Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Annonser

Matematik-dag

Jag har i år varit lärare i 10 år, blev av en slump på senare år, men som en nyligen sa på en intervju ”du brinner verkligen för detta”. Vet inte om jag brinner för yrket men jag älskar utmaningar och att vara lärare är en utmaning varje dag. Jag är matematik, no och teknik-lärare. It-ansvarig och utvecklingsledare och sen några veckor teknik-stipendiat. Jag jobbar på en F-6 skola i Norrköping. Mitt inlägg kommer handla om lärande utomhus, elever i samspel med varandra, när de äldre handleder de yngre och matematiken är i fokus.

När vi skrev vår handlingsplan i matematik bestämde vi att en dag under våren skulle vi ha en mattedag för hela skolan. Sagt och gjort, vi träffades i april och diskuterade vad syftet med dagen var, lite olika åsikter. Jag som har 4-6 i matematik ansåg att kommunicera, resonera matematik var det väsentliga inte svårighetsgraden. Vi valde två nivåer till varje station, en för F-årskurs 2 och en för årskurs 3-4. Skolan ca 350 elever delades upp där årskurs 5-6 blev de som skulle hålla i de 9 stationerna och F-4 skulle genomföra stationerna. Varje station skulle vara 15 minuter och ta emot 4 grupper samtidigt. En hel del logistik för att genomföra detta. ca 350 elever skulle förflytta sig på 9 stationer över hela skolgården, mellan 8.15-11.00 med rast mellan på em hade vi matte inomhus och då var det bland annat begreppsbingo.

Idag var då mattedagen. Stationerna som skapats av både elever och lärare var:

  1. Vikt: först gissa och uppskatta olika vikter, sen väga, som stenar och grus.
  2. Längd: uppskatta olika längder och sen mäta, som pinnar, snören och remsor.
  3. Volym: para ihop olika lappar med till exempel 1 dl, 7 krm med rätt burk med en färgad vätska i.
  4. Tid: springa en bana på tid och sen försöka springa samma bana lika fort en gång till.
  5. Bygga pussel: bilder och skapa figurer av Tangram.
  6. Tallinjen: placera ut olika tal i rätt ordning.
  7. Problemlösning: uppgifter att lösa med laborativt material.
  8.  Geometriska figurer: forma dem med twistband.
  9. Geometriska figurer: formade med kroppen.mattedag

Den här dagen engagerade hela skolan, både elever och vuxna och 15 minuter kan kännas kort, men ibland gick det fort och då löste årskurs 5-6 eleverna det med att hitta på nya matte-uppdrag. En hel del planering för att genomföra denna dag, men nu har vi en grund som vi kan använda och detta kommer bli ett årligt återkommande inslag på vår skola. Både elever och vuxna nöjda och glada. En fröjd att som en av de ansvariga matematiklärarna gå runt och se hur alla tog sig an matteuppgifterna och löste dem på bästa sätt. Kreativitet, problemlösning, logiskt tänkande, samarbete och lärande på en och samma gång. Till mig som matematiklärare ger det en massa energi.

Fick frågan varför har inte alla ämnen en dag per år. Ja varför inte, i höst har vi en teknikdag och efter det vår återkommande kemidag, men det finns ju några ämnen till 🙂

Var utspelade sig detta, jo på Skarphagsskolan i Norrköping.
Blogg: http://skarphagsskolan.blogspot.se/

Jag som skriver är Camilla Segervall.
Sociala medier:
Twitter @camjohseg1, Linkedin Camilla Segervall och Instagram @camjohseg

 

 

 

Vi lär oss – tillsammans

“Varför ville du bli lärare?”

Den frågan fick jag av en av mina elever förra veckan och det fick mig att börja reflektera på deras framtid.

Vilka kompetenser kommer att behövas i framtiden? Hur motiverar jag eleverna att sträva efter dessa? Hur får jag eleverna att äga sin egen kunskapsutveckling? Hur får jag eleverna att känna att skolan är meningsfull?

Skolans mål är att varje elev: “Tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö. Successivt utövar ett allt större inflytande över sin utbildning och det inre arbetet i skolan.“ Lgr11

Jag utgår från att mina elever kan och vill ta ett personligt ansvar för sin egen inlärning och för sitt arbete i skolan. Jag arbetar därför dagligen för att få elever som löser problem, kommunicerar, samarbetar, är kreativa och tar eget ansvar. Jag har tillsammans med eleverna byggt en tydlig struktur och kärleksfull relation. Vi har skapat förutsättningar tillsammans och eleverna har varit medvetna om varför vi övar olika förmågor och kunskaper. De har även varit med och haft inflytande i planeringen samt undervisningen.

Jag vågar att gå utanför min egen comfort zone för att utvecklas tillsammans med eleverna. Jag vill att mina elever ska vara modiga och våga misslyckas, och det är något vi gör tillsammans. Jag försöker låta glädje vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Jag menar att elever som får känna att de lyckas, var och en utifrån sina förutsättningar, blir motiverade. Men för att lyckas behöver eleverna veta hur de ska lyckas.

Skolans mål är att varje elev: “Utvecklar ett allt större ansvar för sina studier och utvecklar förmågan att bedöma sina resultat och ställa egen och andras bedömning i relation till de egna arbetsprestationer och förutsättningarna.” Lgr11

Mina elever bloggar/dokumenterar vad vi arbetar med i skolan för att synliggöra sitt egna lärande. De utvärderar sina egna förmågor/kunskaper och bedömer sig själva i matriser. De är lärresureser till varandra och håller i sina egna utvecklingssamtal. Mina elever tar eget ansvar för sina studier och de vet vad de kan och vad de ska utveckla och tillsammans arbetar vi för att de ska äga sitt eget lärande!

Eleverna började skolan tillsammans med mig och nästa år börjar de i årskurs 4. Förhoppningsvis kommer de att fortsätta att utvecklas och ta ansvar för sitt lärande. Det är den största anledningen till att jag blev lärare; att inspirera barn till ett fortsatt lärande och att få se dem lyckas!

Vi lär av varandra

Ella Andersson  – @Ellandersson

ellenor.andersson@falun.se

Skolan är som vilket lag som helst

Som sportfåne och idrottsintresserad är det lätt att dra paralleller mellan idrott och arbete, i detta fall lagidrott och skolan. Som idrottare har jag inte haft stora framgångar, men framgångar som jag är nöjd med. Hur har det kommit sig att jag lyckats med det inom idrotten?

För mig och de flesta andra handlar det om bra lagkamrater och bra tränare som tror på det jag gör och försöker utveckla mig. Individuellt handlar det om att vilja bli bättre för att komma vidare, för vem kan lära sig att skjuta mål om man inte vill skjuta mål?

När man tänker på detta och man går till jobbet kommer tankarna direkt in i personalrummet. Det kan vara ett arbetslag (vilket lag som helst) eller det kan vara en grupp människor som spretar åt olika håll men trots detta ska jobba mot samma mål. Vilket lag kommer att komma längst? Laget med individer som kör sig sitt eget race eller de som ser laget före jaget?

Det jag har erfarenheten av inom idrott och arbete är att ser man laget före jaget så utvecklar man hela laget och med det utvecklar man även sig själv. Man för diskussioner man delger varandra olika saker och det utvecklar alla på ett mycket positivt sätt. Jag gillar verkligen möjligheten att få bolla idéer och tankar med människor oavsett om man har liknande idéer eller väldigt skilda tankar. Att finnas som stöd till varandra och låta varandra tänka och skapa fritt för att sedan tillsammans skapa saker gör inte bara arbetet lättare utan även roligare. Det är någonting som jag försöker leva efter, kan jag hjälpa någon eller ta hjälp av någon så växer vi båda!

När det gäller klassrummet tycker jag det verkligen passar att tänka in i t,ex ett fotbollslag.

Vi har en tränare och vi har spelare. En tränare kan inte göra jobbet åt spelarna, men de har en viktig del i spelarnas möjligheter att prestera och att utvecklas både i träning och i match.

När man kopplar detta till skolan och till klassrummet så är man som lärare helt enkelt tränare och eleverna är våra spelare.

Man behöver som ledare/tränare/lärare vara pedagogisk för att ge eleverna möjligheter, man ska bevaka deras intressen samtidigt som man behöver hitta vägar för att nå eleverna och att de får träna på det som är viktigt för att lyckas. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleverna eftersom att det är den som ska göra jobbet, jag finns där som stöd och hjälp för att de ska lyckas. Jag kan komma med förslag på hur man kan göra men det är fortfarande dem ska utföra arbetet. Därför ska inte vi ge svaren och lösningarna utan vi ska ge eleverna möjligheten att hitta svaren och lösningarna. För mig som är både ledare och spelare i olika idrotter på min fritid anser jag att denna koppling är lätt att göra.

Doha_Stadium-

Hur kommer det sig att Zlatan har blivit en av världens bästa fotbollsspelare?

Det beror på att han ville bli bäst, att han tränar hårt och mycket, att han haft bra lagkamrater och att han har haft ledare som tror på honom. Utan något av detta hade han aldrig blivit en av världens bästa.

Men behöver alla elever arbeta för att bli världens bästa?

Absolut inte, men alla måste få möjligheten att utvecklas så mycket som möjligt och för att det ska lyckas behöver eleven ha stöd från en bra lärare som ger eleverna möjligheterna att vara kreativ eller få möjligheten att vara sig själv för att utvecklas till världens bästa version av sig själv!

Det har jag som mål idag och i morgon och det tror jag även du har! Tillsammans på skolan, eller tillsammans på olika sätt tror jag att vi kan lyfta elever och skolan om vi vill!

 

Jimmie Nordberg
Lucksta skola i Sundsvalls kommun

https://jimmienordberg.wordpress.com/
Twitter: @jimmienordberg

En ”stoppdag” är en bra dag!

 

stop-sign-37020_960_720En stoppdag på Liljeborgsskolan i Trelleborg.

 

 

Under läsåret arrangerar vi på skolan några  “stoppdagar”. Syften med dagen är att kunna stanna av och ge eleverna tid att gå igenom innehåll, läxor och arbeten som man kanske har missat på grund av planerat eller oplanerat frånvaro. Det är också ett tillfälle att skriva prov man har missat eller kunna fördjupa sig i ett ämne.

Framförallt ger dagen möjlighet att reflektera över sitt eget lärandeprocess: vad har jag gjort?, var befinner jag mig just nu? och vart ska vi?

För lärarna och organisationen medför dagen ett tillfälle att kunna befria  tid för rättning och sambedömning av nationella prov. Idag var det lärare i svenska som fick en hel dag för bedömningen av C delen: uppsats. Lärarna hade i förväg delat upp sig i olika bedömningsgrupper. Varje grupp skulle rätta olika texttyper.

Vårt skola har ca. 450 elever och ligger centralt i Trelleborg. Vi har fyra arbetslag och varje arbetslag planerar självständig sin stoppdag, utifrån lokaler, personal och resurser.

liljeborgsskolan

 

Vårt arbetslag har 5 klasser: 2 åk 7, 1 åk 8 och 2 åk 9. Varje klass hade förberett med sin mentor en planering för dagen. Både lärare och eleven kunde föreslå lämpliga aktiviteter eller prov som eleven behövde ta igen. Schemat för dagen delas ut i digitalform och kan se ut så här:

planering

Dagen började idag med simning för alla. Vår skola ligger på promenadavstånd till badhuset. Barnen fick simma 500 meter. Därefter följde de sitt schema.

Jag endast undervisar i spanska det här läsåret, och den här dagen gav mig möjlighet att kunna hjälpa elever i andra ämnen: matematik, engelska, svenska och samhällskunskap.

Eleverna får alltid utvärdera sina insatser under dagen och får följande frågor:

  1. Vilka ämnen har du arbetat med?
  2. Vad har gått bra?
  3. Vad kan bli bättre?

 

Vi har genomfört stoppdagar i två läsår och vi upplever att det uppskattas både av elever och lärare. Vi slår två flugor i ett smäll: Vi ger eleverna möjlighet att fördjupa sig och vi skapar utrymme för sambedömning av nationella prov.

Idag blev eleverna glada över möjligheten att kunna träna dans, bada och hinna med sina läxor. Svensklärarna blev också klara med bedömningen av uppsatserna.

Jag verkligen rekommenderar andra skolor att arrangera “stoppdagar” . Det finns väldigt mycket att tjäna på möjligheten att bryta schemat och hjälpa eleverna framåt med sitt arbete i skolan.

Adriana Sturesson

Liljeborgsskolan 7-9adris

Trelleborg

Twitter: @adriswar

Blogg:     adrianasturesson@wordpress.com

 

 

 

Läxmeny

Nu tänker jag inte kasta mig in i läxdebatten, däremot tänker jag berätta om ett sätt att ge läxor som fungerat bra i min klass. Lite bakgrund kan vara på plats som förklarar mitt tänk.

Min arbetsplats är på en liten skola som ligger utanför Gävle. Vi har för närvarande 95 elever fördelade över Fskl – åk 6. Nästan varje läsår blir det åldersintegrerade klasser med allt vad det innebär. Att arbeta på en liten enhet låter idylliskt men det är hela tiden ett pusslande med resurser. Förra läsåret, då jag hade åk 3-4, innebar det en hel del planering för både lektioner och läxor då det fanns flera elever med särskilda behov.

Det kändes inte tillfredsställande med läxbiten, jag hann inte följa upp läxorna och ge respons så som jag önskade. Rättningen tog dessutom alldeles för mycket tid från den värdefulla planeringen. Helt läxfritt var inte heller att tänka på. Läsläxan är för mig odiskuterbar – den ska göras! Dessutom vet jag att föräldrarna gärna vill ha insyn i det vi gör på dagarna i skolan och ett sätt är att få ta del av läxorna.

I och med att det inte blev mer än repetition, flippade förberedelseläxor eller “ta igen”- läxor så var det dags att tänka om! Ett ypperligt tillfälle att involvera eleverna, som för övrigt inte tycker att de får vara med att bestämma. Resultatet blev en läxmeny i tre nivåer, där eleverna har varit med och bestämt hur läxorna skall göras och till viss del vad. Vi bestämde att en lektion i veckan skulle vara redovisningstid där både jag och eleverna gav respons. Hur det hela fungerade kan du läsa under “Hur du beställer”.

Picture1

Picture4

Resultatet var över förväntan, så mycket läxor som blev gjorda med en sådan glädje, noggrannhet och insats. Jag märkte att eleverna hade mer positiva känslor i samband med läxläsningen och de presterade bättre över tid (precis som forskning tidigare visat). Kan inte tänka mig att min tävlingsinriktade klass endast gjorde läxorna för att “tjäna” chilis, det märktes på det engagemang som fanns. Eleverna lärde verkligen av varandra när redovisningarna gjordes, de utvecklade och byggde på läxorna varefter terminen gick. Föräldrarna fick insyn i de arbetssätt vi använde oss av dagligen i skolan. Alla upplevde läxorna som mer kreativa och spännande och helt automatiskt blev det ett fördjupat lärande. I och med att de även fick välja blev de mer motiverade och kände att de klarade läxorna bättre. De som behövde mer stimulans fick frihet att utveckla uppgifterna, individanpassat med andra ord.

Picture3

Picture5

Till elevernas stora besvikelse (och min) har Läxmenyn inte fungerat att genomföra det här läsåret då vi bland annat är fyra olika lärare som undervisar i klassen. Ser fram emot nästa läsår då det är “fritt fram” igen 🙂

Twittrar som @bildjane samt som en av medlemmarna i @bildamnet
Creative Commons-licens
Läxmeny av Jane Sjögren är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.

Menyerna finns på Google Drive:
https://drive.google.com/file/d/0BzVzmx-iCpFaVzVCMjdaX2VYaHM/view?usp=sharing
https://drive.google.com/file/d/0BzVzmx-iCpFaY2JBUE44MkJBVGM/view?
https://drive.google.com/file/d/0BzVzmx-iCpFaVHo4VDhnclJaaEk/view?usp=sharing
https://drive.google.com/open?id=0BzVzmx-iCpFaSVpCOHBRRGV4Unc

En kärleksförklaring

Dikter

Jag vill gärna fortsätta på det tema som Hanna Fjeld skrev om i sitt inlägg igår: det viktiga stödet kollegor emellan. Detta blogginlägg är en kärleksförklaring, inte bara till mitt jobb, utan också till alla mina härliga skolkollegor på nätet!

Jag blev lärare mitt i livet, och känner mig fortfarande som nybörjare i yrket, trots att jag bara har ett tiotal år kvar till pensionen. Samtidigt känns det som jag varit lärare i hela mitt liv, för så är det ju när man har hittat rätt. Inte var det så svårt att hitta rätt heller. Mormor, mamma och svärfar var lärare, och jag är gift med en lärare. Även utanför arbetstid väljer jag att prata mest om jobbet. Det är nämligen inte vilket jobb som helst, och att vara lärare är betydligt mer än ett yrke.

Somliga blir lärare för att de brinner för sina ämnen. Så var det inte för mig. Jag brinner för ögonblicken, när jag i min roll får ta del av en spännande och skör tid i en ung människas liv. Ofta är jag naturligtvis den som öppnar dörrar till ämneskunskap och som kan förklara och strukturera det svåra, så att det blir begripligt och hanterbart, men lika ofta får jag vara med om det som är ännu större, att se elever släppa fördomar om sig själva och om vad de klarar av. Det där som låter så enkelt, men är så svårt, att hitta precis rätt utmaning till rätt elev i rätt tid, funderar jag mycket över. Den utmaningen handlar inte bara om att lära sig något, utan lika mycket om att våga misslyckas och att orka hålla ut när det inte går framåt.

Jag undervisar i svenska på yrkesprogram. Inte så många av mina elever ser sig själva som duktiga i mitt ämne. För ganska få är svenska ett favoritämne. Å andra sidan vet jag att när de gillar något talar de om det med besked. Jag får trixa en del för att lura till mig det där resultatet som jag vet är möjligt. Exempelvis jobbar jag mycket med strukturer, som ska gynna elevernas egen motivation, till exempel beting: ”detta ska bli klart idag”, eller prov, som har visat sig vara en tydlig design, som skapar lugn och fokus. De flesta skriftliga reflektionsuppgifter blir bättre av EPA-upplägget: elev-par-alla, eller helt enkelt att eleven får nya idéer eller får syn på sina tankar genom att diskutera med några kompisar innan det är dags att redovisa skriftligt eller muntligt. För den som inte vågar språnget eller vet vad som fattas är den individuella responsen viktig. Mina skrivuppgifter har nästan alltid ett riktmärke i form av antal ord, och det kan ju verka löjligt, men för den som aldrig lyckats skriva mer än några få meningar är det stort att kunna komma fram till 160 ord. Många är rädda för att tala inför en grupp, men nästan alla är beredda att diskutera hur de kan komma över sin svårighet ett litet steg i taget. För en elev som inte tror sig själv om att klara särskilt mycket är varje framsteg en stor seger, och den segern är också min.

Förutom allt jag får tillbaka av elever varje dag, finns för mig en annan viktig energikälla, som allt fler lärare upptäcker: det utvidgade kollegiet i sociala medier. För mig började det med att jag gick med i Facebookgruppen Svensklärarna för några år sedan. Där fick jag snabbt kontakt med kollegor att utbyta idéer med och till och med samarbeta med över internet tillsammans med våra elevgrupper. Den här gemenskapen har kommit att betyda alltmer både för mitt självförtroende och för min egen yrkesutveckling. Många av mina bästa planeringar för undervisningen är inspirerade eller kopierade direkt från kollegors generösa tips och delningar på Facebook. Tipsen om skönlitteratur och facklitteratur går inte att räkna. En ständig diskussion pågår som förfinar min kompetens inom bedömning, ledarskap, formativa arbetssätt mm. För att jag vågade språnget att först genomgå ett omfattande meriteringsprogram och senare söka en ny tjänst i gymnasieskolan känner jag en stor tacksamhet till det utvidgade kollegiet, som numera för mig även omfattar Twitter (@Skogsmullesfru) och en egen blogg.

Ibland blir det ändå bara platt fall. Eleverna fattar inte vad jag menar eller vad de ska göra, och jag bromsar, ber om ursäkt, planerar om och försöker göra bättre, om jag upptäcker misstagen i tid. Den ständiga utvärderingen av min egen insats är det som kräver mest, åtminstone just nu, när jag fortfarande är ganska ny i jobbet. Tankarna på elever och upplägg snurrar ständigt, och ibland tar det över hela dygnet. Ibland händer det att jag blir väldigt trött, förvirrad och stressad i mitt jobb, särskilt när många elever pratar samtidigt eller vill ha hjälp samtidigt med olika saker, men oftast känns det inte förrän efteråt. Medan tumultet pågår känner jag inte efter. Sedan i våras har jag lidit av stressymtom på gränsen till utmattning, så att jag nu har tvingats ta det mycket lugnare. Det har funnits många stunder, när jag övervägt om detta är ett hållbart yrkesval, men det är ju fortfarande världens roligaste jobb. Det finns många lärare, som har en ohållbar arbetsmiljö, och jag är mycket orolig för hur det ska kunna bli bättre, men i min situation är det främst min egen ambition som stressar mig, och jag har fått lära mig den hårda vägen att prioritera det allra viktigaste, något som jag fortsätter att kämpa med.

Därför är det skönt att den virtuella gemenskapen på nätet inte bara handlar om att heja på och inspirera varandras framgångar, utan lika mycket om tröst och uppmuntran när jag känner mig misslyckad, och inget blir som jag tänkt mig. Det finns alltid någon där ute, som är beredd att ta del av mina problem, som kanske har varit med om ungefär samma sak och som kan sätta min dåliga dag i ett större sammanhang. Vips är jag på banan igen.

Den där bilden då? Jo, den tog jag när vi arbetade med dikter förra året. De är skrivna av Karin Boye och Anna Liljedahl. Den senares dikt slutar ”Fast just nu är det bara du och jag här”.

Åsa Söderström

 

En kritisk vän i vardagen

Jag stötte på begreppet kritisk vän för drygt ett år sedan och fastnade för det direkt. Det var i samband mina studier (Masterprogram i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås) och läsningen av Ann-Christine Wennergrens kapitel i boken Aktionsforskning i praktiken: Förskola och skola på vetenskaplig grund som jag stiftade bekantskap med termen. Wennergren menar att en kritisk vän kännetecknas ”av den något märkliga kombination vänskap, d.v.s. relationer, tillit, stöd och bekräftelse och kritik som innebär analys, bedömning, värdering och kvalitet.” I texten diskuterar Wennergren vidare om hur en kritisk vän kan fungera i aktionsforskning, t.ex. genom skuggning och i dialogmöten. Den vägen tänker jag inte ta i det här blogginlägget, utan jag tänker tillåta mig att fritt tänka vidare kring det som kritisk vän grundar sig i, nämligen vinsten med att omge sig med kritiska vänner i sin lärarvardag (i min text använder jag väldigt slarvigt begreppet kritisk vän och hoppas att Ann-Christine Wennergren har överseende med det).

Vad är det som gör att vi utvecklas som lärare? Knappast är det att vi i vår ensamhet kryper in i våra svarta lådor till klassrum och liksom i hemlighet undervisar eleverna utan att knysta om vad som pågår till någon. Nej, det är i samspel med och genom diskussion med andra som vi lyckas lyfta blicken från det egna görandet och utveckla vår praktik. Det är när vi får sätta ord på våra tankar och farhågor kring undervisningen som vi tar steg framåt. När vi vågar visa på det som inte fungerar som det var tänkt kan vi få stöd och råd av någon vi litar på. Visst kan det handla om systematiska träffar där lärare får diskutera sin egen undervisning, i t.ex. ljuset av BFL eller lässatsning, men den största behållningen anser jag är den kritiska vännen i vardagen.

Det är obetalbart att ha en kritisk vän, eller flera, på sin arbetsplats. Har du har det ska du skatta dig lycklig! Det är inte alla förunnat, speciellt inte om man arbetar på en mindre förskola eller skola. Jag har turen att ha en kritisk vän. Jag litar helt och fullt på henne. Jag kan testa knasiga lektionsidéer på henne och jag vet att jag alltid får ärlig, konstruktiv respons. Jag kan be henne om råd – kring bedömning, elevärenden eller vad som helst. Jag kan dela med mig av små och stora erfarenheter som jag samlar på mig i min vardag. Vi skrattar ihop. Det händer att vi gråter ihop. Vi kan vara uppgivna eller förbannade ihop. Men för det mesta har vi det väldigt bra och tillsammans utvecklar vi vår undervisning. (Tack AK! :))

Om man inte lyckats hitta en kritisk vän på sin arbetsplats så kanske man har träffat någon online. Och då menar jag ju naturligtvis inte på en dejtingsida (eller förresten, varför inte?) utan via Twitter, Facebookgrupper, eller någon annan social media. Problemet med kritiska vänner på nätet är att formen (t.ex. max 140 tecken) ofta bidrar till att det man vill diskutera antingen höjs till skyarna eller förkastas utan pardon. Det kan vara svårt att vara nyanserad i text helt enkelt. Samtidigt bidrar det utvidgade kollegiet till oändliga möjligheter som inte ryms inom väggarna på en skola, t.ex. möjligheten att testa och utbyta idéer med andra än de närmsta kollegorna. Att få in lite friskt blod i den egna verksamheten helt enkelt. De digitala lärarkollegorna vill jag inte vara utan.

Avslutningsvis tänker jag att det vore grymt om vi lärare kunde vara våra elevers kritiska vänner. Om vi kunde stå för det som Wennergren uttrycker i sin beskrivning av begreppet: ”vänskap, d.v.s. relationer, tillit, stöd och bekräftelse och kritik som innebär analys, bedömning, värdering och kvalitet”. Att ha en kritisk vän är fantastiskt men att vara någon annans kritiska vän är något man förtjänar genom att vara ärlig, närvarande, empatisk och inlyssnande, eller som Wennergren uttrycker det: ”Att erövra tillit och legitimitet som kritisk vän är ingen självklarhet”. Så ut nu och spana efter er kritiska vän och jobba för att själv vara en!

 

Jag som skrivit inlägget heter Hanna Fjeld och arbetar som högstadielärare i svenska och engelska på Engelbrektskolan i Borås. Jag är förstelärare med inriktning svenska. Titta gärna in på min blogg (som lever i perioder):

www.hannafjeld.wordpress.com
hanna.fjeld@engelbrektskolan.com
@HannaFjeld

Om du vill läsa Wennergrens text:
Wennergren, A-C. (2012). På spaning efter en kritisk vän. I Rönnerman, K. (red.) Aktionsforskning i praktiken: Förskola och skola på vetenskaplig grund. Lund: Studentlitteratur, ss. 71-88.

 

Ting Tar Tid

T.T.T

Put up in a place

where it’s easy to see

the cryptic admonishment

T.T. T.

When you feel how depressingly

slowly you climb,

it’s well to remember that

Things Take Time!

Piet Hein

Visst har vi alla som arbetar med människor, med barn, med ungdomar, med föräldrar, med byråkrater känt att det skulle vara mycket enklare om saker inte tog så lång tid. Om vi kunde utföra underverk på en natt och ett mirakel på en vecka. Kanske är det en del av tjusningen och utmaningen med att arbeta som lärare, det är inga hastverk vi gör. Det vi förmedlar dagarna i ända ger resultat i bästa fall efter några månader, ibland tar det åratal. Vårt arbete är inte en Snap som är borta efter tio sekunder.

Jag har den stora  förmånen att få undervisa i ett av de få ämnen som inte riktigt på samma sätt är pressade att få snabba resultat, jag undervisar nämligen i SLÖJD. Visst har vi också omfattande kursplaner som tyvärr har teoretiserats mycket, men vad gör väl det när det ändå är den långsamma lyckan som speglas i salen.

Händer som formar ibland användbara och ibland fullständigt onödiga föremål. En idé som på ett praktiskt sätt ska genomföras med all den materialkännedom och det teknikkunnande inom hantverk som krävs för att det ska fungera. Slitet att få sömmen på rätt ställe och glädjen over att noggrannheten i början gav resultat i slutet. Tålamodet som prövas och ibland tryter och stoltheten som lyser i ögonen på eleven som  själv kunde framställa något av en hög med material är oslagbar att se.

Det finns många antagonister till slöjd och förespråkare för att detta ämne ska slopas i förmån för modernare ämnen som till exempel dataprogrammering. Programmering är viktigt för framtidens arbetsmarknad! Själv skulle jag snarare vilja se en utökning av slöjdens timmar så att det rymmer dataprogrammering också, inte istället för utan tillsammans.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att teknik är superkul! Jag gillar att arbeta med digitala hjälpmedel, mina slöjdelever får blogga, i slöjden syr vi med LED-lampor och ledande material, jag handleder kollegor i användningen av digitala verktyg,  MEN det är inte datorn som får stressen att försvinna på kvällarna. Olika forskare har påvisat att arbete med händerna sänker pulsen, förbättrar minnet och är avstressande vilket alla som gör det känner effekterna av.  Det är inte en dator som syr mina kläder jag bär eller odlar de grönsaker jag äter – det är riktiga människor som arbetar med sina händer. Det är inte en dator som har byggt det hus jag bor i – det är hantverkare som har gjort det.  Jag vill ha en tandläkare som kan hantera en borr och en läkare som kan göra sutur, denna finmotorik är inget som tränas upp enbart i vuxen ålder. Grunden läggs i skolan, liksom grunden till många andra kunskaper men för många av dessa tar det tid innan vi kan skörda frukterna av arbetet.
Jag vill slå ett slag för  den långsamma lyckan i vårt sönderstressade samhälle, mer slöjd till såväl elever som bankdirektörer, det skulle vara en folkhälsofrämjande åtgärd och en investering i vår välfärd. 

/Zandra Ahlqvist, slöjdlärare, SO-lärare, hantverksfrälst IT-junkie i Norrköping

@ezignz

Från A till Ö en kärlekssaga

Bokstäver och ord.

Jag träffade ganska nyligen mina gamla kamrater, som jag vuxit upp med i en av Stockholms förorter. Jag bor inte kvar där. Lämnade för många år sedan och många mil bort. Vi träffas då och då, nu hade det nog gått en sju åtta år.
”Du gillade alltid att skriva Chrille” sa en.
”Du ville ju skriva en bok” sa en annan.
”Du satt ju alltid och rita och skrev till bilder.
Gjorde du inte en massa serietidningar också?”

Jo, så var det, men att de mindes det kändes märkligt. Det var ju drömmar jag hade vid sidan om fotbollen, cykelbollkull, snowracer race i dödsbacken, spontanhockey med de äldre killarna som mulade en om man var för uppkäftig. Drömmar jag hade när jag satt i min garderob dit min pappa dragit en lampa och snickrat upp en liten hylla. Där jag satt när jag inte ville vara med kompisar på en stund. Mitt eget kontor. Produktionsbolaget Cripp ABs en och halv kvadratmeter stora kontor. Mitt eget rike, där jag bestämde vad som skulle hända i mina texter och bilder.

”Det var en vanlig dag den var så vanlig att alla andra dagar kändes ovanliga.”

Bokstäver som blir ord och meningar.

Jag har inte alltid varit lärare. Det tog ett tag innan jag hamnade där jag är.
Dryga tio år av olika arbeten. Arbeten som var intressanta från början, men ganska snart blev ”samma lika”. Tristess och rastlöshet infann sig när jag inte kände att det gick att utveckla sig mer och då sökte jag gärna nya utmaningar, men fann snabbt att det blev likadant igen.

Snart tjugo år har jag nu arbetat som lärare.
Denna känsla av tristess, rastlöshet och enformighet har aldrig infunnit sig i det här yrket, många andra känslor, men inte den. Tolv år som mellanstadielärare, två år i en skolform för barn med autism och nu de senaste fem åren är jag lågstadiefröken.
Magister i könsrollen, men fröken en bra stund under höstterminen i årskurs 1.
Det är helt i sin ordning, för lågstadiefröken är en mycket respektabel titel i min värld.
Jag har alltid älskat att vara klasslärare och nu mer än någonsin som lärare i de lägre åldrarna, vilket jag aldrig hade trott. Jag var ju en mellanstadielärare.

”In i stan mitt i tysta natten.”

Bokstäver som blir ord, meningar och får en betydelse och känsla.

Att få vara med och påverka unga individers ingång till skriftspråket och se till att de äger sin egen rätt till att behandla dessa bokstäver och ord och forma dessa till meningar som är värdefulla för dem. Att ge eleven superkraften att skriva och tycka om det. Jag skriver inte ”våga” skriva, för det ska aldrig finnas ett sådant hinder i min skola att en elev inte vågar skriva en text. Då är misslyckandet fundamentalt.

”Min deckare distraherar skurkar när han dansar samtidigt som han ringer polisen.”

Att skriva sig till läsning blev mitt sätt, vårt sätt.
Vi började med att skriva och vi skrev och berättade om saker som vi var experter på. Verkliga saker i vår egen värld. Vi byggde, målade, modellerade … och skrev om det. Tillsammans lärde vi oss att en pannkaka blir något helt annat om någon råkar skriva pangkaka och vi lärde oss vad homonymer är och ett år senare dyker det fortfarande upp nya homonymer som vi fyller i på vår homonymtavla.

Vi skrev om monster, egna superhjältar, fantasilerfigurer, ovanliga djur, vad vi kan, älskar, önskar, intressen, vad som är enkelt att göra och … mycket mer.

Bokstäver och ord … massor med ord.
Vi skrev och skriver allihopa och det är min text och jag är stolt över den.
Jag vill läsa upp den! Kan jag få … snälla?

Våra fingrar dansar över tangenterna och föreställningen blir en monstersaga eller en deckare där hästar försvinner till en mystisk robotaffär på ett ställe och på en annan dator så har frihetsgudinnan kramkalas med en haj.

Bokstäverna har fått liv.

Och jag älskar dessa bokstäver.
En kärlek jag gör allt för att smitta av sig till mina elever.

Det är där jag börjar.
Med våra älskade bokstäver och en rejäl dos inspiration.

På en fotbollsplan i Rosengård drömmer någon om att bli en världsspelare. I en varm garderob i Barkarby drömmer en annan om att kunna förvandla sina bilder och texter till böcker. I ett klassrum i Boden drömmer någon om att bli en ny Charlotte Kalla och en annan att bli författare. Olika tidsåldrar. Berättelser. Drömmar som ska få leva.
Oavsett bakgrund, förmåga eller skolområde.

Inspirera, ge drömmen näring, vi får alla glädje av den.

Tack för att jag fick vara med.

Christer Friman
Lärare
Mårängskolan, Boden

Blogg: Tangentdansen.se

De kursiverade texterna är naturligtvis mina elevers från åk 1 och 2, men det greppade ni förstås 😉