Elevens perspektiv

Det finns många problem i den moderna skolan och som lärare så har ni säkert hört allt men det är inte ofta elever får diskutera om de många problem som skolan har framför så många läsare och det är inte alltid man som elev blir tagen seriöst. Elever har väldigt svårt att ge kritik till sina lärare för att lärarna har så otroligt mycket makt över eleverna för att de bokstavligen ger ett betyg på eleven i slutet av varje termin. Jag tycker det är väldigt bra att lärare lyssnar på problemen i skolan från perspektivet hos en elev. Alla barn som går i skolan känner press under sin skoltid och anledningen till det är betyg. Betyg skapar också mycket förbittring mellan elever, om jag får ett betyg som är lägre än en elev som jag tycker förtjänade lägre än mig själv kommer jag skylla det beslutet på eleven och inte bara på läraren. Det kan skapas mycket ilska mellan elever på grund av detta som egentligen är lärarens fel, men i våra huvuden så är lärare perfekta, de kan aldrig göra fel. Elever går igenom mycket stress med sina betyg, speciellt de som har det svårare i skolan och därför tycker jag det är viktigt för alla lärare att säga att betygen mäter deras kunskap i ämnen och att det inte mäter dem som personer. Anledningen till detta är att även om ni tror att vi tar det här för givet så har jag många vänner som baserar deras hela självförtroende på sina betyg och hatar sig själva när de får sämre betyg. De eleverna är inte svåra för lärare att hitta och det är de eleverna som behöver ditt känslomässiga stöd som mest.

Ett stort problem i skolan är också att det är svårt att veta vad som behövs göras för att få ett specifikt betyg i en uppgift eller ämne från Skolverket. Ofta så står det att för ett E så behöver du formulera enkelt och för ett C så behöver du formulera mer utförligt och för ett A behöver du formulera mycket utförligt. Detta borde berätta vad en elev behöver göra för varje betyg men det är väldigt oklart och det säger knappt någonting när varje betygssättning är mycket mer komplicerad i verkligheten än bara “Mycket utförligt”. Jag har nästan aldrig använt dessa betygsmallar för att kunna höja ett betyg eller ens veta HUR man kan höja det betyget, även om lärarna gör sitt bästa för att visa detta. Mitt tips till lärare är att ge en betygsbeskrivning som är så detaljerad som det bara går, för att om det är för vagt så är det svårt att veta vad man ska göra för att uppnå ett högre betyg. Att eleverna inte riktigt vet vad de ska göra eller vad de ska visa för ett högre betyg tycker jag är ett av de största problemen vi har i skolan.

Ett annat problem i skolan som jag har en stark åsikt om är vilken tid skolor ska ha sina första lektioner. Enligt aftonbladet så är 33 procent av elever i årskurs 7 kvällsmänniskor som har ett sömnschema som inte passar med skolans och därför inte hinner äta frukost på morgonen, vilket gör eleverna frustrerade och irriterade. I min skola i Huddinge så börjar vi runt 08:00 på morgonen varje dag och ifall skolan skulle börja en halvtimme eller en timme senare varje dag och sluta en timme eller halvtimme senare så skulle tonåringar som mig själv inte behöva bete sig som zombies de första två lektionerna. Här finns det såklart flera olika åsikter. Det finns säkert vissa elever som vill börja tidigare och sluta tidigare och just därför tycker jag att vi ska kunna rösta om det. När jag säger “vi” så menar jag inte de 60 år gamla gubbarna på skolverket, nej jag menar barnen som just nu går i skolan. Jag tycker att om vi ska rösta på vad som är bäst för eleverna så ska eleverna få rösta, det finns ingen som vet vad eleverna behöver mer än eleverna själva! Allt som allt så tycker jag att elever ska vara mer involverade i utvecklingen av den skolan de går i eller i hela skolsystemet.

Vårt skolsystem har många fel och det kan vi elever hålla med om och det kan ni lärare också. Jag tror att de flesta lärare skulle vilja ha en mer detaljerad betygsmall som enklare visar vilket betyg som en specifik elev förtjänar. Jag tror också att de flesta lärare skulle vilja att eleverna börjar senare så de inte behöva lära ut saker till halvdöda, trotsiga elever den första lektionen på morgonen.

Det jag försöker säga är att lärarna och eleverna som sliter sönder sig i skolan borde få vara med och bestämma om skolans utveckling, inte politikerna i riksdagen som inte har gått i skolan på 30 år och inte har någon aning om hur deras beslut kommer påverka oss som de faktiskt påverkar eftersom de inte har mitt perspektiv, Elevens Perspektiv.

Ingemar Sandén, 7F, Östra grundskolan i Huddinge

ingemar

Annonser

En annorlunda fortbildning

Fortbildning kanske inte är det första man tänker på i tider av nationella prov och betygssättning, men för några dagar sedan deltog jag i en fortbildning som berörde både nationella prov och betygssättning. Det finns de som anser att jag utförde en extra arbetsuppgift och inte deltog i en slags fortbildning, kanske mest för att det utgår ett arvode till deltagarna. Jag var på gränssättningsmöte för ett kommande kursprov i matematik 4. Att delta i ett sådant möte är enligt mig fortbildning. Jag ska förklara hur ett sådant möte går till och varför det enligt mig är fortbildning.

Innan mötet får varje deltagare ett rekommenderat brev med det liggande provförslaget och instruktioner att räkna igenom det och att ”på känsla” ge ett första förslag på gränser för betygsstegen E, C respektive A. Vidare ska man fundera på formulering av uppgifter, hur rättningsanvisningarna är utformade och om skrivtiden eleverna har till förfogande upplevs som tillräcklig. Detta är en individuell förberedelse inför mötet/fortbildningen. Mötet inleds med att varje deltagare berättar om sin uppskattning av gränserna på provet och en jämförelse av alla uppskattningar görs. Därefter gör varje deltagare en noggrannare uppskattning av gränsen för provbetyget E genom att uppskatta hur stor andel av en klass, som består av elever som precis uppnår kunskapskraven för betyget E i kursen, klarar varje uppgift.

Det är i det steg som följer på denna uppskattning som magin sker. Det är nu det stora fortbildningsmomentet genomförs. För varje provfråga anger nu de deltagande lärarna sina uppskattningar inom vilket av fem 20%-intervall klassens lösningsfrekvens hamnar. Sedan diskuteras likheter och skillnader i bedömning; varför tycker någon 35% och en annan 60%? På så vis delger deltagarna sina olika tankar om hur och varför man tänkt som man gjorde. Här lyfts även uppgiftsformulering och åsikter om bedömningsmallen. Ibland är min upplevelse av dessa diskussioner att vi tänker skrämmande lika, ibland att det går skarp skiljelinje mellan oss vilket är lika skrämmande. Det som är kontentan är att dessa diskussioner alltid är givande. Det blir många nya perspektiv och sätt att resonera om elever och deras förutsättningar för att klara vissa typer av uppgifter. Vidare så ger även diskussioner om uppgiftsformulering och bedömningsanvisningar många intressanta perspektiv. Att våga delge sina tankar, motivera sin åsikter och bli utmanad i sin bedömning gör att man blir bättre på bedömning. Jag önskar att denna typ av djupgående analys var vanligare på min skola. Men som vi vet är det svårt att få tiden att räcka till.

När slutligen alla uppgifter diskuterats så är det dags att göra en andra bedömning. Detta för att se hur diskussionerna har påverkat bedömningen. Vidare byggs bedömningen ut så att den även omfattar gränser för betygen C och A betygen genom att man också tänker sig dels en klass med elever som precis uppnår kunskapskraven för betyget C dels en klass som precis uppnår kunskapskraven för betyget A.

Totalt tog denna tisdagskväll cirka 4,5 timmar att genomföra plus en förberedelsetid på cirka 2,5 timmar. Dessa 7 timmar är en mycket givande fortbildning i uppgiftsformulering, betygssättning och bedömning. Jag rekommenderar alla att delta i en sådan om tillfälle ges.

//Magnus Dahlström, förstelärare i matematik och fysik vid Pauliskolan i Malmö
magnus.dahlstrom@malmo.se
mattemagnus.se
@mattemagnus

Celebration i Luleå!

Hej!

Jag heter Karin Hallberg och jobbar som matematik och nt-lärare på Bergskolan i Luleå sedan 16 år tillbaka. Jag jobbar också som nt-utvecklare i Luleå kommun sedan 2014 på 20%. Därför utbildar jag tillsammans med Teknikens hus och Luleå tekniska universitet (som tillsammans bildar LuTek) många av de lärare i f-9 som undervisar i naturvetenskap och teknik i skolor runt om i vår kommun. Vi är ca 250 st nt-utvecklare i hela Sverige som har fått det här fina uppdraget som är en del av Skolverkets naturvetenskaps och tekniksatsning. Ett hedervärt uppdrag att utveckla naturvetenskapen och teknikämnet i våra skolor.

Inför att jag skulle skriva i dag har jag då och då skrivit ned punkter så här:

  • Undervisning (sker…)
  • Baklängesplanering (ja visst låter det tokigt?)
  • Administrativt arbete (inte kul, men vad gör man)
  • Föräldramöte
  • Flippa
  • Elevhälsa
  • Elevinflytande
  • Formativ bedömning
  • Ensamkommande
  • Nationella prov
  • Vikariebristen
  • IKT
  • Elevrådet!
  • Pedagogiskt arbete i spåren av ikt
  • Erasmus utbyte med Frankrike
  • Twitter (var bättre förr..)
  • Nt-utveckling
  • Mattelyft
  • Input ja. Men hur få tid till output.
  • Sett och Bett och …..LETT (i Luleå till hösten)
  • Språkutvecklande arbetssätt
  • Arbetsmiljö

Och så vidare….

Ja, alltså jag förstår ju nu när jag tittar på min punktlista att allt det där kan jag ju inte skriva om. Det där skulle bli en bok (som jag för övrigt inte tänker skriva).

Men när du tittar på min punktlista ser du en del av mitt läraruppdrag just nu. Det speglar på ett bra sätt hur mina dagar snurrar på. Hur ser ditt ut? Det vi har gemensamt är undervisning och betyg och bedömning. Kanske annat också tex att vi hänger över nationella prov att rätta just nu! I övrigt kan det skilja sig åt ganska mycket mellan skolor i Sverige. De allra flesta av oss har också fått nya bekantskaper i form av de ensamkommande flyktingbarnen. Vi slås varje dag av deras utsatthet och ensamhet och önskar att världen såg annorlunda ut. De vill så gärna och vi beundrar deras mod och styrka som de visar hos oss.

Jag tänker nog ändå avsluta med den sista punkten, arbetsmiljö. Den är viktigare än många tror. Jag hade en tidigare rektor som försökte pränta i oss att ”vi är varandras miljö”. Hon har lyckats, för det tänker jag allt som oftast att om jag går omkring och snäser och är på dåligt humör (vilket man kan göra ibland….men inte får jämt) så sprider det sig. Det blir lätt tråkig stämning och till slut är man inne i en ond spiral som inte bara påverkar mig som jobbar på skolan, utan även eleverna. Vi har alla ett ansvar där! De känner av oss! Om vi istället lyfter varandra, stöttar och lyssnar – kommer vi långt i korridorer och i klassrum i relationer till våra elever.

Det finaste vi har på vår skola är våra elever. De elever som ska undervisas, bedömas och slutligen betygsättas. De står sig gott i konkurrensen på gymnasiet (det vet vi) när vi lämnar över dom och vi vet att de är starka och modiga när de går vidare. De behöver lärare som trivs och mår bra. Lärare som inte alltid tar sig själva på så stort allvar och kan busa ibland. Det är barn vi undervisar, det får vi aldrig glömma. Det finns tid för allvar, tid att lära. Men det finns också tid för skratt och litet bus.

Apropå bus:

För några år sedan blev vår musikvideo (jo, det är sant!) Bergskolan goes Happy viral (poppis ord det där). Efter det har vi legat lågt (pga alla efterhängsna fans) men nu är vi på gång igen, då vår skola fyller 50 år!

Därför tänker jag avsluta med att ge er Bergskolan 50år- Celebration! Premiär i dag!

Hälsningar Karin Hallberg

Twitter: @aklejan62

Blogg: karinhallberg.blogspot.se

Bergskolans facebookhttps://www.facebook.com/Bergskolan

Tillsammans!

Tillsammans!

Jag har jobbat som lärare i 15 år och det jag brinner mest för är att hitta varje elev där den befinner sig och utmana elevens utveckling just där. I botten är jag legitimerad Ma/NO/Tk lärare men arbetar sedan 2014 som speciallärare med ansvar för ca 110 elever i vårt arbetslag.

 

Våren 2014 fick jag uppdraget att arbeta som speciallärare i mitt arbetslag. Spec-undervisningen och stödet fungerade inte alls och pedagogerna (inklusive mig själv) i arbetslaget kände en stor uppgivenhet kring att vi inte fick till en bra undervisning för elever i behov av särskilt stöd. Min grundtanke, som jag bär med mig varje dag, är att ingen elev ska, pga någon svårighet (psykisk eller fysisk), behöva känna sig exkluderad. Alla elever ska kunna finnas med i ordinarie undervisning men med anpassningar allra helst i klassrummet. Ibland kan det behövas sättas in enskild specifik träning eller perioder med arbete i mindre sammanhang men grundtanken är ändå densamma, alla kan inkluderas. Med inkluderas menar jag att delta och känna sig delaktig i den pågående undervisningen. I början när jag skulle omsätta mina tankar i arbetslaget möttes jag av en del motstånd. Diskussioner kring att elever som är “jobbiga” inte kan vara i klass fördes och även diskussioner kring att elever inte kunde tillgodogöra sig undervisning i klassrummet utan måste vara i ett annat sammanhang. Jag ifrågasatte mycket, var obekväm, ställde frågor som gjorde att mina kollegor var tvungna att titta på sig själva och sin egen undervisning istället för att lägga över misslyckanden på elever. Jag började ställa krav på mina kollegor att tydligt visa vilket/vilka kunskapskrav eleven inte klarade istället för att bara säga att “eleven klarade inte kristendomen”.  

 

Samtidigt började vi i arbetslaget utveckla vår sambedömning både inom ämnena men även mellan ämnena, ännu mera och pedagogerna kunde då se att elever klarade kunskapskrav i tex NO, kring resonemang, vilket kunde användas i flera ämnens bedömningar. Vi såg då även många vinster i att arbeta ämnesövergripande då fler pedagoger såg nyttan av sambedömningen. Detta ledde i sin tur till att det underlättade för eleverna då de inte alltid behöver göra många olika uppgifter utan kan fokusera på en lite större. De upplevde sig mindre stressade och kände sig nöjda med att kunna göra ett arbete, med flera lärare som bedömde, istället för att göra likande arbeten i flera olika ämnen. Vi lät även många ämnesövergriande arbeten gå över lov, vi började tex med vårt Kärlekstema på våren i 8:an och avslutade och slutbedömde det i början av höstterminen i år 9. Hela den här perioden var en resa som tog tid men det krävdes för att alla skulle vara med på tåget till inkludering. Vi har även fördelen att arbeta med 1-1 på min arbetsplats vilket underlättar för oss pedagoger och framförallt för mig som speciallärare. Jag visade mina kollegor, i små portioner, på arbetslagsträffar och möten olika typer av anpassningar med hjälp av datorn. Detta gjorde att eleverna mer och mer kunde tillgodogöra sig undervisningen i det ordinarie klassrummet. Röstinmatning, uppläsning på olika språk, bildstöd, flippat klassrum, inläsningstjänst, rättstavningsprogram såsom stavarex och spell right är grundverktyg som nu i stort sett alla använder i sin dagliga undervisning. Eleverna har lärt sig sina hjälpmedel och är trygga med att lära på sitt sätt. Öppenheten och det inkluderande tänket gör också att eleverna inte drar sig för att använda olika hjälpmedel utan att det blir ett naturligt inslag i klassrummet. Behöver man läsa in sin text med hjälp av röstinmatning antingen på svenska eller något annat modersmål så gör man det.  Vi har även deltagit i “Språk och lärandesatsningen” (SoL, Gibbons) på hela skolan vilket gjorde att jag fick med mig bra forskning i ryggen i mina diskussioner också. Med hjälp av lässtrategier och olika modeller såsom tex cirkelmodellen så får även pedagogerna stöd att lägga upp sin undervisning så att den tillgodoser så många elever som möjligt.

 

Mitt mål är att arbeta för att alla elever oavsett; funktionshinder, mående eller kunskaper i svenska språket, ska kunna delta i undervisning, utveckla sina förmågor samt känna trygghet med hjälp av vårt stöd. I mina samtal med elever under årens lopp har jag många gånger känt att eleverna känner sig exkluderade och det har länge varit ett mål att jag vill se alla i ett och samma klassrum oavsett svårigheter. Det som även visar sig när vi arbetar så här är att eleverna får mera tillit till sig själva och sin egen förmåga. De förstår att de kan nå högre med olika typer av bedömning som passar just den enskilde eleven. Med rätt stöd, struktur och anpassad undervisning kan alla elever nå dit de vill!

 

Jag är otroligt stolt och glad för att mina kollegor har lyssnat in och varit lyhörda för mina tankar. Jag är även tacksam för att de ifrågasätter och undrar varför? Det gör att jag måste bli ännu bättre på att hitta bra forskning och få bra svar på deras frågor. Mina kollegor vill ha hjälp med hur de ska planera och anpassa lektioner så att alla eleverna har möjlighet att delta i undervisningen i klassrummet och därmed utvecklas så långt som möjligt. Vad vill jag egentligen säga med det här inlägget då? JO, att arbetar vi lärare tillsammans och litar på varandras kompetenser så kan vi komma hur långt som helst med våra elever!

 

Jessica Kälvehed Ektorpsskolan Norrköping 160510

En ”stoppdag” är en bra dag!

 

stop-sign-37020_960_720En stoppdag på Liljeborgsskolan i Trelleborg.

 

 

Under läsåret arrangerar vi på skolan några  “stoppdagar”. Syften med dagen är att kunna stanna av och ge eleverna tid att gå igenom innehåll, läxor och arbeten som man kanske har missat på grund av planerat eller oplanerat frånvaro. Det är också ett tillfälle att skriva prov man har missat eller kunna fördjupa sig i ett ämne.

Framförallt ger dagen möjlighet att reflektera över sitt eget lärandeprocess: vad har jag gjort?, var befinner jag mig just nu? och vart ska vi?

För lärarna och organisationen medför dagen ett tillfälle att kunna befria  tid för rättning och sambedömning av nationella prov. Idag var det lärare i svenska som fick en hel dag för bedömningen av C delen: uppsats. Lärarna hade i förväg delat upp sig i olika bedömningsgrupper. Varje grupp skulle rätta olika texttyper.

Vårt skola har ca. 450 elever och ligger centralt i Trelleborg. Vi har fyra arbetslag och varje arbetslag planerar självständig sin stoppdag, utifrån lokaler, personal och resurser.

liljeborgsskolan

 

Vårt arbetslag har 5 klasser: 2 åk 7, 1 åk 8 och 2 åk 9. Varje klass hade förberett med sin mentor en planering för dagen. Både lärare och eleven kunde föreslå lämpliga aktiviteter eller prov som eleven behövde ta igen. Schemat för dagen delas ut i digitalform och kan se ut så här:

planering

Dagen började idag med simning för alla. Vår skola ligger på promenadavstånd till badhuset. Barnen fick simma 500 meter. Därefter följde de sitt schema.

Jag endast undervisar i spanska det här läsåret, och den här dagen gav mig möjlighet att kunna hjälpa elever i andra ämnen: matematik, engelska, svenska och samhällskunskap.

Eleverna får alltid utvärdera sina insatser under dagen och får följande frågor:

  1. Vilka ämnen har du arbetat med?
  2. Vad har gått bra?
  3. Vad kan bli bättre?

 

Vi har genomfört stoppdagar i två läsår och vi upplever att det uppskattas både av elever och lärare. Vi slår två flugor i ett smäll: Vi ger eleverna möjlighet att fördjupa sig och vi skapar utrymme för sambedömning av nationella prov.

Idag blev eleverna glada över möjligheten att kunna träna dans, bada och hinna med sina läxor. Svensklärarna blev också klara med bedömningen av uppsatserna.

Jag verkligen rekommenderar andra skolor att arrangera “stoppdagar” . Det finns väldigt mycket att tjäna på möjligheten att bryta schemat och hjälpa eleverna framåt med sitt arbete i skolan.

Adriana Sturesson

Liljeborgsskolan 7-9adris

Trelleborg

Twitter: @adriswar

Blogg:     adrianasturesson@wordpress.com

 

 

 

Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling

Längtan efter det analoga – vikten av att mötas

Hej! Patricia Diaz här. Då var det min tur att bidra med ett inlägg till det här eminenta initiativet. En blogg – 365 (och fler?) lärarinlägg. Så många kloka tankar vi redan fått och kommer att få ta del av. Jag läser alla inlägg och suger i mig varenda ord. Älskar ju att läsa och framför allt att lära. Gärna tillsammans med andra. Därav yrkesvalet. Den här bloggen utgör en fin kombination.

Så vad tusan ska jag skriva om? Med tanke på min utbildning, bakgrund, mina böcker och det jag ofta föreläser om vore det förstås inte helt otippat om jag skulle skriva något som tangerade det formativa, digitala eller språkliga fältet. Den här texten kommer dock att handla om något annat som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen det analoga mötet.

Den senaste tiden har jag haft förmånen att medverka i olika skolutvecklande sammanhang på olika sätt; jag har föreläst, hållit i och deltagit i workshops, medverkat i studiopanel på UR, lett diskussioner och samtal, varit åhörare på konferens och träffat och tänkt tillsammans med diverse skolfolk. Detta vid sidan av den bästa tiden i mitt liv, nämligen en pågående föräldraledighet.

De senaste 11 månadernas ”ledighet” har dock fått mig att verkligen inse hur värdefullt det är att befinna sig i ett sammanhang, att fysiskt mötas, att tillsammans med andra sätta ord på sina egna tankar och ta del av andras. Till och från under dessa månader har jag med jämna mellanrum haft möjlighet att göra just detta, vilket jag är otroligt tacksam över. Gemensamt för alla dessa tillfällen har nämligen varit att jag i varenda möte lärt mig något nytt, fått ett nytt perspektiv eller blivit utmanad att tänka annorlunda av den/dem jag har interagerat med. Dessa möten är guld värda.

Det finns så mycket kompetens inom den svenska lärarkåren att jag ibland blir stressad över att jag inte kommer att hinna ta del av allas erfarenheter, tankar och idéer om hur man bedriver god undervisning. För ungefär 10-15 år sedan kunde jag bli stressad över all bra musik jag inte kommer att hinna upptäcka och lyssna på. Det var viktigt då. Lite samma känsla nu, fast inom en (för mig nu) lite viktigare disciplin. 🙂

Nog har jag haft en del tid för mer digitalt lärande under dessa månader också. Jag har tittat på några riktigt bra föreläsningar på UR och TED, klickat mig igenom ett par av Webbstjärnans webbkurser, försökt lära mig min systemkamera en gång för alla och lyssnat ikapp mitt favoritprogram Språket. Har även läst några bra böcker (dock i pappersformat). Men detta har jag gjort på egen hand framför en digital enhet som inte erbjudit särskilt mycket mänsklig interaktion. Visst har jag lärt mig en del men långt ifrån samma utdelning som i mötet med andra. Kalla mig gammalmodig om du vill.

Det är inte något nytt förstås. Jag, Daniel Barker och Hans Renman talade om betydelsen av det analoga mötet på Bokmässan 2013. UR filmade samtalet. Vi pratade om hur man kan nyttja de digitala resurserna för att maxa det analoga mötet i klassrummet, till exempel genom att flippa undervisningen. Det är fortfarande så otroligt aktuellt. Att det ska vara värt för eleverna att komma till skolan. För att vi som lärare skapar förutsättningar för dem att lära tillsammans i det fysiska klassrummet. För att vi möjliggör dialoger, samtal och diskussioner i vilka eleverna lär tillsammans. För att vi skapar ett klassrumsklimat där de får chans att göra fel, göra om och göra rätt. Tillsammans.

Jag är så otroligt taggad på att återvända till eleverna och till klassrummet i augusti. Vi kommer förstås att använda oss av olika digitala kanaler för att stärka elevernas lärande – men framför allt kommer vi att lära tillsammans, genom det analoga mötet.

Önskar er en trevlig helg med denna, något nötta men alltid lika angelägna, sanning.

img_8912-1

Patricia Diaz

språklärare, författare och föreläsare

www.patriciadiaz.se

@patriciadiaz

Tillsammans gör vi avtryck

Skola 365 vilket fantastiskt initiativ, vilken glädje att få läsa inlägg av personer som är engagerad i skolfrågor.

Lärande är ständigt närvarande: Hur når vi alla? Hur kan vi locka alla att vilja lära? Hur synliggör vi lärandet? Hur gör vi varandra bra? Hur skapar vi delaktighet? Frågor som jag tycker är viktiga att reflektera över. Spännande tankar och de måste alltid ställas i relation till min egen inställning till lärande.

Hur skapar vi delaktighet och synliggör lärandet på ett verkningsfullt sätt? Vilken vision har vi och vilken metod använder vi för att nå dit? Varje del måste till för att det ska bli en hel(-het). Tydligt ledarskap, förtroende hos föräldrar och elever, ett tillåtande klassrumsklimat, samt att tro på varje elev! Alla kan lyckas! Alla kan lyckas om de får verktygen. Simplifiera genom att: vara/göra

  • öppen
  • lyssna
  • lära av varandra – (gruppen ex EPA)
  • använda rummet – (som en del av lärandet)

Arbetsro är en rättighet och så ”i ropet just nu”. För mig är arbetsro inte ett tyst klassrum, utan ett rum där aktivitet sker i samförstånd med alla inblandade/delaktiga. Ibland är rummet fyllt av härliga diskussioner, andra gånger är det tyst. Jag använder mig av: ”No hands up” en metod för formativ bedömning, där vi låter slumpen avgöra vilken elev som ska svara på frågan genom att ”exempelvis dra en glasspinne med namnen på” – Dylan Wiliam.

Ledaren är en oerhört viktig förutsättning för arbetsro, en tydlig struktur, ramar och riktlinjer som alla berörda tillsammans varit delaktiga i. Lektionens mål samt vilka förmågor som ska tränas ska vara tydliga för varje elev. Alla ska veta vad målet är.

Taltid så viktigt att den fördelas jämt över gruppen. Att lyssna samt att lyssna aktivt är en av ingredienserna likaså att låta alla få den tid de behöver för att tala eller svara. Klassrummet ska ha ett tillåtande klimat: där fel ses som ett fantastiskt ”lär tillfälle”, en tillgång och ett sätt att lära av. Varje elev ska känna att just ”jag” är en viktig kugge i hjulet. De ska känna att de blir sedda och saknade den dagen de eventuellt är lediga.

När vi synliggör lärandet, skapas relevans och engagemang. Att ha samma start och avslut på lektionerna – är enligt mig ett vinnande koncept! Det ger en trygghet för eleven. Den visuella bilden ”måste finnas” och det tycks som vi arbetat för lite med den. Tallinjen som ett exempel är en fantastisk bild och kan bli ett hjälpmedel för eleven. En bild säger mer än tusen ord.

Att ge alla elever möjlighet att lära sig läsa och förstå är en av våra viktigaste utmaningar i skolan. Hur kan vi forma vår undervisning med målet att alla elever ska bli ”aktiva läsare”? Hur kan vi främja god läsutveckling? Hur kan vi använda IKT för att nå målet? Vi har förmånen att ha både en drivande rektor och en IKT pedagog som har som mål att implementera kunskap och användning om digitala verktyg, hos all personal och på så vis utveckla pedagogiken.

Att läsa och förstå det lästa är ett av  mina viktigaste ”uppdrag” och därför har jag gjort en handlingsplan för att uppmärksamma eventuella svårigheter hos våra elever. Här ser ni vår handlingsplan, som ni förstår är den i sin ”linda” och det som är markerat med rött kommer vi att fortsätta med under ht. – 16. Allt förändringsarbete tar tid!

Handlingsplan Sandersdalsskolan

En kollega på en annan skola delade med sig av sitt redovisningsmaterial, vilket underlättade oerhört. Vi gjorde enbart några ändringar så att det bättre passade till vår skola. Delad glädje är dubbel glädje.

Kartläggningen är A och O, ser vi inte några inga framsteg är det fel insatser.

Förmåga

Tilläggas bör att vi varje läsår har ”läsprojekt” som pågår under tre till fyra veckor. Målet är att väcka läslust, göra läsare av läskunniga. Här kommer givetvis den viktiga högläsningen in och den är en fantastisk tillgång för alla. Det ger så mycket, vi kan prata om boken, samlas runt texten, man kan även läsa en ”svårare bok”, alla kan vara med. Högläsning ger glädje även när eleven själv är läsare. Minns hur entusiastisk jag var då min mamma läste för mig, trots att jag kunde läsa själv. Så snälla fortsätt att högläs.

Barn som ser (och hör) vuxna läsa blir ”läsare” och de behandlar böcker med respekt.

respektera

Om du ska föra/leda en elev mot målet – måste du veta var han/hon befinner sig i sin kunskapsutvecklingMan måste veta målet med resan och hur vägen dit kan vara, för givetvis finns det olika vägar till målet. The beginning is the end and end is the beginning.

Det enda vi kan förändra är vår egen undervisning.

 

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när han tror han kan hjälpa andra.

För att undervisa någon, måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta undervisning börjar med ödmjukhet inför den jag vill lära och därmed måste jag förstå att detta med att undervisa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta, så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kierkegaard, dansk filosof, författare

 

Det bästa med att vara lärare är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag har arbetat i snart 22 år och jag känner mig ännu inte ”färdigutbildad”. Jag ser framemot fler härliga lärande år med våra ”stjärnor”.

 

Ingrid Patriksson
@IPatriksson (twitter)

 

Tänk på att det är:

Viktigt att vi arbetar språkutvecklande i alla ämnen:

Har alla elever samma möjlighet i mitt klassrum?

motto

Jag heter Malin Carlsson och jobbar på Lindblomskolan i Hultsfred. Lindblomskolan är en skolan med dryga 500 elever varav ca 100 har varit i Sverige i mindre än 4 år. Vi har ca 30 olika språk på skolan och ungefär 200 elever är flerspråkiga. Detta har fått mig att fundera över min undervisning. Hur i hela världen skapar jag ett klassrum där alla mina elever har samma chans att utvecklas så mycket som möjligt?!

Jag måste anpassa min undervisning efter de elever och förutsättningar vi har. Min väg att gå har varit att jobba målmedvetet med mina elever. Jag vill att mina elever ska vara delaktiga i lärandet, de ska vara med och bestämma hur vi ska nå mål det tror jag skapar motivation och en lust att lära. Kanske är det lättare att nå mål om man vet vad man ska nå, vad man förväntas prestera, vad man kommer att bli bedömd i? Det ska inte vara en slump om jag lyckas få ner precis det som min lärare har tänkt att jag ska skriva på mitt prov eller inlämningsuppgift, det ska vara ett riktat arbete som vi gör tillsammans eleverna, jag som lärare och helst också föräldrarna. Det ska inte vara en slump om man når målen! Talar vi om förväntningarna för eleverna. Tränar vi eleverna i att resonera, beskriva, förklara, analysera när det är det vi bedömer.

För att kunna leda lärandet för alla elever i mitt klassrum jobbar jag mycket med mina pedagogiska planingar innan de startar upp. Jag gör bl.a. egna matriser där jag funderar över progressionen i min undervisning. Hur tänker jag att jag ska utmana de elever som jobbar för att nå en högre nivå, mer än godtagbara kunskaper? Jag måste göra klart för mig själv vad jag kräver av deras arbete i klassrummet för att de ska nå den högre nivån. Det gör att jag under arbetets gång i klassrummet kan träna eleverna för att så småningom ska ha chansen att nå den högre nivån. Mina matriser gör också att jag har konkret tänkt vad som krävs för en godkänd nivå. Det gör att jag riktat kan jobba hårt med de elever som ligger på gränsen för att ”putta” dem över gränsen. Har jag som lärare klart för mig vad jag kräver konkret har jag en större chans att leda lärandet mot målen för eleverna.

Att jobba målmedvetet och synliggöra målen för eleverna ofta och mycket i vardagen. Att eleverna får självbedöma sina kunskaper och förmågor och själva fundera på hur det går och hur de ligger till. Att eleverna vet vart vi ska, gör att eleverna når högre! Kanske är det så vi alla funkar i allmänhet, tänker jag.

Arbetssättet kräver att eleverna ser varandra som lärresurser. ”Jag kanske kan fråga en kompis”. Vi är olika bra på olika saker, vilken tur!

På inlägget på länken här finns en film om hur jag tänker kring  min målmedvetna undervisning. Även lite inspiration från James Nottingham. Om man är intresserad av hur jag jobbar med det här i vardagen så följ gärna min blogg: malinspplugg (Det två PP:n står för mitt riktade arbete med pedagogiska planeringar)