Inge hopp!

Ja, jag vill gärna inge hopp! Jag vet att många lärare har ett tufft läge just nu. Alla tjänster på skolan kanske inte är tillsatta. Kanske är fler kollegor än förra året obehöriga. PISA, sjunkande resultat, arbetsmiljö, lärarlönelyftet och många andra faktorer oroar och stressar. Mitt i allt detta vill vi ge alla elever bästa möjliga undervisning. Just det, ALLA elever. För många skolor står dessutom denna termin inför en ny utmaning, nämligen att ta emot och undervisa nyanlända elever, utan att ha så mycket tidigare erfarenhet av detta.

Och det är här min tanke om att inge hopp kommer in. För det går att skapa god undervisning för elever som inte talar svenska och inte har gått i skolan tidigare. Låt mig ta en elev jag har just nu som exempel. När hon kom till vår skola i november förra året hade hon aldrig tidigare gått i skolan och kunde ingen svenska. Naturligtvis hade hon ändå en hel massa kunskaper och erfarenheter med sig som vi kunde ta till vara i undervisningen. Vi satte genast igång med metodisk och noggrann läs- och skrivinlärning, samtidigt som eleven fick lära sig och utveckla kunskaper inom alla skolans ämnen. Inlärningen skedde via talspråket, högläsning, filmer, bilder, praktiskt arbete och med mycket stöttning och höga förväntningar. Eleven undervisades delvis i klass Hjärtat, som också är namnet på min blogg där jag och elever skriver om vårt arbete, delvis i sin ordinarie klass där klasslärarna var måna om att hon skulle komma in i klassens gemenskap och delta i så mycket som möjligt av klassens arbete.

I slutet av vårterminen jobbade vi i Hjärtat med bilderboken Grodan och främlingen. Den kunde hon även höra på sitt modersmål via Småsagor på UR.
image
Vi arbetade med bokens handling och karaktärer på flera olika sätt; samtalade, dramatiserade, ritade och samlade ord.

image
image

image

image

image
Slutligen skrev eleven sin egen version av sagan:
Grodan och främlingen
En dag kom en råtta och Grisen sa:
– Råttan kommer.
Och alla kompisarna sa:
– Vadå!
Grodan sa:
– Jag ska gå på natten och titta på Råttan.
Grodan titta på Råttan och känner att de luktar gott. Och sen kommer tillbaka till kompisarna. Nästa dag går Grodan till Råttan och ser att han sågar. Han bygger en soffa. Råttan klar på soffa och Grodan kommer och säger:
– Hej jag Grodan. Råttan säger:
– Jag vet. Jag kan läsa och skriva och jag kan 3 språk svenska engelska och spanska.

Då kommer Grisen tittar på Grodan och Råttan. Grisen sa:
– Varför står du där? Råttan så smutsig och Råttan lat.
Grisen sa till Grodan:
– Kom nu.
En dag Grisens hus brinner. Grisen springer och Råttan kommer fram och tillbaks med vatten. Och sen blir Grisen glad att alla är kompisar.
Nästa dag Råttan plockar hop. Grodan säger:
– Vad gör du?
Råttan säger:
– Ska gå till Amerika.
Alla kompisarna blir ledsna och säger hej då.

Denna termin inleder jag arbetet i den här elevens sva-grupp med att läsa Astrid Lindgrens Mio, min Mio.
image
Alla eleverna grips av berättelsen från första sidan och även den här eleven gör inferenser och egna reflexioner:
”Oj, ett magiäpple! Som i Snow White. Fast tant Lundin är inte dum, tror jag. Hon vill hjälpa.”
”Aha, han inte Stockholm nu, inte Sverige. Han saknar Benka så jättemycket.”
”Titta! Ett slott som i Cinderella. Där tror jag bor Konungen. Nu kanske Bo Vilhelm bli prins.”

Som sagt, jag hoppas att den här elevens resa kan inge hopp. Även nyanlända elever med mycket kort eller ingen skolbakgrund, kan nå skolframgång med hjälp av undervisning som präglas av glädje, modersmål, stöttning och höga förväntningar!

Om du vill samtala med mig om sva-undervisning eller mottagande av nyanlända elever är du välkommen till bloggen Hjärtat hos @frksarapersson, eller till Twitter där jag heter @frksarapersson.

Flamma stolt mot dunkla skyar

Flamma stolt mot dunkla skyar!

Om en vecka lämnar jag och eleverna i en underbar 6:a varandra. Jag har haft äran att följa dem sedan de började i åk 3 och det är med blandade känslor vi ska skiljas åt. Visst är vi på många sätt färdiga med varandra. Ungefär som när en flygfärdig son eller dotter flyttar hemifrån. Visst vill vi släppa taget, det är dags nu. Under fyra år har vi delat mycket glädje men också en del sorg. Det har varit spännande, roligt, överraskande, omtumlande och intressant. Det har också varit tjatigt och jobbigt ibland men det jag mest kommer att minnas från vår tid tillsammans är att vi har samspelat så fint. Vi har kunnat diskutera oss fram till lösningar och ganska ofta har eleverna haft de bästa idéerna och förslagen och jag har imponerats av deras klokhet.

Vi har lärt oss att vi måste hjälpas åt så att alla mår bra. Att vi kan försöka välja att ta en sak personligt eller ej. Att det alltid finns en sändare och en mottagare. Jante har vi motat ut ur vårt klassrum. Vi har arbetat på att man ska stå för vad man har gjort och att det är mänskligt att göra fel. Vi har pratat mycket om att vi inte vet hur en annan människa känner inuti och att det mesta har en förklaring. Ilska kan ibland vara ett skydd för att man är ledsen och ibland hjälper det att få vara ifred en stund. När vi har haft våra Olweuslektioner har det varit ok att lätta sitt hjärta och berätta hur det känns. Bland dessa elever finns det hög EQ!

Det är med varm hand jag lämnar över eleverna till högstadiet och nya lärare.

Häromdagen gjorde vi en EPA (eget tänk, prata med en kompis och alla delger varandra) kring frågeställningarna

  • Vad ska bli kul och spännande med att börja högstadiet?
  • Vad kan du känna oro över?
  • Vilka tips vill du ge till dina nya lärare?Stora drömmar, JiL Sund-Art.se

Som vanligt kom det fram många kloka tankar och lektionen blev till en lång och fin diskussion. Visst finns det en del oro som att läraren inte ska veta hur mycket eleverna redan kan, att man inte ska hitta till rätt lektionssal i tid, att de inte ska förstå de nya lärarnas arbetssätt och att eleverna inte ska veta hur de ligger till men det finns också fina lösningar på det. Tipsen lämnar jag så klart över till kommande lärare.

”Ta det lite lugnt i början!

Berätta hur vi ligger till och hur vi kan bli bättre!

Var uppmärksam på vad som händer i klassen!

Låt oss fortsätta ha minipauser!

Låt dem som vill lyssna på musik när vi arbetar!

Titta på våra tidigare kunskaper!

Variera undervisningen och låt oss arbeta mycket praktiskt!”

Här är Vandringnågra ord till er, mina kära kära elever, när ni nu ger er iväg på nya upptäcktsfärder.

Ni tänker att det är jag som har varit er lärare men jag ska berätta en stor hemlighet för er; ni har alla också varit mina lärare! Ni har berättat för mig om saker jag som lärare inte har sett och ni har tipsat mig om att ändra på saker när ni inte har varit nöjda. Ni har bett mig ha större tålamod och ni har inte gett er när ni tycker att jag har behandlat någon orättvis. Jag har visat er att jag som lärare inte kan allting och tillsammans har vi tagit reda på saker. Jag har haft fel ibland och ni har haft rätt.

Ni har också varit varandras lärare! Ni är mästare på att ge konstruktiv kritik. Fortsätt med det! Ni är också superduktiga på förklara för varandra när någon inte förstår. Eller på att påminna varandra när någon glömmer. Ni vet det ordet som jag tycker så illa om; ögontjänare. Undvik att vara det, alltid!

Ni har velat att jag ska följa med i det nya inom musik, film och sociala medier och vi har skrattat tillsammans när saker har blivit tokiga och fel. Vi har alltid skrattat mycket tillsammans! =) Och gråtit tillsammans ibland, när vi har varit ledsna. Ibland har vi också varit arga och besvikna på varandra.

Ibland har ni uttryckt att ni tycker att jag är sträng men samtidigt har ni förklarat att ni tycker att det är bra stränghet. Jag har haft höga krav på er och alltid trott på er. Jag har också haft ett fint samarbete med era föräldrar som alltid vill ert bästa. Ni ska vara stolta över dem och över er själva precis som jag är oerhört stolt över er!

Jag önskar er det allra bästa i livet!

Ni har redan så mycket fint med er i bagaget. Jag är övertygad om att era nya lärare kommer att förstå vilka fina människor ni är och att de ser var och en av er. Fortsätt att vara den du är! Fortsätt också att vara den fina klass ni är och se varandra. Låt var och en vara den person den är. Ha roligt tillsammans och skratta mycket, inte åt någon men tillsammans. Fortsätt att hjälpa och påminna varandra. Då kommer ni att må bra och växa tillsammans. Ni vet de där positiva ringarna som sprider sig och sprider sig. Då kommer ni att vårda och ta ansvar för den värld som är vår och tillsammans göra den ännu bättre.

Glöm inte att berätta för varandra när ni tänker hänga på stranden i sommar! Ni vet 😉

Jag tror på er! ❤

Många tusen varma kramar från Jannicke

Och du; Glöm inte att läsa! Hahahahahahaha….! =)

Jannicke Larsson

jannicke.larsson@outlook.com

http://www.sund-art.se

Matematik-dag

Jag har i år varit lärare i 10 år, blev av en slump på senare år, men som en nyligen sa på en intervju ”du brinner verkligen för detta”. Vet inte om jag brinner för yrket men jag älskar utmaningar och att vara lärare är en utmaning varje dag. Jag är matematik, no och teknik-lärare. It-ansvarig och utvecklingsledare och sen några veckor teknik-stipendiat. Jag jobbar på en F-6 skola i Norrköping. Mitt inlägg kommer handla om lärande utomhus, elever i samspel med varandra, när de äldre handleder de yngre och matematiken är i fokus.

När vi skrev vår handlingsplan i matematik bestämde vi att en dag under våren skulle vi ha en mattedag för hela skolan. Sagt och gjort, vi träffades i april och diskuterade vad syftet med dagen var, lite olika åsikter. Jag som har 4-6 i matematik ansåg att kommunicera, resonera matematik var det väsentliga inte svårighetsgraden. Vi valde två nivåer till varje station, en för F-årskurs 2 och en för årskurs 3-4. Skolan ca 350 elever delades upp där årskurs 5-6 blev de som skulle hålla i de 9 stationerna och F-4 skulle genomföra stationerna. Varje station skulle vara 15 minuter och ta emot 4 grupper samtidigt. En hel del logistik för att genomföra detta. ca 350 elever skulle förflytta sig på 9 stationer över hela skolgården, mellan 8.15-11.00 med rast mellan på em hade vi matte inomhus och då var det bland annat begreppsbingo.

Idag var då mattedagen. Stationerna som skapats av både elever och lärare var:

  1. Vikt: först gissa och uppskatta olika vikter, sen väga, som stenar och grus.
  2. Längd: uppskatta olika längder och sen mäta, som pinnar, snören och remsor.
  3. Volym: para ihop olika lappar med till exempel 1 dl, 7 krm med rätt burk med en färgad vätska i.
  4. Tid: springa en bana på tid och sen försöka springa samma bana lika fort en gång till.
  5. Bygga pussel: bilder och skapa figurer av Tangram.
  6. Tallinjen: placera ut olika tal i rätt ordning.
  7. Problemlösning: uppgifter att lösa med laborativt material.
  8.  Geometriska figurer: forma dem med twistband.
  9. Geometriska figurer: formade med kroppen.mattedag

Den här dagen engagerade hela skolan, både elever och vuxna och 15 minuter kan kännas kort, men ibland gick det fort och då löste årskurs 5-6 eleverna det med att hitta på nya matte-uppdrag. En hel del planering för att genomföra denna dag, men nu har vi en grund som vi kan använda och detta kommer bli ett årligt återkommande inslag på vår skola. Både elever och vuxna nöjda och glada. En fröjd att som en av de ansvariga matematiklärarna gå runt och se hur alla tog sig an matteuppgifterna och löste dem på bästa sätt. Kreativitet, problemlösning, logiskt tänkande, samarbete och lärande på en och samma gång. Till mig som matematiklärare ger det en massa energi.

Fick frågan varför har inte alla ämnen en dag per år. Ja varför inte, i höst har vi en teknikdag och efter det vår återkommande kemidag, men det finns ju några ämnen till 🙂

Var utspelade sig detta, jo på Skarphagsskolan i Norrköping.
Blogg: http://skarphagsskolan.blogspot.se/

Jag som skriver är Camilla Segervall.
Sociala medier:
Twitter @camjohseg1, Linkedin Camilla Segervall och Instagram @camjohseg

 

 

 

Vi lär oss – tillsammans

“Varför ville du bli lärare?”

Den frågan fick jag av en av mina elever förra veckan och det fick mig att börja reflektera på deras framtid.

Vilka kompetenser kommer att behövas i framtiden? Hur motiverar jag eleverna att sträva efter dessa? Hur får jag eleverna att äga sin egen kunskapsutveckling? Hur får jag eleverna att känna att skolan är meningsfull?

Skolans mål är att varje elev: “Tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö. Successivt utövar ett allt större inflytande över sin utbildning och det inre arbetet i skolan.“ Lgr11

Jag utgår från att mina elever kan och vill ta ett personligt ansvar för sin egen inlärning och för sitt arbete i skolan. Jag arbetar därför dagligen för att få elever som löser problem, kommunicerar, samarbetar, är kreativa och tar eget ansvar. Jag har tillsammans med eleverna byggt en tydlig struktur och kärleksfull relation. Vi har skapat förutsättningar tillsammans och eleverna har varit medvetna om varför vi övar olika förmågor och kunskaper. De har även varit med och haft inflytande i planeringen samt undervisningen.

Jag vågar att gå utanför min egen comfort zone för att utvecklas tillsammans med eleverna. Jag vill att mina elever ska vara modiga och våga misslyckas, och det är något vi gör tillsammans. Jag försöker låta glädje vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Jag menar att elever som får känna att de lyckas, var och en utifrån sina förutsättningar, blir motiverade. Men för att lyckas behöver eleverna veta hur de ska lyckas.

Skolans mål är att varje elev: “Utvecklar ett allt större ansvar för sina studier och utvecklar förmågan att bedöma sina resultat och ställa egen och andras bedömning i relation till de egna arbetsprestationer och förutsättningarna.” Lgr11

Mina elever bloggar/dokumenterar vad vi arbetar med i skolan för att synliggöra sitt egna lärande. De utvärderar sina egna förmågor/kunskaper och bedömer sig själva i matriser. De är lärresureser till varandra och håller i sina egna utvecklingssamtal. Mina elever tar eget ansvar för sina studier och de vet vad de kan och vad de ska utveckla och tillsammans arbetar vi för att de ska äga sitt eget lärande!

Eleverna började skolan tillsammans med mig och nästa år börjar de i årskurs 4. Förhoppningsvis kommer de att fortsätta att utvecklas och ta ansvar för sitt lärande. Det är den största anledningen till att jag blev lärare; att inspirera barn till ett fortsatt lärande och att få se dem lyckas!

Vi lär av varandra

Ella Andersson  – @Ellandersson

ellenor.andersson@falun.se

Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

En ”stoppdag” är en bra dag!

 

stop-sign-37020_960_720En stoppdag på Liljeborgsskolan i Trelleborg.

 

 

Under läsåret arrangerar vi på skolan några  “stoppdagar”. Syften med dagen är att kunna stanna av och ge eleverna tid att gå igenom innehåll, läxor och arbeten som man kanske har missat på grund av planerat eller oplanerat frånvaro. Det är också ett tillfälle att skriva prov man har missat eller kunna fördjupa sig i ett ämne.

Framförallt ger dagen möjlighet att reflektera över sitt eget lärandeprocess: vad har jag gjort?, var befinner jag mig just nu? och vart ska vi?

För lärarna och organisationen medför dagen ett tillfälle att kunna befria  tid för rättning och sambedömning av nationella prov. Idag var det lärare i svenska som fick en hel dag för bedömningen av C delen: uppsats. Lärarna hade i förväg delat upp sig i olika bedömningsgrupper. Varje grupp skulle rätta olika texttyper.

Vårt skola har ca. 450 elever och ligger centralt i Trelleborg. Vi har fyra arbetslag och varje arbetslag planerar självständig sin stoppdag, utifrån lokaler, personal och resurser.

liljeborgsskolan

 

Vårt arbetslag har 5 klasser: 2 åk 7, 1 åk 8 och 2 åk 9. Varje klass hade förberett med sin mentor en planering för dagen. Både lärare och eleven kunde föreslå lämpliga aktiviteter eller prov som eleven behövde ta igen. Schemat för dagen delas ut i digitalform och kan se ut så här:

planering

Dagen började idag med simning för alla. Vår skola ligger på promenadavstånd till badhuset. Barnen fick simma 500 meter. Därefter följde de sitt schema.

Jag endast undervisar i spanska det här läsåret, och den här dagen gav mig möjlighet att kunna hjälpa elever i andra ämnen: matematik, engelska, svenska och samhällskunskap.

Eleverna får alltid utvärdera sina insatser under dagen och får följande frågor:

  1. Vilka ämnen har du arbetat med?
  2. Vad har gått bra?
  3. Vad kan bli bättre?

 

Vi har genomfört stoppdagar i två läsår och vi upplever att det uppskattas både av elever och lärare. Vi slår två flugor i ett smäll: Vi ger eleverna möjlighet att fördjupa sig och vi skapar utrymme för sambedömning av nationella prov.

Idag blev eleverna glada över möjligheten att kunna träna dans, bada och hinna med sina läxor. Svensklärarna blev också klara med bedömningen av uppsatserna.

Jag verkligen rekommenderar andra skolor att arrangera “stoppdagar” . Det finns väldigt mycket att tjäna på möjligheten att bryta schemat och hjälpa eleverna framåt med sitt arbete i skolan.

Adriana Sturesson

Liljeborgsskolan 7-9adris

Trelleborg

Twitter: @adriswar

Blogg:     adrianasturesson@wordpress.com

 

 

 

Värdeskapande lärande

 

Värdeskapande lärande vad är det? Är inte allt av värde det vi gör i skolan? Det är det alldeles säkert men det som inte alltid är säkert är att eleverna ser att det vi gör har ett värde och när inte det blir uppenbart är det lätt att eleven tappar anknytningen till skolan.

Jag har precis tagit steget ut från klassrummet och börjat jobba på förvaltningsnivå efter 20 år som lärare för elever i år 4-6. Det är en omtumlande resa. Att lämna eleverna var inte lätt men att få fortsätta skapa goda förutsättningar för många elever är en spännande utmaning. I mitt nya jobb som kvalitetsutvecklare/ Bitr utbildningschef har jag bland annat ett uppdrag i ett projekt som handlar om att minska avhoppen från gymnasiet. Lessebo kommun är med i projektet som heter Plug-In.

Plugg- In är ett EFS finansierat projekt som ett flertal av regionerna i Sverige är med i. När jag satte mig in i ämnet om signaler man kan titta efter, faktorer som påverkar och vad som kan förhindra avhopp fann jag att det fanns så mycket av det som jag såg var viktigt i mitt klassrum. Faktorer som genomsyrar från början i skolan. På PlugInnovations sida kan man läsa…

Det kan handla om att elever är i behov av ämnesstöd, språkstöd, stöd att strukturera sitt skolarbete, praktiskt vardagsstöd för att kunna ta sig till skolan och delta i undervisningen. En del elever är i behov av att utforska och skapa en djupare förståelse för kopplingarna mellan studierna och deras framtida mål, medan andra behöver stöd att adressera en social utsatthet och uppnå ett större psykiskt eller fysiskt välbefinnande för att få en fungerande skolsituation.

Men också…

Att stärka elevers skolanknytning handlar sålunda om att stötta elever att vara närvarande och aktiva i skolarbetet och att klara studierna, att stärka kopplingarna mellan studierna och övriga delar av elevernas liv samt att skapa en trygg miljö som präglas av positiva relationer.

På samma sida PlugInnovation finns det flera korta föreläsningar som handlar om forskning kring avhopp från skolan. När jag tittade igenom dem började jag fundera på den viktiga känslan av att finnas i ett sammanhang och skapa värde för sig själv men kanske ännu mer se att genom att lära mig viktiga saker kan jag med min kunskap skapa värde även för andra. Att få vara viktig för och finnas i ett sammanhang och få känna det tidigt. Det här med att skapa värde för andra med sina kunskaper funderade jag mycket på som lärare och prövade det tillsammans med eleverna. Jag utgick från svenskämnet när jag började förändra undervisningen.

Det finns en hel del forskning i svenskämnet som visar på att om det finns verkliga mottagare till text och att eleverna är medvetna om det från början kliver man utanför skolkontexten som innebär att träna på texttyper. När man skriver till en mottagare blir det på riktigt och då är det lättare att anpassa och använda sitt språk och engagemang fullt ut. Det här har jag i flera omgångar provat på. Vi har skrivit olika texttyper och vi har från början bestämt vem som ska läsa. Det kan vara en annan klass på skolan, det kan vara en författare eller det kan vara en insändare till en tidning. Jag har sett att det blir ett större engagemang, en större motivation att bearbeta texterna flera gånger för man vill att budskapet man har ska gå fram. Vid ett tillfälle testade jag att formulera om mig. Jag valde att säga ”För vem kan de här texterna vi ska skriva nu skapa värde?” Oj, vilken lektion det blev! Det slutade med att jag fick gå hem och planera om fortsättningen av arbetet för eleverna kom med väldigt bra förslag på vilka som skulle kunna vara mottagare och lära sig något om det som vi hade att berätta.

Vi hade förmånen att få vara med och ge förslag på hur en skolgård skulle planeras. För att det skulle bli viktigt och på riktigt förarbetade vi våra förslag genom att studera och analysera vår egen skolgård. Genom det såg eleverna brister och förtjänster och de kunde sedan formulera förslag på förbättringar. När vi kom så långt undrade jag vilka som skulle kunna ha värde av vår kunskap. Rektorn, kom eleverna fram till och de som har hand om skolgården. Vi skickade våra förslag till fastighetsbolaget som blev väldigt imponerade av eleverna i åk 5 och deras arbete. När det här var gjort var alla väl förberedda att ge förslag till arkitekten inför byggandet av den nya skolgården. Vi skapade värde för många. Det var ett enormt engagemang och vi hade under arbetsgång jobbat med många av kunskapskraven i geografi och svenska.

Jag har som sagt funderat rätt mycket på det här med värdeskapande arbete i klassrummet. Kunskap som skapar värde för sig själv och andra. Det jag kom fram till var att det krävdes lite extra tänk från mig som pedagog för att komma ihåg att ställa frågan och att våga släppa kontrollen på vägen till målet. Målen är inte förhandlingsbara men det kan vara så att ibland blir det bättre när fler tänker tillsammans! Att skapa värde för sig själv och för andra är en motivationshöjande faktor som jag tror starkt på. Det kan kanske vara en väg att få fler att få en anknytning till skolan. Se värdet av det vi gör i ett större sammanhang och inte som små pusselbitar som inte verkar passa ihop. Det var en av alla de tankar som slog mig när jag satt mig in i faktorer som gör att elever lämnar skolan. Kan det skapa sammanhang för några som fångas in och lämnar riskzonen då är det väl värt att pröva på att tänka och planera värdeskapande tycker jag.

/ Therese Linnér

 

Lite kort om mig, Therese Linnér: Lärande. Lära och utveckla, få fatt i när och hur lärande sker och ibland varför det sker just då – det är min drivkraft. Att skapa de allra bästa förutsättningarna för att det ska kunna ske är en spännande utmaning. Det och lite till bloggar jag om på thereselinner@wordpress.com. Där finns flera inlägg som handlar om  värdeskapande arbete i klassrummet.

twitter: @anthlin

Instagram: @attlaratillsammans

 

En vaktis tankar

Vad ska jag blogga om gällande skolan? Polarisering kanske, hur svart eller vitt allt målas upp, läxor, nationella prov, betyg, balans mellan ämneskunskap och pedagogik/didaktik. Eller ska man skriva om rektor och vad som förväntas av denne. Pedagogisk ledare, ekonomisk ledare eller administrativ ledare. Eller kanske om förstelärare, andralärare, reformer, löneutveckling, friskolor kontra kommunala skolor, skolinspektion som kontraproduktiv enhet. Kanske skolutveckling, IKT, SETT, BETT, samt arbetsmiljö, sjukskrivningar, stress press. Detta är ett axplock av alla ämnen att skriva om oberoende av vilken så har alla har en åsikt, oberoende sitt yrke.

Det jag brinner för och som jag vet de flesta lärare brinner för är eleverna. Inget av det ovannämnda kan göras utan att ha eleven i fokus för då tappar det en stor del kanske hela sin betydelse. Många barn tycker att skolan är tråkig och det börjar för de flesta i årskurs 3-4 någonstans. Innan dess tycker många att det är kul att gå till skolan, de ser fram emot att lära sig och kommer hem, berättar för mamma och pappa vad de lärt sig och att läraren är snäll och duktig. Läraren har oftast hand om helheten och kanske till och med tar barnen utanför skolans ram till platser där barnen kan använda mer sinnen för att lära sig,”lära sig på riktigt”. Ju längre in i skolsystemet barnen kommer desto mer lärare får de träffa och mer desto mer fraktionistiskt blir deras utbildning. De flesta lärare tänker mycket på sitt eget ämne, det delas in i olika delar och läraren checkar av för varje del, då vet läraren att eleven har klarat målet och kan fortsätta till nästa del. Prov är ett vanligt sätt att mäta dessa delmoment. Har ni någonsin frågat en elev vad hen minns av historia provet som hen skrev för fyra månade sen, när hen skrivit två samhällskunskapsprov, ett engelska, en svenska, ett NO prov sedan dess. Gör det. Detta system och sätt att lära ut skapar hemmasittare och skoltrötta elever som inte får se det meningsfulla i att lära; i skolan.

Samhället är inte uppdelat i 16 olika ämnen hur kommer det sig att skolan är det? Tänk att arbeta med mänskliga rättigheter som ett enda ämne, eller hållbar utveckling, eller globalisering eller närmiljön etc. Inte bara som ett tema under en vecka utan man engagerar hela tiden med helheten som utgångspunkt. Ett arbetssätt och hollistiskt tänk där eleven inte behöver tänka på sexton olika delmoment som är tagna ur sitt sammanhang och hur de ska bedömas.

Skolan ska banne mig vara meningsfull!

Allvarligt; att lära barn och ungdomar är/borde vara, det enklaste som finns, de är hungriga, men skolan matar dem med fel mat, de blir matta och uttråkade.

Sverige kommer aldrig att leda utvecklingen ifall vi fortsätter på den väg vi startat. Förvaring, konservering och efterföljning är inte att självständigt stå och möta de krav som vi ställs inför. Som tur är finns så många bra lärare där ute! Det är ni som får barnen att le, ni som ger hopp, ni som ser till att de är motiverade, ni som ser till att de lär sig för livet, ni som ser till att det är roligt att lära sig saker, återigen det är ni som får barnen att le.

Tack för att ni finns! Det är ni som gör skillnad! Det är ni som är förändringen! Stå på er, det är många krafter som motverkar, starka krafter som är bland annat politiska och ekonomiska men så länge ni finns så finns det ljus.

Fasta tider på scheman, läxor, ämnen, klassrum, kateder, prov, vita tavlor nationella prov, betyg. Kan dessa lyfta upp en elev? Om skolan berättar när, var och hur allt ska göras, hur ska eleverna då bli självständiga, lösa problem och kunna vara anpassningsbara, flexibla, kan skolan uppnå de ”egenskaper” förmågor, kunskaper som behövs för att klara sig efter skolan?

I varje elev finns en individ, en människa som en gång såg fram emot att börja skolan, som gick iväg med sin ryggsäck på ryggen, hen bar den stolt, hand i hand med sin mamma eller pappa. Ett liv som skolan på gott och ont har ansvar för, att ta hand om och få denne att växa, blomstra och självständigt och säker i sig själv ta sig an utmaningarna som finns i samhället. I varje elev! I varje elev!

/Katedralvaktis

En kärleksförklaring

Dikter

Jag vill gärna fortsätta på det tema som Hanna Fjeld skrev om i sitt inlägg igår: det viktiga stödet kollegor emellan. Detta blogginlägg är en kärleksförklaring, inte bara till mitt jobb, utan också till alla mina härliga skolkollegor på nätet!

Jag blev lärare mitt i livet, och känner mig fortfarande som nybörjare i yrket, trots att jag bara har ett tiotal år kvar till pensionen. Samtidigt känns det som jag varit lärare i hela mitt liv, för så är det ju när man har hittat rätt. Inte var det så svårt att hitta rätt heller. Mormor, mamma och svärfar var lärare, och jag är gift med en lärare. Även utanför arbetstid väljer jag att prata mest om jobbet. Det är nämligen inte vilket jobb som helst, och att vara lärare är betydligt mer än ett yrke.

Somliga blir lärare för att de brinner för sina ämnen. Så var det inte för mig. Jag brinner för ögonblicken, när jag i min roll får ta del av en spännande och skör tid i en ung människas liv. Ofta är jag naturligtvis den som öppnar dörrar till ämneskunskap och som kan förklara och strukturera det svåra, så att det blir begripligt och hanterbart, men lika ofta får jag vara med om det som är ännu större, att se elever släppa fördomar om sig själva och om vad de klarar av. Det där som låter så enkelt, men är så svårt, att hitta precis rätt utmaning till rätt elev i rätt tid, funderar jag mycket över. Den utmaningen handlar inte bara om att lära sig något, utan lika mycket om att våga misslyckas och att orka hålla ut när det inte går framåt.

Jag undervisar i svenska på yrkesprogram. Inte så många av mina elever ser sig själva som duktiga i mitt ämne. För ganska få är svenska ett favoritämne. Å andra sidan vet jag att när de gillar något talar de om det med besked. Jag får trixa en del för att lura till mig det där resultatet som jag vet är möjligt. Exempelvis jobbar jag mycket med strukturer, som ska gynna elevernas egen motivation, till exempel beting: ”detta ska bli klart idag”, eller prov, som har visat sig vara en tydlig design, som skapar lugn och fokus. De flesta skriftliga reflektionsuppgifter blir bättre av EPA-upplägget: elev-par-alla, eller helt enkelt att eleven får nya idéer eller får syn på sina tankar genom att diskutera med några kompisar innan det är dags att redovisa skriftligt eller muntligt. För den som inte vågar språnget eller vet vad som fattas är den individuella responsen viktig. Mina skrivuppgifter har nästan alltid ett riktmärke i form av antal ord, och det kan ju verka löjligt, men för den som aldrig lyckats skriva mer än några få meningar är det stort att kunna komma fram till 160 ord. Många är rädda för att tala inför en grupp, men nästan alla är beredda att diskutera hur de kan komma över sin svårighet ett litet steg i taget. För en elev som inte tror sig själv om att klara särskilt mycket är varje framsteg en stor seger, och den segern är också min.

Förutom allt jag får tillbaka av elever varje dag, finns för mig en annan viktig energikälla, som allt fler lärare upptäcker: det utvidgade kollegiet i sociala medier. För mig började det med att jag gick med i Facebookgruppen Svensklärarna för några år sedan. Där fick jag snabbt kontakt med kollegor att utbyta idéer med och till och med samarbeta med över internet tillsammans med våra elevgrupper. Den här gemenskapen har kommit att betyda alltmer både för mitt självförtroende och för min egen yrkesutveckling. Många av mina bästa planeringar för undervisningen är inspirerade eller kopierade direkt från kollegors generösa tips och delningar på Facebook. Tipsen om skönlitteratur och facklitteratur går inte att räkna. En ständig diskussion pågår som förfinar min kompetens inom bedömning, ledarskap, formativa arbetssätt mm. För att jag vågade språnget att först genomgå ett omfattande meriteringsprogram och senare söka en ny tjänst i gymnasieskolan känner jag en stor tacksamhet till det utvidgade kollegiet, som numera för mig även omfattar Twitter (@Skogsmullesfru) och en egen blogg.

Ibland blir det ändå bara platt fall. Eleverna fattar inte vad jag menar eller vad de ska göra, och jag bromsar, ber om ursäkt, planerar om och försöker göra bättre, om jag upptäcker misstagen i tid. Den ständiga utvärderingen av min egen insats är det som kräver mest, åtminstone just nu, när jag fortfarande är ganska ny i jobbet. Tankarna på elever och upplägg snurrar ständigt, och ibland tar det över hela dygnet. Ibland händer det att jag blir väldigt trött, förvirrad och stressad i mitt jobb, särskilt när många elever pratar samtidigt eller vill ha hjälp samtidigt med olika saker, men oftast känns det inte förrän efteråt. Medan tumultet pågår känner jag inte efter. Sedan i våras har jag lidit av stressymtom på gränsen till utmattning, så att jag nu har tvingats ta det mycket lugnare. Det har funnits många stunder, när jag övervägt om detta är ett hållbart yrkesval, men det är ju fortfarande världens roligaste jobb. Det finns många lärare, som har en ohållbar arbetsmiljö, och jag är mycket orolig för hur det ska kunna bli bättre, men i min situation är det främst min egen ambition som stressar mig, och jag har fått lära mig den hårda vägen att prioritera det allra viktigaste, något som jag fortsätter att kämpa med.

Därför är det skönt att den virtuella gemenskapen på nätet inte bara handlar om att heja på och inspirera varandras framgångar, utan lika mycket om tröst och uppmuntran när jag känner mig misslyckad, och inget blir som jag tänkt mig. Det finns alltid någon där ute, som är beredd att ta del av mina problem, som kanske har varit med om ungefär samma sak och som kan sätta min dåliga dag i ett större sammanhang. Vips är jag på banan igen.

Den där bilden då? Jo, den tog jag när vi arbetade med dikter förra året. De är skrivna av Karin Boye och Anna Liljedahl. Den senares dikt slutar ”Fast just nu är det bara du och jag här”.

Åsa Söderström

 

En kritisk vän i vardagen

Jag stötte på begreppet kritisk vän för drygt ett år sedan och fastnade för det direkt. Det var i samband mina studier (Masterprogram i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås) och läsningen av Ann-Christine Wennergrens kapitel i boken Aktionsforskning i praktiken: Förskola och skola på vetenskaplig grund som jag stiftade bekantskap med termen. Wennergren menar att en kritisk vän kännetecknas ”av den något märkliga kombination vänskap, d.v.s. relationer, tillit, stöd och bekräftelse och kritik som innebär analys, bedömning, värdering och kvalitet.” I texten diskuterar Wennergren vidare om hur en kritisk vän kan fungera i aktionsforskning, t.ex. genom skuggning och i dialogmöten. Den vägen tänker jag inte ta i det här blogginlägget, utan jag tänker tillåta mig att fritt tänka vidare kring det som kritisk vän grundar sig i, nämligen vinsten med att omge sig med kritiska vänner i sin lärarvardag (i min text använder jag väldigt slarvigt begreppet kritisk vän och hoppas att Ann-Christine Wennergren har överseende med det).

Vad är det som gör att vi utvecklas som lärare? Knappast är det att vi i vår ensamhet kryper in i våra svarta lådor till klassrum och liksom i hemlighet undervisar eleverna utan att knysta om vad som pågår till någon. Nej, det är i samspel med och genom diskussion med andra som vi lyckas lyfta blicken från det egna görandet och utveckla vår praktik. Det är när vi får sätta ord på våra tankar och farhågor kring undervisningen som vi tar steg framåt. När vi vågar visa på det som inte fungerar som det var tänkt kan vi få stöd och råd av någon vi litar på. Visst kan det handla om systematiska träffar där lärare får diskutera sin egen undervisning, i t.ex. ljuset av BFL eller lässatsning, men den största behållningen anser jag är den kritiska vännen i vardagen.

Det är obetalbart att ha en kritisk vän, eller flera, på sin arbetsplats. Har du har det ska du skatta dig lycklig! Det är inte alla förunnat, speciellt inte om man arbetar på en mindre förskola eller skola. Jag har turen att ha en kritisk vän. Jag litar helt och fullt på henne. Jag kan testa knasiga lektionsidéer på henne och jag vet att jag alltid får ärlig, konstruktiv respons. Jag kan be henne om råd – kring bedömning, elevärenden eller vad som helst. Jag kan dela med mig av små och stora erfarenheter som jag samlar på mig i min vardag. Vi skrattar ihop. Det händer att vi gråter ihop. Vi kan vara uppgivna eller förbannade ihop. Men för det mesta har vi det väldigt bra och tillsammans utvecklar vi vår undervisning. (Tack AK! :))

Om man inte lyckats hitta en kritisk vän på sin arbetsplats så kanske man har träffat någon online. Och då menar jag ju naturligtvis inte på en dejtingsida (eller förresten, varför inte?) utan via Twitter, Facebookgrupper, eller någon annan social media. Problemet med kritiska vänner på nätet är att formen (t.ex. max 140 tecken) ofta bidrar till att det man vill diskutera antingen höjs till skyarna eller förkastas utan pardon. Det kan vara svårt att vara nyanserad i text helt enkelt. Samtidigt bidrar det utvidgade kollegiet till oändliga möjligheter som inte ryms inom väggarna på en skola, t.ex. möjligheten att testa och utbyta idéer med andra än de närmsta kollegorna. Att få in lite friskt blod i den egna verksamheten helt enkelt. De digitala lärarkollegorna vill jag inte vara utan.

Avslutningsvis tänker jag att det vore grymt om vi lärare kunde vara våra elevers kritiska vänner. Om vi kunde stå för det som Wennergren uttrycker i sin beskrivning av begreppet: ”vänskap, d.v.s. relationer, tillit, stöd och bekräftelse och kritik som innebär analys, bedömning, värdering och kvalitet”. Att ha en kritisk vän är fantastiskt men att vara någon annans kritiska vän är något man förtjänar genom att vara ärlig, närvarande, empatisk och inlyssnande, eller som Wennergren uttrycker det: ”Att erövra tillit och legitimitet som kritisk vän är ingen självklarhet”. Så ut nu och spana efter er kritiska vän och jobba för att själv vara en!

 

Jag som skrivit inlägget heter Hanna Fjeld och arbetar som högstadielärare i svenska och engelska på Engelbrektskolan i Borås. Jag är förstelärare med inriktning svenska. Titta gärna in på min blogg (som lever i perioder):

www.hannafjeld.wordpress.com
hanna.fjeld@engelbrektskolan.com
@HannaFjeld

Om du vill läsa Wennergrens text:
Wennergren, A-C. (2012). På spaning efter en kritisk vän. I Rönnerman, K. (red.) Aktionsforskning i praktiken: Förskola och skola på vetenskaplig grund. Lund: Studentlitteratur, ss. 71-88.