Cirkusen – ett skrivprojekt i åk 3

Under hela vårterminen har det varit CIRKUS i treornas klassrum! På ett bra sätt!

cirkus IMG_0838

För många år sedan inspirerades jag och en äldre kollega av mellanstadiets sätt att arbeta med ”Huset” (Stråk av bildspråk). Vi ville också! Insåg att det hade passat våra treor minst lika bra med ett tydligt, väglett skrivande. Kollegorna på mellanstadiet tittade snett på oss och menade att det kunde vi väl spara till dem, eleverna skulle ju ha något att göra på mellanstadiet. Det var på den tiden man resonerade så – saker skulle väntas in och utföras i en viss årskurs – så hade det alltid varit.

Vi var olydiga. En sen planeringseftermiddag satte vi oss ner vid datorn och började skriva en egen berättelse i åtta kapitel. Ingen kunde hindra oss att ta den briljanta idén! Så fortsatte det några veckor framöver och historien om en cirkus växte fram. Vi skrev om  Cirkus Bravo och personerna som arbetade där. Till varje kapitel målades passande bilder i vattenfärg. Vi var helt överens om att bildspråket skulle väga tungt i elevernas arbete.

Sedan dess har många år gått och jag har hunnit med att arbeta med Cirkusen i flera treor. De första böckerna skrevs för hand, först utkast och sedan finskrivet. Skönt att den tiden är förbi! Förra trean publicerade sina böcker som digitala Flipsnack-böcker och årets elevkull ville ha sina böcker utskrivna i färg – de fick som de ville.

Nike-3 Nike

Under terminen har jag presenterat ett kapitel, med tillhörande bild, i taget. Jag har läst kapitlet högt och med inlevelse. Samtidigt har texten varit uppe på smartboarden. Efter högläsningen har vi diskuterat den berättande textens utmärkande drag. Vi har tillsammans tittat närmre på min text, var finns inledning – handling – avslut, hur löser jag styckeindelningen och hur skrivs en dialog? Det finns oändligt mycket att diskutera och efterhand som terminen går desto högre krav får eleverna på mina texter.

”Det där kunde du ha utvecklat, Kristin!”

”Du hade inte så många egenskaper på Starke Adolf!”

En dag kom frågan…

”Ska vi inte ändra lite i din text och skriva till det vi kom på nu?”

Jo, självklart! Så förbättrade vi tillsammans, den ibland lite torftiga, cirkustexten jag och kollegan skrivit för så många år sedan.

Clown Starke-Adolf

När vi bearbetat min text får eleverna givna punkter att förhålla sig till i sitt eget skrivande. Nu är det lätt för alla att skriva, de har så mycket inspiration, så det är bara att köra igång. Jag uppmuntrar alla att ta idéer och tankar av kamraterna eller av mig. Det ska kännas ok att skriva precis som jag gjorde. Så småningom sprider sig en stolthet om kamraterna gillar ens text och vill skriva liknande. Vi har en dialog om vårt skrivande, bjuder på uppslag och visar varandra våra texter. Alla är stolta, oavsett hur mycket eller lite man skrivit.
Ibland ställs frågan:

”Är det någon som har en bra inledning att bjuda på?”

”Har någon ett bra tips på katastrof?”

Många vill dela med sig av sitt skrivande och kommer fram för att plugga i sin dator till smartboarden. De läser vad de skrivit för sina kamrater och då lossnar det för andra. På så sätt slipper vi skrivkramp och alla elever får ett flyt i sitt skrivande. Vissa målar sina bilder först, de tycker det är lättare. Under tiden kan tankarna på den kommande texten få växa fram.

Vi har använt oss av en enkel modell för kamratbedömning, för att vidareutveckla texterna. Eleverna har läst varandras kapitel, gett två beröm och tagit upp en sak som kan förbättras.

IMG_0835-e1466096030386 IMG_0836-e1466095812744

Jag är bara en i raden av pedagoger som lovordar ett gemensamt, väglett skrivande. Vår berättelsen om CIRKUSEN är långt ifrån perfekt, inte heller bilderna  – men i samarbete med eleverna utvecklas texterna och bildspråket under resans gång. Det blir roliga skrivstunder tillsammans, som både jag och eleverna ser fram emot!

Kristin Blomberg, Rebbelberga skola Ängelholm

Twitter: @blomberg_k
http://rebbelbergasbokspanare.se

Annonser

Hur får man kamratrespons att fungera i praktiken?

Det har talats mycket om läsning och läsförståelse där resultaten visar att våra elever i Sverige blir allt sämre. Men hur står det till med våra elevers skrivförmåga? När en elev slutar år 9 ska hen kunna skriva olika texttyper och anpassa texten till syfte och mottagare. Eleven ska kunna använda ett vardagligt och ämnesspecifikt språk anpassat till texttypen och innehållet. De ska veta hur en text struktureras för att det ska bli tydligt för läsaren och att olika texttyper byggs upp på olika sätt. Om läsförmågan minskar och eleverna har allt svårare att ta till sig läst text på egen hand, blir det inte då också svårare att skriva texter på egen hand?

Jag heter Madeleine Renoux och är lärare i svenska och franska. Jag undervisar i år 6-9 på en F-9- skola i Järfälla kommun, nordväst om Stockholm. Jag är också handledare i Läslyftet och min nuvarande handledningsgrupp består till största delen av NO-lärare i år 6-9. Under våra diskussioner i Läslyftet har vi diskuterat vilka texter våra elever skriver i de olika ämnena och vilka förväntningar vi har på elevernas skrivande. Finns det en samsyn över ämnesgränserna? Hur ser skrivförmågan ut och hur får vi eleverna att bli ännu mer säkra på att skriva texter? Lgr11 slår fast att den kommunikativa förmågan är viktig i skolans alla ämnen.

När jag började min lärarkarriär 1999 hade jag läst Gunilla Molloy om reflekterande läsning och skrivning och ”Det flerstämmiga klassrummet” av Olga Dysthe. Mina elever kortskrev och använde skrivandet både för att kommunicera och för att lära och befästa kunskap. Vi arbetade efter skrivprocessens olika steg där att ge och få kamratrespons var ett viktigt led samt att bearbeta och skriva om texten flera gånger. Jag tyckte att det var oerhört svårt att motivera eleverna till att bearbeta sina texter, eftersom det innebar att de behövde skriva om hela texten för hand eller att vi behövde boka en datasal för att kunna skriva texterna på dator. Nu arbetar jag på en skola där alla elever i år 6-9 har antingen en ipad eller en dator, så nästan allt skrivarbete sker digitalt. Det har ju självklart underlättat både elevernas motivation att bearbeta texterna, men också motivationen att ge och få kamratrespons samt för mig som lärare att ge feedback under skrivandets gång. Att få feedback på texter och att sedan bearbeta dem är ett sätt att utveckla skrivförmågan med hjälp av andra.

Om eleverna ska kunna ge specifik och konstruktiv feedback till sina kamrater behöver de få modeller och träna på hur man kan utveckla texter. Jag brukar använda både texter som jag själv skrivit och andra elevtexter från tidigare elever. Jag tror på att visa att man som lärare också skriver och att man också utvecklas och lär sig hela tiden. I min nuvarande sexa fick eleverna en skrivuppgift där syftet var att använda textaktiviteten beskriva. Varje elev fick dra en lapp med en bild på en sak som de sedan skulle beskriva utifrån fyra frågor: 1. Hur ser saken ut? 2. Vad har saken för funktion? 3. Vilka fördelar finns det med saken? 4. Vilka nackdelar finns det?

Utifrån frågesvaren skulle eleverna enskilt skriva en text om sin sak. Alla satte igång att skriva och jag skrev samtidigt. På min lapp fanns det en jordgubbe.

Vid nästa lektionstillfälle visade jag upp min text på projektorn och jag läste upp den högt. Jag berättade vad jag var mest nöjd med och var i texten jag hade kört fast och ville ha hjälp. Sedan fick eleverna berätta vad de tyckte var bra i min text. Vi pratade också om hur jag hade använt de fyra frågorna. Sedan skulle de hjälpa mig att utveckla min beskrivning av saken. Jag skrev upp deras förslag på tavlan, fotade av tavlan och gick hem och bearbetade min text.

Vid nästa lektionstillfälle visade jag min nya text och vi pratade om att utan deras hjälp hade den aldrig blivit så bra som den blev. Eleverna fick sedan gå tillbaka till sina egna texter och utveckla dem. Syftet var flerdelat; att se att läraren är också en skribent, att få en modell för hur man kan prata om sin egen text, att eleverna få en modell för hur man kan ge feedback till någon och också att visa att om vi hjälper varandra så kommer vi att nå längre.

När vi diskuterade kamratrespons i min Läslyftsgrupp, så var många lärare som undervisar i andra ämnen än svenska tveksamma till att använda kamratrespons eftersom det är svårt att få kamratrespons att fungera i praktiken. Vi pratade om att eleverna inte förstår varför de ska ge varandra feedback eller att de går in och letar fel, gärna stavfel. De ger generell feedback som ”Det var bra”. ”Du kan skriva lite längre nästa gång.” Eleverna tycker att det är jobbigt att dela texter med varandra för att de känner sig obekväma eller otrygga.

För att få kamratrespons att fungera behöver man samtidigt arbeta med att bygga upp trygghet och ett tillåtande klimat i klassrummet. Det måste finnas en vilja att hjälpa varandra och förståelse för att om vi hjälper varandra kommer alla att utvecklas. Hattie och Timperley menar att respons ska ge skribenten svar på tre frågor: Vad är målet? Hur har jag gjort det? Vad ska jag göra för att bli bättre? Hur vi som lärare ger feedback till elever är väldigt viktigt för att de ska tillägna sig ett metaspråk att tala om varandras skrivande.

Eleverna behöver också få hjälp med att bli specifika i sin feedback och  jag brukar visa youtubeklippet Austin’s Butterfly där det blir väldigt tydligt att om feedbacken är specifik så kan uppgiften utvecklas enormt.

När man tränar elever i att ge och få kamratrespons behöver man börja med korta texter och fokusera på innehållet. Eleverna får ställa frågor till texten. Det kan man som lärare också visa genom att modellera på ett textexempel. Jag brukar börja med att eleverna arbetar i par och får ett elevexempel från en anonym elev från mina tidigare klasser. De plockar ut en bra mening som de vill behålla, eftersom grundregeln är att vi alltid inleder med att lyfta upp det som är bra.  Sedan ställer de frågor till texten när det gäller innehållet. Här kan de få stödfrågor som t ex Hur ser platsen ut? Vad hör man? om det handlar om en berättande text. Sedan får de tillsammans bearbeta och skriva om texten. Jag tror att ett gemensamt skrivande också utvecklar elevernas skrivförmåga. Nästa steg är att i samma par liknande respons på varandras texter. Ska de ge varandra feedbacken skriftligt eller muntligt? Jag tycker att det allra bästa är att de diskuterar texterna muntligt, men jag brukar be dem att spela in samtalet.

I Läslyftsmodulen ”Samtal om text” visar Ann-Marie Körling hur man kan ha textsamtal kring elevernas egna texter där man sitter tillsammans i en grupp och hjälper varandra. Den modellen använder jag mig av och jag tycker att fördelen är att man lyfter elevernas skrivna texter till samma nivå som de författare vi läser i klassen. I textsamtalet leder varje elev diskussionen kring sin egen text, eftersom de får inleda med att berätta vad de var mest nöjd med och läsa upp det avsnittet och de får berätta vad de vill ha hjälp med. Kamraterna ger sedan feedback och konkreta råd eller ställer frågor kring det stället. Man kan också välja att undersöka något specifikt som t ex hantering av ämnesspråk eller hur texten binds ihop. Jag har använt den modellen både på berättande texter, faktatexter och argumenterande texter. I början är man som lärare med, men med vana och ökad ålder kan eleverna leda textsamtalen på egen hand.

För att elevernas skrivförmåga ska utvecklas behöver de skriva ofta och ganska korta uppgifter. De behöver få modeller för hur texter ska se ut och hur de strukturellt byggs upp, men också modeller för hur man kan prata om texter och skrivande. Jag vet att få regelbunden feedback på sitt skrivande gör att man utvecklar skrivförmågan, men tiden är förbi när eleven bara skrev med läraren som enda mottagare. Vi behöver ge dem möjligheter att få autentiska skrivuppgifter där det finns fler än en mottagare. I undervisningen behöver vi också ge dem möjlighet att läsa och diskutera varandras texter. Precis som med allting annat behöver eleverna öva på kamratrespons. Ibland tror jag att vi lärare inte har tillräckligt tålamod för att få processen att fungera. För att få kamratrespons att fungera krävs ett medvetet arbete där man tränar stegvis. Huvudansvaret tycker jag ligger i svenskämnet på högstadiet, men om eleverna vet hur man ger kamratrespons, så går det lätt att överföra till andra ämnen, framförallt om ämnesläraren och svenskläraren samarbetar. Förmågan att kommunicera är ju som vi såg i inledningen viktig i alla ämnen.

Film från Skolverket som ingår i modulen ”Samtal om text” på Läs och skrivportalen https://youtu.be/Tfz9cw0EPnk

Hattie J. & H. Timperley (2007). The power of feedback. Review of Educational Research, 77/1: 81-112.

Madeleine Renoux, legitimerad gymnasielärare och lärare år 7-9 i svenska och franska, handledare i Läslyftet och arbetar på Fjällenskolan, Järfälla kommun

 

Från A till Ö en kärlekssaga

Bokstäver och ord.

Jag träffade ganska nyligen mina gamla kamrater, som jag vuxit upp med i en av Stockholms förorter. Jag bor inte kvar där. Lämnade för många år sedan och många mil bort. Vi träffas då och då, nu hade det nog gått en sju åtta år.
”Du gillade alltid att skriva Chrille” sa en.
”Du ville ju skriva en bok” sa en annan.
”Du satt ju alltid och rita och skrev till bilder.
Gjorde du inte en massa serietidningar också?”

Jo, så var det, men att de mindes det kändes märkligt. Det var ju drömmar jag hade vid sidan om fotbollen, cykelbollkull, snowracer race i dödsbacken, spontanhockey med de äldre killarna som mulade en om man var för uppkäftig. Drömmar jag hade när jag satt i min garderob dit min pappa dragit en lampa och snickrat upp en liten hylla. Där jag satt när jag inte ville vara med kompisar på en stund. Mitt eget kontor. Produktionsbolaget Cripp ABs en och halv kvadratmeter stora kontor. Mitt eget rike, där jag bestämde vad som skulle hända i mina texter och bilder.

”Det var en vanlig dag den var så vanlig att alla andra dagar kändes ovanliga.”

Bokstäver som blir ord och meningar.

Jag har inte alltid varit lärare. Det tog ett tag innan jag hamnade där jag är.
Dryga tio år av olika arbeten. Arbeten som var intressanta från början, men ganska snart blev ”samma lika”. Tristess och rastlöshet infann sig när jag inte kände att det gick att utveckla sig mer och då sökte jag gärna nya utmaningar, men fann snabbt att det blev likadant igen.

Snart tjugo år har jag nu arbetat som lärare.
Denna känsla av tristess, rastlöshet och enformighet har aldrig infunnit sig i det här yrket, många andra känslor, men inte den. Tolv år som mellanstadielärare, två år i en skolform för barn med autism och nu de senaste fem åren är jag lågstadiefröken.
Magister i könsrollen, men fröken en bra stund under höstterminen i årskurs 1.
Det är helt i sin ordning, för lågstadiefröken är en mycket respektabel titel i min värld.
Jag har alltid älskat att vara klasslärare och nu mer än någonsin som lärare i de lägre åldrarna, vilket jag aldrig hade trott. Jag var ju en mellanstadielärare.

”In i stan mitt i tysta natten.”

Bokstäver som blir ord, meningar och får en betydelse och känsla.

Att få vara med och påverka unga individers ingång till skriftspråket och se till att de äger sin egen rätt till att behandla dessa bokstäver och ord och forma dessa till meningar som är värdefulla för dem. Att ge eleven superkraften att skriva och tycka om det. Jag skriver inte ”våga” skriva, för det ska aldrig finnas ett sådant hinder i min skola att en elev inte vågar skriva en text. Då är misslyckandet fundamentalt.

”Min deckare distraherar skurkar när han dansar samtidigt som han ringer polisen.”

Att skriva sig till läsning blev mitt sätt, vårt sätt.
Vi började med att skriva och vi skrev och berättade om saker som vi var experter på. Verkliga saker i vår egen värld. Vi byggde, målade, modellerade … och skrev om det. Tillsammans lärde vi oss att en pannkaka blir något helt annat om någon råkar skriva pangkaka och vi lärde oss vad homonymer är och ett år senare dyker det fortfarande upp nya homonymer som vi fyller i på vår homonymtavla.

Vi skrev om monster, egna superhjältar, fantasilerfigurer, ovanliga djur, vad vi kan, älskar, önskar, intressen, vad som är enkelt att göra och … mycket mer.

Bokstäver och ord … massor med ord.
Vi skrev och skriver allihopa och det är min text och jag är stolt över den.
Jag vill läsa upp den! Kan jag få … snälla?

Våra fingrar dansar över tangenterna och föreställningen blir en monstersaga eller en deckare där hästar försvinner till en mystisk robotaffär på ett ställe och på en annan dator så har frihetsgudinnan kramkalas med en haj.

Bokstäverna har fått liv.

Och jag älskar dessa bokstäver.
En kärlek jag gör allt för att smitta av sig till mina elever.

Det är där jag börjar.
Med våra älskade bokstäver och en rejäl dos inspiration.

På en fotbollsplan i Rosengård drömmer någon om att bli en världsspelare. I en varm garderob i Barkarby drömmer en annan om att kunna förvandla sina bilder och texter till böcker. I ett klassrum i Boden drömmer någon om att bli en ny Charlotte Kalla och en annan att bli författare. Olika tidsåldrar. Berättelser. Drömmar som ska få leva.
Oavsett bakgrund, förmåga eller skolområde.

Inspirera, ge drömmen näring, vi får alla glädje av den.

Tack för att jag fick vara med.

Christer Friman
Lärare
Mårängskolan, Boden

Blogg: Tangentdansen.se

De kursiverade texterna är naturligtvis mina elevers från åk 1 och 2, men det greppade ni förstås 😉