Uppföljning — Skypeathon

Den 5 mars skrev jag här om ett planerat projekt kallad ”Skypeathon” som skulle gå av stapeln 16-17 mars på Bäckängsgymnasiet i Borås. Så blev det också och utfallet blev lyckat i stort. Just nu pågår en mental utvärdering av projektet och en sammanställning av dygnets händelser. Om du vill följa just den sammanställningen kan du titta in på Pernilla’s English Classroom där en löpande uppdatering pågår just nu. Bestämt är dock redan att detta blir ett återkommande projekt, men möjligtvis i mindre skala och under 12 timmar istället för 24.

Skärmavbild 2017-03-18 kl. 11.05.35

Elever från NA16F framför skärmen med elever från Vero Beach, Florida.

Evenemanget blev som sagt lyckat i stort. Vi genomförde cirka 35 samtal med 12 olika länder och av dessa samtal skedde 30 stycken på engelska och fem stycken på svenska. Vårt projekt dokumenterades i Borås Tidning och i P4 Sjuhärad samt sociala medier som Twitter och Instagram.  För den som är intresserad av att använda Skype i klassrummet så ska man naturligtvis registrera sig på Skype in the Classroom och utgå därifrån. Lycka till om så blir fallet. 🙂

Pernilla Elander Malmqvist

pernilla-sommar

Annonser

Skypeathon – en berättelse

I det här blogginlägget vill jag berätta om arbetet med planeringen av ett Skypeathon i tre olika ettor på Bäckängsgymnasiet i Borås. Först, dock, lite bakgrundsfakta kring de globala inslagen i min engelskundervisning och hur de tog sig sin början.

Som nyutexaminerad engelsklärare 2002 började jag ganska snabbt med att inkludera autentiska globala inslag i min undervisning. Det första blev en flerårig (handskriven) brevväxling med en skola i västra New York state, som senare följdes av digitala utbyten i form av videos och emails. Vi utnyttjade även tillfällen till att skicka olika typer av godis till varandra, som i ett led att få in fler kulturella inslag (och smaskiga sådana!).

2014 började jag så smått med att i engelskan använda mig av Mystery Skypes och Mystery Hangouts som ett extra inslag i ämnet för att öka den språkliga interaktionen. Följande år, 2015, körde jag med jämna mellanrum med Skype-pass i mina olika klasser och alla klasser fick testa på att någon gång samtala med ett annat land och elever. Detta var också första året jag deltog i GRA (Global Read Aloud) med två klasser i årskurs åtta. Global Read Aloud är ett årligt globalt läsprojekt initierat av Pernille Ripp där man har möjligheten att samarbeta över nationsgränserna med en gemensamt vald bok. Under detta arbete läste vi boken “Fish,” samarbetade med en klass på Nya Zeeland och två klasser i USA. Författaren till boken vi läste, Laura Dron, fick jag tag på via Twitter och vi bokade tid för ett Skype-samtal som gick enligt planerna.  Mina elever ställde frågor om boken, författarskap och Laura Dron ställde frågor till mina elever. Mervärde och ett tillfälle som förgyllde den vanliga undervisningen.

2016 deltog jag för andra året, nu med en gymnasieetta, och med boken “All American Boys” av Jason Reynolds och Brendan Kiely. Återigen samarbete med olika delar av världen, denna gång en skola i Tokyo och en i Florida. Vi spelade in videos som skickades till varandra. Min klass var även ansvarig för en “slow chat” på Twitter och vi kunde se hur våra frågor flög ut runt om i världen och begrundades. 2016 tog vi även del av ett par Skype-maraton, så kallade Skypeathons, och det var här tanken slog mig “det är nog dags att genomföra ett eget Skypeathon.”

Planeringen

I december började jag så med att formulera syftet med projektet för mig själv:

Why Skypeathon?

  • Give students an opportunity to practice their English in “real” situations with native people.
  • Cultural interest – compare living conditions, school cultures, food traditions, leisure activities etc…
  • The international/global objective in LGR 11 will be the focus of the operation.
  • Students will increase their knowledge on certain issues, e.g. World War (connections with former battleship museum at Pearl Harbor, Hawaii and museum in New Orleans, Louisiana), National Parks (connection with park ranger in Yellowstone National Park), Biology (connection with marine biologist Jennifer Nolan in Florida), Journalism (connection with journalist at newspaper in Stockholm etc)
  • Students will get to document and reflect on their Skype sessions by blogging, tweeting and using social media to spread the message…hence, increasing their digital and social media skills by working on their digital strategies. Teachers will monitor communication. Maybe an article in the local newspaper?
  • Social happening that will strengthen bonds between students/teachers
  • Environmentally friendly! We will travel the world practically for free!
  • and more….

Nästa steg blev att så sakteliga kolla intresset med hjälp av ett googleformulär som jag lade upp på min blogg och på Twitter. Ett dygn senare hade jag 13 intressenter från olika delar av världen – några “gamla” bekanta, men de flesta nya kontakter. Nästa steg blev att mejla till andra möjliga intressenter och ett par veckor senare, i början av januari 2017,  började jag se konturerna kring projektet.

Min tanke var att blanda olika former av Skype-pass under dygnet, samt att olika elevgrupper skulle vara ansvariga för olika pass. När man då som elev inte inte är uppsatt på ett pass så tar man istället möjligheten att vara delaktiga i andra sociala aktiviteter i klassrummet jämte Skype-salen. Vidare ville jag att de olika inriktningar eleverna går (medicin, kommunikationsvetenskap och beteendevetenskap) skulle kunna få en koppling i några samtal.

Vid den här tiden i mörka januari började jag också inse att jag omöjligen skulle kunna genomföra projektet själv, och det var dags att vända sig till mina kollegor. Gensvaret var, mig gladeligen, positivt och tre kollegor hoppade på projektet. Till berättelsen hör också att visionen om att genomföra Skypeathonen med en klass växte lite och det kändes mer rättvist att erbjuda projektet till alla mina tre engelska 5-klasser. Alla klasser ville vara med på tåget! Följande blankett skickades med eleverna hem:

ska%cc%88rmavbild-2017-02-03-kl-13-36-03

Så där stod jag i slutet av januari med 87 elever, 4 lärare, två klassrum, 24 timmar, 35 samtal i 12 länder. Virtual field trips med guest lecturers, Q&A-sessions blandat med Mystery Skypes.

Tiden sprang vidare och nästa steg blev att dela in eleverna i grupperna, organisera grupperna i pass med ansvar för olika områden, fundera på matlagning och säkerhetsdetaljer. En elevgrupp behövdes för att få in mer elevinflytande varför en uppmaning gick ut i vår interna plattform. 10 elever anmälde intresse och tillsammans bestämde de vem som skulle kontakta lokaltidningen, tv-stationen, vilka typer av snacks som vi borde köpa in, vilka brädspel vi ska spela, en elev bestämde sig för att snickra ihop en Kahoot och mycket annat. Åsikter det har de, och ansvar vill de ta. Underbart!

Nu, 11 dagar innan vi kör igång, är det lite nervöst och fortfarande har vi tre-fyra tomma platser att försöka boka in någon på, men annars känns det som att allt fallit väl på plats. Nästa vecka kommer jag på engelsklektionerna förbereda eleverna. Vid det laget vet de vilka samtal de är ansvariga för och det är upp till dem att förbereda sig på det sätt de önskar och tycker är lämpligt.

Nedan: Skärmdump – exempel på hur ett par bokningar i schemat kan se ut första dagen:

ska%cc%88rmavbild-2017-03-04-kl-14-50-03ska%cc%88rmavbild-2017-03-05-kl-10-35-07

Ovan: Skärmdump – Exempel på ett par bokningar på fredag morgon:

 
Vad kvar att göra? Inköp, sista bokningarna, kontakt med massmedia för att se om det finns något intresse för att dokumentera vår Skypeathon, få alla samtal bekräftade. Sedan kör vi!!

Den 17 mars återkommer jag med en kort inlägg om utfallet av Skypeathonen. Hoppas “I’m still standing” och att vi träffas här igen då! 🙂 /Pernilla

pernilla-sommarPernilla Elander Malmqvist

 

Elevens perspektiv

Det finns många problem i den moderna skolan och som lärare så har ni säkert hört allt men det är inte ofta elever får diskutera om de många problem som skolan har framför så många läsare och det är inte alltid man som elev blir tagen seriöst. Elever har väldigt svårt att ge kritik till sina lärare för att lärarna har så otroligt mycket makt över eleverna för att de bokstavligen ger ett betyg på eleven i slutet av varje termin. Jag tycker det är väldigt bra att lärare lyssnar på problemen i skolan från perspektivet hos en elev. Alla barn som går i skolan känner press under sin skoltid och anledningen till det är betyg. Betyg skapar också mycket förbittring mellan elever, om jag får ett betyg som är lägre än en elev som jag tycker förtjänade lägre än mig själv kommer jag skylla det beslutet på eleven och inte bara på läraren. Det kan skapas mycket ilska mellan elever på grund av detta som egentligen är lärarens fel, men i våra huvuden så är lärare perfekta, de kan aldrig göra fel. Elever går igenom mycket stress med sina betyg, speciellt de som har det svårare i skolan och därför tycker jag det är viktigt för alla lärare att säga att betygen mäter deras kunskap i ämnen och att det inte mäter dem som personer. Anledningen till detta är att även om ni tror att vi tar det här för givet så har jag många vänner som baserar deras hela självförtroende på sina betyg och hatar sig själva när de får sämre betyg. De eleverna är inte svåra för lärare att hitta och det är de eleverna som behöver ditt känslomässiga stöd som mest.

Ett stort problem i skolan är också att det är svårt att veta vad som behövs göras för att få ett specifikt betyg i en uppgift eller ämne från Skolverket. Ofta så står det att för ett E så behöver du formulera enkelt och för ett C så behöver du formulera mer utförligt och för ett A behöver du formulera mycket utförligt. Detta borde berätta vad en elev behöver göra för varje betyg men det är väldigt oklart och det säger knappt någonting när varje betygssättning är mycket mer komplicerad i verkligheten än bara “Mycket utförligt”. Jag har nästan aldrig använt dessa betygsmallar för att kunna höja ett betyg eller ens veta HUR man kan höja det betyget, även om lärarna gör sitt bästa för att visa detta. Mitt tips till lärare är att ge en betygsbeskrivning som är så detaljerad som det bara går, för att om det är för vagt så är det svårt att veta vad man ska göra för att uppnå ett högre betyg. Att eleverna inte riktigt vet vad de ska göra eller vad de ska visa för ett högre betyg tycker jag är ett av de största problemen vi har i skolan.

Ett annat problem i skolan som jag har en stark åsikt om är vilken tid skolor ska ha sina första lektioner. Enligt aftonbladet så är 33 procent av elever i årskurs 7 kvällsmänniskor som har ett sömnschema som inte passar med skolans och därför inte hinner äta frukost på morgonen, vilket gör eleverna frustrerade och irriterade. I min skola i Huddinge så börjar vi runt 08:00 på morgonen varje dag och ifall skolan skulle börja en halvtimme eller en timme senare varje dag och sluta en timme eller halvtimme senare så skulle tonåringar som mig själv inte behöva bete sig som zombies de första två lektionerna. Här finns det såklart flera olika åsikter. Det finns säkert vissa elever som vill börja tidigare och sluta tidigare och just därför tycker jag att vi ska kunna rösta om det. När jag säger “vi” så menar jag inte de 60 år gamla gubbarna på skolverket, nej jag menar barnen som just nu går i skolan. Jag tycker att om vi ska rösta på vad som är bäst för eleverna så ska eleverna få rösta, det finns ingen som vet vad eleverna behöver mer än eleverna själva! Allt som allt så tycker jag att elever ska vara mer involverade i utvecklingen av den skolan de går i eller i hela skolsystemet.

Vårt skolsystem har många fel och det kan vi elever hålla med om och det kan ni lärare också. Jag tror att de flesta lärare skulle vilja ha en mer detaljerad betygsmall som enklare visar vilket betyg som en specifik elev förtjänar. Jag tror också att de flesta lärare skulle vilja att eleverna börjar senare så de inte behöva lära ut saker till halvdöda, trotsiga elever den första lektionen på morgonen.

Det jag försöker säga är att lärarna och eleverna som sliter sönder sig i skolan borde få vara med och bestämma om skolans utveckling, inte politikerna i riksdagen som inte har gått i skolan på 30 år och inte har någon aning om hur deras beslut kommer påverka oss som de faktiskt påverkar eftersom de inte har mitt perspektiv, Elevens Perspektiv.

Ingemar Sandén, 7F, Östra grundskolan i Huddinge

ingemar

Inge hopp!

Ja, jag vill gärna inge hopp! Jag vet att många lärare har ett tufft läge just nu. Alla tjänster på skolan kanske inte är tillsatta. Kanske är fler kollegor än förra året obehöriga. PISA, sjunkande resultat, arbetsmiljö, lärarlönelyftet och många andra faktorer oroar och stressar. Mitt i allt detta vill vi ge alla elever bästa möjliga undervisning. Just det, ALLA elever. För många skolor står dessutom denna termin inför en ny utmaning, nämligen att ta emot och undervisa nyanlända elever, utan att ha så mycket tidigare erfarenhet av detta.

Och det är här min tanke om att inge hopp kommer in. För det går att skapa god undervisning för elever som inte talar svenska och inte har gått i skolan tidigare. Låt mig ta en elev jag har just nu som exempel. När hon kom till vår skola i november förra året hade hon aldrig tidigare gått i skolan och kunde ingen svenska. Naturligtvis hade hon ändå en hel massa kunskaper och erfarenheter med sig som vi kunde ta till vara i undervisningen. Vi satte genast igång med metodisk och noggrann läs- och skrivinlärning, samtidigt som eleven fick lära sig och utveckla kunskaper inom alla skolans ämnen. Inlärningen skedde via talspråket, högläsning, filmer, bilder, praktiskt arbete och med mycket stöttning och höga förväntningar. Eleven undervisades delvis i klass Hjärtat, som också är namnet på min blogg där jag och elever skriver om vårt arbete, delvis i sin ordinarie klass där klasslärarna var måna om att hon skulle komma in i klassens gemenskap och delta i så mycket som möjligt av klassens arbete.

I slutet av vårterminen jobbade vi i Hjärtat med bilderboken Grodan och främlingen. Den kunde hon även höra på sitt modersmål via Småsagor på UR.
image
Vi arbetade med bokens handling och karaktärer på flera olika sätt; samtalade, dramatiserade, ritade och samlade ord.

image
image

image

image

image
Slutligen skrev eleven sin egen version av sagan:
Grodan och främlingen
En dag kom en råtta och Grisen sa:
– Råttan kommer.
Och alla kompisarna sa:
– Vadå!
Grodan sa:
– Jag ska gå på natten och titta på Råttan.
Grodan titta på Råttan och känner att de luktar gott. Och sen kommer tillbaka till kompisarna. Nästa dag går Grodan till Råttan och ser att han sågar. Han bygger en soffa. Råttan klar på soffa och Grodan kommer och säger:
– Hej jag Grodan. Råttan säger:
– Jag vet. Jag kan läsa och skriva och jag kan 3 språk svenska engelska och spanska.

Då kommer Grisen tittar på Grodan och Råttan. Grisen sa:
– Varför står du där? Råttan så smutsig och Råttan lat.
Grisen sa till Grodan:
– Kom nu.
En dag Grisens hus brinner. Grisen springer och Råttan kommer fram och tillbaks med vatten. Och sen blir Grisen glad att alla är kompisar.
Nästa dag Råttan plockar hop. Grodan säger:
– Vad gör du?
Råttan säger:
– Ska gå till Amerika.
Alla kompisarna blir ledsna och säger hej då.

Denna termin inleder jag arbetet i den här elevens sva-grupp med att läsa Astrid Lindgrens Mio, min Mio.
image
Alla eleverna grips av berättelsen från första sidan och även den här eleven gör inferenser och egna reflexioner:
”Oj, ett magiäpple! Som i Snow White. Fast tant Lundin är inte dum, tror jag. Hon vill hjälpa.”
”Aha, han inte Stockholm nu, inte Sverige. Han saknar Benka så jättemycket.”
”Titta! Ett slott som i Cinderella. Där tror jag bor Konungen. Nu kanske Bo Vilhelm bli prins.”

Som sagt, jag hoppas att den här elevens resa kan inge hopp. Även nyanlända elever med mycket kort eller ingen skolbakgrund, kan nå skolframgång med hjälp av undervisning som präglas av glädje, modersmål, stöttning och höga förväntningar!

Om du vill samtala med mig om sva-undervisning eller mottagande av nyanlända elever är du välkommen till bloggen Hjärtat hos @frksarapersson, eller till Twitter där jag heter @frksarapersson.

Olust att lära – dödar skolan kreativiteten?

Många är säkerligen de kommuner och skolor som genom åren fokuserat på “lust att lära”-kurser och som anammat denna fras som ett slags slagord för god skolgång och kommunens vilja att förändra och förbättra. Sanningen är ju också att vi alla vill att eleverna ska känna just denna lust till att lära och förstå hur kunskap är coolt och viktigt, samt själva grunden till att förstå sin värld bättre. Majoriteten av dagens elever känner nog också just lust att lära, åtminstone ibland, och det kanske räcker ganska långt. Om man dock som elev aldrig känner denna lust, utan istället en stor daglig OLUST till att gå till skolan och lära sig så kan den mycket väl ta död på den kreativiteten som förmodligen finns inom andra områden i livet. Ganska många är de elever som jag i undervisningen stött på som är geniala moppefixare eller gudomliga fotbollstrixare, men att förstå syftet med skolan gör de inte. Orsakerna kan vara många till detta, men det är ytterst frustrerande som lärare att inte kunna få möjlighet att helt nå dessa lite vilsna barn. Tidigt i livet sätter de ofta en stämpel på sig själva som “misslyckade” och kämpar för att få någon typ av uppmärksamhet, ofta negativ, för en negativ uppmärksamhet/bekräftelse är bättre och enklare att få än ingen alls. Några resonerar säkert: varför ens försöka lyckas med studierna när risken att misslyckas finns?  Inte heller stöter de kanske på lärare som har tid att lyssna, lärare som visar intresse…. Sakta försvinner kanske den lust och motivation som en gång fanns.

Olust (1)

Min erfarenhet som lärare säger att det är en handfull elever i varje klass som idag hyser denna olust till att lära (säkerligen stora skillnader i olika delar av landet dock beroende på de socioekonomiska faktorerna). Dessa elever har svårt att se meningen med skolan och nyttan i att LÄRA sig saker och att utvecklas som människa i den sociala kontext som skolan utgör. Vi har tur om de ens dyker upp. Vad ligger då bakom denna olust? Orsakerna är naturligtvis lika många och olika som antalet elever, men jag tror att en del elever, förutom sina utmaningar hemifrån, även i dagens skola har helt svårt att ta sig an det reflekterande klimat som skolan vill få dem att anamma. Kopplingen mellan fakta, förståelse och färdighet är svårgreppbar för en del….idéen om att tänka SJÄLVA är skrämmande och det känns mycket tryggare att bara följa med andra ….to go with the flow liksom. Att som elev förstå kunskapskraven är inte lätt och förstår man inte grunden i dem så har man inte heller grepp om sin egen kunskapsutveckling i relation till dem. Ett annat aber kan vara att utvecklas i den sociala kontext som skolan utgör. För elever med olust kan andra elever kan mycket väl bli antagonister istället för klasskamrater som man samarbetar med.

I LGR 11 kan man läsa under “grundläggande värden” att “skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” En annan del i skolans uppdrag är att “stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.” Viljan är god, avsikten likaså, men det är mycket snack och lite verkstad.

Ligger det då en skuld på eleverna för olusten? Inte alls. Det finns som sagt många bakomliggande orsaker och sedan är de barn av sin tid – skolan har gått i en riktning där kreativiteten och lusten ibland skjutits åt sidan och istället har matriser och pedagogiska planeringar ersatt dem….allt i rädsla för den växande föräldramakten, skolinspektionen och den gamla så kallade “flumskolan”.  Den svenska skolan är fast i ett virrvarr av influenser och tankar om att göra rätt. Viljan är god som sagt, men det räcker ju inte hela vägen. Resultatet av detta ser vi också i form av sviktande elevresultat samt lärare som lämnar skolvärlden för något annat. Skolvärldens undersökning visar att mer än 3 av 4 lärare (78%!) funderar på att sluta som lärare på grund av olika skäl – det klart detta i sin tur märks på lärarnas undervisning –  och i sin tur på elevernas brist på lust att lära.

Verklighetens skola pushar liksom in eleverna i en och samma mall, men vi är olika. Alla elever är inte gjorda för att göra samma sak, och även om vi som lärare försöker individualisera vår undervisning bortom fattning så kommer vi inte bort från faktumet att en del elever borde göra något annat. Få chansen att på ett tidigare stadium i livet (till exempel högstadiet) inrikta sig mot det som intellektet och kroppen längtar efter. “Abdi” kanske är den elev som behöver en dags praktik i veckan på en snickarverkstad för att orka de andra fyra dagarna i skolan? Kanske ska han inte ens ha samma studieplan som de andra? Sara, som sitter och ritar gubbar i sitt block på mattelektionen eftersom algebra inte är hennes grej, kanske ska ha mindre matte i sitt schema och istället satsa på att få ta del av några dramalektioner – för det är inom det som hon lever upp som människa. Det är där hennes “unika egenarts” lust finns. Elever som har möjlighet att tidigare i skolan kunna välja inriktning inom vissa områden utvecklar en lust att lära.

Ken Robinsons TED-tal om hur skolor tar död på kreativiteten har setts närmare 41 miljoner gånger och här finns många poänger som jag håller med om. Hans berättelse om vännen Gillian Lynne målar upp en bild som kan appliceras på många elever:

Hon är en koreograf och alla känner till hennes arbete. Hon har gjort ”Cats” och ”Fantomen på Operan.” Hon är underbar. Jag brukade sitta i styrelsen för den kungliga baletten, i England, som ni förstår. I vilket fall, Gillian och jag åt lunch en dag och jag sa, ”Gillian, hur blir man en dansare?” Och hon sa det var intressant, när hon gick i skolan, hon var väldigt hopplös. Och skolan på 30-talet, skrev till hennes föräldrar och sa, ”Vi tror Gillian har en inlärningssvårigheter.” Hon kunde inte koncentrera sig, hon var otålig. Jag tror att nu skulle de säga att hon hade ADHD. Skulle inte ni? Men detta var på 1930-talet, och ADHD hade inte blivit uppfunnet då. Det var inte ett tillgängligt tillstånd. (Skratt) Folk var inte medvetna om att de kunde ha det.

I vilket fall, hon fick träffa en specialist. Så, i detta rum med ek-panel var hon där med sin mamma,och hon blev satt på en stol längst ner, och hon satt på sina händer i 20 minuter medan denna man pratade med hennes mamma om alla Gillians problem i skolan. Och i slutet — eftersom hon störde folk, hennes läxor var alltid sena, och så vidare, ett litet barn på åtta år — i slutet gick doktorn och satte sig ´bredvid Gillian och sa, ”Gillian, jag har lyssnat på alla dessa saker som din mamma berättat för mig och jag behöver prata med henne ensam.” Han sa, ”Vänta här, vi kommer tillbaka, det tar inte lång tid.” och de lämnade henne. Men så fort dom hade lämnat rummet satte han på radion som stod på hans skrivbord. Och när dom gick ut ur rummet sa han till modern, ”Stå bara och titta på henne.” Och i det ögonblick de lämnade rummet, såg hon att hon var på fötter i rörelse till musiken. Och de tittade under några minuter och han vände sig till modern och sa ”Fru. Lynne, Gillian är inte sjuk, hon är en dansare.Ta med henne till en dansskola.”

Jag sa, ”Vad hände?” Hon sa, ”Hon gjorde det. Jag kan inte säga hur underbart det var. Vi gick in i detta rum och det var fullt av människor som mig. Människor som inte kunde sitta stilla. Människor som var tvungna att röra sig för att tänka. Dom dansade balett, dom dansade stepp, dom dansade jazz, dom dansade modern dans, dom dansade samtida dans. Hon gjorde så småningom audition för den Kungliga Balettskolan, hon blev en solodansare, hon hade en fantastisk karriär vid den Kungliga Baletten. Hon tog examen till slut från den Kungliga Balettskolan och grundade sitt egna danskompani, the Gillian Lynne Dance Company, träffade Andrew Lloyd Weber. Hon blev ansvarig för några av de mest framgångsrika musikalproduktionerna i historien, hon har givit njutning åt miljoner, och hon är multimiljonär. Någon annan kanske hade givit henne medicin och sagt åt henne att lugna ner sig. (Ken Robinson, transcript)

En framtidens skola där fler individuella val kan göras tidigare i grundskolan vore bra, mycket bra till och med.

Slutligen vill jag också nämna att precis som elevers lust snabbt kan avta i styrka om den möts av påbud, förbud, restriktioner, ointresse och pessimism så kan även lärares dito det – därför är det så viktigt att regeringen ger lärarna (alla lärare!) mer stimulans i form av mer tid till undervisning och löneökningar så att lusten till att lära och undervisa växer markant – då kommer även elevernas lust till att lära växa avsevärt. Lärare som visar lust och passion i sin undervisning smittar av sig till elever och det utvidgade kollegiet. När eleverna berättar om vad som gör en bra undervisning nämner de många sociala faktorer såsom  att läraren ska ha humor, vara tålmodig och påhittig, lyssna, förstå och intressera sig för eleverna. Mycket av det som inte har med själva undervisningen att göra. När det dock gäller just undervisningen handlar det istället om att göra den varierande, att ge feedback om utvecklingspotential, att ha tävlingar och problemlösning, att få eleverna att tänka själva, samt ge möjligheten att få vara med och påverka undervisningen. Kloka svar. Och samtidigt också mycket av det som dagens lärare allaredan gör i sin undervisningen. Men det är slitsamt som sagt, väldigt slitsamt, och inte alla orkar … fler och fler överger skolan. Sanningen är väl också att det skulle en hel del av eleverna också göra – om inte skolplikten fanns. Kanske kan fler individuella val i skolan innebära en liten förändring…

Med hopp om framtidens skola! /Pernilla
Av: Pernilla Elander Malmqvist

Lärare i engelska/so i Borås

Think outside the box

Min nya kaffemugg har ett bra budskap

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du vill läsa om hur jag och eleverna  jobbat med olika projekt så klicka på länkarna nedan:

www.pernillasenglishclassroom.blogspot.com

#jämställdhetförst

Mitt i OS 2016. Henrik Stenson spelar om det historiska första OS-guldet i golf, årets nya OS-sport. Det är trevligt och ganska spännande, för att vara golf, men Stenson missar sista putten och det blir plötsligt väldigt dålig stämning hemma hos oss. Min man svär upprört. Jag försöker säga att det väl är jättebra med OS-silver?!? Mannen tycker att guld hade varit att föredra och är fortsatt upprörd. Liknande situationer händer då och då hemma hos oss och säkert hos många andra. Det jag alltid undrar är: Hur kan någon uppröras till den graden över golf? Över sport?

Själv blir jag upprörd när jag läser om Zara Larsson, 18-årig popartist, som får motta enorma mängder näthat för att hon säger att hon är feminist och uttrycker sina åsikter kring jämställdhet. Jag blir upprörd när jag hör att pornografiskt material som visar flickor och kvinnor som plågas och lider säljer bättre och genererar fler klick än filmer utan denna ingrediens. Jag blir upprörd när kvinnliga journalister med en jämställdhetsagenda får så mycket hat och hot att de tystas till att skriva om mode och inredning. Jag blir upprörd av att unga tjejer i dag växer upp med en objektifiering som är normaliserad och börjar väldigt tidigt. Jag är upprörd över det faktum att tjejer presterar bättre än killar i skolan. Jag blir upprörd över att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar 15-25. Jag blir upprörd över att mäns våld mot kvinnor ses som en ”kvinnofråga”. Jag blir upprörd över att det finns så många populära invektiv med sexistisk konnotation (kvinnliga könsdelar används frekvent som svordomar). Jag blir upprörd över att kvinnliga offer i våldtäktsmål fortfarande i dag får frågan om vad de hade på sig. Jag blir upprörd över att tjejer i gamingvärlden ofta utger sig för att vara killar, för att slippa sexistiska påhopp. Jag blir upprörd över att den psykiska ohälsan är stor bland ungdomar. Tjejerna anger att de i hög grad är stressade över skolan och livet och medan killarna anger att de mår bra men dubbelt så många killar som tjejer begår självmord. Allt det här blir jag upprörd över. Jag tror också att allt det här hänger ihop.

Betygsskillnader

I Sverige presterar pojkar och flickor olika i skolan. Flickor som grupp presterar bättre och så har det varit länge. Skillnaden hänger kvar genom hela grundskolan och gymnasiet och fortsätter upp på universitetsnivå. Någon kanske tycker att det inte är ett jättestort problem eftersom killarna som grupp ändå tjänar mer och har högre positioner i samhället? Trots att tjejerna har bättre betyg och vidareutbildar sig i högre grad? Jag tycker att det är ett gigantiskt problem. Både som pojkmamma, lärare och samhällsmedborgare tycker jag att det är ett väldigt stort problem. Särskilt eftersom det gäller Sverige, världens fjärde mest jämställda land, med det fantastiska och jämställda skolsystem vi har.

Det finns en del forskning kring möjliga orsaker till statistiken. Det finns naturligtvis många komplicerade bakomliggande orsaker men en intressant sak är att det verkar som om vi lärare behandlar flickor och pojkar som två skilda homogena grupper. Det vill säga att vi har tankar och förutfattade meningar om att med kön följer en viss typ att beteende och att vi då också behandlar könen olika. Lite ”boys will be boys” eller ”typiskt tjejer”-attityd. Lärarnas inställning är knappast hela förklaringen till prestationsskillnaderna men det är något vi direkt kan påverka. Och det bör vi göra. Vi som jobbar i skolan är enligt skollag och läroplaner tvungna att ha ett jämställdhetsfokus och faktiskt ”se till att undervisningen till innehåll och uppläggning präglas av ett jämställdhetsperspektiv”. Men i praktiken blir det som är ”allas ansvar” tyvärr lätt ”ingens ansvar”.

En lärare

En lärare har många ansikten. Eller kanske snarare många kostymer. Som gymnasielärare i svenska och engelska byter jag kostym många gånger varje dag och några av de kostymer jag varierar mellan är; språkvetarens, anglofilens, mentorns, studenthandledarens; den stöttande kollegans; medmänniskans; marknadsförarens; medarbetarens och beslutsfattarens. Läraren måste hantera väldigt många olika situationer varje dag och fatta väldigt många viktiga beslut varje dag. Ofta snabbt. Det här är kanske en stor del av tjusningen i jobbet; det höga tempot och att vad som helst kan hända. Nyckeln till framgång är att i detta ”kaos” av oförutsedda händelser och besvärliga beslut kunna hålla sin linje. Att bedriva en kurs är som att styra ett skepp. Du måste kunna styra vidare även om det stormar och vågorna går höga. Det kanske går långsammare men vi måste fortsätta ”hålla kursen”.

Förutom att jag till vardags är språkvetare, anglofil, studenthandledare, medmänniska, kollega med mera, med mera, är jag också feminist och jämställdhetsivrare. Jag tycker nämligen att jämställdhet är den viktigaste värderingsfrågan jag kan ägna mig åt. Jag tycker självklart att många andra frågor är viktiga, men jag tror att jämställhet är en viktig nyckel till det mesta. Jämställdhetsarbete är definitivt en viktig nyckel till framgångsrik undervisning. En nyckel till att kunna hålla kursen.

Vad innebär då det i praktiken? Är det att behandla eleverna jämställt och utgå från att alla är lika mycket värda? Ja, naturligtvis, men det räcker inte. Det handlar om att i de regler vi har i klassrummet ha ett jämställdhetsfokus. Alla lärare har sitt regelverk; saker vi tycker är viktiga. Det kan gälla kepsar, mobiler, datoranvändningen, prat, ankomsttider, deadlines eller andra saker. Eleverna lär sig snabbt vilka regler som gäller för vilken lärare och anpassar sig mer eller mindre smidigt och det gör de även till regler som bygger på jämställdhetsprincipen.

Hör du ett kvinnligt könsord flyga i klassrummet: Agera kraftfullt! Acceptera det inte. Varje gång du låter ett litet f***a eller h**a passera, bidrar du till kvinnohat och objektifieringen av flickor i samhället. Ja, det gör du. Gör en stor grej av det, varje gång. Ta makten över alla de tabubelagda orden. De är bara tabubelagda för vuxna; ungdomarna har inga sådana hämningar. Träna hemma framför spegeln om du måste. Strunta i kepsen – fokusera på språket istället.

Finns det killar som uppvisar en klassisk ”too cool for school”-attityd? Tjejer som uppvisar stress över skolarbetet? Ta en diskussion om betygsskillnaderna i skolan och fråga eleverna vad de tror de beror på. Få dem medvetna om att de sitter fast i destruktiva mönster.

Sexistiska skämt i klassrummet? Acceptera aldrig! Ta det som ett tillfälle till att faktiskt ”se till att undervisningen till innehåll och upplägg präglas av ett jämställdhetsperspektiv”. Du kommer inte att behöva göra det här många gånger innan varenda en har fattat. Det du vinner är en väldigt mycket trevligare stämning i klassrummet. Du vinner en mer jämställd atmosfär som är en förutsättning för att alla där inne ska kunna prestera på topp.

Bli arg!

Jag tycker att vi allihop behöver uppröras mer över de verkligt upprörande sakerna. Framförallt tycker jag att vi inom skolan ska fokusera på rätt saker. En bra början för den som vill öka sitt jämställdhetsfokus är just att bli upprörd och förbannad över sakernas tillstånd. Det är klart att sport kan röra upp känslor och det är klart att det kanske är lite mer lättsamt att uppröras över en missad golfputt än över ungdomars porrkonsumtion. Men hallå!?!

Vi behöver inse att jämställdhetsarbete gagnar alla: Pojkar, flickor, kvinnor, män. Det gagnar hela samhället. Vi behöver framför allt se jämställdhet som en kunskapsfråga och inte en åsiktsfråga. Vilka åsikter vi har kring jämställdhet beror helt och hållet på hur mycket kunskap vi har. Punkt. Som lärare är det en befriande tanke, mitt i allt. Använd det guldläge du har, du som träffar barn och ungdomar. Ett jämställt klassrum är ett bättre klassrum som låter dig fokusera på att hålla kursen och borgar för att fler elever når i hamn. 🙂

#jämställdhetförst

Kristina Bergdahl , bloggar om svenska och engelska samt jämställdhet i gymnasieskolan, på Svengbloggen.

När elever arbetar med bilder

Jag tänker inte skriva så mycket själv utan låta några elevers bilder och några röster få ta plats i detta blogginlägg.

Jag vill visa exempel på hur tankar och funderingar kan visualiseras i ämnet bild.

Här nedan kommer några arbetsområden i ämnet bild, under vårterminen 2016. Eleverna går i år 7-9. Publicering är godkänd av upphovspersonerna.


År 8 har arbetat med en bilduppgift om identitet

Vi har diskuterat frågeställningarna: Vad innebär det att vara människa?

Eller mer konkret: Vad har vi människor gemensamt? – oavsett ålder, kön, etnicitet, sexualitet, nationalitet, kultur, religion, funktionstillgångar mm – oavsett var och när vi är födda.

Uppgiftsbeskrivning.

Uppgiften är att göra en tvådimensionell bild. Följande saker ska ingå i bilden:

  • Någon miljö ska skildras.
  • Det ska vara djup i bildkompositionen.
  • Det ska finnas ett surrealistiskt inslag.
  • Någon sak i din bild ska kunna härledas till något i klassrummet – en associationskedja ska vara gjord.
  • Något i bilden ska berätta något om vad det innebär att vara människa – detta ska kunna kopplas till egna åsikter, erfarenheter, upplevelser samt till något i vår omvärld.

Elevexempel 1

Skärmavbild 2016-06-12 kl. 20.24.52

”Min bild ska ju visa vad det innebär att vara människa. Flickan med ballongen visar nästan allt. Det första är att ingen är perfekt. Man kan sakna en kroppsdel, vara överviktig, underviktig, ha stor näsa, etc. Genom att hon är fastbunden i ballongen visar jag att man är alltid bunden till det man gör eller säger, även om vi kanske inte vill det.

I ballongen så målade jag ju natur, ett hjärta och ett fredstecken. Med detta ville jag visa att vi just nu lever i en tid där det är väldigt oroligt, mycket krig, människor på flykt, rån, mord, etc. och att naturen har påverkats väldigt mycket av våra handlingar.

Vi har påverkat växthuseffekten på ett dåligt sätt, vi skräpar ner i naturen, hugger ner skog, och helt enkelt inte tar vara på det som får oss att överleva – naturen. Så den unika flickan försvinner från världen och tar med sig det som vi människor har förstört.

Jag har målat en ängel som sitter på månen och liksom fiskar. Det visar också vad det innebär att vara människa. Ängeln fiskar efter människor, goda som onda. Det måste vi också göra i livet – vi måste välja våra vänner, ovänner och älskade.” (Elev år 8)


Elevexempel 2

Skärmavbild 2016-06-12 kl. 20.38.33

”Temat på bilden är ”att vara människa” och vad det innebär.

Jag tänker att alla människor har något från början gemensamt – liv.

Alla människor lever eller har en gång levt. Frihet ska också vara något vi har gemensamt, men så är det inte alltid. Alla människor vill vara fria och leva, det ligger i vår natur. När vi är små ska vi leka, för att utvecklas.

På bilden ser man både träden och flickan som lever och är fria. På bilden sitter flickan i ett klätterträd i skogen och tittar på solnedgången. Detta symboliserar att alla barn har rätt till att leka och alla människor har rätt till frihet.

När jag var liten så fick jag leka och ha roligt, men så är det inte på alla platser i världen. På många platser är det andra som bestämmer vad man ska göra, tycka och tänka. Alla barn får inte leka och vara fria. Detta visade jag genom sprickan på bilden.

Ibland är det i teorin så, att alla barn har rätt att leka och vara fria, men i praktiken i många länder så är det inte så.

Det är som att bilden på något sätt håller på att gå sönder och en annan verklighet visar sig. Det är också lätt att ett samhälle där människor förut varit fria och där barnen lekt blir krossat och förstört på grund av t.ex. ett krig, en ny makthavare eller en naturkatastrof.

Jag tycker att alla människor har rätt till liv och frihet, men att vi också måste göra något åt det andra, åt sprickan.

Alla människor måste ha dessa rättigheter.

Sprickan måste bort.” (Elev år 8)


År 9 och år 7 har haft i uppdrag att visualisera skolans likabehandlingsplan

Vi har gått igenom Skolans plan mot diskriminering och kränkande behandling. Eleverna har målat bilder – akrylfärg på pannå.

Dessa bilder har eleverna fotograferat, redigerat och arbetat med lay out – bild och text tillsammans.

Bilderna är utskrivna som affischer i A3-format och sitter nu uppsatta i skolans entré.


Elevexempel år 9 – affischer kopplade till likabehandlingsplanen

Detta bildspel kräver JavaScript.


Elevexempel år 7 – affischer kopplade till likabehandlingsplanen

Eleverna i år 7 har gjort surrealistiska skulpturer som de fotograferat. Bilderna har de redigerat och sedan arbetat med bild och text tillsammans och skapat affischer.

Detta bildspel kräver JavaScript.


År 8 skapar normkreativa superhjältar

Först gör vi en inventering av de superhjältar vi känner till. Vi försöker oss på en normkritisk analys för att se om vi kan identifiera normen i de hjältar vi känner till.

Vi tittar på massmediabilder i dagstidningar och ser vilka normer vi får syn på.

Vi tittar på konstbilder och diskuterar normer. Vi ser även bilder från en utställningen Ikoner på Fotografiska museet och den här filmen från samma utställning.

13436187_10154235788773908_534974356_n


Eleverna skissar och arbetar fram sina hjältar i gips och lera


Elever arbetar med bilder

Skärmavbild 2016-06-12 kl. 23.51.40


Jag heter Linda Hertzman. Jag arbetar som bildlärare år 7-9 på Stora Högaskolan i Stenungsunds kommun.

Jag bloggar på: Bildblogga.bloggspot.se och Bildenstorahogaskolan.blogspot.se

Instagram: @bildblogga

Snapchat: Bildlinda

Twitter: Bildlinda

Ha en härlig sommar 🙂

13434269_10154235743623908_1736557023_n

 

40 år senare tänker han på, om hur det är 40 år senare.

MassajerJag valde den 11 juni som dagen då jag skulle skriva i Skola365.  Av någon anledning kändes min födelsedag som rätt dag.

Min kollega Maria frågade för några dagar sedan vad jag skulle skriva om.  ”Ingen aning” svarade jag.  ”Det vet jag när den dagen kommer”

Så klockan fyra på morgonen den 11 juni sitter jag här.

Och tänker jag att 2016-40 = 1976.

Vidare att 2016+40 = 2056.

2056-1976=80

Siffrorna ger mig två reflektioner.  Den ena är att för de 20-åriga killar som jag har förmånen att jobba med, och som uppgett sin ålder till 15, är addition och subtraktion på den nivån, den nivå som vi får utgå från.

Den andra reflektionen är att vi i skolan förbereder eleverna för att komma in i ett samhälle där de om 40 år är mitt i livet, med uppåt 20-30 yrkesverksamma år kvar.  Men sättet som vi organiserar skola på skulle inte varit modernt ens för 40 år sedan.

Så om man skall uttrycka det med enkel matematik så är skillnaden mellan det samhälle vi utbildar för och det arbetssätt vi har idag ungefär 80 år.

Missförstå mig rätt.  Det här är inte egentligen en kritik, mer av en reflektion av hur svårt det är att bedriva skola.  För om jag tänker på hur vi skulle behöva bygga en skola som utgår från elevernas behov av att få en vägledning till sin framtid så är det en skola som inte är möjlig att genomföra idag, då den skulle möta ett kompakt motstånd från de flesta intressenter.  Föräldrar, elever, press, politiker.  De enda som skulle uppskatta den skolan är eleverna som går i den.  Fast kanske först om 20-40 år.

Paradoxen är att det är samhället som drar med sig en motvillig skola in i framtiden, och att det är tveksamt om det går att göra så mycket åt det.

Leif 73För 40 år sedan påbörjade jag min utbildning till förskollärare.  Det var på den tiden som de radikala 40-talisterna hade knäckt en hel generation av lärare.  En lektion började ofta med att läraren förskräckt frågade:  ”Vad vill ni göra idag?”

Om hen föreslog att vi skulle läsa en bok kunde svaret bli ”Neeeej, det vill vi inte”

På den tiden var det en radikal handling att bli förskollärare.  Jag valde  Husby som var det moderna samhällets spjutspets, på en förskola där föreståndaren var 25 år när jag som 24-åring började på Lofotengatan 43.

Vi jobbade i projekt.  Varje morgon samlades all personal och de fyra avdelningarnas barn i stora salen och delade in oss i grupper.  En grupp lagade alltid maten, och vi vägrade äta färdigmaten.  Matlagningsgruppen slabbade runt i köket och såg till att alla 50+ eller blev mätta.  Jag kommer ihåg hur jag en gång stekte pannkakor för allihopa, tillsammans med matlagningsgruppen.

Förutsättningen att få jobba hos oss på Lofotengatan 43 var att man lovade att stanna ett år, att säga att man trodde på förskola som idé, och att vara beredd att delta i våra kvällsmöten.  För att få bli förälder på vår förskola var man tvungen att gå med på att delta i samverkansmöten.

Några år senare hade jag hamnat på Gotland där jag blev chockad över att arbetet i förskola för många kvinnor var ett nödvändigt ont då det inte gick att vara hemmafru längre.  Som barnomsorgsassistent hade jag för 30 år sedan ansvaret för 70 dagmammor i Roma-Klinte-området.

1987  bytte jag bana och fick jobb på det stora dataföretaget på Gotland, Gute Data.  När internet kom såg jag ljuset och var med om att starta en avläggare till Gute Data som vi kallade Synergica utifrån en idé att 1+1=3.  Att med Lotus Notes och Internet kunde vi frigöra människors arbetssätt, och frigöra organisationer från förlamande gamla strukturer.

Vi kämpade med devisen:  ”Vi bygger nätverk mellan människor” och slogs för att IT innebar möjligheten till nya arbetssätt.

Vår formel var:  Gammalt arbetssätt + Ny teknik = Dyrt gammalt arbetssätt.

Ett av våra mål var att det var viktigt att arbeta tillsammans i sammanhang.  Epost-eländet hade kommit i början på 90-talet och ett budskap var att epost är ett medium som bör undvikas som samarbetsverktyg och att man istället borde arbeta tillsammans i delade arbetsytor, som för oss då hette Lotus Notes.

På jakt efter framtiden - del 4Vi åkte till Boston 1994 och jag skrev en artikelserie för Gotlands Tidningar – ”Tillbaka till Framtiden – en resa utefter den digitala motorvägen”.  Vi var många som var hoppfulla för framtiden.

Jag var inbjuden av Läromedelscentralen Gotland att delta i en utvecklingsgrupp – ”Rum för lärande” där vi hade möjlighet att diskutera framtidslösningar för skolan.  Där väcktes också längtan tillbaka till skolan, men jag kunde inte då se hur och var den möjligheten fanns.

Men när jag såg hur skolan i allmänhet såg IKT som ett tillägg till verksamheten och inte en transformativ kraft för förändring kände jag mig ofta frustrerad.

Via personliga kriser, eget företagande, 19 Tanzania-resor och återflytt till fastlandet, en vända på folkhögskola i Leksand ledde en ny kärlek mig till Södertälje och äntligen, för ett och ett halvt år sedan, hittade jag möjligheten att ta mig in i skolvärlden igen.

Övertygad om att en sån som jag behövs i skolan skrev jag till några rektorer och berättade att jag behövdes där.  Men svaret jag fick var att man bara anställer legitimerade lärare.  Så fick jag höra talas om en nystartad skola där ”Digital-verbal-global” var ledord.  Jag hittade Ingela Netz blogg där hon skrev att utgångspunkten är ett socialkonstruktionistiskt perspektiv.

Det är skönt när man då vet att man inte behöver skriva i fyrkanter utan kan skriva som man tänker.  Så någon vecka senare var jag anställd.

Problemet, när man anställer någon som jag, är vad man skall kalla det.   Det finns titlar, karriärstegar och betyg.  Legitimationer och Förste-lärare. Men det återstår för mig att hitta sätt hur skolan validerar faktisk kunskap och kompetens.

Jag brukar säga att jag är skolfarfar.  På anställningsbeviset står det SYV.  På min namnskylt står det Studiestödjare.  Igår delade kollegan Kerstin Lindström en artikel på Facebook där tjänsten ”Studiepedagog” beskrevs.  Aha, en skolfarfar.  Tänkte jag

Jag tror att jag och såna som jag behövs i skolan.  Vi har jobbat i många år, har massvis med kontakter i samhället.  Vi har lusten att möta de unga, och vi har sett en otrolig samhällsutveckling som vi nog har ganska stora möjligheter att extrapolera gentemot framtiden.  Vi har lärt oss att lära om, och vi har insett hur lite vi egentligen kan.

Vi är stolta produkter av den gamla flumskolan.

För det märkliga är ju att det är vi, som nu är i 30-60-årsåldern som har varit med och gjort Sverige till ett av världens mest framgångsrika samhällen.  Den här veckan kom Sverige ut som vinnare på ”the Goodness ranking”  I andra rankningar kring mest entreprenöriella samhälle, mest kreativa, högst tillväxt kommer Sverige alltid på topp 10.

Det verkar bara vara i PISA som vi ligger lågt.

Så min fråga till sist är.

När det går så bra för Sverige samtidigt som många är så missnöjda med vår skola….  Vilka slutsatser kan man då dra av det?

Att skolans betydelse för samhällsutvecklingen är minimal

ELLER

Att vi ändå har haft just den skola som varit rätt i vår tid.

Leif nu

Idag fyller jag 62 år.

Med ålderns rätt tackar jag för förmånen att låta tankarna flöda fritt, och med detta sagt kan jag nu gå och lägga mig igen.

Ja, och mirakel kan hända.  Det är vad vi jobbar för i skolan, varje dag vi är i skolan.  Och planerar för, varje dag vi inte är där.

Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Micke Gunnarsson talar om mötet mellan lust och utmaning!

15

Hej på er! Fantastiskt kul att få vara med att bidra på denna sida. Här kommer ett klipp som jag precis spelade in. Vill dela mina tankar med er om mötet mellan lust och utmaning. Hur detta hör samman när det kommer till lärande och utveckling.
Kommentera gärna eller sök upp mig på min Publika Facebooksida, profil, Instagram eller på wwww.mickegunnarsson.com

Kram och ha en riktigt fin sommar!

/Micke