Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Annonser

Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Jag hamnade i en intressant diskussion härförleden om huruvida det är rektor som ska vara den pedagogiska ledaren – eller inte. Det startade en tankesträcka som pågått i närmare 12 dagar nu och jag har så smått börja formulera en idé om vad det innebär för mig att vara rektor utifrån pedagogiskt ledarskap. Jag tänker på uppdraget i termer av att vara en möjliggörare.

Jag minns att jag där och då för 12 dagar sedan rätt oreflekterat sa att självklart är rektorn ansvarig för det pedagogiska ledarskapet i en skola. Fick en klart rak fråga tillbaka på temat det kanske är för att du känner att du måste försvara din position? Wow! Vänta lite här nu, var min första tanke. Men. Det mognar.

12 dagar av utmanande positioneringssystemsfråga gör en del med ens ställningstaganden och egna värderingar. Jag har tänkt. Ordentligt. Och ja, för mig är det självklart att rektor är pedagogisk ledare i sin skola. Men jag är också mer säker på idag,än för 12 dagar sedan, att pedagogisk ledare innebär olika arbete rent operativt beroende på vilken huvudman man har. Att vara en pedagogisk ledare hos min huvudman innebär för mig att vara en möjliggörare av pedagogiska inriktningar, metoder och tankesätt kopplat till läroplan och andra styrdokument.

Klassrums- och verksamhetsbesök kopplar jag sällan till det didaktiska ämnesutövandet, mer till förmågeformuleringarna i de olika ämnesavsnitten och kunskapskraven. Där finner jag en stor yta öppet för samtal till pedagogens olika undervisningsmetoder och relationella förhållande till elever som bidrar till att inlärning kan möjliggöras och undervisning kan bedrivas. Ett pedagogiskt ledarskap kan mycket väl synliggöras i frågan vad behöver du av mig för att…?

imageDet handlar i mitt dagliga arbete väldigt lite om att peka i ämnesdidsktisk riktning. Det handlar mer om att skapa möjligheter att så att vi kan komma bort från de pedagogiska finesser som endast gagnar ledarens självkänsla, och för all del även suboptimering av den egna enheten. Jag tror att det är vanligt med en mix av de båda ovanstående. Att rektor vill visa sin skolas kraft genom eget styre mer än att tona ner sin egen insats och höja sina pedagoger. Jag kan ha fel…men jag tänker att det är de som undergräver idén med pedagogiskt ledarskap.

I vår skola har vi ännu inga förstelärare, skolan är liten och lärarna relativt nya i kommunen och har ännu inte nått tidskravet för att kunna söka. Ibland har det stressat mig, men över tid har jag kommit att se det mer som en tillgång. I vår skola är alla i praktiken förstelärare med ett tydligt ansvar att engagera sig, samarbeta och alltid ha en rak och öppen kommunikation och dessa cores ska vara grundade utifrån perspektivet elevfokus. Dessa fyra värdeelement (cores) gäller både personal och elever i skolan. Allt vi gör, både i skola och på fritids,  utgår från Lgr11 och värdeelementen. Det har vi beslutat. Det är det jag möjliggör att genomföra från rektorspositionen genom att tilldela resurser i form av fortbildning, tid, utrymmen och personalfördelning. Utan rektors möjliggörande av insats på golvet sker ingen pedagogisk utveckling. I vår skola är det så. Jag tror inte vi är unika på den punkten.

Att säga att rektor inte  ska vara pedagogisk ledare eller att rektor ska vara pedagogisk ledare i sin skola är ett uttryck som innehållsmässigt betyder olika beroende på var skolan ligger, vilken organisation skolan har, vilken huvudman skolan har och vilken strategi rektor förmår att välja.

Jag är rätt säker på att det är med rektors pedagogiska ledarskap som med köttbullrecept – det finns lika många varianter som antalet kockar. Jag  är även rätt säker på att det är okej. Jag tror inte att det är just hos vem vi lägger det pedagogiska ledarskapet rent operativt som är den springande punkten till oron för att vi i Sverige inte anses ha en likvärdig utbildning från norr till söder.

Vad jag däremot tror på så är det att det pedagogiska ledarskapet styrt från rektorsstolen mest handlar om modet att våga lita på sina pedagoger, att delegera och att säga ja oftare än nej till pedagoger som vill prova nya vägar i sin undervisning. Jag menar  att en pedagogisk ledare som rektor är att både vara sina pedagogers försvarsadvokater och åklagare när det bränner till i pedagogiska och metodiska frågor och även att vara den ledaren som vågar lyfta kompetenta pedagoger utan rädsla för att själv halka ner i ranking. Starka och goda pedagogiska ledare,oavsett de är rektorer eller inte, ser möjligheterna och fördelar dem med elevernas och verksamhetens bästa för ögonen.

Jag förstår att det går att både tänka och göra annorlunda kring faktum som att rektor är pedagogisk ledare för sin enhet. Vad som skulle kunna bli problematisk med att eventuellt flytta över det till förstelärare eller utvecklingspedagoger är när icke-karriärtjänstpedagoger  passerar dem i utvecklingen av skolan. Vad kallar vi då dem?

Susanne Granat Ahlstrand

Twitter @susanneahlstran

Facebook Susanne Rektorn Ahlstrand

Blogg som Rektorn på Styrbords tankar.

 

Ting Tar Tid

T.T.T

Put up in a place

where it’s easy to see

the cryptic admonishment

T.T. T.

When you feel how depressingly

slowly you climb,

it’s well to remember that

Things Take Time!

Piet Hein

Visst har vi alla som arbetar med människor, med barn, med ungdomar, med föräldrar, med byråkrater känt att det skulle vara mycket enklare om saker inte tog så lång tid. Om vi kunde utföra underverk på en natt och ett mirakel på en vecka. Kanske är det en del av tjusningen och utmaningen med att arbeta som lärare, det är inga hastverk vi gör. Det vi förmedlar dagarna i ända ger resultat i bästa fall efter några månader, ibland tar det åratal. Vårt arbete är inte en Snap som är borta efter tio sekunder.

Jag har den stora  förmånen att få undervisa i ett av de få ämnen som inte riktigt på samma sätt är pressade att få snabba resultat, jag undervisar nämligen i SLÖJD. Visst har vi också omfattande kursplaner som tyvärr har teoretiserats mycket, men vad gör väl det när det ändå är den långsamma lyckan som speglas i salen.

Händer som formar ibland användbara och ibland fullständigt onödiga föremål. En idé som på ett praktiskt sätt ska genomföras med all den materialkännedom och det teknikkunnande inom hantverk som krävs för att det ska fungera. Slitet att få sömmen på rätt ställe och glädjen over att noggrannheten i början gav resultat i slutet. Tålamodet som prövas och ibland tryter och stoltheten som lyser i ögonen på eleven som  själv kunde framställa något av en hög med material är oslagbar att se.

Det finns många antagonister till slöjd och förespråkare för att detta ämne ska slopas i förmån för modernare ämnen som till exempel dataprogrammering. Programmering är viktigt för framtidens arbetsmarknad! Själv skulle jag snarare vilja se en utökning av slöjdens timmar så att det rymmer dataprogrammering också, inte istället för utan tillsammans.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att teknik är superkul! Jag gillar att arbeta med digitala hjälpmedel, mina slöjdelever får blogga, i slöjden syr vi med LED-lampor och ledande material, jag handleder kollegor i användningen av digitala verktyg,  MEN det är inte datorn som får stressen att försvinna på kvällarna. Olika forskare har påvisat att arbete med händerna sänker pulsen, förbättrar minnet och är avstressande vilket alla som gör det känner effekterna av.  Det är inte en dator som syr mina kläder jag bär eller odlar de grönsaker jag äter – det är riktiga människor som arbetar med sina händer. Det är inte en dator som har byggt det hus jag bor i – det är hantverkare som har gjort det.  Jag vill ha en tandläkare som kan hantera en borr och en läkare som kan göra sutur, denna finmotorik är inget som tränas upp enbart i vuxen ålder. Grunden läggs i skolan, liksom grunden till många andra kunskaper men för många av dessa tar det tid innan vi kan skörda frukterna av arbetet.
Jag vill slå ett slag för  den långsamma lyckan i vårt sönderstressade samhälle, mer slöjd till såväl elever som bankdirektörer, det skulle vara en folkhälsofrämjande åtgärd och en investering i vår välfärd. 

/Zandra Ahlqvist, slöjdlärare, SO-lärare, hantverksfrälst IT-junkie i Norrköping

@ezignz

Det konstruktiva skolåret

IMG_7714

När jag sitter bakom tangenterna på min laptop om precis ett år, då kommer jag att berätta om slutsatserna i vårt försök att utforma ett innovationssystem för svensk skola. Början kommer att låta någonting i stil med detta:

Det började för nästan två år sedan. En idé om att skapa en arbetsgrupp utifrån frågeställningen ”Om vi skapar en skola på vetenskaplig grund, hur skulle den då se ut?” växte och blev skalbar. Frågor som ”Hur definierar man vad det är som behöver utvecklas och förbättras?” och ”Om vi ska skapa en skola för framtiden i nutid, hur gör man då?” ledde oss fram till slutsatsen att det enda vi egentligen vet om framtiden är att den kommer att förändras. Vad vi än gör för förändringar och förbättringar så får det inte bli så att människor 2115 står och säger att skolan då ser precis ut som skolan 2015. Då slog det oss; anledningen till att det känns som att skolan inte hängt med i samhällsutvecklingen beror på att det inte finns något system för fortgående utveckling …

I dag är det den 1/1 2016 – första dagen på det nya året. Alla möjligheter känns öppna. Det är en fantastisk känsla.

I år ska jag vara med och bygga upp Glömstaskolans verksamhet, när vi flyttar in i våra helt nybyggda lokaler och växer från dagens 31 förskoleklasselever till runt 200 elever i årskurserna F-6. Mycket ska sitta på plats när hösten kommer. Det är en spännande resa och denna vårtermin är det skarpt läge.

Jag ska också åka till Almedalen och genomföra #afkAlmedalen 2016 tillsammans med #skolvårens mobila team. Förhoppningsvis med ännu större genomslagskraft än tidigare år.

Sen ska jag vara med och utforma ett innovationssystem för svensk skola, som en del i ett ännu större projekt, som ramas in med orden ”Skola på vetenskaplig grund”. Och detta är bara det som redan är planerat. Det känns stort och lite överväldigande, men fantastiskt bra att stoppa händerna i jorden och gräva där jag står. Det stannar inte vid bara tankar och idéer, det växer och tar fri form, som en slingrig klängranka. Vi testar oss fram för att hitta en bättre modell, en bättre version, för en skola för var och en. Och oavsett om jag lyckas eller misslyckas så är det steg tagna framåt. I ren Thomas Edison anda:

 “I have not failed. I’ve just found 10,000 ways that won’t work.”

Mitt 2015 avslutades med en idé på Twitter, om att hitta 366 personer som tillsammans vill blogga ur skolperspektiv. Med stor hjälp att sprida, skapa och bolla av många som vill framåt sitter jag nu och skriver det första inlägget på just den bloggen, den 1/1 2016. Över 100 personer har redan anmält sig för att blogga en dag under året. En bättre start på 2016, ur ett skolutvecklingsperspektiv, är svår att få. Här kommer vi att få höra, se och läsa om olika personer och om skola ur olika perspektiv. Jag ser verkligen fram emot 2016 – det konstruktiva skolåret!

God fortsättning till er alla!

FrokenAnnVisitkort