Lärarjävlar! Eller ofelbara?

4 jan. 2016 02-15-09Ursäkta titeln, men den fastnade. Antagligen delvis på grund av att mitt inlägg ”Föräldrar från helvetet” som fick en del mer eller mindre medvetna misstolkningar, men också väckte en del välbehövlig diskussion om en sällsynt men dock förekommande företeelse som har förmåga att suga musten ur vilket lärarskap som helst. Precis som när man har kollegor som inte fungerar som goda ledare för varje unge. Precis som stöttande föräldrar, kollegor, skolledning och inte minst elever ger det vingar.

IMG_1029När lärarjobbet är bra, då är det helt fantastiskt. När stjärnglans tänds i en unges ögon och hen går från ”jag kan/vill/vågar inte” till ”jag fixar och kan det här!” då vet man att man har valt rätt.

Läraryrket är ju faktiskt möjligheternas yrke! Ett yrke som ger oss chansen – men också utmaningen – att försöka nå varje unge. Vi måste förstås börja där eleven de facto befinner sig, göra vad vi kan för att skapa en miljö där hen vill vara – och sedan vara med och föra den mot nya platser där den inte visste att den ville vara. Det är vare sig kärnfysik eller magi, men det kräver sitt engagemang. Liksom mängder av professionella beslut på vägen. Det är ju sällan så att vi bara möter en elev i taget och läroplanen har entydiga och enkelriktade mål…

Ska mitt fokus just nu ligga hos Kim eller hos Mika? Vad är bästa respons på det som sker? Hur nyttjar jag min begränsade tid och mitt fokus bäst?

Det är så att dessa hundratals beslut – ofta tagna under stor tidspress och med olika kolliderande mål och syften – inte alltid blir rätt. Särskilt inte om man granskar dem utifrån och i efterhand. Det finns förstås gränser för hur fel det får bli, men

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting.

– och det är verkligen inte rätt.

IMG_0414När det blir fel tänker jag det viktigaste är att man står för det,  ser till att lära sig något av det och inte försöker göra samma fel igen (det finns ju oändligt många misstag att upptäcka!). Ansvar behöver ligga i rätt knä! Detta gäller förstås både liten och stor, i skolans värld och utanför:

Det är OK att göra fel, vi lär oss av det.

Jag är faktiskt övertygad om att barn och unga tjänar på att omges av lärare som är mänskliga – och vågar stå för att de är det. Om det vore så att det fanns lärare som vore ofelbara vore det sannerligen nte lätt att förebilda in till det läroplanen faktiskt anger:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Mitt regeringsuppdrag saxat direkt från nu läroplanen 

IMG_0760Jag påstår även att lärares yrkesetik kan ge gott stöd för tanke och handling. Inte så att den heller gör lärare ofelbara, utan snarare är ett verktyg för att resonera tillsammans såväl förebyggande som när – inte om – konflikter av etisk innebörd uppstår inom skolans värld.

Utöver skollag, läroplan och lärares yrkesetik tänker jag att nedanstående kan vara en grund för tillvaron tillsammans:

  • Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.
  • Varje människa ansvarar för sina handlingar.
  • Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar. Men det finns egentligen väldigt få onda människor, än mindre några onda barn. Lärarjävlar existerar, men de är väldigt få. Sedan några år har vi ett system för att faktiskt sålla bort dem: lärarlegitimation. God lärarsed är dock något vi skapar tillsammans!

/Magnus Blixt, leg lär Glömstaskolan, föreläsare, författare, far och mycket mer än så!

 

Annonser