Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Annonser

När ska vi läsa nästa kapitel?

Loranga är en ovanlig pappa, som alltid går klädd i badrock och tehuva. Hans tillvaro är väldigt behaglig , eftersom han inte kan tänka sig att arbeta och förstöra sina bästa år utan bara gör sånt som han tycker är kul. Han bor på en gård med sin son Masarin. De hittar på massa knäppa saker; äter glass med kaviar, spelar hockey med sopkvastar och bullar eller fångar tigrar. På gården bor också Dartanjang, Lorangas gamla pappa, som lever ett mycket omväxlande liv. Han vaknar nämligen varje morgon med ny identitet. Ena dagen är han rörmokare, nästa Hjortfot, och ibland är han sig själv och då är det inte alls lika roligt. I en talltopp i skogen bor Dartanjangs morfar. Han är så gammal att han bara kan äta frön och gala som en gök…

Detta är i korta drag vad boken Loranga, Masarin och Dartanjang, skriven av Barbro Lindgren, handlar om.  Vi i Förskoleklass A på Bäckaslövskolan i Växjö har upptäckt att det är svårt att inte älska denna helgalna berättelse. Under några månaders tid har vi stiftat en djupare bekantskap med bokens alla figurer genom ett tema baserat på läsglädje och fantasi.

Det hela började med att min kollega Helena hade fått reda på att det skulle komma att sättas upp en Lorangautställning på Smålands museum och hon föreslog då att vår nästa högläsningsbok skulle vara just ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. Tanken från början var att vi skulle läsa boken, gå på utställningen, rita/bearbeta det vi varit med om och sedan mer eller mindre släppa det. Men eleverna älskade allt med denna tokiga berättelse så vi bestämde oss för att arbeta vidare med den och det mynnade ut i ett värdeskapande projekt fullt med läsglädje, engagemang och fantasi.

Så här jobbade vi med Loranga:

  • Högläsning av boken Loranga, Masarin och Dartanjang i klassen. Vi skrattade mycket tillsammans.
  • Utställningen Loranga! Loranga! på Smålands museum, där de byggt upp hela miljön från boken. Besöket på museet innehåll bokprat tillsammans med en museipedagog och därefter lek i Lorangas miljö. Vi hade ingen bestämd sluttid på besöket, mer än att vi var tvungna att vara tillbaka på skolan innan lunch, så barnen kunde leka Loranga utan tidspress. Och som de lekte! De fångade in tigrarna från ladan, de lekte i Lorangas färgglada hus och de sålde korv i korvkiosken.
  • Tillbaka på skolan listade vi tillsammans alla viktiga figurer och föremål från boken för att sedan illustrera varsin figur eller föremål.
  • Med datorns hjälp skriver vi text till våra bilder. Uppgiften är att tänka dig att personen som ser din bild och läser din text aldrig har läst om Loranga förut. Vad vill du då berätta?
  • Utställning av våra illustrationer med text i klassrummet som föräldrarna får ta del av på föräldramötet. Vi fotar även av vår utställning och skickar till museet som tack för besöket.

2016-04-18 14.55.532016-04-18 14.57.02

2016-04-18 14.56.222016-04-18 14.56.37

  • På föräldramötet får föräldrarna i uppgift av sina barn att tycka till om utställningen men även att berätta om sin egen favoritbok och vem som läste för dem när de var små. Föräldrarna skriver ner svaren i ett brev, postar det till sitt barn som sedan får det uppläst för sig av oss pedagoger i skolan.
  • Årskurs 4 på skolan har också varit på Smålands museum och tagit del av utställningen om Loranga. De lärde sig att göra animerade filmer som de sedan visade upp för oss i Förskoleklassen samtidigt som de fick se vår utställning.
  • Vi avslutar temat om Loranga med att skriva ett brev från eleverna till författaren Barbro Lindgren där vi berättar hur mycket vi tycker om boken och hur vi jobbat med den. Vi skickar med bilder och foton på det arbete eleverna gjort. Nu väntar vi med spänning och hoppas på att få ett svar.

Det är stolta elever i Förskoleklassen som genomfört detta tema med intresse, glädje och engagemang. Vi har jobbat med läslust, återberättande och skrivande samtidigt som det blivit ett värdeskapande arbete för eleverna med flera olika mottagare av deras arbete (föräldrar, elever och pedagoger på skolan, museet, författaren Barbro Lindgren).

Detta var ett kort exempel på hur man kan arbeta med läslust, kreativitet och skrivande utifrån fantasi och en härlig bok. Tack för att ni läste!

/Malin Johansson och Helena Berggren, Bäckaslövskolan Växjö

Vad funkar bäst? Jo, teamwork!

Hur gör ni?
Vi har ofta fått frågan utifrån av andra pedagoger, kollegor på andra avdelningar, förskolechefer och utvecklingschefen. Ja, hur gör vi när förutsättningarna inte alltid är de bästa. Vi är en stor och relativt nybyggd förskola med över 130 barn, ca 25 vuxna, ett ledningsteam med ett stort geografiskt område innehållande sex förskolor. Vi har också som så många andra fått erfara personalomsättningar, lärarbrist, budget i balans, ledningsbyten och omorganisationer. Vi har också varit med om en del ”barnsjukdomar” som ofta kommer vid start av en förskoleverksamhet och helt ärligt är det inte alltid så lätt att sjösätta en ny förskola och få skutan på rätt köl.

Där en trappa upp till vänster i korridoren finns vi…

En brokig skara människor i ett storarbetslag på 41 stycken helt unika i sitt slag individer (35 barn och 6 pedagoger i en 3-5 års grupp). Vi sex som leder arbetet är i blandad ålder från 20 år till 62 år med varierade bakgrunder, utbildningar, outbildade, olika modersmål, mål i livet och med helt olika innehåll i ryggsäckarna.

image

Denna text kommer att handla om oss…

Vår resa startade med att när vi började arbeta tillsammans var två av oss nyanställda, två var långtidssjukskrivna och dag två hade vi ett föräldramöte med många oroliga föräldrar. Vi befann oss så smått i chock och satt efter mötet och reflekterade kring var 17 vi skulle börja någonstans. Den kvällen bestämde vi oss för att vi skulle fixa detta tillsammans. Det skulle bli en tuff resa vi skulle ge oss ut på, vi skulle behöva vända på många stenar men det skulle gå för vi hade varandra. Vi skulle inte bara överleva och kämpa mot att drunkna med varsin simdyna. Vi skulle simma till andra sidan!

Vi behövde finna en gemensam strand och ta sikte mot den och tillsammans skulle vi simma dit. Det vi visste var att vi hade olika kunskaper om simning, lite hade vi erfarit om sen tidigare, en del läste vi på utifrån andras beprövade erfarenheter, lite var ny forskning kring ämnet, vi hade också olika fysiska förutsättningar och mental styrka. Det vi däremot var helt på det klara med för att lyckas var, vår egen vilja (drivkraft), bestämma vilken strand (målet) samt att vi skulle göra det ihop med varandra (motivationen) av största vikt. Alla hade vi ett gemensamt ansvar att hålla ihop gruppen för ingen skulle ensam lämnas kvar under simturen.

Alla var lika viktiga gruppen och i arbetslaget utkristalliserades dessa olika positioner:  

image

-den som visade och påminde om stranden genom att peka ut riktningen

-den som skötte om det praktiska och såg till att allt flöt på
-den som vågade prova nya vägar och ompröva tidigare beslut
-den som peppade gruppen att fortsätta
-den som lyssnade in andras erfarenheter och omsatte dem i praktiken
-den som simmade sist och höll alla samlade

 

Alla motiverade de övriga i gruppen utifrån sin personlighet, position och där vi lätt kunde turas om i de olika rollerna genom att vi hade samma mål – vi skulle till stranden på andra sidan! O, ja visst kom vi dit. Nu har några i vårt simsällskap slutat av olika anledningar, andra har tillkommit och vi simmar vidare mot nya stränder…

Så vad är viktigt för oss i arbetslaget?

delaktighet  (tydlig info till alla inblandade/ny personal/vikarier kring vilka förväntningar vi har och där vi delar dokument mellan varandra)

kollegialt lärande (vi delar gärna med oss och tar inputs utifrån, sprider utåt, tipsar varandra om länkar, Youtube-klipp, FB grupper, Twitter, litteratur, artiklar för att sedan prova i verksamheten)
vågat vänt på stenar  (vi har diskuterat högt och lågt, blivit irriterade på varandra, arga, gråtit, tjafsat, känt oss stressade och trötta eftersom vi är människor som umgås med varandra under många timmar per dag men rensat och gått vidare)
guldkanten (vi försöker lyfta varandra med feedback, vi är varandras kritiska vänner, vi går på gemensamma föreläsningar där vi går ut och äter en bit mat och snackar, ger varandra uppmuntran i vardagen, en kram när det behövs, uppvaktar varandra med ngn liten present vid födelsedagar, bjuder varandra på lite go fika emellanåt, skickar små sms till varandra)
moroten (vi ger mycket men får också mycket tillbaka, många vikarier trivs hos oss och säger att vi är tydliga med vad vi förväntar oss av dem, från föräldrarna får vi höra att de inte längre känner någon oro utan ser att vi trivs ihop och att det är viktigt för dem, från ledningen får vi höra att ni verkligen får det att funka och utifrån från andra får vi höra vilken lugn och trygg barngrupp vi har.

image
Varför gav vi oss ut på en simtur?
Det är så lätt att säga för barnens skull eller för att det är vårt uppdrag och även om det också är sant skulle vi vilja lyfta att vi även gör det för vår egen skull för att inte stagnera i vårt eget lärande. Att det handlar även om vår egen trivsel och utveckling och att vi ska gå med lätta steg till vår arbetsplats. Vi lär oss av och med varandra. Vi utformade tidigt en gemensam barnsyn som vi vilar i, vi utformar gemensamma mål, siktar högt, vi provar och omprövar och stöttar varandra. Barns förmågor, feedback, formativt ledarskap, transperans, kollegialt lärande, höga förväntningar, nyckelkompetenser, omsorgsfullt lärande, omtanke, likabehandlingsplaner, bygga broar, den fina delakulturen med sharing is caring, läroplaner – det är mycket som ska vävas in i verksamheten.

Ser vi skogen trots alla träd? 

image

Springer vi runt vilse i skogen eller ger vi oss själva tiden och möjligheterna att stanna upp och pausa på en stubbe och tillsammans bestämma vilken väg vi ska gå? Vem av oss som ska hålla i kartan denna gång? Vem som denna gång visar ut riktningen med kompassen? Vågar vi prova en ny stig och ska vi trampa upp en som andra också kan gå på efter oss? Om vi väntar för länge kan det börja mörkna i skogen. För oss är skogen= lärandet, kartan= vår läroplan och kompassen=förmågorna. Vi har alla ett ansvar och vi kan mycket tillsammans om vi tar tillvara på varandras resurser för vi vet…

Vad det är som bäst funkar – Jo teamwork!
(vårt motto i arbetslaget och tillsammans med barngruppen)

Allt gott till er från oss alla på avdelningen Sigge Vitnos

Pysslingens förskolor – Ulriksdal (vi finns på Facebook)

 

 

 

 

Röda tråden får inte gå av

Röda tråden, helhetssyn, barnet i centrum, vårt barn, allas barn, KASAM-känsla av sammanhang, se hela barnet är begrepp som funnits med mig hela vägen från det jag började på Tomtebogårds förskola och skola för drygt 20 år sedan fram till idag. Jag tycker vi lyckats rätt bra att hålla ihop tråden i vår verksamhet även om den ibland varit sliten och nästan gått av. Det som gjort att vi ändå lyckats hålla ihop tråden är en tydlig skolledning som tillsammans med tillräckligt många drivande och kompetenta medarbetare gjort att vi fortsatt det gemensamma arbetet med allas våra barn. Jag är legitimerad förskollärare och har under åren på enheten växlat mellan att arbeta i förskola, förskoleklass, fritids men också under perioder undervisat i grundskolan.  Att jag har haft den bredden i mitt yrke har gjort mig än mer övertygad om att vi måste ha en sammanhållen skolgång från förskola och upp i stadierna där våra olika verksamheter måste vara kommunicerande kärl.

Jag är övertygad om att en av de bärande delarna till att vi lyckats hålla ihop tråden från förskolan till årskurs nio är att vi haft en sammanhållen och tydlig skolledning för både förskolan och skolan. Den har gett oss medarbetare från förskola, fritidshem, förskoleklass, låg, mellan och högstadiet möjlighet att träffas och jobba tillsammans regelbundet. Vi har haft gemensamma personalmöten, utbildningsdagar och planeringsdagar under alla år. Självklart har det ibland känts slitsamt att samverka över gränserna då tiden är begränsad och man vill se till att hinna sitt lärarjobb riktat till de barn och elever man just nu jobbar med. Vid dessa tillfällen har jag tänkt tanken om vad mitt grundjobb och huvuduppdrag är, är det att se till att jag själv gör det jag ska i den verksamhet jag jobbar för närvarande eller är grundjobbet att se till att vi alla tillsammans lyckas med alla barn hela tiden? Jag tycker att mitt grundjobb är helheten medan finliret är det jag gör med barnen och eleverna som jag för närvarande undervisar.

När jag jobbar med barn så vill jag att det vi gör ska utgå från deras erfarenheter men att jag hela tiden tillför nya kunskaper och insikter som läroplanen säger att jag ska göra men jag måste se till att det jag tillför passar in i ett sammanhang. Det är oerhört svårt för barn att förstå något som de inte själva är motiverade att lära eller som de kan koppla till en tidigare erfarenhet. Naturligtvis finns det barn och elever som klarar att lära sig abstrakta saker men om de ska få en förståelse och en djupare kompetens så är jag övertygad om att de också måste ges en förståelse för i vilket sammanhang den nya kunskapen ska passa in.

Hur kan jag nu veta att det jag nu skriver också har reell betydelse för barnens lärande och utveckling? Vad finns för bevis för att vi lyckas och gör rätt? Det är svårt att se snabba resultat när man jobbar med människor men jag ger mig ändå på en egen analys om vad som gör att jag kan säga att vi gjort rätt. Vi kan se att vi har goda skolresultat, vi ser glada och trygga barn, vi ser barn som lyckas när de går vidare från våra verksamheter, vi möter unga vuxna som gått hela sin skoltid på Tomtebo skolområde och minns tillbaka med glädje över åren hos oss. Vi har tyvärr också misslyckats med några av våra barn genom åren och det känns sorgligt. En gemensam nämnare för en majoritet av våra misslyckanden är att vi och barnens vårdnadshavare inte haft en samsyn på hur vi ska möta och jobba med deras barn. Vi har också haft barn som vuxit upp i trasiga och tuffa förhållanden som det har gått snett för, men vi har också sett barn som inte alls haft bra förutsättningar att lyckas som jag är helt säker har fått sin grundtrygghet i förskolan och skolan. Den tryggheten har gjort att de klarat sig bra trots dåliga odds.

Skola är för mig mycket mer än undervisning i ett klassrum, det är en ständigt pågående process under hela barnets tid i vår verksamhet från morgon till eftermiddag, från tidig barndom till ungdomsår. Tack vare en gemensam vision, samsyn, en röd tråd och helhetssyn på barnet och dess utveckling så når vi framgång och den synen har gjort att jag stannat kvar i över 20 år i samma verksamhet.  Nu har jag en del fackliga uppdrag för Lärarförbundet men kan inte tänka tanken att släppa jobbet på min förskola och skola så länge den röda tråden håller ihop. Går den av lär jag först försöka knyta ihop den men misslyckas vi med det så kommer jag troligtvis att söka mig vidare till annat spännande i yrkeslivet.

Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Jag hamnade i en intressant diskussion härförleden om huruvida det är rektor som ska vara den pedagogiska ledaren – eller inte. Det startade en tankesträcka som pågått i närmare 12 dagar nu och jag har så smått börja formulera en idé om vad det innebär för mig att vara rektor utifrån pedagogiskt ledarskap. Jag tänker på uppdraget i termer av att vara en möjliggörare.

Jag minns att jag där och då för 12 dagar sedan rätt oreflekterat sa att självklart är rektorn ansvarig för det pedagogiska ledarskapet i en skola. Fick en klart rak fråga tillbaka på temat det kanske är för att du känner att du måste försvara din position? Wow! Vänta lite här nu, var min första tanke. Men. Det mognar.

12 dagar av utmanande positioneringssystemsfråga gör en del med ens ställningstaganden och egna värderingar. Jag har tänkt. Ordentligt. Och ja, för mig är det självklart att rektor är pedagogisk ledare i sin skola. Men jag är också mer säker på idag,än för 12 dagar sedan, att pedagogisk ledare innebär olika arbete rent operativt beroende på vilken huvudman man har. Att vara en pedagogisk ledare hos min huvudman innebär för mig att vara en möjliggörare av pedagogiska inriktningar, metoder och tankesätt kopplat till läroplan och andra styrdokument.

Klassrums- och verksamhetsbesök kopplar jag sällan till det didaktiska ämnesutövandet, mer till förmågeformuleringarna i de olika ämnesavsnitten och kunskapskraven. Där finner jag en stor yta öppet för samtal till pedagogens olika undervisningsmetoder och relationella förhållande till elever som bidrar till att inlärning kan möjliggöras och undervisning kan bedrivas. Ett pedagogiskt ledarskap kan mycket väl synliggöras i frågan vad behöver du av mig för att…?

imageDet handlar i mitt dagliga arbete väldigt lite om att peka i ämnesdidsktisk riktning. Det handlar mer om att skapa möjligheter att så att vi kan komma bort från de pedagogiska finesser som endast gagnar ledarens självkänsla, och för all del även suboptimering av den egna enheten. Jag tror att det är vanligt med en mix av de båda ovanstående. Att rektor vill visa sin skolas kraft genom eget styre mer än att tona ner sin egen insats och höja sina pedagoger. Jag kan ha fel…men jag tänker att det är de som undergräver idén med pedagogiskt ledarskap.

I vår skola har vi ännu inga förstelärare, skolan är liten och lärarna relativt nya i kommunen och har ännu inte nått tidskravet för att kunna söka. Ibland har det stressat mig, men över tid har jag kommit att se det mer som en tillgång. I vår skola är alla i praktiken förstelärare med ett tydligt ansvar att engagera sig, samarbeta och alltid ha en rak och öppen kommunikation och dessa cores ska vara grundade utifrån perspektivet elevfokus. Dessa fyra värdeelement (cores) gäller både personal och elever i skolan. Allt vi gör, både i skola och på fritids,  utgår från Lgr11 och värdeelementen. Det har vi beslutat. Det är det jag möjliggör att genomföra från rektorspositionen genom att tilldela resurser i form av fortbildning, tid, utrymmen och personalfördelning. Utan rektors möjliggörande av insats på golvet sker ingen pedagogisk utveckling. I vår skola är det så. Jag tror inte vi är unika på den punkten.

Att säga att rektor inte  ska vara pedagogisk ledare eller att rektor ska vara pedagogisk ledare i sin skola är ett uttryck som innehållsmässigt betyder olika beroende på var skolan ligger, vilken organisation skolan har, vilken huvudman skolan har och vilken strategi rektor förmår att välja.

Jag är rätt säker på att det är med rektors pedagogiska ledarskap som med köttbullrecept – det finns lika många varianter som antalet kockar. Jag  är även rätt säker på att det är okej. Jag tror inte att det är just hos vem vi lägger det pedagogiska ledarskapet rent operativt som är den springande punkten till oron för att vi i Sverige inte anses ha en likvärdig utbildning från norr till söder.

Vad jag däremot tror på så är det att det pedagogiska ledarskapet styrt från rektorsstolen mest handlar om modet att våga lita på sina pedagoger, att delegera och att säga ja oftare än nej till pedagoger som vill prova nya vägar i sin undervisning. Jag menar  att en pedagogisk ledare som rektor är att både vara sina pedagogers försvarsadvokater och åklagare när det bränner till i pedagogiska och metodiska frågor och även att vara den ledaren som vågar lyfta kompetenta pedagoger utan rädsla för att själv halka ner i ranking. Starka och goda pedagogiska ledare,oavsett de är rektorer eller inte, ser möjligheterna och fördelar dem med elevernas och verksamhetens bästa för ögonen.

Jag förstår att det går att både tänka och göra annorlunda kring faktum som att rektor är pedagogisk ledare för sin enhet. Vad som skulle kunna bli problematisk med att eventuellt flytta över det till förstelärare eller utvecklingspedagoger är när icke-karriärtjänstpedagoger  passerar dem i utvecklingen av skolan. Vad kallar vi då dem?

Susanne Granat Ahlstrand

Twitter @susanneahlstran

Facebook Susanne Rektorn Ahlstrand

Blogg som Rektorn på Styrbords tankar.

 

Cirkus i skolan

Jag tar härmed chansen att hylla cirkusen som pedagogiskt verktyg! Här bygger vi relationer mellan lärare och elev samt mellan eleverna sinsemellan. Vi tillför varandra glädje, kreativitet, inspirerande och fascinerande aktiviteter, ett varierat lärande, aktiva övningar, självförtroende, social förmåga och skratt. Eleverna litar på mig och jag litar på dem. Vi bygger förtroende för varandra. Vi trivs med varandra!

Moa Sandh heter jag, är utbildad förskollärare samt lärare i svenska och matematik för f-6. Just nu arbetar jag på Montessoriskolan Centrum i Göteborg, i förskoleklass och fritidshem för f-3. Bakgrunden har jag inom Norrköpings Ungdomscirkus där jag var aktiv artist i 7-19 års ålder. Tränat egna barngrupper har jag dessutom gjort sedan jag var 14.

Allt det jag har fått med mig genom åren vill jag nu förmedla till eleverna i skolan.

Vi har infört cirkusaktiviteter på fritids i stort sett varje dag. Vad är det då vi gör? Vi jonglerar, bygger mänskliga pyramider, gör akrobatik som kullerbyttor och huvudstående, men även parakrobatik där jag är ”basen” och eleverna ”flygare”.

IMG_6006

En annan typ av ”huvudstående”…

IMG_6007

En fyraåring utmanar balanssinnet.

IMG_5936

Oj, här var det jag som agerade ”flygare”!

I pyramidbygget byggs även barnens självförtroende. Vi tränar på att lita på varandra, att lyssna på instruktioner, minne, säkerhet, att våga och se att alla personer har en särskild funktion i gruppen. Allt genom en stor mängd positiv uppmuntran. Här behövs stora starka stadiga personer i basen och lätta smidiga modiga personer som kan klättra högst upp.

IMG_5828

IMG_6005IMG_6003

Ett av skolans  utvecklingsområden för 2016 var följande: ”Vi bör främja barnens behov av rörelse … Vi behöver arbeta ännu mer med samarbetsövningar som främjar barnens sätt att vara mot varandra”

Cirkusen är ett utmärkt verktyg för att utveckla just detta! Barnen märker att de utvecklas snabbt och det råder en mycket positiv stämning under aktiviteterna. I stället för att vandra omkring och störa andra, har barn med större rörelsebehov spontant börjat träna cirkus och agerar tränare för varandra. Barnen frågar dagligen efter dessa aktiviteter och många positiva kommentarer har även kommit från föräldrar. Lite huvudstående och jonglering på morgon-fritids, ökar koncentrationen och studieron på de kommande lektionerna under dagen.

Och vilken självförtroendeboost det ger att ha genomfört en föreställning! Att få njuta av alla applåder och publikens spontana jubel och ”Wow!” Jag har aldrig upplevt något annat som bygger gruppkänslan så mycket som ett lyckat uppträdande tillsammans. VI gjorde det! ALLA är lika viktiga. Barnen peppar varandra om något går fel. ”Kom igen, du klarar det! Försök en gång till!” Det är helt otroligt att se hur stolta de kan vara när någon annan i klassen lyckas med något svårt.

Bra madrasser att gymnastisera på finns på IKEA här: http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/10262831/

Gula Katten har bra billigt material för bland annat jonglering. Lite tips:

9890116_1 Jongleringsnäsdukar 3 st/förp: 32 kr/förpackning

9388316_1Balansplatta 36cm: 104,50 kr/st

9895773_1 Ärtpåse 12 st/förp: 115 kr/förpackning

9890724_1Jongleringsbollar 7cm 3 st/förp: 26,50 kr/förpackning

Hoppas att detta inspirerade er till en härlig föreställning!

IMG_6006

Alla är viktiga pusselbitar

Jag som har fått möjlighet att skriva här på Skola 365 är en person som har arbetat som lärare sedan 2001, alltså ganska exakt 15 år, dels i Leksand och nu på Gotland. De som känner mig och/eller har arbetat med mig vet att jag inte skriver eller tar så stor plats så jag kommer fatta mig ganska kort. Jan-Erik är mitt namn och jag har under mina år som lärare följt vad som händer kring skolfrågor men har inte efter att jag har kommit hem fortsatt att söka efter ytterligare relevant skolforskning.

Vad vill jag med den här texten? Jo, svaret på det är att i skolans värld så är man beroende av så väldigt många, inte bara en pedagog som står i klassrummet utan det behövs ett arbetslag där vi tillsammans kan driva skolan mot rätt mål. Man kan likställa det med det som ofta nämns inom idrott att det behövs spelare som kan hitta sin roll på vad de är bra på och sedan formas ett lag.

Jag har under mina 15 år som lärare upptäckt att det finns lärare som arbetar i skolan och följer kompetensutvecklingen som erbjuds i kommunen/regionen, varav jag är en. Sedan finns det många lärare som har ett otroligt intresse för olika ämnen som hjälper till att driva skolan framåt. Tack vare att det finns så många som har olika intresse och drivkraft gör att vi i skolan kan drivas framåt.

Jag har min kompetens som jag fyller på med så mycket jag kan och orkar, dock för egen del så sker det som jag tidigare har sagt i stort sett till helt på arbetstid. Vissa saker kan jag väldigt bra och andra behöver jag ha stöd av från andra håll.  Jag står oftast ensam med ca 20 elever i klassrummet och ska hålla ordning, ha koll på vad eleverna kan, så att jag kan arbeta med dem mot målen. Dessutom ska vi pedagoger se till att eleverna får det stöd de har rätt till, vilket inte alltid är lätt, då det ibland kan saknas specialpedagoger, kuratorer eller någon annan som t ex kan utföra läs- och skrivutredningar.

Ibland är det personer med specialkompetens som är viktigast för mig som pedagog. Allt som oftast är det kollegorna som är viktigast men ofta kan det räcka med att ha full uppbackning från hemmet och föräldrarna för att få saker att hända.

Jag vill som avslutning tacka alla som hjälper till att få skolan framåt, för helt klart behövs det väldigt många som arbetar kring barnen i skolan! Men till sist vill jag påminna om att vi är alla pusselbitar som behövs för att skolan ska fungera på ett bra sätt!

Tack för mig! Jan-Erik Watz lärare på en liten gotländsk skola

Möjligheter som stärker, om kraft och energi i förskolan

Möjligheter som stärker.

Jag heter Jenny Henriksson och arbetar som Lärare i förskolan på Sjumilaskogens förskola i Bjuvs kommun. På Twitter och min privata blogg känns jag igen som @mammahensvarld. Idag på första arbetsdagen 2016 vill jag dela med mig av några ord  som stärker mig som lärare i förskolan, ord som ger mig kraft och driv att fortsätta framåt.

Det första ordet  är  NYFIKENHET, med en stark nyfikenhet på barnen och deras möte med omvärlden blir arbetet i förskolan en upptäcktsresa som aldrig slutar att fascinera.  Min nyfikenhet för barns upplevande, upptäckande, undersökande och utforskande har lärt mig att se bättre, höra bättre och lyssna med ett öppet sinne. Tillsammans med barnen blir mitt arbete mer spännande för varje dag!

Nyfikenheten har även lett mig in på ett sökande efter mer kunskap, jag vill försöka förstå vad det är som sker i mötet mellan barnen och omvärlden utifrån flera perspektiv. Jag upplever att ju mer jag ser och hör, ju mer nyfiken blir jag. Då behöver jag mer kunskap för att bättre förstå, vilket leder till att jag ser och hör än mer, vilket leder till… Ja ni förstår.

Jag har sedan 2008 studerat vid Linneuniversitetet i Växjö parallellt med mitt arbete i förskolan, denna växelverkan mellan studier och arbete är otroligt stimulerande och utvecklande. Jag får sådan kraft och energi av möjligheten  att omsätta teori till praktik och praktik till teori. Just nu läser jag Magisterprogrammet i matematikdidaktik. Om du funderar på att söka någon kurs så tveka inte.

Mitt andra ord är MÖJLIGHETER,  jag väljer att se möjligheter. Möjligheter för lärande i alla vardagens situationer, i samtal, lek, rutiner,  ja i alla de möten barn gör med sin omvärld. Jag har en stark tro till att om jag som lärare identifierar lärandemöjligheterna för mig själv, kan jag mer medvetet arbeta utifrån barnens utgångspunkt i  mötet med olika objekt,  fenomen och begrepp.

Jag väljer också att se möjligheter till utveckling genom att förändra invanda arbetsformer och arbetssätt, därför trivs jag mycket bra med mina två extra ansvarsområden. Jag är både processledare och kollegiehandledare på min förskola. Här får jag möjlighet att  kombinera utvecklingsarbete med IKT-arbete. Bjuvs kommun är just nu inne i en expansiv fas och det är inspirerande att få vara med på denna utvecklingsresa. Nu drar vi snart igång med Ifous projektet Undervisning i förskolan vilket jag ser mycket framemot. Då får jag verkligen gotta ner mig i det bästa jag vet, forskning och barns lärande.

Mitt tredje och sista ord är LEK, sluta aldrig leka! På Sjumilaskogen har vi under flera år knutit vårt tema, våra projekt till upplevelser genom lek. Ett år var det Trollet vi mötte i bäcken, ett annat år kom Snödrottningen och i år är det Tiger, Heffa och Nalle puh som leker med oss. Det är så roligt att få leva sig in i en karaktär som återkommer under ett eller flera läsår. När barn och vuxna möts i och genom leken och barnens ögon glittrar av förväntan fylls iallafall jag av en glädje och energi som sitter i och sprider sig likt ringar på vatten. Jag lovar om det känns lite motigt, klä ut dig till troll och sätt dig i bäcken!

Med kraft, energi och engagemang rakt in i 2016 / Jenny

Ps efter tidig morgon, datorstrul och skrivande på I-pad så bjuder jag på eventuella felstavningar, tempusfel och särskrivningar…