Nyfiken eller nöjd?

Mina sex första skolår gick jag i en så kallad B-skola. Det betyder att 1-2, 3-4 och 5-6 delade klassrum och lärare.

Mina första starka minnen är när min bästa kompis Lena fick läsa högt utan att stava sig igenom orden före mig. Det tog hårt när jag tyckte att jag var minst lika duktig som henne.

Nästa minne kommer från 3an när nån elev fick förtroendet att sitta i frökens lägenhet och spela in nästa engelskalektion på en rullbandspelare. På så vis började min undervisning i engelska redan i trean.

Samma fröken läste högt ur en bok på fredagar och min absoluta favorit var ”Barnen från Frostmåfjället”. Nåde den som störde. Där la fröken grunden till mitt läsintresse som varit med mig genom livet.

Pelle Svanslös, Kittyböckerna, Hornblower och många, många fler slöks i en strid ström.

Hur ser det ut idag?

Läser barnen böcker eller är det ”sociala medier” som gäller? Det jag ser är ungar med en smartphone. Väldigt sällan med en bok.

För mig blev att läsa ett sätt att resa. Den resan gjorde jag inifrån mig själv. Det var jag som var regissör och huvudrollsinnehavare. Hjälte eller skurk. Och apropå inifrån mig själv. När jag passerade 60 för några år sedan fick jag en bamseinsikt som vände min upplevelse av livet på ända. Det var inte chefen idag eller pappa för 50 år sen som var/är ansvarig för min upplevelse av livet. Den skapar jag själv i varje sekund. Tänk om nån hade pratat om det när jag gick i 5an eller 8an.

Insikten har inneburit att det öppnats en ocean av möjligheter och den oceanen vill jag visa alla ungar i dagens skola. Istället för ”du duger inte” eller ”så kan du inte göra” vill jag peka på vilka oändliga möjligheter varje unge besitter när begränsningarna är raderade eller rättare sagt när barnen förstår hur vi faktiskt fungerar. Inifrån-ut.

Vara kvar där jag är eller göra resor inifrån utan hinder och krav?

Vad vill våra barn och i mitt fall barnbarn?

Iwan Karlsson.

Pappa till fem, morfar till fem

 

Annonser

Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

Att utmana och utmanas!

”Lärare sökes till SCS, Swedish Community School i Addis Abeba i Etiopien för läsåret 2015-2016”, löd annonsen som jag hittade på FB förra våren. Det kittlade och naturligtvis blev jag tvungen att söka. Jag hade mailkontakt med skolans rektor och sakta men säkert växte nyfikenheten till ett måste och jag ville till varje pris få den utlysta tjänsten. Efter lång väntan och osäkerhet fick jag ett svar som resulterade i en anställning. En anställning som visade sig vara mer utmanade än jag hade kunnat föreställa mig.20160128_121850

I oktober började jag min tjänst på Svenska skolan. Det är en skola som har vuxit från 12 barn till att i dagsläget erbjuda skolgång för 100 barn, från förskolan till årskurs åtta. Barnen kommer från hela världen och har internationella pass. Många av eleverna byter ofta skola på grund av att föräldrarna har uppdrag i olika världsdelar och är kontrakterade på två till tre år. Somliga tillhör diasporan och återvänder som andra eller tredje generationen till Etiopien. Det är en mångfasetterad skala med andra ord.

Swedish Community school har ingen koppling till Skolverket eftersom det är för få svenska barn som går här. Det krävs minst 20 barn Sverige för att få vila under Skolverkets trygga beskydd. Vi undervisar på engelska och har dessutom modersmålsundervisning på amarinja, franska och svenska. Vi bedriver en svensk skola i ett land med en helt annan skolkultur och syn på lärande än i Sverige. Det är en utmaning och innebär att även jag som lärare utbildad i ett svenskt system med andra erfarenheter måste reflektera över saker som jag i min gamla vanliga skolmiljö tar för givet eller självklara. Naturligtvis ska det finnas ström! Eller vatten, eller att kollegorna kommer i tid. Eller att alla förstår att även små barn har förmåga att delta i diskussioner eller samtal. Eller att ingen ska behöva tala om för dig vad du ska göra, för det ligger i din lärarprofession att ta eget ansvar och skapa dina egna lektioner. Det finns helt enkelt inga manualer som talar om för dig vad du ska göra och hur lektionen ska gå till. Förutom våra styrdokument; Lgr 11 och Läroplanen för förskolan.

Mitt uppdrag här på skolan är att implementera den svenska läroplanen och få våra 13 20160105_105413etiopiska lärare att förstå hur den svenska läroplanen är utformad, hur betyg- och bedömningssystemet fungerar samt hur man utifrån kunskapskrav och centralt innehåll formar en undervisning som skapar ett lärande som vilar på demokratiska grunder. Det är ett arbete som tar tid och som kräver många diskussioner och framför allt reflektioner över vad kunskap innebär, hur man värderar elevers förmågor och framför allt resonerar om vad förmågor är. Det är inte självklart att man som pedagog är medveten om detta om man är sprungen ur ett system som bygger på memorerande och förmågan att minnas det som lärarna har skrivit på tavlan i klassrum fyllda med 60 elever. Här existerar inte begrepp som interagera, experimentera och argumentera. Eller att vara källkritisk! Det är en ynnest att få lära sig att vara källkritisk! Hur många av oss reflekterar över det? Vi tar det för givet och tom underskattar värdet av att ha den demokratiska rättigheten.
Jag vill hävda att våra lärare här är oerhört modiga! Att våga gå utanför sin comfort zon och bli bärare av en skolform som utmanar dem och kräver oerhört mycket är både svårt och oerhört stimulerande. Hur ska man få elever att förstå sitt eget lärande när man som pedagog inte har klart för sig vad som krävs och inte alltid heller förstår det som för mig framstår som helt självklart? Somliga saker framstår dock som lika underliga för mina etiopiska kollegor som för oss svenska pedagoger. Hur kan man som en högpresterande elev få ett E om man misslyckas på en enda uppgift?! Hur väl rimmar det med målsättningen att vi ska skapa och forma individer med självförtroende och tillit till den egna förmågan?! Stjälper det inte snarare än hjälper våra elever? Som ni alla förstår stimulerar det en gammal skolräv som jag! Frågan får än större betydelse i en skolmiljö som möter barn med erfarenhet av många skolbyten, olika skolsystem och att ständigt behöva lära känna nya pedagoger och klasskamrater. Att våga utelämna sig samtidigt som nya relationer byggs är vare sig enkelt eller självklart. Inte heller är det självklart för vare sig elever, lärare eller föräldrar att relationer är en av framgångsfaktorerna när det gäller lärande. Det är en av utmaningarna här på skolan eftersom även här är många färgade av sina egna skolerfarenheter och bakgrunder formande av auktoritära system.

Arbetet med implementeringen av läroplanen innebär att även eleverna måste lära sig ett nytt sätt att tänka, lära och erfara. De behöver förstå vad vi som pedagoger förväntar oss och hur deras kunskaper och förmågor ska bedömas. De ska helt enkelt lära sig att få kontroll över sitt eget och sina kamraters lärande eftersom det är tillsammans som vi lär. Men först måste de förstå vad vi menar med förmågor och att de faktiskt äger förmågor som de kanske aldrig har varit medvetna om tidigare. Det handlar om att förstå innebörden av begreppen men också att kunna hantera och handskas med dem, precis som 20151227_135218pedagogerna behöver göra. När eleverna förstår det kan de ta kontroll över sitt eget lärande med hjälp av pedagoger och föräldrar och utvecklas så långt det är möjligt.

Än har vi på SCS en lång väg att gå innan vi kan säga att nu är vi klara och läroplanen är implementerad. Det är ett långsiktigt utvecklingsarbete där vi hoppas på att inom en snar framtid få tillhöra skaran av svenska utlandsskolor som faktiskt står under Skolverkets beskydd, samt med de fördelar det innebär för en liten skola i en annan världsdel. Det är också en ynnest att få arbeta i en skolform som vilar på demokratins grund och som kan bidra till att eleverna från världens alla hörn blir bärare av de normer och värden som vi håller högt i Sverige; Allas lika värde!

https://www.facebook.com/pages/Svenska-SkolanSwedish-Community-School-Addis-Abeba/239681376231159

Helena Gregorc-Lööv
Lärare på Swedish Community School
Addis Abeba, Etiopien

Är du en nyfiken lärare?

”De lärare som är nyfikna, vill veta mer, testa nya saker, lära sig mer, är de lärare som utvecklas mest och som når längst, både för elevernas del och för sin personliga utveckling.” Sagt under Läslyftets handledarträff, Umeå, hösten 2015.

Det här slog an en klart klingande ton hos mig och säkert för många fler av de lärare som går handledarkursen via Skolverket detta år på Umeå universitet. Jag kände att det här är vad projekt som ”Läslyftet” handlar om; nyfikenhet på forskning inom lärande, en vilja att veta mer, en glädje i att våga testa nya saker med eleverna, lära och diskutera tillsammans med kollegorna. Mycket av det vi läser och diskuterar är naturligtvis inte nytt under solen, men jag känner att det vi diskuterar behövs lyftas igen, tas upp, vändas och vridas på och prövas på nytt. Det är spännande!

Jag är alltså handledare för ”Läslyftet” Lå 15/16 på min skola (Furuparksskolan i Luleå) och jag går handledarutbildningen parallellt med detta i Umeå universitets regi genom Skolverket. När jag fick frågan i våras så kände jag ingen tvekan alls, trots att jag skulle ha 6:or under läsåret med allt vad det innebär; betyg, nationella prov och ett nytt sätt att arbeta som ämneslärare istället för klasslärare. Jag resonerade som så att det här är en väldigt bra möjlighet till utveckling för mig som lärare! Att få arbeta med Läslyftet under ett år skulle ge både mig och mina elever goda förutsättningar till utveckling. Klart att jag ville bli handledare!

Under hösten har min grupp lärare (10 st 1-3-lärare) arbetat med modulen ”Samtal om text”. Många väldigt bra delar, för att inte säga alla? Somligt relaterar man lättare till, annat tar något längre tid att ta till sig. Detta är naturligtvis individuellt, men jag kan säga att alla delar hade något som var väl värt att tänka runt och väl värt att pröva med eleverna. Dessutom har eleverna varit medvetna om att vi lärare också utbildar oss; ”Är det här en läslyftslektion, fröken?”

Den vanliga ordningen är att man läser en text, diskuterar och planerar en aktivitet/lektion med eleverna vecka ett, och under vecka två så genomför man lektionen och sedan utvärderar man tillsammans på nästa träff, för att sedan gå vidare med nästa del i Läslyftet. Något som jag har tagit till mig och prövat är t ex boksamtal (som jag absolut hade tänkt testa med eleverna innan Läslyftet, men inte kommit till skott), Venn-diagram, berättelsebron (ett tydligt berättelseschema som funkar för elever såväl i år 1 som i år 6) och läslogg. Det har blivit fantastiskt bra lektioner måste jag säga, som även mynnat ut i arbetsområden.

Man kan fråga sig vad detta beror på? Varför är det skillnad på dessa lektioner och min ordinarie planering? Är det skillnad? Min fundering är att det måste bero på att kollegiet planerar och diskuterar tillsammans i förväg. Vi hinner stöta och blöta och fundera en extra gång och tar hjälp av varandras kunskap. Dessutom utvärderar vi efteråt och diskuterar hur det gick och vad vi tror det beror på. Det här är saker som inte sker per automatik, fast det borde göra det i den bästa av världar. Vi vet varför. Det beror oftast på alla de andra ”måsten” vi lärare utför dagligen; undervisar, kopierar, planerar, medlar, reder ut, stöttar, mailar föräldrar, skickar elever till instrumentundervisning, tandläkare, förbereder läxor till sjuka elever… Listan är lång och tiden räcker knappt till så att vi kan diskutera lärande med våra kollegor. Det är därför som Läslyftet och Mattelyftet är så viktigt tror jag. En arena skapas där vi måste sätta oss ner, diskutera det vi läst, fundera över vår egen verksamhet, planera tillsammans och faktiskt utföra det. Vi lär oss av varandra, både före och efter, kollegial utveckling när det är som bäst. Ett vinnande koncept helt enkelt!

Denna termin har vi börjat med modulen ”Läsa och skriva i alla ämnen” för 1-3-lärare. Det känns roligt, spännande och utmanande både i egenskap av lärare och som handledare, och jag kan knappt vänta och se vad den ska bära med sig under våren. Vi har t o m redan funderat över hur vi skulle kunna gå vidare nästa höst! Vi tänker att det skulle vara bra att få jobba med ett område under längre tid med eleverna, så att det hinner sätta sig både hos elever och lärare. Jag hoppas att det blir så.

Jag är en nyfiken lärare, visst är du också det?!

/Eva Eriksson, Furuparksskolan, Luleå

Möjligheter som stärker, om kraft och energi i förskolan

Möjligheter som stärker.

Jag heter Jenny Henriksson och arbetar som Lärare i förskolan på Sjumilaskogens förskola i Bjuvs kommun. På Twitter och min privata blogg känns jag igen som @mammahensvarld. Idag på första arbetsdagen 2016 vill jag dela med mig av några ord  som stärker mig som lärare i förskolan, ord som ger mig kraft och driv att fortsätta framåt.

Det första ordet  är  NYFIKENHET, med en stark nyfikenhet på barnen och deras möte med omvärlden blir arbetet i förskolan en upptäcktsresa som aldrig slutar att fascinera.  Min nyfikenhet för barns upplevande, upptäckande, undersökande och utforskande har lärt mig att se bättre, höra bättre och lyssna med ett öppet sinne. Tillsammans med barnen blir mitt arbete mer spännande för varje dag!

Nyfikenheten har även lett mig in på ett sökande efter mer kunskap, jag vill försöka förstå vad det är som sker i mötet mellan barnen och omvärlden utifrån flera perspektiv. Jag upplever att ju mer jag ser och hör, ju mer nyfiken blir jag. Då behöver jag mer kunskap för att bättre förstå, vilket leder till att jag ser och hör än mer, vilket leder till… Ja ni förstår.

Jag har sedan 2008 studerat vid Linneuniversitetet i Växjö parallellt med mitt arbete i förskolan, denna växelverkan mellan studier och arbete är otroligt stimulerande och utvecklande. Jag får sådan kraft och energi av möjligheten  att omsätta teori till praktik och praktik till teori. Just nu läser jag Magisterprogrammet i matematikdidaktik. Om du funderar på att söka någon kurs så tveka inte.

Mitt andra ord är MÖJLIGHETER,  jag väljer att se möjligheter. Möjligheter för lärande i alla vardagens situationer, i samtal, lek, rutiner,  ja i alla de möten barn gör med sin omvärld. Jag har en stark tro till att om jag som lärare identifierar lärandemöjligheterna för mig själv, kan jag mer medvetet arbeta utifrån barnens utgångspunkt i  mötet med olika objekt,  fenomen och begrepp.

Jag väljer också att se möjligheter till utveckling genom att förändra invanda arbetsformer och arbetssätt, därför trivs jag mycket bra med mina två extra ansvarsområden. Jag är både processledare och kollegiehandledare på min förskola. Här får jag möjlighet att  kombinera utvecklingsarbete med IKT-arbete. Bjuvs kommun är just nu inne i en expansiv fas och det är inspirerande att få vara med på denna utvecklingsresa. Nu drar vi snart igång med Ifous projektet Undervisning i förskolan vilket jag ser mycket framemot. Då får jag verkligen gotta ner mig i det bästa jag vet, forskning och barns lärande.

Mitt tredje och sista ord är LEK, sluta aldrig leka! På Sjumilaskogen har vi under flera år knutit vårt tema, våra projekt till upplevelser genom lek. Ett år var det Trollet vi mötte i bäcken, ett annat år kom Snödrottningen och i år är det Tiger, Heffa och Nalle puh som leker med oss. Det är så roligt att få leva sig in i en karaktär som återkommer under ett eller flera läsår. När barn och vuxna möts i och genom leken och barnens ögon glittrar av förväntan fylls iallafall jag av en glädje och energi som sitter i och sprider sig likt ringar på vatten. Jag lovar om det känns lite motigt, klä ut dig till troll och sätt dig i bäcken!

Med kraft, energi och engagemang rakt in i 2016 / Jenny

Ps efter tidig morgon, datorstrul och skrivande på I-pad så bjuder jag på eventuella felstavningar, tempusfel och särskrivningar…