Om lata elever

Innan jag kommer in på huvudtexten vill jag förtydliga några saker: jag har precis gjort mitt första år som lärare. Min erfarenhet av hur den svenska skolan fungerar är alltså inte fullständig. Vidare tänker jag inte försöka dra några resonemang som är allmängiltiga för densamma. Det här inlägget kommer enbart vara en kort fallstudie över de elever jag undervisat under året som gått. Och som jag redan konstaterat på Twitter – förvänta er inget briljant. Varmt välkomna med ert ris och era rosor i kommentatorsfältet!

En stor del av den skoldebatt som jag deltagit i eller tagit del av – framförallt i lärarkollegiet, men också på Twitter – har utgångspunkt i elevernas misslyckanden inom olika områden. Deras PISA-resultat försämras, de använder sina mobiltelefoner alltför mycket, de är stökiga och högljudda och de går omkring och slarvar och latar sig. Visserligen stämmer det i sak att PISA-resultaten försämras. Visserligen stämmer det också in på flera elever att de använder sina mobiltelefoner alldeles för mycket och att de ibland slarvar eller latar sig. Men det är givetvis inte hela sanningen.

I ett försvar av eleverna skulle jag, på ett trött manér, kunna hänvisa till Sokrates tirad om att hans dagars ungdom älskade lyx och gläfsade i sig efterrätter. Anledningen till att detta ”citat” dras upp är att visa på den historiska kontinutet det är att gnälla på ungdomen. Ni som inte varit lata, och i stället gjort lite research, är dock redan medvetna om att detta citat aldrig kunnat verifieras och att det alltså är mycket otroligt att Sokrates yttrat sig så. Det närmaste vi kommer är att Sokrates (citerad av Platon i Staten) tycker att de yngre, bland annat, ska sörja för omvårdnaden av sina föräldrar och iaktta vissa regler om sitt uppträdande. Jag vill i stället nyansera bilden av lata elever.

Är mina elever lata, slarviga och alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Är det i sin tur orsaken till sjunkande skolresultat? Och är det i så fall elevernas fel? Jag går igenom punkt för punkt.

Är de lata och slarviga? Definitivt inte. De är stressade ifall de känner att de inte är tillräckligt förberedda inför ett prov. Det är inte ovanligt att de skickar sms eller mailar mig sent på såväl vardags- som helgkvällar och frågar om läxor och prov och praktikaliteter. Det är inte heller ovanligt att de berättar att de varit tvungna att försaka sina fritidsaktiviteter eftersom de haft så många läxor och prov att plugga till. Mina elevers ambitionsnivå och deras förmåga att jobba hårt är alltså i grunden mycket hög.

Är de alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Definitivt. Det skickas sms, det skickas meddelanden på Snapchat, det tas bilder, det tittas på Youtube. Och så vidare, och så vidare. Eleverna är ofta mer oroliga för hur de ska kunna ladda sin mobiltelefon än vad de kommer att få för betyg i samhällskunskap eller svenska. Det här påverkar såklart det skolarbetet som utförs på plats negativt. Det sista eleverna gör innan de går och lägger sig och det första de gör när de vaknar är att kolla mobiltelefonen. De låser upp sina smarta telefoner i snitt över hundra gånger per dag. Telefonen används på bussen, på rasten, mellan lektioner, under lektioner och så vidare.

Känns det här bekant? Det gör det sannolikt för de flesta som läser den här texten, eftersom vi i det här fallet är väldigt lika eleverna. Undertecknad är definitivt det. Den lärare som varit med om en personalkonferens helt utan att någon av kollegorna använder sin mobiltelefon till annat än arbete kan förslagsvis kasta första stenen. En fråga som återkommer till mig när detta diskuteras är: inom vilka andra grupper av människor skylls försämrade prestationer på användningen av mobiltelefoner? Och varför kommer mobilfrågan upp i princip bara när det är gruppen ‘elever i en skola’ det handlar om? Frågorna är inte retoriska – jag undrar verkligen.

Vems fel är det att skolresultaten sjunker? Om det är något jag lärt mig under mitt första år som lärare är det att om jag är missnöjd med något i klassrummet ska jag i första hand titta mig i spegeln. Det är väldigt lätt att skylla på eleverna, men betydligt svårare att vara självkritisk. Baserat på vad jag upplevt – och jag vet att det inte är likadant överallt – är eleverna tillräckligt motiverade för att lyckas bra. Skolans roll blir då att lyckas kanalisera denna motivation. Det är nämligen här jag tycker att det finns brister. Jag har inte kommit så långt att jag har några förslag på lösningar, men jag tycker mig kunna inringa åtminstone två problem:

1) Eleverna använder för mycket skoltid åt att socialisera och umgås med varandra och gör hellre skolarbetet på fritiden.
2) Eleverna upplever att de i första hand går i skolan för att få betyg – inte för att inhämta bildning och kunskap.

På punkt (1) anser jag att det möjligen är läxorna och proven som är boven. I Finland har man i princip inga läxor och deras skolresultat är alldeles utmärkta. Kanske är det så att läx- och provkulturen gör att eleverna ställer in sig på att mycket av skolarbetet ska göras hemma? Och att skolan mer är till för att de ska gå dit för att veta vilka läxor de ska göra och vilka prov de ska plugga till? Än en gång är det här frågor jag genuint funderar över – jag har inga svar. Det är dock frustrerande att på samma gång se elevernas stress såväl som deras oförmåga att ibland inte utnyttja tiden i den fysiska skolan tillräckligt mycket.

Punkt (2) är också en väldigt komplex fråga. Jag känner själv att jag bidrar mycket till att döda lusten till lärande bland eleverna. Ofta är det första jag gör i varje moment att gå igenom vilka kunskapskrav vi ska jobba med – inte vad vi faktiskt ska lära oss. Eleverna är också stressade över själva betygssystemets utformning. De vet att de helt enkelt inte får misslyckas i något område om de vill nå ett visst betyg.

Slutligen tänker jag inte låtsas som att det inte finns problem vad det gäller ordning i klassrummet eller det faktum att det finns elever i den svenska skolan som är lata. Men min erfarenhet hittills är att det i det här fallet inte sitter i elevernas motivation. De vill. Problemen verkar i stället i flera fall ligga på en organisatorisk nivå. Systemen med läxor, prov och betygshets gör att elevernas möjligheter hämmas. Min huvudfundering är alltså: hur kan vi kanalisera och ta vara på elevernas motivation så att det leder till en hög nivå av kunskapsinhämtande och bildning?

Jag vill även passa på att tacka alla er lärare jag följer på sociala medier för den kunskap och de synpunkter ni delar med er av. Jag ser fram emot framtida diskussioner både i kommentatorsfälten här och på Twitter!

Se till att ha en riktigt trevlig midsommar och en skön semester!

/Fredrik
Twitter: fredrikbylund
Youtube: Fredrik Bylund

Annonser

Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Jag hamnade i en intressant diskussion härförleden om huruvida det är rektor som ska vara den pedagogiska ledaren – eller inte. Det startade en tankesträcka som pågått i närmare 12 dagar nu och jag har så smått börja formulera en idé om vad det innebär för mig att vara rektor utifrån pedagogiskt ledarskap. Jag tänker på uppdraget i termer av att vara en möjliggörare.

Jag minns att jag där och då för 12 dagar sedan rätt oreflekterat sa att självklart är rektorn ansvarig för det pedagogiska ledarskapet i en skola. Fick en klart rak fråga tillbaka på temat det kanske är för att du känner att du måste försvara din position? Wow! Vänta lite här nu, var min första tanke. Men. Det mognar.

12 dagar av utmanande positioneringssystemsfråga gör en del med ens ställningstaganden och egna värderingar. Jag har tänkt. Ordentligt. Och ja, för mig är det självklart att rektor är pedagogisk ledare i sin skola. Men jag är också mer säker på idag,än för 12 dagar sedan, att pedagogisk ledare innebär olika arbete rent operativt beroende på vilken huvudman man har. Att vara en pedagogisk ledare hos min huvudman innebär för mig att vara en möjliggörare av pedagogiska inriktningar, metoder och tankesätt kopplat till läroplan och andra styrdokument.

Klassrums- och verksamhetsbesök kopplar jag sällan till det didaktiska ämnesutövandet, mer till förmågeformuleringarna i de olika ämnesavsnitten och kunskapskraven. Där finner jag en stor yta öppet för samtal till pedagogens olika undervisningsmetoder och relationella förhållande till elever som bidrar till att inlärning kan möjliggöras och undervisning kan bedrivas. Ett pedagogiskt ledarskap kan mycket väl synliggöras i frågan vad behöver du av mig för att…?

imageDet handlar i mitt dagliga arbete väldigt lite om att peka i ämnesdidsktisk riktning. Det handlar mer om att skapa möjligheter att så att vi kan komma bort från de pedagogiska finesser som endast gagnar ledarens självkänsla, och för all del även suboptimering av den egna enheten. Jag tror att det är vanligt med en mix av de båda ovanstående. Att rektor vill visa sin skolas kraft genom eget styre mer än att tona ner sin egen insats och höja sina pedagoger. Jag kan ha fel…men jag tänker att det är de som undergräver idén med pedagogiskt ledarskap.

I vår skola har vi ännu inga förstelärare, skolan är liten och lärarna relativt nya i kommunen och har ännu inte nått tidskravet för att kunna söka. Ibland har det stressat mig, men över tid har jag kommit att se det mer som en tillgång. I vår skola är alla i praktiken förstelärare med ett tydligt ansvar att engagera sig, samarbeta och alltid ha en rak och öppen kommunikation och dessa cores ska vara grundade utifrån perspektivet elevfokus. Dessa fyra värdeelement (cores) gäller både personal och elever i skolan. Allt vi gör, både i skola och på fritids,  utgår från Lgr11 och värdeelementen. Det har vi beslutat. Det är det jag möjliggör att genomföra från rektorspositionen genom att tilldela resurser i form av fortbildning, tid, utrymmen och personalfördelning. Utan rektors möjliggörande av insats på golvet sker ingen pedagogisk utveckling. I vår skola är det så. Jag tror inte vi är unika på den punkten.

Att säga att rektor inte  ska vara pedagogisk ledare eller att rektor ska vara pedagogisk ledare i sin skola är ett uttryck som innehållsmässigt betyder olika beroende på var skolan ligger, vilken organisation skolan har, vilken huvudman skolan har och vilken strategi rektor förmår att välja.

Jag är rätt säker på att det är med rektors pedagogiska ledarskap som med köttbullrecept – det finns lika många varianter som antalet kockar. Jag  är även rätt säker på att det är okej. Jag tror inte att det är just hos vem vi lägger det pedagogiska ledarskapet rent operativt som är den springande punkten till oron för att vi i Sverige inte anses ha en likvärdig utbildning från norr till söder.

Vad jag däremot tror på så är det att det pedagogiska ledarskapet styrt från rektorsstolen mest handlar om modet att våga lita på sina pedagoger, att delegera och att säga ja oftare än nej till pedagoger som vill prova nya vägar i sin undervisning. Jag menar  att en pedagogisk ledare som rektor är att både vara sina pedagogers försvarsadvokater och åklagare när det bränner till i pedagogiska och metodiska frågor och även att vara den ledaren som vågar lyfta kompetenta pedagoger utan rädsla för att själv halka ner i ranking. Starka och goda pedagogiska ledare,oavsett de är rektorer eller inte, ser möjligheterna och fördelar dem med elevernas och verksamhetens bästa för ögonen.

Jag förstår att det går att både tänka och göra annorlunda kring faktum som att rektor är pedagogisk ledare för sin enhet. Vad som skulle kunna bli problematisk med att eventuellt flytta över det till förstelärare eller utvecklingspedagoger är när icke-karriärtjänstpedagoger  passerar dem i utvecklingen av skolan. Vad kallar vi då dem?

Susanne Granat Ahlstrand

Twitter @susanneahlstran

Facebook Susanne Rektorn Ahlstrand

Blogg som Rektorn på Styrbords tankar.

 

Hjälpa eller stjälpa

”utvädering v13

  1. ja han me min planering
  2. De va rolit
  3. Jag har Lät mej skriva brev.
  4. Jag har haft arbetsro.
  5. Lite gran” 

(elev 9 år)

”Bra jobbat, men du är pratig!” (respons från lärare på ovanstående utvärdering)

”Utvärdering v50

Jag tycker att de har varit bra. historia e jag nöjd med. jag bara e det. Skriva av saker. jag har Förberet tyst läsnig. jag har jort so got jag kan.

(Elev 9 år)

”Du har jobbat på bra den här veckan och varit lite tystare än förra veckan. Bra jobbat!” (Lärarens respons på elevens utvärdering)

Om jag någonsin får möjlighet att forska så kommer jag att åka från Smygehuk till Kiruna och rensa alla skolor på skoldagböcker. Sedan skall jag syna dessa från topp till tå, läsa elevernas utvärderingar och läsa lärarnas återkoppling. Titta på hur responsen är kopplad till inlägget och hur denna sedan får eleven att växa, eller inte…

Vad säger egentligen ovanstående citat? Om vi tittar närmare på det första så kan vi se att eleven har gjort sitt planerade arbete, den uttrycker glädje, ser sitt eget lärande, har haft arbetsro och har gett lite grann tillbaka. Eleven är 9 år och har redan ett metakognitivt tänkande. ”Bra jobbat, men du är pratig!” är responsen på utvärderingen. Bra jobbat (kul, härligt med positiv respons) … men du är pratig! (vad har det med saken att göra?). På vilket sätt ville läraren lyfta eleven och få den att fortsätta känna arbetsglädje? Jag undrar!

I det andra citatet uttrycker eleven vad den är nöjd över, att den har en plan för tyst läsning samt att den har gjort sitt allra bästa. Responsen: ”Du har jobbat på bra den här veckan och varit lite tystare än förra veckan. Bra jobbat!” känns för mig nästan lite sorglig. Vad är det läraren hänvisar till i sitt Bra jobbat! Är det kopplat till att eleven har jobbat på bra eller att eleven har varit lite tystare än förra veckan? Varför uppmuntrar läraren eleven till att vara tyst? Jag undrar!

En lite äldre elev i sina bästa tonår utvärderar skolveckan så här: ”bla, bla, bla, bla, bla… den här skolan är helt värdelös man får inga raster och jag ska byta mentorsgrupp. Annars har veckan varit bra, det har inte hänt någon ting. Jag har inte lärt mig nån ting.” Läraren svarar; ”Härligt! Fortsätt skriva så här mycket eller mer! Ha en trevlig vecka!” De här två behöver bygga en relation tänker jag, de pratar inte samma språk. Eleven uttrycker missnöje och brist på motivation, läraren lyssnar inte, hur kommer det sig? Jag undrar!

Idag är den här bloggen min. Jag får möjlighet att nå ut till alla er som vecka efter vecka låter elever planera och utvärdera sin arbetsvecka. Ni samlar in högar av skoldagböcker som ni ska bemöta med helst lite mer än en guldstjärna och ett bra jobbat! Min önskan med det här inlägget är att ni lyssnar till eleven, tolkar in vad den uttrycker genom de få meningar som den plitar ner i sin bok och att ni besvarar med ord som faktiskt bemöter just det som eleven har uttryckt.

Tack för att du lyssnar in hur var och en av dina elever mår i skolan.

Hälsningar Cecilia Bergentz

Twitter: @cecberia

Min blogg

Instagram: uppdragförstelärare

 

 

Lärarjävlar! Eller ofelbara?

4 jan. 2016 02-15-09Ursäkta titeln, men den fastnade. Antagligen delvis på grund av att mitt inlägg ”Föräldrar från helvetet” som fick en del mer eller mindre medvetna misstolkningar, men också väckte en del välbehövlig diskussion om en sällsynt men dock förekommande företeelse som har förmåga att suga musten ur vilket lärarskap som helst. Precis som när man har kollegor som inte fungerar som goda ledare för varje unge. Precis som stöttande föräldrar, kollegor, skolledning och inte minst elever ger det vingar.

IMG_1029När lärarjobbet är bra, då är det helt fantastiskt. När stjärnglans tänds i en unges ögon och hen går från ”jag kan/vill/vågar inte” till ”jag fixar och kan det här!” då vet man att man har valt rätt.

Läraryrket är ju faktiskt möjligheternas yrke! Ett yrke som ger oss chansen – men också utmaningen – att försöka nå varje unge. Vi måste förstås börja där eleven de facto befinner sig, göra vad vi kan för att skapa en miljö där hen vill vara – och sedan vara med och föra den mot nya platser där den inte visste att den ville vara. Det är vare sig kärnfysik eller magi, men det kräver sitt engagemang. Liksom mängder av professionella beslut på vägen. Det är ju sällan så att vi bara möter en elev i taget och läroplanen har entydiga och enkelriktade mål…

Ska mitt fokus just nu ligga hos Kim eller hos Mika? Vad är bästa respons på det som sker? Hur nyttjar jag min begränsade tid och mitt fokus bäst?

Det är så att dessa hundratals beslut – ofta tagna under stor tidspress och med olika kolliderande mål och syften – inte alltid blir rätt. Särskilt inte om man granskar dem utifrån och i efterhand. Det finns förstås gränser för hur fel det får bli, men

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting.

– och det är verkligen inte rätt.

IMG_0414När det blir fel tänker jag det viktigaste är att man står för det,  ser till att lära sig något av det och inte försöker göra samma fel igen (det finns ju oändligt många misstag att upptäcka!). Ansvar behöver ligga i rätt knä! Detta gäller förstås både liten och stor, i skolans värld och utanför:

Det är OK att göra fel, vi lär oss av det.

Jag är faktiskt övertygad om att barn och unga tjänar på att omges av lärare som är mänskliga – och vågar stå för att de är det. Om det vore så att det fanns lärare som vore ofelbara vore det sannerligen nte lätt att förebilda in till det läroplanen faktiskt anger:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Mitt regeringsuppdrag saxat direkt från nu läroplanen 

IMG_0760Jag påstår även att lärares yrkesetik kan ge gott stöd för tanke och handling. Inte så att den heller gör lärare ofelbara, utan snarare är ett verktyg för att resonera tillsammans såväl förebyggande som när – inte om – konflikter av etisk innebörd uppstår inom skolans värld.

Utöver skollag, läroplan och lärares yrkesetik tänker jag att nedanstående kan vara en grund för tillvaron tillsammans:

  • Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.
  • Varje människa ansvarar för sina handlingar.
  • Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar. Men det finns egentligen väldigt få onda människor, än mindre några onda barn. Lärarjävlar existerar, men de är väldigt få. Sedan några år har vi ett system för att faktiskt sålla bort dem: lärarlegitimation. God lärarsed är dock något vi skapar tillsammans!

/Magnus Blixt, leg lär Glömstaskolan, föreläsare, författare, far och mycket mer än så!