Att hålla kollegiet i handen

Det startade egentligen innan terrordåden i Paris. Det startade med det ökade hatet på nätet. Allt byggdes upp och till sist blev även Twitter mörkt och dystert. Det var i det där, som jag utan större tanke, skickade iväg ett tweet. Det förgrenade sig. Spiralade iväg i en positiv ström. Ut ur denna ström föddes fler tankar och bland annat tanken om skola365. Det var inte min mening eller tanke. Det var min reflektion som födde fler reflektioner, och som sedan mynnade ut i något konstruktivt.

Twitter har för mig alltid varit så. Man slänger ut något, det går några varv, man får tillbaka och sedan blir det något annat. Det har funnits kollegor att bolla tankar med när man känt sig som Bambi på hal is, under sin lärarutbildning eller sitt första år som lärare. Medhåll och mothåll, nya tankebanor och en inspiration i pedagogyrket. Så har det alltid varit för mig i det utvidgade kollegiet.

Jag som nu är inne på mitt tredje år som verksam lärare och min andra klass, där jag är klasslärare, har alltid känt en trygghet i att det ett klick bort finns de som är villiga att hjälpa. Kanske inte alltid hålla med, men ändå bekräfta känslor, tankar och låta en få pröva sina erfarenheter.

Det är ett annat att bolla med personer utanför den faktiska skolbyggnaden. Svaren blir på något sätt allmängiltiga och inte kopplade till den fysiska skolan. Jag stöter och blöter mycket med kollegorna på jobbet också, men ibland väljer jag att lyfta diskussionen till nätet. Se andras svar på samma problematik och få en annan vinkel på frågan.

Det utvidgade kollegiet är med mig i vardagen. De har gett mig mod att våga pröva och ompröva, att inse att man alltid utvecklas som lärare och de har varit med mig i samtal med kollegor. Jag har fått möjligheten att ta del av ny forskning snabbt, att få svar från myndigheter, professorer och kunniga lärare.

Jag kommer fortsätta att twittra ut mina reflektioner för att få spegling på mina tankar. Jag kommer fortsätta rekommendera twitter för de som inte finns där och jag kommer fortsätta hålla det utvidgade kollegiet i handen.

Samtidigt ser jag mer min roll. En viktig roll i att sprida positiva exempel och att sprida den där nyfikenheten för yrket. Den nyfikenhet som var det som, en gång i tiden, drog mig till det utvidgade kollegiet. Jag uppmanar dig att göra detsamma. Att föra konstruktiva diskussioner med högt i tak och att framföra dina genomtänkta och mindre genomtänkta reflektioner. Det är givande för så många att få tillåtelse att i gemenskapen få diskutera, stöta och blöta. Kanske leder det ingenstans. Kanske leder det till något konstruktivt som får en eller flera människor att utvecklas.

Jag vill avsluta med att säga tack! Tack till dig som tagit dig tid att läsa detta! Tack till du som läser och svarar på mina tweets! Tack till dig som utmanar mina tankar och får mig att tänka om! Och tack till er,
mina kära kollegor där ute! Sluta inte.

För er som vill fortsätta att följa min krokiga väg som lärare så finns jag på Twitter som @hannastankar samt på bloggen skolkoppen.blogspot.se

Och kom ihåg. Vi är inte. Vi blir, tillsammans med andra.