Särskilt stöd – behovet är stort, det här kan du göra!

I Sverige har i snitt ett av 20 barn adhd eller add, 1 av 50 har AST (autismspektratillstånd), till detta tillkommer alla andra former av variationer som gör att barn och elever har särskilda behov. En del som arbetar i skolan tycker att detta är ett problem.  Som jag ser det så är det en möjlighet och det är alltid varje enskild vuxen som väljer att se det som ett problem eller en möjlighet. Med detta menar jag inte att på något sätt se ner på de svårigheter som finns i många skolor idag. Men jag vill påminna om möjligheterna.

En del elever mår för dåligt för att gå i skolan och blir hemmasittare, andra mår dåligt men går ändå dit. Vissa av dem är tysta och lugna men långt ifrån välmående, andra visar sitt dåliga mående genom att bli utåtagerande och uppvisa ett problemskapande beteende.

När vi ska jobba med en elev så är det viktigt att vi väljer hur vi ska se på elevens behov. Ibland väljer vi en snabb lösning, den är att säga att eleven borde gå någon annanstans, att vi inte har resurser eller kunskap, att problemet beror på föräldrarna eller något annat som vi som skolpersonal inte på något sätt kan styra över.  Det går också att välja att vara den där personen som gör skillnad för eleven. Personen som väljer att se eleven, dess styrkor och möjligheter och stöttar eleven genom att använda arbetssätt vi inte är vana vid att använda. Hur detta går att göra tas t ex upp i boken Beteendeproblem i skolan, av Bo Hejlskov Elvén, en bok som jag tycker ska finnas och användas som bokcirkel på alla förskolor och skolor.

Ofta hör jag argumentet att vi måste tänka på alla de andra barnen och inte anpassa all vår undervisning efter de med särskilda behov. Det är i det sammanhanget skolpersonal ibland tycker att de flesta med särskilda behov ska gå i någon annan skola eller undervisningsgrupp. Själv är jag skeptisk till att alla elever ska gå integrerade. Under mina 14 år som specialpedagog och rektor i olika särskolor har jag mött många elever som mår absolut bäst av att gå segregerat. Vissa barn med särskilda behov som går i grundskolan eller gymnasiet mår också bättre av att gå i särskilda undervisningsgrupper eller resursskolor. Dessa är dock väldigt få av alla med särskilda behov.

För att förebygga att elever börjar må dåligt och behöver mer och mer anpassningar finns det några enkla saker vi pedagoger kan tänka på när vi undervisar. Det finns också många saker som behöver ändras i politiska beslut, omorganisation av elevhälsa, fortbildning, resursfördelning o.s.v som skulle kunna göra milsvid skillnad. Men låt oss stanna i det sammanhang som just du som pedagog kan påverka. Dessa enkla saker vet jag att många pedagoger redan gör, om du är en av dem, sträck på dig och känn bekräftelsen att du gör rätt, om du inte redan gör det, våga prova. Kom ihåg, dessa små tips är väldigt enkla och det bästa av allt, de är bra för alla elever och underlättar för hela klassen.

Enkel checklista:

•    Visa gärna med bilder vad som ska göras och hur länge varje sak ska hålla på, tydlig början och slut är viktig

•    Tala tydligt, ge rak och tydlig skriftlig och muntlig information i god tid. Undvik ordspråk och småprat.

•    Direkta och få instruktioner, förtydliga om de ändras.

•    Påminnelse och planeringshjälp

•    inläst litteratur eller talsyntes

•    Utse en trygg grupp för eleven vid samarbete

•    Möjliggör redovisning för liten grupp om eleven är orolig för muntlig redovisning, bygg ut efter hand som eleven är redo

•    Tillgång till tysta grupprum eller vrår, skapa rum i rummet

•    Undvik förändringar med kort varsel.

Använd dig av följande frågor som checklista till dig själv, ge eleven svar på följande inför varje lektion och svara också gärna på varför:

•    Vad ska man göra?

•    När ska man göra det?

•    Var ska man vara?

•    Med vem ska man vara?

•    Hur länge ska man hålla på?

•    Vad ska hända sedan?

•    Vad ska man ha med sig?

I mitt nuvarande arbete där jag jobbar med särskilt stöd på högskola har jag tagit fram en del enkla mallar för högskolepedagogerna, kanske några av er som arbetar på gymnasiet har nytta av dessa, de finns på: http://www.chalmers.se/insidan/SV/utbildning-och-forskning/grundutbildning/program/studenter-med/tillganglig-undervisning http://www.chalmers.se/insidan/SV/utbildning-och-forskning/grundutbildning/program/studenter-med/funktionsnedsattningar

Slutligen vill jag be er se möjligheten med dessa elever. Jag tror att vi alla som jobbar med skola har starka och härliga minnen av elever med särskilda behov med starka personligheter som vi har mött genom åren. Glöm inte att du kan vara en person som gör skillnad och blir betydelsefull för att eleven ska kunna använda sina superkrafter. Många framgångsrika företagsledare har adhd, de flesta nobelpristagare sägs ha haft AST/Asperger syndrom. Kanske är någon av dina nuvarande elever någon som kommer nå dit tack vare just dig   Om ni blir nyfikna på vem jag är och vad jag gör annars är ni välkomna att titta in på min sida http://www.funkkonsulten.se, på FB finns jag på https://www.facebook.com/funkkonsulten/?fref=ts och på Twitter heter jag @AnnelieGbg

Är frågor om IKT en fråga för ”samhället som en del av skolan”, eller är ”skolan som en del av samhället” en aktör för utveckling?

Vem där?

Så inleds Hamlet för att sätta tonen för alla de förvecklingar, intressenter och falanger som korsar läsarens väg genom Shakespeares verk. En fråga även vi tänker ha med oss i denna lilla inlaga om skolans vara (för den delen har inget icke-vara, det är ingen fråga).

Skolans vara är i dag många gånger en fråga som nytta och har med sig många perspektiv som fundamentalt, och sett över tid, inte ligger inom uppdraget för en lärares arbete. Det är så klart föränderligt över tid vad som ska förväntas av en myndighet eller institution, men vem styr innehållet, vem vet riktningen?

Är skolan en del av samhället? Vi tror att många snabbt tänker skolan som en funktion, rent historiskt, som fostrar medborgare. Däri ligger ligger en tradition, kunskaper i skolans av riksdagen valda ämnen är någonstans summan av vad som anses som det grundläggande för att fungera i ett sammanhang av interaktion i dag. Utan att göra några större djupdykningar i historia så startade skolan i kyrklig regi, så klart där präglad av de sanningar världen, i alla fall Sverige, baserade sitt samhälle på. Med tiden fram till nu så har en alltmer forskningsbaserad skolan vuxit fram, en skola som snarare bygger på vetenskapliga nedslag, bekräftade uppgifter genom prövning och till stor del också beprövad erfarenhet. Det är en lång resa institutionen “skola” har gjort och innehållet har en tradition att genom tröghet, tänk långsam utveckling, varit väldigt nära sanningen så tillvida att den är bekräftat.

Yrkesrollen lärare har hela tiden haft en anknytning till ämnet och elevernas trygghet, eller tillbaka i tiden, snarare disciplin. Lärarutbildningar har tydligt fokus på just de frågorna och man baserar som vi uppfattar det stora delar av anknytningen till trygghet på läroplanernas demokratiska värden. Det finns en ingång i läraryrket som just medger att skolan är en del av samhället och bärare av en tradition av ämneskunskaper och demokratiskt arbetssätt som är ganska fundamentalt, det bygger på tradition, det bygger på beprövad erfarenhet och det bygger på forskning som också den är befäst och beprövad.

Vad händer då när kappan vänds ut och in, vad händer när samhället i stället alltmer börjar ses som en del av skolan. Vad händer när samhällets utveckling, som i dag går i rasande takt, blir en del av varje ämne. Vi ser att det skapas en rörlighet som många gånger inte är baserad på just skolans tradition av tröghet, det vill säga att innehållet har en långsiktighet och är beprövad. Det finns så klart flera aspekter av detta och de flesta är väldigt positiva. Rollen som lärare i dag landar ofta i spetsen av dagens kunskaper, både sett ur forskningens perspektiv men också ur en aspekt där väldigt mycket snabbt blir beprövat. Gott så. Men med samhället som en del i skolan kommer det också in aktörer utan vanan att där finns ett fundament att bygga på sedan långt tillbaka, en stadig grund. Med den utvecklingshastighet samhället befinner sig i, så skapas också förväntningar hos aktörer som ofta befinner sig i nuet. Vi som vårdnadshavare har till exempel våra barn i skolan nu. Vi ser var samhället befinner sig nu, vilka kunskaper som finns tillgängliga och i vilket takt världen runt omkring oss förändras. Vi är så klart källkritiska och tror inte allt som sägs om och av media, politik och våra vänner. Men vi ser hur nya sanningar växer fram och vi blir stundtals oroliga för vad våra barn behöver vara förberedda på.

Om skolan allmänt sågs som en del av samhället skulle vi som vårdnadshavare vara trygga i att den här läxan som kommer hem i biologi är en del av en stort pussel att förbereda eleverna på en föränderlig värld. När vi nu allt mer har ett samhälle som kryper in och blir en del av skolans ämnen, pedagogik och demokratiska arbetssätt, så kan frågan från oss vårdnadshavare snarare bli: Ska man ha läxor i dagens skola?

Vi kan så klart inte dra alla över en kam och påstå att en debatt, ett flöde och rapporter om dykande resultat och kunskaper i skolan ligger som grund för hur lärarens och skolans arbetssituation ser ut just nu. Men vi kan i alla fall konstatera, som utvecklare och rektor i skolväsendet, att den del som samhället blivit av skolan många gånger tenderar att bestå av frågor som handlar om nuet. Skolan ska i allt fler sammanhang ha nöjda kunder, leverera tydlig resultat och många gånger vara konkurrenskraftiga med visioner om hur man bäst möter nuet eller kanske till och med framtiden. Då är det så klart frustrerande som vårdnadshavare, politiker, media och debattör när vi lugnt sätter oss ner, tålmodigt tittar på eleverna och konstaterar att den där läxan är viktig. Den där läxan som förbered eleverna inför nästa lektion där vi går igenom en blommas beståndsdelar, den är viktig för att se ett sammanhang. En liten pusselbit, en del av en lång tradition, den beprövade erfarenheten och den faktiska vetenskapen.

Läxan är i det här fallet bara ett exempel på hur en fråga i skolans värld kan få fel värden, fel inriktning och den källkritiska angreppspunkten landar i att man ifrågasätter skolan i fel sammanhang.

Menar vi nu att skolan skall befinna sig i en tröghet och förändras sakta utan att ta in aspekter av den föränderliga värld som den är en del av. Så klart inte! Tar vi perspektivet att skolan är en del av samhället igen så inser vi ganska snabbt att här finns en ganska stor del av samhället som bär på en kunskap om både skolans tradition och samhällsutveckling. Se det som att det finns professioner i skolans värld som på väldigt många nivåer värnar om samhället i allra högsta grad, men de har ett raster, vi har ett raster som medger bakgrunden till hur samhället ser ut. Detta raster är av pedagogisk art och just den delen utgör skillnaden mellan samhällets förväntan på skolan över tid och vad kunden förväntar sig just i nuet.

Mot den här bakgrunden så finns det en stor fråga som vi tycker sticker ut. Samhället som en del av skolan och dess förväntningar på skolans användande av IT, datorer, plattor, plattformar, kommunikation, flöden, och ja ni vet – IKT. Här hamnar vi som skola och del av samhället i ett gränsland där beprövad erfarenhet, vetenskaplig grund och tradition ännu inte talar sitt tydliga och övertygande språk, medan samhället redan är framme i en utveckling som förändras per dag. Det är en fråga där skolan, trots att den länge varit en del av skolans verksamhet i olika former och sammanhang, som institution ännu inte är enad trots att man länge kunnat konstaterat flera pedagogiska såväl som praktiska mervärden. Men vi vet att vi kanske behöver bryta mot några av våra regler för att hinna med att göra rätt.

Så frågan är, ska frågan hanteras ur ett perspektiv där skolan är en del av samhället, eller ska samhället här få vara en del av skolan?

IKT har enligt Kvarnsell/Fleischer en ganska lång tradition i Sveriges skolor. Enligt genomgången i deras bok “Digitalisering som lyfter skolan”  började området bevakas redan 1974 och det har funnits många orsaker till att Skolverket (och tidigare benämningar) velat föra in digitaliseringen i skolan. Rent kompensatoriska tankar om likvärdighet till att utjämna klyftor mellan eldsjälar i skolan och de som inte kommit igång alls. Även framtidstankar har funnits med här.

Nu senast  med Lgr11 tog Skolverket fasta på EU:s nyckelkompetenser vilket skapar både möjligheter och en slags otydlighet i vad vi ska faktiskt göra då det kan vara svårt att utläsa direkt i text ibland. Men söker vi på dessa kompetenser i Lgr11 ger det oss en bra grund att stå på. Det handlar inte bara om digitala förmågor eller kompetenser. Det är förmågor att hantera dagens samhälle som i mångt och mycket sker i det digitala idag. Det är inte det digitala i sig som är målet. Läsa, skriva räkna finns med. Så även miljöperspektiv, förståelse för andras kulturer, att få skapa, tolka, samverka historiska, etiska och internationella perspektiv.

Om vi ska försöka utröna vad som är digitalt i detta blir det lite som att försöka utröna frågan om hönan och ägget. Skolan har mot bakgrund i tradition, beprövad erfarenhet och genom forskning som också den är befäst och beprövad, i dessa uppdrag gentemot elever en möjlighet att se de mervärden vi pratar om längre upp. Det digitala är inte längre en fråga om att bara göra något digitalt utan att göra det vårt samhälle består av. Idag är det inte många processer vi hanterar rent analogt. Det finns alltid den där lilla delen av digitalisering vi inte tänker på. Vi gör den idag helt naturligt. Vi skriver ned händelser eller åsikter i sociala medier, bevarar foton digitalt, skriver en rad till den vi träffat, får till oss information eller upplevelser, får felmeddelanden från vår bil till telefonen, skickar en mediafil till någon annan att arbeta vidare på, får en avisering att tandläkartiden är avbokad, hanterar affärer på banken osv…

Blir det då OK att hantera skolans undervisning helt utan att lägga till dimensionen av hur dessa delar interagerar digitalt? Vi ska välja digitalisering med omsorg och sikta på att använda verktyg och flöden som förstärker kunskapsuppdraget men vi behöver också låta det digitala ligga som ett införlivat lager på det mesta vi gör i våra ämnen. Går det att hantera ditt ämne utan att ens nudda vid hur ämnet hanteras digital? Vi tror att det kan finnas en risk att vi gör våra elever en otjänst om vi bortser ifrån detta. Lgr11 är faktiskt det vi behöver förhålla oss till i våra yrkesroller. Men vi ska naturligtvis även förhålla oss till forskning och beprövad erfarenhet men styrdokumenten i sig tar inte bara sikte på det. Styrdokumenten vill att vi som skola är med och tar nästa steg i de möjligheter vårt samhälle ger idag och i framtiden. I det ingår ditt ämne utifrån ett flertal perspektiv. Med detta i åtanke kan det bli lättare att stå emot olika aktörer och intressenter som vill vara med och påverka skolan på olika sätt.

När nu Skolverket kommer att förstärka skrivelserna kring våra styrdokument i och med de nationella IT-strategierna för skolan tar Skolverket ett för många mycket välkommet steg i hur det digitala införlivas i skolans ämnen på ett tydligare sätt.

Vi utmanar dig redan nu att fundera över ditt ämne och hur det digitala påverkar dig och dina elever i det samhälle de ska verka i. Då blir det lättare att svara på frågan vi inledde med.

Vem där?

Det är vi. Skolan som en del av samhället. Vi jobbar utifrån det här och därför kan vi lättare svara ja eller nej till de aktörer, falanger och intressenter som vill påverka oss i att vara det vi ska vara. Vi rustar för framtiden. Ett steg i taget. Men det är medvetna steg. Låt skolan tolka samhället och bereda eleverna med kompetenser och kunskaper att bli en del av det framtida samhället de ska verka i.

Jens Sjödin West, Rektor
Dan Svanbom, Utvecklare med inriktning IKT

Du blir aldrig färdig och det är som det skall.

img_2149Det var längesen jag skrev något om mitt pedagogiska arbete och mina lärartankar. Inte för att jag tröttnat eller inte behövt det. Jag har helt enkelt inte funnit orden för vad som upptagit mina tankar.

I tjugotvå och ett halvt år har jag arbetat som lärare. Nästan halva livet… och ändå kommer perioder då jag känner mig osäker och ny i yrket, och får kämpa med nya utmaningar. Och jag gillar det! Jag gillar att lära. Tiden går fort och aldrig blir det tråkigt. Men – läs ”kämpar med nya utmaningar”, för ibland händer det att jag trots fler och fler års erfarenhet plötsligt famlar och fumlar – och det kan vara frustrerande, läskigt och vansinnigt energikrävande. Och det är där jag varit under hösten, kravlat runt i lärandegropen.

De senaste åren har jag själv känt ett stort behov av att hitta sätt att arbeta mer språk- och kunskapsutvecklande än tidigare. Jag har följt bloggar, inspirerats av ”En läsande klass”, sökt videoklipp på youtube för att få inspiration, läst Barbro Westlunds ”Aktiv läskraft – Att undervisa i lässtrategier för förståelse” (NoK 2015), plockat in delar av detta i min undervisning. Jag ville mer, och jag ville bygga ihop all spännande input jag samlat genom att sätta mig in i ”Bedömning för lärande” (Williams fem nyckelstrategier) och den relationella pedagogikens inverkan. Jag hittade Carol Dwecks ”Mindset – du blir vad du tänker” (NoK 2015), läste James Nottinghams ”Utmanande undervisning i klassrummet” (NoK 2013) och hittade även fram till Pauline Gibbons ”Lyft språket lyft tänkandet” (Hallgren och Fallgren 2010). Jag har läst, skrivit, tänkt, uträttat. Jag har prövat och omprövat mina tankar och olika metoder. Jag har varit ute på upptäcktsfärd, och tyckt att det jag funnit varit intressant och utmanande. Jag vågade t o m själv börja blogga för att dela mina tankar, och tyckte det var inspirerande att sätta ord på mitt eget lärande. Jag tyckte att jag hade rätt bra koll och hyfsat bra grepp om vad jag ville uppnå och hur.

Så kom då hösten 2016. I Södertälje kommun har det sedan hösten 2012 funnits centralt anställda ”utvecklingslärare” som har i uppgift att handleda lärare under cirka tio veckor, vilket ska leda till nya arbetssätt som ska sprida sig till hela grundskolan i kommunen. Denna höst var det vår tur. Utvecklingslärarna följer enskilda lärare (lektionsobservation med uppföljande samtal) och handleder också arbetslagen som grupp. Uppdraget är att utveckla språk och kunskapsutvecklande arbetssätt (SOKA) i undervisningen Jätteintressant!

Full av nyfikenhet gick jag in i detta, men blev ganska snabbt förvånad över hur jag reagerade! Det var läskigt, pirrigt, krävande. Saker som tidigare varit självklara föll bort. Jag kände mig blottad och naken där jag kravlade runt i lärandegropen. Jag insåg plötsligt hur jag tog metaperspektiv på mig själv när jag hade observatör i rummet. Jag blev bryskt medveten om hur jag ställde saker på sin spets, ifrågasatte, skruvade och skruvade och skruvade tills jag ibland glömde bort det mest basala. Nya metoder för SOKA introducerades och sjösattes, prövades, diskuterades med kollegor och omprövades efter reflektion och tips från kollegor. Kollegialt lärande alltså, i strukturerad form.

För mig blev det en lärorik termin. Kanske den mest lärorika sen jag för 22 år sen startade min lärarkarriär. Det blev också mer utmanande än jag kunnat föreställa mig. Jag klev in i en värld som jag tyckte att jag var ganska bekant med, och tvingades stanna upp och förundras över hur mycket som finns kvar att bemästra, undersöka, lära mig: Mål kan aldrig vara nog tydliga, frågor är inte bara frågor. (Vad exakt vill jag få ut av frågan? Vilken frågetyp är bäst lämpad?) Det finns en uppsjö av spännande sätt att ta sig an texter och att stötta för skrivande. (Jag har bara ännu skrapat på ytan). Att strukturera former och modeller för kollaborativt lärande där eleverna blir varandras lärresurser är ett arbete utan slut där den relationella pedagogiken verkligen kommer till användning. Språkutvecklande metoder kräver sina tankar, att lista ut kritiska aspekter sina. ( Vad är det jag behöver göra synligt för eleverna för att de ska lära sig det som jag vill?)

Summa summarum: det är verkligen en ynnest att få någon att diskutera sin praktik med. Att få förmånen och uppdraget att ifrågasätta sin undervisning och syna den rejält i sömmarna, men också få stöttningen för hur jag kan komma vidare och sätta upp nya utvecklingsområden för mig själv. Jag har under hösten upplevt kraften i ett strukturerat, kollegialt lärande. Jag har dessutom lärt mig förvånade mycket om mig själv, om hur jag reagerade där i botten av lärandegropen, omkullkastad och förvirrad, om hur cykler av konstruktion och destruktion av eget lärande verkligen avlöser varandra. 

Avslutningsvis kan jag bara inte låta bli att koppla till en dikt av Tranströmer, som för mig beskriver känslan av att gå in i något jag trott var bekant, och plötsligt känna min litenhet. Och vi måste prata om vårt lärande, om vår frustration och känsla av att inte ha kontroll, av att inte förstå. För Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och jag – vi går runt på våra skolor, allihop! Vi blir aldrig färdiga, och det är som det skall.

Romanska bågar – Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan

trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande

piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,

Herr Tanaka och Signora Sabatini,

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)

Maria Sandqvist, Igelsta grundskola (Södertälje kommun), lärare 4-9 (svenska, engelska och franska)

Blogg: Jag är en del av alla jag mött  Twitter: @sandqvist_m

Om att utmana, kanske lättare än vad man tror?

Vi var fem barn idag så jag valde att gå till ”inte nudda marken” lekplatsen. Genast började barnen bygga en egen ”inte nudda marken lekplats” bredvid, vilket kändes lite udda men okej? De kånkade och bar på grejer, skrek på hjälp stup i kvarten och i första andetaget kände en kanske lite slutkörd fröken sig en aning lat som skrek tillbaka ”Men ta en annan sten då, som är mindre och lättare om du inte orkar bära själv”. Det är så himla lätt hänt att man kommer springandes för att hjälpa en nödställd elev, och låter den missa ett utomordentligt tillfälle att lära om sig själv – och sin kropp i detta fall. Det var så jag tänkte.

En pojke var extra missnöjd med att jag inte kom till hans undsättning. Han hade hittat två stora stockar som han tyckte att jag skulle bära åt honom så fort han pep till.  Jag kan inte bära båda samtidigt, kved han. Men ta en i taget, förslog jag. Men jag vill bära båda samtidigt, och jag kan inte det, kontrade han. Men lös det då, svarade jag en aning torrt, för han skulle ju inte få som han ville. För vad skulle då hända med lärande tillfället? Jag har ju ett visst ansvar också.

Som han höll på, trixade med än det ena än det andra. Jag stod bredvid och hejade på.

Vad hänt med det här att ge barnen en smula rimligt motstånd? Minsta motgång och barnet gnäller och är missnöjd, ger oftast upp.  Det är ju en så jäkla skön känsla att ha fått upp två superstora jätte tunga stockar upp för en backe helt på egen hand, upptäckte vi. Att man utmanat sig själv, och vunnit.

stocken

Jag heter Malin Jönsson @bildmalin och bloggar via Bildsal117.com som även finns som facebooksida med samma namn. Jag har en lång karriär bakom mig som bildlärare men numera ger jag fritidshemmet en chans, och jag arbetar på Kristinebergskolan i Borås.

Jakten på motivationen

barns-roster-raknas

Vi minns förstås skoltiden på olika sätt men jag tror att vi alla kan relatera till känslan av stundtals extremt, ja nästintill overkligt, långa lektioner. Ni minns väl de lektionerna när tiden stod absolut stilla eller där klockan gick liksom baklänges? Jag träffade en gammal gymnasiekompis häromdagen som beskrev hur vår historielärares mun liksom malde på hela lektionerna till den blev ett svart hål som vi bara stirrade på medan klockan sakta tickade på i bakgrunden.

Och så ska det ju inte vara! Vi som jobbar och sliter i skolan varje dag brinner ju förstås för våra ämnen. Vi vet ju hur himla viktigt det är att eleven lär sig. Frågan är bara hur i hela friden vi ska få eleven att förstå? Hur sjutton får vi en fjortonåring att förstå varför det är så sabla viktigt att lära sig om neolitiska revolutionen? Hur kan vi i konkurrens med Pokemon Go och rusande hormoner skapa intresse för saker som centrala tankegångar inom kristendom eller mediernas roll som informationsspridare? Hur övervinner vi det glappet (läs: helvetsgapet)?

Med risk för att vara kaxig och med risk för att vara tjatig (jo, jag har skrivit om detta förr) så tror jag att svaret, åtminstone delvis, är ganska enkelt. Nyckeln till motivationen ligger i att kunskapen ska kännas viktig här och nu. Kunskapen ska kännas absolut nödvändig och omöjlig att kompromissa bort. Och kunskapen ska vara användbar här i denna sekund, inte i någon avlägsen framtid långt borta i horisonten.

-Okej, men hur i helskotta gör man det då? kanske någon tänker. Jag tror att även det kan vara tämligen okomplicerat. Det gäller att knorra till undervisningen en smula, att se till att det finns en riktig mottagare till elevens arbete och att förankra kunskapen i den verklighet som lever och frodas runtomkring (och inuti!) själva skolbyggnaden. Värdeskapande lärande handlar något förenklat om att det eleven lär sig i skolan idag också blir användbart för någon annan. Kunskapen ska skapa ett värde också för någon utanför eleven.

Jag ska bli så konkret jag bara kan:

  • Har ni skrivit en insändare? Skicka in den till en riktig tidning och skapa debatt på riktigt!
  • Läser ni om en historisk händelse? Kontakta historiska institutionen på valfritt universitet och intervjua en expert (jag lovar att de ställer upp).
  • Har ni läst en bra bok? Skriv recensioner och maila författaren, bokförlaget eller lokaltidningen. Troligtvis får ni respons.
  • Skriver ni sagor? Kontakta förskolorna i närområdet och läs upp sagorna för barnen där.
  • Läser ni om ökenområden? Utnyttja ”Skype in the classroom” och skypa med en klass i Afrika!

Den där lilla extra knorren gör så mycket med motivationen. Om eleven vet att kunskapen behövs här och nu och att färdigheterna kommer att göra skillnad för en annan person blir skolan automatiskt värdefull och kunskapsinhämtningen blir rättfärdigad. Jag har så många exempel på detta men jag ska inte bli för långrandig. Mitt senaste värdeskapande projekt delade jag med klass 7F i Östra grundskolan i Skogås utanför Stockholm. Vi (och många fler klasser på skolan) engagerade oss förra månaden i Musikhjälpen, ett projekt som började smått, fick ringar på vattnet och där motivationen i klassrummet stegrades för varje minut. Vi skrev debattinlägg, vi ringde runt i närområdet för att skaffa sponsring till vår pengainsamling, vi fick sedermera sponsring i form av presentkort, solglasögon (!), reflexer och enorma mängder godis, vi började sälja godis lite överallt, vi skrev reklamtexter och blogginlägg, vi gjorde skyltar med budskap och på strax under två veckor lyckades vi i 7F få in nästan 3500 kronor till Musikhjälpen. Dessutom fick klassen ett gemensamt mål, en gemensam kamp och de fick känna att deras kunskaper och färdigheter faktiskt behövs och gör skillnad här och nu. Flera stannade frivilligt kvar i skolan till sent på eftermiddagen.Inte en gång tror jag att tiden gick baklänges under dessa lektioner eller att min mun blev ett malande svart hål. Till råga på allt fick jag mängder av underlag för bedömning i svenska.

Jag tror helt och fullt på att trygghet och motivation är grunden till all inlärning. Mycket av detta kommer automatiskt när lärandet får tillåtelse att nå utanför skolan och skapa värde för någon annan.

Fridens liljor och gott nytt år!

Maria Wiman, lärare i svenska och so på Östra grundskolan i Skogås

maria-2

Här är vår klassblogg: http://www.7fab.wordpress.com

Här är vår blogg om värdeskapande läsutveckling: http://www.ostrabibblan.wordpress.com

Här är jag på twitter: @marwim123

Teorier, metoder och verktyg i samspel!

Det finns så många olika riktningar, så många metoder och teorier att luta sig mot. Ständigt diskuteras dessa mellan oss som är insatta i yrket. Vi vänder och vrider på dem i undervisningen för att få det att passa både oss själva och eleverna. Till detta kommer alla verktyg och redskap som vi förväntas använda och lära eleverna om. Alla delar ska anpassas och individen ska vara i centrum. I min undervisning måste dessa delar samspela för de flesta eleverna och jag måste så klart tro på den eller de teorin/teorierna som jag lutar mig mot. Oavsett ska jag leda elevens lärande mot de högre kunskapsnivåerna.

I 1 1/2 år har min äldste son studerat på lärarlinjen i Göteborg och utsatt mig för frågor och diskussioner där jag har fått tänka till mer än en gång. Jag avslutade strax innan jul handledarutbildningen för VFU på Halmstad högskola där vi diskuterat och funderat över hur man lyfter reflektioner till högre och djupare nivåer. Jag tänker och tror att djup får man med åren i yrket, tack vare erfarenhet och alla de representationer av undervisnings-situationer som man får vara med om. Då kan man ta till sig och använda flera teorier samtidigt och man får tillsammans med kollegor prova och utveckla undervisning.

Hur kommer de sig då att vi ibland går på linjer som att nu gäller bara tex mellanled som uträkningar i matematiken, ASL i läsinlärningen, enskild sk ”forskning”, de egna planeringarna som eleverna fick arbeta efter….? Hur kan vi plötsligt falla för tron på en metod, ett verktyg, en teori?

Jag tror att alla dessa delar måste blandas med omsorg utifrån individer och utifrån den grupp elever som vi undervisar tillsammans. I min värld finn inget bättre system än att vi lärare redan i elevernas tidiga år hjälps åt. Att vi ser alla klasser i arbetslaget som våra elever och att vi inte är rädda för att göra grupperingar av dessa elever utifrån den undervisning som ska ske. Individanpassning även på gruppnivå hjälper oss att nå alla elevernas lärande. Även det gemensamma ansvaret för eleverna stöttar och ger oss möjlighet till utveckling. Kan vi dessutom få färre ämnen att ansvara över vinner vi ännu mer.
img_0009 img_5667 img_3463 img_3283
Jag har haft förmånen att i många år kunna fokusera på färre ämnen och det har gett mig en större kunskap och möjlighet att höja min undervisning tillsammans med mina kollegor. Vi har hjälpts åt, diskuterat, provat, gjort om, och utvecklat undervisningen. Här har jag också som lärare för fler elever fått en större referensram vid mina bedömningar. Vi har kunnat se likheter och skillnader i olika kunskaper och förmågor som eleverna visat. Detta har gjort mig mer uppmärksam och det har gjort att jag idag vågar säga att vi har utvecklat vår undervisning mycket mer än vi gjort om vi arbetat som klasslärare parallellt. Likheter och skillnader mellan ämnen och metoder har vi tillsammans format och anpassat så att det passar oss just nu.

Alla elever lär inte med en och samma metod, inte med samma redskap/verktyg och inte med samma teorier som grund. Vi måste använda dem alla för att ge alla elever möjlighet att nå högre kunskapsnivåer. I min värld har en professionell lärare flera teorier, massor av metoder och verktyg/redskap i mängder för att utmana sina elever på bästa sätt. Vygotskij får samsas med Piaget, Pavlov, Watson och  Maria Montessori med Reggio Emilia, Waldorf, Freinet. Vi som undervisar måste med varsamhet välja de vägar som passar oss och eleverna och jag tror inte det finns en väg. Vi måste kunna erbjuda allt på en och samma gång, ett paket med kvalité där vi oavsett tycke handlar och undervisar för att eleverna ska nå så långt som möjligt.

Det enda som i min värld är ofrånkomligt är att eleverna måste veta sin kunskapsnivå, sitt nuläge, och sedan nästa utvecklingsnivå. Då kommer vi att kunna leda dem vidare med deras egna motivation som bensin. Vi måste synliggöra lärandet och kunskaperna för alla elever. Vi måste visa dem vägen fram till de förväntade kunskaper som finns i LGR 11. Kunskapskraven måste visualiseras så att eleverna vet vad som förväntas. Som lärare ska vi hjälpa dem på denna väg oavsett vad som krävs, de ska inte lämnas ensamma utan stöttas hela vägen!

Jag tror på en förskola och skola där pedagogerna/lärarna använder helheten för att utmana eleverna och för att få dem motiverade. En plats där alla individer kan få sitt och utmanas på sitt bästa sätt. En stor utmaning för oss lärare, men ack så viktig. Jag vill nå alla elever och vill att alla ska få sitt. Eleverna som själva behöver skapa, eleverna som gärna laborerar med ”färdigt” material, de som älskar att skapa med penna och papper, de som älskar utmaningarna i den digitala världen….

villan-1Jag föll bland annat i gropen med eget arbete, mellanled – vi förbjöd algoritmer- och alla olika läsinlärningsmetoder det fanns bara en som gällde. Nu försöker jag intala mig att fokusera på inlärningen och att testa mig fram. Varje elev ska nå högre! Ett motto som kräver mycket av alla runt eleven. Eleven själv, mig som lärare, gruppen och föräldrarna. Vi måste samspela och lyfta eleven samtidigt som vi motiverar, ställa lagom med krav, lita på och ge självförtroende som eleven kan bygga vidare på. Då kommer vi att lyckas!
Utmaning som utvecklar!

av Ulrika Broman,
driver bloggen mattefroken.se, finns på twitter som @mattefrokenU 

En hyllning till min lärarvardag

Tre dagar till deadline. En deadline jag själv har anmält mig till. En deadline jag redan hört av mig till bloggens initiativtagare om för att be om att få skjuta upp och sedan skjutit upp. Jag har vetat om uppgiften väldigt länge och ändå är klockan mer än midnatt när jag skriver dessa rader. Jag beter mig  precis som en del av de där eleverna jag vänder ut och in på mig själv för att kunna hjälpa vidare. Uppenbarligen kan jag själv bete mig likadant just i en sådan här situation. En paradox, samtidigt en nyttig insikt.

I datorn har jag fyra oavslutade blogginläggsmanus om skolutvecklingsprojekt och undervisningsidéer att dela med mig av, men jag får inte till dem. Jag har nämligen just nu ingen levande relation till  varken elever, projekt eller idéer eftersom jag föräldraledig. Jag är liksom inte lärare på riktigt just nu. Så jag börjar om.

Jag börjar om med en hyllning till den vardag som snart blir min igen. I detta inlägg vill jag lista allt jag ser fram emot i min yrkesvardag. För i januari är jag tillbaka efter nästan ett helt  år hemma, och även om det är med  vemod jag säger adjö till min föräldraledighet så finns det saker som smäller högt med det yrke jag examinerades till för mer än 10 år sedan. Ett urval av saker som skulle få mig att välja samma yrke, om och om igen.

  1. Att med gott om tid kunna planera lektioner, arbetsområden och kurser. Det är för mig som att slå in julklappar till eleverna. Att få bryta ned ämnet och kursens centrala innehåll och kritiska aspekter till meningsskapande innehåll utifrån elevernas intressen och förkunskaper är inte bara oändligt spännande utan också viktigt och tidskrävande. Att få skapa såväl autencitet och delaktighet i lärandet är både utmanande och stimulerande och den grund jag står på.
  2. Att öppna dörren till klassrummet och veta att vi har 90 minuters hårt arbete framför oss.
  3. Att där i klassrummet leda en lektion som tar oss exakt dit jag vill. Lektioner som i kursen sociologi t.ex. får elever att närma sig vardagslivet med nya ögon, ge eleverna kunskaper i teorier och begrepp för fenomen de själva känner till och kanske erfarit. Lektioner som i svenska innebär att elever förmår utveckla sitt skrivande, sitt läsande och sitt språk. Tillsammans diskutera litteratur och olika texter. Lektioner som i samhällskunskap gör elever källkritiska och kompetenta i politik, ekonomi och sociala frågor.
  4. Att där i klassrummet tappa tråden men uppleva magin i att en lektion kan ta en helt annan väg. Magin där jag i elevers subtila responser lyckas hålla en klass trollbunden. När deras reaktioner styr mig, när deras ansiktsuttryck får mig att välja nästa steg i exempelvis en föreläsning utan att jag riktigt kan formulera det med ord. Stunder där jag är så lyhörd och öppen att alla deras reaktioner styr vad jag ska prata om i nästa minut, och jag förmår ta vägen som de leder mig in på. Givetvis vet jag vilket lärande det ska mynna ut i, men eleverna styr mig och inte tvärtom. Det är en del av min didaktiska kompetens som är svår att artikulera och som måste upplevas. Stunder när jag har modet att släppa kontrollen, men ändå känna att jag besitter förmågan att tydligt kunna styra eleverna i kulisserna, det vill säga när min röda tråd tillåts en extra ögla med eleverna ibland.
  5. Att hålla en lektion som går helt åt skogen, men där jag vet att jag får tröst av mina kollegor i nästa stund. Där den ovärderliga kollegiala famnen är självklar bakom arbetsrummets dörr. Den kollegiala trösten och stödet är lika ovärderligt som det kollegiala samarbetet. Den känslan av förståelse och samhörighet möjliggör mig som lärare
  6. Att bevittna 60 ögon som andäktigt ser rörlig bild, oavsett om det är ett klipp eller längre sekvenser är lika fascinerande varje gång. Att den rörliga bilden är så fängslande.
  7. Att i närmast total tystnad se 30 böjda nackar över en skrivning där jag nästan kan ta på den samlade kunskapen.
  8. Att lyssna till tystnaden i ett läsande klassrum.
  9. Att lyssna till ljudet av hårt arbete som sätter igång. Ljudet av resultatet av det lästa och talade ordet.
  10. Att slå min dagliga lov genom skolbiblioteket och där bli stoppad av en elev som viskande ber om att att få ett lästips och då ha ett tips.

Lärare alltså. Att jobba med framtiden. Att med ordet i tal och skrift utbilda och fostra demokratiska och källkritiska medborgare väl rustade att möta livet. Vad kan vara finare än att få jobba med det?

Ulrika Bergenfeldt

Gymnasielärare i samhällskunskap, sociologi och svenska på Stagneliusskolan i Kalmar

 

Twitter: @UBergenfeldt

Blogg: www.larandeforlivet.blogspot.se

Studier … Alla har sin väg

Studier tar för de allra flesta upp en större del av livet och börjar hösten när man fyllt 7 år och för de allra flesta upp en bit över det att man fyllt 20. Jag är nu 24 och börjar lida mot slutet av min egna studietid. Idag studerar jag på Chalmers, driver eget och jobbar på SmartStudies. Jag vill i egenskap av privatlärare dela med mig av något som för mig fungerar. Något som också genomsyrar den stora skillnad jag gjort för mina elever i den läxhjälp jag undervisat i.

Lyssna – På andra och på dig själv

Man ska göra på ett visst sätt … för alla gör så. Det är ett argument jag hört allt för ofta. Jag håller absolut med om att man bör lyssna på andra (liksom jag hoppas ni tar in det jag kommer berätta här). Men det man ser är att man lätt glömmer bort att lyssna på sig själv. Det kan låta klyschigt, men det tar tid att komma på vad man själv vill. Låt inte andras tankar om hur du ska göra ÖVERRÖSTA dina icke-ännu-färdiga-idéer om hur du vill göra.

Jag har hört att jag har dyslexi, att jag är ”träningskillen” och att jag inte kan sitta still. Förväntningarna på mig har varit låga och har egentligen aldrig strävat efter att nå de höge nivåerna i mina egna studier. Detta var den bild jag fick höra dag in och dag ut. Det var den jag blev. Inte den jag var. Jag ville mer …

Det var en sommaren innan jag började gymnasiet saker tog fart. Jag bestämde mig för att jag kommer att klara detta. Jag kände inom mig att jag skulle klara det – även om andra redan bestämt sig för vad jag är och hur jag ska klara mig. Idag driver jag eget företag på heltid, jobbar som privatlärare och studerar en civilingenjörsutbildning – något som egentligen klassas som heltid.

Resan som hade börjat sommaren innan gymnasiet tog många oväntade vändningar och vägen har inte varit helt rak. Men jag har ända sedan dess lyssnat mer på mig själv än andra. Jag har skapat en bild av vad som är min verklighet och anpassat annat efter det. Jag studerar nu mycket mer effektivt, på mitt sätt.

Mitt sätt

Det jag kallar för ”mitt sätt” är en något annorlunda väg och en väg jag inte rekommenderar er att kopiera. Men det kan fungera som ett exempel på vad man hade kunnat göra. Kommer här framför allt fokusera på eftergymnasiala studierna:

  • Dag 1 kollar jag på alla gamla prov som finns för att förstå vad det är kursen handlar om och vad läraren tycker är extra viktigt. Skapar också en förståelse för hur kurslitteraturen kan omvandlas till frågor.
  • Samma dag går jag direkt över till en sammanfattning för att få en övergripande koll av hela kursen. Läser denna flera gånger och memorerar mer eller mindre allt.
  • Inte förrän hela sammanfattningen sitter börjar jag gå över till kursboken. De delar jag känner att jag vill läsa mer om dyker jag ner i.
  • Därefter går jag gärna tillbaka till gamla prov och försöker lösa dem. Då märker man tydligt vad man kan och inte.

Alternativet är att börja med föreläsningar och för varje vecka få en lite större inblick i kursen. Och att sedan knyta ihop allt.

… Poängen

Det är inget unikt med ”mitt sätt”, det är inte heller något jag starkt rekommenderar till andra. Min poäng är att alla har sin väg och du ska lyssna mer på dig själv än att följa andras väg bara för att.

Kemi och Puppet Pals, funkar det…….?

Jodå, det fungerar att kombinera detta.
Jag har en 6:a och vi har arbetat ett tag med periodiska systemet och dess uppbyggnad, grundämnen och deras egenskaper, atomer och deras uppbyggnad, vardagskemi och kemikalier i hemmet.
I fredags började vi arbetet med att göra film på Puppet Pals om just grundämnen.

Eleverna skulle arbeta i par och de fick själv välja en kamrat som de klarar att arbeta med. De letade upp appen Puppet Pals på sin iPad och utforskade där ett tag. Därefter startade de sitt arbete.
De valde tillsammans ett eller fler grundämnen som de tyckte verkade spännande. Sen var det dags att söka fakta. Vi bestämde att detta behövde vara med: grundämnets namn, kemiska beteckning och placering i det periodiska systemet, ämnets egenskaper, var man kan hitta det i naturen, vad det används till och hur och slutligen något annat spännande, häftigt eller annat om ämnet.

När det var klart, var det dags att skriva manus(annars blir det ju ingen film). All fakta ska finnas med i filmen och sen var det fritt fram hur man la upp arbetet. De skrev så pennan den glödde och många fina manus skapades. De provläste,testade sej fram och bestämde berättarröster eller vem som skulle säga vad innan det var dags att börja skapa film.
Helhjärtat kastade de sej in i arbetet. Miljöer och figurer skapades och deras röster lades till. Några omtagningar blev det allt, men efterhand var de nöjda och kunde säga att ”vår film är klar”.

Paren redovisade i lottad turordning. De gick stolta fram, kopplade in sin iPad i smartboarden och visade sin film om just deras grundämnen. Många olika grundämnen fick vi lära oss om och i väldigt olika filmer.

Så för att återkoppla till början, så fungerade detta alldeles utmärkt. Eleverna tränade en massa olika förmågor som faktasökning, skriva en text och ge feedback på den och den muntliga delen när talet skulle kopplas till filmen. De fördjupade även kunskapen om grundämnen och kunna förklara vad ämnen används till o.s.v. Sist men inte minst, så hade de jättekul under tiden och lustfyllt gör ju nytta för inlärningen.

Prova gärna och lycka till!

Louise Karlsson, Västra Berga skola i Helsingborg

Litteraturen och jag.

Att välkomna nya elever till gymnasiet är spännande men också ett hårt arbete. Eleverna har lämnat den skola där de oftast gått i flera år. Där har de varit trygga och haft sina roller, och vetat vilka sociala koder som gällt. I den nya gymnasieklassen samsas vitt skilda skolerfarenheter, kunskapsnivåer och förväntningar och den nya klassen ska ta sig an gymnasiets kurssystem, frihet, ansvar och krav.

Ämnet svenskas, som är det jag undervisar mest, kurs i år ett är mycket av en färdighetskurs. Skolverket liknade den en gång, på en dragning jag var på, vid en verktygslåda och jag kan hålla med om det. Kursen innehåller produktion av olika texter, lite språksociologi, språkriktighet, retorik och litteratur. Kort sagt lite av väldigt mycket. Samtidigt är det just i ettan man sätter samtalsklimat, relationer och arbetssätt. I mitt ämneslag har vi pratat mycket om detta. Om kursens ytliga svårighet i kombination med att vi så snabbt som möjligt vill lära känna eleverna få dem att tycka svenska är spännande och samtidigt sätta igång kunskapsprocesser som ska kunna utvecklas under de tre år de kommer att vara på skolan.

Vi har landat i ett introduktionspaket som vi kallat Litteraturen och jag. Ett tema som rör sig över höstterminens 5-6 veckor och eftersom vi upplever att de faller så väl ut tänkte jag dela med mig av temats upplägg här.

Det första vi gör är att titta på filmen The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore. Det är en fantastisk tecknad, stum, kortfilm som går att tolka lite på olika sätt. Filmen är briljant att använda i undervisning eftersom den är 15 minuter lång och även om den är tecknad är den så fint gjord att den brukar både fånga eleverna och starta bra diskussioner.

Efter att ha sett filmen får de diskutera filmens budskap är och olika specifika scener. Tillexempel finns det en scen i filmen där en bok (i filmen är böckerna levande) som är väldigt gammal och sliten faller samman och blir dödssjuk men huvudpersonen lyckas rädda boken genom att läsa dess historia. Bara den scenen brukar generera bra samtal om vad berättelser och litteratur är.

Rent praktiskt brukar jag dela in klassen i smågrupper och dela en google-presentation med dem och sedan be varje grupp skriva ner sin gruppdiskussions huvudtankar på var sin slide i presentationen På så vis synliggör jag fler röster i klassrummet än de som skulle höras vid tillexempel handuppräckning och alla gruppers tankar får lika stort utrymme och får tillfälle att kommenteras. Detta ger också utrymme att sätta klassens samtalsklimat i ett tidigt skede. Eftersom eleverna kommer att ha olika tolkningar och fokuserat på olika saker är det viktigt för mig som lärare att visa att alla röster och iakttagelser i samtalet är viktiga även om man missuppfattat något. Det är viktigt att signalera tidigt att det är okej att göra fel och missförstå.

Till nästa lektion får eleverna fundera ut en berättelse som påverkat dem starkt. Det kan vara en film, en skröna, en bok, sagor mormor berättade osv. Nästa lektionstillfälle använder vi dessa för att formulera en kort text som dels innehåller en kort sammanfattning av vad deras favoritberättelse handlar om och dels en reflektion om varför den betyder så mycket.

Här får jag som lärare möjlighet att se och kunna bedöma hur läsvana klassen är, vad de gillar för typer av berättelser men också hur väl de behärskar att skriva. Jag brukar ta in texterna och rätta dem språkligt men jag gör ingen mer bedömning. Däremot brukar de få delge varandra vad de skrivit om och naturligtvis måste de rätta sina språkfel och lämna in texten på nytt.

Nu går vi djupare i att träna tolkning av litteratur. På vår skola har vi läromedlet Svenska Impulser 1 och i den finns det i avsnittet om noveller två stycken i fulltext. Den ena är Jonas Karlsson Det andra målet, vilken för ändamålet är en bra liten text. Texten är skriven i andra person, den är kort och den innehåller tolkningssignaler som inte alla självklart uppfattar. Bland annat nämns förbigående ordet korplag. Det ger ju, för den som vet vad korpen är för fotbollsserie, signalen att huvudpersonen i novellen måste spela fotboll på den lägsta amatörnivån och att hen är vuxen. Du kan inte spela i korpen om du är barn. Detta vet dock inte alla och ger upphov till att diskutera att litteratur betyder olika saker för olika människor eftersom vi i mötet med litteraturen kommer från olika kontexter och erfarenheter. Även här delas eleverna in i grupper och de olika tolkningarna redovisas på slides som alla tar del av.

För att fördjupa insikten om att tolkningsarbete också handlar om att ställa frågor till texten och är lite av ett detektivarbete läser vi Strindbergs Ett halvt ark papper. Den finns också i fulltext i läroboken. Här introducerar jag den dramatiska kurvan, och vi ser om vi kan hitta den gemensamt i texten. Dessutom tittar vi även här på vad olika ord sänder för signaler. Texten är full av ord som kräver tolkning, sorgflor, turberkelfri, hyrkusk, frun, ja listan kan göras hur lång som helst.

Hittills har vi alltså tränat att föra samtal om och tolka litteratur och film och i och med det satt ett samtalsklimat i klassen där vi vågar göra fel och att många röster blir hörda. Vi har också fått gemensamma referenspunkter att återknyta till under året. Dessutom har vi tränat på att sammanfatta vad olika texter och berättelser handlar om, något som är grunden till att senare kunna referera, en färdighet som vi på vår skola sett aldrig kan tränas för lite. Att kunna kortfattat självständigt och tydligt sammanfatta det man läst krävs för att eleverna senare ska kunna bygga egna texter utifrån det lästa.

Det sista vi gör innan det är dags för momentets bedömningsuppgift är att läsa första kapitlet i Samantha Ellis roman Mina hjältinnor. Mina hjältinnor är en slags självbiografi där författaren genom att läsa om de romaner och sagor betytt mest för henne genom livet, resonerar kring varför de var viktiga då och hur hennes syn på dessa hjältinnor förändrats allt eftersom livet haft sin gång och hennes erfarenheter blivit rikare. Första kapitlet är en skildring av hur Ellis som liten drömde om att bli prinsessa och är fullt av olika litterära referenser såsom Lilla sjöjungfrun, Törnrosa,  och Rapunzel, som även eleverna är bekanta med.

Elevernas slutuppgift på temat blir att göra likadant som Ellis. Välja en barnsaga, film eller barnbok som de tyckte mycket om som barn och läsa/se om den och hur de tolkar samma berättelse idag. Uppgiften ser ut som nedan:

Mina hjältinnor

Vi har ju i klassen läst ett utdrag ur Samantha Ellis bok Mina hjältinnor. Du ska nu skriva en egen text om en barnbok du minns att du tyckte väldigt mycket om. Det är därför du har med dig den idag. Texten ska omfatta mellan 3000-6000 tecken och innehålla:

 

  • En inledning där du presenterar den barnbok du valt. Här ska läsaren presenteras och bli nyfiken på ämnet. Kanske också känna igen sig och lockas läsa vidare. ▢
  • Barnperspektivet. Beskriv vad du minns av boken som barn. Hur gammal var du när ni läste den? I vilket sammanhang? Vem var du då? Hur mådde du när du läste den. Vad handlade den om, för dig? Varför tyckte du om den? ▢
  • Tonårsperspektivet. Nu när du läst om den, hur har boken förändrats? Var boken den samma? Kom känslan tillbaka? Upptäckte du något nytt? Beskriv… ▢
  • En sammanfattning. Vad hade förändrats och vad du tror det beror på. ▢
  • En avslutning. ▢

 

Rutan är en kryss ruta som eleverna kan kryssa i om de anser sig ha fått med det som står. Vi har också, innan eleverna fått sätta igång med sina texter, gått vi också igenom noga vad som kommer att bedömas. Något som också är viktigt för att eleverna ska förstå vad som krävs för att lyckas. Du hittar aspekterna nedan:

  1. Innehåll:
  • Hur väl din barnboks innehåll redovisas och tolkas
  • Hur väl barn och tonårsperspektivet finns med.

2. Dispostion:

  • Hur väl texten hänger ihop.
  • Inledningen och avslutningens kvalitet.
  • Styckeindelning och dess balans
  • Att texten är mellan 3000-6000 tecken.

3. Språk och stil.

  • Att språket följer skriftspråkets normer.
  • Meningsbyggnadens kvalitet.
  • Språklig variation. Att meningarna är olika långa. Hur väl du varierar dina ord.
  1. Helhetsbedömning:
  • Hur väl texten följer uppgiftens instruktion.
  • Hur väl texten fungerar att läsa av den som inte tagit del av uppgiftsinstruktionen. Alltså att texten är självbärande

På vår skola är vi väldigt nöjda med elevernas resultat på uppgiften som bedöms utifrån en matris grundat på aspektena ovan. Vi tycker också att vi får till bra samtal om litteratur och lyckas sända signaler om att litteratur är viktigt, men också att litteratur kan betyda olika saker för oss under olika perioder i livet. Dessutom tränar vi eleverna på att referera och kunna skapa texter genom att förhålla sig till andra källor än bara sina egna tankar, något som är ett kunskapskrav i Svenska 1.

//Karin Berg