Egen härd…

Flera av mina äldre kvinnliga släktingar, de flesta numera bortgångna, var skickliga i handarbete. De stickade för husbehov (ullsockor nöttes snabbt och fötterna var många), virkade sängöverkast och dukar och de broderade korsstygn och fritt broderi. Min faster lantbrukarhustrun broderade bonader. Många bonader med ordspråk hann hon med mellan mjölkningarna och allt annat hushållsarbete. Klassikern Egen härd är guld värd är den jag minns bäst. Vad en härd var tror jag inte att jag som barn förstod, och även om jag gjort det, så hade jag nog behövt få den överförda betydelsen av ordspråket förklarad för mig. Vaddå eldstad? Guld värd?

hands-675899_1280

 

Den egna härden, det vill säga hemmet, platsen på jorden som man kan kalla sin, är en mänsklig rättighet. Att ha någonstans att bo, om än på enklaste sätt, är ett grundläggande behov för människor. En egen härd ger oss trygghet och stabilitet: en fast punkt i tillvaron, dit vi kan dra oss tillbaka. I hemmet kan vi vara oss själva och vi kan finna nöje och tillfredsställelse i att hålla vårt hem rent och prydligt. Det egna hemmet är också ett ansvar. Det kan också vara en källa till stolthet och kreativitet. I arbetslivet finns emellertid krafter som verkar för ökade flexibilitet; alltfler hipstrar arbetar med kontoret på fickan, alltså i telefonen, och arbetsgivares intresse för aktivitetsbaserade flexkontor, där ingen anställd har sin egen fasta plats förefaller bli vanligare. I detta blogginlägg är emellertid tesen den motsatta: Ge alla lärare som vill en egen härd! Den är – ta mig tusan – guld värd!

När jag började mitt lärarvärv på högstadiet för snart trettio år sedan hade lärare i allmänna ämnen varsitt litet skrivbord i arbetsrum som delades med sex-åtta kolleger. Ovanför skrivbordet fanns en hylla, där de böcker som användes dagligen stod. All bredvidläsningslitteratur, de flesta pärmar, ordböcker med mera förvarades hemma. Vi hade ingen telefon i arbetsrummen utan det fanns en gemensam för alla ändamål i lärarrummet, den lokal som numera oftast benämns personalrummet. Datorn? Skrivaren? Nej, dessa existerade ännu inte. Däremot hade jag en elektrisk skrivmaskin hemma, på vilken jag bland annat skrev mina prov. Lärares 35-timmars veckor var inte uppfunna utan lärare förväntades göra för- och efterarbete hemma. När vi befann oss i skolan bestod tiden främst av lektioner; vi ilade på femminutersraster mellan olika klassrum; vi bar böcker och annat material mellan salarna och ämnesinstitutionerna. Facklärare, som lärare i estetiskt-praktiska ämnen kallades på den tiden, hade ofta turen att ha en egen lektionssal tillika ämnesinstitution, där de kunde känna sig lite mer hemma och fick vara ensamma mellan lektionerna om de så önskade . För lärare av alla kategorier stod ämnet i centrum för lärargärningen. Något år innan jag lämnade grundskolan för gymnasiet började vi med hemklassrum för eleverna. Lärarna fortsatte på samma sätt som tidigare.

Man hade kunnat tro att nittiotalets gymnasieskola erbjöd bättre arbetsmiljö för lärare, men arbetsrummet visade sig vara väldigt likt det jag lämnade på högstadiet. Nu fanns dock en fast telefon på rummet att dela på och ovanför skrivbordet hade jag numera två hyllor. Tydligen ansågs det räcka, för nu fanns vissa skolledare som väntade sig att lärare skulle tillbringa många timmar, gärna trettiofem, på arbetsplatsen, men rymligare och mer ändamålsenliga arbetsrum fick inte lärarna. Springandet och stressen att hinna till klassrum i olika delar av en stor skola minskade inte, tvärtom. När jag tänker tillbaka känns det som om mitt nittiotal i skolan tillbringades på väg mellan Fordonsprogrammets och naturvetarnas korridorer – i varsin ände av skolbyggnaden. Tur att jag hade slutat röka: det hade jag aldrig hunnit med.

Tanken att något annat var möjligt än detta evinnerliga rännande slog mig aldrig. För visst var det självklart att elevernas arbetsmiljöbehov gick före mina? Förstås, för vi införde ju hemklassrum för dem även i gymnasiet. I en stor skola som min medförde det att många elever kunde vistas stor del av tiden i skolan på ett begränsat område; tryggt kanske, men inte särskilt bra för interaktion och samvaro mellan elever från olika program.

I mitt nuvarande arbetsrum, ett gammalt elevgrupprum med bristfällig ljudisolering, har vi vistats sex personer under många år. Utrymmet vi förfogar över kan inte inrymma trivselytor av något slag, men just vi (som ingår i NA-programmets arbetslag) har förmånen att sedan gammalt förfoga över två hela korridorer med bra biytor (tack vare mycket stora NO-ämnesinstitutioner – skolan byggdes på åttiotalet då ämnena var centrala), som eget pentry och matplats. Vi har också ett eget fikarum. Jag som är humanist har emellertid långt till mina ämnesdomäner, och en av följderna av programskolan för mig är alltså att samverkan med ämneskolleger rent logistiskt påverkas negativt.

Sedan några år har jag funderat över hur mitt personliga mående har påverkats av att inte på riktigt känna att här hör jag hemma – rent fysiskt på min arbetsplats. Massor av tjänsteår men aldrig en egen härd… På Twitter där jag är aktiv fick jag kontakter med lärare på högre stadier som faktiskt hade egna klassrum och ämnesklassrum. Att som ämneslärare få en egen sal var faktiskt inte omöjligt! Under ett läsår arbetade jag som resurslärare åt en annan lärare som både har eget arbetsrum (endast något mindre än mitt som jag delar med flera) och eget klassrum! Jag insåg att det verkligen var tänkbart även på min skola. Jag såg nya pedagogiska möjligheter öppna sig!

Under min utbildning till SVA-lärare som jag nyligen slutförde läste och diskuterade vi hur skolans lokaler kan främja samverkan och lärande för andraspråkselever. Kolleger visade i sociala medier exempel på hur klassrummens väggar kunde användas för stöttning bland annat genom att planscher, kartor, elevarbeten och annat fanns synliga, men också möjliggjorde att de flerspråkiga elevernas språk och kulturer kunde lyftas fram visuellt. Jag såg fina exempel på hur whiteboarden kunde användas för lektionsstruktur på ett sätt som är svårgörligt när ämnesläraren skall byta klassrum på fem minuter. Så ville jag också ha det!

Vår schemaläggare lyckades! Detta läsår har jag ett eget klassrum: litet och med gamla möbler (som eleverna tycker är hårda) men likvärdigt utrustat som andra salar. Det ligger vackert till med grönområden utanför fönstren utan störande insyn (eller utsyn). Jag har fått plats för en boksnurra där eleverna kan hitta läsvärda romaner och bredvidläsningsböcker, som bibliotekarien byter ut vid behov. Böcker får på så sätt en mer central plats i verksamheten. Jag har skåp där jag kan förvara eget material och elevmaterial. Och väggarna har vi tillsammans börjat fylla med pedagogiskt material och elevarbeten. Just nu arbetar några av eleverna i årskurs 1 med en stor plansch där deras språk och namn finns representerade, skrivna med respektive språks skriftsystem. Det finns många språk i gruppen: ryska, somaliska, azerbajdzjandska, dari, tigrinja, franska, portugisiska, arabiska med flera. I årskurs 3 förbereder vi att hänga upp elevernas skriftliga porträtt av författare från deras hemländer eller språkområden. Själv producerar jag Canva-planscher som kan fungera stöttande för andraspråkseleverna. Vad jag tillsammans med SVA-elever från skolans samtliga studieförberedande program alltså håller på att konkretisera är ett ämnesrum för svenska som andraspråk, tillika ett arbetsrum för mig. Jag känner en ny arbetslust och pedagogisk inspiration över att ordna bänkarna som passar för kommande lektion; jag hinner förbereda instruktioner på tavlan före lektionspassen vilket ger snabb lektionsstart och tydlighet för eleverna; därtill känner jag glädje och stolthet över att få chansen att själv påverka vår arbetsmiljö, om än med liten budget. Jag som egentligen aldrig särskilt brytt mig om utseendet på skolans inventarier tycker plötsligt att det är fint med gardiner och jag upptäcker att jag går och rättar till dem då och då.

Jonas Linderoth berättar i Lärarens återkomst (länken går till debattartikeln), den pedagogiska bok som debatteras mest just nu – läs den – om hur de konstruktivistiskt influerade reformerna under nittiotalet kommit att påverka skolans väsen på skilda plan. En av förändringarna han resonerar kring är hur skolämnena kommit i skymundan för arbetslagsarbete och tematiskt ämnesöverskridande arbete. Han skriver:

Meningsfull interaktion i en grupp sker ofta kring det som man har gemensamt. (—) I ett arbetslag som samlar lärare med väldigt skilda ämnen saknas ett gemensamt kunskapsfält. Det man delar är sina erfarenheter av eleverna. Deras trivsel och sociala aspekter av deras liv blir kollegernas minsta gemensamma nämnare som tillåter dem att ha en meningsfull kommunikation. Det betyder att ämnesinnehållet inte alltid får en naturlig plats i lärarens vardag. Skolan blir social omsorg med pedagogiska förtecken i stället för att vara pedagogisk omsorg med sociala förtecken.

Mitt klassrum blir nu ett ämnesrum men också en hemvist för mig vilket ger mig arbetsro och stimulans. Äntligen – en egen härd! En bonus är om det blir ett klassrum som av eleverna uppfattas som en lugn plats för undervisning. Men till detta bidrar bara något lite miljön: det är vad vi gör i klassrummet som kan göra skillnad för elevernas lärande.

img_4942

Inge hopp!

Ja, jag vill gärna inge hopp! Jag vet att många lärare har ett tufft läge just nu. Alla tjänster på skolan kanske inte är tillsatta. Kanske är fler kollegor än förra året obehöriga. PISA, sjunkande resultat, arbetsmiljö, lärarlönelyftet och många andra faktorer oroar och stressar. Mitt i allt detta vill vi ge alla elever bästa möjliga undervisning. Just det, ALLA elever. För många skolor står dessutom denna termin inför en ny utmaning, nämligen att ta emot och undervisa nyanlända elever, utan att ha så mycket tidigare erfarenhet av detta.

Och det är här min tanke om att inge hopp kommer in. För det går att skapa god undervisning för elever som inte talar svenska och inte har gått i skolan tidigare. Låt mig ta en elev jag har just nu som exempel. När hon kom till vår skola i november förra året hade hon aldrig tidigare gått i skolan och kunde ingen svenska. Naturligtvis hade hon ändå en hel massa kunskaper och erfarenheter med sig som vi kunde ta till vara i undervisningen. Vi satte genast igång med metodisk och noggrann läs- och skrivinlärning, samtidigt som eleven fick lära sig och utveckla kunskaper inom alla skolans ämnen. Inlärningen skedde via talspråket, högläsning, filmer, bilder, praktiskt arbete och med mycket stöttning och höga förväntningar. Eleven undervisades delvis i klass Hjärtat, som också är namnet på min blogg där jag och elever skriver om vårt arbete, delvis i sin ordinarie klass där klasslärarna var måna om att hon skulle komma in i klassens gemenskap och delta i så mycket som möjligt av klassens arbete.

I slutet av vårterminen jobbade vi i Hjärtat med bilderboken Grodan och främlingen. Den kunde hon även höra på sitt modersmål via Småsagor på UR.
image
Vi arbetade med bokens handling och karaktärer på flera olika sätt; samtalade, dramatiserade, ritade och samlade ord.

image
image

image

image

image
Slutligen skrev eleven sin egen version av sagan:
Grodan och främlingen
En dag kom en råtta och Grisen sa:
– Råttan kommer.
Och alla kompisarna sa:
– Vadå!
Grodan sa:
– Jag ska gå på natten och titta på Råttan.
Grodan titta på Råttan och känner att de luktar gott. Och sen kommer tillbaka till kompisarna. Nästa dag går Grodan till Råttan och ser att han sågar. Han bygger en soffa. Råttan klar på soffa och Grodan kommer och säger:
– Hej jag Grodan. Råttan säger:
– Jag vet. Jag kan läsa och skriva och jag kan 3 språk svenska engelska och spanska.

Då kommer Grisen tittar på Grodan och Råttan. Grisen sa:
– Varför står du där? Råttan så smutsig och Råttan lat.
Grisen sa till Grodan:
– Kom nu.
En dag Grisens hus brinner. Grisen springer och Råttan kommer fram och tillbaks med vatten. Och sen blir Grisen glad att alla är kompisar.
Nästa dag Råttan plockar hop. Grodan säger:
– Vad gör du?
Råttan säger:
– Ska gå till Amerika.
Alla kompisarna blir ledsna och säger hej då.

Denna termin inleder jag arbetet i den här elevens sva-grupp med att läsa Astrid Lindgrens Mio, min Mio.
image
Alla eleverna grips av berättelsen från första sidan och även den här eleven gör inferenser och egna reflexioner:
”Oj, ett magiäpple! Som i Snow White. Fast tant Lundin är inte dum, tror jag. Hon vill hjälpa.”
”Aha, han inte Stockholm nu, inte Sverige. Han saknar Benka så jättemycket.”
”Titta! Ett slott som i Cinderella. Där tror jag bor Konungen. Nu kanske Bo Vilhelm bli prins.”

Som sagt, jag hoppas att den här elevens resa kan inge hopp. Även nyanlända elever med mycket kort eller ingen skolbakgrund, kan nå skolframgång med hjälp av undervisning som präglas av glädje, modersmål, stöttning och höga förväntningar!

Om du vill samtala med mig om sva-undervisning eller mottagande av nyanlända elever är du välkommen till bloggen Hjärtat hos @frksarapersson, eller till Twitter där jag heter @frksarapersson.

Vad driver dig?

 

I våras hittade jag en gammal dagbok från min slutpraktik höstterminen-95. Vi hade fått i uppgift att skriva ner reflektioner och tankar. Jag trivdes mycket bra med både klassen och min handledare, en trygg, kompetent och erfaren lärare som brann för engelskundervisningen. En kort tid senare blev jag färdig grundskollärare 1-7 med inriktning mot svenska, so och engelska. När jag, väl medveten om min oerfarenhet, skummade igenom texten i dagboken fastnade jag för en mening; ”Den dagen jag inte längre är intresserad av att utvecklas som lärare hoppas jag att jag söker mig ifrån yrket”, stod det i slutet av boken. Förvånad och lite överraskad av den insiktsfulla reflektionen insåg jag att jag ringat in något väsentligt. Och att känna en lust, en glöd har för mig blivit viktigare med åren.

När jag för åtta år sedan fick möjligheten att fortbilda mig inom lärarlyftet och läsa svenska som andraspråk, fick mitt lärarliv en ny, tydlig riktning. Det var en häftig känsla när bitarna föll på plats och jag kände att jag hittat rätt. Möjligheten att få reflektera över undervisningen, testa nya sätt att arbeta och samtidigt få bekräftelse på att jag var på rätt väg var mycket givande.

Jag fördjupade mina kunskaper om språkets betydelse för allt lärande och hörde talas om genrepedagogik för första gången. Det som tilltalar mig i den pedagogiken är tydligheten. Det är en explicit undervisning som ger elever en ökad möjlighet att tillägna sig skolspråket och ger dem ord och begrepp för att tala om lärande. Häromdagen lyssnade jag på ett inslag från Vetandets värld i P1, som handlade om skolan och nyanlända elevers lärande. Britt Johansson, utbildningsledare vid Knutbyskolan i Rinkeby, intervjuades om skolans mycket framgångsrika arbete med genrepedagogik. Orientering, komplikation, lösning och evaluering, är inte det svåra ord för åttaåringar att lära sig?, undrade reportern. Inte alls, menade Britt Johansson och gav som exempel alla dinosaurier som många barn i en tidig ålder lär sig namnet på. Det handlar om att ha höga förväntningar.

I genrepedagogiken lär sig elever olika texttypers syften, struktur, sammanlänkande ord och andra språkliga drag. Cirkelmodellen, som är en skrivmodell som kommer från genrepedagogiken består av fyra faser.

  1. Bygga upp kunskap inom ett område
  2. Studera modelltexter, arbeta med olika aktiviteter i syfte att bekanta sig med den aktuella texttypen
  3. Skriva en gemensam text
  4. Skriva på egen hand

Det är viktigt att vi inte förenklar undervisningen utan erbjuder mer stöttning och jag anser att cirkelmodellen är ett suveränt sätt att stötta eleverna. Elever som inte varit länge i den svenska skolan kan delta i samma undervisning som sina kamrater och producera texter, vilket är oerhört viktigt för självförtroendet och det fortsatta lärandet.

Boken Att undervisa i läsförståelse av Barbro Westlund gav mig nya kunskaper som blev ytterligare en pusselbit i min undervisning, främst när det gäller läsningen. Westlund skriver om de strategier som goda läsare använder utan att de tänker på det. Läraren modellar i högläsningen och tänker högt samtidigt som vi ger eleverna ord och begrepp, ett metaspråk. Återigen handlar det om att synliggöra undervisningen.

Förra året gick jag läslyftet och den modul som gav mig mest var Samtal om text. Vi i kollegiet läste artiklar som på olika sätt belyste samtalets kraft och möjligheter. Genom samtalet kan vi främja läsengagemang, stötta och utveckla elevers skrivande och språkutveckling. Textsamtal inbegriper:

  • Läsförståelse och lärande – genom att samtala om texten blir den mer begriplig.
  • Motivation och elevdelaktighet – Språk, tanke och identitet hänger ihop. Vi kan nå fler elever i samtalet.
  • Bedömning – Vi kan i samtalet få syn på de svaga avkodarnas förståelse.
  • Kritiskt förhållningssätt – Alla texter har en avsändare och det behöver vi samtala med elever om.

I mitt möte med nyanlända elever har jag lärt mig mer om modersmålets betydelse för språkutvecklingen. Numera uppmuntras elever att använda sitt starkaste språk (det behöver inte alltid vara modersmålet) och i en framgångsrik undervisning används modersmålet som en resurs. Det är underbart att se elevers glädje över att hitta en bok på sitt modersmål i klassrummet!  Annat var det förr. I radioinslaget om nyanländas lärande intervjuades också Qarin Franker, lektor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet. Hon berättade om hur synen på användandet av modersmålet har förändrats sedan hon började arbeta som lärare på 70-talet . Förr blev man oroad när elever kodväxlade (blandade svenska med ord från andra språk) och det fanns en oro för att eleverna skulle bli ”halvspråkiga”, berättade hon. Medan vi nu ser att elever anpassar sig till mottagaren och använder sig av alla sina språkliga resurser.

IMG_0550

Språk, identitet och lärande hör ihop och jag brinner för alla elevers läs- och skrivutveckling. Anne-Marie Körling sammanfattar vårt gemensamma uppdrag: ”Skolan är en rik plats för språk. Låt oss ge språket ett medvetet värde. Undervisa om det. På ett rikt och nyanserat sätt”.

/Jessica Mellgren

Om du vill läsa mer om hur jag arbetar:

jessicamellgrenblog.wordpress.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kraften när vi delar tankarna i högläsning och egen läsning är magisk!

 

Ishavspirater

Om högläsning och självständig läsning. Våra guldstunder.

 

Kraften när vi delar tankarna i högläsning och egen läsning är magisk! Ja, det är verkligen så, ingen överdrift alls. Jag ska berätta om hur vi har arbetat med högläsning och egen läsning. Två dagliga aktiviteter som fått allt större plats – i tid och i våra hjärtan.

För ett par veckor sedan sa jag hejdå och tack till 3 fantastiska år med en klass, som varit med på en resa där vi lärare och elever tillsammans utvecklat strategier för en aktiv läsning och skrivning: från årskurs 1 till 3. En undervisning där vi har hittat alltfler redskap att dela med oss av de tankar vi får kring texten, både muntligt och skriftligt, tillsammans och enskilt. Vi har vuxit inuti.

Inlägget är också en hyllning till skoltwitter, till allt kollegialt lärande på min skola och i det utvidgade kollegiet. Tillsammans med all fin litteratur, en stöttande och uppmuntrande skolledning är det otroligt viktiga pusselbitar i utvecklingsarbetet – en förutsättning för att få idéer och våga prova.

Min och mina kollegors stora inspiratör i frågor som gäller undervisning i stort och speciellt allt kring läsning är Anne-Marie Körling. Anne-Marie är lärare, författare och Sveriges Läsambassadör.

Sedan ca tre år arbetar vi med strukturerad undervisning i läsförståelsestrategier på vår skola. Vi synliggör strategierna för eleverna genom Läsfixarna och har fått fin handledning av Marie Trapp och Marika Nylund Ek. En kollega och jag har fått en 2-dagarskurs i  ”Att lära barn att läsa på djupet” av Camilla Segertoft m fl på Centrum för Skolutveckling – Göteborgs Stad. Den kursen har vi också haft stor nytta av i textsamtal och läsning. Du ser en del spår av de erfarenheterna här nedan. Framför allt strategier för ”Att följa i huvudpersonernas fotspår.” Catharina Tjernberg har öppnat våra ögon för framgångsfaktorer i god läs- och skrivundervisning där vi är särskilt nyfikna på TCRWP – Teachers College Reading and Writing Project i NY.

I kollegiet har vi under detta läsår gemensamt läst Anne-Maries texter i bl a Läslyftet, sett hennes filmer på UR, samtalat om dem tillsammans i kollegiet och även fått ställa frågor direkt till Anne-Marie genom Skype. Så värdefullt och roligt!

Vi har testat flera av Anne-Maries språkberikande lektionsförslag hämtade från hennes innehållsrika blogg och sedan reflekterat tillsammans i vårt eget Läslyft på vår skola. Det har gett oss en otrolig kick att leka och utforska språket på ett nytt sätt i klassrummen, åk 1-5 – även en del i F-klass och på fritids.

Det har gett oss ett mera nyfiket, tillåtande och generöst förhållningssätt där elevernas egna tankar och delandet av tankar sätts i fokus. Egentligen är förändringen så stor att jag är rädd att jag inte kan förmedla den här. Det handlar om delaktighet och demokrati!

Vi knackar, smackar och spelar en liten teater! Vi skrattar, förvånas och blir alldeles upprörda tillsammans. Högläsning, ca 20 minuter varje dag.

Före högläsningen:

Eleverna kommer in, tar upp penna och loggbok. Alla är direkt igång med något av följande som jag har förberett på blädderblocket.

  • Skriv meningar om tre ord hämtade ur den kommande högläsningen. Efter ca 2-3 minuter delar vi meningarna med varandra, till kamraten bredvid, några läser högt för hela klassen. Någon skriver på datorn, andra med pennan.
  • Skriv frågor till rubriken! Vad undrar du? Läs frågorna för din kamrat som sitter bakom, framför eller bredvid. Jag brukar gå runt och snappa upp frågor, skriver dem på blädderblocket, läser dem sedan högt.
  • Skriv meningar till bilden som du snart kommer att möta i kapitlet. Jag ser… Jag undrar… Jag tror… Jag skriver börjorna bredvid bilden som jag har kopierat o förstorat ur boken eller projicerat på tavlan genom iPaden. Alla delar sina tankar med någon, vi lyfter några tillsammans.
  • Du kommer snart att möta denna mening: .”….. ” Vi läser meningen tillsammans, flera gånger, med olika intonation och röstlägen. Ibland reflekterar vi bara kring den, ställer frågor tillsammans. Ibland blir uppgiften att byta ut ord i meningen, leka med den.
  • Vi läser upp de nya meningarna för varandra. De bjuder ofta in till massor av skratt och förvånade miner! Så kul! Så kreativt!

Denna stund före högläsningen tar inte lång tid men den ger så mycket! Nu är alla mer nyfikna på texten som kommer.

Under högläsningen:

  • Vi ”hoppar in i boken”, förflyttar oss tidsmässigt snabbt från loggbok till högläsning. Eleverna är på bettet och vill snabbt komma igång! Eleverna sitter oftast på den stora mattan i en ring. Jag läser med min högläsningsröst. Ja, den känns mörkare. Jag har själv läst och förberett mig för texten. Med pennan i hand. Markerat förslag till lässtopp: frågor, meningar och korta dialoger att dramatisera tillsammans, gestaltningar, personbeskrivningar mm. Ofta är det sådana meningar jag lyft före läsningen. Det blir en aha-känsla att möta meningen igen, i sitt sammanhang.
  • Det är en avvägning, ett balanserande, att inte göra för många lässtopp, därför vill jag vara förberedd. Jag vill skapa plats för elevernas tankar och frågor. Samtidigt skapa plats för läsflow, utan avbrott. Ser jag att eleverna är ivriga, bär på tankar eller frågor om något speciellt i texten, får de snabbt reflektera med kompisen bredvid. Det ger energi åt högläsningen. Ofta är det frågor som: Vad tror du att ” …. ” kommer att göra? Varför då?, Känner du igen känslan? Har det hänt dig?
  • Det vi alltid gör är att då och då härma karaktärerna. Vi gör som de gör. Vi läser tillsammans meningen och suckar tungt, bankar med nävarna eller hukar oss darrande av rädsla i det trånga utrymmet under durken. Allt för att leva oss in i och kunna ”gå i karaktärernas fotspår”. Ibland spelar vi upp en kort dialog i texten, 2 och 2.
  •  Om det är en skönlitterär text fylld av faktaord, fortsätter jag att läsa och ritar samtidigt på tavlan. Det stödjer förståelsen, samtidigt som jag inte bryter läsflowet.

Efter högläsningen:

  • Beroende på hur mycket vi har bearbetat texten före eller under högläsningen skriver eller/och ritar eleverna efteråt i sina loggböcker. Det kan vara en tanke/förutsägelse kring hur det ska gå för huvudpersonen eller en bild av något som gestaltas i texten. Viktigt att det känns angeläget och meningsfullt. Inte som ett måste. Det ska ge energi, inte ta. Någon gång kan det vara just efter läsningen jag lägger fokus. Kanske som startpunkt för ett etiskt dilemma, en jämförelse kring hur barn levde förr och nu i ett Venn-diagram mm.

untitled

Den egna aktiva läsningen, som inte bara är tyst, ca 30 minuter varje dag.

  •  Jag läser ofta 90 sekunder ur några böcker, valda stycken. En aktivitet som också passar när som helst under dagen även ur faktaböcker.
  • Uppmuntrar att skriva en favoritmening eller frågor på texten i sin loggbok eller på stora blädderblock där vi har samlat klassens favoritmeningar samt vilken bok de kommer eller ifrån.
  • Tipsa och visa eleverna om att följa karaktärerna i sin bok. Fråga sig själv ”Hur mår huvudpersonerna i din bok? Hitta meningen, meningarna som visar den känslan. Skriv av den texten i din loggbok, skriv känslan bredvid. Jämför gärna karaktärer på detta vis. Inspiration – källa: ”Att lära barn att läsa på djupet”, se ovan.
  • Låta eleverna avsluta lässtunden med att läsa det senast lästa lilla stycket högt för läskompisen, samtala kort om det lästa. Om eleven har skrivit favoritmening eller fråga läses den upp också.
  • När eleverna väljer bok för den självständiga läsningen får de ofta läsa en liten bit högt för mig. Samtala om texten. Det blir en liten vägvisare för både eleven och mig om texten är lagom svår.

loggbok

Vilka positiva effekter ser jag?

  • Sammansvetsande! Inkluderande! Vi upplever känslor tillsammans. Delar tankar kring karaktärernas agerande och känslor, hur och varför. Det ger empati och nya perspektiv.
  • Frågor, öppna och utforskande frågor, får allt större utrymme. Vi, både elever och vi lärare, blir mer vana vid att ställa frågor och att förhålla oss till frågor. Att ta vara på olika frågor. Det smittar av sig på andra lektioner också.
  • Jag hör ofta hur elever gör kopplingar till olika böcker vi läst tillsammans. Tillsammans har vi över tiden fått gemensamma skatter att förhålla oss till. Kommer du ihåg? Det får mig att tänka på… Ja, vi kan relatera till olika huvudpersoner och händelser i olika böcker nu efter många gemensamma läsupplevelser.
  • Jag märker att de som hade svårt att hänga med i handlingen får draghjälp att förstå nu.
  • Erbjuder utmaningar för alla! Ser ofta hur de språkligt kreativa som redan läst massor och fått högläsning i hemmet får välbehövliga utmaningar, nya ingångar som gör att de piggnar till!
  • Våra nyanlända har deltagit, ibland tillsammans med studiehandledaren. Passar t ex bra att skriva lite mer kring en bild i boken. ”Jag ser… Jag undrar… Jag tror… ” Det har bjudit in till stora tankar med relativt få ord. Bra ingångar till att bygga språk.
  • Kämpande läsare får tänka på hög kognitiv nivå!
  • Tanken utvecklas genom reflektioner kring läsupplevelsen, muntligt och skriftligt.
  • Bilder får stort utrymme. Eleverna blir vana vid att ”läsa en bild”.
  • En undervisning där elever blir delaktiga. Deras tankar tas tillvara och delas i klassen.
  • Eleverna får lättare att uttrycka sina tankar i skrift. Ser en stor skillnad!

Källa för inspiration till lektionsförslagen här ovan är Anne-Marie Körlings blogg: www.korlingsord.se

Se även ett urval av Anne-Maries lektionsförslag som vi har provat  på vår skola:

ankikallman Pearltrees  ”Att arbeta språkberikande, A-M Körlings idéer.”

Med glada sommarhälsningar från Anki Källman, lärare i åk 1-3,

Gunnarsboskolan i Mullsjö.

Om du vill så ses vi på Twitter @ankikallman     Välkommen!

P.S Det finns så många härliga kollegor som jag samtalar med och får idéer av  dagligen på vår skola och på Twitter. Hej på er! Ni är fantastiska och så proffsiga! Ni ger mig massor  hela tiden. Hade velat skriva ett långt, långt inlägg om er alla – hur mycket ni betyder för mig och min undervisning. Det får bli en annan gång! Det finns på gång och väntar på lämplig publicering;)

 

 

Ny i skolan

I april bytte jag arbetsplats. Efter 13 år på en gymnasieskola bytte jag till en annan. Jösses vad nyttigt! Dessutom blev det en parallellprocess eftersom jag tidigare jobbat med SvA elever på nationella program och nu började jobba med nyanlända. Vi var liksom alla nya på något vis.

Vi upplevde – på olika sätt – hur det är att ställas inför ett sammanhang man inte begriper så mycket av och försöka lösa situationer som varit svåra för  oss att förutse. Vi upplevde – naturligtvis på olika plan – hur det var att få en ny identitet. Från att vara den som ”alla” kände till att vara ” den nya”. Och vi upplevde också känslan av saknad efter något hemtamt och tryggt, där man förstått vad man kan sålla bort och vad som är viktigt.

Vi upplevde att det inte var så lätt att hitta överallt på skolan och hur sådant som ”alla visste” inte alls var någon självklarhet. Det var en skön känsla när någon brydde sig om och såg till att man var med. Det kändes också bra när någon intresserade sig för ens tidigare erfarenheter och frågade efter ens åsikt i en diskussion.

Jag kunde fortfarande åka hem till mitt hus och klappa mina hundar. Beklaga mig lite för min man och umgås med mina vänner på helgerna. Det kunde inte mina elever. Det bodde i bästa fall med sina familjer, men ganska ofta på olika boenden runt om den lilla staden. Ibland långt utanför. Förhoppningsvis med några som de kunde prata med. Jag inser nu ännu mer hur mycket det kräver av en människa för att klara det!

Tror det här var min allra, allra viktigaste lärdom under vårterminen 2016!

No pain, no gain – en reza ifrån Afghanistan till Sverige

(Svensk version nedan)

من رضا اوریا رضوانی هستم،  بیست و پنج سال سن دارم و حدود هفت ماه قبل از افغانستان به کشور سویدن آمده ام. وقتی افغانستان بودم تمام تلاشم کردم تا یک شهروند فعال، مفید، متعهد و وطن دوست باشم. لذا مکتب را با بهترین نتیجه ممکن تمام کردم و بعد سپری کردن یک امتحان فوق‌العاده رقابتی وارد دانشکده اقتصاد دانشگاه کابل شدم. با وجود آنکه دانشگاه یاد شده یکی از دانشگاه های به نام و مشهور در سطح افغانستان می باشد، اما عملی شدن حد اقل از انتظارات که من در آنجا امکانش نبود. لذا علارغم تمامی مشکلات اقتصادی با کمک و تشویق خانواده و دوستانم تحصیل در بخش علوم سیاسی را در موسسه تحصیلات عالی گوهرشاد شروع کردم که خوشبختانه با تلاش و پشتکار توانستم از هر دو بخش (علوم سیاسی و اقتصاد) مدارک عالی را بدست بیاورم. البته تلاش و کسب دانش و مهارت های جدید تنها یک بخش از مساله است ولی سنت های حاکم بر جامعه، تعصبات نژادی و باور های خشک مذهبی بخش دیگر مساله است که در نهایت باعث شد تمام آرزو ها و سرمایه اجتماعی ام را جا گذاشته و خلاصه فرار را بر قرار، ترجیح دهم.

قصه فرار از زادگاه و رسیدن در یک پناه گاه جدید، قصه ای دور به دراز و حکایت دشوار است ولی به قول معروف پشت هر رنجی، گنجی پنهان است که من امروز خوشبختانه به آن گنج افسانه ای دست یافته ام. شاید تصور کنید از پول، رفاه و امکانات زندگی در مرفه ترین کشور های دنیا (کشورهای اسکندنوی) گپ می زنم. نخیر، من از دست یافتن به یکی از رویا های کوچکم، گپ می زنم. وقتی کوچک بودم آرزو داشتم معلم باشم. وقتم بزرگ شدم آرزویم نیز کمی بزرگتر شد یعنی خواستم معلم در دانشگاه باشم. اکنون اما با کمک یکی از دوستان سویدنی ام (Karin persoon ) بهترین شغل دنیا را بدست آورده ام و بی شک خوشبخت ترین ام😊

 من دارم با بچه های تنهایی که شاید زیاد تر از من رنج دیده باشند، همکاری می کنم. به آنها درس ریاضی می دهم و آن عده ای دیگری که به دلیل شرایط بد روزگار از درس و مدرسه محروم بوده اند؛ خواندن و نویشتن به زبان مادری (Dari ) تمرین می کنم.

هرچند من در یک پروژه کوتاه مدت ”آشنایی شاگردان با فرهنگ، زبان و مکتب های سویدنی” در کمون Huddinge در مکتب Glömstaskolan، استخدام شده بودم، اما اکنون خوشبختانه پروگرام تابستانی ما نیز ممکن شده است. پروژه ما در نوع خود شاید یکی از مدل های جدید کار با بچه های تازه وارد در سویدن باشد. مثلن، من و دو همکار دوست داشتنی ام (Ann, Emma ) سه معلمی هستیم که با 22 شاگرد تازه وارد از کشورهای مختلف کار می کنیم. من درس ریاضی و زبان مادری می دهم و گاهی هم وقتی شاگردان مشکلی داشته باشند در نقش مترجم به زبان مادری با آنها کار می کنم. دو همکار سویدنی ام مسوولیت تدریس زبان سویدنی را به عهده دارند. علاوه بر آن قابل یاد آوری است که Glömstaskolan یک مکتب برای شاگردان تا هفت ساله می باشد. لذا شاگردان ما نیز گاهی با کودکان هفت ساله به زبان سویدنی مکالمه می کنند. از آنجاییکه تازه واردان و کودکان هر دو، زبان شان در حال تکمیل شدن است. پس ما فکر می کنیم که این پروژه خیلی مفید و نتیجه بخش خواهد بود.   

البته مکتب در سویدن نسبت به مکتب/خیمه های افغانستانی که ما در آنجا درس خواندیم و تدریس می کردیم، بیخی متفاوت و رویایی است. از محیط پاک مکتب گرفته تا امکانات رفاهی و سیستم درسی متفاوت و نیز دسترسی همه ای شاگردان به وسایل برقی مثل آیپد و کمپیوتر های مک. اینجا چیزی به نام کارخانگی برای شاگردان وجود ندارد، اما در عوض آموزگاران تلاش می کنند حتا کار های خانه را در مکتب به شاگردان، بیاموزند. 

خوشبختی من در این است که بعد دو ماه رسیدن در کشور سویدن، شرف حضور در این مکتب ها را یافتم و گام به گام در همکاری با همکاران سویدنی ام (ایما و آن) تدریس برای شاگردان خارجی را، شروع کردم. وقتی گفتم اینجا چیزی به نام ”کارخانگی” وجود ندارد واقعن شوخی نکردم، بلکه شارگردان حتا کار خانه را در مکتب تمرین می کنند. مثلن، شاگردان دوست داشتنی و  فوق‌العاده شاد و با نشاط ما در یکی از روزها غذای خیلی خیلی خوش مزه و عالی درست کرده بودند که همه با هم صرف کردیم و به زودی دوباره گرسنه شدیم؛ از بس که باهم گفتیم و خندیدیم.

درنتیجه، می توان گفت: گنجی که من از آن سخن می گفتم همین دوستان بی نهایت دوست داشتنی، شاگردان که بهترین رفقای من نیز هستند و تجربیات جدید است که من با وارد شدن در این محیط با صفایی تعلیمی به آن، دست یافتم.

Jag är Reza Orya Rezvani. Jag är 25 år gammal och för sju månader sedan kom jag till Sverige ifrån Afghanistan. I Afghanistan jobbade jag hårt för att bli en effektiv och välutbildad person som älskade sitt land. Jag försökte verkligen att ha en positiv syn på landets ekonomi och kämpa emot fattigdom och ojämlikhet. Det är bakgrunden till att jag lyckades med mina studier i ekonomi på universitetet i Afghanistan. Men jag kände att det inte räckte till för att nå mina mål. Jag började därför även att studera statsvetenskap. Lyckligtvis lyckades jag ta min examen inom bägge dessa områden. Men det är bara den första delen av det jag vill berätta om här. Främst vill jag berätta om diskrimineringen och traditionerna som satte mitt liv i fara, som gjorde att jag levde mellan liv och död, vilket tillslut också var det som tvingade mig att packa min väska och lämna allt mitt sociala kapital och alla mina drömmar om Afghanistan för att fly för mitt liv.

Så i den här delen av min historia vill jag lyfta fram ett mycket känt citat som jag håller med om:

”No pain, no gain”

Jag har fått utså mycket smärta men nu har jag också fått chansen att erhålla belöningen. Du kanske tror att jag talar om en bra lön eller möjligheten att få dra nytta av välfärden i välfärdsstaterna (Skandinaviska länderna) men det är inte vad jag menar. Det jag menar är mina bästa vänner och mina ljuvliga studenter. Emma och Ann, de två lärarna som jag arbetar med, de är inte bara mina kollegor, de är mina lärare också. Jag har lärt mig så mycket av dem och jag har de bästa minnena från de bästa dagarna av mitt liv tillsammans med dem. Å andra sidan har jag fantastiska studenter, eller låt oss kalla dem mina bästa vänner. Vi gör allt i vänskapens tecken. De har kommit ifrån olika länder, de talar olika språk och de har olika perspektiv på livet. Att vara lärare för dem är inte bara ett jobb för mig, det är ett ansvar jag har i mitt liv. Speciellt när jag lär elever som inte än kan läsa och skriva, att läsa och skriva, då känns det som att jag arbetar för en bättre värld.

Att hitta ett arbete och att göra det på ett bra sätt är svårt för flyktingar. Jag är mycket tacksam för min vän som hjälpte mig att hitta ett jobb och de som hjälper mig att utöva det på bästa sätt.

Det är stor skillnad på skolan här i Sverige och skolan i Afghanistan. Skolmiljön här i Sverige är mycket ren och ni har många verktyg att använda. Till exempel digital teknik. En annan skillnad är hur lärarna undervisar. I Afghanistan står de ofta vid tavlan och föreläser men här i Sverige arbetar vi tillsammans i grupper och kollaborerar tillsammans. Vi har inte läxor här i Sverige, istället gör vi läxorna på skolan, som till exempel en kväll när vi alla lagade mat tillsammans. Det sättet som vi undervisar på här i Sverige är mycket effektivt och mycket bra.

Jag tycker att livet är fantastiskt nu. Jag har undflytt döden och fått chans att starta ett nytt liv, där jag jobbar för att förverkliga mina små drömmar. Mitt mellannamn är Orya, det betyder lärare, och nu längre är det inte bara en dröm för mig att bli lärare utan jag får också arbeta som det. Det är ett fantastiskt arbete. Vi gör vårt bästa för att hjälpa våra studenter att hitta sina vägar i livet.

Önskar er all lycka. Och tack så mycket.

Reza

Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Jag har mycket att tacka lärarutbildningen för

För några veckor sedan tog jag min lärarexamen som gymnasielärare i svenska och svenska som andraspråk. Och det är först efter fem och ett halvt år som jag inser hur stor nytta jag har av min lärarutbildning. Det har varit fantastiska år.

Ständigt uppmärksammar media hur dålig lärarutbildningen tycks vara. Ibland dyker nyheter med Paradise Hotel-liknelser upp och ibland dyker nyheter om missnöjda lärarstudenter upp. Mer sällan dyker reflektioner om utbildningens nytta upp.

Jag har alltid velat bli historielärare. När det var dags att söka in till universitetet rekommenderades jag att söka till så många lärarutbildningar som möjligt, man kommer ju in på allting! Lärarutbildningen i svenska råkade hamna först.

Efter första seminariet var jag fast. När jag efter några år läste en termin på lärarprogrammet med inriktning historia var jag ännu mer övertygad om att det var lärare i svenska som jag skulle bli. Efter att ha studerat svenska som andraspråk blev jag ytterligare övertygad om att svenska är ett fantastiskt ämne, speciellt i relation till de elever som inte är bekanta med språket.

Dessa insikter jag har lärarutbildningen att tacka för.

Under åren på lärarutbildningen har jag hela tiden brottats med frågor om hur dåliga mina gymnasiebetyg egentligen är, hur resonemanget bakom valet såg ut och varför jag tycker att det är värt med över fem års heltidsstudier när resultatet är ett slitigt arbete med en dålig lön.

Det sker en ständig inkompetensförklaring för att utbildningen inte är populär, men vem ska egentligen uttala sig? Det ska de utbildade lärarna göra.

Under min utbildning har jag inte bara lärt mig möta olika sorters människor och olika värderingar, utan också utvecklat min förmåga att tänka kritiskt. Det jag är mest tacksam för är att jag har fått en naturlig ingång till den forskning som finns, vilket jag ser fram emot att fortsätta utveckla under mitt yrkesliv. En bra lärare är en forskningsintresserad lärare. Det har mina lärarutbildare hjälpt mig att förstå.

Trots detta blir en lärare ständigt ifrågasatt. Från ett elevperspektiv är det naturligt. En lärare förväntas kunna förklara varför ett verb är ett verb eller varför ett historiskt skeende inträffade just i den tid som det gjorde. Däremot är det unikt att hela tiden behöva försvara sitt yrkesval för sin omgivning. Som ung lärare har jag fått göra det inför familj, vänner och för lärarkollegier.

Jag tror att det är lärarna som har makten att förändra detta. Genom att berätta en historia om varför just du valde yrket och vilka drivkrafter som ligger bakom din lärargärning kan du i bästa fall inspirera en blivande kollega och i sämsta fall ge en människa perspektiv.

Jag har valt att bli lärare för att jag älskar att se människor utvecklas och för att jag tycker att mina ämnen är världens roligaste. Mitt yrke är varierat och det finns goda möjligheter till vidareutbildning och progression, där jag får direkt respons av mina elever. Därför har jag valt att bli lärare och det har jag lärarutbildningen att tacka för.

Varför har du valt att bli lärare?

Jessica Schedvin

Likvärdighet där olikhet är bakgrunden

Tillbakablick till första veckan i april: skolsmedjan anordnar working conference i min stad och temat är värdegrund. Här, på #afkörebro16, slår det mig att mitt jobb på komvux faktiskt är ganska olikt ”alla andras”. Vi konferensdeltagare grupperas med helt nya människor och, åtminstone i min grupp, säger vi ganska ofta ”va? är det så där du jobbar? hur kommer det sig?”. Vi är inte särskilt insatta i varandras skolformer, men nyfikenheten växer sig större ju mer olikheter som dyker upp. Det här inlägget ska dock inte handla om alla mina frågor om alla andra skolformer, utan om mitt eget jobb, utifrån de tankar om värdegrund och likvärdighet som dök upp på afk.

 

Det var många gånger under konferensen som jag höjde ett ögonbryn, rynkade pannan eller till och med himlade med ögonen när dagarnas innehåll fick mig att uppmärksamma mina egna tankebanor och -mönster. Inte alltid lever vi som vi lär, men enligt mig så lär vi alltid när vi lever. Jag jobbar på den grundläggande kommunala vuxenutbildningen, med svenska som andraspråk, där eleverna samlas ihop utifrån det enda kriteriet att de är olika, i betydelsen ”inte med svenska som förstaspråk” (tar gärna diskussioner om det här).

 

I Lvux12 anges samma grundläggande värden som i alla andra läroplaner, hämtade från Skollagen. I avsnitten om en likvärdig utbildning står det att:

”En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att verksamhetens resurser ska fördelas lika mellan eleverna. Hänsyn ska tas till de enskilda elevernas olika förutsättningar, behov och kunskapsnivå. Det finns också olika vägar att nå målen”

Och här upplever jag en av de största fördelarna med att jobba inom just vuxenutbildningen. Här på Komvux Örebro har vi 17 klasser grundläggande svenska som andraspråk, med i genomsnitt 27 elever per klass. Det här har gett oss möjligheten att i väldigt hög mån nivågruppera elever så att undervisningen ligger på nuvarande nivå +1. De väljer själva om de vill läsa på kvällen eller dagen, och vilket studietempo. Sen går det såklart inte att komma ifrån de enskilda elevernas olika förutsättningar, men här känner vi att vi fått till en struktur som möjliggör deras utveckling väldigt bra. Att få studera så snabbt jag kan, på en nivå som känns begriplig, det måste väl innebära stora chanser till en likvärdig utbildning?

 

Nästa sak att fundera över är en fråga som smederna lade upp för smågruppsdiskussion under afk, och som jag funderat på ända sedan dess.Den var formulerad ungefär såhär ”hur jobbar du med värdegrunden och likvärdighet i ditt klassrum?”. För mig är min värdegrund själva anledningen till att jag älskar att jobba på komvux. Jag vill att alla ska ha möjlighet att förbättra sina förutsättningar, oavsett om det gäller att hjälpa barnen med deras skolarbete, chansen att komma in på en särskild utbildning, eller etablering på arbetsmarknaden. Utifrån det har jag och en kollega som var med i min klass i början av terminen  jobbat med värderingar, normer och rättigheter under tre veckor när klassen var ny, som vi sedan kopplat tillbaka till under resten av terminen. Tre veckor hos oss är 36 lektionstimmar!

 

Vi har läst FN:s formuleringar om mänskliga rättigheter och diskuterat hur de visar sig på olika platser i världen, och för olika grupper. Vi har vänt på frågan om huruvida de mänskliga rättigheterna är rekommendation, regel eller lag – för vad händer om de inte efterföljs? Vi har pratat om Sverige som världens mest jämställda land: tittat på statistik över arbetsfördelning, fördelning mellan olika yrken baserat på kön, löneskillnader och föräldraledighet. SFS 2008:567 känner ni säkert alla till? Det gör mina elever i alla fall. Diskrimineringslagen och dess sju grunder har vi vänt och fram och tillbaka på alla möjliga sätt, och dessutom gått på en föreläsning hos Örebro Rättighetscenter. Vi har tittat på skolans regler, elevernas rätt- och skyldigheter i skolan, och skrivit klassregler som uppdaterats då och då.

 

Nu känner jag mig nöjd, för jag vet att de här eleverna har stora kunskaper om sina rättigheter, sitt värde och vart de kan vända sig om någon inkräktar på det, diskriminerar eller försöker förminska dem. De vet vilka konsekvenser det kan bli om de skulle behandla någon annan orättvist, och hur de kan hjälpa till om de ser ett likvärdighetsproblem. Det är i mitt klassrum, men kollegiet, skolan då? Det talades mycket på afk (och överallt, hela tiden) om TLC eller PLC, och det känns självklar att värdegrunden ska vara skolans grund. Men så länge som jag har jobbat här, har vi aldrig pratat om värdegrund på något möte. Finns den då? Finns det flera som förhoppningsvis stämmer överens? Ligger den till grund för vårt bemötande av eleverna? Jag vet inte, men jag vet att jag ofta tänker på det när vi diskuterar andra saker, som hur vi agerar vid frånvaro, sen ankomst, att någon missat ett prov, att någon vill ta semester trots att hen går en kurs. Nu är det upp till var och en av oss att lösa varje situation, och när eleven nästa termin möter en annan lärare kan den bli bemött helt olika. Det är för mig motsatsen till en gemensam grund.

 

Under afk sa Lena Göthe att vår värdegrund ska vila i nyfikenhet om vad eleverna behöver. Det kan inte bara vara några rader formulerade av en skolledare eller politiker utifrån vad hen anser. Det kan inte bara vara klassrumsregler framtagna första veckan på en termin. Det kan inte bara vara överenskommelser vid ett arbetslagsmöte. För mig innebär det ett gediget arbete, som ska involvera all personal på skolan – tillsammans med just eleverna. Nu menar jag inte att jag vet precis VAD som behöver göras, däremot ATT det behövs! Kanske särskilt här på Komvux.

 

Det märks när vi pratar med eleverna om tidigare skolgång. Det märks när vi pratar med eleverna om vård av barn. Det märks när vi pratar med eleverna om deras arbetsvillkor. Det märks när vi pratar med eleverna om att fördela ordet i klassrummet. Det märks när vi pratar med eleverna om hur de behandlas i mötet med de olika instanserna i samhället.

Det märktes i förra veckan när en elev upplevde att den blev dåligt bemött här på skolan och ingen riktigt visste vad vi skulle göra.

 

Under afk skrev jag ner citatet ”så länge vi jobbar ensamma, finns det alltid någon som är sämst”. När det gäller värdegrund innebär det ju i förlängningen att det alltid kommer finnas en elev eller elevgrupp som blir behandlad sämst. Någon som alltid får sämst bemötande. Någon som får den sämsta studieplaneringen. Någon som får de sämsta förutsättningarna.

 

Patrik Landström sa på afk att vi inte ska vara överens. För oss här på Komvux, tror jag att låset ligger just i att vi är ganska så överens om det mesta. Men just det leder till att vi inte diskuterar likvärdighet och värdegrund som övergripande frågor, och därmed kommer vi inte djupare. Var en och går runt med en bra värdegrund, men så har vi ju alla våra ”solförmörkelser” – saker vi inte tänkt på, eller inte sett från så många olika perspektiv. För att släppa de flera olika bra värdegrunderna och komma fram till en bättre behöver vi diskutera och låta oss vara annat än överens. Lite osvenskt, helt enkelt!

 

På tal om osvenskt ska jag avsluta med Ylva Källmans nyckelstrategier för att jobba med värdegrunden: tid – tillit – tålamod – trygghet – tolerans. Det ska komma uppifrån, men samtidigt kan en hela tiden jobba med värdegrund inifrån med nyckelfrågorna

Tänker jag det?

Känner jag det?

Gör jag det?

Och hur hjälper vi i kollegiet varandra?

 

För att citera vad mina elever säger inför varje utmaning: det ska gå bra, inshallah!

 

/Fredrika Nordling, lärare i svenska som andraspråk på Komvux Örebro
fredrika.nordling@orebro.se
@isa_fredrika

Språk över alla gränser

Så, nu sitter jag här. Med en uppgift inför nästa vecka som inte liknar något annat jag gjort förut. Vilka förutsättningar har de att klara av det jag vill göra? Förstår de vad det är jag försöker förmedla? Vad är det som är viktigt här?

Jag heter Camilla Lewandowski och jag gör mitt första år som lärare. Kunde inte ha fått ett bättre förstajobb än på Glömstaskolan, där jag blir stimulerad och utmanad. Där jag utvecklas i rasande takt och har turen att arbeta med människor som vill göra skola på samma sätt som jag. Den utmaning som stundar nästa vecka är nog den största och mest spännande hittills. 

De är alla runt 16 år, har helt olika syn på vad skola är, talar olika språk och har varierande utbildningsnivå. En har aldrig satt sin fot i skolan och en annan klarar av skolgång på gymnasial nivå. En sak har de gemensamt. De har flytt till oss. De har inte bott i Sverige i mer än några månader och för bara någon vecka sedan fick de möjlighet att börja hos oss på Glömstaskolan. Härom dagen frågade min kollega mig om jag kan hålla en lektion i bild med dem, vilket jag svarade ja till utan att tveka. Jag vill göra allt jag kan för att de ska få prova på och lära sig så mycket de bara kan och om jag kan bidra till det så säger jag inte nej. 

Men det är svårt. För hur gör jag en bilduppgift för dessa elever, som är tillräckligt utmanande rent praktiskt, men som kan förklaras på ett enkelt sätt? 

Jag funderade först på en lektion i mellanrumsmålning. Ett sätt att använda båda hjärnhalvorna, där du målar det som finns runt om ett bestämt föremål och på så sätt får föremålet att framträda. Skulle det vara ett alternativ? Min kollega föreslog självporträtt eftersom gruppen just har fått skriva om sig själva. Vad de tycker om, hur gamla de är och så vidare. 

Inser just att det är ju inte så mycket vilken uppgift jag ska välja som är det viktigaste i detta uppdrag. Bildundervisningen ska kännas viktig och meningsfull. Såklart ska det innehålla färdighetsträning, där eleverna får veta hur material ska hanteras för att ge den önskade effekten, men ännu mer att de ska kunna tillämpa kunskapen för att uttrycka sig. 

Det får bli min slutsats. Om jag får ett tillfälle att visa denna grupp vad bildämnet innebär, så får det bli något som ger möjligheter till att uttrycka sig på ett sätt som har potential att förstås och tolkas av alla. Det kan de bära med sig. Oavsett språk eller tidigare erfarenhet. Det är viktigt på riktigt. 

Camilla Lewandowski
@cam_lew