förr. I ivern att höja fritidspedagogens ”status” (vad status innebär är ännu oklart och oformulerat) och för att förenkla sitt arbete tänker sig Lärarförbundet att det vore strategiskt att döpa om fritidspedagogen till lärare.

Många fritidspedagoger tycker detta är en ypperlig idé då det, enligt normen, låter mer exklusivt att vara lärare. En del hävdar att lärare beskriver vårt lärande bättre än pedagog, men det är snarast vice versa då pedagogbegreppet är närmare det breda spektra av lärande och förhållningssätt vi har i vår yrkesroll -jämfört med det snävare begreppet lärare. Dessutom öppnar detta dörren för en akademisk diskussion -kan vem som helst vara lärare? Och kan man byta titel hur som helst?

Vi tänker oss ovanstående namnbyte med namnen Erik och Khaled. Att bland annat arbetsmarknaden diskriminerar folk men icke-svenskklingande namn är bekräftat. Skulle vi då förorda strategin att Khaled fick byta namn till Erik för att undvika att han skulle förfördelas? Eller skulle vi snarare vilja lösa problemet på ett kvalitativt och djupgående sätt genom att arbeta för att människovärdet på de två personerna skulle vara likvärdigt?

Vem sätter vi som norm om vi uppmuntrar ett namnbyte?

Att lärarbegreppet dessutom inte används konsekvent kan liknas vid härskartekniken ”dubbel bestraffning”. Vi duger inte som fritids- pedagoger utan ska vara lärare. Är vi lärare duger vi inte som lärare när det kommer till avtal och arbetsvillkor. Det gemensamma
begreppet är bara gemensamt till ytan och är på så vis poänglöst. Precis som Khaled inte skulle nå samma respekt som Erik, trots namnbyte, när det visar sig att han inte äter gris eller önskar att få tid till bön.

Det enda resultatet är att det blir omöjligt att synliggöra vår specifika yrkeskår i lärarmängden. Att samlingsbegreppet skola och lärare dessutom utgör benämningen i de nya lagtexterna har helt sopat fritidshemmet från debatten.

Ett litet tankexperiment -vi vänder på begreppen och låter fritidspedagog vara normen för det gemensamma yrkesepitetet.

Ämneslärarna skulle heta ”fritidspedagog i MA/NO”, ”fritidspedagog i SV/SO”, ”fritidspedagog i idrott och hälsa” och så vidare. Absurt? Möjligtvis, men inte mer absurt än t ex ”lärare i fritidshem”. Och förutom att pedagogen blivit lärare har barnet, helt enligt strukturens passform, blivit elev.

LOKALER
Vi går vidare och tänker oss lokalernas utformning. I samboskapet mellan fritidshem och skola måste stora delar av lokalerna samnyttjas. Vem har företräde vad det gäller inredning av de gemensamma ytorna?

Vanligt är att klassrummet är väldigt mycket mer sig likt än hur fritidshemmets lokaler såg ut innan inflytt. Hur mycket har inte fritidsverksamheten fått göra avkall på jämfört med skolan i de fysiska rummen? Hur mycket vi än anser oss ha vunnit mark i skolan är exemplen på jämn fördelning av fysiskt utrymme försvinnande få. Då skolan utgör norm även på denna punkt har det på vissa ställen gått så långt att fritidshemmet tilldelats gympasalar, matsalar, korridorer eller rent av fått efterhandskonstruera en utomhuspedagogik då kvadratmeterna inte är rättvist fördelade.

SAMVERKAN
I många fall anser sig fritidspedagogen ha ett otydligt uppdrag, ställt i relation till vad undrar jag? Min hypotes är att vi anser oss ha otydliga mål i jämförelse med skolans ganska klara kunskapskrav. Vi skulle på så sätt tillåta skolan att vara norm även för formuleringen av fritidshemmets innehåll.

Jag kliver aldrig in på min avdelning oklar över vad jag ska göra, men jag har förstått att det finns de som tycker samverkanstiden med skolan behöver förtydligas. Alltså skulle den, sett ur fritidshemmets helhet, väldigt korta tid för samverkan påverka oss så mycket att vi är osäkra på vårt egna arbete. Skulle vi inte tillskrivit skolan pedagogiskt tolkningsföreträde genom att ha den samme som skönhetsideal skulle vi heller inte vara osäkra på vår roll. Vi har sålt ut vår pedagogiska stolhet och vårt pedagogiska självförtroende.

BEHÖRIGHET
Den nya behörighetsförordningen tolkas lite olika. Själv uppfattar jag det som att allehanda lärare blir behöriga att jobba på fritidshem.
Tiden får utvisa detta, men om så vore fallet vilja jag bara exemplifiera detta. Tänk oss att förskolläraren med sin kommande legitimation på samma villkor skulle kunna anställas som gymnasielärare. Förvisso tror jag gymnasieungdomarna inte skulle må dåligt av lite förskolepedagogik, men vi har trots allt olika roller, olika utbildning och olika kompetens.

(Texten skriven 2001 och det skulle mycket riktigt visa sig att Björklunds stab medvetet gjort fritidspedagogen obehörig i sin egen verksamhet. Mot detta ordnades protester och kampanjer på gräsrotsnivå. Utbildningsdepartementet backade en aning och fritidspedagogen var åter behörig. Dock står yrkeskåren ännu kvar utan legitimation.)

Och hur många gånger har inte högstadiekollegiet högljutt protesterat mot att få förskollärare som rektorer, trots att de har rätt utbildning?

Om skolans personal är behörig på fritidshemmet och inte vice versa skiner än en gång normen stark.

SKOLAN SOM OBLIGATORIUM
Ett argument som många brukar slänga sig med när ovanstående maktstrukturer skärskådas är skolans obligatorium. Att skolan självklart skulle ha företräde på den pedagogiska arenan då den är obligatorisk. Detta är en retorisk sanning med modifikation. Skolan är obligatorisk för barnet -punkt. Dock är det lika obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla skolbarnomsorg som att tillhandahålla skola. Att de allra flesta barn dessutom är inskrivna på fritids gör skolpliktens argument än mindre tungt.

Den ena verksamheten är alltså inte viktigare än den andra. Inte ur ett barnperspektiv och inte ur ett samhälleligt perspektiv -även om många tycks vilja tro det.

Listan på exempel skulle kunna göras lång, och börjar vi syna de mer konkreta obalanserna skulle listan kunna bli oändlig. Men jag tror jag stannar där. Jag lämnar ute högtider och traditioner som skolavslutningar. Jag lämnar ute den sneda fördelningen av personal. Jag lämnar ute utbildnings- och undervisningsbegreppen. Jag låter bli att nämna begrepp som skolgård, skolpolitiker eller skolhälsovård. Jag redovisar inte makten över kunskapssynen. Jag håller mig från att djupdyka i indelningen av läsår och terminer eller val av tid för fackliga möten eller after work. Eller de stora löneskillnaderna mellan lärare och fritidspedagog.

Jag tror ni själva kan fortsätta listan när ni tittar er omkring på er arbetsplats men en normgranskande blick.

Jag lämnar en kvalitativ samverkan dithän, då jag tror att det är ett fjärran mål så länge vi inte kan ha en kvantitativ rättvis representation av våra verksamheter.

Ska vi fortsätta likna relationen fritidshem och skola med obalansen mellan kön kan vi kika på hur synen på den egna könsrollen är.
Kvinnan tillåts till viss del ta del av den manliga arenan då mannen utgör norm. Men sällan uppmanas mannen att lämna sin snäva könsroll till förmån för jämställdhet (jmfr lärare-pedagog).

En annan tydlig liknelse finns vad det gäller rekommenderad strategi från i synnerhet fackförbund -nämligen ta mer plats! Fritidspedagogen ska alltså å ena sidan kuva sig under rådande maktstrukturer samtidigt som vi å andra sidan uppmanas att synliggöra oss. Att bollen passas tillbaka till den som förfördelas är klassiskt. Kvinnan tilldelas också uppgiften att ta mer plats medan mannen inte får i uppgift att ge mer plats.

Jag vill avsluta med ett känt exempel som med lätthet kan appliceras på de fritidspedagoger som anser att det inte finns någon obalans verksamheterna mellan:

I en klass fick läraren i uppgift att fördela ordet exakt 50/50 mellan flickorna och pojkarna. Läraren gjorde detta under en period och frågade sedan eleverna hur de uppfattade fördelningen. Föga förvånande tyckte pojkarna att flickorna tilldelats mer än 50% av talutrymmet. Mer spännande var flickornas reaktion -de tyckte också att de själva tilldelats mer än 50%.

På samma sätt anser jag att det är mellan skola och fritidshem. På de enheter där det anses vara totalt ömsesidig respekt och jämn fördelning verksamheterna emellan är fördelningen kanske i själva verket högst 60/40, om vi skrapar på ytan.

Detta är uppförsbacken i att återerövra fritidspedagogiken, vi är så inordnade i maktstrukturen att vi nöjer oss med smulor från det gemensamma kakfatet.

/Andréas Nyberg

En skolas arbetsdagar eller kort och gott schema

Skolstart och alla vill ha ett så bra schema som möjligt. Men vad är ett bra schema? Är det sovmorgon alla dagar i veckan och helst sluta innan lunch? Är det när jag har långa raster så jag kan hänga med kompisarna? Är det när jag som pedagog har alla mina lektioner innan lunch för att eleverna är piggast då? Är ett bra schema, ett schema där så många som möjligt, elever och pedagoger, har varierande dagar som är ungefär lika långa?

Jag gillar verkligen att lägga schema. Tycker om utmaningen att få till ett schema som så många som möjligt tycker är bra. Jag har sett många scheman för olika skolor och det fascinerande är att alla skolor tänker olika. Vilka lektioner ska vi lägga parallellt. Vilka ämnen lägger vi först. Jag tror att alla skolor har just sina flaskhalsar som påverkar i vilken ände schemaläggaren måste börja.

Jag jobbar på en skola med cirka 100 personal och 400 elever. För mig är det viktigt att mina kollegor är med i schemaprocessen. Kort kan jag säga att den processen består av två steg. Tidigt på vårterminen får i stort sett all personal skicka in önskemål kring vad de vill jobba med nästkommande läsår. Utifrån skolans behov och den kompetens som finns bland personalen skapar vi ett organisationsförslag. Nästa steg i processen är att arbetslag och personal skickar in önskemål kring schema. Här vill jag att den pedagogiska tanken ska styra önskemålen. Utifrån detta skapar jag ett schemaförslag som jag har som mål att arbetslagen ska få se innan vi går på sommarlov. För att återigen poängtera att det är eleverna och den pedagogiska tanken som är i fokus i första hand får arbetslagen se klassernas scheman innan jag går ut med personalens personliga scheman.

Hos oss jobbar vi med långa lektioner i den mån det är möjligt. Självklart är att vi måste tänka olika för olika klasser, men utgångspunkten är långa lektioner. (Läs gärna min kollega Sara Anderssons blogg om långa lektioner) När vi jobbar med långa lektioner blir utmaningen för pedagogen att skapa en variation av innehållet för att alla klassrummet ska finna undervisningen utmanande och intressant. Vinsten som jag ser det med långa lektioner är att dagen för eleverna inte blir så splittrad. Vi hinner tillsammans tänka kring vad det är vi jobbar med utan att hasta vidare till nästa lektion. Att ge eleverna tid för reflektion och eftertanke är viktigt. Då vi har ett gemensamt sätt på skolan att starta och sluta lektioner på är de långa lektionerna också av värde upplever jag. (Läs gärna min kollega Sara Ahléns blogg om att rama in lektioner) Utan att behöva känna stress kan vi börja lektionen med att i många fall återkoppla till föregående lektion och avsluta den med att fundera kring vad vi har lärt oss på lektionen.

Vi försöker också i möjligaste mån lägga samma ämne parallellt för flera olika klasser. Detta för att på ett bra sätt kunna utnyttja de resurser vi har på skolan på bästa sätt. Vi har en specialpedagog i varje arbetslag på skolan och jag upplever att de är tacksamma om ämnena läggs parallellt där det finns möjlighet. (Läs gärna min kollega Jessica Kälveheds blogg Tillsammans) Det underlättar även för undervisande pedagoger då de kan arbeta tillsammans över klassgränser för att undervisningen ska möta och tillgodose alla elevers behov.

Schema är spännande. För mig handlar det otroligt mycket om att jag för en dialog med mina kollegor när jag lägger schemat. Att bjuda in kollegorna i arbetet via diskussioner, hur vi bäst kan stödja våra elever i deras vardag, är för mig ett sätt att skapa schemat tillsammans med kollegor även om det i slutändan är jag som lägger pusslet. Utan en dialog vore detta pussel inget kul att lägga men tillsammans kan vi skapa bästa möjliga förutsättningar för att våra gemensamma arbetsdagar ska bli så bra som möjligt, främst för alla våra elever men även för pedagoger då schema är så mycket mer än bara start- och sluttider. Ett väl fungerande schema är genomtänkt och anpassat utifrån pedagogiska tankar och syften och alltid med eleven i fokus.

@lindafornander