Olust att lära – dödar skolan kreativiteten?

Många är säkerligen de kommuner och skolor som genom åren fokuserat på “lust att lära”-kurser och som anammat denna fras som ett slags slagord för god skolgång och kommunens vilja att förändra och förbättra. Sanningen är ju också att vi alla vill att eleverna ska känna just denna lust till att lära och förstå hur kunskap är coolt och viktigt, samt själva grunden till att förstå sin värld bättre. Majoriteten av dagens elever känner nog också just lust att lära, åtminstone ibland, och det kanske räcker ganska långt. Om man dock som elev aldrig känner denna lust, utan istället en stor daglig OLUST till att gå till skolan och lära sig så kan den mycket väl ta död på den kreativiteten som förmodligen finns inom andra områden i livet. Ganska många är de elever som jag i undervisningen stött på som är geniala moppefixare eller gudomliga fotbollstrixare, men att förstå syftet med skolan gör de inte. Orsakerna kan vara många till detta, men det är ytterst frustrerande som lärare att inte kunna få möjlighet att helt nå dessa lite vilsna barn. Tidigt i livet sätter de ofta en stämpel på sig själva som “misslyckade” och kämpar för att få någon typ av uppmärksamhet, ofta negativ, för en negativ uppmärksamhet/bekräftelse är bättre och enklare att få än ingen alls. Några resonerar säkert: varför ens försöka lyckas med studierna när risken att misslyckas finns?  Inte heller stöter de kanske på lärare som har tid att lyssna, lärare som visar intresse…. Sakta försvinner kanske den lust och motivation som en gång fanns.

Olust (1)

Min erfarenhet som lärare säger att det är en handfull elever i varje klass som idag hyser denna olust till att lära (säkerligen stora skillnader i olika delar av landet dock beroende på de socioekonomiska faktorerna). Dessa elever har svårt att se meningen med skolan och nyttan i att LÄRA sig saker och att utvecklas som människa i den sociala kontext som skolan utgör. Vi har tur om de ens dyker upp. Vad ligger då bakom denna olust? Orsakerna är naturligtvis lika många och olika som antalet elever, men jag tror att en del elever, förutom sina utmaningar hemifrån, även i dagens skola har helt svårt att ta sig an det reflekterande klimat som skolan vill få dem att anamma. Kopplingen mellan fakta, förståelse och färdighet är svårgreppbar för en del….idéen om att tänka SJÄLVA är skrämmande och det känns mycket tryggare att bara följa med andra ….to go with the flow liksom. Att som elev förstå kunskapskraven är inte lätt och förstår man inte grunden i dem så har man inte heller grepp om sin egen kunskapsutveckling i relation till dem. Ett annat aber kan vara att utvecklas i den sociala kontext som skolan utgör. För elever med olust kan andra elever kan mycket väl bli antagonister istället för klasskamrater som man samarbetar med.

I LGR 11 kan man läsa under “grundläggande värden” att “skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” En annan del i skolans uppdrag är att “stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.” Viljan är god, avsikten likaså, men det är mycket snack och lite verkstad.

Ligger det då en skuld på eleverna för olusten? Inte alls. Det finns som sagt många bakomliggande orsaker och sedan är de barn av sin tid – skolan har gått i en riktning där kreativiteten och lusten ibland skjutits åt sidan och istället har matriser och pedagogiska planeringar ersatt dem….allt i rädsla för den växande föräldramakten, skolinspektionen och den gamla så kallade “flumskolan”.  Den svenska skolan är fast i ett virrvarr av influenser och tankar om att göra rätt. Viljan är god som sagt, men det räcker ju inte hela vägen. Resultatet av detta ser vi också i form av sviktande elevresultat samt lärare som lämnar skolvärlden för något annat. Skolvärldens undersökning visar att mer än 3 av 4 lärare (78%!) funderar på att sluta som lärare på grund av olika skäl – det klart detta i sin tur märks på lärarnas undervisning –  och i sin tur på elevernas brist på lust att lära.

Verklighetens skola pushar liksom in eleverna i en och samma mall, men vi är olika. Alla elever är inte gjorda för att göra samma sak, och även om vi som lärare försöker individualisera vår undervisning bortom fattning så kommer vi inte bort från faktumet att en del elever borde göra något annat. Få chansen att på ett tidigare stadium i livet (till exempel högstadiet) inrikta sig mot det som intellektet och kroppen längtar efter. “Abdi” kanske är den elev som behöver en dags praktik i veckan på en snickarverkstad för att orka de andra fyra dagarna i skolan? Kanske ska han inte ens ha samma studieplan som de andra? Sara, som sitter och ritar gubbar i sitt block på mattelektionen eftersom algebra inte är hennes grej, kanske ska ha mindre matte i sitt schema och istället satsa på att få ta del av några dramalektioner – för det är inom det som hon lever upp som människa. Det är där hennes “unika egenarts” lust finns. Elever som har möjlighet att tidigare i skolan kunna välja inriktning inom vissa områden utvecklar en lust att lära.

Ken Robinsons TED-tal om hur skolor tar död på kreativiteten har setts närmare 41 miljoner gånger och här finns många poänger som jag håller med om. Hans berättelse om vännen Gillian Lynne målar upp en bild som kan appliceras på många elever:

Hon är en koreograf och alla känner till hennes arbete. Hon har gjort ”Cats” och ”Fantomen på Operan.” Hon är underbar. Jag brukade sitta i styrelsen för den kungliga baletten, i England, som ni förstår. I vilket fall, Gillian och jag åt lunch en dag och jag sa, ”Gillian, hur blir man en dansare?” Och hon sa det var intressant, när hon gick i skolan, hon var väldigt hopplös. Och skolan på 30-talet, skrev till hennes föräldrar och sa, ”Vi tror Gillian har en inlärningssvårigheter.” Hon kunde inte koncentrera sig, hon var otålig. Jag tror att nu skulle de säga att hon hade ADHD. Skulle inte ni? Men detta var på 1930-talet, och ADHD hade inte blivit uppfunnet då. Det var inte ett tillgängligt tillstånd. (Skratt) Folk var inte medvetna om att de kunde ha det.

I vilket fall, hon fick träffa en specialist. Så, i detta rum med ek-panel var hon där med sin mamma,och hon blev satt på en stol längst ner, och hon satt på sina händer i 20 minuter medan denna man pratade med hennes mamma om alla Gillians problem i skolan. Och i slutet — eftersom hon störde folk, hennes läxor var alltid sena, och så vidare, ett litet barn på åtta år — i slutet gick doktorn och satte sig ´bredvid Gillian och sa, ”Gillian, jag har lyssnat på alla dessa saker som din mamma berättat för mig och jag behöver prata med henne ensam.” Han sa, ”Vänta här, vi kommer tillbaka, det tar inte lång tid.” och de lämnade henne. Men så fort dom hade lämnat rummet satte han på radion som stod på hans skrivbord. Och när dom gick ut ur rummet sa han till modern, ”Stå bara och titta på henne.” Och i det ögonblick de lämnade rummet, såg hon att hon var på fötter i rörelse till musiken. Och de tittade under några minuter och han vände sig till modern och sa ”Fru. Lynne, Gillian är inte sjuk, hon är en dansare.Ta med henne till en dansskola.”

Jag sa, ”Vad hände?” Hon sa, ”Hon gjorde det. Jag kan inte säga hur underbart det var. Vi gick in i detta rum och det var fullt av människor som mig. Människor som inte kunde sitta stilla. Människor som var tvungna att röra sig för att tänka. Dom dansade balett, dom dansade stepp, dom dansade jazz, dom dansade modern dans, dom dansade samtida dans. Hon gjorde så småningom audition för den Kungliga Balettskolan, hon blev en solodansare, hon hade en fantastisk karriär vid den Kungliga Baletten. Hon tog examen till slut från den Kungliga Balettskolan och grundade sitt egna danskompani, the Gillian Lynne Dance Company, träffade Andrew Lloyd Weber. Hon blev ansvarig för några av de mest framgångsrika musikalproduktionerna i historien, hon har givit njutning åt miljoner, och hon är multimiljonär. Någon annan kanske hade givit henne medicin och sagt åt henne att lugna ner sig. (Ken Robinson, transcript)

En framtidens skola där fler individuella val kan göras tidigare i grundskolan vore bra, mycket bra till och med.

Slutligen vill jag också nämna att precis som elevers lust snabbt kan avta i styrka om den möts av påbud, förbud, restriktioner, ointresse och pessimism så kan även lärares dito det – därför är det så viktigt att regeringen ger lärarna (alla lärare!) mer stimulans i form av mer tid till undervisning och löneökningar så att lusten till att lära och undervisa växer markant – då kommer även elevernas lust till att lära växa avsevärt. Lärare som visar lust och passion i sin undervisning smittar av sig till elever och det utvidgade kollegiet. När eleverna berättar om vad som gör en bra undervisning nämner de många sociala faktorer såsom  att läraren ska ha humor, vara tålmodig och påhittig, lyssna, förstå och intressera sig för eleverna. Mycket av det som inte har med själva undervisningen att göra. När det dock gäller just undervisningen handlar det istället om att göra den varierande, att ge feedback om utvecklingspotential, att ha tävlingar och problemlösning, att få eleverna att tänka själva, samt ge möjligheten att få vara med och påverka undervisningen. Kloka svar. Och samtidigt också mycket av det som dagens lärare allaredan gör i sin undervisningen. Men det är slitsamt som sagt, väldigt slitsamt, och inte alla orkar … fler och fler överger skolan. Sanningen är väl också att det skulle en hel del av eleverna också göra – om inte skolplikten fanns. Kanske kan fler individuella val i skolan innebära en liten förändring…

Med hopp om framtidens skola! /Pernilla
Av: Pernilla Elander Malmqvist

Lärare i engelska/so i Borås

Think outside the box

Min nya kaffemugg har ett bra budskap

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du vill läsa om hur jag och eleverna  jobbat med olika projekt så klicka på länkarna nedan:

www.pernillasenglishclassroom.blogspot.com

Cirkus i skolan

Jag tar härmed chansen att hylla cirkusen som pedagogiskt verktyg! Här bygger vi relationer mellan lärare och elev samt mellan eleverna sinsemellan. Vi tillför varandra glädje, kreativitet, inspirerande och fascinerande aktiviteter, ett varierat lärande, aktiva övningar, självförtroende, social förmåga och skratt. Eleverna litar på mig och jag litar på dem. Vi bygger förtroende för varandra. Vi trivs med varandra!

Moa Sandh heter jag, är utbildad förskollärare samt lärare i svenska och matematik för f-6. Just nu arbetar jag på Montessoriskolan Centrum i Göteborg, i förskoleklass och fritidshem för f-3. Bakgrunden har jag inom Norrköpings Ungdomscirkus där jag var aktiv artist i 7-19 års ålder. Tränat egna barngrupper har jag dessutom gjort sedan jag var 14.

Allt det jag har fått med mig genom åren vill jag nu förmedla till eleverna i skolan.

Vi har infört cirkusaktiviteter på fritids i stort sett varje dag. Vad är det då vi gör? Vi jonglerar, bygger mänskliga pyramider, gör akrobatik som kullerbyttor och huvudstående, men även parakrobatik där jag är ”basen” och eleverna ”flygare”.

IMG_6006

En annan typ av ”huvudstående”…

IMG_6007

En fyraåring utmanar balanssinnet.

IMG_5936

Oj, här var det jag som agerade ”flygare”!

I pyramidbygget byggs även barnens självförtroende. Vi tränar på att lita på varandra, att lyssna på instruktioner, minne, säkerhet, att våga och se att alla personer har en särskild funktion i gruppen. Allt genom en stor mängd positiv uppmuntran. Här behövs stora starka stadiga personer i basen och lätta smidiga modiga personer som kan klättra högst upp.

IMG_5828

IMG_6005IMG_6003

Ett av skolans  utvecklingsområden för 2016 var följande: ”Vi bör främja barnens behov av rörelse … Vi behöver arbeta ännu mer med samarbetsövningar som främjar barnens sätt att vara mot varandra”

Cirkusen är ett utmärkt verktyg för att utveckla just detta! Barnen märker att de utvecklas snabbt och det råder en mycket positiv stämning under aktiviteterna. I stället för att vandra omkring och störa andra, har barn med större rörelsebehov spontant börjat träna cirkus och agerar tränare för varandra. Barnen frågar dagligen efter dessa aktiviteter och många positiva kommentarer har även kommit från föräldrar. Lite huvudstående och jonglering på morgon-fritids, ökar koncentrationen och studieron på de kommande lektionerna under dagen.

Och vilken självförtroendeboost det ger att ha genomfört en föreställning! Att få njuta av alla applåder och publikens spontana jubel och ”Wow!” Jag har aldrig upplevt något annat som bygger gruppkänslan så mycket som ett lyckat uppträdande tillsammans. VI gjorde det! ALLA är lika viktiga. Barnen peppar varandra om något går fel. ”Kom igen, du klarar det! Försök en gång till!” Det är helt otroligt att se hur stolta de kan vara när någon annan i klassen lyckas med något svårt.

Bra madrasser att gymnastisera på finns på IKEA här: http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/10262831/

Gula Katten har bra billigt material för bland annat jonglering. Lite tips:

9890116_1 Jongleringsnäsdukar 3 st/förp: 32 kr/förpackning

9388316_1Balansplatta 36cm: 104,50 kr/st

9895773_1 Ärtpåse 12 st/förp: 115 kr/förpackning

9890724_1Jongleringsbollar 7cm 3 st/förp: 26,50 kr/förpackning

Hoppas att detta inspirerade er till en härlig föreställning!

IMG_6006