Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

Annonser

Att hålla kollegiet i handen

Det startade egentligen innan terrordåden i Paris. Det startade med det ökade hatet på nätet. Allt byggdes upp och till sist blev även Twitter mörkt och dystert. Det var i det där, som jag utan större tanke, skickade iväg ett tweet. Det förgrenade sig. Spiralade iväg i en positiv ström. Ut ur denna ström föddes fler tankar och bland annat tanken om skola365. Det var inte min mening eller tanke. Det var min reflektion som födde fler reflektioner, och som sedan mynnade ut i något konstruktivt.

Twitter har för mig alltid varit så. Man slänger ut något, det går några varv, man får tillbaka och sedan blir det något annat. Det har funnits kollegor att bolla tankar med när man känt sig som Bambi på hal is, under sin lärarutbildning eller sitt första år som lärare. Medhåll och mothåll, nya tankebanor och en inspiration i pedagogyrket. Så har det alltid varit för mig i det utvidgade kollegiet.

Jag som nu är inne på mitt tredje år som verksam lärare och min andra klass, där jag är klasslärare, har alltid känt en trygghet i att det ett klick bort finns de som är villiga att hjälpa. Kanske inte alltid hålla med, men ändå bekräfta känslor, tankar och låta en få pröva sina erfarenheter.

Det är ett annat att bolla med personer utanför den faktiska skolbyggnaden. Svaren blir på något sätt allmängiltiga och inte kopplade till den fysiska skolan. Jag stöter och blöter mycket med kollegorna på jobbet också, men ibland väljer jag att lyfta diskussionen till nätet. Se andras svar på samma problematik och få en annan vinkel på frågan.

Det utvidgade kollegiet är med mig i vardagen. De har gett mig mod att våga pröva och ompröva, att inse att man alltid utvecklas som lärare och de har varit med mig i samtal med kollegor. Jag har fått möjligheten att ta del av ny forskning snabbt, att få svar från myndigheter, professorer och kunniga lärare.

Jag kommer fortsätta att twittra ut mina reflektioner för att få spegling på mina tankar. Jag kommer fortsätta rekommendera twitter för de som inte finns där och jag kommer fortsätta hålla det utvidgade kollegiet i handen.

Samtidigt ser jag mer min roll. En viktig roll i att sprida positiva exempel och att sprida den där nyfikenheten för yrket. Den nyfikenhet som var det som, en gång i tiden, drog mig till det utvidgade kollegiet. Jag uppmanar dig att göra detsamma. Att föra konstruktiva diskussioner med högt i tak och att framföra dina genomtänkta och mindre genomtänkta reflektioner. Det är givande för så många att få tillåtelse att i gemenskapen få diskutera, stöta och blöta. Kanske leder det ingenstans. Kanske leder det till något konstruktivt som får en eller flera människor att utvecklas.

Jag vill avsluta med att säga tack! Tack till dig som tagit dig tid att läsa detta! Tack till du som läser och svarar på mina tweets! Tack till dig som utmanar mina tankar och får mig att tänka om! Och tack till er,
mina kära kollegor där ute! Sluta inte.

För er som vill fortsätta att följa min krokiga väg som lärare så finns jag på Twitter som @hannastankar samt på bloggen skolkoppen.blogspot.se

Och kom ihåg. Vi är inte. Vi blir, tillsammans med andra.