Efter 17 år i pedagogisk omsorg checkar vi ut unge nr 1

En hyllningstext till en 19åring och en lätt sågning av en hel livscykel i den obligatoriska skolan.

Han startade i barnomsorg som tvååring, vi hade barnflicka första året mest för att det hamnade sig så. Några vänners dotter var skoltrött och ville ta ett sabbatsår. Hon var fantastisk, såg till att leka mycket, utforska och vandra. Sulkyn vi köpt blev stående. Hon köpte en liten handboll som hon la framför sonen när de skulle ut och gå, de sparkade sig till lekparken, till affären eller till biblioteket. Jossan, hon var som sagt fantastisk.

Montessoriförskolan blev det från tvåårsåldern, mest för att de hade plats. Vi hade stått i kö längre än maxtiden. Det var fullt här i stan. Hos Cornelia, Lena och Linda i stora dagishuset nere vid färjeläget gavs plats, som sagt. Ett kråkslott med stor trädgård, en gran som nådde till himlen som barnen fick klättra i så högt de tordes och med med en utrymningsrutchkana som man fick åka i. Utanför staketet, av trä, fanns havet och stora hamnen där fartygen lotsades in och ut av bogserbåtar och pilot. Han älskade dagis. Han älskade Cornelia, han jublade över att få sitta trångt i hennes baksäte i jeepen till badhuset. Varje vecka från det att barnen var tre år åktes det till badhuset. Att börja i det stora för att närma sig detaljerna passade honom, att utforska och upptäcka. Att gå från stort och greppbart ner till pytte i mikroskop – allt fanns här.

I 6-års kom vi till skolans förunderliga värld. En ny värld av regler och ordning som förvirrade och lockade – så olik från Montessori. Så uppfriskande och läskigt på samma gång. Flera regler och mera bråk, många flera saker och större konkurrens och turtagning hade en helt annan innebörd. Samtalen byttes ut mot kommandodialoger. Sonen grät. Många många eftermiddagar och mornar i början. Han slutade gråta, fann sig till rätta och jag kommer ihåg att jag trodde aldrig att jag skulle få min glad upptäckarunge tillbaka.

I 1an kom Katarina som en ren befrielse efter 6årstristessen. Hon tog honom med in i bokstävernas magiska värld. Till julen hade hon skapat alla förutsättningar tillsammans med honom att han läste. På allt. På reklamskyltar, på bussar som for förbi, på bilar, på mjölkpaketen. Överallt.

Efter Katarina kom Maria. Hon är sonens idol forever. De jobbade ihop i 3an sedan bytte hon bana och lämnade skolan. Alla grät den avslutningsdagen, elever, föräldrar och lärare. En sån förlust för skolan! Hon kunde likt Katarina verkligen bygga relation som gav kunskapshunger i ungar! Jag tänker ofta på Katarina och Maria med stor tacksamhet, de lärde honom läsa och de lärde honom strategier till lärande men främst visade de att han är en fantastisk person och det är det som fått honom att överleva resten av grundskolan. Det var de som fick honom att förstå att Harry Potter väntade runt hörnet.

4an till 6an var ett enda redigt långt mörker. En omogen lärare till en spretig sammanslagen klass i en ny skola för att den vi hade skulle byggas om och bli förskola. De här åren är inget varken sonen eller vi föräldrar minns med någon större glädje. Det vi minns är flykten in i Harry Potters värld. Böckerna sträcklästes och jag tror de blev den tillvaro som kändes mest hanterbar de här åren. Den kollektiva mobbingen i klassen var grov och de sammanhållande aktiviteterna som gjordes höll aldrig, föräldramöten med lärare och rektor avlöste varandra, lärare vandrade ut och in och eftersom det i vår stad bara finns en högstadieskola valde vi annat från 7an.

Vilket lyft! Eller, egentligen inte faktiskt rent studiemässigt. Friskolan är av den mer “eleverna måste ta mer eget ansvar”-sorten och sonen hade inte precis drillats i studiemotivation de senaste tre åren så det blev en hel del f inledningsvis. Men kamratkretsen växte, det fanns en kamratanda som var god, varm och vansinnigt uppbygglig och i den kretsen spirade upptäckarglädjen. Som förälder med egen profession i skolvärlden kan jag säga att jag skämdes över de uteblivna resultaten samtidigt som jag gladdes enorm åt förmågan sonen återfick till att bygga sociala kontakter med nya vänner.

Efter tre år i friskola och med schyssta betyg tog sig sonen vidare till gymnasiets förstahandsval. I backspegeln kan jag ju se och konstatera att den där inneboende nyfikenheten och självständigheten som odlades på Montessori utifrån barnets inneboende kraft fanns där hela tiden. Det var först i nästa friskola det fick blomstra igen. Det var först där, med undantag för Katarina och Maria i 1-3, han mötte vuxna igen som såg honom som en medspelare, inte en som skulle tämjas efter annans mall.

Så närmar vi oss i dessa dagar slutet på gymnasiet. 80 dagar kvar till studenten. Vi gick en promenad häromdan och jag frågade vad han tar med sig från den obligatoriska skolan in i nästa fas. Vad han anser att han kämpat med och vad han ser att han inte kunnat erövra på egen hand. Han svarade att det han verkligen haft nytta av skolan med är matten och fysiken. Han berättade att so-ämnen generellt har han med sig genom att leva i den familj och släkt han är född in i, likaså med svenskan och engelskan och då i termer av “har typ aldrig pluggat”. No-ämnena har han nog kanske också mer skolad kunskap i men i stort sett upplever han som 19åring att han skulle ha klarat sig med en annan typ av skola än den han varit tvungen att gå.

Han beskriver sig som prokastinator och har nog genom det ofta framstått som lat. Otalig är de utvecklingssamtal där vi varit överens om att han med lätthet kan mer bara han vill. Det där är ju så sorgligt, han har aldrig varit lat förmodligen utan sannolikt varit sen på bollen för att det varit så himla svårt att se nyttan med arbetet mer än att tänka på betyget…

Hur eller hur, så fyller han 19 idag faktiskt, klarade körkortsteorin och kortet på första försöket efter en vecka i intensivkörskola i storstad, har meritvärdet att komma in på den högskola han satsat på sedan flera år, han har sommarjobbat sedan han kom upp i rätt ålder så det där med lat håller inte.

Han överlevde det obligatoriska skolsystemet och är nu åter den där supersköna typen som vi checkade in i 6års. Han kan äntligen välja själv och väljer högskola med svårare matte och mera fysik. Det kanske är en liten homage ändå?

Grattis på födelsedagen❤och Leve friheten!

Annonser

Likvärdig skola – att hålla ihop utvecklingen

 

I vårt förra inlägg skrev vi om  hur vi i Norrköpings kommun hjälps åt för att få in det digitala på alla 7-9 skolor och hur vi som faddrar tar oss an den uppgiften. Vår kommun satsar på att föra in digitala verktyg och en dator per elev på alla 7-9 skolor och nu pågår utbildning av lärare för fullt. Samtidigt som vi alla lärare ska lära oss använda datorer och digitala verktyg tillsammans med varandra och med eleverna pågår verksamheten för fullt för övrigt. Hur tänker vi kring skolutveckling och kollegialt lärande? Hur tänker du? Hur får vi de olika delarna att hänga ihop? Hur kan vi på ett bra sätt ta till vara på all den kompetens och kunskap som finns ute i de olika skolorna och använda IT/IKT som ett pedagogiskt verktyg för att bredda och fördjupa lärandet och undervisningen.

 

Det är språk och lärande, det är mattelyft, det är läslyft och säkerligen flera andra utvecklande utbildningar som lärare i Norrköping deltar i under våren eller har deltagit i tidigare läsår. Förutom detta så för vi in digitala verktyg och G suits för alla elever och personal på 7-9 skolorna. Redan idag är många 7-9 skolor inne i detta och under våren är vi som faddrar på fyra olika skolor för att hjälpa och stötta dem att starta upp arbetet med en dator till varje elev.

 

För att det inte ska kännas bara som att något läggs ovanpå allt annat vi som lärare ska kunna försöker vi tänka på att visa hur vi kan göra för att använda det vi lärde oss i mattelyft, språk och lärande-utbildningen samt andra fortbildningar vi gått genom åren. Det digitala underlättar och förenklar mycket och gör vissa delar ännu bättre. Vi har delade dokument mellan lärare, gemensamma mappar i ämnen, över arbetslag, ämneslag och möjligheten finns nu att dela över skolor. Eleverna kan direkt få stöttning och utmaning i sina skrivna arbeten. Vi kan skapa stödmallar, mindmaps och annat digitalt. Vi kan dela ut genomgångar och anteckningar till de som behöver repetera eller inte var på lektionen.

 

Vi vill bidra till en skolutveckling i Norrköping som hänger ihop. Att arbeta med digitala verktyg är inte något för sig utan det är något som vi som arbetar i skolan och våra elever ska kunna använda för att bredda och fördjupa kunskaper samt förenkla arbetet. När vi nu är ute och faddrar handlar det i första hand inte om tekniken och hur man gör tekniskt med olika program, arbetssätt, digitala verktyg utan om varför och på vilket sätt det det utvecklar pedagogiken

 

Vi som faddar på olika skolor lär oss även vi.  Varje skola har sin styrka och sina specialkunskaper som vi får till oss att ta med tillbaka till vår egen verksamhet.  Att mötas skolor emellan och gå en djupare inblick i varandras verksamheter bidrar till reflektion och utveckling.  Skolutveckling vare sig det handlar om att ikt, matematik,  läsning,  språk kan många gånger ske i kollegiet i en kommun.  Där finns en stor samlad kompetens.  Vill du utveckla och utmana dig? Börja med att hitta möjlighet för kollegiala samtal med dina kollegor på din skola och skolorna i närområdet.

 

Det handlar inte om att förändra utan att förbättra det som redan görs.  Att låta det digitala bli en del i den redan pågående utvecklingen av undervisning, lärande och skola.

 

Sara Andersson Twitter @solskenslady

Sara Ahlén Twitter @saraahlen

 

Elevens perspektiv

Det finns många problem i den moderna skolan och som lärare så har ni säkert hört allt men det är inte ofta elever får diskutera om de många problem som skolan har framför så många läsare och det är inte alltid man som elev blir tagen seriöst. Elever har väldigt svårt att ge kritik till sina lärare för att lärarna har så otroligt mycket makt över eleverna för att de bokstavligen ger ett betyg på eleven i slutet av varje termin. Jag tycker det är väldigt bra att lärare lyssnar på problemen i skolan från perspektivet hos en elev. Alla barn som går i skolan känner press under sin skoltid och anledningen till det är betyg. Betyg skapar också mycket förbittring mellan elever, om jag får ett betyg som är lägre än en elev som jag tycker förtjänade lägre än mig själv kommer jag skylla det beslutet på eleven och inte bara på läraren. Det kan skapas mycket ilska mellan elever på grund av detta som egentligen är lärarens fel, men i våra huvuden så är lärare perfekta, de kan aldrig göra fel. Elever går igenom mycket stress med sina betyg, speciellt de som har det svårare i skolan och därför tycker jag det är viktigt för alla lärare att säga att betygen mäter deras kunskap i ämnen och att det inte mäter dem som personer. Anledningen till detta är att även om ni tror att vi tar det här för givet så har jag många vänner som baserar deras hela självförtroende på sina betyg och hatar sig själva när de får sämre betyg. De eleverna är inte svåra för lärare att hitta och det är de eleverna som behöver ditt känslomässiga stöd som mest.

Ett stort problem i skolan är också att det är svårt att veta vad som behövs göras för att få ett specifikt betyg i en uppgift eller ämne från Skolverket. Ofta så står det att för ett E så behöver du formulera enkelt och för ett C så behöver du formulera mer utförligt och för ett A behöver du formulera mycket utförligt. Detta borde berätta vad en elev behöver göra för varje betyg men det är väldigt oklart och det säger knappt någonting när varje betygssättning är mycket mer komplicerad i verkligheten än bara “Mycket utförligt”. Jag har nästan aldrig använt dessa betygsmallar för att kunna höja ett betyg eller ens veta HUR man kan höja det betyget, även om lärarna gör sitt bästa för att visa detta. Mitt tips till lärare är att ge en betygsbeskrivning som är så detaljerad som det bara går, för att om det är för vagt så är det svårt att veta vad man ska göra för att uppnå ett högre betyg. Att eleverna inte riktigt vet vad de ska göra eller vad de ska visa för ett högre betyg tycker jag är ett av de största problemen vi har i skolan.

Ett annat problem i skolan som jag har en stark åsikt om är vilken tid skolor ska ha sina första lektioner. Enligt aftonbladet så är 33 procent av elever i årskurs 7 kvällsmänniskor som har ett sömnschema som inte passar med skolans och därför inte hinner äta frukost på morgonen, vilket gör eleverna frustrerade och irriterade. I min skola i Huddinge så börjar vi runt 08:00 på morgonen varje dag och ifall skolan skulle börja en halvtimme eller en timme senare varje dag och sluta en timme eller halvtimme senare så skulle tonåringar som mig själv inte behöva bete sig som zombies de första två lektionerna. Här finns det såklart flera olika åsikter. Det finns säkert vissa elever som vill börja tidigare och sluta tidigare och just därför tycker jag att vi ska kunna rösta om det. När jag säger “vi” så menar jag inte de 60 år gamla gubbarna på skolverket, nej jag menar barnen som just nu går i skolan. Jag tycker att om vi ska rösta på vad som är bäst för eleverna så ska eleverna få rösta, det finns ingen som vet vad eleverna behöver mer än eleverna själva! Allt som allt så tycker jag att elever ska vara mer involverade i utvecklingen av den skolan de går i eller i hela skolsystemet.

Vårt skolsystem har många fel och det kan vi elever hålla med om och det kan ni lärare också. Jag tror att de flesta lärare skulle vilja ha en mer detaljerad betygsmall som enklare visar vilket betyg som en specifik elev förtjänar. Jag tror också att de flesta lärare skulle vilja att eleverna börjar senare så de inte behöva lära ut saker till halvdöda, trotsiga elever den första lektionen på morgonen.

Det jag försöker säga är att lärarna och eleverna som sliter sönder sig i skolan borde få vara med och bestämma om skolans utveckling, inte politikerna i riksdagen som inte har gått i skolan på 30 år och inte har någon aning om hur deras beslut kommer påverka oss som de faktiskt påverkar eftersom de inte har mitt perspektiv, Elevens Perspektiv.

Ingemar Sandén, 7F, Östra grundskolan i Huddinge

ingemar

Nyfiken eller nöjd?

Mina sex första skolår gick jag i en så kallad B-skola. Det betyder att 1-2, 3-4 och 5-6 delade klassrum och lärare.

Mina första starka minnen är när min bästa kompis Lena fick läsa högt utan att stava sig igenom orden före mig. Det tog hårt när jag tyckte att jag var minst lika duktig som henne.

Nästa minne kommer från 3an när nån elev fick förtroendet att sitta i frökens lägenhet och spela in nästa engelskalektion på en rullbandspelare. På så vis började min undervisning i engelska redan i trean.

Samma fröken läste högt ur en bok på fredagar och min absoluta favorit var ”Barnen från Frostmåfjället”. Nåde den som störde. Där la fröken grunden till mitt läsintresse som varit med mig genom livet.

Pelle Svanslös, Kittyböckerna, Hornblower och många, många fler slöks i en strid ström.

Hur ser det ut idag?

Läser barnen böcker eller är det ”sociala medier” som gäller? Det jag ser är ungar med en smartphone. Väldigt sällan med en bok.

För mig blev att läsa ett sätt att resa. Den resan gjorde jag inifrån mig själv. Det var jag som var regissör och huvudrollsinnehavare. Hjälte eller skurk. Och apropå inifrån mig själv. När jag passerade 60 för några år sedan fick jag en bamseinsikt som vände min upplevelse av livet på ända. Det var inte chefen idag eller pappa för 50 år sen som var/är ansvarig för min upplevelse av livet. Den skapar jag själv i varje sekund. Tänk om nån hade pratat om det när jag gick i 5an eller 8an.

Insikten har inneburit att det öppnats en ocean av möjligheter och den oceanen vill jag visa alla ungar i dagens skola. Istället för ”du duger inte” eller ”så kan du inte göra” vill jag peka på vilka oändliga möjligheter varje unge besitter när begränsningarna är raderade eller rättare sagt när barnen förstår hur vi faktiskt fungerar. Inifrån-ut.

Vara kvar där jag är eller göra resor inifrån utan hinder och krav?

Vad vill våra barn och i mitt fall barnbarn?

Iwan Karlsson.

Pappa till fem, morfar till fem

 

Gröna böcker i ett möjlighetsnav

Jag har länge funderat vad jag vill ta chansen att skriva om, nu när just du sitter där och läser. Funderar en hel del kring vem du är, varför just du läser blogginlägg på Skola365. Tänkte mig på att våga gissa lite: du jobbar inom skolan eller med skolfrågor, du ser dig själv som engagerad, du kanske till och med upplever att du har möjlighet att påverka den svenska skolan, du har en känsla av att inte alla runt omkring dig har samma driv som du, samtidigt som du inser att om alla var lika engagerade och försökte driva på lika mycket som du skulle arbetssituationen bli omöjligt.Stämmer det? På ett ungefär i alla fall? Nu var det mig själv som jag beskrev, men du och jag är nog rätt lika 🙂

Jag jobbar som rektor på en gymnasieskola i Norrbotten sedan några år tillbaka. Jobbade som lärare mellan 1986 och 2005 och har därefter jobbat i rektorskorridoren. Jag tror inte att jag uppfinner hjulet, inte ens en enda gång. Det jag tänker skriva om kanske är något du redan gör eller har gjort i många år. Men oavsett det så är det bra, något som jag numera bygger delar av mitt ledarskap på.

För 3 år sedan gav jag min personal i uppdrag att på en post-it-lapp skriva ner det de var mest stolta över, då de såg tillbaka på det just avslutade läsåret. Insåg ganska snart att en post-it-lapp är väldigt liten… de fick maila mig istället.. vilka berättelser och reflektioner jag fick in, helt otroliga. Jag kände på en gång att det här var något viktigt, något att bygga vidare på. En av lärarna sade till och med att det var första gången som någon chef ville höra vad hon var bra på, inte bara vad hon skulle behöva bli bättre på. Skrämmande.

skola365 1Året efter köpte jag in lite finare skrivböcker, åter igen : vad är de mest stolt över, men lade till  ytterligare två frågor att reflektera kring, den egna målbilden inför nästa år samt vilken liten förändring de önskade genomföra i sitt eget arbete. Återigen, vilka lysande reflektioner och inspirerande texter. Fantastiskt bra att samtala om på medarbetarsamtal och vid återkopplingar efter lektionsbesök. Visst är inte alla mina lärare lysande skribenter och visst finns det några som bara tycker jag är jobbig. Och det kanske jag är, jobbig men envis 🙂

Nu är vi i slutet av juni 2016, sista dagen inför min egen semester och hälften av skrivböckerna har jag redan fått in, trots att de egentligen inte behöver lämna i skrivböckerna förrän i augusti. Årets reflektionsfrågor finns i detta dokument.Nästan sommar, juni 2016. Om du är nyfiken kan du ju öppna och läsa.

Jag tror på lärarnas och elevernas kraft att skapa framtid, men precis som vi gör med våra elever måste vi hjälpa lärarna att se hur bra de är.Vad är de stolta över. Vi måste visa vad vi gör bra, inte bara skapa handlingsplaner för att inte misslyckas. I dagens mediebrus hörs mest bara negativa skolnyheter. Lärare och rektorer flyr skolan, Fler sökande till Paradise Hotel än till Lärarutbildningarna, Pisa, pisa, pisa…  Därför tycker jag att mina gröna skrivböcker är viktiga, att mina lärare själva får reflektera kring sitt arbete och berätta hur bra de är och veta att jag ser det.

Sverige har en fantastisk skola och möjlighet att skapa en framtid som vi alla vill leva i. Men då måste skolan utvecklas i samma takt som samhället. Skolan får inte bli en negativt konserverade kraft utan vara ett möjlighetsnav i närhetslivet. I skolan finns elever, lärare och rektorer som vill och kan skapa framtiden.Det är bara så lätt att glömma bort det ibland. Nu tar jag semester, men tar hem de gröna böckerna för bättre sommarlektyr kan jag inte tänka mig.

Vill du läsa fler blogginlägg kan du hitta mig här rektorewa, det är jag. Jag är en mycket sporadisk bloggare som ständigt tror att snart, snart, har jag gjort det till en vana.

Ewa Olausson, rektor vid Björknäsgymnasiet i Boden.

ewa.olausson@edu.boden.se

 

 

 

 

 

Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com

Micke Gunnarsson talar om mötet mellan lust och utmaning!

15

Hej på er! Fantastiskt kul att få vara med att bidra på denna sida. Här kommer ett klipp som jag precis spelade in. Vill dela mina tankar med er om mötet mellan lust och utmaning. Hur detta hör samman när det kommer till lärande och utveckling.
Kommentera gärna eller sök upp mig på min Publika Facebooksida, profil, Instagram eller på wwww.mickegunnarsson.com

Kram och ha en riktigt fin sommar!

/Micke

 

Tillsammans!

Tillsammans!

Jag har jobbat som lärare i 15 år och det jag brinner mest för är att hitta varje elev där den befinner sig och utmana elevens utveckling just där. I botten är jag legitimerad Ma/NO/Tk lärare men arbetar sedan 2014 som speciallärare med ansvar för ca 110 elever i vårt arbetslag.

 

Våren 2014 fick jag uppdraget att arbeta som speciallärare i mitt arbetslag. Spec-undervisningen och stödet fungerade inte alls och pedagogerna (inklusive mig själv) i arbetslaget kände en stor uppgivenhet kring att vi inte fick till en bra undervisning för elever i behov av särskilt stöd. Min grundtanke, som jag bär med mig varje dag, är att ingen elev ska, pga någon svårighet (psykisk eller fysisk), behöva känna sig exkluderad. Alla elever ska kunna finnas med i ordinarie undervisning men med anpassningar allra helst i klassrummet. Ibland kan det behövas sättas in enskild specifik träning eller perioder med arbete i mindre sammanhang men grundtanken är ändå densamma, alla kan inkluderas. Med inkluderas menar jag att delta och känna sig delaktig i den pågående undervisningen. I början när jag skulle omsätta mina tankar i arbetslaget möttes jag av en del motstånd. Diskussioner kring att elever som är “jobbiga” inte kan vara i klass fördes och även diskussioner kring att elever inte kunde tillgodogöra sig undervisning i klassrummet utan måste vara i ett annat sammanhang. Jag ifrågasatte mycket, var obekväm, ställde frågor som gjorde att mina kollegor var tvungna att titta på sig själva och sin egen undervisning istället för att lägga över misslyckanden på elever. Jag började ställa krav på mina kollegor att tydligt visa vilket/vilka kunskapskrav eleven inte klarade istället för att bara säga att “eleven klarade inte kristendomen”.  

 

Samtidigt började vi i arbetslaget utveckla vår sambedömning både inom ämnena men även mellan ämnena, ännu mera och pedagogerna kunde då se att elever klarade kunskapskrav i tex NO, kring resonemang, vilket kunde användas i flera ämnens bedömningar. Vi såg då även många vinster i att arbeta ämnesövergripande då fler pedagoger såg nyttan av sambedömningen. Detta ledde i sin tur till att det underlättade för eleverna då de inte alltid behöver göra många olika uppgifter utan kan fokusera på en lite större. De upplevde sig mindre stressade och kände sig nöjda med att kunna göra ett arbete, med flera lärare som bedömde, istället för att göra likande arbeten i flera olika ämnen. Vi lät även många ämnesövergriande arbeten gå över lov, vi började tex med vårt Kärlekstema på våren i 8:an och avslutade och slutbedömde det i början av höstterminen i år 9. Hela den här perioden var en resa som tog tid men det krävdes för att alla skulle vara med på tåget till inkludering. Vi har även fördelen att arbeta med 1-1 på min arbetsplats vilket underlättar för oss pedagoger och framförallt för mig som speciallärare. Jag visade mina kollegor, i små portioner, på arbetslagsträffar och möten olika typer av anpassningar med hjälp av datorn. Detta gjorde att eleverna mer och mer kunde tillgodogöra sig undervisningen i det ordinarie klassrummet. Röstinmatning, uppläsning på olika språk, bildstöd, flippat klassrum, inläsningstjänst, rättstavningsprogram såsom stavarex och spell right är grundverktyg som nu i stort sett alla använder i sin dagliga undervisning. Eleverna har lärt sig sina hjälpmedel och är trygga med att lära på sitt sätt. Öppenheten och det inkluderande tänket gör också att eleverna inte drar sig för att använda olika hjälpmedel utan att det blir ett naturligt inslag i klassrummet. Behöver man läsa in sin text med hjälp av röstinmatning antingen på svenska eller något annat modersmål så gör man det.  Vi har även deltagit i “Språk och lärandesatsningen” (SoL, Gibbons) på hela skolan vilket gjorde att jag fick med mig bra forskning i ryggen i mina diskussioner också. Med hjälp av lässtrategier och olika modeller såsom tex cirkelmodellen så får även pedagogerna stöd att lägga upp sin undervisning så att den tillgodoser så många elever som möjligt.

 

Mitt mål är att arbeta för att alla elever oavsett; funktionshinder, mående eller kunskaper i svenska språket, ska kunna delta i undervisning, utveckla sina förmågor samt känna trygghet med hjälp av vårt stöd. I mina samtal med elever under årens lopp har jag många gånger känt att eleverna känner sig exkluderade och det har länge varit ett mål att jag vill se alla i ett och samma klassrum oavsett svårigheter. Det som även visar sig när vi arbetar så här är att eleverna får mera tillit till sig själva och sin egen förmåga. De förstår att de kan nå högre med olika typer av bedömning som passar just den enskilde eleven. Med rätt stöd, struktur och anpassad undervisning kan alla elever nå dit de vill!

 

Jag är otroligt stolt och glad för att mina kollegor har lyssnat in och varit lyhörda för mina tankar. Jag är även tacksam för att de ifrågasätter och undrar varför? Det gör att jag måste bli ännu bättre på att hitta bra forskning och få bra svar på deras frågor. Mina kollegor vill ha hjälp med hur de ska planera och anpassa lektioner så att alla eleverna har möjlighet att delta i undervisningen i klassrummet och därmed utvecklas så långt som möjligt. Vad vill jag egentligen säga med det här inlägget då? JO, att arbetar vi lärare tillsammans och litar på varandras kompetenser så kan vi komma hur långt som helst med våra elever!

 

Jessica Kälvehed Ektorpsskolan Norrköping 160510

Hjälp mig att hjälpa mig själv

Onsdagstankar

”Eftersom vi vet att vi inte kan lära ett barn allting är det bäst att lära det att lära sig själv”
Brook Adams 1879
Min bakgrund är att jag är ma/no 1-7 lärare, utbildad Montessorilärare och har arbetat på en Montessoriskola i 15 år. Här pratar man om begreppet ”Hjälp mig att hjälpa mig själv”
Det är en av grundtankarna. Det handlar om hjälp till självhjälp, uppmuntran till initiativ och aktivt tänkande som utvecklar barnets tro på sig själv och sin egen förmåga. Det handlar om att anpassa material och omgivning efter barnet så att det kan bli så självständig som möjligt i den miljö den befinner sig i. För det lilla barnet är bord, hyllor, stolar lägre för att barnet ska klara uppgifter på egenhand. Jag lämnade Montessori för snart 5 år sedan, men bär med mig ”Hjälp mig att hjälpa mig själv” tanken.

”Hjälp mig att hjälpa mig själv” ser jag som starkt knuten till den digitalvärld vi lever i.  Det handlar om att vi måste hjälpa och handleda eleverna för att de ska kunna bemästra och känna sig som en del av verkligheten utanför skolan, att de kan kritiskt granska information för att på så sätt kunna avgöra relevans, att vara bekant med och utveckla sina kunskaper om internets olika möjligheter för att på så sätt kunna använda dessa kunskaper för att hjälpa sig själv att utvecklas.

På min skola arbetar vi med bloggar, för att utveckla och stötta eleverna. Via klassbloggen ska eleverna kunna bli så självständiga som möjligt. Här ska de finna information som hjälper dem i skolarbetet-instruktionsfilmer, kalender etc. Via bloggen ska de kunna utveckla sin självständighet, minska sitt beroende av både föräldrar och lärare.

Vi har även projektbloggar via ”Storyfication”(storyline+gamification)- ett ämnesövergripandearbete i en digitaliserad värld.  Dessa bloggar bygger på att vi ger eleverna uppdrag att lösa. Förmågorna tillsammans med centraltinnehåll bygger upp uppdragen. Vi har observerat att  detta sätt att arbeta på skapar motivation och engagemang hos våra  elever.

För att förberedas för det samhälle eleverna i framtiden ska möta måste vi i skolan följa både vad eleverna och samhället kräver. Vi måste komma ihåg att det som skapar motivation och engagemang idag, vad gäller digitala verktyg kommer säkerligen inte vara motiverande om 10 år. Vi pedagoger måste följa utvecklingen. Att lära sig använda digitalverktyg är ingen ”snabbkurs”. Det kommer hela tiden nya saker att förhålla sig till, sålla, värdera och ompröva. Kanske är det just här vår profession sätts på prov. Digitala verktyg i sig är inget självändamål. Den pedagogiska tanken måste vara i fokus! Verktyg som ger det där lila extra växer inte på träd.

”Hjälp mig att hjälpa mig själv” säger eleven

” Hjälp mig att hjälpa mig själv” säger pedagogen

” Hjälp mig att hjälpa mig själv” säger rektorn

Olika infallsvinklar men viktig frågeställning! Hur?

 

www.pedagogikochikt.blogspot.se

Twitter @katarinaerikss3

 

 

 

 

 

 

 

Skola med praktisk estetiska ögon

Jag som skriver det här heter Eva Söderberg och arbetar som slöjdlärare sedan många år tillbaka. När jag i början av året såg initiativet till blogg 365 tänkte jag att det var ett fantastiskt upplägg att låta så många lärare komma till tals i ett och samma forum. Jag ville skriva något från slöjdens perspektiv, det var jag säker på redan från början men nu när jag sitter här vid datorn tycker jag att tiden gick lite väl snabbt fram tills dess att det var min tur.

Det händer så mycket spännande saker i skolan just nu, senast i veckan släppte Skolverket sitt första förslag på hur digital kompetens och programmering ska förstärkas och tydliggöras i undervisningen. Jag har mycket tankar kring skolans digitalisering men det är inte vad min text ska handla om. Inte heller kommer jag att skriva om alla roliga projekt som är på gång i min slöjdsal och hur engagerade elever jag har, det får du läsa om på min blogg Hjärna med händer.

Min text handlar om en sak som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen att vara lärare i de praktisk estetiska ämnena, och jag kommer att tala helt i egen sak. Det är möjligt att du som estetlärare känner igen dig eller så gör du det inte alls, kanske generaliserar jag men jag behöver få skriva det jag går och tänker så mycket på även om det känns lite förbjudet och kontroversiellt att ha ett ämnesfokus i skolan där alla ska göra lika och samma av allt.

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 23.45.41

Matilda Åhall på REturen i Göteborg

Jag utgår från en föreläsning jag varit på i veckan, på REturen på Hisingen i Göteborg. Matilda Åhall, bildlärare på Kärraskolan var där och pratade om bildanalys och gav tips på metoder hur hon arbetar formativt i bildämnet. Hm, tänker ni, skrev hon inte precis att hon arbetar som slöjdlärare? Och jag tänkte väl själv så först men direkt märkte jag att vi har så många beröringspunkter mellan bild och slöjd.

Min poäng med att lyfta Matildas föreläsning är att vi som var där, efteråt direkt hamnade i en givande och kollegial diskussion kring vår profession som esteter. Vi behövde inte översätta något eller förklara omständigheter, alla visste var vi befann oss. Det är sällan lätt för mig att direkt applicera föreläsningars innehåll på min egen arbetssituation men det här var klockrent, som sig bör när någon med liknande utgångsläge talar om saker som är bekanta för mig. Det är skönt att känna igen sig och kunna börja ett samtal med samma perspektiv. Vi kommer längre med en gång då.

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 23.45.52

Bild: Matilda Åhall

Vad är ett effektivt klassrum? Och hur ger man effektiv feedback när man har alla skolans elever 60 minuter i veckan? Hur lurar vi elever att öva sin uthållighet när det inte blir bra med en gång? Hur sätter du ramar för undervisningen så att eleverna känner att det ändå är de som har kraften att uppfinna?

Bilden ovan sammanfattar Matildas föreläsning ganska bra och den rymmer otroligt många tankar som jag skulle vilja få tillfälle att diskutera med mina estetkollegor, inte bara kollegorna i slöjden utan alla mina estetkollegor. I dessa samtal skulle vi kunna utveckla vår gemensamma undervisning och ge eleverna ett sammanhang i de estetiska ämnena. Vi skulle kunna bygga en effektiv och effektfull ämnesövergripande undervisning med stora möjligheter att stötta elevers lärande.

I de estetiska ämnena är vi många som är “ensamarbetare”, det slukar energi och hämmar kreativitet och jag tänker ibland att det är ett stort slöseri när man inte tar tillvara den samlade kraften i våra ämnen och låter den genomsyra en hel skola. Inte för att vara ett roligt komplement till övriga ämnen utan för att stötta elevers lärande. I dag är det många av oss som har ämneskonferens med sig själv i den egna salen i stället för att göra gemensam sak. Vi behöver mobilisera oss både på nätet i olika grupper, och på den egna skolan.

Jag önskar att vi fick möjlighet att verka som arbetslag med den övergripande blick vi har över alla skolans elever och göra nytta utifrån det, som ett slags paraply över de mindre arbetslag som har mer nära relationer till de elever de möter varje dag. Att vara ett samlat arbetslag skulle ge oss den tid vi behöver för att samverka, något som skulle vara bra både för det kollegiala arbetet på en skola och för enskilda lärare.

Vi esteter skulle behöva lyfta frågor om arbetsbelastning och förhållningssätt till lärande och skola som grupp i stället för att känna oss ensamma var för sig. Jag önskar att vi lärare i estetämnen ser och får möjligheter att hjälpas åt, att vi rätar på ryggen och gör gemensam sak på våra skolor utan att på något sätt tro att det förminskar oss att tala högt om vad som skiljer våra ämnen åt från de mer teoretiska. Som svensklärare har jag sett detta från ett annat håll, då jag i perioder undervisat båda mina ämnen och det är verkligen stor skillnad på arbetssituation, inte arbetsbelastning utan arbetssituation.

Matilda pratade om att vi har bild i skolan för lärandets skull, inte för att alla ska bli konstnärer. Det är precis samma sak med slöjden. Inte sjutton inbillar jag mig att en bråkdel av mina elever ska bli hantverkare, slöjd har vi för helt andra syften.

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 23.46.10

Bild: Matilda Åhall, källa Winner och Hetland samt Wiliam

Skaparkraft, uthållighet, uttrycksfullhet, förmåga att se samband, observationsförmåga, visualiseringsförmåga, uppfinnarkraft, reflektionsförmåga… Inga dåliga kunskaper att ha med sig ut i vuxenlivet. Faktiskt inga dåliga kunskaper att ha med sig in i skolans övriga ämnen heller när man tänker efter.

Själv hade jag utifrån slöjdens perspektiv uttryckt det med andra ord, som att vi i slöjden övar processinriktat arbete, att inte ge upp, tålamod och kunskapen att leta sig fram till en lösning. Att pröva och ompröva. Att göra så mycket fel som möjligt och att lära sig av det som blir fel. Att öva tilltron till den egna förmågan och att lära sig att man kan skapa användbara saker med de egna händerna. Att man kan vara producent och inte behöver fastna i att vara konsument.

Vi uttrycker oss med olika ord men vi pratar ändå om samma sak. Förmågor för ett livslångt lärande.

Jag finns på nätet som:

Hjärna med händer, blogg

Slöjd 2.0, blogg

Praktisk estetiskt samarbete, en grupp på Facebook

Skapasaker på Twitter och diverse andra digitala platser

Här hittar du till Matildas blogg med massor av inspirerande material: Fröken Åhall