Inge hopp!

Ja, jag vill gärna inge hopp! Jag vet att många lärare har ett tufft läge just nu. Alla tjänster på skolan kanske inte är tillsatta. Kanske är fler kollegor än förra året obehöriga. PISA, sjunkande resultat, arbetsmiljö, lärarlönelyftet och många andra faktorer oroar och stressar. Mitt i allt detta vill vi ge alla elever bästa möjliga undervisning. Just det, ALLA elever. För många skolor står dessutom denna termin inför en ny utmaning, nämligen att ta emot och undervisa nyanlända elever, utan att ha så mycket tidigare erfarenhet av detta.

Och det är här min tanke om att inge hopp kommer in. För det går att skapa god undervisning för elever som inte talar svenska och inte har gått i skolan tidigare. Låt mig ta en elev jag har just nu som exempel. När hon kom till vår skola i november förra året hade hon aldrig tidigare gått i skolan och kunde ingen svenska. Naturligtvis hade hon ändå en hel massa kunskaper och erfarenheter med sig som vi kunde ta till vara i undervisningen. Vi satte genast igång med metodisk och noggrann läs- och skrivinlärning, samtidigt som eleven fick lära sig och utveckla kunskaper inom alla skolans ämnen. Inlärningen skedde via talspråket, högläsning, filmer, bilder, praktiskt arbete och med mycket stöttning och höga förväntningar. Eleven undervisades delvis i klass Hjärtat, som också är namnet på min blogg där jag och elever skriver om vårt arbete, delvis i sin ordinarie klass där klasslärarna var måna om att hon skulle komma in i klassens gemenskap och delta i så mycket som möjligt av klassens arbete.

I slutet av vårterminen jobbade vi i Hjärtat med bilderboken Grodan och främlingen. Den kunde hon även höra på sitt modersmål via Småsagor på UR.
image
Vi arbetade med bokens handling och karaktärer på flera olika sätt; samtalade, dramatiserade, ritade och samlade ord.

image
image

image

image

image
Slutligen skrev eleven sin egen version av sagan:
Grodan och främlingen
En dag kom en råtta och Grisen sa:
– Råttan kommer.
Och alla kompisarna sa:
– Vadå!
Grodan sa:
– Jag ska gå på natten och titta på Råttan.
Grodan titta på Råttan och känner att de luktar gott. Och sen kommer tillbaka till kompisarna. Nästa dag går Grodan till Råttan och ser att han sågar. Han bygger en soffa. Råttan klar på soffa och Grodan kommer och säger:
– Hej jag Grodan. Råttan säger:
– Jag vet. Jag kan läsa och skriva och jag kan 3 språk svenska engelska och spanska.

Då kommer Grisen tittar på Grodan och Råttan. Grisen sa:
– Varför står du där? Råttan så smutsig och Råttan lat.
Grisen sa till Grodan:
– Kom nu.
En dag Grisens hus brinner. Grisen springer och Råttan kommer fram och tillbaks med vatten. Och sen blir Grisen glad att alla är kompisar.
Nästa dag Råttan plockar hop. Grodan säger:
– Vad gör du?
Råttan säger:
– Ska gå till Amerika.
Alla kompisarna blir ledsna och säger hej då.

Denna termin inleder jag arbetet i den här elevens sva-grupp med att läsa Astrid Lindgrens Mio, min Mio.
image
Alla eleverna grips av berättelsen från första sidan och även den här eleven gör inferenser och egna reflexioner:
”Oj, ett magiäpple! Som i Snow White. Fast tant Lundin är inte dum, tror jag. Hon vill hjälpa.”
”Aha, han inte Stockholm nu, inte Sverige. Han saknar Benka så jättemycket.”
”Titta! Ett slott som i Cinderella. Där tror jag bor Konungen. Nu kanske Bo Vilhelm bli prins.”

Som sagt, jag hoppas att den här elevens resa kan inge hopp. Även nyanlända elever med mycket kort eller ingen skolbakgrund, kan nå skolframgång med hjälp av undervisning som präglas av glädje, modersmål, stöttning och höga förväntningar!

Om du vill samtala med mig om sva-undervisning eller mottagande av nyanlända elever är du välkommen till bloggen Hjärtat hos @frksarapersson, eller till Twitter där jag heter @frksarapersson.

Om lata elever

Innan jag kommer in på huvudtexten vill jag förtydliga några saker: jag har precis gjort mitt första år som lärare. Min erfarenhet av hur den svenska skolan fungerar är alltså inte fullständig. Vidare tänker jag inte försöka dra några resonemang som är allmängiltiga för densamma. Det här inlägget kommer enbart vara en kort fallstudie över de elever jag undervisat under året som gått. Och som jag redan konstaterat på Twitter – förvänta er inget briljant. Varmt välkomna med ert ris och era rosor i kommentatorsfältet!

En stor del av den skoldebatt som jag deltagit i eller tagit del av – framförallt i lärarkollegiet, men också på Twitter – har utgångspunkt i elevernas misslyckanden inom olika områden. Deras PISA-resultat försämras, de använder sina mobiltelefoner alltför mycket, de är stökiga och högljudda och de går omkring och slarvar och latar sig. Visserligen stämmer det i sak att PISA-resultaten försämras. Visserligen stämmer det också in på flera elever att de använder sina mobiltelefoner alldeles för mycket och att de ibland slarvar eller latar sig. Men det är givetvis inte hela sanningen.

I ett försvar av eleverna skulle jag, på ett trött manér, kunna hänvisa till Sokrates tirad om att hans dagars ungdom älskade lyx och gläfsade i sig efterrätter. Anledningen till att detta ”citat” dras upp är att visa på den historiska kontinutet det är att gnälla på ungdomen. Ni som inte varit lata, och i stället gjort lite research, är dock redan medvetna om att detta citat aldrig kunnat verifieras och att det alltså är mycket otroligt att Sokrates yttrat sig så. Det närmaste vi kommer är att Sokrates (citerad av Platon i Staten) tycker att de yngre, bland annat, ska sörja för omvårdnaden av sina föräldrar och iaktta vissa regler om sitt uppträdande. Jag vill i stället nyansera bilden av lata elever.

Är mina elever lata, slarviga och alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Är det i sin tur orsaken till sjunkande skolresultat? Och är det i så fall elevernas fel? Jag går igenom punkt för punkt.

Är de lata och slarviga? Definitivt inte. De är stressade ifall de känner att de inte är tillräckligt förberedda inför ett prov. Det är inte ovanligt att de skickar sms eller mailar mig sent på såväl vardags- som helgkvällar och frågar om läxor och prov och praktikaliteter. Det är inte heller ovanligt att de berättar att de varit tvungna att försaka sina fritidsaktiviteter eftersom de haft så många läxor och prov att plugga till. Mina elevers ambitionsnivå och deras förmåga att jobba hårt är alltså i grunden mycket hög.

Är de alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Definitivt. Det skickas sms, det skickas meddelanden på Snapchat, det tas bilder, det tittas på Youtube. Och så vidare, och så vidare. Eleverna är ofta mer oroliga för hur de ska kunna ladda sin mobiltelefon än vad de kommer att få för betyg i samhällskunskap eller svenska. Det här påverkar såklart det skolarbetet som utförs på plats negativt. Det sista eleverna gör innan de går och lägger sig och det första de gör när de vaknar är att kolla mobiltelefonen. De låser upp sina smarta telefoner i snitt över hundra gånger per dag. Telefonen används på bussen, på rasten, mellan lektioner, under lektioner och så vidare.

Känns det här bekant? Det gör det sannolikt för de flesta som läser den här texten, eftersom vi i det här fallet är väldigt lika eleverna. Undertecknad är definitivt det. Den lärare som varit med om en personalkonferens helt utan att någon av kollegorna använder sin mobiltelefon till annat än arbete kan förslagsvis kasta första stenen. En fråga som återkommer till mig när detta diskuteras är: inom vilka andra grupper av människor skylls försämrade prestationer på användningen av mobiltelefoner? Och varför kommer mobilfrågan upp i princip bara när det är gruppen ‘elever i en skola’ det handlar om? Frågorna är inte retoriska – jag undrar verkligen.

Vems fel är det att skolresultaten sjunker? Om det är något jag lärt mig under mitt första år som lärare är det att om jag är missnöjd med något i klassrummet ska jag i första hand titta mig i spegeln. Det är väldigt lätt att skylla på eleverna, men betydligt svårare att vara självkritisk. Baserat på vad jag upplevt – och jag vet att det inte är likadant överallt – är eleverna tillräckligt motiverade för att lyckas bra. Skolans roll blir då att lyckas kanalisera denna motivation. Det är nämligen här jag tycker att det finns brister. Jag har inte kommit så långt att jag har några förslag på lösningar, men jag tycker mig kunna inringa åtminstone två problem:

1) Eleverna använder för mycket skoltid åt att socialisera och umgås med varandra och gör hellre skolarbetet på fritiden.
2) Eleverna upplever att de i första hand går i skolan för att få betyg – inte för att inhämta bildning och kunskap.

På punkt (1) anser jag att det möjligen är läxorna och proven som är boven. I Finland har man i princip inga läxor och deras skolresultat är alldeles utmärkta. Kanske är det så att läx- och provkulturen gör att eleverna ställer in sig på att mycket av skolarbetet ska göras hemma? Och att skolan mer är till för att de ska gå dit för att veta vilka läxor de ska göra och vilka prov de ska plugga till? Än en gång är det här frågor jag genuint funderar över – jag har inga svar. Det är dock frustrerande att på samma gång se elevernas stress såväl som deras oförmåga att ibland inte utnyttja tiden i den fysiska skolan tillräckligt mycket.

Punkt (2) är också en väldigt komplex fråga. Jag känner själv att jag bidrar mycket till att döda lusten till lärande bland eleverna. Ofta är det första jag gör i varje moment att gå igenom vilka kunskapskrav vi ska jobba med – inte vad vi faktiskt ska lära oss. Eleverna är också stressade över själva betygssystemets utformning. De vet att de helt enkelt inte får misslyckas i något område om de vill nå ett visst betyg.

Slutligen tänker jag inte låtsas som att det inte finns problem vad det gäller ordning i klassrummet eller det faktum att det finns elever i den svenska skolan som är lata. Men min erfarenhet hittills är att det i det här fallet inte sitter i elevernas motivation. De vill. Problemen verkar i stället i flera fall ligga på en organisatorisk nivå. Systemen med läxor, prov och betygshets gör att elevernas möjligheter hämmas. Min huvudfundering är alltså: hur kan vi kanalisera och ta vara på elevernas motivation så att det leder till en hög nivå av kunskapsinhämtande och bildning?

Jag vill även passa på att tacka alla er lärare jag följer på sociala medier för den kunskap och de synpunkter ni delar med er av. Jag ser fram emot framtida diskussioner både i kommentatorsfälten här och på Twitter!

Se till att ha en riktigt trevlig midsommar och en skön semester!

/Fredrik
Twitter: fredrikbylund
Youtube: Fredrik Bylund

Micke Gunnarsson talar om mötet mellan lust och utmaning!

15

Hej på er! Fantastiskt kul att få vara med att bidra på denna sida. Här kommer ett klipp som jag precis spelade in. Vill dela mina tankar med er om mötet mellan lust och utmaning. Hur detta hör samman när det kommer till lärande och utveckling.
Kommentera gärna eller sök upp mig på min Publika Facebooksida, profil, Instagram eller på wwww.mickegunnarsson.com

Kram och ha en riktigt fin sommar!

/Micke

 

Vi lär oss – tillsammans

“Varför ville du bli lärare?”

Den frågan fick jag av en av mina elever förra veckan och det fick mig att börja reflektera på deras framtid.

Vilka kompetenser kommer att behövas i framtiden? Hur motiverar jag eleverna att sträva efter dessa? Hur får jag eleverna att äga sin egen kunskapsutveckling? Hur får jag eleverna att känna att skolan är meningsfull?

Skolans mål är att varje elev: “Tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö. Successivt utövar ett allt större inflytande över sin utbildning och det inre arbetet i skolan.“ Lgr11

Jag utgår från att mina elever kan och vill ta ett personligt ansvar för sin egen inlärning och för sitt arbete i skolan. Jag arbetar därför dagligen för att få elever som löser problem, kommunicerar, samarbetar, är kreativa och tar eget ansvar. Jag har tillsammans med eleverna byggt en tydlig struktur och kärleksfull relation. Vi har skapat förutsättningar tillsammans och eleverna har varit medvetna om varför vi övar olika förmågor och kunskaper. De har även varit med och haft inflytande i planeringen samt undervisningen.

Jag vågar att gå utanför min egen comfort zone för att utvecklas tillsammans med eleverna. Jag vill att mina elever ska vara modiga och våga misslyckas, och det är något vi gör tillsammans. Jag försöker låta glädje vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Jag menar att elever som får känna att de lyckas, var och en utifrån sina förutsättningar, blir motiverade. Men för att lyckas behöver eleverna veta hur de ska lyckas.

Skolans mål är att varje elev: “Utvecklar ett allt större ansvar för sina studier och utvecklar förmågan att bedöma sina resultat och ställa egen och andras bedömning i relation till de egna arbetsprestationer och förutsättningarna.” Lgr11

Mina elever bloggar/dokumenterar vad vi arbetar med i skolan för att synliggöra sitt egna lärande. De utvärderar sina egna förmågor/kunskaper och bedömer sig själva i matriser. De är lärresureser till varandra och håller i sina egna utvecklingssamtal. Mina elever tar eget ansvar för sina studier och de vet vad de kan och vad de ska utveckla och tillsammans arbetar vi för att de ska äga sitt eget lärande!

Eleverna började skolan tillsammans med mig och nästa år börjar de i årskurs 4. Förhoppningsvis kommer de att fortsätta att utvecklas och ta ansvar för sitt lärande. Det är den största anledningen till att jag blev lärare; att inspirera barn till ett fortsatt lärande och att få se dem lyckas!

Vi lär av varandra

Ella Andersson  – @Ellandersson

ellenor.andersson@falun.se

Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

Värdeskapande lärande

 

Värdeskapande lärande vad är det? Är inte allt av värde det vi gör i skolan? Det är det alldeles säkert men det som inte alltid är säkert är att eleverna ser att det vi gör har ett värde och när inte det blir uppenbart är det lätt att eleven tappar anknytningen till skolan.

Jag har precis tagit steget ut från klassrummet och börjat jobba på förvaltningsnivå efter 20 år som lärare för elever i år 4-6. Det är en omtumlande resa. Att lämna eleverna var inte lätt men att få fortsätta skapa goda förutsättningar för många elever är en spännande utmaning. I mitt nya jobb som kvalitetsutvecklare/ Bitr utbildningschef har jag bland annat ett uppdrag i ett projekt som handlar om att minska avhoppen från gymnasiet. Lessebo kommun är med i projektet som heter Plug-In.

Plugg- In är ett EFS finansierat projekt som ett flertal av regionerna i Sverige är med i. När jag satte mig in i ämnet om signaler man kan titta efter, faktorer som påverkar och vad som kan förhindra avhopp fann jag att det fanns så mycket av det som jag såg var viktigt i mitt klassrum. Faktorer som genomsyrar från början i skolan. På PlugInnovations sida kan man läsa…

Det kan handla om att elever är i behov av ämnesstöd, språkstöd, stöd att strukturera sitt skolarbete, praktiskt vardagsstöd för att kunna ta sig till skolan och delta i undervisningen. En del elever är i behov av att utforska och skapa en djupare förståelse för kopplingarna mellan studierna och deras framtida mål, medan andra behöver stöd att adressera en social utsatthet och uppnå ett större psykiskt eller fysiskt välbefinnande för att få en fungerande skolsituation.

Men också…

Att stärka elevers skolanknytning handlar sålunda om att stötta elever att vara närvarande och aktiva i skolarbetet och att klara studierna, att stärka kopplingarna mellan studierna och övriga delar av elevernas liv samt att skapa en trygg miljö som präglas av positiva relationer.

På samma sida PlugInnovation finns det flera korta föreläsningar som handlar om forskning kring avhopp från skolan. När jag tittade igenom dem började jag fundera på den viktiga känslan av att finnas i ett sammanhang och skapa värde för sig själv men kanske ännu mer se att genom att lära mig viktiga saker kan jag med min kunskap skapa värde även för andra. Att få vara viktig för och finnas i ett sammanhang och få känna det tidigt. Det här med att skapa värde för andra med sina kunskaper funderade jag mycket på som lärare och prövade det tillsammans med eleverna. Jag utgick från svenskämnet när jag började förändra undervisningen.

Det finns en hel del forskning i svenskämnet som visar på att om det finns verkliga mottagare till text och att eleverna är medvetna om det från början kliver man utanför skolkontexten som innebär att träna på texttyper. När man skriver till en mottagare blir det på riktigt och då är det lättare att anpassa och använda sitt språk och engagemang fullt ut. Det här har jag i flera omgångar provat på. Vi har skrivit olika texttyper och vi har från början bestämt vem som ska läsa. Det kan vara en annan klass på skolan, det kan vara en författare eller det kan vara en insändare till en tidning. Jag har sett att det blir ett större engagemang, en större motivation att bearbeta texterna flera gånger för man vill att budskapet man har ska gå fram. Vid ett tillfälle testade jag att formulera om mig. Jag valde att säga ”För vem kan de här texterna vi ska skriva nu skapa värde?” Oj, vilken lektion det blev! Det slutade med att jag fick gå hem och planera om fortsättningen av arbetet för eleverna kom med väldigt bra förslag på vilka som skulle kunna vara mottagare och lära sig något om det som vi hade att berätta.

Vi hade förmånen att få vara med och ge förslag på hur en skolgård skulle planeras. För att det skulle bli viktigt och på riktigt förarbetade vi våra förslag genom att studera och analysera vår egen skolgård. Genom det såg eleverna brister och förtjänster och de kunde sedan formulera förslag på förbättringar. När vi kom så långt undrade jag vilka som skulle kunna ha värde av vår kunskap. Rektorn, kom eleverna fram till och de som har hand om skolgården. Vi skickade våra förslag till fastighetsbolaget som blev väldigt imponerade av eleverna i åk 5 och deras arbete. När det här var gjort var alla väl förberedda att ge förslag till arkitekten inför byggandet av den nya skolgården. Vi skapade värde för många. Det var ett enormt engagemang och vi hade under arbetsgång jobbat med många av kunskapskraven i geografi och svenska.

Jag har som sagt funderat rätt mycket på det här med värdeskapande arbete i klassrummet. Kunskap som skapar värde för sig själv och andra. Det jag kom fram till var att det krävdes lite extra tänk från mig som pedagog för att komma ihåg att ställa frågan och att våga släppa kontrollen på vägen till målet. Målen är inte förhandlingsbara men det kan vara så att ibland blir det bättre när fler tänker tillsammans! Att skapa värde för sig själv och för andra är en motivationshöjande faktor som jag tror starkt på. Det kan kanske vara en väg att få fler att få en anknytning till skolan. Se värdet av det vi gör i ett större sammanhang och inte som små pusselbitar som inte verkar passa ihop. Det var en av alla de tankar som slog mig när jag satt mig in i faktorer som gör att elever lämnar skolan. Kan det skapa sammanhang för några som fångas in och lämnar riskzonen då är det väl värt att pröva på att tänka och planera värdeskapande tycker jag.

/ Therese Linnér

 

Lite kort om mig, Therese Linnér: Lärande. Lära och utveckla, få fatt i när och hur lärande sker och ibland varför det sker just då – det är min drivkraft. Att skapa de allra bästa förutsättningarna för att det ska kunna ske är en spännande utmaning. Det och lite till bloggar jag om på thereselinner@wordpress.com. Där finns flera inlägg som handlar om  värdeskapande arbete i klassrummet.

twitter: @anthlin

Instagram: @attlaratillsammans

 

Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling

Cirkus i skolan

Jag tar härmed chansen att hylla cirkusen som pedagogiskt verktyg! Här bygger vi relationer mellan lärare och elev samt mellan eleverna sinsemellan. Vi tillför varandra glädje, kreativitet, inspirerande och fascinerande aktiviteter, ett varierat lärande, aktiva övningar, självförtroende, social förmåga och skratt. Eleverna litar på mig och jag litar på dem. Vi bygger förtroende för varandra. Vi trivs med varandra!

Moa Sandh heter jag, är utbildad förskollärare samt lärare i svenska och matematik för f-6. Just nu arbetar jag på Montessoriskolan Centrum i Göteborg, i förskoleklass och fritidshem för f-3. Bakgrunden har jag inom Norrköpings Ungdomscirkus där jag var aktiv artist i 7-19 års ålder. Tränat egna barngrupper har jag dessutom gjort sedan jag var 14.

Allt det jag har fått med mig genom åren vill jag nu förmedla till eleverna i skolan.

Vi har infört cirkusaktiviteter på fritids i stort sett varje dag. Vad är det då vi gör? Vi jonglerar, bygger mänskliga pyramider, gör akrobatik som kullerbyttor och huvudstående, men även parakrobatik där jag är ”basen” och eleverna ”flygare”.

IMG_6006

En annan typ av ”huvudstående”…

IMG_6007

En fyraåring utmanar balanssinnet.

IMG_5936

Oj, här var det jag som agerade ”flygare”!

I pyramidbygget byggs även barnens självförtroende. Vi tränar på att lita på varandra, att lyssna på instruktioner, minne, säkerhet, att våga och se att alla personer har en särskild funktion i gruppen. Allt genom en stor mängd positiv uppmuntran. Här behövs stora starka stadiga personer i basen och lätta smidiga modiga personer som kan klättra högst upp.

IMG_5828

IMG_6005IMG_6003

Ett av skolans  utvecklingsområden för 2016 var följande: ”Vi bör främja barnens behov av rörelse … Vi behöver arbeta ännu mer med samarbetsövningar som främjar barnens sätt att vara mot varandra”

Cirkusen är ett utmärkt verktyg för att utveckla just detta! Barnen märker att de utvecklas snabbt och det råder en mycket positiv stämning under aktiviteterna. I stället för att vandra omkring och störa andra, har barn med större rörelsebehov spontant börjat träna cirkus och agerar tränare för varandra. Barnen frågar dagligen efter dessa aktiviteter och många positiva kommentarer har även kommit från föräldrar. Lite huvudstående och jonglering på morgon-fritids, ökar koncentrationen och studieron på de kommande lektionerna under dagen.

Och vilken självförtroendeboost det ger att ha genomfört en föreställning! Att få njuta av alla applåder och publikens spontana jubel och ”Wow!” Jag har aldrig upplevt något annat som bygger gruppkänslan så mycket som ett lyckat uppträdande tillsammans. VI gjorde det! ALLA är lika viktiga. Barnen peppar varandra om något går fel. ”Kom igen, du klarar det! Försök en gång till!” Det är helt otroligt att se hur stolta de kan vara när någon annan i klassen lyckas med något svårt.

Bra madrasser att gymnastisera på finns på IKEA här: http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/10262831/

Gula Katten har bra billigt material för bland annat jonglering. Lite tips:

9890116_1 Jongleringsnäsdukar 3 st/förp: 32 kr/förpackning

9388316_1Balansplatta 36cm: 104,50 kr/st

9895773_1 Ärtpåse 12 st/förp: 115 kr/förpackning

9890724_1Jongleringsbollar 7cm 3 st/förp: 26,50 kr/förpackning

Hoppas att detta inspirerade er till en härlig föreställning!

IMG_6006

Läxmeny

Nu tänker jag inte kasta mig in i läxdebatten, däremot tänker jag berätta om ett sätt att ge läxor som fungerat bra i min klass. Lite bakgrund kan vara på plats som förklarar mitt tänk.

Min arbetsplats är på en liten skola som ligger utanför Gävle. Vi har för närvarande 95 elever fördelade över Fskl – åk 6. Nästan varje läsår blir det åldersintegrerade klasser med allt vad det innebär. Att arbeta på en liten enhet låter idylliskt men det är hela tiden ett pusslande med resurser. Förra läsåret, då jag hade åk 3-4, innebar det en hel del planering för både lektioner och läxor då det fanns flera elever med särskilda behov.

Det kändes inte tillfredsställande med läxbiten, jag hann inte följa upp läxorna och ge respons så som jag önskade. Rättningen tog dessutom alldeles för mycket tid från den värdefulla planeringen. Helt läxfritt var inte heller att tänka på. Läsläxan är för mig odiskuterbar – den ska göras! Dessutom vet jag att föräldrarna gärna vill ha insyn i det vi gör på dagarna i skolan och ett sätt är att få ta del av läxorna.

I och med att det inte blev mer än repetition, flippade förberedelseläxor eller “ta igen”- läxor så var det dags att tänka om! Ett ypperligt tillfälle att involvera eleverna, som för övrigt inte tycker att de får vara med att bestämma. Resultatet blev en läxmeny i tre nivåer, där eleverna har varit med och bestämt hur läxorna skall göras och till viss del vad. Vi bestämde att en lektion i veckan skulle vara redovisningstid där både jag och eleverna gav respons. Hur det hela fungerade kan du läsa under “Hur du beställer”.

Picture1

Picture4

Resultatet var över förväntan, så mycket läxor som blev gjorda med en sådan glädje, noggrannhet och insats. Jag märkte att eleverna hade mer positiva känslor i samband med läxläsningen och de presterade bättre över tid (precis som forskning tidigare visat). Kan inte tänka mig att min tävlingsinriktade klass endast gjorde läxorna för att “tjäna” chilis, det märktes på det engagemang som fanns. Eleverna lärde verkligen av varandra när redovisningarna gjordes, de utvecklade och byggde på läxorna varefter terminen gick. Föräldrarna fick insyn i de arbetssätt vi använde oss av dagligen i skolan. Alla upplevde läxorna som mer kreativa och spännande och helt automatiskt blev det ett fördjupat lärande. I och med att de även fick välja blev de mer motiverade och kände att de klarade läxorna bättre. De som behövde mer stimulans fick frihet att utveckla uppgifterna, individanpassat med andra ord.

Picture3

Picture5

Till elevernas stora besvikelse (och min) har Läxmenyn inte fungerat att genomföra det här läsåret då vi bland annat är fyra olika lärare som undervisar i klassen. Ser fram emot nästa läsår då det är “fritt fram” igen 🙂

Twittrar som @bildjane samt som en av medlemmarna i @bildamnet
Creative Commons-licens
Läxmeny av Jane Sjögren är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.

Menyerna finns på Google Drive:
https://drive.google.com/file/d/0BzVzmx-iCpFaVzVCMjdaX2VYaHM/view?usp=sharing
https://drive.google.com/file/d/0BzVzmx-iCpFaY2JBUE44MkJBVGM/view?
https://drive.google.com/file/d/0BzVzmx-iCpFaVHo4VDhnclJaaEk/view?usp=sharing
https://drive.google.com/open?id=0BzVzmx-iCpFaSVpCOHBRRGV4Unc

En vaktis tankar

Vad ska jag blogga om gällande skolan? Polarisering kanske, hur svart eller vitt allt målas upp, läxor, nationella prov, betyg, balans mellan ämneskunskap och pedagogik/didaktik. Eller ska man skriva om rektor och vad som förväntas av denne. Pedagogisk ledare, ekonomisk ledare eller administrativ ledare. Eller kanske om förstelärare, andralärare, reformer, löneutveckling, friskolor kontra kommunala skolor, skolinspektion som kontraproduktiv enhet. Kanske skolutveckling, IKT, SETT, BETT, samt arbetsmiljö, sjukskrivningar, stress press. Detta är ett axplock av alla ämnen att skriva om oberoende av vilken så har alla har en åsikt, oberoende sitt yrke.

Det jag brinner för och som jag vet de flesta lärare brinner för är eleverna. Inget av det ovannämnda kan göras utan att ha eleven i fokus för då tappar det en stor del kanske hela sin betydelse. Många barn tycker att skolan är tråkig och det börjar för de flesta i årskurs 3-4 någonstans. Innan dess tycker många att det är kul att gå till skolan, de ser fram emot att lära sig och kommer hem, berättar för mamma och pappa vad de lärt sig och att läraren är snäll och duktig. Läraren har oftast hand om helheten och kanske till och med tar barnen utanför skolans ram till platser där barnen kan använda mer sinnen för att lära sig,”lära sig på riktigt”. Ju längre in i skolsystemet barnen kommer desto mer lärare får de träffa och mer desto mer fraktionistiskt blir deras utbildning. De flesta lärare tänker mycket på sitt eget ämne, det delas in i olika delar och läraren checkar av för varje del, då vet läraren att eleven har klarat målet och kan fortsätta till nästa del. Prov är ett vanligt sätt att mäta dessa delmoment. Har ni någonsin frågat en elev vad hen minns av historia provet som hen skrev för fyra månade sen, när hen skrivit två samhällskunskapsprov, ett engelska, en svenska, ett NO prov sedan dess. Gör det. Detta system och sätt att lära ut skapar hemmasittare och skoltrötta elever som inte får se det meningsfulla i att lära; i skolan.

Samhället är inte uppdelat i 16 olika ämnen hur kommer det sig att skolan är det? Tänk att arbeta med mänskliga rättigheter som ett enda ämne, eller hållbar utveckling, eller globalisering eller närmiljön etc. Inte bara som ett tema under en vecka utan man engagerar hela tiden med helheten som utgångspunkt. Ett arbetssätt och hollistiskt tänk där eleven inte behöver tänka på sexton olika delmoment som är tagna ur sitt sammanhang och hur de ska bedömas.

Skolan ska banne mig vara meningsfull!

Allvarligt; att lära barn och ungdomar är/borde vara, det enklaste som finns, de är hungriga, men skolan matar dem med fel mat, de blir matta och uttråkade.

Sverige kommer aldrig att leda utvecklingen ifall vi fortsätter på den väg vi startat. Förvaring, konservering och efterföljning är inte att självständigt stå och möta de krav som vi ställs inför. Som tur är finns så många bra lärare där ute! Det är ni som får barnen att le, ni som ger hopp, ni som ser till att de är motiverade, ni som ser till att de lär sig för livet, ni som ser till att det är roligt att lära sig saker, återigen det är ni som får barnen att le.

Tack för att ni finns! Det är ni som gör skillnad! Det är ni som är förändringen! Stå på er, det är många krafter som motverkar, starka krafter som är bland annat politiska och ekonomiska men så länge ni finns så finns det ljus.

Fasta tider på scheman, läxor, ämnen, klassrum, kateder, prov, vita tavlor nationella prov, betyg. Kan dessa lyfta upp en elev? Om skolan berättar när, var och hur allt ska göras, hur ska eleverna då bli självständiga, lösa problem och kunna vara anpassningsbara, flexibla, kan skolan uppnå de ”egenskaper” förmågor, kunskaper som behövs för att klara sig efter skolan?

I varje elev finns en individ, en människa som en gång såg fram emot att börja skolan, som gick iväg med sin ryggsäck på ryggen, hen bar den stolt, hand i hand med sin mamma eller pappa. Ett liv som skolan på gott och ont har ansvar för, att ta hand om och få denne att växa, blomstra och självständigt och säker i sig själv ta sig an utmaningarna som finns i samhället. I varje elev! I varje elev!

/Katedralvaktis