Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Jag hamnade i en intressant diskussion härförleden om huruvida det är rektor som ska vara den pedagogiska ledaren – eller inte. Det startade en tankesträcka som pågått i närmare 12 dagar nu och jag har så smått börja formulera en idé om vad det innebär för mig att vara rektor utifrån pedagogiskt ledarskap. Jag tänker på uppdraget i termer av att vara en möjliggörare.

Jag minns att jag där och då för 12 dagar sedan rätt oreflekterat sa att självklart är rektorn ansvarig för det pedagogiska ledarskapet i en skola. Fick en klart rak fråga tillbaka på temat det kanske är för att du känner att du måste försvara din position? Wow! Vänta lite här nu, var min första tanke. Men. Det mognar.

12 dagar av utmanande positioneringssystemsfråga gör en del med ens ställningstaganden och egna värderingar. Jag har tänkt. Ordentligt. Och ja, för mig är det självklart att rektor är pedagogisk ledare i sin skola. Men jag är också mer säker på idag,än för 12 dagar sedan, att pedagogisk ledare innebär olika arbete rent operativt beroende på vilken huvudman man har. Att vara en pedagogisk ledare hos min huvudman innebär för mig att vara en möjliggörare av pedagogiska inriktningar, metoder och tankesätt kopplat till läroplan och andra styrdokument.

Klassrums- och verksamhetsbesök kopplar jag sällan till det didaktiska ämnesutövandet, mer till förmågeformuleringarna i de olika ämnesavsnitten och kunskapskraven. Där finner jag en stor yta öppet för samtal till pedagogens olika undervisningsmetoder och relationella förhållande till elever som bidrar till att inlärning kan möjliggöras och undervisning kan bedrivas. Ett pedagogiskt ledarskap kan mycket väl synliggöras i frågan vad behöver du av mig för att…?

imageDet handlar i mitt dagliga arbete väldigt lite om att peka i ämnesdidsktisk riktning. Det handlar mer om att skapa möjligheter att så att vi kan komma bort från de pedagogiska finesser som endast gagnar ledarens självkänsla, och för all del även suboptimering av den egna enheten. Jag tror att det är vanligt med en mix av de båda ovanstående. Att rektor vill visa sin skolas kraft genom eget styre mer än att tona ner sin egen insats och höja sina pedagoger. Jag kan ha fel…men jag tänker att det är de som undergräver idén med pedagogiskt ledarskap.

I vår skola har vi ännu inga förstelärare, skolan är liten och lärarna relativt nya i kommunen och har ännu inte nått tidskravet för att kunna söka. Ibland har det stressat mig, men över tid har jag kommit att se det mer som en tillgång. I vår skola är alla i praktiken förstelärare med ett tydligt ansvar att engagera sig, samarbeta och alltid ha en rak och öppen kommunikation och dessa cores ska vara grundade utifrån perspektivet elevfokus. Dessa fyra värdeelement (cores) gäller både personal och elever i skolan. Allt vi gör, både i skola och på fritids,  utgår från Lgr11 och värdeelementen. Det har vi beslutat. Det är det jag möjliggör att genomföra från rektorspositionen genom att tilldela resurser i form av fortbildning, tid, utrymmen och personalfördelning. Utan rektors möjliggörande av insats på golvet sker ingen pedagogisk utveckling. I vår skola är det så. Jag tror inte vi är unika på den punkten.

Att säga att rektor inte  ska vara pedagogisk ledare eller att rektor ska vara pedagogisk ledare i sin skola är ett uttryck som innehållsmässigt betyder olika beroende på var skolan ligger, vilken organisation skolan har, vilken huvudman skolan har och vilken strategi rektor förmår att välja.

Jag är rätt säker på att det är med rektors pedagogiska ledarskap som med köttbullrecept – det finns lika många varianter som antalet kockar. Jag  är även rätt säker på att det är okej. Jag tror inte att det är just hos vem vi lägger det pedagogiska ledarskapet rent operativt som är den springande punkten till oron för att vi i Sverige inte anses ha en likvärdig utbildning från norr till söder.

Vad jag däremot tror på så är det att det pedagogiska ledarskapet styrt från rektorsstolen mest handlar om modet att våga lita på sina pedagoger, att delegera och att säga ja oftare än nej till pedagoger som vill prova nya vägar i sin undervisning. Jag menar  att en pedagogisk ledare som rektor är att både vara sina pedagogers försvarsadvokater och åklagare när det bränner till i pedagogiska och metodiska frågor och även att vara den ledaren som vågar lyfta kompetenta pedagoger utan rädsla för att själv halka ner i ranking. Starka och goda pedagogiska ledare,oavsett de är rektorer eller inte, ser möjligheterna och fördelar dem med elevernas och verksamhetens bästa för ögonen.

Jag förstår att det går att både tänka och göra annorlunda kring faktum som att rektor är pedagogisk ledare för sin enhet. Vad som skulle kunna bli problematisk med att eventuellt flytta över det till förstelärare eller utvecklingspedagoger är när icke-karriärtjänstpedagoger  passerar dem i utvecklingen av skolan. Vad kallar vi då dem?

Susanne Granat Ahlstrand

Twitter @susanneahlstran

Facebook Susanne Rektorn Ahlstrand

Blogg som Rektorn på Styrbords tankar.

 

Lärarjävlar! Eller ofelbara?

4 jan. 2016 02-15-09Ursäkta titeln, men den fastnade. Antagligen delvis på grund av att mitt inlägg ”Föräldrar från helvetet” som fick en del mer eller mindre medvetna misstolkningar, men också väckte en del välbehövlig diskussion om en sällsynt men dock förekommande företeelse som har förmåga att suga musten ur vilket lärarskap som helst. Precis som när man har kollegor som inte fungerar som goda ledare för varje unge. Precis som stöttande föräldrar, kollegor, skolledning och inte minst elever ger det vingar.

IMG_1029När lärarjobbet är bra, då är det helt fantastiskt. När stjärnglans tänds i en unges ögon och hen går från ”jag kan/vill/vågar inte” till ”jag fixar och kan det här!” då vet man att man har valt rätt.

Läraryrket är ju faktiskt möjligheternas yrke! Ett yrke som ger oss chansen – men också utmaningen – att försöka nå varje unge. Vi måste förstås börja där eleven de facto befinner sig, göra vad vi kan för att skapa en miljö där hen vill vara – och sedan vara med och föra den mot nya platser där den inte visste att den ville vara. Det är vare sig kärnfysik eller magi, men det kräver sitt engagemang. Liksom mängder av professionella beslut på vägen. Det är ju sällan så att vi bara möter en elev i taget och läroplanen har entydiga och enkelriktade mål…

Ska mitt fokus just nu ligga hos Kim eller hos Mika? Vad är bästa respons på det som sker? Hur nyttjar jag min begränsade tid och mitt fokus bäst?

Det är så att dessa hundratals beslut – ofta tagna under stor tidspress och med olika kolliderande mål och syften – inte alltid blir rätt. Särskilt inte om man granskar dem utifrån och i efterhand. Det finns förstås gränser för hur fel det får bli, men

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting.

– och det är verkligen inte rätt.

IMG_0414När det blir fel tänker jag det viktigaste är att man står för det,  ser till att lära sig något av det och inte försöker göra samma fel igen (det finns ju oändligt många misstag att upptäcka!). Ansvar behöver ligga i rätt knä! Detta gäller förstås både liten och stor, i skolans värld och utanför:

Det är OK att göra fel, vi lär oss av det.

Jag är faktiskt övertygad om att barn och unga tjänar på att omges av lärare som är mänskliga – och vågar stå för att de är det. Om det vore så att det fanns lärare som vore ofelbara vore det sannerligen nte lätt att förebilda in till det läroplanen faktiskt anger:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Mitt regeringsuppdrag saxat direkt från nu läroplanen 

IMG_0760Jag påstår även att lärares yrkesetik kan ge gott stöd för tanke och handling. Inte så att den heller gör lärare ofelbara, utan snarare är ett verktyg för att resonera tillsammans såväl förebyggande som när – inte om – konflikter av etisk innebörd uppstår inom skolans värld.

Utöver skollag, läroplan och lärares yrkesetik tänker jag att nedanstående kan vara en grund för tillvaron tillsammans:

  • Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.
  • Varje människa ansvarar för sina handlingar.
  • Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar. Men det finns egentligen väldigt få onda människor, än mindre några onda barn. Lärarjävlar existerar, men de är väldigt få. Sedan några år har vi ett system för att faktiskt sålla bort dem: lärarlegitimation. God lärarsed är dock något vi skapar tillsammans!

/Magnus Blixt, leg lär Glömstaskolan, föreläsare, författare, far och mycket mer än så!

 

Motivation, inspiration, ansvar:)

Måste börja med att säga att jag tycker att det här, Skola 365, är ett fantastiskt initiativ. Vilken fröjd att få läsa ett inlägg varje dag, som skrivits av en person som är engagerad i skolfrågor och har något att berätta, för oss andra som också har det intresset:)

Jag har jobbat i grundskolan i tjugo år, med två föräldraledighetspauser. Min utbildning spänner över årskurserna 1-7, men jag har tillbringat de flesta av mina yrkesverksamma år i åk 4-6.

Jag tycker att det bästa med yrket är att jag lär mig nya saker hela tiden. Jag lär mig saker som rör de ämnen jag undervisar i. Jag lär mig saker om inlärning, barns utveckling, kunskapsinhämtning. Jag lär mig saker om skolväsendet, vad som påverkar, styr, influerar min arbetsplats. Jag lär mig om grupper, hur individer i en grupp påverkar varandra, och hur jag kan påverka det samspelet. Men allra mest lär jag mig nog om mig själv. Hur jag reagerar i olika situationer. Hur jag hanterar den information eller de förutsättningar jag får mig givna. Hur jag påverkas av stressiga situationer, av situationer där svåra beslut måste fattas snabbt, eller situationer där jag pressas och kanske ifrågasätts. Det ständiga lärandet har blivit både viktigare och tydligare för mig ju längre jag varit verksam i yrket.

Varför? För mig handlar det om motivation, inspiration och ansvar. Mitt jobb tar mycket tid och kräver stort engagemang. Jag har familj, en ”bisyssla” som gruppträningsinstruktör på bästa gymet i Umeå, Träna, många vänner jag vill hinna träffa, prata med, göra saker tillsammans med. Alltså, rätt fullt upp, precis som de flesta andra yrkesverksamma människor jag känner. Ibland har jag tänkt att livet kanske skulle vara lättare att pussla ihop med ett jobb som inte kräver samma engagemang, som inte tar fullt så mycket tid, som är lättare att vara ledig från, när det passar in i resten av mitt liv. Samtidigt har jag, vid dessa tillfällen, konstaterat att jag inte kan komma på något jag hellre skulle engagera mig i än detta, lärande, utveckling, för våra barn och unga. Ibland har jag nästan landat i en känsla av att det skulle vara att betrakta som ”fusk” att lämna yrket. Det här är ju så viktigt.

Alltså, jag fortsätter. Men jag vill fortfarande hinna/orka med det där andra. Familjen, vännerna, träningen. Vad krävs för att lyckas? Motivation så klart! Och var kommer den ifrån? I mitt fall, lärandet. Jag lär mig, jag utvecklas, eleverna lär sig, de utvecklas, jag lär mig mer, ja, och så vidare. Tänk att få chansen till att fortsätta den processen, varje dag. Motiverande, absolut. Inte lätt, inte utan vissa våndor emellanåt, men motiverande. Om jag väljer att se det så. Om jag väljer att se lärandet, mitt eget och andras, som en drivkraft, som något motiverande. Hur ska jag orka, vilja, komma ihåg, att göra det?  Här kommer nästa grundbult in. Inspiration…

Från vem? Vad? När? Hur hinner jag med det? Jag behöver input. Yrket kräver att jag bjuder på mig själv. Att jag låter hjärtat, själen, kroppen vara med. Extrovert, synligt, uppmärksammat, kritiserat. Jag behöver påfyllning. Och den finns där! I mängder. Det finns så många människor, och situationer, som bjuder på så mycket inspiration. Kolleger, vänner, familj, människor som skriver, pratar, visar. Goda exempel, framgångssagor, vänlighet, värme, kärlek. Och såklart exempel på det jag inte vill ha. Motstånd, åsikter jag inte håller med om, hinder, mothugg. Inspirerande. På skolan, i kollegiet och, såklart, hos eleverna, finns hur mycket som helst att hämta. Ett vänligt ord, en snabb ordväxling i korridoren, ibland bara en blick, en nick. Skrattet i arbetsrummet (jag har jobbat två dagar den här terminen, jag lovar att om ett gott skratt förlänger livet kommer jag att bli kvar irriterande länge!!!), i klassrummet, på skolgården. Orden som utbyts när vi upptäckt något, lärt något, upplevt något. Tillsammans. Leendet tvärs över matsalen när vi ser samma sak, när vi möts. Inspirerande. Och alla möten som sker här, i det utvidgade kollegiet, i grupper, chatter, bloggar, samtal via nätet. Människor jag ”möter” i princip dagligen, utan att ha träffat dem IRL någonsin, eller i vissa fall kanske någon gång. Det finns SÅ MÅNGA människor som kan SÅ MYCKET. Och jag kan prata med dem. Ta del av deras kunnande, deras åsikter. Ofta. Inspirerande. Sedan finns såklart inspirationen också på nära håll. Familj, vänner, människor som befinner sig nära och långt bort. Människor jag mött, pratat med, läst. Alla människor jag möter i mitt ”andra jobb”, på Träna. Som har sin resa, sina mål, sina prioriteringar, som har valt att komma dit. Inspirerande. Om jag väljer att se det. Om jag bestämmer mig för att se det. Min vilja, mitt ansvar.

Ansvar, kan låta som ett tråkigt, betungande, förpliktigande ord. Eller, om jag väljer det, som något spännande, intressant, sporrande. Jag har ansvar, jag tar ansvar, för mitt jobb, för mina relationer, för mitt liv. Jag väljer, om jag ska finna inspiration i mina möten, i mina samtal, i mina framgångar och tillkortakommanden. JAG VÄLJER. Det är mitt ansvar. Jättesvårt ibland, superenkelt emellanåt. Men bara medvetenheten om att det är ett val gör det lättare för mig. Jag vet att min tid är välfylld, av roliga, intressanta, fantastiska saker, för det mesta. Ibland av svåra, tråkiga, besvärliga, nedslående saker. Så är det för alla. Den skillnad jag kan göra är att välja hur jag hanterar allt detta. Som sagt, inte alltid oproblematiskt (kanske egentligen sällan oproblematiskt), men mitt val, mitt ansvar. Jag vill inte att mitt liv ska styras av slumpen, av det som råkar hända och komma i min väg. Jag vill påverka, jag vill bestämma (varför blev jag lärare??). Jag väljer att göra saker jag mår bra av, saker som ger positiv income i mitt liv, motivation, inspiration. Jag väljer att möta människor som får mig att må bra, som visar mig nya saker, som boostar mig, som har lösningar, motivation, inspiration. Jag väljer hur jag ska uttrycka mig, var jag ska uttrycka mig, och när (uttrycker mig ganska ofta, men det händer att jag väljer att låta bli…). Jag väljer och jag tar ansvar. Det är så roligt. Tack till alla som är med och inspirerar och motiverar:) Ni är många!

Malin Backsell

Sjöfruskolan, Umeå

Twitter: @backsellmalin

malinbac.wordpress.com