Likvärdig skola – att hålla ihop utvecklingen

 

I vårt förra inlägg skrev vi om  hur vi i Norrköpings kommun hjälps åt för att få in det digitala på alla 7-9 skolor och hur vi som faddrar tar oss an den uppgiften. Vår kommun satsar på att föra in digitala verktyg och en dator per elev på alla 7-9 skolor och nu pågår utbildning av lärare för fullt. Samtidigt som vi alla lärare ska lära oss använda datorer och digitala verktyg tillsammans med varandra och med eleverna pågår verksamheten för fullt för övrigt. Hur tänker vi kring skolutveckling och kollegialt lärande? Hur tänker du? Hur får vi de olika delarna att hänga ihop? Hur kan vi på ett bra sätt ta till vara på all den kompetens och kunskap som finns ute i de olika skolorna och använda IT/IKT som ett pedagogiskt verktyg för att bredda och fördjupa lärandet och undervisningen.

 

Det är språk och lärande, det är mattelyft, det är läslyft och säkerligen flera andra utvecklande utbildningar som lärare i Norrköping deltar i under våren eller har deltagit i tidigare läsår. Förutom detta så för vi in digitala verktyg och G suits för alla elever och personal på 7-9 skolorna. Redan idag är många 7-9 skolor inne i detta och under våren är vi som faddrar på fyra olika skolor för att hjälpa och stötta dem att starta upp arbetet med en dator till varje elev.

 

För att det inte ska kännas bara som att något läggs ovanpå allt annat vi som lärare ska kunna försöker vi tänka på att visa hur vi kan göra för att använda det vi lärde oss i mattelyft, språk och lärande-utbildningen samt andra fortbildningar vi gått genom åren. Det digitala underlättar och förenklar mycket och gör vissa delar ännu bättre. Vi har delade dokument mellan lärare, gemensamma mappar i ämnen, över arbetslag, ämneslag och möjligheten finns nu att dela över skolor. Eleverna kan direkt få stöttning och utmaning i sina skrivna arbeten. Vi kan skapa stödmallar, mindmaps och annat digitalt. Vi kan dela ut genomgångar och anteckningar till de som behöver repetera eller inte var på lektionen.

 

Vi vill bidra till en skolutveckling i Norrköping som hänger ihop. Att arbeta med digitala verktyg är inte något för sig utan det är något som vi som arbetar i skolan och våra elever ska kunna använda för att bredda och fördjupa kunskaper samt förenkla arbetet. När vi nu är ute och faddrar handlar det i första hand inte om tekniken och hur man gör tekniskt med olika program, arbetssätt, digitala verktyg utan om varför och på vilket sätt det det utvecklar pedagogiken

 

Vi som faddar på olika skolor lär oss även vi.  Varje skola har sin styrka och sina specialkunskaper som vi får till oss att ta med tillbaka till vår egen verksamhet.  Att mötas skolor emellan och gå en djupare inblick i varandras verksamheter bidrar till reflektion och utveckling.  Skolutveckling vare sig det handlar om att ikt, matematik,  läsning,  språk kan många gånger ske i kollegiet i en kommun.  Där finns en stor samlad kompetens.  Vill du utveckla och utmana dig? Börja med att hitta möjlighet för kollegiala samtal med dina kollegor på din skola och skolorna i närområdet.

 

Det handlar inte om att förändra utan att förbättra det som redan görs.  Att låta det digitala bli en del i den redan pågående utvecklingen av undervisning, lärande och skola.

 

Sara Andersson Twitter @solskenslady

Sara Ahlén Twitter @saraahlen

 

eTwinning

Mitt namn är Emelie Eriksson. Jag jobbar som lärare på Norrhammarskolan i Skellefteå kommun. Jag har jobbat som förskollärare i 3 år och lärare i 1,5 år. Så jag har inte så många år på nacken. Min tjänst just nu är 60% i åk 3 och 40 % i åk 2 (fördelat på 4 klasser). Data/IKT och programmering/kod är något jag är extra intresserad av och gillar att undervisa i. Jag tänker nu berätta lite om något som vi jobbar med på vår skola.

eTwinning

Jag kom i kontakt med eTwinning för drygt 1,5 år sedan. I ett tidigare inlägg i min blogg emelielovisaeriksson.wordpress.com har jag berättat om min och min kollegas tripp till Portugal där vi deltog i en eTwinning-PDW om programmering och robotik. (inlägget hittar ni i länken ovan)

Vad är eTwinning?

eTwinning är en gemensam samarbetsyta för skolor runt om i Europa. Det är en plattform för skolpersonal (lärare, skolledare, bibliotekarier m.fl.) där man kan kommunicera, samarbeta, utveckla projekt, dela sin skolvardag och mycket mer. Det är en spännande skolgemenskap i Europa.

Hur började jag med eTwinning?

Jag var på en föreläsning med en lärare som berättade hur hon jobbat med eTwinning. Hur hon hade samarbete med lärare från olika länder.

Jag tänkte direkt; Det vill jag med ha!

Lagom till jul förra året startade vi ett Christmas Cards exchange-projekt med några skolor från olika länder. Rättare sagt 16 andra skolor.

Hur gick vi tillväga?

  • Vi tillverkade egna julkort (som vi postade).
  • Gjorde en PowerPoint-presentation om Sverige-Skellefteå-Vår skola
  • PowerPoint om våra jultraditioner
  • PowerPoint om vad vi tycker om att göra på vintern
  • Spelade in en julsång på svenska och engelska

Allt detta lägger vi upp på en sida som heter Twinspace som man får tillgång till när man startar ett projekt.

Allt detta var nytt och häftigt. Eleverna tyckte att det var väldigt intressant att se de andra ländernas presentationer som de delat med sig av.

Men det häftigaste var nog att få alla julkort i brevlådan. Vi satte upp alla julkort på anslagstavlan, där vi även hade en vit europakarta som vi fyllde i när vi fått post från de andra länderna.

Efter detta projekt gjorde vi ett liknande kring påsk. Men då postade vi inte påskkorten vi pysslat ihop. Utan allt skedde digitalt. Vi fotade korten vi skapat och gjorde collage som vi sedan lade upp på Twinspace.

Varför eTwinning?

Det är fantastiskt att ha kontakt med lärare och elever från olika länder runtom i Europa. Man lär sig otroligt mycket!

Teknologin ger oss enorma möjligheter idag, vi måste utnyttja dessa möjligheter i våra skolmiljöer.

Mer fördelar är att;

  • Eleverna tränar engelska
  • Digitala verktyg
  • Kultur och traditioner

Jag har kontakt med massvis med lärare. Det jag märker är att, ju mer engagerad man är, desto mer får man tillbaka.

Learning Events

Jag har även testat ett learning event;

Lärevent är korta, intensiva och roliga kurser som ger dig en introduktion till ett ämne, väcker idéer, bidrar till att utveckla dina färdigheter och inte kräver att du ägnar dig åt det under lång tid.

Lärareventet som jag deltagit i handlar om Google Earth och hur man kan använda det i undervisningen.

Projekt

Det största jag gjort är när jag i våras startade ett eTwinning projekt ”Learn something new, learn something cool”.

Varför jag startade projektet var för att mina elever önskade att jobba med Grej of the day på engelskan också (behöver jag säga att eleverna älskar Grej of the day?). Bra idé tänkte jag! MEN, det kommer ta tid för mig att komma igång med det.

Vi har tidigare jobbat med olika eTwinning-projekt, så tanken slog mig, varför inte kombinera Grej of the day och eTwinning? Det måste ju funka.

Jag satte ihop en projektplan och la ut den på eTwinning. Väldigt många intresserade lärare hörde av sig från alla möjliga olika länder runtom i Europa och var nyfikna på projektet.

Jag visade klippet med grundaren (Micke Hermansson) när han föreläste på TedX i Binnenhof.

De blev helt lyriska och ville vara med i projektet.

Jag föreslog att varje land skulle börja med att skapa en presentation om något från deras land/stad, som var intressant. Precis som Grej of the day, en plats/händelse/person eller något annat intressant som haft eller har betydelse för oss människor.

Men sedan blev många så ivriga att de ville göra presentationer om annat intressant runtom i världen.

Att det skulle bli så många som 77 intresserade lärare hade jag ingen aning om. Men häftigt är det!

Efter ett tag ansökte jag om en National Quality Label (Som ges till lärare med utmärkta projekt! En utmärkelse av att projektet har uppnått en Nationell och Europeisk nivå). Jag fick en National Quality Label men även en Europeisk Quality Label.

Detta skulle då uppmärksammas. Så igår fick jag besök av eTwinning-ambassadören i Skellefteå kommun. Vad jag inte visste var att vår skola skulle belönas med en vinstsumma som vi kan använda till inköp av robotik/programmering! SÅ KUL!

Än en gång är eTwinning helt fantastiskt!

Vi är stolta! Och vi har all rätt att vara stolta!

Barnen är vår framtid! Att kunna ge dem möjligheten att genom kontakt med skolor runtom i Europa, förstå vår omvärld, våra olikheter men även samhörighet, att vi bara är en del av världen – det är så värdefullt! eTwinning öppnar fantastiskt många dörrar! Barnen gillar det, jag gillar det. WOW!

Fördelen med att ha en tjänst fördelat på 4 klasser är att man kan jobba med olika projekt. Just nu jobbar vi med ett eTwinning-projekt om matematik (problemlösning) i åk 3 tillsammans med en skola från Portugal och ett projekt om Programmera med Scratch Jr i åk 2 tillsammans med en skola från Finland.

Verkar som om eTwinning inte spridit sig bland pedagogerna i Sverige, kanske tillochmed i norra Europa. Men det ska det bli ändring på!

ladda-ned
lånad bild från (http://etwinning.net)
Skapa en användare här;  eTwinning
Twitter: Empaaan

Delarna och helheten – om kollegialt lärande och undervisningsutveckling

Delarna är det som definierar helheten. Utan ett tydligt fokus på detaljerna kommer helheten inte att kunna utvecklas. Enligt mina, högst lekmannamässigt utförda beräkningar, genomförs ca 80 miljoner lektioner á 40 minuter årligen i Sverige. Det blir snabbt väldigt intressant att prata om hur stor del av dessa undervisningspass som ägnas åt lärande, och vad som skulle kunna förändras för att leda till ännu mer lärande. Jag vill i den här texten därför lyfta något som blivit tydligt för mig som lärare, och i min roll som utvecklingsledare har vikten av att arbeta med detaljer blivit allt väsentligare.

Jag heter Petter Enlund och är lärare för grundskolans senare del, legitimerad för att undervisa och sätta betyg i so-ämnena samt i engelska. Jag har genomgått Arete Meriterings stora meriteringsprogram och arbetar nu sedan två år tillbaka som projekt- och utvecklingsledare på Kunskapsskolan. Mycket mycket kort ägnar jag alltså den största delen av min arbetstid åt att utveckla och förvalta vår pedagogiska verksamhet. En fråga som jag ständigt söker svaret på är: hur kan jag bidra till att utveckla undervisningen, så att den tar ytterligare ett steg i att fylla varje elevs behov?

Det senaste året har jag haft förmånen att ha lett ett utvecklingsprojekt där jag tillsammans med lärarna och rektorerna på två av våra skolor har tittat noga på olika delar av undervisningen. Projektet gick ut på att lärarna bestämde fokus och tillfälle för observation, jag observerade undervisningen, därefter sökte vi tillsammans fram en metod för lärarna att pröva och ompröva, för att slutligen redovisa metoden för kollegorna. Mycket kortfattat kan nämnas att vi utgick från frågan: Vad är det som händer när det som händer händer? Hans-Åke Scherp har formulerat den, och den ringar i all sin enkelhet in det som jag tror är vad vi bör lägga krutet på när det gäller undervisningsutveckling. Vad är det som händer när eleverna tappar intresset eller hittar intresset? Vad är det som händer när eleverna inte förstår, eller förstår målet? Scherp menar vidare att utan reflektion ingen förståelse, och utan förståelse inget lärande. Reflektionen är i det perspektivet central för all utveckling och lärande.

Varje ämneslag på skolorna började med att bestämma sig för ett utvecklingsområde som lärarna i just det ämneslaget ville arbeta vidare med. De samtalade och sökte sig på så vis framåt för att identifiera elevbehov. Det kunde till exempel handla om ledarskapet i undervisningen, uppstart och avslut av ett pass och att aktivera alla elever. Lärarna konstruerade ett schema för mig som jag under en heldag följde. På så vis fick jag möjlighet att observera samtliga lärares undervisning och jag kunde skapa mig en bild av vad ämneslaget gemensamt kunde arbeta vidare med. I slutet av dagen sammanställde jag återkopplingen till ämneslaget och vi samtalade utifrån det för att söka en metod att pröva.

Så vad var det som hände när det som hände hände? Jag såg många likheter mellan lärarnas undervisningspass, men också många olikheter. Metoderna lärarna arbetade med kunde handla om allt från rutiner kring uppstart av ett pass till olika metoder för att ställa frågor, till hur man mer effektivt kan röra sig i rummet eller hur man i ämnet kan synliggöra målen genom lärandematriser. I slutet av arbetet presenterade så ämneslagen de olika metoderna för varandra i kollegiet. En tillställning som blev väldigt lärorik, rolig och givande på många sätt.

Jag har fått möjligheten att ta del av en mängd fantastiskt fin undervisning. Spännande, intresseväckande upplägg, utmanande frågor och höga förväntningar på varje elev. Det blev tydligt att lärarna bara genom att få syn på det som de gjorde som var gemensamt samt det som skiljde deras undervisning åt, hittade delar de ville arbeta vidare med.

I utvärderingarna säger 85% av lärarna att de tycker återkopplingen efter observationen var till nytta i deras vardagliga arbete och 88% att de har fått möjlighet att reflektera över sin egen undervisning, alltså att de lärt sig nya saker om sin egen undervisning bara genom att tillsammans med kollegor tala om den utifrån strukturerade former. Självklart finns det delar i arbetet som skulle kunna förbättras, till exempel mer tid för enskild återkoppling, mer utförligt skrivna kommentarer från mig och en tydligare arbetsgång över året. Något som jag tar med mig in i arbetet för nästa läsår. Dock anger så många som 94% av lärarna att metoden de prövat har varit användbar i deras undervisning. Det här är siffror som jag tycker beskriver vad som händer när professionella personer med stor kunskap om sin undervisning, sitt ämne och sina elever får möjlighet att fokuserat arbeta tillsammans i kollegiet.

Och så var det det där med detaljerna. Genom att förändra mindre delar i en praktik har jag fått ta del av stora förändringar i det som händer i lärares undervisning. Observationer kan vara ett sätt att få syn på sin egen undervisning. Och bara för att vara tydlig, en detalj behöver inte nödvändigtvis vara lätt att förändra, bara för att det är en detalj. Det är heller inte nödvändigtvis så att detaljen är dålig från början, bara att den går att utveckla.

Avslutningsvis, står det klart för mig hur viktigt och effektfullt det är att stötta och ge lärare tid att utveckla sin undervisning i kollegiala former. Roligt, hoppingivande och värt att tänka på i tider då det finns en stark tro på att systemförändringar är det enda som kan rädda den svenska skolan.

Petter Enlund
Projekt- och  utvecklingsledare Kunskapsskolan

Twitter: @petterenlund

Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Jag hamnade i en intressant diskussion härförleden om huruvida det är rektor som ska vara den pedagogiska ledaren – eller inte. Det startade en tankesträcka som pågått i närmare 12 dagar nu och jag har så smått börja formulera en idé om vad det innebär för mig att vara rektor utifrån pedagogiskt ledarskap. Jag tänker på uppdraget i termer av att vara en möjliggörare.

Jag minns att jag där och då för 12 dagar sedan rätt oreflekterat sa att självklart är rektorn ansvarig för det pedagogiska ledarskapet i en skola. Fick en klart rak fråga tillbaka på temat det kanske är för att du känner att du måste försvara din position? Wow! Vänta lite här nu, var min första tanke. Men. Det mognar.

12 dagar av utmanande positioneringssystemsfråga gör en del med ens ställningstaganden och egna värderingar. Jag har tänkt. Ordentligt. Och ja, för mig är det självklart att rektor är pedagogisk ledare i sin skola. Men jag är också mer säker på idag,än för 12 dagar sedan, att pedagogisk ledare innebär olika arbete rent operativt beroende på vilken huvudman man har. Att vara en pedagogisk ledare hos min huvudman innebär för mig att vara en möjliggörare av pedagogiska inriktningar, metoder och tankesätt kopplat till läroplan och andra styrdokument.

Klassrums- och verksamhetsbesök kopplar jag sällan till det didaktiska ämnesutövandet, mer till förmågeformuleringarna i de olika ämnesavsnitten och kunskapskraven. Där finner jag en stor yta öppet för samtal till pedagogens olika undervisningsmetoder och relationella förhållande till elever som bidrar till att inlärning kan möjliggöras och undervisning kan bedrivas. Ett pedagogiskt ledarskap kan mycket väl synliggöras i frågan vad behöver du av mig för att…?

imageDet handlar i mitt dagliga arbete väldigt lite om att peka i ämnesdidsktisk riktning. Det handlar mer om att skapa möjligheter att så att vi kan komma bort från de pedagogiska finesser som endast gagnar ledarens självkänsla, och för all del även suboptimering av den egna enheten. Jag tror att det är vanligt med en mix av de båda ovanstående. Att rektor vill visa sin skolas kraft genom eget styre mer än att tona ner sin egen insats och höja sina pedagoger. Jag kan ha fel…men jag tänker att det är de som undergräver idén med pedagogiskt ledarskap.

I vår skola har vi ännu inga förstelärare, skolan är liten och lärarna relativt nya i kommunen och har ännu inte nått tidskravet för att kunna söka. Ibland har det stressat mig, men över tid har jag kommit att se det mer som en tillgång. I vår skola är alla i praktiken förstelärare med ett tydligt ansvar att engagera sig, samarbeta och alltid ha en rak och öppen kommunikation och dessa cores ska vara grundade utifrån perspektivet elevfokus. Dessa fyra värdeelement (cores) gäller både personal och elever i skolan. Allt vi gör, både i skola och på fritids,  utgår från Lgr11 och värdeelementen. Det har vi beslutat. Det är det jag möjliggör att genomföra från rektorspositionen genom att tilldela resurser i form av fortbildning, tid, utrymmen och personalfördelning. Utan rektors möjliggörande av insats på golvet sker ingen pedagogisk utveckling. I vår skola är det så. Jag tror inte vi är unika på den punkten.

Att säga att rektor inte  ska vara pedagogisk ledare eller att rektor ska vara pedagogisk ledare i sin skola är ett uttryck som innehållsmässigt betyder olika beroende på var skolan ligger, vilken organisation skolan har, vilken huvudman skolan har och vilken strategi rektor förmår att välja.

Jag är rätt säker på att det är med rektors pedagogiska ledarskap som med köttbullrecept – det finns lika många varianter som antalet kockar. Jag  är även rätt säker på att det är okej. Jag tror inte att det är just hos vem vi lägger det pedagogiska ledarskapet rent operativt som är den springande punkten till oron för att vi i Sverige inte anses ha en likvärdig utbildning från norr till söder.

Vad jag däremot tror på så är det att det pedagogiska ledarskapet styrt från rektorsstolen mest handlar om modet att våga lita på sina pedagoger, att delegera och att säga ja oftare än nej till pedagoger som vill prova nya vägar i sin undervisning. Jag menar  att en pedagogisk ledare som rektor är att både vara sina pedagogers försvarsadvokater och åklagare när det bränner till i pedagogiska och metodiska frågor och även att vara den ledaren som vågar lyfta kompetenta pedagoger utan rädsla för att själv halka ner i ranking. Starka och goda pedagogiska ledare,oavsett de är rektorer eller inte, ser möjligheterna och fördelar dem med elevernas och verksamhetens bästa för ögonen.

Jag förstår att det går att både tänka och göra annorlunda kring faktum som att rektor är pedagogisk ledare för sin enhet. Vad som skulle kunna bli problematisk med att eventuellt flytta över det till förstelärare eller utvecklingspedagoger är när icke-karriärtjänstpedagoger  passerar dem i utvecklingen av skolan. Vad kallar vi då dem?

Susanne Granat Ahlstrand

Twitter @susanneahlstran

Facebook Susanne Rektorn Ahlstrand

Blogg som Rektorn på Styrbords tankar.

 

Tjejdäng – och andra genusgrodor

Hade redan bestämt att min bloggtext skulle handla om kreativitet och vikten av att i skolan ta vara på skaparkraften hos såväl barn som vuxna. Men när jag tittade på Vasaloppet i söndags så dök plötsligt en annan text upp och ville bli skriven. Nämligen denna.

Älskar att ägna första söndagen i mars åt att titta på dessa kämpande människor, och jag är ju inte ensam. Vilken folkfest, både i spåret och vid tv-apparaterna.

Herrarnas tät har gått i mål och pustar i målfållan. Bland damåkarnas elit är det tre personer som verkar ha guldchans när de är på väg mot upploppet, tillsammans med en klunga herråkare. Bäddat för spännande upplösning alltså. Då hör jag plötsligt kommentatorn på SVT säga om de herrskidåkare som finns i samma klunga:

-De gör vad de kan idag för inte åka på ”tjejdäng”. 

(Tjejdäng=kille som blir slagen av tjej)

Det är alltså dameliten i längdskidåkning han pratar om. Jag får svårt att koncentrera mig på resten av loppet. Kanske hade kommentatorn rätt, herråkarna kanske verkligen kämpade lite extra för att inte bli slagna av damåkarna. Eller så kämpade de bara för att nå så bra placering som möjligt…

Men det spelar ju egentligen ingen roll. Det som spelar roll är hur personer med inflytande och position faktiskt har ett ansvar för hur de uttrycker sig och agerar. I smått som stort. Det gäller för expertkommentatorer i SVT och det gäller för alla oss som arbetar i skolans värld. Inte för att det är politiskt korrekt, utan för att det faktiskt är viktigt. Vi är alla med om att antingen cementera normer eller utmana och förändra dem. Och genusnormen behöver utmanas och förändras, fortfarande.

change-948008_960_720

Att förändra en samhällsstruktur består ibland av omstörtande verksamheter men allt som oftast består det av en lååång räcka små, små förskjutningar i beteenden, språk och tanke. Var för sig upplevs de kanske inte som så viktiga, men tillsammans bidrar de på sikt till förändring i kultur, lagar och inte minst människors förväntningar och drömmar på vad de kan och vill göra med sina liv. Oavsett kön. (Eller ålder, hudfärg, tro, funktionsuppsättning, sexuell hemvist, etnisk bakgrund och klass för den delen)

Att vi ska ha genusperspektivet med i vår undervisning är ju reglerat i läroplanen, och det finns många bra tips på hur en som lärare kan arbeta med genus tillsammans med eleverna, ofta i projektform. Det kan bli verkliga ögonöppnare. Men jag är i detta inlägg ute efter något mer subtilt, och samtidigt mer genomgripande.  Att hitta de små detaljerna i skolvardagen som gör skillnad. Som påverkar lite åt gången, men varje dag, oavsett om vi jobbar med geometri, läsförståelse eller barnkonventionen.

baby-boy-and-girl

Så, till alla mina kollegor därute i Skolsverige och Skolvärlden. Oavsett hur medvetna  ni redan är och hur mycket ni redan gör, här kommer en genusutmaning:

Låt oss hitta de där små sakerna som gör skillnad och samla dem för att inspirera varandra under taggen #genusiskolan

Jag tar gärna emot tips i kommetarsfältet på denna blogg. Föredrar ni twitter, facebook eller andra socialt medier så använd skriv där istället, men glöm inte tagga med  #genusskolan.

Skärmavbild 2016-03-07 kl. 21.50.09Jag bjuder också på en länk till tv-serien
Tjejerna gör uppror från 1977.

En klassiker om Asta, Liv, Kerstin och Tone
– fyra 13-åriga flickor som upptäcker att de för att de är flickor inte får göra saker som de vill men måste göra sånt som de inte vill. De går till storms mot gamla vanor och förlegade mönster i skolan, hemma och i den förort där de bor.

P.S. Det där med skaparkraft och kreativt lärande är något jag gärna återkommer till. Tycker vi är rätt grymma på på Backeboskolan. En film om det hela är på gång, tjuvkika gärna på trailern. Klicka på länken och fyll i lösenordet Backebo. D.S

 

Bloggare idag:
Camilla Fogelström
Utvecklingsledare, Backeboskolan i Nacka.

Twitter:
@camfog69
@backeboskolan

Facebook:
Camilla Fogelström
Backeboskolan

Skolans blogg:
Backeboblog

Instagram:
Backeboskolan

Hemsida:
backeboskolan.se

En bra lektion

Dagens inlägg skrivs av Fredrik Sandström, lärare i Arboga och ansvarig för webbplatsen Lektionsbanken där lärare inspirerar lärare med goda lektionsidéer.

Idag prioriterar vi lärare i den dagliga verksamheten många andra saker än undervisning. Undervisning kommer ofta på tredje, fjärde och ibland till och med på femte plats. Inga andra än vi lärare kan vrida fokus mot det som är viktigt. Frågan är vem som anser att vissa saker ”måste” göras, på vilket sätt och i vilken omfattning? Vad innebär det att sätta undervisning först och vilka konsekvenser får det? Det är inte lätt att prioritera, men jag tror att vi lärare måste våga visa elever, vårdnadshavare, beslutsfattare, allmänhet och inte minst oss själva vad som är skolans kärna i både ord och handling. Lärande. Undervisning. Lektionen. En bra lektion. Som följs av ännu fler bra lektioner.

Det äger rum möten i klassrummet, varje dag, varje lektion. Möten mellan läraren, eleven och lektionens innehåll. Jag har valt att fokusera dagens inlägg på det läraren just nu kan utveckla i sin vardag, nämligen just dessa möten. Med ganska små medel kan läraren förändra undervisningen så att kvaliteten höjs och därmed ge eleverna förutsättningar att lära sig mer. Det häftiga med att reflektera på lektionsnivå är att varje beståndsdel går att utveckla och variera hur mycket som helst. Att ge sig på att beskriva lektionens komplexitet i ett enda inlägg låter sig kanske inte göras, men jag gör ändå ett försök med några av lektionens oändligt många beståndsdelar genom att ställa ett antal frågor och berätta hur jag tänker om min egen undervisning.
triangeln

LEKTIONENS SYFTE

En bra lektionen har ett bestämt syfte där fokus snarare ligger på lärande än görande. Redan i planeringsstadiet finns det därför hur mycket som helst att göra genom att försöka besvara en rad frågor. Vad ska eleverna lära sig? Genom vad? Hur ska eleverna visa att de kan? När vet jag att eleverna kan? Hur identifierar jag kritiska moment och vilket stöd i undervisningen ska ges för att eleverna ska komma förbi eventuella hinder och vidare i sitt lärande? Hur ska kunskapen transformeras? Vad ska kunskapen användas till?

SPRÅKUTVECKLING

Ämnesspråk är nyckeln till elevers kunskapsutveckling i olika ämnen och därför en viktig fråga för alla lärare. Skolverket

Eleverna omges av text i alla ämnen. Jag måste förbereda mig noggrant inför varje lektion genom att läsa texter, analysera bilder och filmklipp, samt skapa frågor av olika karaktär; språkliga och innehållsmässiga, snabba och djuptänkande, kopplade till eleven, andra texter och omvärlden. Undervisningen ska äga rum i en rik kontext, vilket innebär att jag måste leta reda på material som underlättar när eleverna ska göra kopplingar och som bidrar till vidgat lärande. Att eleverna ser saker ur nya perspektiv. Får aha-upplevelser.

Före-under-efter-läsning-aktiviteter och Läsförståelsestrategier är två strategier som jag använder vid planeringen. Det finns en mängd andra metoder och språkliga övningar i varierad omfattning som går att genomföra till alla typer av texter. Några av dem kan du läsa mer om i inlägget om Ture Sventon – en språkgodisaffär.

INLEDNING OCH SAMMANHANG

Ämesspråk är nyckeln /…/ Det innefattar att i både tal och skrift uttrycka och tolka begrepp, fakta och centrala tankegångar men också de känslor och åsikter som ämnet väcker. Skolverket

Om eleverna möter en text eller ett arbetsområde utan att hjärnan och/eller hjärtat är i ”påkopplat” läge händer väldigt lite. Med ganska små medel kan läraren hitta elevernas on-knapp, till exempel med en bildpromenad, omslagsanalys, ordlek eller ett filmklipp som berör. Inledningen som sätter in lärandet i ett sammanhang är extremt viktig. På några få sekunder avgörs om eleverna är med… eller inte. Om läraren får jobba i med- eller motvind. Jag försöker hitta ingångar som engagerar eleverna. Undervisningen ska beröra och kännas angelägen. Här ett exempel med en låttext som möter sångaren som möter sin publik som blir ett annat möte med våra elever som till sist möter texten vi ska läsa (Möss och människor).

ATT LÄRA TILLSAMMANS

Eleven lär sig bäst tillsammans med andra och rummet måste därför inbjuda till samarbete. Aktiviteterna ska kunna genomföras enskilt, parvis och i helklass. Hur utformar jag det fysiska rummet så att det i så stor utsträckning som möjligt svarar upp mot dessa krav? Det ska finns stöd i undervisningen så att alla har möjlighet att lyckas och samtidigt ska alla elever utmanas. Hur kan jag designa undervisningen digitalt så att detta uppfylls? Elevernas texter publiceras och används i undervisningen (som samtalsunderlag, exempel och förebilder). Vi använder snabba och enkla lösningar, till exempel Padlets eller andra öppna resurser så att eleverna enkelt kan ta del av dem. Respons ges varje vecka på utvalda delar, antingen språkliga eller innehållsmässiga och självvärdering, kamratrespons och muntlig återkoppling varvas.

LEKTIONENS  INNEHÅLL OCH STRUKTUR

Aktiviteterna under lektionen måste svara upp mot syftet. Det ska råda balans mellan olika aktiviteter (läsa, skriva, tänka, lyssna och tala). Innehållet ska kännas angeläget och ämnena ligga nära elevernas vardag. Individuella uppgifter är snarare korta än långa och avgränsade med tydligt syfte (inom ramen för en lektion, eller två ibland). Generellt lär vi enligt cirkelmodellens tankar och struktur. Modellande. Berätta och visa hur jag tänker/gör när jag läser och skriver. Gemensamma övningar, upptäckande och diskuterande för att gradvis övergå till mer parvisa och enskilda uppgifter. Lektionen avslutas med att synliggöra lektionens syfte och syfta framåt till nästa lektion (som därefter kommer att kroka i den förra).

MENINGSFULLT LÄRANDE – INGET ANNAT

Eleverna går i skolan för att lära sig. Här ett exempel där eleven utför en mängd handlingar samtidigt som the switch is on. En omslagsbild till en berättelse ska skapas. Rätt färg på texten, typsnitt, storlek och placering – allt ska passa! Ingen matris i världen kan uttrycka det tänkande och lärande som eleven befinner sig i. Jag lyckades dock fånga 15 sekunder med mobilen:

Att få vara med om sådana ögonblick är en absolut höjdare. Det är det förmodligen för eleven också. Att få gå i skolan och känna att man lär sig något, får nya insikter eller blir utmanad. En bra lektion helt enkelt. Och bra lektioner borde det väl vara varje dag i skolan, eller hur?

fredrikarboga.wordpress.com skriver jag om egna erfarenheter och på www.lektionsbanken.se samlas andra lärares goda lektionsidéer.

Fredrik Sandström, förstelärare i Arboga, undervisar i svenska åk 7-9.

Lärarjävlar! Eller ofelbara?

4 jan. 2016 02-15-09Ursäkta titeln, men den fastnade. Antagligen delvis på grund av att mitt inlägg ”Föräldrar från helvetet” som fick en del mer eller mindre medvetna misstolkningar, men också väckte en del välbehövlig diskussion om en sällsynt men dock förekommande företeelse som har förmåga att suga musten ur vilket lärarskap som helst. Precis som när man har kollegor som inte fungerar som goda ledare för varje unge. Precis som stöttande föräldrar, kollegor, skolledning och inte minst elever ger det vingar.

IMG_1029När lärarjobbet är bra, då är det helt fantastiskt. När stjärnglans tänds i en unges ögon och hen går från ”jag kan/vill/vågar inte” till ”jag fixar och kan det här!” då vet man att man har valt rätt.

Läraryrket är ju faktiskt möjligheternas yrke! Ett yrke som ger oss chansen – men också utmaningen – att försöka nå varje unge. Vi måste förstås börja där eleven de facto befinner sig, göra vad vi kan för att skapa en miljö där hen vill vara – och sedan vara med och föra den mot nya platser där den inte visste att den ville vara. Det är vare sig kärnfysik eller magi, men det kräver sitt engagemang. Liksom mängder av professionella beslut på vägen. Det är ju sällan så att vi bara möter en elev i taget och läroplanen har entydiga och enkelriktade mål…

Ska mitt fokus just nu ligga hos Kim eller hos Mika? Vad är bästa respons på det som sker? Hur nyttjar jag min begränsade tid och mitt fokus bäst?

Det är så att dessa hundratals beslut – ofta tagna under stor tidspress och med olika kolliderande mål och syften – inte alltid blir rätt. Särskilt inte om man granskar dem utifrån och i efterhand. Det finns förstås gränser för hur fel det får bli, men

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting.

– och det är verkligen inte rätt.

IMG_0414När det blir fel tänker jag det viktigaste är att man står för det,  ser till att lära sig något av det och inte försöker göra samma fel igen (det finns ju oändligt många misstag att upptäcka!). Ansvar behöver ligga i rätt knä! Detta gäller förstås både liten och stor, i skolans värld och utanför:

Det är OK att göra fel, vi lär oss av det.

Jag är faktiskt övertygad om att barn och unga tjänar på att omges av lärare som är mänskliga – och vågar stå för att de är det. Om det vore så att det fanns lärare som vore ofelbara vore det sannerligen nte lätt att förebilda in till det läroplanen faktiskt anger:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Mitt regeringsuppdrag saxat direkt från nu läroplanen 

IMG_0760Jag påstår även att lärares yrkesetik kan ge gott stöd för tanke och handling. Inte så att den heller gör lärare ofelbara, utan snarare är ett verktyg för att resonera tillsammans såväl förebyggande som när – inte om – konflikter av etisk innebörd uppstår inom skolans värld.

Utöver skollag, läroplan och lärares yrkesetik tänker jag att nedanstående kan vara en grund för tillvaron tillsammans:

  • Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.
  • Varje människa ansvarar för sina handlingar.
  • Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar. Men det finns egentligen väldigt få onda människor, än mindre några onda barn. Lärarjävlar existerar, men de är väldigt få. Sedan några år har vi ett system för att faktiskt sålla bort dem: lärarlegitimation. God lärarsed är dock något vi skapar tillsammans!

/Magnus Blixt, leg lär Glömstaskolan, föreläsare, författare, far och mycket mer än så!

 

Det konstruktiva skolåret

IMG_7714

När jag sitter bakom tangenterna på min laptop om precis ett år, då kommer jag att berätta om slutsatserna i vårt försök att utforma ett innovationssystem för svensk skola. Början kommer att låta någonting i stil med detta:

Det började för nästan två år sedan. En idé om att skapa en arbetsgrupp utifrån frågeställningen ”Om vi skapar en skola på vetenskaplig grund, hur skulle den då se ut?” växte och blev skalbar. Frågor som ”Hur definierar man vad det är som behöver utvecklas och förbättras?” och ”Om vi ska skapa en skola för framtiden i nutid, hur gör man då?” ledde oss fram till slutsatsen att det enda vi egentligen vet om framtiden är att den kommer att förändras. Vad vi än gör för förändringar och förbättringar så får det inte bli så att människor 2115 står och säger att skolan då ser precis ut som skolan 2015. Då slog det oss; anledningen till att det känns som att skolan inte hängt med i samhällsutvecklingen beror på att det inte finns något system för fortgående utveckling …

I dag är det den 1/1 2016 – första dagen på det nya året. Alla möjligheter känns öppna. Det är en fantastisk känsla.

I år ska jag vara med och bygga upp Glömstaskolans verksamhet, när vi flyttar in i våra helt nybyggda lokaler och växer från dagens 31 förskoleklasselever till runt 200 elever i årskurserna F-6. Mycket ska sitta på plats när hösten kommer. Det är en spännande resa och denna vårtermin är det skarpt läge.

Jag ska också åka till Almedalen och genomföra #afkAlmedalen 2016 tillsammans med #skolvårens mobila team. Förhoppningsvis med ännu större genomslagskraft än tidigare år.

Sen ska jag vara med och utforma ett innovationssystem för svensk skola, som en del i ett ännu större projekt, som ramas in med orden ”Skola på vetenskaplig grund”. Och detta är bara det som redan är planerat. Det känns stort och lite överväldigande, men fantastiskt bra att stoppa händerna i jorden och gräva där jag står. Det stannar inte vid bara tankar och idéer, det växer och tar fri form, som en slingrig klängranka. Vi testar oss fram för att hitta en bättre modell, en bättre version, för en skola för var och en. Och oavsett om jag lyckas eller misslyckas så är det steg tagna framåt. I ren Thomas Edison anda:

 “I have not failed. I’ve just found 10,000 ways that won’t work.”

Mitt 2015 avslutades med en idé på Twitter, om att hitta 366 personer som tillsammans vill blogga ur skolperspektiv. Med stor hjälp att sprida, skapa och bolla av många som vill framåt sitter jag nu och skriver det första inlägget på just den bloggen, den 1/1 2016. Över 100 personer har redan anmält sig för att blogga en dag under året. En bättre start på 2016, ur ett skolutvecklingsperspektiv, är svår att få. Här kommer vi att få höra, se och läsa om olika personer och om skola ur olika perspektiv. Jag ser verkligen fram emot 2016 – det konstruktiva skolåret!

God fortsättning till er alla!

FrokenAnnVisitkort