Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

Annonser

Tjejdäng – och andra genusgrodor

Hade redan bestämt att min bloggtext skulle handla om kreativitet och vikten av att i skolan ta vara på skaparkraften hos såväl barn som vuxna. Men när jag tittade på Vasaloppet i söndags så dök plötsligt en annan text upp och ville bli skriven. Nämligen denna.

Älskar att ägna första söndagen i mars åt att titta på dessa kämpande människor, och jag är ju inte ensam. Vilken folkfest, både i spåret och vid tv-apparaterna.

Herrarnas tät har gått i mål och pustar i målfållan. Bland damåkarnas elit är det tre personer som verkar ha guldchans när de är på väg mot upploppet, tillsammans med en klunga herråkare. Bäddat för spännande upplösning alltså. Då hör jag plötsligt kommentatorn på SVT säga om de herrskidåkare som finns i samma klunga:

-De gör vad de kan idag för inte åka på ”tjejdäng”. 

(Tjejdäng=kille som blir slagen av tjej)

Det är alltså dameliten i längdskidåkning han pratar om. Jag får svårt att koncentrera mig på resten av loppet. Kanske hade kommentatorn rätt, herråkarna kanske verkligen kämpade lite extra för att inte bli slagna av damåkarna. Eller så kämpade de bara för att nå så bra placering som möjligt…

Men det spelar ju egentligen ingen roll. Det som spelar roll är hur personer med inflytande och position faktiskt har ett ansvar för hur de uttrycker sig och agerar. I smått som stort. Det gäller för expertkommentatorer i SVT och det gäller för alla oss som arbetar i skolans värld. Inte för att det är politiskt korrekt, utan för att det faktiskt är viktigt. Vi är alla med om att antingen cementera normer eller utmana och förändra dem. Och genusnormen behöver utmanas och förändras, fortfarande.

change-948008_960_720

Att förändra en samhällsstruktur består ibland av omstörtande verksamheter men allt som oftast består det av en lååång räcka små, små förskjutningar i beteenden, språk och tanke. Var för sig upplevs de kanske inte som så viktiga, men tillsammans bidrar de på sikt till förändring i kultur, lagar och inte minst människors förväntningar och drömmar på vad de kan och vill göra med sina liv. Oavsett kön. (Eller ålder, hudfärg, tro, funktionsuppsättning, sexuell hemvist, etnisk bakgrund och klass för den delen)

Att vi ska ha genusperspektivet med i vår undervisning är ju reglerat i läroplanen, och det finns många bra tips på hur en som lärare kan arbeta med genus tillsammans med eleverna, ofta i projektform. Det kan bli verkliga ögonöppnare. Men jag är i detta inlägg ute efter något mer subtilt, och samtidigt mer genomgripande.  Att hitta de små detaljerna i skolvardagen som gör skillnad. Som påverkar lite åt gången, men varje dag, oavsett om vi jobbar med geometri, läsförståelse eller barnkonventionen.

baby-boy-and-girl

Så, till alla mina kollegor därute i Skolsverige och Skolvärlden. Oavsett hur medvetna  ni redan är och hur mycket ni redan gör, här kommer en genusutmaning:

Låt oss hitta de där små sakerna som gör skillnad och samla dem för att inspirera varandra under taggen #genusiskolan

Jag tar gärna emot tips i kommetarsfältet på denna blogg. Föredrar ni twitter, facebook eller andra socialt medier så använd skriv där istället, men glöm inte tagga med  #genusskolan.

Skärmavbild 2016-03-07 kl. 21.50.09Jag bjuder också på en länk till tv-serien
Tjejerna gör uppror från 1977.

En klassiker om Asta, Liv, Kerstin och Tone
– fyra 13-åriga flickor som upptäcker att de för att de är flickor inte får göra saker som de vill men måste göra sånt som de inte vill. De går till storms mot gamla vanor och förlegade mönster i skolan, hemma och i den förort där de bor.

P.S. Det där med skaparkraft och kreativt lärande är något jag gärna återkommer till. Tycker vi är rätt grymma på på Backeboskolan. En film om det hela är på gång, tjuvkika gärna på trailern. Klicka på länken och fyll i lösenordet Backebo. D.S

 

Bloggare idag:
Camilla Fogelström
Utvecklingsledare, Backeboskolan i Nacka.

Twitter:
@camfog69
@backeboskolan

Facebook:
Camilla Fogelström
Backeboskolan

Skolans blogg:
Backeboblog

Instagram:
Backeboskolan

Hemsida:
backeboskolan.se

Ting Tar Tid

T.T.T

Put up in a place

where it’s easy to see

the cryptic admonishment

T.T. T.

When you feel how depressingly

slowly you climb,

it’s well to remember that

Things Take Time!

Piet Hein

Visst har vi alla som arbetar med människor, med barn, med ungdomar, med föräldrar, med byråkrater känt att det skulle vara mycket enklare om saker inte tog så lång tid. Om vi kunde utföra underverk på en natt och ett mirakel på en vecka. Kanske är det en del av tjusningen och utmaningen med att arbeta som lärare, det är inga hastverk vi gör. Det vi förmedlar dagarna i ända ger resultat i bästa fall efter några månader, ibland tar det åratal. Vårt arbete är inte en Snap som är borta efter tio sekunder.

Jag har den stora  förmånen att få undervisa i ett av de få ämnen som inte riktigt på samma sätt är pressade att få snabba resultat, jag undervisar nämligen i SLÖJD. Visst har vi också omfattande kursplaner som tyvärr har teoretiserats mycket, men vad gör väl det när det ändå är den långsamma lyckan som speglas i salen.

Händer som formar ibland användbara och ibland fullständigt onödiga föremål. En idé som på ett praktiskt sätt ska genomföras med all den materialkännedom och det teknikkunnande inom hantverk som krävs för att det ska fungera. Slitet att få sömmen på rätt ställe och glädjen over att noggrannheten i början gav resultat i slutet. Tålamodet som prövas och ibland tryter och stoltheten som lyser i ögonen på eleven som  själv kunde framställa något av en hög med material är oslagbar att se.

Det finns många antagonister till slöjd och förespråkare för att detta ämne ska slopas i förmån för modernare ämnen som till exempel dataprogrammering. Programmering är viktigt för framtidens arbetsmarknad! Själv skulle jag snarare vilja se en utökning av slöjdens timmar så att det rymmer dataprogrammering också, inte istället för utan tillsammans.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att teknik är superkul! Jag gillar att arbeta med digitala hjälpmedel, mina slöjdelever får blogga, i slöjden syr vi med LED-lampor och ledande material, jag handleder kollegor i användningen av digitala verktyg,  MEN det är inte datorn som får stressen att försvinna på kvällarna. Olika forskare har påvisat att arbete med händerna sänker pulsen, förbättrar minnet och är avstressande vilket alla som gör det känner effekterna av.  Det är inte en dator som syr mina kläder jag bär eller odlar de grönsaker jag äter – det är riktiga människor som arbetar med sina händer. Det är inte en dator som har byggt det hus jag bor i – det är hantverkare som har gjort det.  Jag vill ha en tandläkare som kan hantera en borr och en läkare som kan göra sutur, denna finmotorik är inget som tränas upp enbart i vuxen ålder. Grunden läggs i skolan, liksom grunden till många andra kunskaper men för många av dessa tar det tid innan vi kan skörda frukterna av arbetet.
Jag vill slå ett slag för  den långsamma lyckan i vårt sönderstressade samhälle, mer slöjd till såväl elever som bankdirektörer, det skulle vara en folkhälsofrämjande åtgärd och en investering i vår välfärd. 

/Zandra Ahlqvist, slöjdlärare, SO-lärare, hantverksfrälst IT-junkie i Norrköping

@ezignz

Min lärarvardag och spretiga hjärna

Att vara lärare bör vara ett jobb men är så mycket mer. På gott och ont. Vårt dygn har 24 timmar, precis som alla andras, vår årsarbetstid är lika lång som andras men vi arbetar i snitt fler timmar per vecka för att lägga ut tiden på färre arbetsveckor,  och vi har många fler relationer att vara närvarande i på jobbet än i många andra yrken. Då tänker jag främst på relationerna med eleverna i min mentorsklass, i mina undervisningsgrupper, mina kontakter med hemmen, kollegorna i mitt arbetslag och kollegorna som finns runt mina elever och hela kollegiet. Relationer måste få ta tid, och kosta engagemang. Det är just den ekvationen som är svår att få ihop ibland; dygnets timmar, tid till relationerna och orken till engagemanget.

Det finns dagar jag älskar mitt arbete- och ibland undrar jag hur jag ska orka fram till pensionen. Det är ett så intensivt och krävande arbete. Mitt stora dilemma- fortfarande efter 15 år i yrket- är att ge lagom mycket av mig själv på jobbet. Jag ska orka fungera som mamma, sambo, dotter och vän efter en arbetsdag, men upplever att det är tufft emellanåt. Efter en dag på jobbet är det lätt att bli relationstrött och svårt att ha tankeenergi. Det har kostat mycket energi och engagemang under en arbetsdag att vistats i ett arbetsrum med tio arbetsplatser, på en skola med drygt 400 elever, samtidigt som det har gett otroligt mycket. Det är många, och mycket, att vara engagerad i under en dag; många problem ska lösas, många situationer kan uppstå, konflikter ska lösas, snabba beslut ska fattas, kontakter ska hållas och upprätthållas med föräldrar, vårdnadshavare, soc, BUP, HAB och allt vad de heter, möten och grupper på jobbet jag ska vara engagerad i och så vidare. Mitt uppe i allt ska jag orka tänka kreativt, planera roliga lektioner, läsa litteratur och basera mina lektioner på forskning och väl beprövad erfarenhet. Ibland skulle jag vilja auskultera på mina egna lektioner för att se om jag verkligen gör allt det som jag tror att jag gör, för jag glömmer otroligt mycket saker. När jag går med hundarna i skogen, mockar mina hästboxar eller läser något spännande, flödar inspirationen och idéerna. Väl framme på skolan så försvinner allt. Något händer- hjärnan går igång på högvarv, katastrofberedskap kopplas på och jag är beredd att möta allt som kan inträffa och lösa alla situationer som kan hända.12512794_1165832253427845_4300011379084090461_n

Vad vill jag säga med det här då? Jo, till att börja med har jag världens häftigaste jobb och ingen dag är den andra lik, men bind inte upp lärarna med fullspäckade scheman och mängder av små uppgifter som kräver engagemang. Låt oss ha tid att återhämta oss mentalt under en skoldag och möjlighet att hinna samtala och lyssna på elever. Minutrarna efter avslutad lektion kan innebära förtroenden från elever som är värdefulla för båda parter och att då vara stressad för att man har fem minuter på sig innan nästa lektion startar, är hemskt. Ska jag komma försent och ta diskussionen med elever varför jag är sen, eftersom jag är noggrann med att de kommer i tid, eller stressa iväg och avbryta det viktiga samtalet som är på väg att formas? Snabba beslut att fatta, ibland blir de bra, ibland sämre. Lägg in mer luft under dagen, ta in fler vuxna i skolan som kan avlasta lärarna från arbetsuppgifter som till exempel sjukanmälningar på morgonen- det kan säkert någon annan göra för att frigöra mer tid och kraft för engagemang i elever och deras kunskapsutveckling. Våga ge lärarna frihet att vara kreativa- på valfri plats och valfri tid. Det är då goda tankar, idéer, uppslag och nya projekt kan få utrymme att utvecklas! Våga lita på oss- vi vill att elever ska må bra, lära sig så mycket de kan. Jag hävdar att ingen lärare går till jobbet med någon annan intention än att alla ska känna sig sedda, värdefulla, utvecklas och ha det bra, men ibland påverkas vi av yttre faktorer som vi inte kan råda över.

Vad skulle kunna hända om man tillsatte lite mer medel till skolan för att ge möjlighet till återhämtning och fler vuxna i skolan? Jag tror, och hoppas, att det skulle leda till att fler vill bli lärare, orka vara engagerade lärare,  mer kreativa lektioner, färre sjukskrivningar och färre avhopp från världens häftigaste jobb! Att vara lärare är trots allt ett jobb, inte ett kall…

Annelie Mickelsson, lärare i engelska och tyska, blivande speciallärare.

Lärarjävlar! Eller ofelbara?

4 jan. 2016 02-15-09Ursäkta titeln, men den fastnade. Antagligen delvis på grund av att mitt inlägg ”Föräldrar från helvetet” som fick en del mer eller mindre medvetna misstolkningar, men också väckte en del välbehövlig diskussion om en sällsynt men dock förekommande företeelse som har förmåga att suga musten ur vilket lärarskap som helst. Precis som när man har kollegor som inte fungerar som goda ledare för varje unge. Precis som stöttande föräldrar, kollegor, skolledning och inte minst elever ger det vingar.

IMG_1029När lärarjobbet är bra, då är det helt fantastiskt. När stjärnglans tänds i en unges ögon och hen går från ”jag kan/vill/vågar inte” till ”jag fixar och kan det här!” då vet man att man har valt rätt.

Läraryrket är ju faktiskt möjligheternas yrke! Ett yrke som ger oss chansen – men också utmaningen – att försöka nå varje unge. Vi måste förstås börja där eleven de facto befinner sig, göra vad vi kan för att skapa en miljö där hen vill vara – och sedan vara med och föra den mot nya platser där den inte visste att den ville vara. Det är vare sig kärnfysik eller magi, men det kräver sitt engagemang. Liksom mängder av professionella beslut på vägen. Det är ju sällan så att vi bara möter en elev i taget och läroplanen har entydiga och enkelriktade mål…

Ska mitt fokus just nu ligga hos Kim eller hos Mika? Vad är bästa respons på det som sker? Hur nyttjar jag min begränsade tid och mitt fokus bäst?

Det är så att dessa hundratals beslut – ofta tagna under stor tidspress och med olika kolliderande mål och syften – inte alltid blir rätt. Särskilt inte om man granskar dem utifrån och i efterhand. Det finns förstås gränser för hur fel det får bli, men

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting.

– och det är verkligen inte rätt.

IMG_0414När det blir fel tänker jag det viktigaste är att man står för det,  ser till att lära sig något av det och inte försöker göra samma fel igen (det finns ju oändligt många misstag att upptäcka!). Ansvar behöver ligga i rätt knä! Detta gäller förstås både liten och stor, i skolans värld och utanför:

Det är OK att göra fel, vi lär oss av det.

Jag är faktiskt övertygad om att barn och unga tjänar på att omges av lärare som är mänskliga – och vågar stå för att de är det. Om det vore så att det fanns lärare som vore ofelbara vore det sannerligen nte lätt att förebilda in till det läroplanen faktiskt anger:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Mitt regeringsuppdrag saxat direkt från nu läroplanen 

IMG_0760Jag påstår även att lärares yrkesetik kan ge gott stöd för tanke och handling. Inte så att den heller gör lärare ofelbara, utan snarare är ett verktyg för att resonera tillsammans såväl förebyggande som när – inte om – konflikter av etisk innebörd uppstår inom skolans värld.

Utöver skollag, läroplan och lärares yrkesetik tänker jag att nedanstående kan vara en grund för tillvaron tillsammans:

  • Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.
  • Varje människa ansvarar för sina handlingar.
  • Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar. Men det finns egentligen väldigt få onda människor, än mindre några onda barn. Lärarjävlar existerar, men de är väldigt få. Sedan några år har vi ett system för att faktiskt sålla bort dem: lärarlegitimation. God lärarsed är dock något vi skapar tillsammans!

/Magnus Blixt, leg lär Glömstaskolan, föreläsare, författare, far och mycket mer än så!

 

Det konstruktiva skolåret

IMG_7714

När jag sitter bakom tangenterna på min laptop om precis ett år, då kommer jag att berätta om slutsatserna i vårt försök att utforma ett innovationssystem för svensk skola. Början kommer att låta någonting i stil med detta:

Det började för nästan två år sedan. En idé om att skapa en arbetsgrupp utifrån frågeställningen ”Om vi skapar en skola på vetenskaplig grund, hur skulle den då se ut?” växte och blev skalbar. Frågor som ”Hur definierar man vad det är som behöver utvecklas och förbättras?” och ”Om vi ska skapa en skola för framtiden i nutid, hur gör man då?” ledde oss fram till slutsatsen att det enda vi egentligen vet om framtiden är att den kommer att förändras. Vad vi än gör för förändringar och förbättringar så får det inte bli så att människor 2115 står och säger att skolan då ser precis ut som skolan 2015. Då slog det oss; anledningen till att det känns som att skolan inte hängt med i samhällsutvecklingen beror på att det inte finns något system för fortgående utveckling …

I dag är det den 1/1 2016 – första dagen på det nya året. Alla möjligheter känns öppna. Det är en fantastisk känsla.

I år ska jag vara med och bygga upp Glömstaskolans verksamhet, när vi flyttar in i våra helt nybyggda lokaler och växer från dagens 31 förskoleklasselever till runt 200 elever i årskurserna F-6. Mycket ska sitta på plats när hösten kommer. Det är en spännande resa och denna vårtermin är det skarpt läge.

Jag ska också åka till Almedalen och genomföra #afkAlmedalen 2016 tillsammans med #skolvårens mobila team. Förhoppningsvis med ännu större genomslagskraft än tidigare år.

Sen ska jag vara med och utforma ett innovationssystem för svensk skola, som en del i ett ännu större projekt, som ramas in med orden ”Skola på vetenskaplig grund”. Och detta är bara det som redan är planerat. Det känns stort och lite överväldigande, men fantastiskt bra att stoppa händerna i jorden och gräva där jag står. Det stannar inte vid bara tankar och idéer, det växer och tar fri form, som en slingrig klängranka. Vi testar oss fram för att hitta en bättre modell, en bättre version, för en skola för var och en. Och oavsett om jag lyckas eller misslyckas så är det steg tagna framåt. I ren Thomas Edison anda:

 “I have not failed. I’ve just found 10,000 ways that won’t work.”

Mitt 2015 avslutades med en idé på Twitter, om att hitta 366 personer som tillsammans vill blogga ur skolperspektiv. Med stor hjälp att sprida, skapa och bolla av många som vill framåt sitter jag nu och skriver det första inlägget på just den bloggen, den 1/1 2016. Över 100 personer har redan anmält sig för att blogga en dag under året. En bättre start på 2016, ur ett skolutvecklingsperspektiv, är svår att få. Här kommer vi att få höra, se och läsa om olika personer och om skola ur olika perspektiv. Jag ser verkligen fram emot 2016 – det konstruktiva skolåret!

God fortsättning till er alla!

FrokenAnnVisitkort