Egen härd…

Flera av mina äldre kvinnliga släktingar, de flesta numera bortgångna, var skickliga i handarbete. De stickade för husbehov (ullsockor nöttes snabbt och fötterna var många), virkade sängöverkast och dukar och de broderade korsstygn och fritt broderi. Min faster lantbrukarhustrun broderade bonader. Många bonader med ordspråk hann hon med mellan mjölkningarna och allt annat hushållsarbete. Klassikern Egen härd är guld värd är den jag minns bäst. Vad en härd var tror jag inte att jag som barn förstod, och även om jag gjort det, så hade jag nog behövt få den överförda betydelsen av ordspråket förklarad för mig. Vaddå eldstad? Guld värd?

hands-675899_1280

 

Den egna härden, det vill säga hemmet, platsen på jorden som man kan kalla sin, är en mänsklig rättighet. Att ha någonstans att bo, om än på enklaste sätt, är ett grundläggande behov för människor. En egen härd ger oss trygghet och stabilitet: en fast punkt i tillvaron, dit vi kan dra oss tillbaka. I hemmet kan vi vara oss själva och vi kan finna nöje och tillfredsställelse i att hålla vårt hem rent och prydligt. Det egna hemmet är också ett ansvar. Det kan också vara en källa till stolthet och kreativitet. I arbetslivet finns emellertid krafter som verkar för ökade flexibilitet; alltfler hipstrar arbetar med kontoret på fickan, alltså i telefonen, och arbetsgivares intresse för aktivitetsbaserade flexkontor, där ingen anställd har sin egen fasta plats förefaller bli vanligare. I detta blogginlägg är emellertid tesen den motsatta: Ge alla lärare som vill en egen härd! Den är – ta mig tusan – guld värd!

När jag började mitt lärarvärv på högstadiet för snart trettio år sedan hade lärare i allmänna ämnen varsitt litet skrivbord i arbetsrum som delades med sex-åtta kolleger. Ovanför skrivbordet fanns en hylla, där de böcker som användes dagligen stod. All bredvidläsningslitteratur, de flesta pärmar, ordböcker med mera förvarades hemma. Vi hade ingen telefon i arbetsrummen utan det fanns en gemensam för alla ändamål i lärarrummet, den lokal som numera oftast benämns personalrummet. Datorn? Skrivaren? Nej, dessa existerade ännu inte. Däremot hade jag en elektrisk skrivmaskin hemma, på vilken jag bland annat skrev mina prov. Lärares 35-timmars veckor var inte uppfunna utan lärare förväntades göra för- och efterarbete hemma. När vi befann oss i skolan bestod tiden främst av lektioner; vi ilade på femminutersraster mellan olika klassrum; vi bar böcker och annat material mellan salarna och ämnesinstitutionerna. Facklärare, som lärare i estetiskt-praktiska ämnen kallades på den tiden, hade ofta turen att ha en egen lektionssal tillika ämnesinstitution, där de kunde känna sig lite mer hemma och fick vara ensamma mellan lektionerna om de så önskade . För lärare av alla kategorier stod ämnet i centrum för lärargärningen. Något år innan jag lämnade grundskolan för gymnasiet började vi med hemklassrum för eleverna. Lärarna fortsatte på samma sätt som tidigare.

Man hade kunnat tro att nittiotalets gymnasieskola erbjöd bättre arbetsmiljö för lärare, men arbetsrummet visade sig vara väldigt likt det jag lämnade på högstadiet. Nu fanns dock en fast telefon på rummet att dela på och ovanför skrivbordet hade jag numera två hyllor. Tydligen ansågs det räcka, för nu fanns vissa skolledare som väntade sig att lärare skulle tillbringa många timmar, gärna trettiofem, på arbetsplatsen, men rymligare och mer ändamålsenliga arbetsrum fick inte lärarna. Springandet och stressen att hinna till klassrum i olika delar av en stor skola minskade inte, tvärtom. När jag tänker tillbaka känns det som om mitt nittiotal i skolan tillbringades på väg mellan Fordonsprogrammets och naturvetarnas korridorer – i varsin ände av skolbyggnaden. Tur att jag hade slutat röka: det hade jag aldrig hunnit med.

Tanken att något annat var möjligt än detta evinnerliga rännande slog mig aldrig. För visst var det självklart att elevernas arbetsmiljöbehov gick före mina? Förstås, för vi införde ju hemklassrum för dem även i gymnasiet. I en stor skola som min medförde det att många elever kunde vistas stor del av tiden i skolan på ett begränsat område; tryggt kanske, men inte särskilt bra för interaktion och samvaro mellan elever från olika program.

I mitt nuvarande arbetsrum, ett gammalt elevgrupprum med bristfällig ljudisolering, har vi vistats sex personer under många år. Utrymmet vi förfogar över kan inte inrymma trivselytor av något slag, men just vi (som ingår i NA-programmets arbetslag) har förmånen att sedan gammalt förfoga över två hela korridorer med bra biytor (tack vare mycket stora NO-ämnesinstitutioner – skolan byggdes på åttiotalet då ämnena var centrala), som eget pentry och matplats. Vi har också ett eget fikarum. Jag som är humanist har emellertid långt till mina ämnesdomäner, och en av följderna av programskolan för mig är alltså att samverkan med ämneskolleger rent logistiskt påverkas negativt.

Sedan några år har jag funderat över hur mitt personliga mående har påverkats av att inte på riktigt känna att här hör jag hemma – rent fysiskt på min arbetsplats. Massor av tjänsteår men aldrig en egen härd… På Twitter där jag är aktiv fick jag kontakter med lärare på högre stadier som faktiskt hade egna klassrum och ämnesklassrum. Att som ämneslärare få en egen sal var faktiskt inte omöjligt! Under ett läsår arbetade jag som resurslärare åt en annan lärare som både har eget arbetsrum (endast något mindre än mitt som jag delar med flera) och eget klassrum! Jag insåg att det verkligen var tänkbart även på min skola. Jag såg nya pedagogiska möjligheter öppna sig!

Under min utbildning till SVA-lärare som jag nyligen slutförde läste och diskuterade vi hur skolans lokaler kan främja samverkan och lärande för andraspråkselever. Kolleger visade i sociala medier exempel på hur klassrummens väggar kunde användas för stöttning bland annat genom att planscher, kartor, elevarbeten och annat fanns synliga, men också möjliggjorde att de flerspråkiga elevernas språk och kulturer kunde lyftas fram visuellt. Jag såg fina exempel på hur whiteboarden kunde användas för lektionsstruktur på ett sätt som är svårgörligt när ämnesläraren skall byta klassrum på fem minuter. Så ville jag också ha det!

Vår schemaläggare lyckades! Detta läsår har jag ett eget klassrum: litet och med gamla möbler (som eleverna tycker är hårda) men likvärdigt utrustat som andra salar. Det ligger vackert till med grönområden utanför fönstren utan störande insyn (eller utsyn). Jag har fått plats för en boksnurra där eleverna kan hitta läsvärda romaner och bredvidläsningsböcker, som bibliotekarien byter ut vid behov. Böcker får på så sätt en mer central plats i verksamheten. Jag har skåp där jag kan förvara eget material och elevmaterial. Och väggarna har vi tillsammans börjat fylla med pedagogiskt material och elevarbeten. Just nu arbetar några av eleverna i årskurs 1 med en stor plansch där deras språk och namn finns representerade, skrivna med respektive språks skriftsystem. Det finns många språk i gruppen: ryska, somaliska, azerbajdzjandska, dari, tigrinja, franska, portugisiska, arabiska med flera. I årskurs 3 förbereder vi att hänga upp elevernas skriftliga porträtt av författare från deras hemländer eller språkområden. Själv producerar jag Canva-planscher som kan fungera stöttande för andraspråkseleverna. Vad jag tillsammans med SVA-elever från skolans samtliga studieförberedande program alltså håller på att konkretisera är ett ämnesrum för svenska som andraspråk, tillika ett arbetsrum för mig. Jag känner en ny arbetslust och pedagogisk inspiration över att ordna bänkarna som passar för kommande lektion; jag hinner förbereda instruktioner på tavlan före lektionspassen vilket ger snabb lektionsstart och tydlighet för eleverna; därtill känner jag glädje och stolthet över att få chansen att själv påverka vår arbetsmiljö, om än med liten budget. Jag som egentligen aldrig särskilt brytt mig om utseendet på skolans inventarier tycker plötsligt att det är fint med gardiner och jag upptäcker att jag går och rättar till dem då och då.

Jonas Linderoth berättar i Lärarens återkomst (länken går till debattartikeln), den pedagogiska bok som debatteras mest just nu – läs den – om hur de konstruktivistiskt influerade reformerna under nittiotalet kommit att påverka skolans väsen på skilda plan. En av förändringarna han resonerar kring är hur skolämnena kommit i skymundan för arbetslagsarbete och tematiskt ämnesöverskridande arbete. Han skriver:

Meningsfull interaktion i en grupp sker ofta kring det som man har gemensamt. (—) I ett arbetslag som samlar lärare med väldigt skilda ämnen saknas ett gemensamt kunskapsfält. Det man delar är sina erfarenheter av eleverna. Deras trivsel och sociala aspekter av deras liv blir kollegernas minsta gemensamma nämnare som tillåter dem att ha en meningsfull kommunikation. Det betyder att ämnesinnehållet inte alltid får en naturlig plats i lärarens vardag. Skolan blir social omsorg med pedagogiska förtecken i stället för att vara pedagogisk omsorg med sociala förtecken.

Mitt klassrum blir nu ett ämnesrum men också en hemvist för mig vilket ger mig arbetsro och stimulans. Äntligen – en egen härd! En bonus är om det blir ett klassrum som av eleverna uppfattas som en lugn plats för undervisning. Men till detta bidrar bara något lite miljön: det är vad vi gör i klassrummet som kan göra skillnad för elevernas lärande.

img_4942

Medeltidsprojekt

Jag har arbetat på Internationella Engelska skolan i Falun de två senaste åren. Sista projektet innan sommarlovet var att arbeta med medeltiden i min årskurs 4. Jag tog fram den arbetsplan jag gjorde då jag hade min VFU för mycket länge sedan på Högalidskolan i Stockholm.

Jag älskar att arbeta i temaform och ämnet SO är mycket tacksamt eftersom man enkelt kan inkludera en mängd olika ämnen. I medeltidstemat fick jag in historia, svenska, IT-kunskap, drama och bild men även musik kom in på ett litet hörn.

Eleverna delades ganska raskt in i fyra grupper – adel, präster, borgare och bönder. Det blev två grupper till varje stånd eftersom klassen bestod av 31 elever och grupperna inte fick bli för stora. Så vi hade en grupp som hette Adel 1 och en som hette Adel 2 o.s.v.

Eleverna arbetade i sina grupper. De fick läsa de sidor som handlade om just deras stånd och tillsammans försökte de att göra en sammanfattning. Detta var svårt för fyrorna. Många visste inte riktig vad en sammanfattning är så det fick vi gå igenom.

Näst steg var att göra frågor och tillverka en Kahoot – något som är mycket uppskattat bland eleverna. Då kom nästa utmaning – att göra frågor med olika svarsalternativ men det gick det med.

Nu skulle eleverna göra en presentation om sin karaktär. Varje grupp kunde välja mellan olika karaktärer som kunde tillhöra just deras stånd. Bönderna kunde exempelvis ha en piga, en dräng, en bondhustru eller en fri bonde. De fick rita sin karaktär och sedan skriva kort om hur hen bodde, hur familjen såg ut, vilken sysselsättning hen hade etc.

Karaktären skulle sedan skriva exempelvis ett brev där det skulle framgå datum (någon gång under medeltiden), plats och vad som kunde tänkas finnas i detta brev som ”skrevs av en piga”. Karaktärens liv skulle återspeglas i brevet. Här gällde det att eleverna tänkte till och att språket passade till ett medeltida brev. Vi gick igenom gammelsvenska uttryck och stavning.

Efter att eleverna hade läst, skrivit och arbetat med datorerna så blev det dags att göra ett besök i bildsalen. Där fick eleverna tillverka ”pergament” genom att måla ritpapper med starkt tevatten och skrynkla ihop papperet och hänga det på tork. När pergamenten var torra fick jag stryka alla papper en och en med styrkjärn för att få dem så platta som möjligt – det tog sin lilla tid vill jag lova. Nästa dag gick vi ut på skolgården och jag stod på knä och brände deras pergament i hörnen eller gjorde brännhål. Nu började papperen se riktigt äkta ut. Eleverna njöt av att ha lektioner på olika ställen i skolan och att vara både ute och inne. Många elever stod och satt lite utspridda på skolgården och skrev på sina brända pergament. Det blev dagboksanteckningar, brev, skattkartor eller testamenten.June 2016 026  June 2016 024

Slutligen var det dramatiseringen. Det roligaste av allt. Jag har mängder av historiska kläder som jag och min mamma har sytt och samlat på oss genom åren och dessa kom nu till användning. En del elever hade egna kläder men de flesta fick låna. Grupperna skulle fortsätta att ha sina karaktärer sedan tidigare men nu skulle de ingå i ett drama. Uppvisningen fick högst ta 5-10 minuter – det var det enda jag sa åt grupperna sedan fick de fria händer. Grupperna övade och de flesta kom på idéer direkt medan några fastnade eller fick lite problem men till slut fick alla ihop riktigt bra spel. På en dubbellektion hade alla grupper uppspelning för varandra och det var så lyckat. Vilka fantastiska förmågor det finns bland barnen! Här visades deras kunskaper upp om medeltiden på ett annorlunda sätt. I deras repliker fanns allt det som var speciellt för just deras karaktär och deras stånd. I prästgruppen fick de begrava en nunna som dött i pesten, i bondgruppen var man orolig för att fogden skulle komma och begära in tionden. I en adelsgrupp bråkade två kungar om makten och i en borgargrupp seglade en tysk köpman över till Stockholm för att köpa ett ovanligt smidesföremål.

Veckan därefter hade skolan något som heter Spring Exhibition när alla föräldrar, syskon och släktingar bjuds in till ett öppet hus och elevernas alster visas upp i korridorer och klassrum. Min klass satte upp sina sammanfattningar, karaktärsbeskrivningar och pergament. Barnen gick klädda i sina medeltida kläder och medeltida musik kunde höras i bakgrunden. Några grupper valde att visa upp sitt drama för allmänheten men en del vågade inte riktigt – det var frivilligt.

Summa sumarum så kan jag säga att det var många intensiva lektioner under några vårveckor som blev fyllda med glädje, fantasi och hårt arbete. Jag vet att mina elever kommer att ha med sig dessa veckor i sina hjärtan och de kan en hel del om medeltiden. Min nästa utmaning är nu att försöka göra liknande projekt i mina andra ämnen – engelska och SVA.

Ha en skön sommar!
/Anna Walsh

Arbetsplan del 1
Arbetsplan del 2
Medeltidsprov

Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling

En bra lektion

Dagens inlägg skrivs av Fredrik Sandström, lärare i Arboga och ansvarig för webbplatsen Lektionsbanken där lärare inspirerar lärare med goda lektionsidéer.

Idag prioriterar vi lärare i den dagliga verksamheten många andra saker än undervisning. Undervisning kommer ofta på tredje, fjärde och ibland till och med på femte plats. Inga andra än vi lärare kan vrida fokus mot det som är viktigt. Frågan är vem som anser att vissa saker ”måste” göras, på vilket sätt och i vilken omfattning? Vad innebär det att sätta undervisning först och vilka konsekvenser får det? Det är inte lätt att prioritera, men jag tror att vi lärare måste våga visa elever, vårdnadshavare, beslutsfattare, allmänhet och inte minst oss själva vad som är skolans kärna i både ord och handling. Lärande. Undervisning. Lektionen. En bra lektion. Som följs av ännu fler bra lektioner.

Det äger rum möten i klassrummet, varje dag, varje lektion. Möten mellan läraren, eleven och lektionens innehåll. Jag har valt att fokusera dagens inlägg på det läraren just nu kan utveckla i sin vardag, nämligen just dessa möten. Med ganska små medel kan läraren förändra undervisningen så att kvaliteten höjs och därmed ge eleverna förutsättningar att lära sig mer. Det häftiga med att reflektera på lektionsnivå är att varje beståndsdel går att utveckla och variera hur mycket som helst. Att ge sig på att beskriva lektionens komplexitet i ett enda inlägg låter sig kanske inte göras, men jag gör ändå ett försök med några av lektionens oändligt många beståndsdelar genom att ställa ett antal frågor och berätta hur jag tänker om min egen undervisning.
triangeln

LEKTIONENS SYFTE

En bra lektionen har ett bestämt syfte där fokus snarare ligger på lärande än görande. Redan i planeringsstadiet finns det därför hur mycket som helst att göra genom att försöka besvara en rad frågor. Vad ska eleverna lära sig? Genom vad? Hur ska eleverna visa att de kan? När vet jag att eleverna kan? Hur identifierar jag kritiska moment och vilket stöd i undervisningen ska ges för att eleverna ska komma förbi eventuella hinder och vidare i sitt lärande? Hur ska kunskapen transformeras? Vad ska kunskapen användas till?

SPRÅKUTVECKLING

Ämnesspråk är nyckeln till elevers kunskapsutveckling i olika ämnen och därför en viktig fråga för alla lärare. Skolverket

Eleverna omges av text i alla ämnen. Jag måste förbereda mig noggrant inför varje lektion genom att läsa texter, analysera bilder och filmklipp, samt skapa frågor av olika karaktär; språkliga och innehållsmässiga, snabba och djuptänkande, kopplade till eleven, andra texter och omvärlden. Undervisningen ska äga rum i en rik kontext, vilket innebär att jag måste leta reda på material som underlättar när eleverna ska göra kopplingar och som bidrar till vidgat lärande. Att eleverna ser saker ur nya perspektiv. Får aha-upplevelser.

Före-under-efter-läsning-aktiviteter och Läsförståelsestrategier är två strategier som jag använder vid planeringen. Det finns en mängd andra metoder och språkliga övningar i varierad omfattning som går att genomföra till alla typer av texter. Några av dem kan du läsa mer om i inlägget om Ture Sventon – en språkgodisaffär.

INLEDNING OCH SAMMANHANG

Ämesspråk är nyckeln /…/ Det innefattar att i både tal och skrift uttrycka och tolka begrepp, fakta och centrala tankegångar men också de känslor och åsikter som ämnet väcker. Skolverket

Om eleverna möter en text eller ett arbetsområde utan att hjärnan och/eller hjärtat är i ”påkopplat” läge händer väldigt lite. Med ganska små medel kan läraren hitta elevernas on-knapp, till exempel med en bildpromenad, omslagsanalys, ordlek eller ett filmklipp som berör. Inledningen som sätter in lärandet i ett sammanhang är extremt viktig. På några få sekunder avgörs om eleverna är med… eller inte. Om läraren får jobba i med- eller motvind. Jag försöker hitta ingångar som engagerar eleverna. Undervisningen ska beröra och kännas angelägen. Här ett exempel med en låttext som möter sångaren som möter sin publik som blir ett annat möte med våra elever som till sist möter texten vi ska läsa (Möss och människor).

ATT LÄRA TILLSAMMANS

Eleven lär sig bäst tillsammans med andra och rummet måste därför inbjuda till samarbete. Aktiviteterna ska kunna genomföras enskilt, parvis och i helklass. Hur utformar jag det fysiska rummet så att det i så stor utsträckning som möjligt svarar upp mot dessa krav? Det ska finns stöd i undervisningen så att alla har möjlighet att lyckas och samtidigt ska alla elever utmanas. Hur kan jag designa undervisningen digitalt så att detta uppfylls? Elevernas texter publiceras och används i undervisningen (som samtalsunderlag, exempel och förebilder). Vi använder snabba och enkla lösningar, till exempel Padlets eller andra öppna resurser så att eleverna enkelt kan ta del av dem. Respons ges varje vecka på utvalda delar, antingen språkliga eller innehållsmässiga och självvärdering, kamratrespons och muntlig återkoppling varvas.

LEKTIONENS  INNEHÅLL OCH STRUKTUR

Aktiviteterna under lektionen måste svara upp mot syftet. Det ska råda balans mellan olika aktiviteter (läsa, skriva, tänka, lyssna och tala). Innehållet ska kännas angeläget och ämnena ligga nära elevernas vardag. Individuella uppgifter är snarare korta än långa och avgränsade med tydligt syfte (inom ramen för en lektion, eller två ibland). Generellt lär vi enligt cirkelmodellens tankar och struktur. Modellande. Berätta och visa hur jag tänker/gör när jag läser och skriver. Gemensamma övningar, upptäckande och diskuterande för att gradvis övergå till mer parvisa och enskilda uppgifter. Lektionen avslutas med att synliggöra lektionens syfte och syfta framåt till nästa lektion (som därefter kommer att kroka i den förra).

MENINGSFULLT LÄRANDE – INGET ANNAT

Eleverna går i skolan för att lära sig. Här ett exempel där eleven utför en mängd handlingar samtidigt som the switch is on. En omslagsbild till en berättelse ska skapas. Rätt färg på texten, typsnitt, storlek och placering – allt ska passa! Ingen matris i världen kan uttrycka det tänkande och lärande som eleven befinner sig i. Jag lyckades dock fånga 15 sekunder med mobilen:

Att få vara med om sådana ögonblick är en absolut höjdare. Det är det förmodligen för eleven också. Att få gå i skolan och känna att man lär sig något, får nya insikter eller blir utmanad. En bra lektion helt enkelt. Och bra lektioner borde det väl vara varje dag i skolan, eller hur?

fredrikarboga.wordpress.com skriver jag om egna erfarenheter och på www.lektionsbanken.se samlas andra lärares goda lektionsidéer.

Fredrik Sandström, förstelärare i Arboga, undervisar i svenska åk 7-9.

Lärarjävlar! Eller ofelbara?

4 jan. 2016 02-15-09Ursäkta titeln, men den fastnade. Antagligen delvis på grund av att mitt inlägg ”Föräldrar från helvetet” som fick en del mer eller mindre medvetna misstolkningar, men också väckte en del välbehövlig diskussion om en sällsynt men dock förekommande företeelse som har förmåga att suga musten ur vilket lärarskap som helst. Precis som när man har kollegor som inte fungerar som goda ledare för varje unge. Precis som stöttande föräldrar, kollegor, skolledning och inte minst elever ger det vingar.

IMG_1029När lärarjobbet är bra, då är det helt fantastiskt. När stjärnglans tänds i en unges ögon och hen går från ”jag kan/vill/vågar inte” till ”jag fixar och kan det här!” då vet man att man har valt rätt.

Läraryrket är ju faktiskt möjligheternas yrke! Ett yrke som ger oss chansen – men också utmaningen – att försöka nå varje unge. Vi måste förstås börja där eleven de facto befinner sig, göra vad vi kan för att skapa en miljö där hen vill vara – och sedan vara med och föra den mot nya platser där den inte visste att den ville vara. Det är vare sig kärnfysik eller magi, men det kräver sitt engagemang. Liksom mängder av professionella beslut på vägen. Det är ju sällan så att vi bara möter en elev i taget och läroplanen har entydiga och enkelriktade mål…

Ska mitt fokus just nu ligga hos Kim eller hos Mika? Vad är bästa respons på det som sker? Hur nyttjar jag min begränsade tid och mitt fokus bäst?

Det är så att dessa hundratals beslut – ofta tagna under stor tidspress och med olika kolliderande mål och syften – inte alltid blir rätt. Särskilt inte om man granskar dem utifrån och i efterhand. Det finns förstås gränser för hur fel det får bli, men

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting.

– och det är verkligen inte rätt.

IMG_0414När det blir fel tänker jag det viktigaste är att man står för det,  ser till att lära sig något av det och inte försöker göra samma fel igen (det finns ju oändligt många misstag att upptäcka!). Ansvar behöver ligga i rätt knä! Detta gäller förstås både liten och stor, i skolans värld och utanför:

Det är OK att göra fel, vi lär oss av det.

Jag är faktiskt övertygad om att barn och unga tjänar på att omges av lärare som är mänskliga – och vågar stå för att de är det. Om det vore så att det fanns lärare som vore ofelbara vore det sannerligen nte lätt att förebilda in till det läroplanen faktiskt anger:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Mitt regeringsuppdrag saxat direkt från nu läroplanen 

IMG_0760Jag påstår även att lärares yrkesetik kan ge gott stöd för tanke och handling. Inte så att den heller gör lärare ofelbara, utan snarare är ett verktyg för att resonera tillsammans såväl förebyggande som när – inte om – konflikter av etisk innebörd uppstår inom skolans värld.

Utöver skollag, läroplan och lärares yrkesetik tänker jag att nedanstående kan vara en grund för tillvaron tillsammans:

  • Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.
  • Varje människa ansvarar för sina handlingar.
  • Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar. Men det finns egentligen väldigt få onda människor, än mindre några onda barn. Lärarjävlar existerar, men de är väldigt få. Sedan några år har vi ett system för att faktiskt sålla bort dem: lärarlegitimation. God lärarsed är dock något vi skapar tillsammans!

/Magnus Blixt, leg lär Glömstaskolan, föreläsare, författare, far och mycket mer än så!

 

Första året som lärare

Idag, den 7 januari har jag arbetat som lärare i ett år.
Ett fantastiskt år med många utmaningar, lärande och massor av glädje.

Jag tog över min klass andra terminen i årskurs ett. Första delen av terminen blev jag ständigt jämförd med den förre läraren, med kommentarer som -Så gjorde inte hen, osv.
Bristen på arbetsro var en av de största utmaningarna i min klass och en källa till oro bland föräldrarna i klassen. Vi hade flera oroliga föräldrar på besök under första delen av vårterminen. För att få arbetsro i klassrummet krävs det att eleverna är trygga med både varandra och med sin lärare så det var den första biten vi arbetade med. Vi pratade mycket om hur eleverna ville att det skulle vara i klassen, ljudnivå, arbetsformer, hur en bra kamrat ska vara och hur en bra lärare ska vara. När halva första terminen gått och vi bytt fritidspedagog två gånger fick jag en ny kollega som skulle vara på halvtid hos oss resten av terminen. Min nya kollega var lärare, det innebar att även om jag fortsatte att ha huvudansvaret för planeringen av arbetsområdena och lektionerna, så behövde jag inte genomföra allt själv, utan kunde överlämna en del av genomförandet till min kollega. Tack vare det kunde jag ägna tid åt att bygga upp fungerande relationer med mina elever, speciellt de elever som hade svårt att acceptera mig som sin nya lärare. Med fördjupade relationer kommer tilltro och det skapar trygghet i klassrummet. I ett tryggt klassrum ökar såväl lärandet som motivationen och arbetsglädjen. Efter en halv termin hade vi skapat en relation som gjorde att det blev, – Så här gör vi.

Föräldrarna var avvaktande i början, tills de till slut kände sig trygga med att arbetet med arbetsro mm fortskred och gav resultat. När terminen närmade sig sitt slut var såväl föräldrar som elever nöjda (även jag) och kände tillförsikt inför höstterminen.
Inför höstterminen byte vi klassrum och eleverna fick fritids i samma lokaler som vi har vår undervisning. De blev snabbt förtjusta i de nya lokalerna som gav oss möjlighet att dela upp oss mer och vi fick också en ny ”fritidspedagog” i klassen som eleverna snabbt kände sig trygga med. Det visade sig omgående att arbetet med arbetsro och ett tryggt klassrumsklimat gett resultat. Ljudnivån sjönk, arbetsron var påtaglig och glädjen i lärandet blev tydligt. Det enträgna arbetet med lästräning från föregående termin hade gett ökat läsflyt och ökad läslust. Matematiken var plötsligt mer spännande och även skrivarbetet flöt på med en glädje som inte fanns terminen innan. Arbetet med att vara lärresurser för varandra var ganska nytt för eleverna och det lyfte vi fram och arbetade mycket med nu. I början var det inte så populärt att dela med sig av sitt kunnande men efter hand växte en stolthet, i att kunna, fram och då delade alla med sig till varandra. Vi avslutade höstterminen med julpyssel och där bevisade eleverna verkligen att de gärna ville vara lärresurser för varandra både i det praktiska arbetet med pysslet men också när kompisarna ville dela med sig av sina texter och bilder. De gav varandra konstruktiv kritik och hyllade varandra för de framsteg de gjort.

Att vara ny lärare är en stor utmaning, att gå från teoretiska kunskaper till det praktiskt utförande.
Under min första termin som lärare handlade samtalen, på sociala medier och i andra sammanhang, ofta om lärares förmåga att åstadkomma arbetsro i klassrummet, och det betonades att ansvaret ligger på läraren. Mellan raderna kunde man läsa att om det är oroligt i klassen är det du som lärare som har misslyckats och du är ingen bra lärare. Det fick mig flera gånger att tvivla på mig själv som lärare, inte på valet att arbeta som lärare men på min förmåga att vara en bra lärare som klarar av att skapa ett tryggt klassrumsklimat. Med hjälp av specialpedagogens, kollegors och rektors yttre stöd och den fördjupade relationen med klassen försvann tvivlet till slut. Att vara en bra lärare är inget man lär sig på lärarutbildningen det är ett ständigt pågående arbete tillsammans med eleverna, kollegorna och rektorn i kombination med egna reflektioner och lärande via litteratur, samtal med kollegor och ständigt sökande av fördjupad kunskap.

Nu ser jag med spänning fram emot vårterminen 2016 och alla utmaningar och allt lärande tillsammans med mina elever. Arbetet med lästräning fortsätter, i matematiken är det dags för multiplikation och geometri, inom So och No ämnena ska vi arbeta med rymden och allt detta och mycket mer väver vi ihop med hjälp av Sv när vi skriver, läser, formulerar, resonerar, analyserar mm.läsbok av elev