Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Jag har mycket att tacka lärarutbildningen för

För några veckor sedan tog jag min lärarexamen som gymnasielärare i svenska och svenska som andraspråk. Och det är först efter fem och ett halvt år som jag inser hur stor nytta jag har av min lärarutbildning. Det har varit fantastiska år.

Ständigt uppmärksammar media hur dålig lärarutbildningen tycks vara. Ibland dyker nyheter med Paradise Hotel-liknelser upp och ibland dyker nyheter om missnöjda lärarstudenter upp. Mer sällan dyker reflektioner om utbildningens nytta upp.

Jag har alltid velat bli historielärare. När det var dags att söka in till universitetet rekommenderades jag att söka till så många lärarutbildningar som möjligt, man kommer ju in på allting! Lärarutbildningen i svenska råkade hamna först.

Efter första seminariet var jag fast. När jag efter några år läste en termin på lärarprogrammet med inriktning historia var jag ännu mer övertygad om att det var lärare i svenska som jag skulle bli. Efter att ha studerat svenska som andraspråk blev jag ytterligare övertygad om att svenska är ett fantastiskt ämne, speciellt i relation till de elever som inte är bekanta med språket.

Dessa insikter jag har lärarutbildningen att tacka för.

Under åren på lärarutbildningen har jag hela tiden brottats med frågor om hur dåliga mina gymnasiebetyg egentligen är, hur resonemanget bakom valet såg ut och varför jag tycker att det är värt med över fem års heltidsstudier när resultatet är ett slitigt arbete med en dålig lön.

Det sker en ständig inkompetensförklaring för att utbildningen inte är populär, men vem ska egentligen uttala sig? Det ska de utbildade lärarna göra.

Under min utbildning har jag inte bara lärt mig möta olika sorters människor och olika värderingar, utan också utvecklat min förmåga att tänka kritiskt. Det jag är mest tacksam för är att jag har fått en naturlig ingång till den forskning som finns, vilket jag ser fram emot att fortsätta utveckla under mitt yrkesliv. En bra lärare är en forskningsintresserad lärare. Det har mina lärarutbildare hjälpt mig att förstå.

Trots detta blir en lärare ständigt ifrågasatt. Från ett elevperspektiv är det naturligt. En lärare förväntas kunna förklara varför ett verb är ett verb eller varför ett historiskt skeende inträffade just i den tid som det gjorde. Däremot är det unikt att hela tiden behöva försvara sitt yrkesval för sin omgivning. Som ung lärare har jag fått göra det inför familj, vänner och för lärarkollegier.

Jag tror att det är lärarna som har makten att förändra detta. Genom att berätta en historia om varför just du valde yrket och vilka drivkrafter som ligger bakom din lärargärning kan du i bästa fall inspirera en blivande kollega och i sämsta fall ge en människa perspektiv.

Jag har valt att bli lärare för att jag älskar att se människor utvecklas och för att jag tycker att mina ämnen är världens roligaste. Mitt yrke är varierat och det finns goda möjligheter till vidareutbildning och progression, där jag får direkt respons av mina elever. Därför har jag valt att bli lärare och det har jag lärarutbildningen att tacka för.

Varför har du valt att bli lärare?

Jessica Schedvin

Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling

Ting Tar Tid

T.T.T

Put up in a place

where it’s easy to see

the cryptic admonishment

T.T. T.

When you feel how depressingly

slowly you climb,

it’s well to remember that

Things Take Time!

Piet Hein

Visst har vi alla som arbetar med människor, med barn, med ungdomar, med föräldrar, med byråkrater känt att det skulle vara mycket enklare om saker inte tog så lång tid. Om vi kunde utföra underverk på en natt och ett mirakel på en vecka. Kanske är det en del av tjusningen och utmaningen med att arbeta som lärare, det är inga hastverk vi gör. Det vi förmedlar dagarna i ända ger resultat i bästa fall efter några månader, ibland tar det åratal. Vårt arbete är inte en Snap som är borta efter tio sekunder.

Jag har den stora  förmånen att få undervisa i ett av de få ämnen som inte riktigt på samma sätt är pressade att få snabba resultat, jag undervisar nämligen i SLÖJD. Visst har vi också omfattande kursplaner som tyvärr har teoretiserats mycket, men vad gör väl det när det ändå är den långsamma lyckan som speglas i salen.

Händer som formar ibland användbara och ibland fullständigt onödiga föremål. En idé som på ett praktiskt sätt ska genomföras med all den materialkännedom och det teknikkunnande inom hantverk som krävs för att det ska fungera. Slitet att få sömmen på rätt ställe och glädjen over att noggrannheten i början gav resultat i slutet. Tålamodet som prövas och ibland tryter och stoltheten som lyser i ögonen på eleven som  själv kunde framställa något av en hög med material är oslagbar att se.

Det finns många antagonister till slöjd och förespråkare för att detta ämne ska slopas i förmån för modernare ämnen som till exempel dataprogrammering. Programmering är viktigt för framtidens arbetsmarknad! Själv skulle jag snarare vilja se en utökning av slöjdens timmar så att det rymmer dataprogrammering också, inte istället för utan tillsammans.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att teknik är superkul! Jag gillar att arbeta med digitala hjälpmedel, mina slöjdelever får blogga, i slöjden syr vi med LED-lampor och ledande material, jag handleder kollegor i användningen av digitala verktyg,  MEN det är inte datorn som får stressen att försvinna på kvällarna. Olika forskare har påvisat att arbete med händerna sänker pulsen, förbättrar minnet och är avstressande vilket alla som gör det känner effekterna av.  Det är inte en dator som syr mina kläder jag bär eller odlar de grönsaker jag äter – det är riktiga människor som arbetar med sina händer. Det är inte en dator som har byggt det hus jag bor i – det är hantverkare som har gjort det.  Jag vill ha en tandläkare som kan hantera en borr och en läkare som kan göra sutur, denna finmotorik är inget som tränas upp enbart i vuxen ålder. Grunden läggs i skolan, liksom grunden till många andra kunskaper men för många av dessa tar det tid innan vi kan skörda frukterna av arbetet.
Jag vill slå ett slag för  den långsamma lyckan i vårt sönderstressade samhälle, mer slöjd till såväl elever som bankdirektörer, det skulle vara en folkhälsofrämjande åtgärd och en investering i vår välfärd. 

/Zandra Ahlqvist, slöjdlärare, SO-lärare, hantverksfrälst IT-junkie i Norrköping

@ezignz

Samtalet – grunden för språket

”Forskningen visar att elever som deltar aktivt i samtal som innebär att man använder mer situationsoberoende språk har en god prognos i läs- och skrivutvecklingen. De här samtalen leder också till att eleverna ges möjlighet att utveckla olika typer av förståelsestrategier i sitt läsande och skrivande. Det rör allt från enkla strategier av att kunna återge fakta och detaljer till att tolka innehåll och undersöka texters form och funktion”

Lärarhandledning till Nya språket lyfter s 14

Samtalet är grunden. Det vet vi. Handen på hjärtat, hur mycket samtalas det i ditt klassrum? Under många många år har jag haft alldeles för lite samtalstid i mina klasser. I synnerhet i matematik. Det har till och med varit så att vissa klasser samtalat om matematik första gången på nationella provet i trean. Det är ju inte ok. Men hur arrangerar vi samtal i klassrummet som som ingår i lärandet? Hur gör vi för att alla ska komma till tals och bli lyssnade på?

Möblering

rundabord

Jag har möblerat klassrummet med runda bord. Runt varje bord finns tre pallar och tre stolar, det finns alltså plats till upp till sex elever, eller fem elever och en tom stol till läraren som det oftast blir. Alla ser varandra och samarbete blir mycket enklare och mer naturligt. Borden är 80 cm i diameter och det gör att alla, även de kortaste 6-åringarna kan räcka till mitten av bordet.

Mål

Vi har tydliga mål för varje lektionstillfällen. Där anger jag inte bara vad vi ska lära oss utan också vilken teknik vi ska använda (samtala, lyssna, berätta, skriva….) och vilket klimat som ska råda i klassrummet. Det som blivit mycket tydligt är att det aldrig är tyst i mitt klassrum, men det råder fullt fokus och totalt engagemang. När 25 elever samtalar kan det inte vara tyst, men eleverna vet numera att det ändå kan kallas arbetsro. Efter en termin med detta arbetssätt har de klart uttalat att de behöver mer träning i att lyssna på sina kamrater så det är fokus nu när den nya terminen börjar.

Konkret material

venn

För att få igång elevernas tankar och starta engagerande samtal har jag upptäckt att konkret material är en magisk kick-starter. Eleverna får ofta sortera, klippa, bygga eller klura. Sorteringsövningar med VENN-diagram har visat sig vara väldigt bra. Det kan ni läsa mer om på min blogg. En annan  verklig höjdare har LEGO visat sig vara. Vi har inte hunnit börja använda LEGO:t i undervisningen än. Vi har dock öppnat lådorna och sorterat alla bitarna. Det var en verklig samtalsstartare. Eleverna har tittat, känt och klämt på alla bitar. Och samtalat. Alla grupper började genast fantisera om vad de skulle bygga, vilka historier de skulle berätta med hjälp av LEGO. Inte nog med detta så utvecklade de varandras idéer och tankar, de bytte idéer och smittade varandra med fantasi. Vilka en fantastisk grund till lärande som lades. En elev med svårt att uttrycka sig kunde berätta mycket mycket mer än vanligt om sin historia. Allt detta skedde INNAN eleverna fått börja bygga med LEGO. Jag är ivrig att komma igång med arbetet för att se vart detta kan leda i undervisningen.  Att börja arbetet i samtal med lust, nyfikenhet och engagemang är en gåva både för mig och eleverna och kan faktiskt leda hur långt som helst.

 

Susanne Jönsson – Legitimerad matematiklärare på lågstadiet. Passionerad matematikperson som utvecklar metoder där IKT kan stödja den första matematikinlärningen i förskola och lågstadium. Alla barn ska få chansen att ska skapa sitt eget liv, göra sina egna val och nå sina drömmars mål. Arbetar i matematik- och språkverkstaden Matematicum på Dalhemsskolan i Helsingborg.

Islandshästar, böcker och stickning är mina andra passioner.  Är nyfiken och vetgirig.

Du hittar mig på bloggen Lära för livet, twitter @ses1549, Facebook Susanne Jönsson pedagog och Google+ (Susanne Jönsson Pedagog)