En hyllning till oss

Klockan är 13.35 och jag har varit på benen sedan klockan åtta. Bokstavligen på benen. Som lärare sitter man nämligen väldigt sällan stilla. Det är fredageftermiddag och det känns som att hjärnan har virats in i bomull. Terminen är snart slut. Vi är på upploppet och alla är så himla trötta men vi ger fasiken inte upp.

Jag skriver denna text som en hyllning. Jag är så förbannat stolt över oss, över vår profession och över det jobb vi gör för varje jäkla unge varje dag. Just det ska jag skriva om. Jag vill skriva om den värme jag känner i arbetsrummet när jag tjuvlyssnar på två kollegor som helt överlyckliga hyllar en elev som trots många motgångar har klarat E på nationella provet. Jag vill skriva om hur himla härligt det är att se pedagoger stoppas av pratglada elever i korridoren och jag vill skriva om hur jag hela tiden slås av hur vi lärare bångstyrigt stångar oss fram, vrider och vänder, söker och hittar för att just den eleven ska klara just det kunskapskravet. Och det gör vi varje lektion, varje dag, hela terminen.

Folk utanför skolvärlden har nog svårt att förstå komplexiteten i vårt jobb. Jag tror också att vi sällan själva stannar upp och reflekterar över vad vi egentligen håller på med hela dagarna, hur vi förbereder, undervisar, efterarbetar, plåstrar om, löser konflikter, bedömer,  umgås, anpassar anpassar anpassar, svarar på mail, skriver åtgärdsprogram, går på möten, tänker och tänker om, jagar, kramar, pluggar, bråkar, eht-anmäler, ringer föräldrar, listan kan göras hur lång som helst.

Någonstans utanför skolan pågår en livlig debatt om PISA-resultat och lärarlönelyft. Man pratar om förstelärarreform och TIMSS. Vi funderar också förstås men vi har inte riktigt tid att grotta ner oss. Vi har liksom fullt upp med verksamheten. Vi måste leta klassuppsättningar av spännande skönlitteratur, vi måste dra igång viktiga projekt, vi måste ha tid att lyssna på den elev som har det trassligt hemma just nu, vi måste hjälpa till att hitta den borttappade Ipaden, vi måste lära oss den nya appen, vi måste plåstra om ett brustet hjärta, vi måste möblera om klassrummet och vi måste utmana den där jättesmarta eleven så att hen får ut något av lektionen.

En dag är i praktiken ganska kort och den ska innehålla så mycket. Vi ska bygga relationer, undervisa om antiken, påminna om läkarbesöket, vikariera för en kollega, jobba på arbetsron, skapa lugn i korridoren, formativt bedöma elevtexter, uppdatera klassbloggen och komma ihåg att det är simtest nästa onsdag. Lägg därtill några eftermiddagsmöten och ett föräldrasamtal innan hemgång.

Och det är här hyllningen kommer in. För trots detta mångfacetterade trasselsuddiga uppdrag står vi liksom pall. Jag tittar på mina kollegor i skolan och jag följer många av er andra på sociala medier och jag slås gång på gång på gång på gång av vilket fantastiskt jobb vi gör. Ungarna lär sig saker, de kommer till skolan, många blomstrar. Vi lärare drar och gnetar, misslyckas ibland men kammar till oss och försöker igen och jag tänker ofta att detta jobb kräver en alldeles speciell envishet och kämparglöd. Detta jobb kräver ett jävlar anamma och en kreativitet som måste kunna vridas två varv extra om situationen så kräver. Vi ska vara förbannat stolta över det. Vi kan det här och vi gör det så bra.

Jag minns i vintras när jag satt på bussen på väg hem. Jag hade just sagt hejdå till en stressad kollega som skulle skynda sig att hämta dottern på fritids. Det sista jag såg från bussfönstret var hur samma kollega stannade i språnget för att krama ett gäng gamla elever på skolgården. Det blev där och då så uppenbart för mig att detta jobb aldrig tar slut. Vi lärare är ständigt närvarande. Vi finns där. Orubbligt. Dag efter dag. Oavsett vad. Och det är något så himla fint i det och för mig ligger det en så enorm stolthet i att vara en del av detta ihärdiga, obändiga kollegium som möter och omfamnar utmaningar varje dag.

Nu har vi några veckor kvar innan vår sommarledighet. Jag känner oss och vet att vi kommer att köra ända in i kaklet. Fridens liljor, kära vardagshjältar! Låt oss kämpa vidare.

Maria Wiman,

Lärare i svenska – och so på Östra grundskolan i Huddinge

Stolt mottagare av Trevor Dolan-stipendiet 2017 – ”Årets punkare i skolvärlden”

Klassblogg: http://www.7fab.wordpress.com

Twitter: @marwim123

Annonser

Efter 17 år i pedagogisk omsorg checkar vi ut unge nr 1

En hyllningstext till en 19åring och en lätt sågning av en hel livscykel i den obligatoriska skolan.

Han startade i barnomsorg som tvååring, vi hade barnflicka första året mest för att det hamnade sig så. Några vänners dotter var skoltrött och ville ta ett sabbatsår. Hon var fantastisk, såg till att leka mycket, utforska och vandra. Sulkyn vi köpt blev stående. Hon köpte en liten handboll som hon la framför sonen när de skulle ut och gå, de sparkade sig till lekparken, till affären eller till biblioteket. Jossan, hon var som sagt fantastisk.

Montessoriförskolan blev det från tvåårsåldern, mest för att de hade plats. Vi hade stått i kö längre än maxtiden. Det var fullt här i stan. Hos Cornelia, Lena och Linda i stora dagishuset nere vid färjeläget gavs plats, som sagt. Ett kråkslott med stor trädgård, en gran som nådde till himlen som barnen fick klättra i så högt de tordes och med med en utrymningsrutchkana som man fick åka i. Utanför staketet, av trä, fanns havet och stora hamnen där fartygen lotsades in och ut av bogserbåtar och pilot. Han älskade dagis. Han älskade Cornelia, han jublade över att få sitta trångt i hennes baksäte i jeepen till badhuset. Varje vecka från det att barnen var tre år åktes det till badhuset. Att börja i det stora för att närma sig detaljerna passade honom, att utforska och upptäcka. Att gå från stort och greppbart ner till pytte i mikroskop – allt fanns här.

I 6-års kom vi till skolans förunderliga värld. En ny värld av regler och ordning som förvirrade och lockade – så olik från Montessori. Så uppfriskande och läskigt på samma gång. Flera regler och mera bråk, många flera saker och större konkurrens och turtagning hade en helt annan innebörd. Samtalen byttes ut mot kommandodialoger. Sonen grät. Många många eftermiddagar och mornar i början. Han slutade gråta, fann sig till rätta och jag kommer ihåg att jag trodde aldrig att jag skulle få min glad upptäckarunge tillbaka.

I 1an kom Katarina som en ren befrielse efter 6årstristessen. Hon tog honom med in i bokstävernas magiska värld. Till julen hade hon skapat alla förutsättningar tillsammans med honom att han läste. På allt. På reklamskyltar, på bussar som for förbi, på bilar, på mjölkpaketen. Överallt.

Efter Katarina kom Maria. Hon är sonens idol forever. De jobbade ihop i 3an sedan bytte hon bana och lämnade skolan. Alla grät den avslutningsdagen, elever, föräldrar och lärare. En sån förlust för skolan! Hon kunde likt Katarina verkligen bygga relation som gav kunskapshunger i ungar! Jag tänker ofta på Katarina och Maria med stor tacksamhet, de lärde honom läsa och de lärde honom strategier till lärande men främst visade de att han är en fantastisk person och det är det som fått honom att överleva resten av grundskolan. Det var de som fick honom att förstå att Harry Potter väntade runt hörnet.

4an till 6an var ett enda redigt långt mörker. En omogen lärare till en spretig sammanslagen klass i en ny skola för att den vi hade skulle byggas om och bli förskola. De här åren är inget varken sonen eller vi föräldrar minns med någon större glädje. Det vi minns är flykten in i Harry Potters värld. Böckerna sträcklästes och jag tror de blev den tillvaro som kändes mest hanterbar de här åren. Den kollektiva mobbingen i klassen var grov och de sammanhållande aktiviteterna som gjordes höll aldrig, föräldramöten med lärare och rektor avlöste varandra, lärare vandrade ut och in och eftersom det i vår stad bara finns en högstadieskola valde vi annat från 7an.

Vilket lyft! Eller, egentligen inte faktiskt rent studiemässigt. Friskolan är av den mer “eleverna måste ta mer eget ansvar”-sorten och sonen hade inte precis drillats i studiemotivation de senaste tre åren så det blev en hel del f inledningsvis. Men kamratkretsen växte, det fanns en kamratanda som var god, varm och vansinnigt uppbygglig och i den kretsen spirade upptäckarglädjen. Som förälder med egen profession i skolvärlden kan jag säga att jag skämdes över de uteblivna resultaten samtidigt som jag gladdes enorm åt förmågan sonen återfick till att bygga sociala kontakter med nya vänner.

Efter tre år i friskola och med schyssta betyg tog sig sonen vidare till gymnasiets förstahandsval. I backspegeln kan jag ju se och konstatera att den där inneboende nyfikenheten och självständigheten som odlades på Montessori utifrån barnets inneboende kraft fanns där hela tiden. Det var först i nästa friskola det fick blomstra igen. Det var först där, med undantag för Katarina och Maria i 1-3, han mötte vuxna igen som såg honom som en medspelare, inte en som skulle tämjas efter annans mall.

Så närmar vi oss i dessa dagar slutet på gymnasiet. 80 dagar kvar till studenten. Vi gick en promenad häromdan och jag frågade vad han tar med sig från den obligatoriska skolan in i nästa fas. Vad han anser att han kämpat med och vad han ser att han inte kunnat erövra på egen hand. Han svarade att det han verkligen haft nytta av skolan med är matten och fysiken. Han berättade att so-ämnen generellt har han med sig genom att leva i den familj och släkt han är född in i, likaså med svenskan och engelskan och då i termer av “har typ aldrig pluggat”. No-ämnena har han nog kanske också mer skolad kunskap i men i stort sett upplever han som 19åring att han skulle ha klarat sig med en annan typ av skola än den han varit tvungen att gå.

Han beskriver sig som prokastinator och har nog genom det ofta framstått som lat. Otalig är de utvecklingssamtal där vi varit överens om att han med lätthet kan mer bara han vill. Det där är ju så sorgligt, han har aldrig varit lat förmodligen utan sannolikt varit sen på bollen för att det varit så himla svårt att se nyttan med arbetet mer än att tänka på betyget…

Hur eller hur, så fyller han 19 idag faktiskt, klarade körkortsteorin och kortet på första försöket efter en vecka i intensivkörskola i storstad, har meritvärdet att komma in på den högskola han satsat på sedan flera år, han har sommarjobbat sedan han kom upp i rätt ålder så det där med lat håller inte.

Han överlevde det obligatoriska skolsystemet och är nu åter den där supersköna typen som vi checkade in i 6års. Han kan äntligen välja själv och väljer högskola med svårare matte och mera fysik. Det kanske är en liten homage ändå?

Grattis på födelsedagen❤och Leve friheten!

Elevens perspektiv

Det finns många problem i den moderna skolan och som lärare så har ni säkert hört allt men det är inte ofta elever får diskutera om de många problem som skolan har framför så många läsare och det är inte alltid man som elev blir tagen seriöst. Elever har väldigt svårt att ge kritik till sina lärare för att lärarna har så otroligt mycket makt över eleverna för att de bokstavligen ger ett betyg på eleven i slutet av varje termin. Jag tycker det är väldigt bra att lärare lyssnar på problemen i skolan från perspektivet hos en elev. Alla barn som går i skolan känner press under sin skoltid och anledningen till det är betyg. Betyg skapar också mycket förbittring mellan elever, om jag får ett betyg som är lägre än en elev som jag tycker förtjänade lägre än mig själv kommer jag skylla det beslutet på eleven och inte bara på läraren. Det kan skapas mycket ilska mellan elever på grund av detta som egentligen är lärarens fel, men i våra huvuden så är lärare perfekta, de kan aldrig göra fel. Elever går igenom mycket stress med sina betyg, speciellt de som har det svårare i skolan och därför tycker jag det är viktigt för alla lärare att säga att betygen mäter deras kunskap i ämnen och att det inte mäter dem som personer. Anledningen till detta är att även om ni tror att vi tar det här för givet så har jag många vänner som baserar deras hela självförtroende på sina betyg och hatar sig själva när de får sämre betyg. De eleverna är inte svåra för lärare att hitta och det är de eleverna som behöver ditt känslomässiga stöd som mest.

Ett stort problem i skolan är också att det är svårt att veta vad som behövs göras för att få ett specifikt betyg i en uppgift eller ämne från Skolverket. Ofta så står det att för ett E så behöver du formulera enkelt och för ett C så behöver du formulera mer utförligt och för ett A behöver du formulera mycket utförligt. Detta borde berätta vad en elev behöver göra för varje betyg men det är väldigt oklart och det säger knappt någonting när varje betygssättning är mycket mer komplicerad i verkligheten än bara “Mycket utförligt”. Jag har nästan aldrig använt dessa betygsmallar för att kunna höja ett betyg eller ens veta HUR man kan höja det betyget, även om lärarna gör sitt bästa för att visa detta. Mitt tips till lärare är att ge en betygsbeskrivning som är så detaljerad som det bara går, för att om det är för vagt så är det svårt att veta vad man ska göra för att uppnå ett högre betyg. Att eleverna inte riktigt vet vad de ska göra eller vad de ska visa för ett högre betyg tycker jag är ett av de största problemen vi har i skolan.

Ett annat problem i skolan som jag har en stark åsikt om är vilken tid skolor ska ha sina första lektioner. Enligt aftonbladet så är 33 procent av elever i årskurs 7 kvällsmänniskor som har ett sömnschema som inte passar med skolans och därför inte hinner äta frukost på morgonen, vilket gör eleverna frustrerade och irriterade. I min skola i Huddinge så börjar vi runt 08:00 på morgonen varje dag och ifall skolan skulle börja en halvtimme eller en timme senare varje dag och sluta en timme eller halvtimme senare så skulle tonåringar som mig själv inte behöva bete sig som zombies de första två lektionerna. Här finns det såklart flera olika åsikter. Det finns säkert vissa elever som vill börja tidigare och sluta tidigare och just därför tycker jag att vi ska kunna rösta om det. När jag säger “vi” så menar jag inte de 60 år gamla gubbarna på skolverket, nej jag menar barnen som just nu går i skolan. Jag tycker att om vi ska rösta på vad som är bäst för eleverna så ska eleverna få rösta, det finns ingen som vet vad eleverna behöver mer än eleverna själva! Allt som allt så tycker jag att elever ska vara mer involverade i utvecklingen av den skolan de går i eller i hela skolsystemet.

Vårt skolsystem har många fel och det kan vi elever hålla med om och det kan ni lärare också. Jag tror att de flesta lärare skulle vilja ha en mer detaljerad betygsmall som enklare visar vilket betyg som en specifik elev förtjänar. Jag tror också att de flesta lärare skulle vilja att eleverna börjar senare så de inte behöva lära ut saker till halvdöda, trotsiga elever den första lektionen på morgonen.

Det jag försöker säga är att lärarna och eleverna som sliter sönder sig i skolan borde få vara med och bestämma om skolans utveckling, inte politikerna i riksdagen som inte har gått i skolan på 30 år och inte har någon aning om hur deras beslut kommer påverka oss som de faktiskt påverkar eftersom de inte har mitt perspektiv, Elevens Perspektiv.

Ingemar Sandén, 7F, Östra grundskolan i Huddinge

ingemar

Olust att lära – dödar skolan kreativiteten?

Många är säkerligen de kommuner och skolor som genom åren fokuserat på “lust att lära”-kurser och som anammat denna fras som ett slags slagord för god skolgång och kommunens vilja att förändra och förbättra. Sanningen är ju också att vi alla vill att eleverna ska känna just denna lust till att lära och förstå hur kunskap är coolt och viktigt, samt själva grunden till att förstå sin värld bättre. Majoriteten av dagens elever känner nog också just lust att lära, åtminstone ibland, och det kanske räcker ganska långt. Om man dock som elev aldrig känner denna lust, utan istället en stor daglig OLUST till att gå till skolan och lära sig så kan den mycket väl ta död på den kreativiteten som förmodligen finns inom andra områden i livet. Ganska många är de elever som jag i undervisningen stött på som är geniala moppefixare eller gudomliga fotbollstrixare, men att förstå syftet med skolan gör de inte. Orsakerna kan vara många till detta, men det är ytterst frustrerande som lärare att inte kunna få möjlighet att helt nå dessa lite vilsna barn. Tidigt i livet sätter de ofta en stämpel på sig själva som “misslyckade” och kämpar för att få någon typ av uppmärksamhet, ofta negativ, för en negativ uppmärksamhet/bekräftelse är bättre och enklare att få än ingen alls. Några resonerar säkert: varför ens försöka lyckas med studierna när risken att misslyckas finns?  Inte heller stöter de kanske på lärare som har tid att lyssna, lärare som visar intresse…. Sakta försvinner kanske den lust och motivation som en gång fanns.

Olust (1)

Min erfarenhet som lärare säger att det är en handfull elever i varje klass som idag hyser denna olust till att lära (säkerligen stora skillnader i olika delar av landet dock beroende på de socioekonomiska faktorerna). Dessa elever har svårt att se meningen med skolan och nyttan i att LÄRA sig saker och att utvecklas som människa i den sociala kontext som skolan utgör. Vi har tur om de ens dyker upp. Vad ligger då bakom denna olust? Orsakerna är naturligtvis lika många och olika som antalet elever, men jag tror att en del elever, förutom sina utmaningar hemifrån, även i dagens skola har helt svårt att ta sig an det reflekterande klimat som skolan vill få dem att anamma. Kopplingen mellan fakta, förståelse och färdighet är svårgreppbar för en del….idéen om att tänka SJÄLVA är skrämmande och det känns mycket tryggare att bara följa med andra ….to go with the flow liksom. Att som elev förstå kunskapskraven är inte lätt och förstår man inte grunden i dem så har man inte heller grepp om sin egen kunskapsutveckling i relation till dem. Ett annat aber kan vara att utvecklas i den sociala kontext som skolan utgör. För elever med olust kan andra elever kan mycket väl bli antagonister istället för klasskamrater som man samarbetar med.

I LGR 11 kan man läsa under “grundläggande värden” att “skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” En annan del i skolans uppdrag är att “stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.” Viljan är god, avsikten likaså, men det är mycket snack och lite verkstad.

Ligger det då en skuld på eleverna för olusten? Inte alls. Det finns som sagt många bakomliggande orsaker och sedan är de barn av sin tid – skolan har gått i en riktning där kreativiteten och lusten ibland skjutits åt sidan och istället har matriser och pedagogiska planeringar ersatt dem….allt i rädsla för den växande föräldramakten, skolinspektionen och den gamla så kallade “flumskolan”.  Den svenska skolan är fast i ett virrvarr av influenser och tankar om att göra rätt. Viljan är god som sagt, men det räcker ju inte hela vägen. Resultatet av detta ser vi också i form av sviktande elevresultat samt lärare som lämnar skolvärlden för något annat. Skolvärldens undersökning visar att mer än 3 av 4 lärare (78%!) funderar på att sluta som lärare på grund av olika skäl – det klart detta i sin tur märks på lärarnas undervisning –  och i sin tur på elevernas brist på lust att lära.

Verklighetens skola pushar liksom in eleverna i en och samma mall, men vi är olika. Alla elever är inte gjorda för att göra samma sak, och även om vi som lärare försöker individualisera vår undervisning bortom fattning så kommer vi inte bort från faktumet att en del elever borde göra något annat. Få chansen att på ett tidigare stadium i livet (till exempel högstadiet) inrikta sig mot det som intellektet och kroppen längtar efter. “Abdi” kanske är den elev som behöver en dags praktik i veckan på en snickarverkstad för att orka de andra fyra dagarna i skolan? Kanske ska han inte ens ha samma studieplan som de andra? Sara, som sitter och ritar gubbar i sitt block på mattelektionen eftersom algebra inte är hennes grej, kanske ska ha mindre matte i sitt schema och istället satsa på att få ta del av några dramalektioner – för det är inom det som hon lever upp som människa. Det är där hennes “unika egenarts” lust finns. Elever som har möjlighet att tidigare i skolan kunna välja inriktning inom vissa områden utvecklar en lust att lära.

Ken Robinsons TED-tal om hur skolor tar död på kreativiteten har setts närmare 41 miljoner gånger och här finns många poänger som jag håller med om. Hans berättelse om vännen Gillian Lynne målar upp en bild som kan appliceras på många elever:

Hon är en koreograf och alla känner till hennes arbete. Hon har gjort ”Cats” och ”Fantomen på Operan.” Hon är underbar. Jag brukade sitta i styrelsen för den kungliga baletten, i England, som ni förstår. I vilket fall, Gillian och jag åt lunch en dag och jag sa, ”Gillian, hur blir man en dansare?” Och hon sa det var intressant, när hon gick i skolan, hon var väldigt hopplös. Och skolan på 30-talet, skrev till hennes föräldrar och sa, ”Vi tror Gillian har en inlärningssvårigheter.” Hon kunde inte koncentrera sig, hon var otålig. Jag tror att nu skulle de säga att hon hade ADHD. Skulle inte ni? Men detta var på 1930-talet, och ADHD hade inte blivit uppfunnet då. Det var inte ett tillgängligt tillstånd. (Skratt) Folk var inte medvetna om att de kunde ha det.

I vilket fall, hon fick träffa en specialist. Så, i detta rum med ek-panel var hon där med sin mamma,och hon blev satt på en stol längst ner, och hon satt på sina händer i 20 minuter medan denna man pratade med hennes mamma om alla Gillians problem i skolan. Och i slutet — eftersom hon störde folk, hennes läxor var alltid sena, och så vidare, ett litet barn på åtta år — i slutet gick doktorn och satte sig ´bredvid Gillian och sa, ”Gillian, jag har lyssnat på alla dessa saker som din mamma berättat för mig och jag behöver prata med henne ensam.” Han sa, ”Vänta här, vi kommer tillbaka, det tar inte lång tid.” och de lämnade henne. Men så fort dom hade lämnat rummet satte han på radion som stod på hans skrivbord. Och när dom gick ut ur rummet sa han till modern, ”Stå bara och titta på henne.” Och i det ögonblick de lämnade rummet, såg hon att hon var på fötter i rörelse till musiken. Och de tittade under några minuter och han vände sig till modern och sa ”Fru. Lynne, Gillian är inte sjuk, hon är en dansare.Ta med henne till en dansskola.”

Jag sa, ”Vad hände?” Hon sa, ”Hon gjorde det. Jag kan inte säga hur underbart det var. Vi gick in i detta rum och det var fullt av människor som mig. Människor som inte kunde sitta stilla. Människor som var tvungna att röra sig för att tänka. Dom dansade balett, dom dansade stepp, dom dansade jazz, dom dansade modern dans, dom dansade samtida dans. Hon gjorde så småningom audition för den Kungliga Balettskolan, hon blev en solodansare, hon hade en fantastisk karriär vid den Kungliga Baletten. Hon tog examen till slut från den Kungliga Balettskolan och grundade sitt egna danskompani, the Gillian Lynne Dance Company, träffade Andrew Lloyd Weber. Hon blev ansvarig för några av de mest framgångsrika musikalproduktionerna i historien, hon har givit njutning åt miljoner, och hon är multimiljonär. Någon annan kanske hade givit henne medicin och sagt åt henne att lugna ner sig. (Ken Robinson, transcript)

En framtidens skola där fler individuella val kan göras tidigare i grundskolan vore bra, mycket bra till och med.

Slutligen vill jag också nämna att precis som elevers lust snabbt kan avta i styrka om den möts av påbud, förbud, restriktioner, ointresse och pessimism så kan även lärares dito det – därför är det så viktigt att regeringen ger lärarna (alla lärare!) mer stimulans i form av mer tid till undervisning och löneökningar så att lusten till att lära och undervisa växer markant – då kommer även elevernas lust till att lära växa avsevärt. Lärare som visar lust och passion i sin undervisning smittar av sig till elever och det utvidgade kollegiet. När eleverna berättar om vad som gör en bra undervisning nämner de många sociala faktorer såsom  att läraren ska ha humor, vara tålmodig och påhittig, lyssna, förstå och intressera sig för eleverna. Mycket av det som inte har med själva undervisningen att göra. När det dock gäller just undervisningen handlar det istället om att göra den varierande, att ge feedback om utvecklingspotential, att ha tävlingar och problemlösning, att få eleverna att tänka själva, samt ge möjligheten att få vara med och påverka undervisningen. Kloka svar. Och samtidigt också mycket av det som dagens lärare allaredan gör i sin undervisningen. Men det är slitsamt som sagt, väldigt slitsamt, och inte alla orkar … fler och fler överger skolan. Sanningen är väl också att det skulle en hel del av eleverna också göra – om inte skolplikten fanns. Kanske kan fler individuella val i skolan innebära en liten förändring…

Med hopp om framtidens skola! /Pernilla
Av: Pernilla Elander Malmqvist

Lärare i engelska/so i Borås

Think outside the box

Min nya kaffemugg har ett bra budskap

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du vill läsa om hur jag och eleverna  jobbat med olika projekt så klicka på länkarna nedan:

www.pernillasenglishclassroom.blogspot.com

Viktig pedagogisk info

Detta blogginlägg blir ett inlägg jag redan lagt ut på Facebook, men som kanske även kan komma till nytta för alla som läser dessa inlägg. Jag fick en uppmaning från en rektor om jag inte kunde göra en blankett där man kunde samla den viktigaste informationen kring de elever som viss personal på skolan kände sig mest osäkra på att arbeta med, och som även kunde vara hjälpsam då det kom in vikarier i verksamheten. Det skulle helst inte vara mer information än vad som rymdes på en A4-sida. Jag satte mig då och skrev ner de punkter jag oftast upplever som viktigast att känna till och ha strategier för. Min utgångspunkt är som alltid elever med NPF (ADHD, Autism), men jag tänker att denna blankett kan vara användbar för vilka elever som helst. Handledningen till blanketten kommer först och därefter kommer den dubbelsidiga A4-blanketten. Använd den gärna om ni vill och vill ni läsa mer eller kontakta mig så finns jag på ulrika@aspeflo.sewww.aspeflo.se

Handledning till blanketten

Kring vissa elever kan det vara extra betydelsefullt att veta vad som är viktigt och hur man bäst möter eleven pedagogiskt i skolan/på fritids. Det kan handla om att man som pedagog eller vikarie behöver veta hur man bäst bemöter, förbereder, informerar och kommunicerar med eleven eller förebygger och hanterar svåra situationer som kan uppstå i verksamheten. Att ha en samsyn i arbetslaget och att vara noggrann med detaljer och rutiner hör till framgångsfaktorerna när det gäller att få till en fungerande skolvardag för elever och pedagoger.

De vuxna som x lättast pratar med och har störst förtroende för är:
Det är viktigt att veta vem eller vilka av de vuxna på skolan som eleven känner störst förtroende för och har bäst kontakt med så att man kan få mer info via dem, eller ta hjälp av dem om det uppstår svåra situationer.

De elever x lättast och helst umgås med är:
Det är också viktigt att veta vilka andra elever som eleven känner sig mest trygg med eller har lättast för att leka med, både när det gäller upplägg av lektionsinnehåll och rast/fritids. Vissa elever kan ha en lugnande effekt, skapa motivation eller vara ett stöd i olika situationer. Andra kan av olika anledningar vara betydligt svårare för eleven att umgås med.

X intressen och största styrkor är:
Känner man till elevens styrkor och intressen är det lättare att bygga upp lektioner som blir motiverande och meningsfulla och det kan även vara en ingång att etablera kontakt och bygga upp en relation via. Vid svåra situationer kan just intressen vara det man kan avleda och lugna situationen med.

Vi gör såhär…
Pedagogik är ett ”görande”, dvs. det handlar om vad och hur vi gör saker med eleverna. Elever är olika och har olika behov av stöd, men vissa saker kan generellt vara bra att tänka på och göra. Att ha en samsyn kring varför, vad, när, var, vem och hur underlättar arbetet i skolan/på fritids.

  • för att x ska veta vad som ska hända under dagen:

På vilket sätt förbereder och informerar vi eleven om vad som ska hända under dagen? Har eleven ett dagsschema som hen förstår? Är det skrivet, med bildstöd, står det på tavlan, finns det på bänken, är det bärbart? Hur använder de vuxna eller eleven själv schemat – stryker efter hand, plockar ner bilder successivt? När får eleven information – på morgonen, inför varje nytt moment, i slutet av dagen inför nästa dag? Vem informerar eleven? Är eleven självständig i att ha koll på vad som ska hända eller tar eleven stöd av att se vad klasskamraterna gör eller behöver någon vuxen finnas med och påminna eller verbalt informera eleven?

  • vid förändringar:

Då plötsliga förändringar brukar kunna vara svåra att hantera är det bra att försöka förebygga oro genom att förbereda och förklara vad som ska hända och varför det blev en ändring. Att använda papper och penna och rita eller beskriva förändringen kan vara ett bra sätt. Att skriva in eller visa på schemat ett annat. Att försöka hålla överenskommelser och rutiner vid exempelvis tider för hämtning och lämning eller när man byter aktivitet/personal är önskvärt.
Det är även viktigt att förstå att förändringar av vilken storleksgrad som helst kan orsaka stress och oro och att det i dessa tillfällen är viktigt att bemöta eleven med en så lugn framtoning som möjligt – prata med låg och lugn röst, använd inte en massa talat språk i onödan utan guida eleven igenom förändringen på ett så lugnt sätt som möjligt. Enas om vad som ska göras för att hjälpa eleven hantera förändringar.

  • vid avslut och uppstart av olika aktiviteter:

Ofta kan övergångar mellan olika aktiviteter vara de mest kritiska lägena där det gäller att ha bra strategier och även förmåga att avgöra och anpassa kravnivå för stunden. En del elever har svårt att komma igång och starta och kan dessutom ha svårt för att be om hjälp eller bli frustrerade av att behöva vänta eller få frågan om de behöver hjälp. Då kan det vara bra att man bara finns till hands direkt i starten av aktiviteten, och utan att kommentera det, bara hjälper eleven att fokusera eller starta igång. Det brukar vara bra att fokusera på materialet istället för på eleven då man hjälper och att sätta eller ställa sig bredvid och inte söka ögonkontakt kan också kännas mer behagligt för eleven.

Förbered eleven på avslut lagom lång tid före övergången. Man kan göra det genom att säga att ”Nu är det 5 minuter tills vi ska lägga undan/avsluta det vi håller på med”… ”Nu är det 2 minuter kvar …” Tidshjälpmedel som Timetimer, Timstock eller Timglas kan också vara hjälpsamt (men ibland upplevas stressande). Ibland kan man försöka överlappa aktiviteter, dvs. ta fram det man ska påbörja och visa det innan man avslutat det andra. Det kan vara enklare att avsluta om det andra har påbörjats och fångat intresset hos eleven. Då kan man mer obemärkt avsluta det eleven höll på med.

Om eleven verkar stressad/frustrerad eller orolig vid övergångarna är det viktigt att inte förvärra situationen genom att komma med utökade krav. Ett exempel: Om eleven håller på och leker med Lego och ytterst motvilligt vill avsluta detta för att gå till matsalen för att äta, är det kanske inte läge att påstridigt få eleven att städa upp Legot, när väl eleven rest sig och börjat gå mot dörren. Det blir en extra övergång som förmodligen ökar elevens frustration och gör det svårare att gå iväg och äta.

Försök använda naturliga avslut eller skapa sådana övergångar som har naturliga avslut. ”När sidan är gjord, när låten tar slut, när vi ätit upp bananen… då ska vi…”
Vilka olika strategier kan användas för just denna elev?

  • för att förebygga att x blir frustrerad/arg/ledsen:

Det är viktigt att man gör en kartläggning tillsammans med eleven och dess vårdnadshavare kring vad som kan göra att eleven blir frustrerad/arg/ledsen. Alla elever och alla människor blir frustrerade/arga/ledsna utifrån anledningar som är allmänmänskliga – när man inte förstår, inte vill, inte kan/klarar av, inte mår bra, inte gör sig förstådd/kan förklara vad man känner eller vill, när man blir kränkt/retad/missförstådd eller missförstår.

Det är dock olika saker som triggar olika människor/elever olika mycket och det är detta som är viktigt att ta reda på. Ett bra material för att kartlägga detta kan vara ”En 5:a kan få mig att tappa kontrollen” (www.pedagogisktperspektiv.se) Vet man om vad som riskerar att trigga igång starka känslor hos eleven är det enklare att försöka förebygga, undvika eller förbereda eleven på det som ska hända. Att använda ”Sociala berättelser” (När tålamods-burken rinner över, G. Lundkvist) för att beskriva, förklara och ge eleven förslag på bra strategier i svåra situationer kan vara bra, eller att använda materialet ”Smarta tankar om starka känslor” (Gothia Fortbildning).
Vad har kommit fram som kan upplevas ”triggande” för eleven och vad ska göras för att förebygga svåra situationer?

  • då x är frustrerad/arg/ledsen:

Även om man försöker förebygga att eleven blir frustrerad/arg/ledsen så kan det ju ändå inträffa. Då är det viktigt att ha en samsyn kring hur man bäst bemöter eleven i denna stund och hur man agerar för att återfå en lugn lärmiljö för alla inblandade i situationen. Att vara lågaffektiv innebär att man som vuxen agerar på ett lugnt sätt, behåller en lugn och lågmäld röst och gör allt för att lugna ner situationen i stunden. Att höja rösten, ropa på eleven från avstånd, ta tag i eleven och använda starka ”NEJ” är INTE lågaffektivt och brukar oftast göra situationen svårare att hantera för alla. Det är bättre att sakta gå nära eleven, sätta sig ner, undvika alltför mycket ögonkontakt och visa att man finns där för att stötta eleven.

Att avleda med någonting som kan få eleven att komma ur det låsta känsloläget är oftast den allra bästa strategin. Det kan vara att man försöker gå ut om man är inne då det sker, att man hämtar någonting som man vet har en lugnande/starkt motiverande effekt på eleven och att man ser till att vara med eleven tills allt har lugnat ner sig. I detta läge är det ju även helt avgörande att det finns fler vuxna som kan ta hand om eventuella övriga inblandade.

Det är oftast mycket svårt att samtala om det som skett medan eleven fortfarande är upprörd så det bästa är att låta situationen bli lugn, fortsätta med det planerade om möjligt, och efterarbeta situationen vid ett senare, lugnare tillfälle. Det är viktigt att man vid detta tillfälle inte är ute efter att skuldbelägga eller tillrättavisa eleven utan samtalar på ett sätt som ger eleven möjlighet att känna sig stöttad och som gör att eleven kan få strategier som fungerar bättre i liknande situationer. Även här kan materialen jag tidigare nämnt vara till stor nytta. Läs även gärna ”Beteendeproblem i skolan”, (Bo Hejlskov Elvén).
Vilken handlingsplan har ni kommit fram till för denna typ av situation?

  • då vi behöver lugna/avleda x:

Vad är det för någonting som har en lugnande effekt på eleven? Vilka saker/aktiviteter är lugnande och motiverande nog att kunna använda i lägen då man behöver avleda elevens tankar/känslor? Hur ska de vuxna förhålla sig/bemöta eleven?

  • vid hämtning/lämning:

Hämtning och lämning kan vara påfrestande situationer för såväl elev som för vårdnadshavare. Det kan finnas behov av att förmedla information och det kan även finnas mycket känslor inblandade i situationen. Det handlar även om rutiner och tidpunkter. Om eleven är känslig för förändringar kan det vara extra viktigt att man tillsammans med vårdnadshavare kommer fram till en fungerande rutin som är möjlig att hålla i så stor utsträckning som möjligt.

Om det finns behov av att överföra information mellan de vuxna bör man hitta andra sätt och tider att göra det på så att man inte pratar över huvudet på eleven. Kan man hitta passande tid för att prata på telefon eller komma överens om att ha mail-konversation eller möten vid bestämda tillfällen kan det kännas som en bra rutin för båda parter. Vilka rutiner har ni kommit fram till som de bästa för såväl elev, som för de vuxna?

  • i matsituationen:

Matsituationen kan av flera anledningar vara en svår situation för eleven. Det är en miljö som ofta är rörig och fylld av ljudintryck. Att äta innebär också syn-, smak-, lukt- och konsistensintryck och användande av motorik och koordination. Man förväntas dessutom ofta kunna ha en social kommunikation och kunna förhålla sig till olika sociala regler, kunna vänta, turas om och hantera tid.

Vissa elever har extra svårt att under dessa omständigheter få i sig tillräckligt med mat, vilket gör att energinivån kan riskera att bli extra låg under dagen. För dessa eleven kan man behöva tänka till och anpassa matsituationen så att eleven får i sig mer näring under dagen. Kan eleven äta vid en tidpunkt då det är som lugnast? Finns det en särskilt bra placering i matsalen? Behöver eleven få specialkost? Äta i lugn och ro någon annanstans? Ha en vuxen bredvid sig? Ha annan mat med sig hemifrån? Vilka strategier har eleven behov av?

  • på idrotten:

Idrotten kan vara ett komplext ämne för vissa elever. Det innefattar ofta flera moment såsom ombyte, duschning, fysisk aktivitet inomhus eller utomhus. Många gånger finns det en upplevelse av prestation och laginsats med i bilden. En del elever kan vara väldigt känsliga för att ta av och på sig kläder tillsammans med andra, andra kan ha svårt för duschen, ha svårt att förlora eller tycka att de motoriska momenten är svåra. Här kan det behövas en kartläggning tillsammans med eleven för att ringa in vilka delmoment inom idrottsämnet som är svåra respektive möjliga att hitta ingångar till.

Kan eleven duscha hemma istället för på skolan? Går det att byta om i eget rum? Behöver man vara ombytt? Vilken typ av rörelse är positiv och motiverande för eleven? Kan man undvika tävling och prestation i så hög utsträckning som möjligt? Går det att lägga upp en mer teoretisk/praktisk idrott med fokus på livskunskap – rörelse-hälsa-kost-stresshantering-kunskap om krissituationer-natur och friluftsliv? Behöver eleven extra vuxenstöd under lektionerna eller behöver eleven ett individuellt upplägg/mindre grupp?
Vilken kartläggning är gjord och vilket fokus har hittats kring ämnet idrott för eleven?

  • på slöjden:

Slöjd är ett kreativt ämne där man ska kombinera en mängd olika färdigheter, tekniker och förmågor i en miljö som ganska ofta är full av sinnesintryck. Då man både ska planera och utföra moment som innefattar olika tekniker och verktyg/redskap kommer såväl motoriken och förmågan till planering, organisation och föreställningsförmåga att prövas. Många gånger uppstår dessutom situationer där elever behöver vänta på att få hjälp och guidning att fortsätta arbetet.

Här blir det viktigt att dels fundera kring miljön och dess intryck, men även betydelsen av tydliga instruktioner, möjlighet till begränsade val, mallar för planering och dokumentation.  Vilken kartläggning är gjord kring förmågor, färdigheter och intresseingångar?
Vilken typ av stöd behöver eleven i detta ämne?

  • på musiken:

Musikämnet är även det ett ämne som innefattar motorisk färdighet att hantera olika instrument och att klara av en miljö som ofta blir fylld av framför allt ljudintryck. Även här kan förmågan till turtagning, att kunna vänta och att följa instruktioner vara viktigt att titta lite extra på.
Vilken kartläggning är gjord kring förmågor, färdigheter och intresseingångar?
Vilken typ av stöd behöver eleven i detta ämne?

  • på bilden:

Bilden är ett ämne som även det innefattar förmågan att planera, hantera olika tekniker, material och verktyg. Även här kan föreställningsförmåga, förmåga att vänta och följa instruktioner vara viktiga att titta på. Här blir det också viktigt att fundera kring miljön och dess intryck, men även betydelsen av tydliga instruktioner, möjlighet till begränsade val, mallar för planering och dokumentation.
Vilken kartläggning är gjord kring förmågor, färdigheter och intresseingångar?
Vilken typ av stöd behöver eleven i detta ämne?

  • övriga lektioner i klassrummet:

Finns det fungerande rutiner som är viktiga att känna till och hålla sig till i klassrummet? Start och avslut av dagen, start och avslut på lektioner? Vilka regler finns? Särskilda relationer i gruppen att känna till? Signaler/rutiner för att påkalla uppmärksamhet eller skapa arbetsro? Behov av stöd?

  • övriga aktiviteter utanför klassrummet:

Arbetar eleven/klassen på andra platser än i klassrummet? Vad gäller där? Rutiner/regler? Behov av stöd?

  • på raster och på fritids:

Raster och fritids är ofta friare i sin utformning, vilket både skapar möjligheter och svårigheter för eleverna. Det ställer högre krav på den sociala förmågan, den motoriska förmågan, föreställningsförmågan, förmågan att kommunicera och att hantera olika konfliktsituationer. Vilka rutiner/regler gäller här? Hur förbereder man eleven på lekar och andra sociala situationer? Hur får eleven hjälp att planera sin tid och välja aktivitet? Vilket stöd behövs för att förebygga och hantera konfliktsituationer och få till ett fungerande samspel och en meningsfull och hanterbar fritid/rast?

  • utflykter/schemabrytande aktiviteter:

För vissa elever kan utflykter och andra schemabrytande aktiviteter som innebär att man plötsligt gör någonting annat än det man brukar, vara svåra att hantera. Information och förberedelse är ofta helt avgörande för att det ska fungera bra. Informationen kan ofta behöva vara mer detaljerad än vad man kan tro är nödvändig och det är viktigt att informationen når både eleven själv och dess vårdnadshavare. Ofta tjänar man på att ha en ”Plan B”, dvs. att ha en plan för vad man gör om det skulle visa sig bli för komplex situation. Vem gör vad med eleven då? Att ha med sig tydlig information om vad som ska hända och gärna också ha med sig saker/tankar kring vad som kan avleda eller lugna eleven i sådana lägen är bra. Att veta vem kan ska kontakta likaså.

/Ulrika Aspeflo

Dokument i wordformat att fylla i krig elev

Om lata elever

Innan jag kommer in på huvudtexten vill jag förtydliga några saker: jag har precis gjort mitt första år som lärare. Min erfarenhet av hur den svenska skolan fungerar är alltså inte fullständig. Vidare tänker jag inte försöka dra några resonemang som är allmängiltiga för densamma. Det här inlägget kommer enbart vara en kort fallstudie över de elever jag undervisat under året som gått. Och som jag redan konstaterat på Twitter – förvänta er inget briljant. Varmt välkomna med ert ris och era rosor i kommentatorsfältet!

En stor del av den skoldebatt som jag deltagit i eller tagit del av – framförallt i lärarkollegiet, men också på Twitter – har utgångspunkt i elevernas misslyckanden inom olika områden. Deras PISA-resultat försämras, de använder sina mobiltelefoner alltför mycket, de är stökiga och högljudda och de går omkring och slarvar och latar sig. Visserligen stämmer det i sak att PISA-resultaten försämras. Visserligen stämmer det också in på flera elever att de använder sina mobiltelefoner alldeles för mycket och att de ibland slarvar eller latar sig. Men det är givetvis inte hela sanningen.

I ett försvar av eleverna skulle jag, på ett trött manér, kunna hänvisa till Sokrates tirad om att hans dagars ungdom älskade lyx och gläfsade i sig efterrätter. Anledningen till att detta ”citat” dras upp är att visa på den historiska kontinutet det är att gnälla på ungdomen. Ni som inte varit lata, och i stället gjort lite research, är dock redan medvetna om att detta citat aldrig kunnat verifieras och att det alltså är mycket otroligt att Sokrates yttrat sig så. Det närmaste vi kommer är att Sokrates (citerad av Platon i Staten) tycker att de yngre, bland annat, ska sörja för omvårdnaden av sina föräldrar och iaktta vissa regler om sitt uppträdande. Jag vill i stället nyansera bilden av lata elever.

Är mina elever lata, slarviga och alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Är det i sin tur orsaken till sjunkande skolresultat? Och är det i så fall elevernas fel? Jag går igenom punkt för punkt.

Är de lata och slarviga? Definitivt inte. De är stressade ifall de känner att de inte är tillräckligt förberedda inför ett prov. Det är inte ovanligt att de skickar sms eller mailar mig sent på såväl vardags- som helgkvällar och frågar om läxor och prov och praktikaliteter. Det är inte heller ovanligt att de berättar att de varit tvungna att försaka sina fritidsaktiviteter eftersom de haft så många läxor och prov att plugga till. Mina elevers ambitionsnivå och deras förmåga att jobba hårt är alltså i grunden mycket hög.

Är de alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Definitivt. Det skickas sms, det skickas meddelanden på Snapchat, det tas bilder, det tittas på Youtube. Och så vidare, och så vidare. Eleverna är ofta mer oroliga för hur de ska kunna ladda sin mobiltelefon än vad de kommer att få för betyg i samhällskunskap eller svenska. Det här påverkar såklart det skolarbetet som utförs på plats negativt. Det sista eleverna gör innan de går och lägger sig och det första de gör när de vaknar är att kolla mobiltelefonen. De låser upp sina smarta telefoner i snitt över hundra gånger per dag. Telefonen används på bussen, på rasten, mellan lektioner, under lektioner och så vidare.

Känns det här bekant? Det gör det sannolikt för de flesta som läser den här texten, eftersom vi i det här fallet är väldigt lika eleverna. Undertecknad är definitivt det. Den lärare som varit med om en personalkonferens helt utan att någon av kollegorna använder sin mobiltelefon till annat än arbete kan förslagsvis kasta första stenen. En fråga som återkommer till mig när detta diskuteras är: inom vilka andra grupper av människor skylls försämrade prestationer på användningen av mobiltelefoner? Och varför kommer mobilfrågan upp i princip bara när det är gruppen ‘elever i en skola’ det handlar om? Frågorna är inte retoriska – jag undrar verkligen.

Vems fel är det att skolresultaten sjunker? Om det är något jag lärt mig under mitt första år som lärare är det att om jag är missnöjd med något i klassrummet ska jag i första hand titta mig i spegeln. Det är väldigt lätt att skylla på eleverna, men betydligt svårare att vara självkritisk. Baserat på vad jag upplevt – och jag vet att det inte är likadant överallt – är eleverna tillräckligt motiverade för att lyckas bra. Skolans roll blir då att lyckas kanalisera denna motivation. Det är nämligen här jag tycker att det finns brister. Jag har inte kommit så långt att jag har några förslag på lösningar, men jag tycker mig kunna inringa åtminstone två problem:

1) Eleverna använder för mycket skoltid åt att socialisera och umgås med varandra och gör hellre skolarbetet på fritiden.
2) Eleverna upplever att de i första hand går i skolan för att få betyg – inte för att inhämta bildning och kunskap.

På punkt (1) anser jag att det möjligen är läxorna och proven som är boven. I Finland har man i princip inga läxor och deras skolresultat är alldeles utmärkta. Kanske är det så att läx- och provkulturen gör att eleverna ställer in sig på att mycket av skolarbetet ska göras hemma? Och att skolan mer är till för att de ska gå dit för att veta vilka läxor de ska göra och vilka prov de ska plugga till? Än en gång är det här frågor jag genuint funderar över – jag har inga svar. Det är dock frustrerande att på samma gång se elevernas stress såväl som deras oförmåga att ibland inte utnyttja tiden i den fysiska skolan tillräckligt mycket.

Punkt (2) är också en väldigt komplex fråga. Jag känner själv att jag bidrar mycket till att döda lusten till lärande bland eleverna. Ofta är det första jag gör i varje moment att gå igenom vilka kunskapskrav vi ska jobba med – inte vad vi faktiskt ska lära oss. Eleverna är också stressade över själva betygssystemets utformning. De vet att de helt enkelt inte får misslyckas i något område om de vill nå ett visst betyg.

Slutligen tänker jag inte låtsas som att det inte finns problem vad det gäller ordning i klassrummet eller det faktum att det finns elever i den svenska skolan som är lata. Men min erfarenhet hittills är att det i det här fallet inte sitter i elevernas motivation. De vill. Problemen verkar i stället i flera fall ligga på en organisatorisk nivå. Systemen med läxor, prov och betygshets gör att elevernas möjligheter hämmas. Min huvudfundering är alltså: hur kan vi kanalisera och ta vara på elevernas motivation så att det leder till en hög nivå av kunskapsinhämtande och bildning?

Jag vill även passa på att tacka alla er lärare jag följer på sociala medier för den kunskap och de synpunkter ni delar med er av. Jag ser fram emot framtida diskussioner både i kommentatorsfälten här och på Twitter!

Se till att ha en riktigt trevlig midsommar och en skön semester!

/Fredrik
Twitter: fredrikbylund
Youtube: Fredrik Bylund

Uppdrag biträdande rektor med elevhälsoansvar

Under vårterminen 2016 genomförde Visättraskolan en organisatorisk förändring vilket innebar att en tjänst som biträdande rektor med elevhälsoansvar etablerades. Förändringen gjordes bland annat för att påvisa elevhälsans betydelse för elevernas kunskapsutveckling och för elevernas psykosociala utveckling.

Den bästa beskrivningen av uppdraget är att likna det vid en spindel i nätet som håller i trådarna kring våra elevers psykosociala- och kunskapsmässiga utveckling. Som biträdande rektor för elevhälsan driver jag bland annat skolans elevhälsoteam, i nära samarbete med rektor och biträdande rektor med pedagogiskt utvecklingsansvar. Jag är även sammankallande och leder de flesta av våra elevhälsomöten med vårdnadshavare, externa aktörer och skolans personal där hälsofrämjande insatser diskuteras. Jag är också ansvarig för att insatserna följs upp och utvärderas. Sammanfattat är jag ansvarig för att elevhälsan gör rätt saker som ger önskad effekt.

En viktig del i uppdraget är också att identifiera behov hos våra elever tillsammans med övriga resurser i elevhälsoteamet. Där skolans resurser inte räcker till arbetar vi för en samverkan med externa aktörer. Det kan handla om allt från handledning till personal i komplicerade elevärenden till fortbildning av personalen kring förhållningssätt och bemötande av elever.

Tryggheten och trivseln har varit, och är, ett av de områden som prioriterats på skolan. Visättraskolan har därför sedan läsåret 2012/2013 trygghetsteam som arbetar förebyggande och främjande för att motverka diskriminering och kränkande behandling. Teamets huvuduppdrag är att stötta personalen i deras arbete med eleverna. Trygghetsteamet träffas veckovis för att planera och följa upp förebyggande insatser i klasserna på skolan och för att följa upp de incidentrapporter, som skrivs om ärenden som rör kränkande behandling och trakasserier, som inkommer.

Själva ryggraden för trygghetsarbetet är skolans plan mot diskriminering, trakasserier och kränkande behandling som vi ser som ett styrdokument för hur vi ska förhindra kränkningar och främja elevernas trygghet och trivsel på skolan. (Exempel på arbete i förskoleklass utifrån skolans plan mot diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.)

Under vårterminen 2015 genomförde skolinspektionen en enkät riktad till vårdnadshavare, elever i år 5 och personal. Visättraskolan fick ett högre indexvärde än kommungenomsnittet på frågor som rörde elevhälsan. Resultatet visade att personalen upplevde att de får stöd i komplicerade elevärenden och att det finns en beredskap på skolan att arbeta med komplicerade elevärenden. Genom att elevhälsan på skolan har byggts ut har vi möjliggjort att den pedagogiska personalen kan ägna sig åt kärnuppdraget, undervisningen.

Tjänsten som biträdande rektor med elevhälsoansvar kombinerat med tjänsten som biträdande rektor med pedagogiskt utvecklingsansvar innebär att Visättraskolan har tagit ett helhetsgrepp kring elevernas utveckling mot kunskapsmålen.

Erik Hall
Visättraskolan
Biträdande rektor med elevhälsoansvar
erik.hall@huddinge.se
grundskolor.huddinge/visattraskolan

 

Frånvaro och vara ”hemmasittare” funkar utmärkt för lärande, men inte för skolgång! Varför har vi inte koll?

Prestationsprinsen_aggieohman

Vi behöver inte säkerställa att våra barn och ungdomar går till skolan för att de ska lära sig bra och nyttiga saker, men däremot för att säkerställa deras rätt till utbildning. Och att de fullgör sin skolplikt. Båda fastställda i lag.

Sverige diskuterar skolans ”fall”, men vet inte i vilken utsträckning eleverna är där. Närvaro är en grundläggande förutsättning för att ta till sig undervisningen som pågår i skolan…

Vi som arbetar med problematisk frånvaro har en känsla av att problemet ökar, fler är borta mer och längre, de som är så kallade ”hemmsittare” (långa perioder av sammanhängande frånvaro) verkar öka, det kryper ner i åldrarna.

Men vad beror det på…

Ibland får jag frågor om orsaken till hög frånvaro. Det finns inte en orsak, brukar jag svara. Va? Jo, det finns inte 1 orsak. Det finns massor av samspelande faktorer, riskfaktorer och skyddsfaktorer. Dessutom så finns dessa faktorer inom flera områden:

Individens egenskaper/förutsättningar/livssituation – där riskfaktorer kan vara: särbegåvning, på autismspektrumet, högsensitiv, orolig, stressad, koncentrationssvårigheter, medicinska problem, neuropsykiatriska funktionsuppsättningar, med mera

Familjens situation och förutsättningar – där riskfaktorer förstås kan vara problem i hemmet, en mycket sjuk förälder, missbruk, våld, men bara stressade förälrar som inte hinner med eller förmår föra sitt barns röst.

Verksamheter/Skolan – där riskfaktorer kan vara lärare och skolor som inte lever sin välskrivna värdegrund och likabehandlingsplan i vardagen, inte har kompetens att ge rätt extra anpassningar och särskilt stöd, inte gör anpassningar som en självklar del i sin undervisning, inte tar tag i mobbing, har konsekvenstrappor som bygger på vem som ska ringas och vem man ska träffa, inte på att ta reda på orsakerna bakom situationen, som inte hör av sig till eleverna som är hemma, som tror att det hela ska gå snabbt att fixa, som inte tar med eleven mm. Det kan också vara andra verksamheter inblandade som inte förmår tex. BUP, HAB, SOC, Polis. Eller när inte alla Inblandade får till samverkan.

”Omgivningen/samhället” – trots skolfrånvaro kan barnet eller ungdomen ha mycket i sitt liv som fungerar. De kanske har fortsatt med fotbollen eller ridningen, de kanske har lärt sig allt om motorer och kan mecka som ett proffs, de kanske tillhör världseliten i dataspelet de funnit en fungerande tillvaro med, de kanske lärt sig allt om japansk manga, japanska och en massa japanologi… Ja, många far riktigt illa av att inte kunna gå i skolan, men många har hittat ett fungerande liv med massor av lärande. Vad kan skolan lära av allt detta informella lärande?

Problemet

Detta inlägg syftar till att sätta fokus på en grupp elever som vi vet ofta faller ur fokus. De frånvarande eleverna, de som har stor frånvaro, utspridd eller sammanhängande. Det man inte ser finns inte? Eller …

  • Varför för vi inte statistik på nationell nivå över frånvaron, men över betyg, kostnader, personal, elevantal oh mycket mer?
  • Varför litar så många kommuner på att skolor ska höra av sig på eget initiativ för stöd kring frånvaro till centrala funktioner inom förvaltningen som central elevhälsa eller pedagogiskt stöd?
  • Varför tar många kommuner och skolor fortfarande inte fram statistik för att analysera de stora mönstren och arbeta förebyggande, utan i mest på individnivå i form av: finns frånvaron anmäld, hur mycket oanmäld var det den här terminen…

Det här kan inte fortsätta, vi tror stort på att regeringens utredning Att vända frånvaro till närvaro ska leda till ett bättre arbete kring de frånvarande eleverna. Och vill bidra.

Vårt bidrag

Prestationsprinsen har genomfört en TNS Sifo undersökning kring frånvarons storlek och hur kommuner och skolor arbetar med frånvaron (Mer om projektet). Just nu arbetar vi med en rapport som kommer under sommaren. Vi komer att göra mycket för att frånvaron ska höras i skoldebatten, vi ordnar ett seminarium i Almedalen den 8/7 kl 9.30 Visst svinn får man räkna med? Skolplikt i alla ära, men varför följer vi inte upp barns skolnärvaro. Allt detta i samarbete med Skandias stiftelse Idéer för livet.

Dessutom kommer Hemmasittardagen till Almedalen i år! Den 5/7 kl 13.15 Hemmasittare – siffror och statistik, föräldrarperspektiv samt en eldsjäls vision. 

Prestationsprinsen är en av arrangörerna av Hemmasittardagen och driver dessutom kursen/nätverket Professionella i samverkan för hemmasittare. Vi erbjuder verksamhetsutveckling och processtöd i dessa frågor. Vi utbildar och föreläser.
Håll utkik efter artiklar, mer information, rapporten och annat från oss om problematisk skolfrånvaro! Ett bra sätt kan vara att följa oss på Facebook eller Twitter.

Hög frånvaro innebär att vi förlorar många driftiga, kreativa, duktiga människor som skulle kunna bidra till Sveriges framtid. Vi tar inte till vara deras fulla potential och många riskerar utanförskap, vilket inte bara är en personligt lidande, utan också stora kostnader för staten. Ta till vara på våra ungar! Säkerställ att de får sin rätt till utbildning! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Aggie Öhman
www.prestationsprinsen.se

www.facebook.com/prestationsprinsen

twitter: @prestationsprins

Samarbete mellan specialundervisningen och den ordinarie undervisningen

I måndags gick jag och Jeanette Bernövall upp med vår avslutande magisteruppsats Speciallärare i matematik – några speciallärares upplevelser av sin yrkesroll i praktiken. Som alldeles nyutexaminerad speciallärare i matematik kommer här mitt blogginlägg med uppsatsen som grund.

I vår uppsats intervjuade vi nyutbildade speciallärare i matematik om hur de ser på sitt arbetsuppdrag och hur de uppfattade sina möjligheter att arbeta enligt med det de är utbildade för. Vi valde att fokusera på samarbetet mellan specialundervisningen och den ordinarie undervisningen för det är i samarbetet vi kan hitta hållbara och inkluderande sätt att gemensamt stötta eleverna. Med ett relationellt perspektiv har vi försökt synliggöra speciallärarrollen med dess möjligheter och utmaningar.

Det som framkom var bland annat att arbetsuppgifterna för speciallärarna skiljer sig åt mycket mellan olika skolor. Mycket beroende på hur den övriga specialpedagogiska funktionen ser ut och behoven på respektive skola, men det kan också bero på hur lärare ser på speciallärarrollen och hur organisationen och samarbetet kring elevhälsan ser ut. Förebyggande och långsiktiga lösningar får ofta stå tillbaka för åtgärdande insatser. Det relationella perspektivet bygger på långsiktighet. Om ansvaret för de specialpedagogiska insatserna ligger enbart på specialläraren nås mer kortsiktiga lösningar. Tid för samtal och planering, där gemensamma krafter läggs på att utveckla lärmiljöer och anpassa undervisningen så att den redan från början inkluderar alla elever, behöver byggas in i strukturen. Speciallärarrollen, precis som många andra roller i skolans värld, måste förtydligas. På skolor där specialläraren har en tydlig arbetsbeskrivning blir samarbetet lättare. Frågor som behöver tydliggöras kan vara: Vad förväntas av oss från lärare och hur kan vi gemensamt samarbeta kring elevernas lärande? Vad skiljer oss från specialpedagoger? Och vad skiljer den nya speciallärarrollen från den gamla?

Ser man inkludering som en känsla av sammanhang handlar det snarare om en pedagogisk flexibitet där lärmiljön anpassas redan från början utifrån olika elevers behov. Att anpassa lärmiljöerna så att alla elever känner sig inkluderade i ett meningsfullt sammanhang ställer krav på pedagogen och det blir tungt att dra det lasset själv. I den nya speciallärarollen ingår att stötta elever på individnivå, men även på grupp- och organisationsnivå. Skillnaderna mellan specialläraren och specialpedagogerna är färre än likheterna men i speciallärarrollen är särskild fokus på ämnet – i mitt fall matematik. Målgruppen för specialpedagogisk verksamhet har förskjutits från att bara gälla eleverna till att även gälla lärare och övrig skolpersonal. Viljan till samarbete finns så gott som alltid i grunden med tiden för samtal saknas. Lärares pressade vardag bromsar. .

Hälsa och lärande går hand i hand och är varandras förutsättningar. Möjligheten att känna framgång och delaktighet spelar roll för hur eleverna går framåt i sin matematikutveckling. En av orsakerna till att elever hamnar i matematiksvårigheter är grundat på emotionella faktorer. De kan ha en bild av sig själva som personer som inte kan matematik. En sak som visat sig göra skillnad är när elever får uppleva förtroendefulla matematiska samtal där läraren är uppriktigt intresserad av att följa elevens tankegångar. För att hinna uppfatta elevers tänkande och hjälpa dem till mer hållbara och utvecklingsbara strategier kan stunder av en-till en undervisning vara till nytta. En följsamhet mot elevens behov ökar möjligheten till känsla av delaktighet. Det behövs en flexibilitet och en genomtänkt kombination av specialundervisning och ordinarie undervisning för att elever i behov av stöd ska hitta sitt sammanhang.

För att vi ska orka med kraven i skolan behöver både både elever och lärare ibland ingjutas med hopp och ork, samt hjälp med att strukturera och prioritera. Med ett positivt förhållningssätt kan vi också hjälpas åt att sätta fokus på det som fungerar och bygga vidare på det. Små tydliga steg framåt är bra nog och bättre än ruscher med blåslampan på. Tillsammans fixar vi mer än om vi är själva och specialläraren blir en viktig stödfunktion som tillsammans med övriga elevhälsoteamet bör finnas med i ett tidigt skede i planering och organisation. Elevhälsa börjar i  organisationen läste jag häromdagen på Twitter och visst är det så!

En intressant och färsk avhandling om matematikens och lärandets relationella aspekter från 2016 vill jag särskilt tipsa om : Takt och hållning – GUPEA – Göteborgs universitet

För dig som ev. blev nyfiken och vill läsa hela vår uppsats läggs den snart ut på DIVA vid Stockholms Universitet, Twitter och min blogg. Där hittas också utförliga referenser.

lisabjorklund.wordpress.com

@lisabjorklund

 

 

 

Psykisk ohälsa och främjande arbete

Det saknas ett språk.
Ett språk för barn och ungdomar som inte mår bra.
Barn och unga i skolan vet att feber är ett symptom som vi lyssnar på och medför att man får vara hemma och vila. Men, man får inte feber av psykisk ohälsa, fast man blir väldigt sjuk. Jag har varit med om föräldrar som tagit feber på sitt barn och sagt att om du inte har feber är du inte sjuk. I all välmening, men som inte förstått vad symptomen betyder. Ont i huvudet, ont i magen,ångest, inte kunna gå till skolan. Vad ska då barnet säga om inte föräldern förstår, eller om inte skolpersonalen förstår?
Det saknas ett språk för när man har ont i själen, den psykiska ohälsan. Ett språk som hjälper barn och ungdomar att sätta ord på hur de mår. När ungdomar stannar hemma från skolan kallas de för skolkare, hemmasittare, de kanske säger till sina kompisar att de har feber eller att skolan är skit. Kanske är det så att de inte mår psykiskt bra, att de är stressade, utbrända, har ångest, är deprimerade men vet inte hur de ska förmedla detta. Att bli kallade hemmasittare eller skolkare eller en så´n som bryter lagen är inte direkt en hjälp. Det gör det ännu svårare att förmedla. Kanske någon elev har tur, påvisar ont i magen och ont i huvudet och att  någon förstår att det kan vara psykosomatiskt. Att det beror på något som snabbt behöver redas ut. Kanske behövs en sjukskrivning, men just ja, barn och ungdomar sjukskrivs inte…ja, det är inte lätt att vara liten och ha ont i själen. Vi behöver ge barnen och ungdomarna ett språk. Det är vanligt att depressiva symptom förblir oupptäckta, Det kan visa sig som skolvägran, ätstörningar, ångest, svårt att klara skolan osv. symptom som inte alltid definieras som tecken på depression (Garmyr 2016 genom Merikangas m.fl. 2010 ochThapar m.fl. 2012).

Jag vill att vi hjälps åt att ge barn och unga ett språk. Språket om hälsan, vad innebär god hälsa och välbefinnande? Hur gör jag för att uppnå en god hälsa? Vad kan lärare och annan skolpersonal bidra med? Hur känns det när hälsan inte är bra? Vad innebär psykisk ohälsa?Vad kan jag då säga och göra?
En bra början för skolan är att arbeta fokuserat med både hälsa och lärande. Med faktorer som skapar välbefinnande och möjliggör lärandet. Det är just dessa faktorer som utgör grunden elevhälsans hälsofrämjande arbete i samverkan med lärare.  Lärare och elevhälsa ska samverka för både hälsa och lärande. Systematiskt. Steg 1 är att tydliggöra vad ett främjande arbete betyder, elevhälsans och lärares främjande uppdrag, fokus på både hälsa och lärande (före problem uppstår), tydliggöra vilka faktorer som påverkar hälsa och lärande enligt forskning och därefter arbeta mot gemensamma mål, systematiskt.

utveckling

Annika Aspling Davidsson

Specialpedagogik för alla

Specialpedagogik för alla på Facebook