Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling

Annonser

Att utmana och utmanas!

”Lärare sökes till SCS, Swedish Community School i Addis Abeba i Etiopien för läsåret 2015-2016”, löd annonsen som jag hittade på FB förra våren. Det kittlade och naturligtvis blev jag tvungen att söka. Jag hade mailkontakt med skolans rektor och sakta men säkert växte nyfikenheten till ett måste och jag ville till varje pris få den utlysta tjänsten. Efter lång väntan och osäkerhet fick jag ett svar som resulterade i en anställning. En anställning som visade sig vara mer utmanade än jag hade kunnat föreställa mig.20160128_121850

I oktober började jag min tjänst på Svenska skolan. Det är en skola som har vuxit från 12 barn till att i dagsläget erbjuda skolgång för 100 barn, från förskolan till årskurs åtta. Barnen kommer från hela världen och har internationella pass. Många av eleverna byter ofta skola på grund av att föräldrarna har uppdrag i olika världsdelar och är kontrakterade på två till tre år. Somliga tillhör diasporan och återvänder som andra eller tredje generationen till Etiopien. Det är en mångfasetterad skala med andra ord.

Swedish Community school har ingen koppling till Skolverket eftersom det är för få svenska barn som går här. Det krävs minst 20 barn Sverige för att få vila under Skolverkets trygga beskydd. Vi undervisar på engelska och har dessutom modersmålsundervisning på amarinja, franska och svenska. Vi bedriver en svensk skola i ett land med en helt annan skolkultur och syn på lärande än i Sverige. Det är en utmaning och innebär att även jag som lärare utbildad i ett svenskt system med andra erfarenheter måste reflektera över saker som jag i min gamla vanliga skolmiljö tar för givet eller självklara. Naturligtvis ska det finnas ström! Eller vatten, eller att kollegorna kommer i tid. Eller att alla förstår att även små barn har förmåga att delta i diskussioner eller samtal. Eller att ingen ska behöva tala om för dig vad du ska göra, för det ligger i din lärarprofession att ta eget ansvar och skapa dina egna lektioner. Det finns helt enkelt inga manualer som talar om för dig vad du ska göra och hur lektionen ska gå till. Förutom våra styrdokument; Lgr 11 och Läroplanen för förskolan.

Mitt uppdrag här på skolan är att implementera den svenska läroplanen och få våra 13 20160105_105413etiopiska lärare att förstå hur den svenska läroplanen är utformad, hur betyg- och bedömningssystemet fungerar samt hur man utifrån kunskapskrav och centralt innehåll formar en undervisning som skapar ett lärande som vilar på demokratiska grunder. Det är ett arbete som tar tid och som kräver många diskussioner och framför allt reflektioner över vad kunskap innebär, hur man värderar elevers förmågor och framför allt resonerar om vad förmågor är. Det är inte självklart att man som pedagog är medveten om detta om man är sprungen ur ett system som bygger på memorerande och förmågan att minnas det som lärarna har skrivit på tavlan i klassrum fyllda med 60 elever. Här existerar inte begrepp som interagera, experimentera och argumentera. Eller att vara källkritisk! Det är en ynnest att få lära sig att vara källkritisk! Hur många av oss reflekterar över det? Vi tar det för givet och tom underskattar värdet av att ha den demokratiska rättigheten.
Jag vill hävda att våra lärare här är oerhört modiga! Att våga gå utanför sin comfort zon och bli bärare av en skolform som utmanar dem och kräver oerhört mycket är både svårt och oerhört stimulerande. Hur ska man få elever att förstå sitt eget lärande när man som pedagog inte har klart för sig vad som krävs och inte alltid heller förstår det som för mig framstår som helt självklart? Somliga saker framstår dock som lika underliga för mina etiopiska kollegor som för oss svenska pedagoger. Hur kan man som en högpresterande elev få ett E om man misslyckas på en enda uppgift?! Hur väl rimmar det med målsättningen att vi ska skapa och forma individer med självförtroende och tillit till den egna förmågan?! Stjälper det inte snarare än hjälper våra elever? Som ni alla förstår stimulerar det en gammal skolräv som jag! Frågan får än större betydelse i en skolmiljö som möter barn med erfarenhet av många skolbyten, olika skolsystem och att ständigt behöva lära känna nya pedagoger och klasskamrater. Att våga utelämna sig samtidigt som nya relationer byggs är vare sig enkelt eller självklart. Inte heller är det självklart för vare sig elever, lärare eller föräldrar att relationer är en av framgångsfaktorerna när det gäller lärande. Det är en av utmaningarna här på skolan eftersom även här är många färgade av sina egna skolerfarenheter och bakgrunder formande av auktoritära system.

Arbetet med implementeringen av läroplanen innebär att även eleverna måste lära sig ett nytt sätt att tänka, lära och erfara. De behöver förstå vad vi som pedagoger förväntar oss och hur deras kunskaper och förmågor ska bedömas. De ska helt enkelt lära sig att få kontroll över sitt eget och sina kamraters lärande eftersom det är tillsammans som vi lär. Men först måste de förstå vad vi menar med förmågor och att de faktiskt äger förmågor som de kanske aldrig har varit medvetna om tidigare. Det handlar om att förstå innebörden av begreppen men också att kunna hantera och handskas med dem, precis som 20151227_135218pedagogerna behöver göra. När eleverna förstår det kan de ta kontroll över sitt eget lärande med hjälp av pedagoger och föräldrar och utvecklas så långt det är möjligt.

Än har vi på SCS en lång väg att gå innan vi kan säga att nu är vi klara och läroplanen är implementerad. Det är ett långsiktigt utvecklingsarbete där vi hoppas på att inom en snar framtid få tillhöra skaran av svenska utlandsskolor som faktiskt står under Skolverkets beskydd, samt med de fördelar det innebär för en liten skola i en annan världsdel. Det är också en ynnest att få arbeta i en skolform som vilar på demokratins grund och som kan bidra till att eleverna från världens alla hörn blir bärare av de normer och värden som vi håller högt i Sverige; Allas lika värde!

https://www.facebook.com/pages/Svenska-SkolanSwedish-Community-School-Addis-Abeba/239681376231159

Helena Gregorc-Lööv
Lärare på Swedish Community School
Addis Abeba, Etiopien

Lärarjävlar! Eller ofelbara?

4 jan. 2016 02-15-09Ursäkta titeln, men den fastnade. Antagligen delvis på grund av att mitt inlägg ”Föräldrar från helvetet” som fick en del mer eller mindre medvetna misstolkningar, men också väckte en del välbehövlig diskussion om en sällsynt men dock förekommande företeelse som har förmåga att suga musten ur vilket lärarskap som helst. Precis som när man har kollegor som inte fungerar som goda ledare för varje unge. Precis som stöttande föräldrar, kollegor, skolledning och inte minst elever ger det vingar.

IMG_1029När lärarjobbet är bra, då är det helt fantastiskt. När stjärnglans tänds i en unges ögon och hen går från ”jag kan/vill/vågar inte” till ”jag fixar och kan det här!” då vet man att man har valt rätt.

Läraryrket är ju faktiskt möjligheternas yrke! Ett yrke som ger oss chansen – men också utmaningen – att försöka nå varje unge. Vi måste förstås börja där eleven de facto befinner sig, göra vad vi kan för att skapa en miljö där hen vill vara – och sedan vara med och föra den mot nya platser där den inte visste att den ville vara. Det är vare sig kärnfysik eller magi, men det kräver sitt engagemang. Liksom mängder av professionella beslut på vägen. Det är ju sällan så att vi bara möter en elev i taget och läroplanen har entydiga och enkelriktade mål…

Ska mitt fokus just nu ligga hos Kim eller hos Mika? Vad är bästa respons på det som sker? Hur nyttjar jag min begränsade tid och mitt fokus bäst?

Det är så att dessa hundratals beslut – ofta tagna under stor tidspress och med olika kolliderande mål och syften – inte alltid blir rätt. Särskilt inte om man granskar dem utifrån och i efterhand. Det finns förstås gränser för hur fel det får bli, men

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting.

– och det är verkligen inte rätt.

IMG_0414När det blir fel tänker jag det viktigaste är att man står för det,  ser till att lära sig något av det och inte försöker göra samma fel igen (det finns ju oändligt många misstag att upptäcka!). Ansvar behöver ligga i rätt knä! Detta gäller förstås både liten och stor, i skolans värld och utanför:

Det är OK att göra fel, vi lär oss av det.

Jag är faktiskt övertygad om att barn och unga tjänar på att omges av lärare som är mänskliga – och vågar stå för att de är det. Om det vore så att det fanns lärare som vore ofelbara vore det sannerligen nte lätt att förebilda in till det läroplanen faktiskt anger:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Mitt regeringsuppdrag saxat direkt från nu läroplanen 

IMG_0760Jag påstår även att lärares yrkesetik kan ge gott stöd för tanke och handling. Inte så att den heller gör lärare ofelbara, utan snarare är ett verktyg för att resonera tillsammans såväl förebyggande som när – inte om – konflikter av etisk innebörd uppstår inom skolans värld.

Utöver skollag, läroplan och lärares yrkesetik tänker jag att nedanstående kan vara en grund för tillvaron tillsammans:

  • Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.
  • Varje människa ansvarar för sina handlingar.
  • Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar. Men det finns egentligen väldigt få onda människor, än mindre några onda barn. Lärarjävlar existerar, men de är väldigt få. Sedan några år har vi ett system för att faktiskt sålla bort dem: lärarlegitimation. God lärarsed är dock något vi skapar tillsammans!

/Magnus Blixt, leg lär Glömstaskolan, föreläsare, författare, far och mycket mer än så!