No pain, no gain – en reza ifrån Afghanistan till Sverige

(Svensk version nedan)

من رضا اوریا رضوانی هستم،  بیست و پنج سال سن دارم و حدود هفت ماه قبل از افغانستان به کشور سویدن آمده ام. وقتی افغانستان بودم تمام تلاشم کردم تا یک شهروند فعال، مفید، متعهد و وطن دوست باشم. لذا مکتب را با بهترین نتیجه ممکن تمام کردم و بعد سپری کردن یک امتحان فوق‌العاده رقابتی وارد دانشکده اقتصاد دانشگاه کابل شدم. با وجود آنکه دانشگاه یاد شده یکی از دانشگاه های به نام و مشهور در سطح افغانستان می باشد، اما عملی شدن حد اقل از انتظارات که من در آنجا امکانش نبود. لذا علارغم تمامی مشکلات اقتصادی با کمک و تشویق خانواده و دوستانم تحصیل در بخش علوم سیاسی را در موسسه تحصیلات عالی گوهرشاد شروع کردم که خوشبختانه با تلاش و پشتکار توانستم از هر دو بخش (علوم سیاسی و اقتصاد) مدارک عالی را بدست بیاورم. البته تلاش و کسب دانش و مهارت های جدید تنها یک بخش از مساله است ولی سنت های حاکم بر جامعه، تعصبات نژادی و باور های خشک مذهبی بخش دیگر مساله است که در نهایت باعث شد تمام آرزو ها و سرمایه اجتماعی ام را جا گذاشته و خلاصه فرار را بر قرار، ترجیح دهم.

قصه فرار از زادگاه و رسیدن در یک پناه گاه جدید، قصه ای دور به دراز و حکایت دشوار است ولی به قول معروف پشت هر رنجی، گنجی پنهان است که من امروز خوشبختانه به آن گنج افسانه ای دست یافته ام. شاید تصور کنید از پول، رفاه و امکانات زندگی در مرفه ترین کشور های دنیا (کشورهای اسکندنوی) گپ می زنم. نخیر، من از دست یافتن به یکی از رویا های کوچکم، گپ می زنم. وقتی کوچک بودم آرزو داشتم معلم باشم. وقتم بزرگ شدم آرزویم نیز کمی بزرگتر شد یعنی خواستم معلم در دانشگاه باشم. اکنون اما با کمک یکی از دوستان سویدنی ام (Karin persoon ) بهترین شغل دنیا را بدست آورده ام و بی شک خوشبخت ترین ام😊

 من دارم با بچه های تنهایی که شاید زیاد تر از من رنج دیده باشند، همکاری می کنم. به آنها درس ریاضی می دهم و آن عده ای دیگری که به دلیل شرایط بد روزگار از درس و مدرسه محروم بوده اند؛ خواندن و نویشتن به زبان مادری (Dari ) تمرین می کنم.

هرچند من در یک پروژه کوتاه مدت ”آشنایی شاگردان با فرهنگ، زبان و مکتب های سویدنی” در کمون Huddinge در مکتب Glömstaskolan، استخدام شده بودم، اما اکنون خوشبختانه پروگرام تابستانی ما نیز ممکن شده است. پروژه ما در نوع خود شاید یکی از مدل های جدید کار با بچه های تازه وارد در سویدن باشد. مثلن، من و دو همکار دوست داشتنی ام (Ann, Emma ) سه معلمی هستیم که با 22 شاگرد تازه وارد از کشورهای مختلف کار می کنیم. من درس ریاضی و زبان مادری می دهم و گاهی هم وقتی شاگردان مشکلی داشته باشند در نقش مترجم به زبان مادری با آنها کار می کنم. دو همکار سویدنی ام مسوولیت تدریس زبان سویدنی را به عهده دارند. علاوه بر آن قابل یاد آوری است که Glömstaskolan یک مکتب برای شاگردان تا هفت ساله می باشد. لذا شاگردان ما نیز گاهی با کودکان هفت ساله به زبان سویدنی مکالمه می کنند. از آنجاییکه تازه واردان و کودکان هر دو، زبان شان در حال تکمیل شدن است. پس ما فکر می کنیم که این پروژه خیلی مفید و نتیجه بخش خواهد بود.   

البته مکتب در سویدن نسبت به مکتب/خیمه های افغانستانی که ما در آنجا درس خواندیم و تدریس می کردیم، بیخی متفاوت و رویایی است. از محیط پاک مکتب گرفته تا امکانات رفاهی و سیستم درسی متفاوت و نیز دسترسی همه ای شاگردان به وسایل برقی مثل آیپد و کمپیوتر های مک. اینجا چیزی به نام کارخانگی برای شاگردان وجود ندارد، اما در عوض آموزگاران تلاش می کنند حتا کار های خانه را در مکتب به شاگردان، بیاموزند. 

خوشبختی من در این است که بعد دو ماه رسیدن در کشور سویدن، شرف حضور در این مکتب ها را یافتم و گام به گام در همکاری با همکاران سویدنی ام (ایما و آن) تدریس برای شاگردان خارجی را، شروع کردم. وقتی گفتم اینجا چیزی به نام ”کارخانگی” وجود ندارد واقعن شوخی نکردم، بلکه شارگردان حتا کار خانه را در مکتب تمرین می کنند. مثلن، شاگردان دوست داشتنی و  فوق‌العاده شاد و با نشاط ما در یکی از روزها غذای خیلی خیلی خوش مزه و عالی درست کرده بودند که همه با هم صرف کردیم و به زودی دوباره گرسنه شدیم؛ از بس که باهم گفتیم و خندیدیم.

درنتیجه، می توان گفت: گنجی که من از آن سخن می گفتم همین دوستان بی نهایت دوست داشتنی، شاگردان که بهترین رفقای من نیز هستند و تجربیات جدید است که من با وارد شدن در این محیط با صفایی تعلیمی به آن، دست یافتم.

Jag är Reza Orya Rezvani. Jag är 25 år gammal och för sju månader sedan kom jag till Sverige ifrån Afghanistan. I Afghanistan jobbade jag hårt för att bli en effektiv och välutbildad person som älskade sitt land. Jag försökte verkligen att ha en positiv syn på landets ekonomi och kämpa emot fattigdom och ojämlikhet. Det är bakgrunden till att jag lyckades med mina studier i ekonomi på universitetet i Afghanistan. Men jag kände att det inte räckte till för att nå mina mål. Jag började därför även att studera statsvetenskap. Lyckligtvis lyckades jag ta min examen inom bägge dessa områden. Men det är bara den första delen av det jag vill berätta om här. Främst vill jag berätta om diskrimineringen och traditionerna som satte mitt liv i fara, som gjorde att jag levde mellan liv och död, vilket tillslut också var det som tvingade mig att packa min väska och lämna allt mitt sociala kapital och alla mina drömmar om Afghanistan för att fly för mitt liv.

Så i den här delen av min historia vill jag lyfta fram ett mycket känt citat som jag håller med om:

”No pain, no gain”

Jag har fått utså mycket smärta men nu har jag också fått chansen att erhålla belöningen. Du kanske tror att jag talar om en bra lön eller möjligheten att få dra nytta av välfärden i välfärdsstaterna (Skandinaviska länderna) men det är inte vad jag menar. Det jag menar är mina bästa vänner och mina ljuvliga studenter. Emma och Ann, de två lärarna som jag arbetar med, de är inte bara mina kollegor, de är mina lärare också. Jag har lärt mig så mycket av dem och jag har de bästa minnena från de bästa dagarna av mitt liv tillsammans med dem. Å andra sidan har jag fantastiska studenter, eller låt oss kalla dem mina bästa vänner. Vi gör allt i vänskapens tecken. De har kommit ifrån olika länder, de talar olika språk och de har olika perspektiv på livet. Att vara lärare för dem är inte bara ett jobb för mig, det är ett ansvar jag har i mitt liv. Speciellt när jag lär elever som inte än kan läsa och skriva, att läsa och skriva, då känns det som att jag arbetar för en bättre värld.

Att hitta ett arbete och att göra det på ett bra sätt är svårt för flyktingar. Jag är mycket tacksam för min vän som hjälpte mig att hitta ett jobb och de som hjälper mig att utöva det på bästa sätt.

Det är stor skillnad på skolan här i Sverige och skolan i Afghanistan. Skolmiljön här i Sverige är mycket ren och ni har många verktyg att använda. Till exempel digital teknik. En annan skillnad är hur lärarna undervisar. I Afghanistan står de ofta vid tavlan och föreläser men här i Sverige arbetar vi tillsammans i grupper och kollaborerar tillsammans. Vi har inte läxor här i Sverige, istället gör vi läxorna på skolan, som till exempel en kväll när vi alla lagade mat tillsammans. Det sättet som vi undervisar på här i Sverige är mycket effektivt och mycket bra.

Jag tycker att livet är fantastiskt nu. Jag har undflytt döden och fått chans att starta ett nytt liv, där jag jobbar för att förverkliga mina små drömmar. Mitt mellannamn är Orya, det betyder lärare, och nu längre är det inte bara en dröm för mig att bli lärare utan jag får också arbeta som det. Det är ett fantastiskt arbete. Vi gör vårt bästa för att hjälpa våra studenter att hitta sina vägar i livet.

Önskar er all lycka. Och tack så mycket.

Reza