Fröken Stina Österbergs flickor – dramapedagogisk ”lek” med autenticitet

Jag vill berätta om en undervisningssekvens som jag är glad i och stolt över.

Det härrör från förr, innan jag blev lärare, pusselbitar från mitt liv, som lagts samman och omformats. Det har utkristalliserade sig till undervisning: varje år låter jag klasserna som går i årskurs 3 förvandla sig till en klass som verkligen började det år skolan byggdes, 1921.

Bakgrunden är denna: För mer än tjugo år sedan hade jag förmånen att skriva min kandidatuppsats i etnologi om en grupp äldre kvinnor som träffades en gång i månaden. De var skolkamrater från 1917, då de började första klass. De började på Mariaskolan, i Stockholm, men flyttade över till Högalidsskolan så fort denna invigdes 1921. De hade haft en fröken Stina Österberg som lärare,  som fortsatte att samla dem en gång i månaden sedan de gick ut skolan. Min uppsats handlade om gemensamhetsstärkande faktorer i kvinnogemenskaper, och under de många månader jag följde ”flickorna” , som de kallade sig och varandra, samlade jag in berättelser om skolan och livet. Jag följde dem även under ett studiebesök, 1991, i deras gamla skola när denna fyllde 70 år. Deras iakttagelser finns inspelade och transkriberade, liksom de intervjuer jag gjorde, samt de samtal de hade under något år, på sina månatliga träffar. Jag har ett stort historiskt material, unikt då alla nu är döda. Jag kan mitt material och vårdar det tills jag lämnar över det till lämplig instans. Samtidigt med uppsatsarbetet hade jag i många år arbetat på Nordiska museet där jag bl.a. höll skolbesök på Väla skola på Skansen. På den tiden hade museet hand om undervisningen på Skansen. Besöket var ett dramapedagogiskt program, utformat för att ge eleverna en upplevelse av att gå i Väla skola år 1906.

När jag efter några föräldralediga år hade utökat min utbildning med lärarexamen föll det sig så att jag fick anställning just på Högalidsskolan. Det tog en tid innan jag kände mig varm nog att kombinera min kulturhistoriska bakgrund med min lärarkompetens.

Men nu kör jag – varje år!

Eleverna är förberedda tack vare lektionspass om tiden då ”flickorna” levde, det handlar om Söder, främst Hornstull, om lössen, brist på mat, och ibland brist på omsorg. Men de har också hört om stolthet att bidra till hushållskassen med småjobb, om lekar på Hornsgatan och i Tanto. De har sett Frk. Österbergs föremål, (repliker jag har plockat ihop för att illustrera min berättelse). Mina elever har får namn, en gatuadress och en födelsedag. Allt från den finstilta listan Frk. Österberg plitade 1917.  Deras föräldrar har hjälp dem att klä sig på gammaldags sätt, med rutiga skjortor, förkläden och kepsar. Med sig har de också en liten frukost; två kalla potatisar, en skiva limpa med stekflott, eller kanske ett ägg, beroende på årstid. Allt förberett av föräldrars enligt mina instruktioner. Glasflaskan med mjölk ställer vi vid varmledningsröret, så den inte blir för kall.

Skärmavbild 2016-04-10 kl. 21.25.57

Programmet börjar genom att en förvandlingsritual bryter den egna vardagen.  ( ”Rite-de-passage”, på ”etnologiska”). Eleverna ställer upp i korridoren på kommandon ”Rättning, ställning, framåt marsch!” De marscherar in i klassrummet, som är ommöblerat. Eleverna är nu barn från 1921, jag är Frk. Österberg och mina kollegor prostinna, eller fina damer från fattighjälpen på besök. Vi inspekterar renligheten i öron och nacke. Klassen sjunger ”Din klara sol”, läser ”Gud som haver” samt får välsignelsen läst över sig. Nu vidtar en skoldag på ungefär två timmar, med kristendom, (en skolplansch med Moses som kommer ner från Sinai berg med stentavlorna) räkning, läsning (Nils Holgersson, med vidhängande prat om att Selma Lagerlöf skrivit denna för er skolbarn…) Frukostrast mitt i, då de sitter kvar i sina bänkar och packar upp sin mat. Vi vuxna går runt och kommenterar, kanske skriver upp en och annan fattig familj på listan över de som ska få gå till skolbespisningen. Oftast avslutar jag med att introducera stålpennan för dem. Jag låtsas att de, alltså eleverna från 1921, hittills bara fått skriva på griffeltavla, med griffel, som jag visar upp. Så låter dem höra ljudet när griffeln gnisslar när man drar den över skifferplattan. Jag låtsas att det är första gången de får skriva på papper, ”papper som är så dyrt, kan man inte slösa på skolbarn som inte kan skriva”. De får en en gammal skrivbok, stålpenna, bläck, och den lilla tygboken man torkar rent med. Jag dikterar Guds fjärde bud som de mödosamt, ofta med tungan utanför munnen, plitar ner. Därpå är det dags för avskedspalm, välsignelse och uttåg ur klassrummet. I korridoren trollar vi oss tillbaka till nutid, och går in igen för bearbeta dagen.

Skärmavbild 2016-04-10 kl. 20.41.00matsäck

Jag betonar att eleverna som deltar, är elever, precis som den klass de leker. De har samma namn, adress, födelsedag. Med betoning på att det är i samma skola, i samma sorts salar, fast 90 år tidigare, suggerera jag fram en obruten länk med det förflutna. Detta understryks av påvisande av hur trapporna ser ut numer, och hur ”flickorna” reagerade på dem under ett besök. De gamla ”flickorna” förfärades under sitt besök 1991, och förstod att det var de nubbförsedda träskorna, som delades ut till fattigbarnen, som nött ner den fina marmorn i trappan. Högalidsskolans nötta byggnadsdetaljer blir bärare av en kontinuitet som jag vill förmedla.

Jag använder sinnena för att ge barnen upplevelsen av förr, doften av bläck, skrapet av stålpennan, känslan av bläckfläckarna på fingrar och kläder. Smaken av den mat föräldrar skickar med, enligt mina instruktioner, i bästa fall: kall potatis, kokt ägg, limpa med ister på.

Med tydliga leksignaler, enligt Bateson 1976, visar jag barnen att jag, Stina Österberg, är någon annan, min röst och mimik är stramare, ordvalet mer gammalmodigt, vilket gör att mitt lärarbeteende mot dem blir acceptabelt, trots att det är fullständigt omöjligt i vår tid.

”Frk. Stina Österberg” räknar med, letar efter och upptäcker anakronistiska inslag, såsom att klassens ordinarie lärare, som blivit förvandlad till  ”prosten/prostinnan”  håller i ett ”förunderligt föremål ”och riktar det mot klassen, alltså fotograferar med en mobiltelefon, eller att elevens Ture har ett ”märkligt omslag” kring sina smörgåsar,  alltså en plastpåse. Barnen spelar med och försöker byta perspektiv och någon förklarar för Frk. Österberg att det är en lådkamera som blivit mindre i framtiden. Och Ture tar tacksamt emot förklaringen att han nog har släktingar i Amerika, där det finns så mycket märkvärdigheter. Någon berättar om ett kolorerat magasin han hittat, så han har visst sett bilder ganska nyligen. En annan berättar om en automobil hon sett, både en och två gånger, bland hästspårvagnarna på Hornsgatan. De leker och lever sig in. De hittar på rimliga sysslor de kan ha tänkas gjort efter skoldagarna. Oftast träffar de rätt, ibland inte och då förhåller vi oss till det. Det är en gemensam överenskommelse med lekkoder som i princip alla, under många år, har hållit sig till. Det är magiskt!

Jag inser att detta kan vara svårt för andra lärare att kopiera, men budskapet är att inspirera till att ge eleverna en förankring i sin närhistoria, och att just skolans historia är så tacksam att arbeta med. Där fanns de, tidigare elever, som våra eleverna kan sympatisera med och känna igen sig i. Där finns likhet som gör att man kan försöka förstå olikheten i och utanför skolan. Och där finns leken, om än styrd, det allra bästa sättet att lära.

Skärmavbild 2016-04-10 kl. 20.40.20

”Frk. Stina Österberg”   Catherine Couturier

11 april 2016

 

Möjligheter som stärker, om kraft och energi i förskolan

Möjligheter som stärker.

Jag heter Jenny Henriksson och arbetar som Lärare i förskolan på Sjumilaskogens förskola i Bjuvs kommun. På Twitter och min privata blogg känns jag igen som @mammahensvarld. Idag på första arbetsdagen 2016 vill jag dela med mig av några ord  som stärker mig som lärare i förskolan, ord som ger mig kraft och driv att fortsätta framåt.

Det första ordet  är  NYFIKENHET, med en stark nyfikenhet på barnen och deras möte med omvärlden blir arbetet i förskolan en upptäcktsresa som aldrig slutar att fascinera.  Min nyfikenhet för barns upplevande, upptäckande, undersökande och utforskande har lärt mig att se bättre, höra bättre och lyssna med ett öppet sinne. Tillsammans med barnen blir mitt arbete mer spännande för varje dag!

Nyfikenheten har även lett mig in på ett sökande efter mer kunskap, jag vill försöka förstå vad det är som sker i mötet mellan barnen och omvärlden utifrån flera perspektiv. Jag upplever att ju mer jag ser och hör, ju mer nyfiken blir jag. Då behöver jag mer kunskap för att bättre förstå, vilket leder till att jag ser och hör än mer, vilket leder till… Ja ni förstår.

Jag har sedan 2008 studerat vid Linneuniversitetet i Växjö parallellt med mitt arbete i förskolan, denna växelverkan mellan studier och arbete är otroligt stimulerande och utvecklande. Jag får sådan kraft och energi av möjligheten  att omsätta teori till praktik och praktik till teori. Just nu läser jag Magisterprogrammet i matematikdidaktik. Om du funderar på att söka någon kurs så tveka inte.

Mitt andra ord är MÖJLIGHETER,  jag väljer att se möjligheter. Möjligheter för lärande i alla vardagens situationer, i samtal, lek, rutiner,  ja i alla de möten barn gör med sin omvärld. Jag har en stark tro till att om jag som lärare identifierar lärandemöjligheterna för mig själv, kan jag mer medvetet arbeta utifrån barnens utgångspunkt i  mötet med olika objekt,  fenomen och begrepp.

Jag väljer också att se möjligheter till utveckling genom att förändra invanda arbetsformer och arbetssätt, därför trivs jag mycket bra med mina två extra ansvarsområden. Jag är både processledare och kollegiehandledare på min förskola. Här får jag möjlighet att  kombinera utvecklingsarbete med IKT-arbete. Bjuvs kommun är just nu inne i en expansiv fas och det är inspirerande att få vara med på denna utvecklingsresa. Nu drar vi snart igång med Ifous projektet Undervisning i förskolan vilket jag ser mycket framemot. Då får jag verkligen gotta ner mig i det bästa jag vet, forskning och barns lärande.

Mitt tredje och sista ord är LEK, sluta aldrig leka! På Sjumilaskogen har vi under flera år knutit vårt tema, våra projekt till upplevelser genom lek. Ett år var det Trollet vi mötte i bäcken, ett annat år kom Snödrottningen och i år är det Tiger, Heffa och Nalle puh som leker med oss. Det är så roligt att få leva sig in i en karaktär som återkommer under ett eller flera läsår. När barn och vuxna möts i och genom leken och barnens ögon glittrar av förväntan fylls iallafall jag av en glädje och energi som sitter i och sprider sig likt ringar på vatten. Jag lovar om det känns lite motigt, klä ut dig till troll och sätt dig i bäcken!

Med kraft, energi och engagemang rakt in i 2016 / Jenny

Ps efter tidig morgon, datorstrul och skrivande på I-pad så bjuder jag på eventuella felstavningar, tempusfel och särskrivningar…