Det har varit ett omtumlande år

5ae9e04913e156a767aef74ed70da37a (1)

Det är snart sommarlov. I fredags tog mina estettreor studenten och mina elever på Språkintroduktion slutar nu på fredag. Jag kan se tillbaka på ett år som har varit mer omtumlande än de flesta under min snart artonåriga lärarkarriär.

Att dela sin tjänst mellan två gymnasieprogram, ett högskoleförberedande och ett gymnasieförberedande är riktigt bra. Jag får möta många olika sorters elever och kan gå från en lektion där vi talar om hur man bäst presenterar sig på engelska, till en som handlar om vetenskapligt skrivande.

Jag bor och arbetar i en kommun som tidigare tagit emot väldigt få flyktingar. Inte förrän 2008 hade kommunens gymnasium nyanlända elever, de få som kom dessförinnan fick studera i Göteborg. När jag och en kollega startade IVIK, som när IV blev IM fick namnet Språkintroduktion, hade vi 10-15 elever. Så har det sett ut de flesta åren, men i år blev det annorlunda. När vi planerar våra grupper inför nästa år utgörs Spåkintroduktion av ca 80 elever. Nästan alla ensamkommande från Afghanistan, Eritrea och Syrien och har alla kommit hit under året.

Det som gör det här året till ett känslomässigt omtumlande år är just dessa fantastiska elever. Från elevhälsan har vi fått överlämning om allt de varit med om i sitt hemland och på vägen hit. Vidriga berättelser som ibland sätt spår på deras kroppar, men alltid i själen. Egentligen är de helt fantastiskt att de ens kommer upp på morgonen och tar sig till skolan. Att de dessutom gör det med en otrolig glädje och ambition är otroligt. Dessutom smittar de varandra och de ger mig så mycket kärlek och energi.

Mitt i detta finns media och hatare i samhället och på sociala medier. Ensamkommande flyktingbarn målas upp som monster och det saknas balans. Vad några få gör får alla skulden för. Även i min närmiljö frodas rädsla och hat. På Facebook ser jag bekanta uttrycka sig så fördomsfullt att jag baxnar. Inte sällan önskar jag att de faktiskt fick träffa mina ungdomar. De som jag ser är norm snarare än undantag. Jag önskar att de såg deras glädje och ambition, men också sorgen och rädslan när de får veta att någon bombat deras hus eller att deras familj är i fara. Att de fick känna den ibland omänskliga press som finns på dem att lyckas här. De är trygga, men de är inte sällan ensamma.

Jag ska inte sticka under stol med att det inte bara varit ett fantastiskt år. Eleverna är fantastiska, men att organisera om så mycket som vi gjort och inte sällan få lösa situationer som på pappret är mer eller mindre omöjliga tar på krafterna. Nu kommer den stora utmaningen för skolledning och lärare hos oss, men säkert också på många ställen runt vårt land. Det är nu de här eleverna inte bara ska tas emot, utan också bli behöriga till gymnasiet. Vissa kommer säkert att ta andra vägar, men även de måste få en utbildning med hög kvalitet. En av de största fördelar med att få så många nya elever är att vi nu har studiehandledare. Det finns inte ord för hur mycket de lärt mig och självklart även våra elever. Det handlar absolut inte bara om språk, utan om så mycket mer. De är tillsammans med oss viktiga förebilder.

Som lärare på Språkintroduktion har du självklart ett uppdrag att undervisa i svenska och andra ämnen, så att eleverna blir behöriga. Ännu större är kanske uppgiften att ge dem ett sammanhang i ett nytt land, med delvis nya värderingar. Regnbågsfamiljer introducerades bland andra familjer. Jämställdhetstanken är en självklarhet och snart ska vi öva Den blomstertid nu kommer. Vi gör det vi kan för att välkomna nyanlända på bästa sätt. Jag önskar att fler deltog i den kampen, eller att färre som absolut inte gör det vår komma till tals.

__________________________

Linda Odén

Lärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska på Lerums gymnasium

Läromedelsförfattare på Liber.

Finns på Twitter som @lindaode

Bloggar om skola på den just nu avsomnade Ordklyverier och om böcker på Enligt O och Kulturkollo

Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Samarbete mellan specialundervisningen och den ordinarie undervisningen

I måndags gick jag och Jeanette Bernövall upp med vår avslutande magisteruppsats Speciallärare i matematik – några speciallärares upplevelser av sin yrkesroll i praktiken. Som alldeles nyutexaminerad speciallärare i matematik kommer här mitt blogginlägg med uppsatsen som grund.

I vår uppsats intervjuade vi nyutbildade speciallärare i matematik om hur de ser på sitt arbetsuppdrag och hur de uppfattade sina möjligheter att arbeta enligt med det de är utbildade för. Vi valde att fokusera på samarbetet mellan specialundervisningen och den ordinarie undervisningen för det är i samarbetet vi kan hitta hållbara och inkluderande sätt att gemensamt stötta eleverna. Med ett relationellt perspektiv har vi försökt synliggöra speciallärarrollen med dess möjligheter och utmaningar.

Det som framkom var bland annat att arbetsuppgifterna för speciallärarna skiljer sig åt mycket mellan olika skolor. Mycket beroende på hur den övriga specialpedagogiska funktionen ser ut och behoven på respektive skola, men det kan också bero på hur lärare ser på speciallärarrollen och hur organisationen och samarbetet kring elevhälsan ser ut. Förebyggande och långsiktiga lösningar får ofta stå tillbaka för åtgärdande insatser. Det relationella perspektivet bygger på långsiktighet. Om ansvaret för de specialpedagogiska insatserna ligger enbart på specialläraren nås mer kortsiktiga lösningar. Tid för samtal och planering, där gemensamma krafter läggs på att utveckla lärmiljöer och anpassa undervisningen så att den redan från början inkluderar alla elever, behöver byggas in i strukturen. Speciallärarrollen, precis som många andra roller i skolans värld, måste förtydligas. På skolor där specialläraren har en tydlig arbetsbeskrivning blir samarbetet lättare. Frågor som behöver tydliggöras kan vara: Vad förväntas av oss från lärare och hur kan vi gemensamt samarbeta kring elevernas lärande? Vad skiljer oss från specialpedagoger? Och vad skiljer den nya speciallärarrollen från den gamla?

Ser man inkludering som en känsla av sammanhang handlar det snarare om en pedagogisk flexibitet där lärmiljön anpassas redan från början utifrån olika elevers behov. Att anpassa lärmiljöerna så att alla elever känner sig inkluderade i ett meningsfullt sammanhang ställer krav på pedagogen och det blir tungt att dra det lasset själv. I den nya speciallärarollen ingår att stötta elever på individnivå, men även på grupp- och organisationsnivå. Skillnaderna mellan specialläraren och specialpedagogerna är färre än likheterna men i speciallärarrollen är särskild fokus på ämnet – i mitt fall matematik. Målgruppen för specialpedagogisk verksamhet har förskjutits från att bara gälla eleverna till att även gälla lärare och övrig skolpersonal. Viljan till samarbete finns så gott som alltid i grunden med tiden för samtal saknas. Lärares pressade vardag bromsar. .

Hälsa och lärande går hand i hand och är varandras förutsättningar. Möjligheten att känna framgång och delaktighet spelar roll för hur eleverna går framåt i sin matematikutveckling. En av orsakerna till att elever hamnar i matematiksvårigheter är grundat på emotionella faktorer. De kan ha en bild av sig själva som personer som inte kan matematik. En sak som visat sig göra skillnad är när elever får uppleva förtroendefulla matematiska samtal där läraren är uppriktigt intresserad av att följa elevens tankegångar. För att hinna uppfatta elevers tänkande och hjälpa dem till mer hållbara och utvecklingsbara strategier kan stunder av en-till en undervisning vara till nytta. En följsamhet mot elevens behov ökar möjligheten till känsla av delaktighet. Det behövs en flexibilitet och en genomtänkt kombination av specialundervisning och ordinarie undervisning för att elever i behov av stöd ska hitta sitt sammanhang.

För att vi ska orka med kraven i skolan behöver både både elever och lärare ibland ingjutas med hopp och ork, samt hjälp med att strukturera och prioritera. Med ett positivt förhållningssätt kan vi också hjälpas åt att sätta fokus på det som fungerar och bygga vidare på det. Små tydliga steg framåt är bra nog och bättre än ruscher med blåslampan på. Tillsammans fixar vi mer än om vi är själva och specialläraren blir en viktig stödfunktion som tillsammans med övriga elevhälsoteamet bör finnas med i ett tidigt skede i planering och organisation. Elevhälsa börjar i  organisationen läste jag häromdagen på Twitter och visst är det så!

En intressant och färsk avhandling om matematikens och lärandets relationella aspekter från 2016 vill jag särskilt tipsa om : Takt och hållning – GUPEA – Göteborgs universitet

För dig som ev. blev nyfiken och vill läsa hela vår uppsats läggs den snart ut på DIVA vid Stockholms Universitet, Twitter och min blogg. Där hittas också utförliga referenser.

lisabjorklund.wordpress.com

@lisabjorklund

 

 

 

Vi lär oss – tillsammans

“Varför ville du bli lärare?”

Den frågan fick jag av en av mina elever förra veckan och det fick mig att börja reflektera på deras framtid.

Vilka kompetenser kommer att behövas i framtiden? Hur motiverar jag eleverna att sträva efter dessa? Hur får jag eleverna att äga sin egen kunskapsutveckling? Hur får jag eleverna att känna att skolan är meningsfull?

Skolans mål är att varje elev: “Tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö. Successivt utövar ett allt större inflytande över sin utbildning och det inre arbetet i skolan.“ Lgr11

Jag utgår från att mina elever kan och vill ta ett personligt ansvar för sin egen inlärning och för sitt arbete i skolan. Jag arbetar därför dagligen för att få elever som löser problem, kommunicerar, samarbetar, är kreativa och tar eget ansvar. Jag har tillsammans med eleverna byggt en tydlig struktur och kärleksfull relation. Vi har skapat förutsättningar tillsammans och eleverna har varit medvetna om varför vi övar olika förmågor och kunskaper. De har även varit med och haft inflytande i planeringen samt undervisningen.

Jag vågar att gå utanför min egen comfort zone för att utvecklas tillsammans med eleverna. Jag vill att mina elever ska vara modiga och våga misslyckas, och det är något vi gör tillsammans. Jag försöker låta glädje vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Jag menar att elever som får känna att de lyckas, var och en utifrån sina förutsättningar, blir motiverade. Men för att lyckas behöver eleverna veta hur de ska lyckas.

Skolans mål är att varje elev: “Utvecklar ett allt större ansvar för sina studier och utvecklar förmågan att bedöma sina resultat och ställa egen och andras bedömning i relation till de egna arbetsprestationer och förutsättningarna.” Lgr11

Mina elever bloggar/dokumenterar vad vi arbetar med i skolan för att synliggöra sitt egna lärande. De utvärderar sina egna förmågor/kunskaper och bedömer sig själva i matriser. De är lärresureser till varandra och håller i sina egna utvecklingssamtal. Mina elever tar eget ansvar för sina studier och de vet vad de kan och vad de ska utveckla och tillsammans arbetar vi för att de ska äga sitt eget lärande!

Eleverna började skolan tillsammans med mig och nästa år börjar de i årskurs 4. Förhoppningsvis kommer de att fortsätta att utvecklas och ta ansvar för sitt lärande. Det är den största anledningen till att jag blev lärare; att inspirera barn till ett fortsatt lärande och att få se dem lyckas!

Vi lär av varandra

Ella Andersson  – @Ellandersson

ellenor.andersson@falun.se

Celebration i Luleå!

Hej!

Jag heter Karin Hallberg och jobbar som matematik och nt-lärare på Bergskolan i Luleå sedan 16 år tillbaka. Jag jobbar också som nt-utvecklare i Luleå kommun sedan 2014 på 20%. Därför utbildar jag tillsammans med Teknikens hus och Luleå tekniska universitet (som tillsammans bildar LuTek) många av de lärare i f-9 som undervisar i naturvetenskap och teknik i skolor runt om i vår kommun. Vi är ca 250 st nt-utvecklare i hela Sverige som har fått det här fina uppdraget som är en del av Skolverkets naturvetenskaps och tekniksatsning. Ett hedervärt uppdrag att utveckla naturvetenskapen och teknikämnet i våra skolor.

Inför att jag skulle skriva i dag har jag då och då skrivit ned punkter så här:

  • Undervisning (sker…)
  • Baklängesplanering (ja visst låter det tokigt?)
  • Administrativt arbete (inte kul, men vad gör man)
  • Föräldramöte
  • Flippa
  • Elevhälsa
  • Elevinflytande
  • Formativ bedömning
  • Ensamkommande
  • Nationella prov
  • Vikariebristen
  • IKT
  • Elevrådet!
  • Pedagogiskt arbete i spåren av ikt
  • Erasmus utbyte med Frankrike
  • Twitter (var bättre förr..)
  • Nt-utveckling
  • Mattelyft
  • Input ja. Men hur få tid till output.
  • Sett och Bett och …..LETT (i Luleå till hösten)
  • Språkutvecklande arbetssätt
  • Arbetsmiljö

Och så vidare….

Ja, alltså jag förstår ju nu när jag tittar på min punktlista att allt det där kan jag ju inte skriva om. Det där skulle bli en bok (som jag för övrigt inte tänker skriva).

Men när du tittar på min punktlista ser du en del av mitt läraruppdrag just nu. Det speglar på ett bra sätt hur mina dagar snurrar på. Hur ser ditt ut? Det vi har gemensamt är undervisning och betyg och bedömning. Kanske annat också tex att vi hänger över nationella prov att rätta just nu! I övrigt kan det skilja sig åt ganska mycket mellan skolor i Sverige. De allra flesta av oss har också fått nya bekantskaper i form av de ensamkommande flyktingbarnen. Vi slås varje dag av deras utsatthet och ensamhet och önskar att världen såg annorlunda ut. De vill så gärna och vi beundrar deras mod och styrka som de visar hos oss.

Jag tänker nog ändå avsluta med den sista punkten, arbetsmiljö. Den är viktigare än många tror. Jag hade en tidigare rektor som försökte pränta i oss att ”vi är varandras miljö”. Hon har lyckats, för det tänker jag allt som oftast att om jag går omkring och snäser och är på dåligt humör (vilket man kan göra ibland….men inte får jämt) så sprider det sig. Det blir lätt tråkig stämning och till slut är man inne i en ond spiral som inte bara påverkar mig som jobbar på skolan, utan även eleverna. Vi har alla ett ansvar där! De känner av oss! Om vi istället lyfter varandra, stöttar och lyssnar – kommer vi långt i korridorer och i klassrum i relationer till våra elever.

Det finaste vi har på vår skola är våra elever. De elever som ska undervisas, bedömas och slutligen betygsättas. De står sig gott i konkurrensen på gymnasiet (det vet vi) när vi lämnar över dom och vi vet att de är starka och modiga när de går vidare. De behöver lärare som trivs och mår bra. Lärare som inte alltid tar sig själva på så stort allvar och kan busa ibland. Det är barn vi undervisar, det får vi aldrig glömma. Det finns tid för allvar, tid att lära. Men det finns också tid för skratt och litet bus.

Apropå bus:

För några år sedan blev vår musikvideo (jo, det är sant!) Bergskolan goes Happy viral (poppis ord det där). Efter det har vi legat lågt (pga alla efterhängsna fans) men nu är vi på gång igen, då vår skola fyller 50 år!

Därför tänker jag avsluta med att ge er Bergskolan 50år- Celebration! Premiär i dag!

Hälsningar Karin Hallberg

Twitter: @aklejan62

Blogg: karinhallberg.blogspot.se

Bergskolans facebookhttps://www.facebook.com/Bergskolan

Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling

Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Jag hamnade i en intressant diskussion härförleden om huruvida det är rektor som ska vara den pedagogiska ledaren – eller inte. Det startade en tankesträcka som pågått i närmare 12 dagar nu och jag har så smått börja formulera en idé om vad det innebär för mig att vara rektor utifrån pedagogiskt ledarskap. Jag tänker på uppdraget i termer av att vara en möjliggörare.

Jag minns att jag där och då för 12 dagar sedan rätt oreflekterat sa att självklart är rektorn ansvarig för det pedagogiska ledarskapet i en skola. Fick en klart rak fråga tillbaka på temat det kanske är för att du känner att du måste försvara din position? Wow! Vänta lite här nu, var min första tanke. Men. Det mognar.

12 dagar av utmanande positioneringssystemsfråga gör en del med ens ställningstaganden och egna värderingar. Jag har tänkt. Ordentligt. Och ja, för mig är det självklart att rektor är pedagogisk ledare i sin skola. Men jag är också mer säker på idag,än för 12 dagar sedan, att pedagogisk ledare innebär olika arbete rent operativt beroende på vilken huvudman man har. Att vara en pedagogisk ledare hos min huvudman innebär för mig att vara en möjliggörare av pedagogiska inriktningar, metoder och tankesätt kopplat till läroplan och andra styrdokument.

Klassrums- och verksamhetsbesök kopplar jag sällan till det didaktiska ämnesutövandet, mer till förmågeformuleringarna i de olika ämnesavsnitten och kunskapskraven. Där finner jag en stor yta öppet för samtal till pedagogens olika undervisningsmetoder och relationella förhållande till elever som bidrar till att inlärning kan möjliggöras och undervisning kan bedrivas. Ett pedagogiskt ledarskap kan mycket väl synliggöras i frågan vad behöver du av mig för att…?

imageDet handlar i mitt dagliga arbete väldigt lite om att peka i ämnesdidsktisk riktning. Det handlar mer om att skapa möjligheter att så att vi kan komma bort från de pedagogiska finesser som endast gagnar ledarens självkänsla, och för all del även suboptimering av den egna enheten. Jag tror att det är vanligt med en mix av de båda ovanstående. Att rektor vill visa sin skolas kraft genom eget styre mer än att tona ner sin egen insats och höja sina pedagoger. Jag kan ha fel…men jag tänker att det är de som undergräver idén med pedagogiskt ledarskap.

I vår skola har vi ännu inga förstelärare, skolan är liten och lärarna relativt nya i kommunen och har ännu inte nått tidskravet för att kunna söka. Ibland har det stressat mig, men över tid har jag kommit att se det mer som en tillgång. I vår skola är alla i praktiken förstelärare med ett tydligt ansvar att engagera sig, samarbeta och alltid ha en rak och öppen kommunikation och dessa cores ska vara grundade utifrån perspektivet elevfokus. Dessa fyra värdeelement (cores) gäller både personal och elever i skolan. Allt vi gör, både i skola och på fritids,  utgår från Lgr11 och värdeelementen. Det har vi beslutat. Det är det jag möjliggör att genomföra från rektorspositionen genom att tilldela resurser i form av fortbildning, tid, utrymmen och personalfördelning. Utan rektors möjliggörande av insats på golvet sker ingen pedagogisk utveckling. I vår skola är det så. Jag tror inte vi är unika på den punkten.

Att säga att rektor inte  ska vara pedagogisk ledare eller att rektor ska vara pedagogisk ledare i sin skola är ett uttryck som innehållsmässigt betyder olika beroende på var skolan ligger, vilken organisation skolan har, vilken huvudman skolan har och vilken strategi rektor förmår att välja.

Jag är rätt säker på att det är med rektors pedagogiska ledarskap som med köttbullrecept – det finns lika många varianter som antalet kockar. Jag  är även rätt säker på att det är okej. Jag tror inte att det är just hos vem vi lägger det pedagogiska ledarskapet rent operativt som är den springande punkten till oron för att vi i Sverige inte anses ha en likvärdig utbildning från norr till söder.

Vad jag däremot tror på så är det att det pedagogiska ledarskapet styrt från rektorsstolen mest handlar om modet att våga lita på sina pedagoger, att delegera och att säga ja oftare än nej till pedagoger som vill prova nya vägar i sin undervisning. Jag menar  att en pedagogisk ledare som rektor är att både vara sina pedagogers försvarsadvokater och åklagare när det bränner till i pedagogiska och metodiska frågor och även att vara den ledaren som vågar lyfta kompetenta pedagoger utan rädsla för att själv halka ner i ranking. Starka och goda pedagogiska ledare,oavsett de är rektorer eller inte, ser möjligheterna och fördelar dem med elevernas och verksamhetens bästa för ögonen.

Jag förstår att det går att både tänka och göra annorlunda kring faktum som att rektor är pedagogisk ledare för sin enhet. Vad som skulle kunna bli problematisk med att eventuellt flytta över det till förstelärare eller utvecklingspedagoger är när icke-karriärtjänstpedagoger  passerar dem i utvecklingen av skolan. Vad kallar vi då dem?

Susanne Granat Ahlstrand

Twitter @susanneahlstran

Facebook Susanne Rektorn Ahlstrand

Blogg som Rektorn på Styrbords tankar.

 

Cirkus i skolan

Jag tar härmed chansen att hylla cirkusen som pedagogiskt verktyg! Här bygger vi relationer mellan lärare och elev samt mellan eleverna sinsemellan. Vi tillför varandra glädje, kreativitet, inspirerande och fascinerande aktiviteter, ett varierat lärande, aktiva övningar, självförtroende, social förmåga och skratt. Eleverna litar på mig och jag litar på dem. Vi bygger förtroende för varandra. Vi trivs med varandra!

Moa Sandh heter jag, är utbildad förskollärare samt lärare i svenska och matematik för f-6. Just nu arbetar jag på Montessoriskolan Centrum i Göteborg, i förskoleklass och fritidshem för f-3. Bakgrunden har jag inom Norrköpings Ungdomscirkus där jag var aktiv artist i 7-19 års ålder. Tränat egna barngrupper har jag dessutom gjort sedan jag var 14.

Allt det jag har fått med mig genom åren vill jag nu förmedla till eleverna i skolan.

Vi har infört cirkusaktiviteter på fritids i stort sett varje dag. Vad är det då vi gör? Vi jonglerar, bygger mänskliga pyramider, gör akrobatik som kullerbyttor och huvudstående, men även parakrobatik där jag är ”basen” och eleverna ”flygare”.

IMG_6006

En annan typ av ”huvudstående”…

IMG_6007

En fyraåring utmanar balanssinnet.

IMG_5936

Oj, här var det jag som agerade ”flygare”!

I pyramidbygget byggs även barnens självförtroende. Vi tränar på att lita på varandra, att lyssna på instruktioner, minne, säkerhet, att våga och se att alla personer har en särskild funktion i gruppen. Allt genom en stor mängd positiv uppmuntran. Här behövs stora starka stadiga personer i basen och lätta smidiga modiga personer som kan klättra högst upp.

IMG_5828

IMG_6005IMG_6003

Ett av skolans  utvecklingsområden för 2016 var följande: ”Vi bör främja barnens behov av rörelse … Vi behöver arbeta ännu mer med samarbetsövningar som främjar barnens sätt att vara mot varandra”

Cirkusen är ett utmärkt verktyg för att utveckla just detta! Barnen märker att de utvecklas snabbt och det råder en mycket positiv stämning under aktiviteterna. I stället för att vandra omkring och störa andra, har barn med större rörelsebehov spontant börjat träna cirkus och agerar tränare för varandra. Barnen frågar dagligen efter dessa aktiviteter och många positiva kommentarer har även kommit från föräldrar. Lite huvudstående och jonglering på morgon-fritids, ökar koncentrationen och studieron på de kommande lektionerna under dagen.

Och vilken självförtroendeboost det ger att ha genomfört en föreställning! Att få njuta av alla applåder och publikens spontana jubel och ”Wow!” Jag har aldrig upplevt något annat som bygger gruppkänslan så mycket som ett lyckat uppträdande tillsammans. VI gjorde det! ALLA är lika viktiga. Barnen peppar varandra om något går fel. ”Kom igen, du klarar det! Försök en gång till!” Det är helt otroligt att se hur stolta de kan vara när någon annan i klassen lyckas med något svårt.

Bra madrasser att gymnastisera på finns på IKEA här: http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/10262831/

Gula Katten har bra billigt material för bland annat jonglering. Lite tips:

9890116_1 Jongleringsnäsdukar 3 st/förp: 32 kr/förpackning

9388316_1Balansplatta 36cm: 104,50 kr/st

9895773_1 Ärtpåse 12 st/förp: 115 kr/förpackning

9890724_1Jongleringsbollar 7cm 3 st/förp: 26,50 kr/förpackning

Hoppas att detta inspirerade er till en härlig föreställning!

IMG_6006

En kärleksförklaring

Dikter

Jag vill gärna fortsätta på det tema som Hanna Fjeld skrev om i sitt inlägg igår: det viktiga stödet kollegor emellan. Detta blogginlägg är en kärleksförklaring, inte bara till mitt jobb, utan också till alla mina härliga skolkollegor på nätet!

Jag blev lärare mitt i livet, och känner mig fortfarande som nybörjare i yrket, trots att jag bara har ett tiotal år kvar till pensionen. Samtidigt känns det som jag varit lärare i hela mitt liv, för så är det ju när man har hittat rätt. Inte var det så svårt att hitta rätt heller. Mormor, mamma och svärfar var lärare, och jag är gift med en lärare. Även utanför arbetstid väljer jag att prata mest om jobbet. Det är nämligen inte vilket jobb som helst, och att vara lärare är betydligt mer än ett yrke.

Somliga blir lärare för att de brinner för sina ämnen. Så var det inte för mig. Jag brinner för ögonblicken, när jag i min roll får ta del av en spännande och skör tid i en ung människas liv. Ofta är jag naturligtvis den som öppnar dörrar till ämneskunskap och som kan förklara och strukturera det svåra, så att det blir begripligt och hanterbart, men lika ofta får jag vara med om det som är ännu större, att se elever släppa fördomar om sig själva och om vad de klarar av. Det där som låter så enkelt, men är så svårt, att hitta precis rätt utmaning till rätt elev i rätt tid, funderar jag mycket över. Den utmaningen handlar inte bara om att lära sig något, utan lika mycket om att våga misslyckas och att orka hålla ut när det inte går framåt.

Jag undervisar i svenska på yrkesprogram. Inte så många av mina elever ser sig själva som duktiga i mitt ämne. För ganska få är svenska ett favoritämne. Å andra sidan vet jag att när de gillar något talar de om det med besked. Jag får trixa en del för att lura till mig det där resultatet som jag vet är möjligt. Exempelvis jobbar jag mycket med strukturer, som ska gynna elevernas egen motivation, till exempel beting: ”detta ska bli klart idag”, eller prov, som har visat sig vara en tydlig design, som skapar lugn och fokus. De flesta skriftliga reflektionsuppgifter blir bättre av EPA-upplägget: elev-par-alla, eller helt enkelt att eleven får nya idéer eller får syn på sina tankar genom att diskutera med några kompisar innan det är dags att redovisa skriftligt eller muntligt. För den som inte vågar språnget eller vet vad som fattas är den individuella responsen viktig. Mina skrivuppgifter har nästan alltid ett riktmärke i form av antal ord, och det kan ju verka löjligt, men för den som aldrig lyckats skriva mer än några få meningar är det stort att kunna komma fram till 160 ord. Många är rädda för att tala inför en grupp, men nästan alla är beredda att diskutera hur de kan komma över sin svårighet ett litet steg i taget. För en elev som inte tror sig själv om att klara särskilt mycket är varje framsteg en stor seger, och den segern är också min.

Förutom allt jag får tillbaka av elever varje dag, finns för mig en annan viktig energikälla, som allt fler lärare upptäcker: det utvidgade kollegiet i sociala medier. För mig började det med att jag gick med i Facebookgruppen Svensklärarna för några år sedan. Där fick jag snabbt kontakt med kollegor att utbyta idéer med och till och med samarbeta med över internet tillsammans med våra elevgrupper. Den här gemenskapen har kommit att betyda alltmer både för mitt självförtroende och för min egen yrkesutveckling. Många av mina bästa planeringar för undervisningen är inspirerade eller kopierade direkt från kollegors generösa tips och delningar på Facebook. Tipsen om skönlitteratur och facklitteratur går inte att räkna. En ständig diskussion pågår som förfinar min kompetens inom bedömning, ledarskap, formativa arbetssätt mm. För att jag vågade språnget att först genomgå ett omfattande meriteringsprogram och senare söka en ny tjänst i gymnasieskolan känner jag en stor tacksamhet till det utvidgade kollegiet, som numera för mig även omfattar Twitter (@Skogsmullesfru) och en egen blogg.

Ibland blir det ändå bara platt fall. Eleverna fattar inte vad jag menar eller vad de ska göra, och jag bromsar, ber om ursäkt, planerar om och försöker göra bättre, om jag upptäcker misstagen i tid. Den ständiga utvärderingen av min egen insats är det som kräver mest, åtminstone just nu, när jag fortfarande är ganska ny i jobbet. Tankarna på elever och upplägg snurrar ständigt, och ibland tar det över hela dygnet. Ibland händer det att jag blir väldigt trött, förvirrad och stressad i mitt jobb, särskilt när många elever pratar samtidigt eller vill ha hjälp samtidigt med olika saker, men oftast känns det inte förrän efteråt. Medan tumultet pågår känner jag inte efter. Sedan i våras har jag lidit av stressymtom på gränsen till utmattning, så att jag nu har tvingats ta det mycket lugnare. Det har funnits många stunder, när jag övervägt om detta är ett hållbart yrkesval, men det är ju fortfarande världens roligaste jobb. Det finns många lärare, som har en ohållbar arbetsmiljö, och jag är mycket orolig för hur det ska kunna bli bättre, men i min situation är det främst min egen ambition som stressar mig, och jag har fått lära mig den hårda vägen att prioritera det allra viktigaste, något som jag fortsätter att kämpa med.

Därför är det skönt att den virtuella gemenskapen på nätet inte bara handlar om att heja på och inspirera varandras framgångar, utan lika mycket om tröst och uppmuntran när jag känner mig misslyckad, och inget blir som jag tänkt mig. Det finns alltid någon där ute, som är beredd att ta del av mina problem, som kanske har varit med om ungefär samma sak och som kan sätta min dåliga dag i ett större sammanhang. Vips är jag på banan igen.

Den där bilden då? Jo, den tog jag när vi arbetade med dikter förra året. De är skrivna av Karin Boye och Anna Liljedahl. Den senares dikt slutar ”Fast just nu är det bara du och jag här”.

Åsa Söderström