Det har varit ett omtumlande år

5ae9e04913e156a767aef74ed70da37a (1)

Det är snart sommarlov. I fredags tog mina estettreor studenten och mina elever på Språkintroduktion slutar nu på fredag. Jag kan se tillbaka på ett år som har varit mer omtumlande än de flesta under min snart artonåriga lärarkarriär.

Att dela sin tjänst mellan två gymnasieprogram, ett högskoleförberedande och ett gymnasieförberedande är riktigt bra. Jag får möta många olika sorters elever och kan gå från en lektion där vi talar om hur man bäst presenterar sig på engelska, till en som handlar om vetenskapligt skrivande.

Jag bor och arbetar i en kommun som tidigare tagit emot väldigt få flyktingar. Inte förrän 2008 hade kommunens gymnasium nyanlända elever, de få som kom dessförinnan fick studera i Göteborg. När jag och en kollega startade IVIK, som när IV blev IM fick namnet Språkintroduktion, hade vi 10-15 elever. Så har det sett ut de flesta åren, men i år blev det annorlunda. När vi planerar våra grupper inför nästa år utgörs Spåkintroduktion av ca 80 elever. Nästan alla ensamkommande från Afghanistan, Eritrea och Syrien och har alla kommit hit under året.

Det som gör det här året till ett känslomässigt omtumlande år är just dessa fantastiska elever. Från elevhälsan har vi fått överlämning om allt de varit med om i sitt hemland och på vägen hit. Vidriga berättelser som ibland sätt spår på deras kroppar, men alltid i själen. Egentligen är de helt fantastiskt att de ens kommer upp på morgonen och tar sig till skolan. Att de dessutom gör det med en otrolig glädje och ambition är otroligt. Dessutom smittar de varandra och de ger mig så mycket kärlek och energi.

Mitt i detta finns media och hatare i samhället och på sociala medier. Ensamkommande flyktingbarn målas upp som monster och det saknas balans. Vad några få gör får alla skulden för. Även i min närmiljö frodas rädsla och hat. På Facebook ser jag bekanta uttrycka sig så fördomsfullt att jag baxnar. Inte sällan önskar jag att de faktiskt fick träffa mina ungdomar. De som jag ser är norm snarare än undantag. Jag önskar att de såg deras glädje och ambition, men också sorgen och rädslan när de får veta att någon bombat deras hus eller att deras familj är i fara. Att de fick känna den ibland omänskliga press som finns på dem att lyckas här. De är trygga, men de är inte sällan ensamma.

Jag ska inte sticka under stol med att det inte bara varit ett fantastiskt år. Eleverna är fantastiska, men att organisera om så mycket som vi gjort och inte sällan få lösa situationer som på pappret är mer eller mindre omöjliga tar på krafterna. Nu kommer den stora utmaningen för skolledning och lärare hos oss, men säkert också på många ställen runt vårt land. Det är nu de här eleverna inte bara ska tas emot, utan också bli behöriga till gymnasiet. Vissa kommer säkert att ta andra vägar, men även de måste få en utbildning med hög kvalitet. En av de största fördelar med att få så många nya elever är att vi nu har studiehandledare. Det finns inte ord för hur mycket de lärt mig och självklart även våra elever. Det handlar absolut inte bara om språk, utan om så mycket mer. De är tillsammans med oss viktiga förebilder.

Som lärare på Språkintroduktion har du självklart ett uppdrag att undervisa i svenska och andra ämnen, så att eleverna blir behöriga. Ännu större är kanske uppgiften att ge dem ett sammanhang i ett nytt land, med delvis nya värderingar. Regnbågsfamiljer introducerades bland andra familjer. Jämställdhetstanken är en självklarhet och snart ska vi öva Den blomstertid nu kommer. Vi gör det vi kan för att välkomna nyanlända på bästa sätt. Jag önskar att fler deltog i den kampen, eller att färre som absolut inte gör det vår komma till tals.

__________________________

Linda Odén

Lärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska på Lerums gymnasium

Läromedelsförfattare på Liber.

Finns på Twitter som @lindaode

Bloggar om skola på den just nu avsomnade Ordklyverier och om böcker på Enligt O och Kulturkollo

Vilka elever formar din undervisning?

Jag sitter på ett litteraturseminarium tillsammans med ett gäng blivande specialpedagoger och speciallärare på introduktionskursen till specialpedagogutbildningen. Alla får möjlighet att redogöra för diskussionerna de haft och presentera sig för varandra. Vi summerar ämnet vi diskuterat i smågrupper, elevinflytande och samhällsvillkor för personer med utvecklingsstörning. Alla är  överens om att synen på barn med funktionshinder förändrats de senaste åren. Förr använde vi begreppet barn med behov av särskilt stöd, idag använder vi istället begreppet barn i behov av särskilt stöd. Att barn har rätt till stöd var alla överens om. Diskussionen går högt och många positiva exempel på vad det innebär att gå i särskolan lyfts fram. Ända tills vi börjar diskutera hur framtidsperspektivet ser ut för många elever efter att de slutat nian eller gymnasiesärskolan.

Ja, ibland känns det hopplöst säger flera av kurskamraterna som är verksamma lärare inom grundskolan, gymnasieskolan och särskolans verksamheter. Vi peppar sliter och försöker ge våra elever kunskaper och strävar efter de ska nå kunskapsmålen, men vi vet samtidigt att många av dem aldrig får jobb. De går sina år i grundsärskolan och sedan har de ingenting att göra. De sitter hemma och mår dåligt.

När det blir min tur att presentera mig och berätta om vår grupps diskussioner, och jag nämner att vi diskuterat elevens rätt till kommunikation och självständighet i skolan och samhället blir det tvärtyst i gruppen. Jag öppnar nämligen med att berätta att jag själv privat är mamma till ett barn med funktionshinder. Lektionen är snart slut och klassdiskussionen ebbar ut. Efter lektionen kommer de kurskamraterna som tidigare skildrat en mer negativt bild av erfarenheten att få arbete efter grundsärskolan kommer fram till mig och fortsätter delge mig sina erfarenheter från sitt arbete som lärare inom grundsärskolan. De försöker övertyga mig om att livsvillkoren för elever med utvecklingsstörning är mer positiva när de samtalar med mig utanför klassrummet. Samtalens innebörd kan sammanfattas ungefär så här.

Vet du, jag måste förklara att det vi sa i klassrummet, det menade vi inte gällde alla elever i grundsärskolan. Även om arbetsmarknaden är svår att ta sig in på när man går ut gymnasiesärskolan kan man få möjlighet att få daglig sysselsättning. Man får en praktikplats och något att göra istället för att gå hemma. Barn som har lindrig utvecklingsstörning skulle kunna gå inkluderade i grundskolan, men oftast blir det så svårt med kamrater och de har svårt att anpassa sig till nivån på de andra elevernas lekar. Lärarna i grundskolan vill inte och hinner inte ta emot våra elever där. Eleverna behöver lärmiljön som finns i särskolan där de får vara sig själva och blir accepterade som de är. Vi hoppas du förstår hur vi resonerar, det handlar ju om barnets bästa.

Diskussionen har jag burit med mig under de fyra år jag pluggat till specialpedagog och speciallärare. Utåt sett följer alla professionella i förskolan och skolan styrdokumenten och de strävar efter att få en god skolverksamhet för alla elever på bästa sätt. För att bli mottagen i grundsärskolan ska det finnas fyra olika pedagogiska utredningar, och eleverna ska uppfylla kriterierna för utvecklingsstörning. Samtidigt skapar systemet, samhällskulturen och skolkulturen starka normer med hjälp av osynliga diskurser i samhället, vilket medför att vi fortfarande anser att vissa barn passar bättre i Särskolan. Lisa Onsjö Asp menar i sin bok om åtgärdsprogram att lärares tal om barn skapar en bild av eleverna som sedan följer med barnet under skolåren och slutligen också blir den bild eleven har av sig själv. Stigmatiseringen blir en ond cirkel som kan vara svår att bryta. I Lärares privata samtal i lunchrummen eller i korridorer kollegor emellan skapas en norm som elever och föräldrar förväntas leva upp till. Genom åren har jag hört många exempel på värderingar som blir till en sanning om eleverna och skymmer styrdokumentens intentioner och riktlinjer i alla verksamheter jag arbetat inom. Diskussionerna har handlat om olika triviala saker som lämplig klädsel, hur föräldrar uppfostrar sina barn till ifrågasättande av kollegors sätt att vara. Krocken mellan den styrda perfekta verksamheten och de egna värderingarna blir ibland stor.

4 personer som håller var sin pusselbit som tillsammans utgör en helhet

Alla är viktiga pusselbitar i arbetet för att skapa en god lärmiljö. Bild: Rama Miguel (CC BY-SA 2.0)

För att vi ska få en god trivsel och bra inkludering i skolan är ett levande värdegrundsarbete A och O. Elisabeth Nordin Hultman menar i en artikel i Pedagogiska Magasinet (2/2008) att vi måste våga börja prata om pedagogernas verkliga utmaning som handlar om att se vad som intresserar det enskilda barnet och skapa de sammanhangen. Vi behöver prata pedagogik och undervisning lika mycket som vi pratar diagnoser, och ge handledning i hur lärmiljöer och undervisning kan organiseras så att barns individuella intresse och styrkor kommer till sin rätt, istället för att vi enbart fokuserar på det som är svårigheter. I förskolan/skolan innebär det att vi behöver lyfta hela kontexten i skolmiljön  och granska inte bara vårt arbetssätt och vår undervisning utan också vårt eget bagage av värderingar för att kunna skapa gemensamt förhållningssätt gällande uppfostran och accepterat beteende som eleverna förväntas uppnå. Psykologen Ross W. Greene har myntat uttrycket ”barn gör så gott de kan”. Bo Hejlskov har fört fram ett förhållningssätt som brukar kallas lågaffektivt pedagogik. Den lågaffektiva pedagogiken handlar om hur man kan skapa en pedagogisk miljö präglad av lugn och positiva förväntningar på brukarna i syfte att minska stress och problemskapande beteende. Metoderna tar upp både tänkande och praktiska förhållningssätt.

För mig som specialpedagog och förskollärare är det en viktig ingång, där  samarbetet mellan skolledning, lärare och föräldrar utgör en hörnsten i byggandet av gemensamma förhållningssätt och strategier i verksamheten. I det förebyggande arbetet i förskolan och skolan är föräldrasamarbetet och samarbetet med övriga professionella viktiga pusselbitar i en helhetssyn på skolvardagen. Det är lika viktigt att diskutera hur vi kan skapa en stödjande och förebyggande miljö som att ringa in och kartlägga vad det är som skapar svårigheter i skolmiljön. .

Lästips
Vilse i skolan… – Ross W Green
Beteendeproblem i skolan – Bo Hejlskov

Jag som bloggar idag heter Ann Kronberg Larsson och är specialpedagog och förskollärare och arbetar som pedagogisk utvecklingsledare för fritidshemmet i grundsärskolan. Jag skriver vanligen mina texter på min blogg. Du finner mig på Twitter och på Facebook. Jag är även medförfattare till boken Pedagogisk miljö i tanke och handling.

 

 

 

Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling

Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Jag hamnade i en intressant diskussion härförleden om huruvida det är rektor som ska vara den pedagogiska ledaren – eller inte. Det startade en tankesträcka som pågått i närmare 12 dagar nu och jag har så smått börja formulera en idé om vad det innebär för mig att vara rektor utifrån pedagogiskt ledarskap. Jag tänker på uppdraget i termer av att vara en möjliggörare.

Jag minns att jag där och då för 12 dagar sedan rätt oreflekterat sa att självklart är rektorn ansvarig för det pedagogiska ledarskapet i en skola. Fick en klart rak fråga tillbaka på temat det kanske är för att du känner att du måste försvara din position? Wow! Vänta lite här nu, var min första tanke. Men. Det mognar.

12 dagar av utmanande positioneringssystemsfråga gör en del med ens ställningstaganden och egna värderingar. Jag har tänkt. Ordentligt. Och ja, för mig är det självklart att rektor är pedagogisk ledare i sin skola. Men jag är också mer säker på idag,än för 12 dagar sedan, att pedagogisk ledare innebär olika arbete rent operativt beroende på vilken huvudman man har. Att vara en pedagogisk ledare hos min huvudman innebär för mig att vara en möjliggörare av pedagogiska inriktningar, metoder och tankesätt kopplat till läroplan och andra styrdokument.

Klassrums- och verksamhetsbesök kopplar jag sällan till det didaktiska ämnesutövandet, mer till förmågeformuleringarna i de olika ämnesavsnitten och kunskapskraven. Där finner jag en stor yta öppet för samtal till pedagogens olika undervisningsmetoder och relationella förhållande till elever som bidrar till att inlärning kan möjliggöras och undervisning kan bedrivas. Ett pedagogiskt ledarskap kan mycket väl synliggöras i frågan vad behöver du av mig för att…?

imageDet handlar i mitt dagliga arbete väldigt lite om att peka i ämnesdidsktisk riktning. Det handlar mer om att skapa möjligheter att så att vi kan komma bort från de pedagogiska finesser som endast gagnar ledarens självkänsla, och för all del även suboptimering av den egna enheten. Jag tror att det är vanligt med en mix av de båda ovanstående. Att rektor vill visa sin skolas kraft genom eget styre mer än att tona ner sin egen insats och höja sina pedagoger. Jag kan ha fel…men jag tänker att det är de som undergräver idén med pedagogiskt ledarskap.

I vår skola har vi ännu inga förstelärare, skolan är liten och lärarna relativt nya i kommunen och har ännu inte nått tidskravet för att kunna söka. Ibland har det stressat mig, men över tid har jag kommit att se det mer som en tillgång. I vår skola är alla i praktiken förstelärare med ett tydligt ansvar att engagera sig, samarbeta och alltid ha en rak och öppen kommunikation och dessa cores ska vara grundade utifrån perspektivet elevfokus. Dessa fyra värdeelement (cores) gäller både personal och elever i skolan. Allt vi gör, både i skola och på fritids,  utgår från Lgr11 och värdeelementen. Det har vi beslutat. Det är det jag möjliggör att genomföra från rektorspositionen genom att tilldela resurser i form av fortbildning, tid, utrymmen och personalfördelning. Utan rektors möjliggörande av insats på golvet sker ingen pedagogisk utveckling. I vår skola är det så. Jag tror inte vi är unika på den punkten.

Att säga att rektor inte  ska vara pedagogisk ledare eller att rektor ska vara pedagogisk ledare i sin skola är ett uttryck som innehållsmässigt betyder olika beroende på var skolan ligger, vilken organisation skolan har, vilken huvudman skolan har och vilken strategi rektor förmår att välja.

Jag är rätt säker på att det är med rektors pedagogiska ledarskap som med köttbullrecept – det finns lika många varianter som antalet kockar. Jag  är även rätt säker på att det är okej. Jag tror inte att det är just hos vem vi lägger det pedagogiska ledarskapet rent operativt som är den springande punkten till oron för att vi i Sverige inte anses ha en likvärdig utbildning från norr till söder.

Vad jag däremot tror på så är det att det pedagogiska ledarskapet styrt från rektorsstolen mest handlar om modet att våga lita på sina pedagoger, att delegera och att säga ja oftare än nej till pedagoger som vill prova nya vägar i sin undervisning. Jag menar  att en pedagogisk ledare som rektor är att både vara sina pedagogers försvarsadvokater och åklagare när det bränner till i pedagogiska och metodiska frågor och även att vara den ledaren som vågar lyfta kompetenta pedagoger utan rädsla för att själv halka ner i ranking. Starka och goda pedagogiska ledare,oavsett de är rektorer eller inte, ser möjligheterna och fördelar dem med elevernas och verksamhetens bästa för ögonen.

Jag förstår att det går att både tänka och göra annorlunda kring faktum som att rektor är pedagogisk ledare för sin enhet. Vad som skulle kunna bli problematisk med att eventuellt flytta över det till förstelärare eller utvecklingspedagoger är när icke-karriärtjänstpedagoger  passerar dem i utvecklingen av skolan. Vad kallar vi då dem?

Susanne Granat Ahlstrand

Twitter @susanneahlstran

Facebook Susanne Rektorn Ahlstrand

Blogg som Rektorn på Styrbords tankar.

 

Cirkus i skolan

Jag tar härmed chansen att hylla cirkusen som pedagogiskt verktyg! Här bygger vi relationer mellan lärare och elev samt mellan eleverna sinsemellan. Vi tillför varandra glädje, kreativitet, inspirerande och fascinerande aktiviteter, ett varierat lärande, aktiva övningar, självförtroende, social förmåga och skratt. Eleverna litar på mig och jag litar på dem. Vi bygger förtroende för varandra. Vi trivs med varandra!

Moa Sandh heter jag, är utbildad förskollärare samt lärare i svenska och matematik för f-6. Just nu arbetar jag på Montessoriskolan Centrum i Göteborg, i förskoleklass och fritidshem för f-3. Bakgrunden har jag inom Norrköpings Ungdomscirkus där jag var aktiv artist i 7-19 års ålder. Tränat egna barngrupper har jag dessutom gjort sedan jag var 14.

Allt det jag har fått med mig genom åren vill jag nu förmedla till eleverna i skolan.

Vi har infört cirkusaktiviteter på fritids i stort sett varje dag. Vad är det då vi gör? Vi jonglerar, bygger mänskliga pyramider, gör akrobatik som kullerbyttor och huvudstående, men även parakrobatik där jag är ”basen” och eleverna ”flygare”.

IMG_6006

En annan typ av ”huvudstående”…

IMG_6007

En fyraåring utmanar balanssinnet.

IMG_5936

Oj, här var det jag som agerade ”flygare”!

I pyramidbygget byggs även barnens självförtroende. Vi tränar på att lita på varandra, att lyssna på instruktioner, minne, säkerhet, att våga och se att alla personer har en särskild funktion i gruppen. Allt genom en stor mängd positiv uppmuntran. Här behövs stora starka stadiga personer i basen och lätta smidiga modiga personer som kan klättra högst upp.

IMG_5828

IMG_6005IMG_6003

Ett av skolans  utvecklingsområden för 2016 var följande: ”Vi bör främja barnens behov av rörelse … Vi behöver arbeta ännu mer med samarbetsövningar som främjar barnens sätt att vara mot varandra”

Cirkusen är ett utmärkt verktyg för att utveckla just detta! Barnen märker att de utvecklas snabbt och det råder en mycket positiv stämning under aktiviteterna. I stället för att vandra omkring och störa andra, har barn med större rörelsebehov spontant börjat träna cirkus och agerar tränare för varandra. Barnen frågar dagligen efter dessa aktiviteter och många positiva kommentarer har även kommit från föräldrar. Lite huvudstående och jonglering på morgon-fritids, ökar koncentrationen och studieron på de kommande lektionerna under dagen.

Och vilken självförtroendeboost det ger att ha genomfört en föreställning! Att få njuta av alla applåder och publikens spontana jubel och ”Wow!” Jag har aldrig upplevt något annat som bygger gruppkänslan så mycket som ett lyckat uppträdande tillsammans. VI gjorde det! ALLA är lika viktiga. Barnen peppar varandra om något går fel. ”Kom igen, du klarar det! Försök en gång till!” Det är helt otroligt att se hur stolta de kan vara när någon annan i klassen lyckas med något svårt.

Bra madrasser att gymnastisera på finns på IKEA här: http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/10262831/

Gula Katten har bra billigt material för bland annat jonglering. Lite tips:

9890116_1 Jongleringsnäsdukar 3 st/förp: 32 kr/förpackning

9388316_1Balansplatta 36cm: 104,50 kr/st

9895773_1 Ärtpåse 12 st/förp: 115 kr/förpackning

9890724_1Jongleringsbollar 7cm 3 st/förp: 26,50 kr/förpackning

Hoppas att detta inspirerade er till en härlig föreställning!

IMG_6006

Tjejdäng – och andra genusgrodor

Hade redan bestämt att min bloggtext skulle handla om kreativitet och vikten av att i skolan ta vara på skaparkraften hos såväl barn som vuxna. Men när jag tittade på Vasaloppet i söndags så dök plötsligt en annan text upp och ville bli skriven. Nämligen denna.

Älskar att ägna första söndagen i mars åt att titta på dessa kämpande människor, och jag är ju inte ensam. Vilken folkfest, både i spåret och vid tv-apparaterna.

Herrarnas tät har gått i mål och pustar i målfållan. Bland damåkarnas elit är det tre personer som verkar ha guldchans när de är på väg mot upploppet, tillsammans med en klunga herråkare. Bäddat för spännande upplösning alltså. Då hör jag plötsligt kommentatorn på SVT säga om de herrskidåkare som finns i samma klunga:

-De gör vad de kan idag för inte åka på ”tjejdäng”. 

(Tjejdäng=kille som blir slagen av tjej)

Det är alltså dameliten i längdskidåkning han pratar om. Jag får svårt att koncentrera mig på resten av loppet. Kanske hade kommentatorn rätt, herråkarna kanske verkligen kämpade lite extra för att inte bli slagna av damåkarna. Eller så kämpade de bara för att nå så bra placering som möjligt…

Men det spelar ju egentligen ingen roll. Det som spelar roll är hur personer med inflytande och position faktiskt har ett ansvar för hur de uttrycker sig och agerar. I smått som stort. Det gäller för expertkommentatorer i SVT och det gäller för alla oss som arbetar i skolans värld. Inte för att det är politiskt korrekt, utan för att det faktiskt är viktigt. Vi är alla med om att antingen cementera normer eller utmana och förändra dem. Och genusnormen behöver utmanas och förändras, fortfarande.

change-948008_960_720

Att förändra en samhällsstruktur består ibland av omstörtande verksamheter men allt som oftast består det av en lååång räcka små, små förskjutningar i beteenden, språk och tanke. Var för sig upplevs de kanske inte som så viktiga, men tillsammans bidrar de på sikt till förändring i kultur, lagar och inte minst människors förväntningar och drömmar på vad de kan och vill göra med sina liv. Oavsett kön. (Eller ålder, hudfärg, tro, funktionsuppsättning, sexuell hemvist, etnisk bakgrund och klass för den delen)

Att vi ska ha genusperspektivet med i vår undervisning är ju reglerat i läroplanen, och det finns många bra tips på hur en som lärare kan arbeta med genus tillsammans med eleverna, ofta i projektform. Det kan bli verkliga ögonöppnare. Men jag är i detta inlägg ute efter något mer subtilt, och samtidigt mer genomgripande.  Att hitta de små detaljerna i skolvardagen som gör skillnad. Som påverkar lite åt gången, men varje dag, oavsett om vi jobbar med geometri, läsförståelse eller barnkonventionen.

baby-boy-and-girl

Så, till alla mina kollegor därute i Skolsverige och Skolvärlden. Oavsett hur medvetna  ni redan är och hur mycket ni redan gör, här kommer en genusutmaning:

Låt oss hitta de där små sakerna som gör skillnad och samla dem för att inspirera varandra under taggen #genusiskolan

Jag tar gärna emot tips i kommetarsfältet på denna blogg. Föredrar ni twitter, facebook eller andra socialt medier så använd skriv där istället, men glöm inte tagga med  #genusskolan.

Skärmavbild 2016-03-07 kl. 21.50.09Jag bjuder också på en länk till tv-serien
Tjejerna gör uppror från 1977.

En klassiker om Asta, Liv, Kerstin och Tone
– fyra 13-åriga flickor som upptäcker att de för att de är flickor inte får göra saker som de vill men måste göra sånt som de inte vill. De går till storms mot gamla vanor och förlegade mönster i skolan, hemma och i den förort där de bor.

P.S. Det där med skaparkraft och kreativt lärande är något jag gärna återkommer till. Tycker vi är rätt grymma på på Backeboskolan. En film om det hela är på gång, tjuvkika gärna på trailern. Klicka på länken och fyll i lösenordet Backebo. D.S

 

Bloggare idag:
Camilla Fogelström
Utvecklingsledare, Backeboskolan i Nacka.

Twitter:
@camfog69
@backeboskolan

Facebook:
Camilla Fogelström
Backeboskolan

Skolans blogg:
Backeboblog

Instagram:
Backeboskolan

Hemsida:
backeboskolan.se

Längtan efter det analoga – vikten av att mötas

Hej! Patricia Diaz här. Då var det min tur att bidra med ett inlägg till det här eminenta initiativet. En blogg – 365 (och fler?) lärarinlägg. Så många kloka tankar vi redan fått och kommer att få ta del av. Jag läser alla inlägg och suger i mig varenda ord. Älskar ju att läsa och framför allt att lära. Gärna tillsammans med andra. Därav yrkesvalet. Den här bloggen utgör en fin kombination.

Så vad tusan ska jag skriva om? Med tanke på min utbildning, bakgrund, mina böcker och det jag ofta föreläser om vore det förstås inte helt otippat om jag skulle skriva något som tangerade det formativa, digitala eller språkliga fältet. Den här texten kommer dock att handla om något annat som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen det analoga mötet.

Den senaste tiden har jag haft förmånen att medverka i olika skolutvecklande sammanhang på olika sätt; jag har föreläst, hållit i och deltagit i workshops, medverkat i studiopanel på UR, lett diskussioner och samtal, varit åhörare på konferens och träffat och tänkt tillsammans med diverse skolfolk. Detta vid sidan av den bästa tiden i mitt liv, nämligen en pågående föräldraledighet.

De senaste 11 månadernas ”ledighet” har dock fått mig att verkligen inse hur värdefullt det är att befinna sig i ett sammanhang, att fysiskt mötas, att tillsammans med andra sätta ord på sina egna tankar och ta del av andras. Till och från under dessa månader har jag med jämna mellanrum haft möjlighet att göra just detta, vilket jag är otroligt tacksam över. Gemensamt för alla dessa tillfällen har nämligen varit att jag i varenda möte lärt mig något nytt, fått ett nytt perspektiv eller blivit utmanad att tänka annorlunda av den/dem jag har interagerat med. Dessa möten är guld värda.

Det finns så mycket kompetens inom den svenska lärarkåren att jag ibland blir stressad över att jag inte kommer att hinna ta del av allas erfarenheter, tankar och idéer om hur man bedriver god undervisning. För ungefär 10-15 år sedan kunde jag bli stressad över all bra musik jag inte kommer att hinna upptäcka och lyssna på. Det var viktigt då. Lite samma känsla nu, fast inom en (för mig nu) lite viktigare disciplin. 🙂

Nog har jag haft en del tid för mer digitalt lärande under dessa månader också. Jag har tittat på några riktigt bra föreläsningar på UR och TED, klickat mig igenom ett par av Webbstjärnans webbkurser, försökt lära mig min systemkamera en gång för alla och lyssnat ikapp mitt favoritprogram Språket. Har även läst några bra böcker (dock i pappersformat). Men detta har jag gjort på egen hand framför en digital enhet som inte erbjudit särskilt mycket mänsklig interaktion. Visst har jag lärt mig en del men långt ifrån samma utdelning som i mötet med andra. Kalla mig gammalmodig om du vill.

Det är inte något nytt förstås. Jag, Daniel Barker och Hans Renman talade om betydelsen av det analoga mötet på Bokmässan 2013. UR filmade samtalet. Vi pratade om hur man kan nyttja de digitala resurserna för att maxa det analoga mötet i klassrummet, till exempel genom att flippa undervisningen. Det är fortfarande så otroligt aktuellt. Att det ska vara värt för eleverna att komma till skolan. För att vi som lärare skapar förutsättningar för dem att lära tillsammans i det fysiska klassrummet. För att vi möjliggör dialoger, samtal och diskussioner i vilka eleverna lär tillsammans. För att vi skapar ett klassrumsklimat där de får chans att göra fel, göra om och göra rätt. Tillsammans.

Jag är så otroligt taggad på att återvända till eleverna och till klassrummet i augusti. Vi kommer förstås att använda oss av olika digitala kanaler för att stärka elevernas lärande – men framför allt kommer vi att lära tillsammans, genom det analoga mötet.

Önskar er en trevlig helg med denna, något nötta men alltid lika angelägna, sanning.

img_8912-1

Patricia Diaz

språklärare, författare och föreläsare

www.patriciadiaz.se

@patriciadiaz

Hjälpa eller stjälpa

”utvädering v13

  1. ja han me min planering
  2. De va rolit
  3. Jag har Lät mej skriva brev.
  4. Jag har haft arbetsro.
  5. Lite gran” 

(elev 9 år)

”Bra jobbat, men du är pratig!” (respons från lärare på ovanstående utvärdering)

”Utvärdering v50

Jag tycker att de har varit bra. historia e jag nöjd med. jag bara e det. Skriva av saker. jag har Förberet tyst läsnig. jag har jort so got jag kan.

(Elev 9 år)

”Du har jobbat på bra den här veckan och varit lite tystare än förra veckan. Bra jobbat!” (Lärarens respons på elevens utvärdering)

Om jag någonsin får möjlighet att forska så kommer jag att åka från Smygehuk till Kiruna och rensa alla skolor på skoldagböcker. Sedan skall jag syna dessa från topp till tå, läsa elevernas utvärderingar och läsa lärarnas återkoppling. Titta på hur responsen är kopplad till inlägget och hur denna sedan får eleven att växa, eller inte…

Vad säger egentligen ovanstående citat? Om vi tittar närmare på det första så kan vi se att eleven har gjort sitt planerade arbete, den uttrycker glädje, ser sitt eget lärande, har haft arbetsro och har gett lite grann tillbaka. Eleven är 9 år och har redan ett metakognitivt tänkande. ”Bra jobbat, men du är pratig!” är responsen på utvärderingen. Bra jobbat (kul, härligt med positiv respons) … men du är pratig! (vad har det med saken att göra?). På vilket sätt ville läraren lyfta eleven och få den att fortsätta känna arbetsglädje? Jag undrar!

I det andra citatet uttrycker eleven vad den är nöjd över, att den har en plan för tyst läsning samt att den har gjort sitt allra bästa. Responsen: ”Du har jobbat på bra den här veckan och varit lite tystare än förra veckan. Bra jobbat!” känns för mig nästan lite sorglig. Vad är det läraren hänvisar till i sitt Bra jobbat! Är det kopplat till att eleven har jobbat på bra eller att eleven har varit lite tystare än förra veckan? Varför uppmuntrar läraren eleven till att vara tyst? Jag undrar!

En lite äldre elev i sina bästa tonår utvärderar skolveckan så här: ”bla, bla, bla, bla, bla… den här skolan är helt värdelös man får inga raster och jag ska byta mentorsgrupp. Annars har veckan varit bra, det har inte hänt någon ting. Jag har inte lärt mig nån ting.” Läraren svarar; ”Härligt! Fortsätt skriva så här mycket eller mer! Ha en trevlig vecka!” De här två behöver bygga en relation tänker jag, de pratar inte samma språk. Eleven uttrycker missnöje och brist på motivation, läraren lyssnar inte, hur kommer det sig? Jag undrar!

Idag är den här bloggen min. Jag får möjlighet att nå ut till alla er som vecka efter vecka låter elever planera och utvärdera sin arbetsvecka. Ni samlar in högar av skoldagböcker som ni ska bemöta med helst lite mer än en guldstjärna och ett bra jobbat! Min önskan med det här inlägget är att ni lyssnar till eleven, tolkar in vad den uttrycker genom de få meningar som den plitar ner i sin bok och att ni besvarar med ord som faktiskt bemöter just det som eleven har uttryckt.

Tack för att du lyssnar in hur var och en av dina elever mår i skolan.

Hälsningar Cecilia Bergentz

Twitter: @cecberia

Min blogg

Instagram: uppdragförstelärare

 

 

Lärarjävlar! Eller ofelbara?

4 jan. 2016 02-15-09Ursäkta titeln, men den fastnade. Antagligen delvis på grund av att mitt inlägg ”Föräldrar från helvetet” som fick en del mer eller mindre medvetna misstolkningar, men också väckte en del välbehövlig diskussion om en sällsynt men dock förekommande företeelse som har förmåga att suga musten ur vilket lärarskap som helst. Precis som när man har kollegor som inte fungerar som goda ledare för varje unge. Precis som stöttande föräldrar, kollegor, skolledning och inte minst elever ger det vingar.

IMG_1029När lärarjobbet är bra, då är det helt fantastiskt. När stjärnglans tänds i en unges ögon och hen går från ”jag kan/vill/vågar inte” till ”jag fixar och kan det här!” då vet man att man har valt rätt.

Läraryrket är ju faktiskt möjligheternas yrke! Ett yrke som ger oss chansen – men också utmaningen – att försöka nå varje unge. Vi måste förstås börja där eleven de facto befinner sig, göra vad vi kan för att skapa en miljö där hen vill vara – och sedan vara med och föra den mot nya platser där den inte visste att den ville vara. Det är vare sig kärnfysik eller magi, men det kräver sitt engagemang. Liksom mängder av professionella beslut på vägen. Det är ju sällan så att vi bara möter en elev i taget och läroplanen har entydiga och enkelriktade mål…

Ska mitt fokus just nu ligga hos Kim eller hos Mika? Vad är bästa respons på det som sker? Hur nyttjar jag min begränsade tid och mitt fokus bäst?

Det är så att dessa hundratals beslut – ofta tagna under stor tidspress och med olika kolliderande mål och syften – inte alltid blir rätt. Särskilt inte om man granskar dem utifrån och i efterhand. Det finns förstås gränser för hur fel det får bli, men

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting.

– och det är verkligen inte rätt.

IMG_0414När det blir fel tänker jag det viktigaste är att man står för det,  ser till att lära sig något av det och inte försöker göra samma fel igen (det finns ju oändligt många misstag att upptäcka!). Ansvar behöver ligga i rätt knä! Detta gäller förstås både liten och stor, i skolans värld och utanför:

Det är OK att göra fel, vi lär oss av det.

Jag är faktiskt övertygad om att barn och unga tjänar på att omges av lärare som är mänskliga – och vågar stå för att de är det. Om det vore så att det fanns lärare som vore ofelbara vore det sannerligen nte lätt att förebilda in till det läroplanen faktiskt anger:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Mitt regeringsuppdrag saxat direkt från nu läroplanen 

IMG_0760Jag påstår även att lärares yrkesetik kan ge gott stöd för tanke och handling. Inte så att den heller gör lärare ofelbara, utan snarare är ett verktyg för att resonera tillsammans såväl förebyggande som när – inte om – konflikter av etisk innebörd uppstår inom skolans värld.

Utöver skollag, läroplan och lärares yrkesetik tänker jag att nedanstående kan vara en grund för tillvaron tillsammans:

  • Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.
  • Varje människa ansvarar för sina handlingar.
  • Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar. Men det finns egentligen väldigt få onda människor, än mindre några onda barn. Lärarjävlar existerar, men de är väldigt få. Sedan några år har vi ett system för att faktiskt sålla bort dem: lärarlegitimation. God lärarsed är dock något vi skapar tillsammans!

/Magnus Blixt, leg lär Glömstaskolan, föreläsare, författare, far och mycket mer än så!