Nyfiken eller nöjd?

Mina sex första skolår gick jag i en så kallad B-skola. Det betyder att 1-2, 3-4 och 5-6 delade klassrum och lärare.

Mina första starka minnen är när min bästa kompis Lena fick läsa högt utan att stava sig igenom orden före mig. Det tog hårt när jag tyckte att jag var minst lika duktig som henne.

Nästa minne kommer från 3an när nån elev fick förtroendet att sitta i frökens lägenhet och spela in nästa engelskalektion på en rullbandspelare. På så vis började min undervisning i engelska redan i trean.

Samma fröken läste högt ur en bok på fredagar och min absoluta favorit var ”Barnen från Frostmåfjället”. Nåde den som störde. Där la fröken grunden till mitt läsintresse som varit med mig genom livet.

Pelle Svanslös, Kittyböckerna, Hornblower och många, många fler slöks i en strid ström.

Hur ser det ut idag?

Läser barnen böcker eller är det ”sociala medier” som gäller? Det jag ser är ungar med en smartphone. Väldigt sällan med en bok.

För mig blev att läsa ett sätt att resa. Den resan gjorde jag inifrån mig själv. Det var jag som var regissör och huvudrollsinnehavare. Hjälte eller skurk. Och apropå inifrån mig själv. När jag passerade 60 för några år sedan fick jag en bamseinsikt som vände min upplevelse av livet på ända. Det var inte chefen idag eller pappa för 50 år sen som var/är ansvarig för min upplevelse av livet. Den skapar jag själv i varje sekund. Tänk om nån hade pratat om det när jag gick i 5an eller 8an.

Insikten har inneburit att det öppnats en ocean av möjligheter och den oceanen vill jag visa alla ungar i dagens skola. Istället för ”du duger inte” eller ”så kan du inte göra” vill jag peka på vilka oändliga möjligheter varje unge besitter när begränsningarna är raderade eller rättare sagt när barnen förstår hur vi faktiskt fungerar. Inifrån-ut.

Vara kvar där jag är eller göra resor inifrån utan hinder och krav?

Vad vill våra barn och i mitt fall barnbarn?

Iwan Karlsson.

Pappa till fem, morfar till fem

 

Flamma stolt mot dunkla skyar

Flamma stolt mot dunkla skyar!

Om en vecka lämnar jag och eleverna i en underbar 6:a varandra. Jag har haft äran att följa dem sedan de började i åk 3 och det är med blandade känslor vi ska skiljas åt. Visst är vi på många sätt färdiga med varandra. Ungefär som när en flygfärdig son eller dotter flyttar hemifrån. Visst vill vi släppa taget, det är dags nu. Under fyra år har vi delat mycket glädje men också en del sorg. Det har varit spännande, roligt, överraskande, omtumlande och intressant. Det har också varit tjatigt och jobbigt ibland men det jag mest kommer att minnas från vår tid tillsammans är att vi har samspelat så fint. Vi har kunnat diskutera oss fram till lösningar och ganska ofta har eleverna haft de bästa idéerna och förslagen och jag har imponerats av deras klokhet.

Vi har lärt oss att vi måste hjälpas åt så att alla mår bra. Att vi kan försöka välja att ta en sak personligt eller ej. Att det alltid finns en sändare och en mottagare. Jante har vi motat ut ur vårt klassrum. Vi har arbetat på att man ska stå för vad man har gjort och att det är mänskligt att göra fel. Vi har pratat mycket om att vi inte vet hur en annan människa känner inuti och att det mesta har en förklaring. Ilska kan ibland vara ett skydd för att man är ledsen och ibland hjälper det att få vara ifred en stund. När vi har haft våra Olweuslektioner har det varit ok att lätta sitt hjärta och berätta hur det känns. Bland dessa elever finns det hög EQ!

Det är med varm hand jag lämnar över eleverna till högstadiet och nya lärare.

Häromdagen gjorde vi en EPA (eget tänk, prata med en kompis och alla delger varandra) kring frågeställningarna

  • Vad ska bli kul och spännande med att börja högstadiet?
  • Vad kan du känna oro över?
  • Vilka tips vill du ge till dina nya lärare?Stora drömmar, JiL Sund-Art.se

Som vanligt kom det fram många kloka tankar och lektionen blev till en lång och fin diskussion. Visst finns det en del oro som att läraren inte ska veta hur mycket eleverna redan kan, att man inte ska hitta till rätt lektionssal i tid, att de inte ska förstå de nya lärarnas arbetssätt och att eleverna inte ska veta hur de ligger till men det finns också fina lösningar på det. Tipsen lämnar jag så klart över till kommande lärare.

”Ta det lite lugnt i början!

Berätta hur vi ligger till och hur vi kan bli bättre!

Var uppmärksam på vad som händer i klassen!

Låt oss fortsätta ha minipauser!

Låt dem som vill lyssna på musik när vi arbetar!

Titta på våra tidigare kunskaper!

Variera undervisningen och låt oss arbeta mycket praktiskt!”

Här är Vandringnågra ord till er, mina kära kära elever, när ni nu ger er iväg på nya upptäcktsfärder.

Ni tänker att det är jag som har varit er lärare men jag ska berätta en stor hemlighet för er; ni har alla också varit mina lärare! Ni har berättat för mig om saker jag som lärare inte har sett och ni har tipsat mig om att ändra på saker när ni inte har varit nöjda. Ni har bett mig ha större tålamod och ni har inte gett er när ni tycker att jag har behandlat någon orättvis. Jag har visat er att jag som lärare inte kan allting och tillsammans har vi tagit reda på saker. Jag har haft fel ibland och ni har haft rätt.

Ni har också varit varandras lärare! Ni är mästare på att ge konstruktiv kritik. Fortsätt med det! Ni är också superduktiga på förklara för varandra när någon inte förstår. Eller på att påminna varandra när någon glömmer. Ni vet det ordet som jag tycker så illa om; ögontjänare. Undvik att vara det, alltid!

Ni har velat att jag ska följa med i det nya inom musik, film och sociala medier och vi har skrattat tillsammans när saker har blivit tokiga och fel. Vi har alltid skrattat mycket tillsammans! =) Och gråtit tillsammans ibland, när vi har varit ledsna. Ibland har vi också varit arga och besvikna på varandra.

Ibland har ni uttryckt att ni tycker att jag är sträng men samtidigt har ni förklarat att ni tycker att det är bra stränghet. Jag har haft höga krav på er och alltid trott på er. Jag har också haft ett fint samarbete med era föräldrar som alltid vill ert bästa. Ni ska vara stolta över dem och över er själva precis som jag är oerhört stolt över er!

Jag önskar er det allra bästa i livet!

Ni har redan så mycket fint med er i bagaget. Jag är övertygad om att era nya lärare kommer att förstå vilka fina människor ni är och att de ser var och en av er. Fortsätt att vara den du är! Fortsätt också att vara den fina klass ni är och se varandra. Låt var och en vara den person den är. Ha roligt tillsammans och skratta mycket, inte åt någon men tillsammans. Fortsätt att hjälpa och påminna varandra. Då kommer ni att må bra och växa tillsammans. Ni vet de där positiva ringarna som sprider sig och sprider sig. Då kommer ni att vårda och ta ansvar för den värld som är vår och tillsammans göra den ännu bättre.

Glöm inte att berätta för varandra när ni tänker hänga på stranden i sommar! Ni vet 😉

Jag tror på er! ❤

Många tusen varma kramar från Jannicke

Och du; Glöm inte att läsa! Hahahahahahaha….! =)

Jannicke Larsson

jannicke.larsson@outlook.com

http://www.sund-art.se

Utvecklande lärmiljöer

Mitt namn är Anna-Lena Unnis och jag arbetar som lärare på Skönsmons skola i Sundsvall. Jag har förmånen att leda ett projekt som heter Utvecklande lärmiljöer. Jag tänker ägna mitt blogginlägg till att lyfta mina tankar angående tillgänglig lärmiljö på våra skolor.

Vad innebär tillgänglig lärmiljö egentligen?

Första tanken som dyker upp brukar vara den fysiska lärmiljön alltså att den är framkomlig, säker och ändamålsenlig. Men enligt mig är den sociala och pedagogiska miljön av en större betydelse för eleverna. Tänk själv att vara på en arbetsplats där du inte känner dig delaktig eller har en chans att påverka och bli lyssnad på där du ska genomföra arbetsuppgifter som du vet att du inte klarar. Med de förutsättningarna är chansen liten att du kommer trivas och utvecklas. I en fungerande grupp ska alla vara delaktiga och då menar jag inte att vi vuxna tycker att alla är delaktiga utan att varje elev känner att de är delaktiga i såväl lektioner, gemensamma aktiviteter som fria aktiviteter. Det måste finnas en kultur där man ser olikheter som en styrka. Detta måste genomsyra såväl personal som elever. Istället för att ursäkta att vi är olika behöver vi hitta positiva sätt att lyfta varför det är bra att vi är olika. ”Hen kan inte styra sina impulser” kan faktiskt ses som ”Hen är kreativ och spontan och det gör att man är extra bra på…”. Om inte vi vuxna ens lyckas se bakom fasaden på beteenden och misslyckanden hur ska vi då kunna ställa de kraven på våra elever?

När vi sedan tittar på den pedagogiska biten så är anpassningar en ständig diskussion. Hur ska vi göra? När ska vi göra det och varför ska vi göra det? Något som fastnade hos mig var när jag såg en föreläsning med Lena Hammar där hon lyfte bland annat hur vi gör anpassningar. Gör vi anpassningar för en individ eller för en hel grupp? Låt säga att någon har svårt med stavning, är det bara eleven i fråga som kommer att få en anpassning t.ex. dator eller gör vi anpassningen möjlig för fler? Gör vi våra anpassningar som t.ex. schema på bänken möjliga för alla elever? Vad ger det för effekt för eleverna om anpassningar faktiskt kanske inte är anpassningar utan alternativ?

Och till sist, varför har vi skola? Vad är vårt uppdrag? Om vi ställer dessa två frågor kan vi ju sedan fundera på om det verkligen är ett problem att alla inte kan sitta still på en samling, att vissa har keps i klassrummet eller att alla inte kan genomföra alla uppgifter på samma sätt. Genomför du dina arbetsuppgifter på samma sätt, på samma tid och i samma miljö som dina arbetskamrater? Vi måste stanna upp och fundera vad som egentligen är ett problem och för vem problemet är ett problem. Detta tror jag är viktigt för att hitta bra lösningar. Problemet tror jag ofta ligger hos andra än den som vi ska förändra för och då kan lösningen se helt annorlunda ut. Om jag återgår till eleven som inte kan sitta still på en samling kan lösningen vara allt från att eleven inte behöver vara med på samlingen, att man får något att aktivera sig med på samlingen till att man faktiskt minskar eller förändrar samlingen (det finns självklart fler lösningar). Men det viktiga är att lösningen är riktad mot rätt person, den som upplever något som ett problem.

Om vi utgår ifrån perspektivet att alla vill lyckas, och vilket jag är övertygad om att alla vill, så är det helt enkelt vår skyldighet att anpassa vår undervisning, lokaler och den sociala miljön så alla kan lyckas. Detta är inte lätt och inget vi kan klara själva. Vi behöver tänka och arbeta tillsammas för att kunna förändra. Utmana våra tankemönster och våga byta perspektiv. Jag kan varmt rekommendera Myndigheten för delaktighets filmer för att byta perspektiv på tillgänglighet. Alla kan inte ha samma mål och genomförande precis som inte alla kan hoppa 7 m i längdhopp.

@annaunnis

anna-lena.unnis@skola.sundsvall.se

Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

Ändra fokus i matematik!

“Good matematics is not about how many answers you know… It´s about how you behave when you don´t know”

Ett citat som är viktigt att ha med sig in i matematikklassrummet både som lärare och elev. Det är det vi ska öva och utveckla på matematiklektionerna, hur går vi tillväga när vi inte vet?

När det på min skola för ett antal år sedan infördes långa undervisningspass insåg jag och mina kollegor att vi hade utvecklat NO och kommit en bra bit på väg med undervisningen. Det fanns variation och det kändes bara som en STOR fördel att ha gott om tid och kunna vända vrida på begrepp under längre lektioner. Vi började diskutera mycket sinsemellan kollegor för att hitta fram till liknande koncept i matematik och började sakta förändra saker så som att inte låta böckerna styra. Vi vill planera aktiviteter, diskussioner och laborationer som ska göra att vi använder olika vägar för att nå målen i matematik. Böcker eller andra sätt att träna rutinuppgifter används främst för att repetera och befästa och då framförallt med individuell planering. Detta utifrån en diagnos eleven gjort och varit med om att rätta och bedöma tillsammans med lärare eller kamrat. Vilka begrepp eller delar i kursen är det jag behöver utveckla vidare, är en av frågorna som är centrala för eleven.

När vi började arbeta utan böcker ville vi att det skulle vara en längre tid. Vi mötte frågor från en del elever om när boken skulle komma. Enligt dem var det räknandet i boken som var riktig matematik. Även kollegor i andra ämnen frågade, då några föräldrar och elever diskuterat det på utvecklingssamtal eller mentorssamtal.

-Men ge henne en bok så henne blir trygg, sa någon.

Men vad förmedlar jag då? Att boken och att göra de aktuella sidorna eller uppgifterna är det viktiga? Att hen lär sig just denna matematikbokens sätt och struktur, bokstäver och mönster. Undervisningen ska enligt mig syfta till att LÄRA sig matematik och att kunna ANVÄNDA sina kunskaper oavsett situation.  Att släppa boken kändes som viktigt för att JAG, elever och föräldrar skulle börja fokusera på lärandet och förmågor istället för att göra det skulle vara i fokus .

Jag lyssnade på Peter Ellwe som pratade om 3 akt matematik inspirerad av Dan Meyer. Vill du se en liknande föreläsning finns den på UR-samtiden och heter Underbar matematik 2013. Det här blev det som gjorde att jag och min närmaste kollega vågade oss på att låta de öppna frågorna ta mer utrymme i undervisningen. Vi såg nya förmågor hos eleverna med öppna frågor. En elev som har svårt med beräkningar i  procent kan ändå se att svaret beror på hur mycket tröjan kostar. Eleven har förstått och tolkat problemet men behöver utveckla förmågan att räkna rutinuppgifter. Exemplet tröjan En elev som inte velat kommunicera eller resonera alls under matematiklektionerna kunde stå framme vid tavlan för att redovisa och argumentera för sitt svar när det handlade om något som berörde hens intresseområde.

När jag för ett par år sedan själv tappade tron på mitt sätt att planera och genomföra tog jag med böckerna och gav eleverna en planering för den lektionen, mer som en gammal vana “gör de här och de här uppgifterna”. Jag tänkte dessutom att jag skulle gå runt och lyssna på eleverna för att bedöma några av dem som jag var osäker på. Inget kom fram denna timmen, INGET jag gick bara runt och tjatade om att GÖRA eller hjälpte de jag redan visste vilken nivå de låg på inom aktuellt område. När jag bytt fokus i matematiken upplever jag att jag har större koll på elevernas förmågor och hur de ligger till hela vägen igenom kursen eller terminen. Eleverna visar sina kunskaper och förmågor i diskussioner och de kommunicerar sitt kunnande så jag och de i klassrummet kan ta del av det under större delen av tiden. Med en undervisning där huvudfokus är enskilt räknande måste jag som lärare söka upp eleverna en och en för att höra deras resonemang och i mötet 1-1 med läraren blir många elever fokuserade på att hitta rätt svar istället för att lägga fram idéer och tankar om möjliga alternativ för lösningar. Alternativt får jag lita enbart på ett provtillfälle.

När inte planeringen bygger på boken och hur många uppgifter som ska räknas under en lektion eller vecka blir heller inte någon elev först eller sist och kan stämpla sitt matematikkunnande utifrån det. Istället handlar det om målet för lektionen, målet för veckan eller målen för kursen, kan jag dem? Hur kan jag komma vidare? Även om en elev sliter med att lära sig bråktalens gåta, kan den i samma kurs visa mig att den har förmågan att lösa problem och redovisa sina tankar. Om min planering byggt på boken har min erfarenhet varit att eleven känner sig hopplöst sist och tänker “jag kan INGET”, men här får eleven möjligheten att lyckas med delar. Eller att eleven stressar igenom boken, använder facit på ett icke utvecklande sätt och på så sätt tappar bort lärandet.

Det handlar egentligen inte om bok eller inte, det handlar om att strukturera och planera för en undervisning där lärandet och förmågorna blir synliga. Det ska inte handla om att göra ett antal tal utan om att förstå begreppen och de matematiska sambanden.

För att detta ska bli verklighet krävs att jag som pedagog litar på min struktur med en god planering som fokuserar på begrepp och förmågor, att jag skapar goda relationer, tydliggör lärandet för elever och föräldrar samt skapar ett klassrum med god arbetsmiljö för lärande.

 

Sara Andersson, Förstelärare i matematik

Finns på

https://solskensladysbetraktelser.wordpress.com/

Twitter och Instagram @solskenslady
Till vardags på Ektorpsskolan i Norrköpings Kommun

En ”stoppdag” är en bra dag!

 

stop-sign-37020_960_720En stoppdag på Liljeborgsskolan i Trelleborg.

 

 

Under läsåret arrangerar vi på skolan några  “stoppdagar”. Syften med dagen är att kunna stanna av och ge eleverna tid att gå igenom innehåll, läxor och arbeten som man kanske har missat på grund av planerat eller oplanerat frånvaro. Det är också ett tillfälle att skriva prov man har missat eller kunna fördjupa sig i ett ämne.

Framförallt ger dagen möjlighet att reflektera över sitt eget lärandeprocess: vad har jag gjort?, var befinner jag mig just nu? och vart ska vi?

För lärarna och organisationen medför dagen ett tillfälle att kunna befria  tid för rättning och sambedömning av nationella prov. Idag var det lärare i svenska som fick en hel dag för bedömningen av C delen: uppsats. Lärarna hade i förväg delat upp sig i olika bedömningsgrupper. Varje grupp skulle rätta olika texttyper.

Vårt skola har ca. 450 elever och ligger centralt i Trelleborg. Vi har fyra arbetslag och varje arbetslag planerar självständig sin stoppdag, utifrån lokaler, personal och resurser.

liljeborgsskolan

 

Vårt arbetslag har 5 klasser: 2 åk 7, 1 åk 8 och 2 åk 9. Varje klass hade förberett med sin mentor en planering för dagen. Både lärare och eleven kunde föreslå lämpliga aktiviteter eller prov som eleven behövde ta igen. Schemat för dagen delas ut i digitalform och kan se ut så här:

planering

Dagen började idag med simning för alla. Vår skola ligger på promenadavstånd till badhuset. Barnen fick simma 500 meter. Därefter följde de sitt schema.

Jag endast undervisar i spanska det här läsåret, och den här dagen gav mig möjlighet att kunna hjälpa elever i andra ämnen: matematik, engelska, svenska och samhällskunskap.

Eleverna får alltid utvärdera sina insatser under dagen och får följande frågor:

  1. Vilka ämnen har du arbetat med?
  2. Vad har gått bra?
  3. Vad kan bli bättre?

 

Vi har genomfört stoppdagar i två läsår och vi upplever att det uppskattas både av elever och lärare. Vi slår två flugor i ett smäll: Vi ger eleverna möjlighet att fördjupa sig och vi skapar utrymme för sambedömning av nationella prov.

Idag blev eleverna glada över möjligheten att kunna träna dans, bada och hinna med sina läxor. Svensklärarna blev också klara med bedömningen av uppsatserna.

Jag verkligen rekommenderar andra skolor att arrangera “stoppdagar” . Det finns väldigt mycket att tjäna på möjligheten att bryta schemat och hjälpa eleverna framåt med sitt arbete i skolan.

Adriana Sturesson

Liljeborgsskolan 7-9adris

Trelleborg

Twitter: @adriswar

Blogg:     adrianasturesson@wordpress.com

 

 

 

Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling

Cirkus i skolan

Jag tar härmed chansen att hylla cirkusen som pedagogiskt verktyg! Här bygger vi relationer mellan lärare och elev samt mellan eleverna sinsemellan. Vi tillför varandra glädje, kreativitet, inspirerande och fascinerande aktiviteter, ett varierat lärande, aktiva övningar, självförtroende, social förmåga och skratt. Eleverna litar på mig och jag litar på dem. Vi bygger förtroende för varandra. Vi trivs med varandra!

Moa Sandh heter jag, är utbildad förskollärare samt lärare i svenska och matematik för f-6. Just nu arbetar jag på Montessoriskolan Centrum i Göteborg, i förskoleklass och fritidshem för f-3. Bakgrunden har jag inom Norrköpings Ungdomscirkus där jag var aktiv artist i 7-19 års ålder. Tränat egna barngrupper har jag dessutom gjort sedan jag var 14.

Allt det jag har fått med mig genom åren vill jag nu förmedla till eleverna i skolan.

Vi har infört cirkusaktiviteter på fritids i stort sett varje dag. Vad är det då vi gör? Vi jonglerar, bygger mänskliga pyramider, gör akrobatik som kullerbyttor och huvudstående, men även parakrobatik där jag är ”basen” och eleverna ”flygare”.

IMG_6006

En annan typ av ”huvudstående”…

IMG_6007

En fyraåring utmanar balanssinnet.

IMG_5936

Oj, här var det jag som agerade ”flygare”!

I pyramidbygget byggs även barnens självförtroende. Vi tränar på att lita på varandra, att lyssna på instruktioner, minne, säkerhet, att våga och se att alla personer har en särskild funktion i gruppen. Allt genom en stor mängd positiv uppmuntran. Här behövs stora starka stadiga personer i basen och lätta smidiga modiga personer som kan klättra högst upp.

IMG_5828

IMG_6005IMG_6003

Ett av skolans  utvecklingsområden för 2016 var följande: ”Vi bör främja barnens behov av rörelse … Vi behöver arbeta ännu mer med samarbetsövningar som främjar barnens sätt att vara mot varandra”

Cirkusen är ett utmärkt verktyg för att utveckla just detta! Barnen märker att de utvecklas snabbt och det råder en mycket positiv stämning under aktiviteterna. I stället för att vandra omkring och störa andra, har barn med större rörelsebehov spontant börjat träna cirkus och agerar tränare för varandra. Barnen frågar dagligen efter dessa aktiviteter och många positiva kommentarer har även kommit från föräldrar. Lite huvudstående och jonglering på morgon-fritids, ökar koncentrationen och studieron på de kommande lektionerna under dagen.

Och vilken självförtroendeboost det ger att ha genomfört en föreställning! Att få njuta av alla applåder och publikens spontana jubel och ”Wow!” Jag har aldrig upplevt något annat som bygger gruppkänslan så mycket som ett lyckat uppträdande tillsammans. VI gjorde det! ALLA är lika viktiga. Barnen peppar varandra om något går fel. ”Kom igen, du klarar det! Försök en gång till!” Det är helt otroligt att se hur stolta de kan vara när någon annan i klassen lyckas med något svårt.

Bra madrasser att gymnastisera på finns på IKEA här: http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/10262831/

Gula Katten har bra billigt material för bland annat jonglering. Lite tips:

9890116_1 Jongleringsnäsdukar 3 st/förp: 32 kr/förpackning

9388316_1Balansplatta 36cm: 104,50 kr/st

9895773_1 Ärtpåse 12 st/förp: 115 kr/förpackning

9890724_1Jongleringsbollar 7cm 3 st/förp: 26,50 kr/förpackning

Hoppas att detta inspirerade er till en härlig föreställning!

IMG_6006

Att utmana och utmanas!

”Lärare sökes till SCS, Swedish Community School i Addis Abeba i Etiopien för läsåret 2015-2016”, löd annonsen som jag hittade på FB förra våren. Det kittlade och naturligtvis blev jag tvungen att söka. Jag hade mailkontakt med skolans rektor och sakta men säkert växte nyfikenheten till ett måste och jag ville till varje pris få den utlysta tjänsten. Efter lång väntan och osäkerhet fick jag ett svar som resulterade i en anställning. En anställning som visade sig vara mer utmanade än jag hade kunnat föreställa mig.20160128_121850

I oktober började jag min tjänst på Svenska skolan. Det är en skola som har vuxit från 12 barn till att i dagsläget erbjuda skolgång för 100 barn, från förskolan till årskurs åtta. Barnen kommer från hela världen och har internationella pass. Många av eleverna byter ofta skola på grund av att föräldrarna har uppdrag i olika världsdelar och är kontrakterade på två till tre år. Somliga tillhör diasporan och återvänder som andra eller tredje generationen till Etiopien. Det är en mångfasetterad skala med andra ord.

Swedish Community school har ingen koppling till Skolverket eftersom det är för få svenska barn som går här. Det krävs minst 20 barn Sverige för att få vila under Skolverkets trygga beskydd. Vi undervisar på engelska och har dessutom modersmålsundervisning på amarinja, franska och svenska. Vi bedriver en svensk skola i ett land med en helt annan skolkultur och syn på lärande än i Sverige. Det är en utmaning och innebär att även jag som lärare utbildad i ett svenskt system med andra erfarenheter måste reflektera över saker som jag i min gamla vanliga skolmiljö tar för givet eller självklara. Naturligtvis ska det finnas ström! Eller vatten, eller att kollegorna kommer i tid. Eller att alla förstår att även små barn har förmåga att delta i diskussioner eller samtal. Eller att ingen ska behöva tala om för dig vad du ska göra, för det ligger i din lärarprofession att ta eget ansvar och skapa dina egna lektioner. Det finns helt enkelt inga manualer som talar om för dig vad du ska göra och hur lektionen ska gå till. Förutom våra styrdokument; Lgr 11 och Läroplanen för förskolan.

Mitt uppdrag här på skolan är att implementera den svenska läroplanen och få våra 13 20160105_105413etiopiska lärare att förstå hur den svenska läroplanen är utformad, hur betyg- och bedömningssystemet fungerar samt hur man utifrån kunskapskrav och centralt innehåll formar en undervisning som skapar ett lärande som vilar på demokratiska grunder. Det är ett arbete som tar tid och som kräver många diskussioner och framför allt reflektioner över vad kunskap innebär, hur man värderar elevers förmågor och framför allt resonerar om vad förmågor är. Det är inte självklart att man som pedagog är medveten om detta om man är sprungen ur ett system som bygger på memorerande och förmågan att minnas det som lärarna har skrivit på tavlan i klassrum fyllda med 60 elever. Här existerar inte begrepp som interagera, experimentera och argumentera. Eller att vara källkritisk! Det är en ynnest att få lära sig att vara källkritisk! Hur många av oss reflekterar över det? Vi tar det för givet och tom underskattar värdet av att ha den demokratiska rättigheten.
Jag vill hävda att våra lärare här är oerhört modiga! Att våga gå utanför sin comfort zon och bli bärare av en skolform som utmanar dem och kräver oerhört mycket är både svårt och oerhört stimulerande. Hur ska man få elever att förstå sitt eget lärande när man som pedagog inte har klart för sig vad som krävs och inte alltid heller förstår det som för mig framstår som helt självklart? Somliga saker framstår dock som lika underliga för mina etiopiska kollegor som för oss svenska pedagoger. Hur kan man som en högpresterande elev få ett E om man misslyckas på en enda uppgift?! Hur väl rimmar det med målsättningen att vi ska skapa och forma individer med självförtroende och tillit till den egna förmågan?! Stjälper det inte snarare än hjälper våra elever? Som ni alla förstår stimulerar det en gammal skolräv som jag! Frågan får än större betydelse i en skolmiljö som möter barn med erfarenhet av många skolbyten, olika skolsystem och att ständigt behöva lära känna nya pedagoger och klasskamrater. Att våga utelämna sig samtidigt som nya relationer byggs är vare sig enkelt eller självklart. Inte heller är det självklart för vare sig elever, lärare eller föräldrar att relationer är en av framgångsfaktorerna när det gäller lärande. Det är en av utmaningarna här på skolan eftersom även här är många färgade av sina egna skolerfarenheter och bakgrunder formande av auktoritära system.

Arbetet med implementeringen av läroplanen innebär att även eleverna måste lära sig ett nytt sätt att tänka, lära och erfara. De behöver förstå vad vi som pedagoger förväntar oss och hur deras kunskaper och förmågor ska bedömas. De ska helt enkelt lära sig att få kontroll över sitt eget och sina kamraters lärande eftersom det är tillsammans som vi lär. Men först måste de förstå vad vi menar med förmågor och att de faktiskt äger förmågor som de kanske aldrig har varit medvetna om tidigare. Det handlar om att förstå innebörden av begreppen men också att kunna hantera och handskas med dem, precis som 20151227_135218pedagogerna behöver göra. När eleverna förstår det kan de ta kontroll över sitt eget lärande med hjälp av pedagoger och föräldrar och utvecklas så långt det är möjligt.

Än har vi på SCS en lång väg att gå innan vi kan säga att nu är vi klara och läroplanen är implementerad. Det är ett långsiktigt utvecklingsarbete där vi hoppas på att inom en snar framtid få tillhöra skaran av svenska utlandsskolor som faktiskt står under Skolverkets beskydd, samt med de fördelar det innebär för en liten skola i en annan världsdel. Det är också en ynnest att få arbeta i en skolform som vilar på demokratins grund och som kan bidra till att eleverna från världens alla hörn blir bärare av de normer och värden som vi håller högt i Sverige; Allas lika värde!

https://www.facebook.com/pages/Svenska-SkolanSwedish-Community-School-Addis-Abeba/239681376231159

Helena Gregorc-Lööv
Lärare på Swedish Community School
Addis Abeba, Etiopien

En kärleksförklaring

Dikter

Jag vill gärna fortsätta på det tema som Hanna Fjeld skrev om i sitt inlägg igår: det viktiga stödet kollegor emellan. Detta blogginlägg är en kärleksförklaring, inte bara till mitt jobb, utan också till alla mina härliga skolkollegor på nätet!

Jag blev lärare mitt i livet, och känner mig fortfarande som nybörjare i yrket, trots att jag bara har ett tiotal år kvar till pensionen. Samtidigt känns det som jag varit lärare i hela mitt liv, för så är det ju när man har hittat rätt. Inte var det så svårt att hitta rätt heller. Mormor, mamma och svärfar var lärare, och jag är gift med en lärare. Även utanför arbetstid väljer jag att prata mest om jobbet. Det är nämligen inte vilket jobb som helst, och att vara lärare är betydligt mer än ett yrke.

Somliga blir lärare för att de brinner för sina ämnen. Så var det inte för mig. Jag brinner för ögonblicken, när jag i min roll får ta del av en spännande och skör tid i en ung människas liv. Ofta är jag naturligtvis den som öppnar dörrar till ämneskunskap och som kan förklara och strukturera det svåra, så att det blir begripligt och hanterbart, men lika ofta får jag vara med om det som är ännu större, att se elever släppa fördomar om sig själva och om vad de klarar av. Det där som låter så enkelt, men är så svårt, att hitta precis rätt utmaning till rätt elev i rätt tid, funderar jag mycket över. Den utmaningen handlar inte bara om att lära sig något, utan lika mycket om att våga misslyckas och att orka hålla ut när det inte går framåt.

Jag undervisar i svenska på yrkesprogram. Inte så många av mina elever ser sig själva som duktiga i mitt ämne. För ganska få är svenska ett favoritämne. Å andra sidan vet jag att när de gillar något talar de om det med besked. Jag får trixa en del för att lura till mig det där resultatet som jag vet är möjligt. Exempelvis jobbar jag mycket med strukturer, som ska gynna elevernas egen motivation, till exempel beting: ”detta ska bli klart idag”, eller prov, som har visat sig vara en tydlig design, som skapar lugn och fokus. De flesta skriftliga reflektionsuppgifter blir bättre av EPA-upplägget: elev-par-alla, eller helt enkelt att eleven får nya idéer eller får syn på sina tankar genom att diskutera med några kompisar innan det är dags att redovisa skriftligt eller muntligt. För den som inte vågar språnget eller vet vad som fattas är den individuella responsen viktig. Mina skrivuppgifter har nästan alltid ett riktmärke i form av antal ord, och det kan ju verka löjligt, men för den som aldrig lyckats skriva mer än några få meningar är det stort att kunna komma fram till 160 ord. Många är rädda för att tala inför en grupp, men nästan alla är beredda att diskutera hur de kan komma över sin svårighet ett litet steg i taget. För en elev som inte tror sig själv om att klara särskilt mycket är varje framsteg en stor seger, och den segern är också min.

Förutom allt jag får tillbaka av elever varje dag, finns för mig en annan viktig energikälla, som allt fler lärare upptäcker: det utvidgade kollegiet i sociala medier. För mig började det med att jag gick med i Facebookgruppen Svensklärarna för några år sedan. Där fick jag snabbt kontakt med kollegor att utbyta idéer med och till och med samarbeta med över internet tillsammans med våra elevgrupper. Den här gemenskapen har kommit att betyda alltmer både för mitt självförtroende och för min egen yrkesutveckling. Många av mina bästa planeringar för undervisningen är inspirerade eller kopierade direkt från kollegors generösa tips och delningar på Facebook. Tipsen om skönlitteratur och facklitteratur går inte att räkna. En ständig diskussion pågår som förfinar min kompetens inom bedömning, ledarskap, formativa arbetssätt mm. För att jag vågade språnget att först genomgå ett omfattande meriteringsprogram och senare söka en ny tjänst i gymnasieskolan känner jag en stor tacksamhet till det utvidgade kollegiet, som numera för mig även omfattar Twitter (@Skogsmullesfru) och en egen blogg.

Ibland blir det ändå bara platt fall. Eleverna fattar inte vad jag menar eller vad de ska göra, och jag bromsar, ber om ursäkt, planerar om och försöker göra bättre, om jag upptäcker misstagen i tid. Den ständiga utvärderingen av min egen insats är det som kräver mest, åtminstone just nu, när jag fortfarande är ganska ny i jobbet. Tankarna på elever och upplägg snurrar ständigt, och ibland tar det över hela dygnet. Ibland händer det att jag blir väldigt trött, förvirrad och stressad i mitt jobb, särskilt när många elever pratar samtidigt eller vill ha hjälp samtidigt med olika saker, men oftast känns det inte förrän efteråt. Medan tumultet pågår känner jag inte efter. Sedan i våras har jag lidit av stressymtom på gränsen till utmattning, så att jag nu har tvingats ta det mycket lugnare. Det har funnits många stunder, när jag övervägt om detta är ett hållbart yrkesval, men det är ju fortfarande världens roligaste jobb. Det finns många lärare, som har en ohållbar arbetsmiljö, och jag är mycket orolig för hur det ska kunna bli bättre, men i min situation är det främst min egen ambition som stressar mig, och jag har fått lära mig den hårda vägen att prioritera det allra viktigaste, något som jag fortsätter att kämpa med.

Därför är det skönt att den virtuella gemenskapen på nätet inte bara handlar om att heja på och inspirera varandras framgångar, utan lika mycket om tröst och uppmuntran när jag känner mig misslyckad, och inget blir som jag tänkt mig. Det finns alltid någon där ute, som är beredd att ta del av mina problem, som kanske har varit med om ungefär samma sak och som kan sätta min dåliga dag i ett större sammanhang. Vips är jag på banan igen.

Den där bilden då? Jo, den tog jag när vi arbetade med dikter förra året. De är skrivna av Karin Boye och Anna Liljedahl. Den senares dikt slutar ”Fast just nu är det bara du och jag här”.

Åsa Söderström