Inge hopp!

Ja, jag vill gärna inge hopp! Jag vet att många lärare har ett tufft läge just nu. Alla tjänster på skolan kanske inte är tillsatta. Kanske är fler kollegor än förra året obehöriga. PISA, sjunkande resultat, arbetsmiljö, lärarlönelyftet och många andra faktorer oroar och stressar. Mitt i allt detta vill vi ge alla elever bästa möjliga undervisning. Just det, ALLA elever. För många skolor står dessutom denna termin inför en ny utmaning, nämligen att ta emot och undervisa nyanlända elever, utan att ha så mycket tidigare erfarenhet av detta.

Och det är här min tanke om att inge hopp kommer in. För det går att skapa god undervisning för elever som inte talar svenska och inte har gått i skolan tidigare. Låt mig ta en elev jag har just nu som exempel. När hon kom till vår skola i november förra året hade hon aldrig tidigare gått i skolan och kunde ingen svenska. Naturligtvis hade hon ändå en hel massa kunskaper och erfarenheter med sig som vi kunde ta till vara i undervisningen. Vi satte genast igång med metodisk och noggrann läs- och skrivinlärning, samtidigt som eleven fick lära sig och utveckla kunskaper inom alla skolans ämnen. Inlärningen skedde via talspråket, högläsning, filmer, bilder, praktiskt arbete och med mycket stöttning och höga förväntningar. Eleven undervisades delvis i klass Hjärtat, som också är namnet på min blogg där jag och elever skriver om vårt arbete, delvis i sin ordinarie klass där klasslärarna var måna om att hon skulle komma in i klassens gemenskap och delta i så mycket som möjligt av klassens arbete.

I slutet av vårterminen jobbade vi i Hjärtat med bilderboken Grodan och främlingen. Den kunde hon även höra på sitt modersmål via Småsagor på UR.
image
Vi arbetade med bokens handling och karaktärer på flera olika sätt; samtalade, dramatiserade, ritade och samlade ord.

image
image

image

image

image
Slutligen skrev eleven sin egen version av sagan:
Grodan och främlingen
En dag kom en råtta och Grisen sa:
– Råttan kommer.
Och alla kompisarna sa:
– Vadå!
Grodan sa:
– Jag ska gå på natten och titta på Råttan.
Grodan titta på Råttan och känner att de luktar gott. Och sen kommer tillbaka till kompisarna. Nästa dag går Grodan till Råttan och ser att han sågar. Han bygger en soffa. Råttan klar på soffa och Grodan kommer och säger:
– Hej jag Grodan. Råttan säger:
– Jag vet. Jag kan läsa och skriva och jag kan 3 språk svenska engelska och spanska.

Då kommer Grisen tittar på Grodan och Råttan. Grisen sa:
– Varför står du där? Råttan så smutsig och Råttan lat.
Grisen sa till Grodan:
– Kom nu.
En dag Grisens hus brinner. Grisen springer och Råttan kommer fram och tillbaks med vatten. Och sen blir Grisen glad att alla är kompisar.
Nästa dag Råttan plockar hop. Grodan säger:
– Vad gör du?
Råttan säger:
– Ska gå till Amerika.
Alla kompisarna blir ledsna och säger hej då.

Denna termin inleder jag arbetet i den här elevens sva-grupp med att läsa Astrid Lindgrens Mio, min Mio.
image
Alla eleverna grips av berättelsen från första sidan och även den här eleven gör inferenser och egna reflexioner:
”Oj, ett magiäpple! Som i Snow White. Fast tant Lundin är inte dum, tror jag. Hon vill hjälpa.”
”Aha, han inte Stockholm nu, inte Sverige. Han saknar Benka så jättemycket.”
”Titta! Ett slott som i Cinderella. Där tror jag bor Konungen. Nu kanske Bo Vilhelm bli prins.”

Som sagt, jag hoppas att den här elevens resa kan inge hopp. Även nyanlända elever med mycket kort eller ingen skolbakgrund, kan nå skolframgång med hjälp av undervisning som präglas av glädje, modersmål, stöttning och höga förväntningar!

Om du vill samtala med mig om sva-undervisning eller mottagande av nyanlända elever är du välkommen till bloggen Hjärtat hos @frksarapersson, eller till Twitter där jag heter @frksarapersson.

Vad driver dig?

 

I våras hittade jag en gammal dagbok från min slutpraktik höstterminen-95. Vi hade fått i uppgift att skriva ner reflektioner och tankar. Jag trivdes mycket bra med både klassen och min handledare, en trygg, kompetent och erfaren lärare som brann för engelskundervisningen. En kort tid senare blev jag färdig grundskollärare 1-7 med inriktning mot svenska, so och engelska. När jag, väl medveten om min oerfarenhet, skummade igenom texten i dagboken fastnade jag för en mening; ”Den dagen jag inte längre är intresserad av att utvecklas som lärare hoppas jag att jag söker mig ifrån yrket”, stod det i slutet av boken. Förvånad och lite överraskad av den insiktsfulla reflektionen insåg jag att jag ringat in något väsentligt. Och att känna en lust, en glöd har för mig blivit viktigare med åren.

När jag för åtta år sedan fick möjligheten att fortbilda mig inom lärarlyftet och läsa svenska som andraspråk, fick mitt lärarliv en ny, tydlig riktning. Det var en häftig känsla när bitarna föll på plats och jag kände att jag hittat rätt. Möjligheten att få reflektera över undervisningen, testa nya sätt att arbeta och samtidigt få bekräftelse på att jag var på rätt väg var mycket givande.

Jag fördjupade mina kunskaper om språkets betydelse för allt lärande och hörde talas om genrepedagogik för första gången. Det som tilltalar mig i den pedagogiken är tydligheten. Det är en explicit undervisning som ger elever en ökad möjlighet att tillägna sig skolspråket och ger dem ord och begrepp för att tala om lärande. Häromdagen lyssnade jag på ett inslag från Vetandets värld i P1, som handlade om skolan och nyanlända elevers lärande. Britt Johansson, utbildningsledare vid Knutbyskolan i Rinkeby, intervjuades om skolans mycket framgångsrika arbete med genrepedagogik. Orientering, komplikation, lösning och evaluering, är inte det svåra ord för åttaåringar att lära sig?, undrade reportern. Inte alls, menade Britt Johansson och gav som exempel alla dinosaurier som många barn i en tidig ålder lär sig namnet på. Det handlar om att ha höga förväntningar.

I genrepedagogiken lär sig elever olika texttypers syften, struktur, sammanlänkande ord och andra språkliga drag. Cirkelmodellen, som är en skrivmodell som kommer från genrepedagogiken består av fyra faser.

  1. Bygga upp kunskap inom ett område
  2. Studera modelltexter, arbeta med olika aktiviteter i syfte att bekanta sig med den aktuella texttypen
  3. Skriva en gemensam text
  4. Skriva på egen hand

Det är viktigt att vi inte förenklar undervisningen utan erbjuder mer stöttning och jag anser att cirkelmodellen är ett suveränt sätt att stötta eleverna. Elever som inte varit länge i den svenska skolan kan delta i samma undervisning som sina kamrater och producera texter, vilket är oerhört viktigt för självförtroendet och det fortsatta lärandet.

Boken Att undervisa i läsförståelse av Barbro Westlund gav mig nya kunskaper som blev ytterligare en pusselbit i min undervisning, främst när det gäller läsningen. Westlund skriver om de strategier som goda läsare använder utan att de tänker på det. Läraren modellar i högläsningen och tänker högt samtidigt som vi ger eleverna ord och begrepp, ett metaspråk. Återigen handlar det om att synliggöra undervisningen.

Förra året gick jag läslyftet och den modul som gav mig mest var Samtal om text. Vi i kollegiet läste artiklar som på olika sätt belyste samtalets kraft och möjligheter. Genom samtalet kan vi främja läsengagemang, stötta och utveckla elevers skrivande och språkutveckling. Textsamtal inbegriper:

  • Läsförståelse och lärande – genom att samtala om texten blir den mer begriplig.
  • Motivation och elevdelaktighet – Språk, tanke och identitet hänger ihop. Vi kan nå fler elever i samtalet.
  • Bedömning – Vi kan i samtalet få syn på de svaga avkodarnas förståelse.
  • Kritiskt förhållningssätt – Alla texter har en avsändare och det behöver vi samtala med elever om.

I mitt möte med nyanlända elever har jag lärt mig mer om modersmålets betydelse för språkutvecklingen. Numera uppmuntras elever att använda sitt starkaste språk (det behöver inte alltid vara modersmålet) och i en framgångsrik undervisning används modersmålet som en resurs. Det är underbart att se elevers glädje över att hitta en bok på sitt modersmål i klassrummet!  Annat var det förr. I radioinslaget om nyanländas lärande intervjuades också Qarin Franker, lektor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet. Hon berättade om hur synen på användandet av modersmålet har förändrats sedan hon började arbeta som lärare på 70-talet . Förr blev man oroad när elever kodväxlade (blandade svenska med ord från andra språk) och det fanns en oro för att eleverna skulle bli ”halvspråkiga”, berättade hon. Medan vi nu ser att elever anpassar sig till mottagaren och använder sig av alla sina språkliga resurser.

IMG_0550

Språk, identitet och lärande hör ihop och jag brinner för alla elevers läs- och skrivutveckling. Anne-Marie Körling sammanfattar vårt gemensamma uppdrag: ”Skolan är en rik plats för språk. Låt oss ge språket ett medvetet värde. Undervisa om det. På ett rikt och nyanserat sätt”.

/Jessica Mellgren

Om du vill läsa mer om hur jag arbetar:

jessicamellgrenblog.wordpress.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

40 år senare tänker han på, om hur det är 40 år senare.

MassajerJag valde den 11 juni som dagen då jag skulle skriva i Skola365.  Av någon anledning kändes min födelsedag som rätt dag.

Min kollega Maria frågade för några dagar sedan vad jag skulle skriva om.  ”Ingen aning” svarade jag.  ”Det vet jag när den dagen kommer”

Så klockan fyra på morgonen den 11 juni sitter jag här.

Och tänker jag att 2016-40 = 1976.

Vidare att 2016+40 = 2056.

2056-1976=80

Siffrorna ger mig två reflektioner.  Den ena är att för de 20-åriga killar som jag har förmånen att jobba med, och som uppgett sin ålder till 15, är addition och subtraktion på den nivån, den nivå som vi får utgå från.

Den andra reflektionen är att vi i skolan förbereder eleverna för att komma in i ett samhälle där de om 40 år är mitt i livet, med uppåt 20-30 yrkesverksamma år kvar.  Men sättet som vi organiserar skola på skulle inte varit modernt ens för 40 år sedan.

Så om man skall uttrycka det med enkel matematik så är skillnaden mellan det samhälle vi utbildar för och det arbetssätt vi har idag ungefär 80 år.

Missförstå mig rätt.  Det här är inte egentligen en kritik, mer av en reflektion av hur svårt det är att bedriva skola.  För om jag tänker på hur vi skulle behöva bygga en skola som utgår från elevernas behov av att få en vägledning till sin framtid så är det en skola som inte är möjlig att genomföra idag, då den skulle möta ett kompakt motstånd från de flesta intressenter.  Föräldrar, elever, press, politiker.  De enda som skulle uppskatta den skolan är eleverna som går i den.  Fast kanske först om 20-40 år.

Paradoxen är att det är samhället som drar med sig en motvillig skola in i framtiden, och att det är tveksamt om det går att göra så mycket åt det.

Leif 73För 40 år sedan påbörjade jag min utbildning till förskollärare.  Det var på den tiden som de radikala 40-talisterna hade knäckt en hel generation av lärare.  En lektion började ofta med att läraren förskräckt frågade:  ”Vad vill ni göra idag?”

Om hen föreslog att vi skulle läsa en bok kunde svaret bli ”Neeeej, det vill vi inte”

På den tiden var det en radikal handling att bli förskollärare.  Jag valde  Husby som var det moderna samhällets spjutspets, på en förskola där föreståndaren var 25 år när jag som 24-åring började på Lofotengatan 43.

Vi jobbade i projekt.  Varje morgon samlades all personal och de fyra avdelningarnas barn i stora salen och delade in oss i grupper.  En grupp lagade alltid maten, och vi vägrade äta färdigmaten.  Matlagningsgruppen slabbade runt i köket och såg till att alla 50+ eller blev mätta.  Jag kommer ihåg hur jag en gång stekte pannkakor för allihopa, tillsammans med matlagningsgruppen.

Förutsättningen att få jobba hos oss på Lofotengatan 43 var att man lovade att stanna ett år, att säga att man trodde på förskola som idé, och att vara beredd att delta i våra kvällsmöten.  För att få bli förälder på vår förskola var man tvungen att gå med på att delta i samverkansmöten.

Några år senare hade jag hamnat på Gotland där jag blev chockad över att arbetet i förskola för många kvinnor var ett nödvändigt ont då det inte gick att vara hemmafru längre.  Som barnomsorgsassistent hade jag för 30 år sedan ansvaret för 70 dagmammor i Roma-Klinte-området.

1987  bytte jag bana och fick jobb på det stora dataföretaget på Gotland, Gute Data.  När internet kom såg jag ljuset och var med om att starta en avläggare till Gute Data som vi kallade Synergica utifrån en idé att 1+1=3.  Att med Lotus Notes och Internet kunde vi frigöra människors arbetssätt, och frigöra organisationer från förlamande gamla strukturer.

Vi kämpade med devisen:  ”Vi bygger nätverk mellan människor” och slogs för att IT innebar möjligheten till nya arbetssätt.

Vår formel var:  Gammalt arbetssätt + Ny teknik = Dyrt gammalt arbetssätt.

Ett av våra mål var att det var viktigt att arbeta tillsammans i sammanhang.  Epost-eländet hade kommit i början på 90-talet och ett budskap var att epost är ett medium som bör undvikas som samarbetsverktyg och att man istället borde arbeta tillsammans i delade arbetsytor, som för oss då hette Lotus Notes.

På jakt efter framtiden - del 4Vi åkte till Boston 1994 och jag skrev en artikelserie för Gotlands Tidningar – ”Tillbaka till Framtiden – en resa utefter den digitala motorvägen”.  Vi var många som var hoppfulla för framtiden.

Jag var inbjuden av Läromedelscentralen Gotland att delta i en utvecklingsgrupp – ”Rum för lärande” där vi hade möjlighet att diskutera framtidslösningar för skolan.  Där väcktes också längtan tillbaka till skolan, men jag kunde inte då se hur och var den möjligheten fanns.

Men när jag såg hur skolan i allmänhet såg IKT som ett tillägg till verksamheten och inte en transformativ kraft för förändring kände jag mig ofta frustrerad.

Via personliga kriser, eget företagande, 19 Tanzania-resor och återflytt till fastlandet, en vända på folkhögskola i Leksand ledde en ny kärlek mig till Södertälje och äntligen, för ett och ett halvt år sedan, hittade jag möjligheten att ta mig in i skolvärlden igen.

Övertygad om att en sån som jag behövs i skolan skrev jag till några rektorer och berättade att jag behövdes där.  Men svaret jag fick var att man bara anställer legitimerade lärare.  Så fick jag höra talas om en nystartad skola där ”Digital-verbal-global” var ledord.  Jag hittade Ingela Netz blogg där hon skrev att utgångspunkten är ett socialkonstruktionistiskt perspektiv.

Det är skönt när man då vet att man inte behöver skriva i fyrkanter utan kan skriva som man tänker.  Så någon vecka senare var jag anställd.

Problemet, när man anställer någon som jag, är vad man skall kalla det.   Det finns titlar, karriärstegar och betyg.  Legitimationer och Förste-lärare. Men det återstår för mig att hitta sätt hur skolan validerar faktisk kunskap och kompetens.

Jag brukar säga att jag är skolfarfar.  På anställningsbeviset står det SYV.  På min namnskylt står det Studiestödjare.  Igår delade kollegan Kerstin Lindström en artikel på Facebook där tjänsten ”Studiepedagog” beskrevs.  Aha, en skolfarfar.  Tänkte jag

Jag tror att jag och såna som jag behövs i skolan.  Vi har jobbat i många år, har massvis med kontakter i samhället.  Vi har lusten att möta de unga, och vi har sett en otrolig samhällsutveckling som vi nog har ganska stora möjligheter att extrapolera gentemot framtiden.  Vi har lärt oss att lära om, och vi har insett hur lite vi egentligen kan.

Vi är stolta produkter av den gamla flumskolan.

För det märkliga är ju att det är vi, som nu är i 30-60-årsåldern som har varit med och gjort Sverige till ett av världens mest framgångsrika samhällen.  Den här veckan kom Sverige ut som vinnare på ”the Goodness ranking”  I andra rankningar kring mest entreprenöriella samhälle, mest kreativa, högst tillväxt kommer Sverige alltid på topp 10.

Det verkar bara vara i PISA som vi ligger lågt.

Så min fråga till sist är.

När det går så bra för Sverige samtidigt som många är så missnöjda med vår skola….  Vilka slutsatser kan man då dra av det?

Att skolans betydelse för samhällsutvecklingen är minimal

ELLER

Att vi ändå har haft just den skola som varit rätt i vår tid.

Leif nu

Idag fyller jag 62 år.

Med ålderns rätt tackar jag för förmånen att låta tankarna flöda fritt, och med detta sagt kan jag nu gå och lägga mig igen.

Ja, och mirakel kan hända.  Det är vad vi jobbar för i skolan, varje dag vi är i skolan.  Och planerar för, varje dag vi inte är där.

No pain, no gain – en reza ifrån Afghanistan till Sverige

(Svensk version nedan)

من رضا اوریا رضوانی هستم،  بیست و پنج سال سن دارم و حدود هفت ماه قبل از افغانستان به کشور سویدن آمده ام. وقتی افغانستان بودم تمام تلاشم کردم تا یک شهروند فعال، مفید، متعهد و وطن دوست باشم. لذا مکتب را با بهترین نتیجه ممکن تمام کردم و بعد سپری کردن یک امتحان فوق‌العاده رقابتی وارد دانشکده اقتصاد دانشگاه کابل شدم. با وجود آنکه دانشگاه یاد شده یکی از دانشگاه های به نام و مشهور در سطح افغانستان می باشد، اما عملی شدن حد اقل از انتظارات که من در آنجا امکانش نبود. لذا علارغم تمامی مشکلات اقتصادی با کمک و تشویق خانواده و دوستانم تحصیل در بخش علوم سیاسی را در موسسه تحصیلات عالی گوهرشاد شروع کردم که خوشبختانه با تلاش و پشتکار توانستم از هر دو بخش (علوم سیاسی و اقتصاد) مدارک عالی را بدست بیاورم. البته تلاش و کسب دانش و مهارت های جدید تنها یک بخش از مساله است ولی سنت های حاکم بر جامعه، تعصبات نژادی و باور های خشک مذهبی بخش دیگر مساله است که در نهایت باعث شد تمام آرزو ها و سرمایه اجتماعی ام را جا گذاشته و خلاصه فرار را بر قرار، ترجیح دهم.

قصه فرار از زادگاه و رسیدن در یک پناه گاه جدید، قصه ای دور به دراز و حکایت دشوار است ولی به قول معروف پشت هر رنجی، گنجی پنهان است که من امروز خوشبختانه به آن گنج افسانه ای دست یافته ام. شاید تصور کنید از پول، رفاه و امکانات زندگی در مرفه ترین کشور های دنیا (کشورهای اسکندنوی) گپ می زنم. نخیر، من از دست یافتن به یکی از رویا های کوچکم، گپ می زنم. وقتی کوچک بودم آرزو داشتم معلم باشم. وقتم بزرگ شدم آرزویم نیز کمی بزرگتر شد یعنی خواستم معلم در دانشگاه باشم. اکنون اما با کمک یکی از دوستان سویدنی ام (Karin persoon ) بهترین شغل دنیا را بدست آورده ام و بی شک خوشبخت ترین ام😊

 من دارم با بچه های تنهایی که شاید زیاد تر از من رنج دیده باشند، همکاری می کنم. به آنها درس ریاضی می دهم و آن عده ای دیگری که به دلیل شرایط بد روزگار از درس و مدرسه محروم بوده اند؛ خواندن و نویشتن به زبان مادری (Dari ) تمرین می کنم.

هرچند من در یک پروژه کوتاه مدت ”آشنایی شاگردان با فرهنگ، زبان و مکتب های سویدنی” در کمون Huddinge در مکتب Glömstaskolan، استخدام شده بودم، اما اکنون خوشبختانه پروگرام تابستانی ما نیز ممکن شده است. پروژه ما در نوع خود شاید یکی از مدل های جدید کار با بچه های تازه وارد در سویدن باشد. مثلن، من و دو همکار دوست داشتنی ام (Ann, Emma ) سه معلمی هستیم که با 22 شاگرد تازه وارد از کشورهای مختلف کار می کنیم. من درس ریاضی و زبان مادری می دهم و گاهی هم وقتی شاگردان مشکلی داشته باشند در نقش مترجم به زبان مادری با آنها کار می کنم. دو همکار سویدنی ام مسوولیت تدریس زبان سویدنی را به عهده دارند. علاوه بر آن قابل یاد آوری است که Glömstaskolan یک مکتب برای شاگردان تا هفت ساله می باشد. لذا شاگردان ما نیز گاهی با کودکان هفت ساله به زبان سویدنی مکالمه می کنند. از آنجاییکه تازه واردان و کودکان هر دو، زبان شان در حال تکمیل شدن است. پس ما فکر می کنیم که این پروژه خیلی مفید و نتیجه بخش خواهد بود.   

البته مکتب در سویدن نسبت به مکتب/خیمه های افغانستانی که ما در آنجا درس خواندیم و تدریس می کردیم، بیخی متفاوت و رویایی است. از محیط پاک مکتب گرفته تا امکانات رفاهی و سیستم درسی متفاوت و نیز دسترسی همه ای شاگردان به وسایل برقی مثل آیپد و کمپیوتر های مک. اینجا چیزی به نام کارخانگی برای شاگردان وجود ندارد، اما در عوض آموزگاران تلاش می کنند حتا کار های خانه را در مکتب به شاگردان، بیاموزند. 

خوشبختی من در این است که بعد دو ماه رسیدن در کشور سویدن، شرف حضور در این مکتب ها را یافتم و گام به گام در همکاری با همکاران سویدنی ام (ایما و آن) تدریس برای شاگردان خارجی را، شروع کردم. وقتی گفتم اینجا چیزی به نام ”کارخانگی” وجود ندارد واقعن شوخی نکردم، بلکه شارگردان حتا کار خانه را در مکتب تمرین می کنند. مثلن، شاگردان دوست داشتنی و  فوق‌العاده شاد و با نشاط ما در یکی از روزها غذای خیلی خیلی خوش مزه و عالی درست کرده بودند که همه با هم صرف کردیم و به زودی دوباره گرسنه شدیم؛ از بس که باهم گفتیم و خندیدیم.

درنتیجه، می توان گفت: گنجی که من از آن سخن می گفتم همین دوستان بی نهایت دوست داشتنی، شاگردان که بهترین رفقای من نیز هستند و تجربیات جدید است که من با وارد شدن در این محیط با صفایی تعلیمی به آن، دست یافتم.

Jag är Reza Orya Rezvani. Jag är 25 år gammal och för sju månader sedan kom jag till Sverige ifrån Afghanistan. I Afghanistan jobbade jag hårt för att bli en effektiv och välutbildad person som älskade sitt land. Jag försökte verkligen att ha en positiv syn på landets ekonomi och kämpa emot fattigdom och ojämlikhet. Det är bakgrunden till att jag lyckades med mina studier i ekonomi på universitetet i Afghanistan. Men jag kände att det inte räckte till för att nå mina mål. Jag började därför även att studera statsvetenskap. Lyckligtvis lyckades jag ta min examen inom bägge dessa områden. Men det är bara den första delen av det jag vill berätta om här. Främst vill jag berätta om diskrimineringen och traditionerna som satte mitt liv i fara, som gjorde att jag levde mellan liv och död, vilket tillslut också var det som tvingade mig att packa min väska och lämna allt mitt sociala kapital och alla mina drömmar om Afghanistan för att fly för mitt liv.

Så i den här delen av min historia vill jag lyfta fram ett mycket känt citat som jag håller med om:

”No pain, no gain”

Jag har fått utså mycket smärta men nu har jag också fått chansen att erhålla belöningen. Du kanske tror att jag talar om en bra lön eller möjligheten att få dra nytta av välfärden i välfärdsstaterna (Skandinaviska länderna) men det är inte vad jag menar. Det jag menar är mina bästa vänner och mina ljuvliga studenter. Emma och Ann, de två lärarna som jag arbetar med, de är inte bara mina kollegor, de är mina lärare också. Jag har lärt mig så mycket av dem och jag har de bästa minnena från de bästa dagarna av mitt liv tillsammans med dem. Å andra sidan har jag fantastiska studenter, eller låt oss kalla dem mina bästa vänner. Vi gör allt i vänskapens tecken. De har kommit ifrån olika länder, de talar olika språk och de har olika perspektiv på livet. Att vara lärare för dem är inte bara ett jobb för mig, det är ett ansvar jag har i mitt liv. Speciellt när jag lär elever som inte än kan läsa och skriva, att läsa och skriva, då känns det som att jag arbetar för en bättre värld.

Att hitta ett arbete och att göra det på ett bra sätt är svårt för flyktingar. Jag är mycket tacksam för min vän som hjälpte mig att hitta ett jobb och de som hjälper mig att utöva det på bästa sätt.

Det är stor skillnad på skolan här i Sverige och skolan i Afghanistan. Skolmiljön här i Sverige är mycket ren och ni har många verktyg att använda. Till exempel digital teknik. En annan skillnad är hur lärarna undervisar. I Afghanistan står de ofta vid tavlan och föreläser men här i Sverige arbetar vi tillsammans i grupper och kollaborerar tillsammans. Vi har inte läxor här i Sverige, istället gör vi läxorna på skolan, som till exempel en kväll när vi alla lagade mat tillsammans. Det sättet som vi undervisar på här i Sverige är mycket effektivt och mycket bra.

Jag tycker att livet är fantastiskt nu. Jag har undflytt döden och fått chans att starta ett nytt liv, där jag jobbar för att förverkliga mina små drömmar. Mitt mellannamn är Orya, det betyder lärare, och nu längre är det inte bara en dröm för mig att bli lärare utan jag får också arbeta som det. Det är ett fantastiskt arbete. Vi gör vårt bästa för att hjälpa våra studenter att hitta sina vägar i livet.

Önskar er all lycka. Och tack så mycket.

Reza