En hyllning till oss

Klockan är 13.35 och jag har varit på benen sedan klockan åtta. Bokstavligen på benen. Som lärare sitter man nämligen väldigt sällan stilla. Det är fredageftermiddag och det känns som att hjärnan har virats in i bomull. Terminen är snart slut. Vi är på upploppet och alla är så himla trötta men vi ger fasiken inte upp.

Jag skriver denna text som en hyllning. Jag är så förbannat stolt över oss, över vår profession och över det jobb vi gör för varje jäkla unge varje dag. Just det ska jag skriva om. Jag vill skriva om den värme jag känner i arbetsrummet när jag tjuvlyssnar på två kollegor som helt överlyckliga hyllar en elev som trots många motgångar har klarat E på nationella provet. Jag vill skriva om hur himla härligt det är att se pedagoger stoppas av pratglada elever i korridoren och jag vill skriva om hur jag hela tiden slås av hur vi lärare bångstyrigt stångar oss fram, vrider och vänder, söker och hittar för att just den eleven ska klara just det kunskapskravet. Och det gör vi varje lektion, varje dag, hela terminen.

Folk utanför skolvärlden har nog svårt att förstå komplexiteten i vårt jobb. Jag tror också att vi sällan själva stannar upp och reflekterar över vad vi egentligen håller på med hela dagarna, hur vi förbereder, undervisar, efterarbetar, plåstrar om, löser konflikter, bedömer,  umgås, anpassar anpassar anpassar, svarar på mail, skriver åtgärdsprogram, går på möten, tänker och tänker om, jagar, kramar, pluggar, bråkar, eht-anmäler, ringer föräldrar, listan kan göras hur lång som helst.

Någonstans utanför skolan pågår en livlig debatt om PISA-resultat och lärarlönelyft. Man pratar om förstelärarreform och TIMSS. Vi funderar också förstås men vi har inte riktigt tid att grotta ner oss. Vi har liksom fullt upp med verksamheten. Vi måste leta klassuppsättningar av spännande skönlitteratur, vi måste dra igång viktiga projekt, vi måste ha tid att lyssna på den elev som har det trassligt hemma just nu, vi måste hjälpa till att hitta den borttappade Ipaden, vi måste lära oss den nya appen, vi måste plåstra om ett brustet hjärta, vi måste möblera om klassrummet och vi måste utmana den där jättesmarta eleven så att hen får ut något av lektionen.

En dag är i praktiken ganska kort och den ska innehålla så mycket. Vi ska bygga relationer, undervisa om antiken, påminna om läkarbesöket, vikariera för en kollega, jobba på arbetsron, skapa lugn i korridoren, formativt bedöma elevtexter, uppdatera klassbloggen och komma ihåg att det är simtest nästa onsdag. Lägg därtill några eftermiddagsmöten och ett föräldrasamtal innan hemgång.

Och det är här hyllningen kommer in. För trots detta mångfacetterade trasselsuddiga uppdrag står vi liksom pall. Jag tittar på mina kollegor i skolan och jag följer många av er andra på sociala medier och jag slås gång på gång på gång på gång av vilket fantastiskt jobb vi gör. Ungarna lär sig saker, de kommer till skolan, många blomstrar. Vi lärare drar och gnetar, misslyckas ibland men kammar till oss och försöker igen och jag tänker ofta att detta jobb kräver en alldeles speciell envishet och kämparglöd. Detta jobb kräver ett jävlar anamma och en kreativitet som måste kunna vridas två varv extra om situationen så kräver. Vi ska vara förbannat stolta över det. Vi kan det här och vi gör det så bra.

Jag minns i vintras när jag satt på bussen på väg hem. Jag hade just sagt hejdå till en stressad kollega som skulle skynda sig att hämta dottern på fritids. Det sista jag såg från bussfönstret var hur samma kollega stannade i språnget för att krama ett gäng gamla elever på skolgården. Det blev där och då så uppenbart för mig att detta jobb aldrig tar slut. Vi lärare är ständigt närvarande. Vi finns där. Orubbligt. Dag efter dag. Oavsett vad. Och det är något så himla fint i det och för mig ligger det en så enorm stolthet i att vara en del av detta ihärdiga, obändiga kollegium som möter och omfamnar utmaningar varje dag.

Nu har vi några veckor kvar innan vår sommarledighet. Jag känner oss och vet att vi kommer att köra ända in i kaklet. Fridens liljor, kära vardagshjältar! Låt oss kämpa vidare.

Maria Wiman,

Lärare i svenska – och so på Östra grundskolan i Huddinge

Stolt mottagare av Trevor Dolan-stipendiet 2017 – ”Årets punkare i skolvärlden”

Klassblogg: http://www.7fab.wordpress.com

Twitter: @marwim123

Skypeathon – en berättelse

I det här blogginlägget vill jag berätta om arbetet med planeringen av ett Skypeathon i tre olika ettor på Bäckängsgymnasiet i Borås. Först, dock, lite bakgrundsfakta kring de globala inslagen i min engelskundervisning och hur de tog sig sin början.

Som nyutexaminerad engelsklärare 2002 började jag ganska snabbt med att inkludera autentiska globala inslag i min undervisning. Det första blev en flerårig (handskriven) brevväxling med en skola i västra New York state, som senare följdes av digitala utbyten i form av videos och emails. Vi utnyttjade även tillfällen till att skicka olika typer av godis till varandra, som i ett led att få in fler kulturella inslag (och smaskiga sådana!).

2014 började jag så smått med att i engelskan använda mig av Mystery Skypes och Mystery Hangouts som ett extra inslag i ämnet för att öka den språkliga interaktionen. Följande år, 2015, körde jag med jämna mellanrum med Skype-pass i mina olika klasser och alla klasser fick testa på att någon gång samtala med ett annat land och elever. Detta var också första året jag deltog i GRA (Global Read Aloud) med två klasser i årskurs åtta. Global Read Aloud är ett årligt globalt läsprojekt initierat av Pernille Ripp där man har möjligheten att samarbeta över nationsgränserna med en gemensamt vald bok. Under detta arbete läste vi boken “Fish,” samarbetade med en klass på Nya Zeeland och två klasser i USA. Författaren till boken vi läste, Laura Dron, fick jag tag på via Twitter och vi bokade tid för ett Skype-samtal som gick enligt planerna.  Mina elever ställde frågor om boken, författarskap och Laura Dron ställde frågor till mina elever. Mervärde och ett tillfälle som förgyllde den vanliga undervisningen.

2016 deltog jag för andra året, nu med en gymnasieetta, och med boken “All American Boys” av Jason Reynolds och Brendan Kiely. Återigen samarbete med olika delar av världen, denna gång en skola i Tokyo och en i Florida. Vi spelade in videos som skickades till varandra. Min klass var även ansvarig för en “slow chat” på Twitter och vi kunde se hur våra frågor flög ut runt om i världen och begrundades. 2016 tog vi även del av ett par Skype-maraton, så kallade Skypeathons, och det var här tanken slog mig “det är nog dags att genomföra ett eget Skypeathon.”

Planeringen

I december började jag så med att formulera syftet med projektet för mig själv:

Why Skypeathon?

  • Give students an opportunity to practice their English in “real” situations with native people.
  • Cultural interest – compare living conditions, school cultures, food traditions, leisure activities etc…
  • The international/global objective in LGR 11 will be the focus of the operation.
  • Students will increase their knowledge on certain issues, e.g. World War (connections with former battleship museum at Pearl Harbor, Hawaii and museum in New Orleans, Louisiana), National Parks (connection with park ranger in Yellowstone National Park), Biology (connection with marine biologist Jennifer Nolan in Florida), Journalism (connection with journalist at newspaper in Stockholm etc)
  • Students will get to document and reflect on their Skype sessions by blogging, tweeting and using social media to spread the message…hence, increasing their digital and social media skills by working on their digital strategies. Teachers will monitor communication. Maybe an article in the local newspaper?
  • Social happening that will strengthen bonds between students/teachers
  • Environmentally friendly! We will travel the world practically for free!
  • and more….

Nästa steg blev att så sakteliga kolla intresset med hjälp av ett googleformulär som jag lade upp på min blogg och på Twitter. Ett dygn senare hade jag 13 intressenter från olika delar av världen – några “gamla” bekanta, men de flesta nya kontakter. Nästa steg blev att mejla till andra möjliga intressenter och ett par veckor senare, i början av januari 2017,  började jag se konturerna kring projektet.

Min tanke var att blanda olika former av Skype-pass under dygnet, samt att olika elevgrupper skulle vara ansvariga för olika pass. När man då som elev inte inte är uppsatt på ett pass så tar man istället möjligheten att vara delaktiga i andra sociala aktiviteter i klassrummet jämte Skype-salen. Vidare ville jag att de olika inriktningar eleverna går (medicin, kommunikationsvetenskap och beteendevetenskap) skulle kunna få en koppling i några samtal.

Vid den här tiden i mörka januari började jag också inse att jag omöjligen skulle kunna genomföra projektet själv, och det var dags att vända sig till mina kollegor. Gensvaret var, mig gladeligen, positivt och tre kollegor hoppade på projektet. Till berättelsen hör också att visionen om att genomföra Skypeathonen med en klass växte lite och det kändes mer rättvist att erbjuda projektet till alla mina tre engelska 5-klasser. Alla klasser ville vara med på tåget! Följande blankett skickades med eleverna hem:

ska%cc%88rmavbild-2017-02-03-kl-13-36-03

Så där stod jag i slutet av januari med 87 elever, 4 lärare, två klassrum, 24 timmar, 35 samtal i 12 länder. Virtual field trips med guest lecturers, Q&A-sessions blandat med Mystery Skypes.

Tiden sprang vidare och nästa steg blev att dela in eleverna i grupperna, organisera grupperna i pass med ansvar för olika områden, fundera på matlagning och säkerhetsdetaljer. En elevgrupp behövdes för att få in mer elevinflytande varför en uppmaning gick ut i vår interna plattform. 10 elever anmälde intresse och tillsammans bestämde de vem som skulle kontakta lokaltidningen, tv-stationen, vilka typer av snacks som vi borde köpa in, vilka brädspel vi ska spela, en elev bestämde sig för att snickra ihop en Kahoot och mycket annat. Åsikter det har de, och ansvar vill de ta. Underbart!

Nu, 11 dagar innan vi kör igång, är det lite nervöst och fortfarande har vi tre-fyra tomma platser att försöka boka in någon på, men annars känns det som att allt fallit väl på plats. Nästa vecka kommer jag på engelsklektionerna förbereda eleverna. Vid det laget vet de vilka samtal de är ansvariga för och det är upp till dem att förbereda sig på det sätt de önskar och tycker är lämpligt.

Nedan: Skärmdump – exempel på hur ett par bokningar i schemat kan se ut första dagen:

ska%cc%88rmavbild-2017-03-04-kl-14-50-03ska%cc%88rmavbild-2017-03-05-kl-10-35-07

Ovan: Skärmdump – Exempel på ett par bokningar på fredag morgon:

 
Vad kvar att göra? Inköp, sista bokningarna, kontakt med massmedia för att se om det finns något intresse för att dokumentera vår Skypeathon, få alla samtal bekräftade. Sedan kör vi!!

Den 17 mars återkommer jag med en kort inlägg om utfallet av Skypeathonen. Hoppas “I’m still standing” och att vi träffas här igen då! 🙂 /Pernilla

pernilla-sommarPernilla Elander Malmqvist

 

Olust att lära – dödar skolan kreativiteten?

Många är säkerligen de kommuner och skolor som genom åren fokuserat på “lust att lära”-kurser och som anammat denna fras som ett slags slagord för god skolgång och kommunens vilja att förändra och förbättra. Sanningen är ju också att vi alla vill att eleverna ska känna just denna lust till att lära och förstå hur kunskap är coolt och viktigt, samt själva grunden till att förstå sin värld bättre. Majoriteten av dagens elever känner nog också just lust att lära, åtminstone ibland, och det kanske räcker ganska långt. Om man dock som elev aldrig känner denna lust, utan istället en stor daglig OLUST till att gå till skolan och lära sig så kan den mycket väl ta död på den kreativiteten som förmodligen finns inom andra områden i livet. Ganska många är de elever som jag i undervisningen stött på som är geniala moppefixare eller gudomliga fotbollstrixare, men att förstå syftet med skolan gör de inte. Orsakerna kan vara många till detta, men det är ytterst frustrerande som lärare att inte kunna få möjlighet att helt nå dessa lite vilsna barn. Tidigt i livet sätter de ofta en stämpel på sig själva som “misslyckade” och kämpar för att få någon typ av uppmärksamhet, ofta negativ, för en negativ uppmärksamhet/bekräftelse är bättre och enklare att få än ingen alls. Några resonerar säkert: varför ens försöka lyckas med studierna när risken att misslyckas finns?  Inte heller stöter de kanske på lärare som har tid att lyssna, lärare som visar intresse…. Sakta försvinner kanske den lust och motivation som en gång fanns.

Olust (1)

Min erfarenhet som lärare säger att det är en handfull elever i varje klass som idag hyser denna olust till att lära (säkerligen stora skillnader i olika delar av landet dock beroende på de socioekonomiska faktorerna). Dessa elever har svårt att se meningen med skolan och nyttan i att LÄRA sig saker och att utvecklas som människa i den sociala kontext som skolan utgör. Vi har tur om de ens dyker upp. Vad ligger då bakom denna olust? Orsakerna är naturligtvis lika många och olika som antalet elever, men jag tror att en del elever, förutom sina utmaningar hemifrån, även i dagens skola har helt svårt att ta sig an det reflekterande klimat som skolan vill få dem att anamma. Kopplingen mellan fakta, förståelse och färdighet är svårgreppbar för en del….idéen om att tänka SJÄLVA är skrämmande och det känns mycket tryggare att bara följa med andra ….to go with the flow liksom. Att som elev förstå kunskapskraven är inte lätt och förstår man inte grunden i dem så har man inte heller grepp om sin egen kunskapsutveckling i relation till dem. Ett annat aber kan vara att utvecklas i den sociala kontext som skolan utgör. För elever med olust kan andra elever kan mycket väl bli antagonister istället för klasskamrater som man samarbetar med.

I LGR 11 kan man läsa under “grundläggande värden” att “skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” En annan del i skolans uppdrag är att “stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.” Viljan är god, avsikten likaså, men det är mycket snack och lite verkstad.

Ligger det då en skuld på eleverna för olusten? Inte alls. Det finns som sagt många bakomliggande orsaker och sedan är de barn av sin tid – skolan har gått i en riktning där kreativiteten och lusten ibland skjutits åt sidan och istället har matriser och pedagogiska planeringar ersatt dem….allt i rädsla för den växande föräldramakten, skolinspektionen och den gamla så kallade “flumskolan”.  Den svenska skolan är fast i ett virrvarr av influenser och tankar om att göra rätt. Viljan är god som sagt, men det räcker ju inte hela vägen. Resultatet av detta ser vi också i form av sviktande elevresultat samt lärare som lämnar skolvärlden för något annat. Skolvärldens undersökning visar att mer än 3 av 4 lärare (78%!) funderar på att sluta som lärare på grund av olika skäl – det klart detta i sin tur märks på lärarnas undervisning –  och i sin tur på elevernas brist på lust att lära.

Verklighetens skola pushar liksom in eleverna i en och samma mall, men vi är olika. Alla elever är inte gjorda för att göra samma sak, och även om vi som lärare försöker individualisera vår undervisning bortom fattning så kommer vi inte bort från faktumet att en del elever borde göra något annat. Få chansen att på ett tidigare stadium i livet (till exempel högstadiet) inrikta sig mot det som intellektet och kroppen längtar efter. “Abdi” kanske är den elev som behöver en dags praktik i veckan på en snickarverkstad för att orka de andra fyra dagarna i skolan? Kanske ska han inte ens ha samma studieplan som de andra? Sara, som sitter och ritar gubbar i sitt block på mattelektionen eftersom algebra inte är hennes grej, kanske ska ha mindre matte i sitt schema och istället satsa på att få ta del av några dramalektioner – för det är inom det som hon lever upp som människa. Det är där hennes “unika egenarts” lust finns. Elever som har möjlighet att tidigare i skolan kunna välja inriktning inom vissa områden utvecklar en lust att lära.

Ken Robinsons TED-tal om hur skolor tar död på kreativiteten har setts närmare 41 miljoner gånger och här finns många poänger som jag håller med om. Hans berättelse om vännen Gillian Lynne målar upp en bild som kan appliceras på många elever:

Hon är en koreograf och alla känner till hennes arbete. Hon har gjort ”Cats” och ”Fantomen på Operan.” Hon är underbar. Jag brukade sitta i styrelsen för den kungliga baletten, i England, som ni förstår. I vilket fall, Gillian och jag åt lunch en dag och jag sa, ”Gillian, hur blir man en dansare?” Och hon sa det var intressant, när hon gick i skolan, hon var väldigt hopplös. Och skolan på 30-talet, skrev till hennes föräldrar och sa, ”Vi tror Gillian har en inlärningssvårigheter.” Hon kunde inte koncentrera sig, hon var otålig. Jag tror att nu skulle de säga att hon hade ADHD. Skulle inte ni? Men detta var på 1930-talet, och ADHD hade inte blivit uppfunnet då. Det var inte ett tillgängligt tillstånd. (Skratt) Folk var inte medvetna om att de kunde ha det.

I vilket fall, hon fick träffa en specialist. Så, i detta rum med ek-panel var hon där med sin mamma,och hon blev satt på en stol längst ner, och hon satt på sina händer i 20 minuter medan denna man pratade med hennes mamma om alla Gillians problem i skolan. Och i slutet — eftersom hon störde folk, hennes läxor var alltid sena, och så vidare, ett litet barn på åtta år — i slutet gick doktorn och satte sig ´bredvid Gillian och sa, ”Gillian, jag har lyssnat på alla dessa saker som din mamma berättat för mig och jag behöver prata med henne ensam.” Han sa, ”Vänta här, vi kommer tillbaka, det tar inte lång tid.” och de lämnade henne. Men så fort dom hade lämnat rummet satte han på radion som stod på hans skrivbord. Och när dom gick ut ur rummet sa han till modern, ”Stå bara och titta på henne.” Och i det ögonblick de lämnade rummet, såg hon att hon var på fötter i rörelse till musiken. Och de tittade under några minuter och han vände sig till modern och sa ”Fru. Lynne, Gillian är inte sjuk, hon är en dansare.Ta med henne till en dansskola.”

Jag sa, ”Vad hände?” Hon sa, ”Hon gjorde det. Jag kan inte säga hur underbart det var. Vi gick in i detta rum och det var fullt av människor som mig. Människor som inte kunde sitta stilla. Människor som var tvungna att röra sig för att tänka. Dom dansade balett, dom dansade stepp, dom dansade jazz, dom dansade modern dans, dom dansade samtida dans. Hon gjorde så småningom audition för den Kungliga Balettskolan, hon blev en solodansare, hon hade en fantastisk karriär vid den Kungliga Baletten. Hon tog examen till slut från den Kungliga Balettskolan och grundade sitt egna danskompani, the Gillian Lynne Dance Company, träffade Andrew Lloyd Weber. Hon blev ansvarig för några av de mest framgångsrika musikalproduktionerna i historien, hon har givit njutning åt miljoner, och hon är multimiljonär. Någon annan kanske hade givit henne medicin och sagt åt henne att lugna ner sig. (Ken Robinson, transcript)

En framtidens skola där fler individuella val kan göras tidigare i grundskolan vore bra, mycket bra till och med.

Slutligen vill jag också nämna att precis som elevers lust snabbt kan avta i styrka om den möts av påbud, förbud, restriktioner, ointresse och pessimism så kan även lärares dito det – därför är det så viktigt att regeringen ger lärarna (alla lärare!) mer stimulans i form av mer tid till undervisning och löneökningar så att lusten till att lära och undervisa växer markant – då kommer även elevernas lust till att lära växa avsevärt. Lärare som visar lust och passion i sin undervisning smittar av sig till elever och det utvidgade kollegiet. När eleverna berättar om vad som gör en bra undervisning nämner de många sociala faktorer såsom  att läraren ska ha humor, vara tålmodig och påhittig, lyssna, förstå och intressera sig för eleverna. Mycket av det som inte har med själva undervisningen att göra. När det dock gäller just undervisningen handlar det istället om att göra den varierande, att ge feedback om utvecklingspotential, att ha tävlingar och problemlösning, att få eleverna att tänka själva, samt ge möjligheten att få vara med och påverka undervisningen. Kloka svar. Och samtidigt också mycket av det som dagens lärare allaredan gör i sin undervisningen. Men det är slitsamt som sagt, väldigt slitsamt, och inte alla orkar … fler och fler överger skolan. Sanningen är väl också att det skulle en hel del av eleverna också göra – om inte skolplikten fanns. Kanske kan fler individuella val i skolan innebära en liten förändring…

Med hopp om framtidens skola! /Pernilla
Av: Pernilla Elander Malmqvist

Lärare i engelska/so i Borås

Think outside the box

Min nya kaffemugg har ett bra budskap

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du vill läsa om hur jag och eleverna  jobbat med olika projekt så klicka på länkarna nedan:

www.pernillasenglishclassroom.blogspot.com

#jämställdhetförst

Mitt i OS 2016. Henrik Stenson spelar om det historiska första OS-guldet i golf, årets nya OS-sport. Det är trevligt och ganska spännande, för att vara golf, men Stenson missar sista putten och det blir plötsligt väldigt dålig stämning hemma hos oss. Min man svär upprört. Jag försöker säga att det väl är jättebra med OS-silver?!? Mannen tycker att guld hade varit att föredra och är fortsatt upprörd. Liknande situationer händer då och då hemma hos oss och säkert hos många andra. Det jag alltid undrar är: Hur kan någon uppröras till den graden över golf? Över sport?

Själv blir jag upprörd när jag läser om Zara Larsson, 18-årig popartist, som får motta enorma mängder näthat för att hon säger att hon är feminist och uttrycker sina åsikter kring jämställdhet. Jag blir upprörd när jag hör att pornografiskt material som visar flickor och kvinnor som plågas och lider säljer bättre och genererar fler klick än filmer utan denna ingrediens. Jag blir upprörd när kvinnliga journalister med en jämställdhetsagenda får så mycket hat och hot att de tystas till att skriva om mode och inredning. Jag blir upprörd av att unga tjejer i dag växer upp med en objektifiering som är normaliserad och börjar väldigt tidigt. Jag är upprörd över det faktum att tjejer presterar bättre än killar i skolan. Jag blir upprörd över att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar 15-25. Jag blir upprörd över att mäns våld mot kvinnor ses som en ”kvinnofråga”. Jag blir upprörd över att det finns så många populära invektiv med sexistisk konnotation (kvinnliga könsdelar används frekvent som svordomar). Jag blir upprörd över att kvinnliga offer i våldtäktsmål fortfarande i dag får frågan om vad de hade på sig. Jag blir upprörd över att tjejer i gamingvärlden ofta utger sig för att vara killar, för att slippa sexistiska påhopp. Jag blir upprörd över att den psykiska ohälsan är stor bland ungdomar. Tjejerna anger att de i hög grad är stressade över skolan och livet och medan killarna anger att de mår bra men dubbelt så många killar som tjejer begår självmord. Allt det här blir jag upprörd över. Jag tror också att allt det här hänger ihop.

Betygsskillnader

I Sverige presterar pojkar och flickor olika i skolan. Flickor som grupp presterar bättre och så har det varit länge. Skillnaden hänger kvar genom hela grundskolan och gymnasiet och fortsätter upp på universitetsnivå. Någon kanske tycker att det inte är ett jättestort problem eftersom killarna som grupp ändå tjänar mer och har högre positioner i samhället? Trots att tjejerna har bättre betyg och vidareutbildar sig i högre grad? Jag tycker att det är ett gigantiskt problem. Både som pojkmamma, lärare och samhällsmedborgare tycker jag att det är ett väldigt stort problem. Särskilt eftersom det gäller Sverige, världens fjärde mest jämställda land, med det fantastiska och jämställda skolsystem vi har.

Det finns en del forskning kring möjliga orsaker till statistiken. Det finns naturligtvis många komplicerade bakomliggande orsaker men en intressant sak är att det verkar som om vi lärare behandlar flickor och pojkar som två skilda homogena grupper. Det vill säga att vi har tankar och förutfattade meningar om att med kön följer en viss typ att beteende och att vi då också behandlar könen olika. Lite ”boys will be boys” eller ”typiskt tjejer”-attityd. Lärarnas inställning är knappast hela förklaringen till prestationsskillnaderna men det är något vi direkt kan påverka. Och det bör vi göra. Vi som jobbar i skolan är enligt skollag och läroplaner tvungna att ha ett jämställdhetsfokus och faktiskt ”se till att undervisningen till innehåll och uppläggning präglas av ett jämställdhetsperspektiv”. Men i praktiken blir det som är ”allas ansvar” tyvärr lätt ”ingens ansvar”.

En lärare

En lärare har många ansikten. Eller kanske snarare många kostymer. Som gymnasielärare i svenska och engelska byter jag kostym många gånger varje dag och några av de kostymer jag varierar mellan är; språkvetarens, anglofilens, mentorns, studenthandledarens; den stöttande kollegans; medmänniskans; marknadsförarens; medarbetarens och beslutsfattarens. Läraren måste hantera väldigt många olika situationer varje dag och fatta väldigt många viktiga beslut varje dag. Ofta snabbt. Det här är kanske en stor del av tjusningen i jobbet; det höga tempot och att vad som helst kan hända. Nyckeln till framgång är att i detta ”kaos” av oförutsedda händelser och besvärliga beslut kunna hålla sin linje. Att bedriva en kurs är som att styra ett skepp. Du måste kunna styra vidare även om det stormar och vågorna går höga. Det kanske går långsammare men vi måste fortsätta ”hålla kursen”.

Förutom att jag till vardags är språkvetare, anglofil, studenthandledare, medmänniska, kollega med mera, med mera, är jag också feminist och jämställdhetsivrare. Jag tycker nämligen att jämställdhet är den viktigaste värderingsfrågan jag kan ägna mig åt. Jag tycker självklart att många andra frågor är viktiga, men jag tror att jämställhet är en viktig nyckel till det mesta. Jämställdhetsarbete är definitivt en viktig nyckel till framgångsrik undervisning. En nyckel till att kunna hålla kursen.

Vad innebär då det i praktiken? Är det att behandla eleverna jämställt och utgå från att alla är lika mycket värda? Ja, naturligtvis, men det räcker inte. Det handlar om att i de regler vi har i klassrummet ha ett jämställdhetsfokus. Alla lärare har sitt regelverk; saker vi tycker är viktiga. Det kan gälla kepsar, mobiler, datoranvändningen, prat, ankomsttider, deadlines eller andra saker. Eleverna lär sig snabbt vilka regler som gäller för vilken lärare och anpassar sig mer eller mindre smidigt och det gör de även till regler som bygger på jämställdhetsprincipen.

Hör du ett kvinnligt könsord flyga i klassrummet: Agera kraftfullt! Acceptera det inte. Varje gång du låter ett litet f***a eller h**a passera, bidrar du till kvinnohat och objektifieringen av flickor i samhället. Ja, det gör du. Gör en stor grej av det, varje gång. Ta makten över alla de tabubelagda orden. De är bara tabubelagda för vuxna; ungdomarna har inga sådana hämningar. Träna hemma framför spegeln om du måste. Strunta i kepsen – fokusera på språket istället.

Finns det killar som uppvisar en klassisk ”too cool for school”-attityd? Tjejer som uppvisar stress över skolarbetet? Ta en diskussion om betygsskillnaderna i skolan och fråga eleverna vad de tror de beror på. Få dem medvetna om att de sitter fast i destruktiva mönster.

Sexistiska skämt i klassrummet? Acceptera aldrig! Ta det som ett tillfälle till att faktiskt ”se till att undervisningen till innehåll och upplägg präglas av ett jämställdhetsperspektiv”. Du kommer inte att behöva göra det här många gånger innan varenda en har fattat. Det du vinner är en väldigt mycket trevligare stämning i klassrummet. Du vinner en mer jämställd atmosfär som är en förutsättning för att alla där inne ska kunna prestera på topp.

Bli arg!

Jag tycker att vi allihop behöver uppröras mer över de verkligt upprörande sakerna. Framförallt tycker jag att vi inom skolan ska fokusera på rätt saker. En bra början för den som vill öka sitt jämställdhetsfokus är just att bli upprörd och förbannad över sakernas tillstånd. Det är klart att sport kan röra upp känslor och det är klart att det kanske är lite mer lättsamt att uppröras över en missad golfputt än över ungdomars porrkonsumtion. Men hallå!?!

Vi behöver inse att jämställdhetsarbete gagnar alla: Pojkar, flickor, kvinnor, män. Det gagnar hela samhället. Vi behöver framför allt se jämställdhet som en kunskapsfråga och inte en åsiktsfråga. Vilka åsikter vi har kring jämställdhet beror helt och hållet på hur mycket kunskap vi har. Punkt. Som lärare är det en befriande tanke, mitt i allt. Använd det guldläge du har, du som träffar barn och ungdomar. Ett jämställt klassrum är ett bättre klassrum som låter dig fokusera på att hålla kursen och borgar för att fler elever når i hamn. 🙂

#jämställdhetförst

Kristina Bergdahl , bloggar om svenska och engelska samt jämställdhet i gymnasieskolan, på Svengbloggen.

Om lata elever

Innan jag kommer in på huvudtexten vill jag förtydliga några saker: jag har precis gjort mitt första år som lärare. Min erfarenhet av hur den svenska skolan fungerar är alltså inte fullständig. Vidare tänker jag inte försöka dra några resonemang som är allmängiltiga för densamma. Det här inlägget kommer enbart vara en kort fallstudie över de elever jag undervisat under året som gått. Och som jag redan konstaterat på Twitter – förvänta er inget briljant. Varmt välkomna med ert ris och era rosor i kommentatorsfältet!

En stor del av den skoldebatt som jag deltagit i eller tagit del av – framförallt i lärarkollegiet, men också på Twitter – har utgångspunkt i elevernas misslyckanden inom olika områden. Deras PISA-resultat försämras, de använder sina mobiltelefoner alltför mycket, de är stökiga och högljudda och de går omkring och slarvar och latar sig. Visserligen stämmer det i sak att PISA-resultaten försämras. Visserligen stämmer det också in på flera elever att de använder sina mobiltelefoner alldeles för mycket och att de ibland slarvar eller latar sig. Men det är givetvis inte hela sanningen.

I ett försvar av eleverna skulle jag, på ett trött manér, kunna hänvisa till Sokrates tirad om att hans dagars ungdom älskade lyx och gläfsade i sig efterrätter. Anledningen till att detta ”citat” dras upp är att visa på den historiska kontinutet det är att gnälla på ungdomen. Ni som inte varit lata, och i stället gjort lite research, är dock redan medvetna om att detta citat aldrig kunnat verifieras och att det alltså är mycket otroligt att Sokrates yttrat sig så. Det närmaste vi kommer är att Sokrates (citerad av Platon i Staten) tycker att de yngre, bland annat, ska sörja för omvårdnaden av sina föräldrar och iaktta vissa regler om sitt uppträdande. Jag vill i stället nyansera bilden av lata elever.

Är mina elever lata, slarviga och alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Är det i sin tur orsaken till sjunkande skolresultat? Och är det i så fall elevernas fel? Jag går igenom punkt för punkt.

Är de lata och slarviga? Definitivt inte. De är stressade ifall de känner att de inte är tillräckligt förberedda inför ett prov. Det är inte ovanligt att de skickar sms eller mailar mig sent på såväl vardags- som helgkvällar och frågar om läxor och prov och praktikaliteter. Det är inte heller ovanligt att de berättar att de varit tvungna att försaka sina fritidsaktiviteter eftersom de haft så många läxor och prov att plugga till. Mina elevers ambitionsnivå och deras förmåga att jobba hårt är alltså i grunden mycket hög.

Är de alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Definitivt. Det skickas sms, det skickas meddelanden på Snapchat, det tas bilder, det tittas på Youtube. Och så vidare, och så vidare. Eleverna är ofta mer oroliga för hur de ska kunna ladda sin mobiltelefon än vad de kommer att få för betyg i samhällskunskap eller svenska. Det här påverkar såklart det skolarbetet som utförs på plats negativt. Det sista eleverna gör innan de går och lägger sig och det första de gör när de vaknar är att kolla mobiltelefonen. De låser upp sina smarta telefoner i snitt över hundra gånger per dag. Telefonen används på bussen, på rasten, mellan lektioner, under lektioner och så vidare.

Känns det här bekant? Det gör det sannolikt för de flesta som läser den här texten, eftersom vi i det här fallet är väldigt lika eleverna. Undertecknad är definitivt det. Den lärare som varit med om en personalkonferens helt utan att någon av kollegorna använder sin mobiltelefon till annat än arbete kan förslagsvis kasta första stenen. En fråga som återkommer till mig när detta diskuteras är: inom vilka andra grupper av människor skylls försämrade prestationer på användningen av mobiltelefoner? Och varför kommer mobilfrågan upp i princip bara när det är gruppen ‘elever i en skola’ det handlar om? Frågorna är inte retoriska – jag undrar verkligen.

Vems fel är det att skolresultaten sjunker? Om det är något jag lärt mig under mitt första år som lärare är det att om jag är missnöjd med något i klassrummet ska jag i första hand titta mig i spegeln. Det är väldigt lätt att skylla på eleverna, men betydligt svårare att vara självkritisk. Baserat på vad jag upplevt – och jag vet att det inte är likadant överallt – är eleverna tillräckligt motiverade för att lyckas bra. Skolans roll blir då att lyckas kanalisera denna motivation. Det är nämligen här jag tycker att det finns brister. Jag har inte kommit så långt att jag har några förslag på lösningar, men jag tycker mig kunna inringa åtminstone två problem:

1) Eleverna använder för mycket skoltid åt att socialisera och umgås med varandra och gör hellre skolarbetet på fritiden.
2) Eleverna upplever att de i första hand går i skolan för att få betyg – inte för att inhämta bildning och kunskap.

På punkt (1) anser jag att det möjligen är läxorna och proven som är boven. I Finland har man i princip inga läxor och deras skolresultat är alldeles utmärkta. Kanske är det så att läx- och provkulturen gör att eleverna ställer in sig på att mycket av skolarbetet ska göras hemma? Och att skolan mer är till för att de ska gå dit för att veta vilka läxor de ska göra och vilka prov de ska plugga till? Än en gång är det här frågor jag genuint funderar över – jag har inga svar. Det är dock frustrerande att på samma gång se elevernas stress såväl som deras oförmåga att ibland inte utnyttja tiden i den fysiska skolan tillräckligt mycket.

Punkt (2) är också en väldigt komplex fråga. Jag känner själv att jag bidrar mycket till att döda lusten till lärande bland eleverna. Ofta är det första jag gör i varje moment att gå igenom vilka kunskapskrav vi ska jobba med – inte vad vi faktiskt ska lära oss. Eleverna är också stressade över själva betygssystemets utformning. De vet att de helt enkelt inte får misslyckas i något område om de vill nå ett visst betyg.

Slutligen tänker jag inte låtsas som att det inte finns problem vad det gäller ordning i klassrummet eller det faktum att det finns elever i den svenska skolan som är lata. Men min erfarenhet hittills är att det i det här fallet inte sitter i elevernas motivation. De vill. Problemen verkar i stället i flera fall ligga på en organisatorisk nivå. Systemen med läxor, prov och betygshets gör att elevernas möjligheter hämmas. Min huvudfundering är alltså: hur kan vi kanalisera och ta vara på elevernas motivation så att det leder till en hög nivå av kunskapsinhämtande och bildning?

Jag vill även passa på att tacka alla er lärare jag följer på sociala medier för den kunskap och de synpunkter ni delar med er av. Jag ser fram emot framtida diskussioner både i kommentatorsfälten här och på Twitter!

Se till att ha en riktigt trevlig midsommar och en skön semester!

/Fredrik
Twitter: fredrikbylund
Youtube: Fredrik Bylund

Medeltidsprojekt

Jag har arbetat på Internationella Engelska skolan i Falun de två senaste åren. Sista projektet innan sommarlovet var att arbeta med medeltiden i min årskurs 4. Jag tog fram den arbetsplan jag gjorde då jag hade min VFU för mycket länge sedan på Högalidskolan i Stockholm.

Jag älskar att arbeta i temaform och ämnet SO är mycket tacksamt eftersom man enkelt kan inkludera en mängd olika ämnen. I medeltidstemat fick jag in historia, svenska, IT-kunskap, drama och bild men även musik kom in på ett litet hörn.

Eleverna delades ganska raskt in i fyra grupper – adel, präster, borgare och bönder. Det blev två grupper till varje stånd eftersom klassen bestod av 31 elever och grupperna inte fick bli för stora. Så vi hade en grupp som hette Adel 1 och en som hette Adel 2 o.s.v.

Eleverna arbetade i sina grupper. De fick läsa de sidor som handlade om just deras stånd och tillsammans försökte de att göra en sammanfattning. Detta var svårt för fyrorna. Många visste inte riktig vad en sammanfattning är så det fick vi gå igenom.

Näst steg var att göra frågor och tillverka en Kahoot – något som är mycket uppskattat bland eleverna. Då kom nästa utmaning – att göra frågor med olika svarsalternativ men det gick det med.

Nu skulle eleverna göra en presentation om sin karaktär. Varje grupp kunde välja mellan olika karaktärer som kunde tillhöra just deras stånd. Bönderna kunde exempelvis ha en piga, en dräng, en bondhustru eller en fri bonde. De fick rita sin karaktär och sedan skriva kort om hur hen bodde, hur familjen såg ut, vilken sysselsättning hen hade etc.

Karaktären skulle sedan skriva exempelvis ett brev där det skulle framgå datum (någon gång under medeltiden), plats och vad som kunde tänkas finnas i detta brev som ”skrevs av en piga”. Karaktärens liv skulle återspeglas i brevet. Här gällde det att eleverna tänkte till och att språket passade till ett medeltida brev. Vi gick igenom gammelsvenska uttryck och stavning.

Efter att eleverna hade läst, skrivit och arbetat med datorerna så blev det dags att göra ett besök i bildsalen. Där fick eleverna tillverka ”pergament” genom att måla ritpapper med starkt tevatten och skrynkla ihop papperet och hänga det på tork. När pergamenten var torra fick jag stryka alla papper en och en med styrkjärn för att få dem så platta som möjligt – det tog sin lilla tid vill jag lova. Nästa dag gick vi ut på skolgården och jag stod på knä och brände deras pergament i hörnen eller gjorde brännhål. Nu började papperen se riktigt äkta ut. Eleverna njöt av att ha lektioner på olika ställen i skolan och att vara både ute och inne. Många elever stod och satt lite utspridda på skolgården och skrev på sina brända pergament. Det blev dagboksanteckningar, brev, skattkartor eller testamenten.June 2016 026  June 2016 024

Slutligen var det dramatiseringen. Det roligaste av allt. Jag har mängder av historiska kläder som jag och min mamma har sytt och samlat på oss genom åren och dessa kom nu till användning. En del elever hade egna kläder men de flesta fick låna. Grupperna skulle fortsätta att ha sina karaktärer sedan tidigare men nu skulle de ingå i ett drama. Uppvisningen fick högst ta 5-10 minuter – det var det enda jag sa åt grupperna sedan fick de fria händer. Grupperna övade och de flesta kom på idéer direkt medan några fastnade eller fick lite problem men till slut fick alla ihop riktigt bra spel. På en dubbellektion hade alla grupper uppspelning för varandra och det var så lyckat. Vilka fantastiska förmågor det finns bland barnen! Här visades deras kunskaper upp om medeltiden på ett annorlunda sätt. I deras repliker fanns allt det som var speciellt för just deras karaktär och deras stånd. I prästgruppen fick de begrava en nunna som dött i pesten, i bondgruppen var man orolig för att fogden skulle komma och begära in tionden. I en adelsgrupp bråkade två kungar om makten och i en borgargrupp seglade en tysk köpman över till Stockholm för att köpa ett ovanligt smidesföremål.

Veckan därefter hade skolan något som heter Spring Exhibition när alla föräldrar, syskon och släktingar bjuds in till ett öppet hus och elevernas alster visas upp i korridorer och klassrum. Min klass satte upp sina sammanfattningar, karaktärsbeskrivningar och pergament. Barnen gick klädda i sina medeltida kläder och medeltida musik kunde höras i bakgrunden. Några grupper valde att visa upp sitt drama för allmänheten men en del vågade inte riktigt – det var frivilligt.

Summa sumarum så kan jag säga att det var många intensiva lektioner under några vårveckor som blev fyllda med glädje, fantasi och hårt arbete. Jag vet att mina elever kommer att ha med sig dessa veckor i sina hjärtan och de kan en hel del om medeltiden. Min nästa utmaning är nu att försöka göra liknande projekt i mina andra ämnen – engelska och SVA.

Ha en skön sommar!
/Anna Walsh

Arbetsplan del 1
Arbetsplan del 2
Medeltidsprov

Cirkusen – ett skrivprojekt i åk 3

Under hela vårterminen har det varit CIRKUS i treornas klassrum! På ett bra sätt!

cirkus IMG_0838

För många år sedan inspirerades jag och en äldre kollega av mellanstadiets sätt att arbeta med ”Huset” (Stråk av bildspråk). Vi ville också! Insåg att det hade passat våra treor minst lika bra med ett tydligt, väglett skrivande. Kollegorna på mellanstadiet tittade snett på oss och menade att det kunde vi väl spara till dem, eleverna skulle ju ha något att göra på mellanstadiet. Det var på den tiden man resonerade så – saker skulle väntas in och utföras i en viss årskurs – så hade det alltid varit.

Vi var olydiga. En sen planeringseftermiddag satte vi oss ner vid datorn och började skriva en egen berättelse i åtta kapitel. Ingen kunde hindra oss att ta den briljanta idén! Så fortsatte det några veckor framöver och historien om en cirkus växte fram. Vi skrev om  Cirkus Bravo och personerna som arbetade där. Till varje kapitel målades passande bilder i vattenfärg. Vi var helt överens om att bildspråket skulle väga tungt i elevernas arbete.

Sedan dess har många år gått och jag har hunnit med att arbeta med Cirkusen i flera treor. De första böckerna skrevs för hand, först utkast och sedan finskrivet. Skönt att den tiden är förbi! Förra trean publicerade sina böcker som digitala Flipsnack-böcker och årets elevkull ville ha sina böcker utskrivna i färg – de fick som de ville.

Nike-3 Nike

Under terminen har jag presenterat ett kapitel, med tillhörande bild, i taget. Jag har läst kapitlet högt och med inlevelse. Samtidigt har texten varit uppe på smartboarden. Efter högläsningen har vi diskuterat den berättande textens utmärkande drag. Vi har tillsammans tittat närmre på min text, var finns inledning – handling – avslut, hur löser jag styckeindelningen och hur skrivs en dialog? Det finns oändligt mycket att diskutera och efterhand som terminen går desto högre krav får eleverna på mina texter.

”Det där kunde du ha utvecklat, Kristin!”

”Du hade inte så många egenskaper på Starke Adolf!”

En dag kom frågan…

”Ska vi inte ändra lite i din text och skriva till det vi kom på nu?”

Jo, självklart! Så förbättrade vi tillsammans, den ibland lite torftiga, cirkustexten jag och kollegan skrivit för så många år sedan.

Clown Starke-Adolf

När vi bearbetat min text får eleverna givna punkter att förhålla sig till i sitt eget skrivande. Nu är det lätt för alla att skriva, de har så mycket inspiration, så det är bara att köra igång. Jag uppmuntrar alla att ta idéer och tankar av kamraterna eller av mig. Det ska kännas ok att skriva precis som jag gjorde. Så småningom sprider sig en stolthet om kamraterna gillar ens text och vill skriva liknande. Vi har en dialog om vårt skrivande, bjuder på uppslag och visar varandra våra texter. Alla är stolta, oavsett hur mycket eller lite man skrivit.
Ibland ställs frågan:

”Är det någon som har en bra inledning att bjuda på?”

”Har någon ett bra tips på katastrof?”

Många vill dela med sig av sitt skrivande och kommer fram för att plugga i sin dator till smartboarden. De läser vad de skrivit för sina kamrater och då lossnar det för andra. På så sätt slipper vi skrivkramp och alla elever får ett flyt i sitt skrivande. Vissa målar sina bilder först, de tycker det är lättare. Under tiden kan tankarna på den kommande texten få växa fram.

Vi har använt oss av en enkel modell för kamratbedömning, för att vidareutveckla texterna. Eleverna har läst varandras kapitel, gett två beröm och tagit upp en sak som kan förbättras.

IMG_0835-e1466096030386 IMG_0836-e1466095812744

Jag är bara en i raden av pedagoger som lovordar ett gemensamt, väglett skrivande. Vår berättelsen om CIRKUSEN är långt ifrån perfekt, inte heller bilderna  – men i samarbete med eleverna utvecklas texterna och bildspråket under resans gång. Det blir roliga skrivstunder tillsammans, som både jag och eleverna ser fram emot!

Kristin Blomberg, Rebbelberga skola Ängelholm

Twitter: @blomberg_k
http://rebbelbergasbokspanare.se

När elever arbetar med bilder

Jag tänker inte skriva så mycket själv utan låta några elevers bilder och några röster få ta plats i detta blogginlägg.

Jag vill visa exempel på hur tankar och funderingar kan visualiseras i ämnet bild.

Här nedan kommer några arbetsområden i ämnet bild, under vårterminen 2016. Eleverna går i år 7-9. Publicering är godkänd av upphovspersonerna.


År 8 har arbetat med en bilduppgift om identitet

Vi har diskuterat frågeställningarna: Vad innebär det att vara människa?

Eller mer konkret: Vad har vi människor gemensamt? – oavsett ålder, kön, etnicitet, sexualitet, nationalitet, kultur, religion, funktionstillgångar mm – oavsett var och när vi är födda.

Uppgiftsbeskrivning.

Uppgiften är att göra en tvådimensionell bild. Följande saker ska ingå i bilden:

  • Någon miljö ska skildras.
  • Det ska vara djup i bildkompositionen.
  • Det ska finnas ett surrealistiskt inslag.
  • Någon sak i din bild ska kunna härledas till något i klassrummet – en associationskedja ska vara gjord.
  • Något i bilden ska berätta något om vad det innebär att vara människa – detta ska kunna kopplas till egna åsikter, erfarenheter, upplevelser samt till något i vår omvärld.

Elevexempel 1

Skärmavbild 2016-06-12 kl. 20.24.52

”Min bild ska ju visa vad det innebär att vara människa. Flickan med ballongen visar nästan allt. Det första är att ingen är perfekt. Man kan sakna en kroppsdel, vara överviktig, underviktig, ha stor näsa, etc. Genom att hon är fastbunden i ballongen visar jag att man är alltid bunden till det man gör eller säger, även om vi kanske inte vill det.

I ballongen så målade jag ju natur, ett hjärta och ett fredstecken. Med detta ville jag visa att vi just nu lever i en tid där det är väldigt oroligt, mycket krig, människor på flykt, rån, mord, etc. och att naturen har påverkats väldigt mycket av våra handlingar.

Vi har påverkat växthuseffekten på ett dåligt sätt, vi skräpar ner i naturen, hugger ner skog, och helt enkelt inte tar vara på det som får oss att överleva – naturen. Så den unika flickan försvinner från världen och tar med sig det som vi människor har förstört.

Jag har målat en ängel som sitter på månen och liksom fiskar. Det visar också vad det innebär att vara människa. Ängeln fiskar efter människor, goda som onda. Det måste vi också göra i livet – vi måste välja våra vänner, ovänner och älskade.” (Elev år 8)


Elevexempel 2

Skärmavbild 2016-06-12 kl. 20.38.33

”Temat på bilden är ”att vara människa” och vad det innebär.

Jag tänker att alla människor har något från början gemensamt – liv.

Alla människor lever eller har en gång levt. Frihet ska också vara något vi har gemensamt, men så är det inte alltid. Alla människor vill vara fria och leva, det ligger i vår natur. När vi är små ska vi leka, för att utvecklas.

På bilden ser man både träden och flickan som lever och är fria. På bilden sitter flickan i ett klätterträd i skogen och tittar på solnedgången. Detta symboliserar att alla barn har rätt till att leka och alla människor har rätt till frihet.

När jag var liten så fick jag leka och ha roligt, men så är det inte på alla platser i världen. På många platser är det andra som bestämmer vad man ska göra, tycka och tänka. Alla barn får inte leka och vara fria. Detta visade jag genom sprickan på bilden.

Ibland är det i teorin så, att alla barn har rätt att leka och vara fria, men i praktiken i många länder så är det inte så.

Det är som att bilden på något sätt håller på att gå sönder och en annan verklighet visar sig. Det är också lätt att ett samhälle där människor förut varit fria och där barnen lekt blir krossat och förstört på grund av t.ex. ett krig, en ny makthavare eller en naturkatastrof.

Jag tycker att alla människor har rätt till liv och frihet, men att vi också måste göra något åt det andra, åt sprickan.

Alla människor måste ha dessa rättigheter.

Sprickan måste bort.” (Elev år 8)


År 9 och år 7 har haft i uppdrag att visualisera skolans likabehandlingsplan

Vi har gått igenom Skolans plan mot diskriminering och kränkande behandling. Eleverna har målat bilder – akrylfärg på pannå.

Dessa bilder har eleverna fotograferat, redigerat och arbetat med lay out – bild och text tillsammans.

Bilderna är utskrivna som affischer i A3-format och sitter nu uppsatta i skolans entré.


Elevexempel år 9 – affischer kopplade till likabehandlingsplanen

Detta bildspel kräver JavaScript.


Elevexempel år 7 – affischer kopplade till likabehandlingsplanen

Eleverna i år 7 har gjort surrealistiska skulpturer som de fotograferat. Bilderna har de redigerat och sedan arbetat med bild och text tillsammans och skapat affischer.

Detta bildspel kräver JavaScript.


År 8 skapar normkreativa superhjältar

Först gör vi en inventering av de superhjältar vi känner till. Vi försöker oss på en normkritisk analys för att se om vi kan identifiera normen i de hjältar vi känner till.

Vi tittar på massmediabilder i dagstidningar och ser vilka normer vi får syn på.

Vi tittar på konstbilder och diskuterar normer. Vi ser även bilder från en utställningen Ikoner på Fotografiska museet och den här filmen från samma utställning.

13436187_10154235788773908_534974356_n


Eleverna skissar och arbetar fram sina hjältar i gips och lera


Elever arbetar med bilder

Skärmavbild 2016-06-12 kl. 23.51.40


Jag heter Linda Hertzman. Jag arbetar som bildlärare år 7-9 på Stora Högaskolan i Stenungsunds kommun.

Jag bloggar på: Bildblogga.bloggspot.se och Bildenstorahogaskolan.blogspot.se

Instagram: @bildblogga

Snapchat: Bildlinda

Twitter: Bildlinda

Ha en härlig sommar 🙂

13434269_10154235743623908_1736557023_n

 

40 år senare tänker han på, om hur det är 40 år senare.

MassajerJag valde den 11 juni som dagen då jag skulle skriva i Skola365.  Av någon anledning kändes min födelsedag som rätt dag.

Min kollega Maria frågade för några dagar sedan vad jag skulle skriva om.  ”Ingen aning” svarade jag.  ”Det vet jag när den dagen kommer”

Så klockan fyra på morgonen den 11 juni sitter jag här.

Och tänker jag att 2016-40 = 1976.

Vidare att 2016+40 = 2056.

2056-1976=80

Siffrorna ger mig två reflektioner.  Den ena är att för de 20-åriga killar som jag har förmånen att jobba med, och som uppgett sin ålder till 15, är addition och subtraktion på den nivån, den nivå som vi får utgå från.

Den andra reflektionen är att vi i skolan förbereder eleverna för att komma in i ett samhälle där de om 40 år är mitt i livet, med uppåt 20-30 yrkesverksamma år kvar.  Men sättet som vi organiserar skola på skulle inte varit modernt ens för 40 år sedan.

Så om man skall uttrycka det med enkel matematik så är skillnaden mellan det samhälle vi utbildar för och det arbetssätt vi har idag ungefär 80 år.

Missförstå mig rätt.  Det här är inte egentligen en kritik, mer av en reflektion av hur svårt det är att bedriva skola.  För om jag tänker på hur vi skulle behöva bygga en skola som utgår från elevernas behov av att få en vägledning till sin framtid så är det en skola som inte är möjlig att genomföra idag, då den skulle möta ett kompakt motstånd från de flesta intressenter.  Föräldrar, elever, press, politiker.  De enda som skulle uppskatta den skolan är eleverna som går i den.  Fast kanske först om 20-40 år.

Paradoxen är att det är samhället som drar med sig en motvillig skola in i framtiden, och att det är tveksamt om det går att göra så mycket åt det.

Leif 73För 40 år sedan påbörjade jag min utbildning till förskollärare.  Det var på den tiden som de radikala 40-talisterna hade knäckt en hel generation av lärare.  En lektion började ofta med att läraren förskräckt frågade:  ”Vad vill ni göra idag?”

Om hen föreslog att vi skulle läsa en bok kunde svaret bli ”Neeeej, det vill vi inte”

På den tiden var det en radikal handling att bli förskollärare.  Jag valde  Husby som var det moderna samhällets spjutspets, på en förskola där föreståndaren var 25 år när jag som 24-åring började på Lofotengatan 43.

Vi jobbade i projekt.  Varje morgon samlades all personal och de fyra avdelningarnas barn i stora salen och delade in oss i grupper.  En grupp lagade alltid maten, och vi vägrade äta färdigmaten.  Matlagningsgruppen slabbade runt i köket och såg till att alla 50+ eller blev mätta.  Jag kommer ihåg hur jag en gång stekte pannkakor för allihopa, tillsammans med matlagningsgruppen.

Förutsättningen att få jobba hos oss på Lofotengatan 43 var att man lovade att stanna ett år, att säga att man trodde på förskola som idé, och att vara beredd att delta i våra kvällsmöten.  För att få bli förälder på vår förskola var man tvungen att gå med på att delta i samverkansmöten.

Några år senare hade jag hamnat på Gotland där jag blev chockad över att arbetet i förskola för många kvinnor var ett nödvändigt ont då det inte gick att vara hemmafru längre.  Som barnomsorgsassistent hade jag för 30 år sedan ansvaret för 70 dagmammor i Roma-Klinte-området.

1987  bytte jag bana och fick jobb på det stora dataföretaget på Gotland, Gute Data.  När internet kom såg jag ljuset och var med om att starta en avläggare till Gute Data som vi kallade Synergica utifrån en idé att 1+1=3.  Att med Lotus Notes och Internet kunde vi frigöra människors arbetssätt, och frigöra organisationer från förlamande gamla strukturer.

Vi kämpade med devisen:  ”Vi bygger nätverk mellan människor” och slogs för att IT innebar möjligheten till nya arbetssätt.

Vår formel var:  Gammalt arbetssätt + Ny teknik = Dyrt gammalt arbetssätt.

Ett av våra mål var att det var viktigt att arbeta tillsammans i sammanhang.  Epost-eländet hade kommit i början på 90-talet och ett budskap var att epost är ett medium som bör undvikas som samarbetsverktyg och att man istället borde arbeta tillsammans i delade arbetsytor, som för oss då hette Lotus Notes.

På jakt efter framtiden - del 4Vi åkte till Boston 1994 och jag skrev en artikelserie för Gotlands Tidningar – ”Tillbaka till Framtiden – en resa utefter den digitala motorvägen”.  Vi var många som var hoppfulla för framtiden.

Jag var inbjuden av Läromedelscentralen Gotland att delta i en utvecklingsgrupp – ”Rum för lärande” där vi hade möjlighet att diskutera framtidslösningar för skolan.  Där väcktes också längtan tillbaka till skolan, men jag kunde inte då se hur och var den möjligheten fanns.

Men när jag såg hur skolan i allmänhet såg IKT som ett tillägg till verksamheten och inte en transformativ kraft för förändring kände jag mig ofta frustrerad.

Via personliga kriser, eget företagande, 19 Tanzania-resor och återflytt till fastlandet, en vända på folkhögskola i Leksand ledde en ny kärlek mig till Södertälje och äntligen, för ett och ett halvt år sedan, hittade jag möjligheten att ta mig in i skolvärlden igen.

Övertygad om att en sån som jag behövs i skolan skrev jag till några rektorer och berättade att jag behövdes där.  Men svaret jag fick var att man bara anställer legitimerade lärare.  Så fick jag höra talas om en nystartad skola där ”Digital-verbal-global” var ledord.  Jag hittade Ingela Netz blogg där hon skrev att utgångspunkten är ett socialkonstruktionistiskt perspektiv.

Det är skönt när man då vet att man inte behöver skriva i fyrkanter utan kan skriva som man tänker.  Så någon vecka senare var jag anställd.

Problemet, när man anställer någon som jag, är vad man skall kalla det.   Det finns titlar, karriärstegar och betyg.  Legitimationer och Förste-lärare. Men det återstår för mig att hitta sätt hur skolan validerar faktisk kunskap och kompetens.

Jag brukar säga att jag är skolfarfar.  På anställningsbeviset står det SYV.  På min namnskylt står det Studiestödjare.  Igår delade kollegan Kerstin Lindström en artikel på Facebook där tjänsten ”Studiepedagog” beskrevs.  Aha, en skolfarfar.  Tänkte jag

Jag tror att jag och såna som jag behövs i skolan.  Vi har jobbat i många år, har massvis med kontakter i samhället.  Vi har lusten att möta de unga, och vi har sett en otrolig samhällsutveckling som vi nog har ganska stora möjligheter att extrapolera gentemot framtiden.  Vi har lärt oss att lära om, och vi har insett hur lite vi egentligen kan.

Vi är stolta produkter av den gamla flumskolan.

För det märkliga är ju att det är vi, som nu är i 30-60-årsåldern som har varit med och gjort Sverige till ett av världens mest framgångsrika samhällen.  Den här veckan kom Sverige ut som vinnare på ”the Goodness ranking”  I andra rankningar kring mest entreprenöriella samhälle, mest kreativa, högst tillväxt kommer Sverige alltid på topp 10.

Det verkar bara vara i PISA som vi ligger lågt.

Så min fråga till sist är.

När det går så bra för Sverige samtidigt som många är så missnöjda med vår skola….  Vilka slutsatser kan man då dra av det?

Att skolans betydelse för samhällsutvecklingen är minimal

ELLER

Att vi ändå har haft just den skola som varit rätt i vår tid.

Leif nu

Idag fyller jag 62 år.

Med ålderns rätt tackar jag för förmånen att låta tankarna flöda fritt, och med detta sagt kan jag nu gå och lägga mig igen.

Ja, och mirakel kan hända.  Det är vad vi jobbar för i skolan, varje dag vi är i skolan.  Och planerar för, varje dag vi inte är där.

Kooperativt Lärande: en förändrad lärarroll och elevcentrerad undervisning

Problemet

Skolan som modern institution firar 150 år. Flera undervisningstraditioner har genom tiderna använts och haft stor påverkan på hur elever lär sig. Sverige har länge varit i framkant inom skolutveckling i världen men har sedan 90-talet tappat självförtroende. Många nya skolreformer har genomförts sedan sent 80-tal. Detta har dragit isär den svenska skolan i små öar där kommuner som enskilda huvudmän är i en ständig dragkamp om eleverna med riskkapitalbolagen. Som följd har skolutvecklingen i det långsiktiga perspektivet – för samhället såväl som för individen – fallerat och istället jagas snabba resultat med satsningar för att öka söktrycket på skolorna. Skolorna har också fått en enorm press på sig då eleverna blivit mer rörliga, vilket lett till att rektorer tyvärr behöver ägna allt mer tid till budgetkalkyler. Detta skapar ett tryck på skolan att vara så attraktiv som möjligt där föräldrar ses som kunder och eleverna som handelsvaror. På denna väg har skolutvecklingen helt tappat riktning. Vi tror att detta är den stora boven i varför skolan ser ut som den gör idag. Var är fokuset på att utveckla hur vi lär? Var är fokuset på kunskaperna, på metodiken?

Med handen på hjärtat, hur ser ett vanligt klassrum ut idag i Sverige? Hur ser din undervisning ut? Vi menar att det inte hänt mycket vad gäller den grundläggande klassrumspedagogiken på över 100 år. Många klassrum ser idag ut på samma sätt som när vår farmor och farfar gick i skolan. Tyvärr har inte mycket hänt med metodiken heller. Det vanligaste sättet att undervisa på idag är det vi kallar den traditionella metoden, där läraren styr undervisningen från katedern och lär ut till elever som är passiva mottagare av kunskaper. Eleverna sitter i rader där de uppmanas att inte titta på varandra och inte “fuska”. Tystnad i klassen ses som en god undervisningssed och lärare beröms för hur bra de kan kontrollera samtalen i klassrumssituationen. Inom det som kallas förmedlingspedagogik har den traditionella metoden olika grundformer; en för att svara på lärarens frågor, en för att lyssna och förstå och en för att kopiera det läraren gör för det individuella arbetet. Eleverna lär sig i små små steg att det finns ett korrekt svar och en korrekt tanke (med ett facit!). De lär sig också att de vill vara ensamma med det korrekta svaret så att de får positiv förstärkning från läraren vilket leder till tävlan mellan eleverna om uppmärksamhet i klassen.

Undervisningen är med detta lärarstyrd och lärarcentrerad. Men varför är då detta fel? Jo, för att många elever lätt kan falla mellan stolarna genom att vara denna passiva mottagare. Du kanske har en elev som inte räcker upp handen? Eller så kanske du har elever som akut behöver gå på toaletten mitt under ett grupparbete och sedan försvinner bort en hel lektion? Du kanske har en elev som drömmer sig bort tittandes ut genom fönstret under dina exemplariska genomgångar? Har det hänt dig att en elev utifrån ser ut att arbeta flitigt i sin arbetsbok, men sedan upptäcker du efter ett par veckor när du rättar att eleven inte alls har förstått något av det som ni arbetat med? De elever som du som lärare har koll på och vet att de förstått är de elever som är aktiva och räcker upp handen; de som delar sina tankar i klassen. Men gör verkligen alla elever det i ditt klassrum?

pic_mean_teacherVarför har det blivit så här? Orsakerna sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Samarbetet mellan forskning på universiteten och praktisk skolutveckling baserat på beprövad erfarenhet sker inte på ett strukturerat sätt idag sedan avvecklingen av skolmyndigheten för skolutveckling och andra statliga verk. Varför gör vi lärare alla dessa nationella prov om inte resultaten granskas och goda undervisningsmetoder sprids? Skolorna är idag lämnade att ensamma utveckla sin egen verksamhet vilket leder till att lärare behöver uppfinna hjulet varje dag. Ute i skolorna finns fantastiska pedagoger som utvecklar sin metodik i samspel med kollegor, men plattformar för att sprida dessa vidare är få! Ur detta föddes idén till kooperativt.com. Vi vill sprida och utveckla det vi upptäckt tillsammans med alla lärarkollegor som vill delta. Vi vill samtidigt lära oss av alla er där ute som förvaltar fantastiska idéer och tankar om hur man kan utveckla en modern undervisning.

Kooperativt Lärande

Join Our TeamKooperativt lärande är ett helt annat sätt att undervisa på än traditionell undervisning. Undervisningen fokuserar på smågruppslärande, hyllar interaktionen mellan elever och fokuserar på samarbetsfärdigheter för att utveckla förmågan hos eleverna att kunna mediera kunskaper. Ett exempel på Kooperativt Lärande är att använda sig av så kallade strukturer vid samtal i klassen. Strukturerna gör att varje elev tänker enskilt, pratar i par eller grupper och lyfter svaren till hela klassen och på så sätt sprider kunskaper vidare. Detta möjliggör att alla elever får sin röst hörd istället för att bara en elev åt gången får tala som vid traditionell undervisning. Läraren arbetar ständigt relationellt i klassen och delar ut sociala roller så som Uppmuntrare eller Materialförvaltare och stöttar sociala processer i olika smågrupper för att skapa förutsättningar för lärande i grupp. Ofta växlar eleverna roller för att träna på olika förmågor. Eleverna tar gradvis över en del av ansvaret som traditionellt legat på läraren genom dessa roller och får stöttning av olika stödstrukturer (scaffolding). Eleverna blir även uppdelade i nyckelpar som utvecklar kunskaper och färdigheter över tid tillsammans från mellan 1-4 veckor och/eller så arbetar de i formella lärgrupper om fyra elever som kan sträcka sig längre än ett år där fokus är på goda relationer och elevstöttning. Eleverna får även dagligen arbeta i sk. informella grupper eller par utifrån korta undervisningsmål för att träna förmågan att samarbeta med alla elever oavsett lärstilar.

Undervisningen utgår alltså alltid från elevernas erfarenheter och kunskaper. Läraren blir med detta en ledare istället för en slags chef; läraren stöttar eleverna till att gradvis lära sig hur de på bästa sätt lär sig själva och andra omkring sig. Kooperativt Lärande är inte bara en metodik utan ett förhållningssätt där elevens aktivitet och eget lärande alltid står i centrum. Lärandet kommer heller aldrig att frånskiljas från de tankeprocesser eleven själv har utifrån sina erfarenheter när dessa testas i samtal med andra elever.

Kooperativt Lärande kan ses som en förädling av det sociokulturella perspektivet och en undervisningstradition som på riktigt ger eleven verktyg för att vara delaktig i allt från planering till innehåll och aktivitet under lektioner. I ett kooperativt klassrum har eleverna mer än 90% av samtalstiden till skillnad från det traditionella klassrummet där eleverna endast har ca 5% av samtalstiden. På samma tid som en lärare som arbetar traditionellt kan dela ut 2-3 frågor med vanlig handuppräckning kan en lärare som använder Kooperativt Lärande ha gett alla elever chans att svara och lyssna på svaret till frågan. I en klass med 24 elever får du via handuppräckning 1/24 elever att samtala aktivt, i en pardiskussion aktiveras 12/24 elever i samtal. Med vanlig handuppräckning skulle det ta en hel lektion att få varje elev i klassen att dela sina idéer för det som bara kräver en minut genom Kooperativt Lärande! För varje gång du använder en samtalsstruktur i ett par på två minuter ger det en minut samtalstid för varje elev. Det är lika mycket muntlig produktion som enligt forskning traditionell undervisning ger per elev i en hel timme! Med hjälp av Kooperativt Lärande ökar du hela klassens delaktighet och samtidigt utvecklar och stärker du elevernas språkliga förmåga. Effekter av detta märks speciellt på elever som har svenska som andraspråk, men även på elever med språkstörning och elever med olika NPF.

Om nu eleverna pratar och diskuterar så mycket, vad gör då läraren? Jo, som lärare arbetar du för att organisera och strukturera eleverna att lära sig i par och grupper där varje individs kunskap ska bidra till att hela gruppen lär sig. Du använder dig av samtalsstrukturer i grupp eller parövningar som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer där du som lärare förstärker det positiva ömsesidiga beroendet mellan elever för ett elevaktivt lärande där allas röster för höras. Du använder styrkan i att en grupp inte är homogen och det ses som positivt att eleverna skiljer sig i förmågor, kunskaper, kultur, erfarenhet och kön inom en klass. Din uppgift som lärare är att skapa grupper för lärande för att sprida kunskaper, lära eleverna att uttrycka sig och samarbeta. Arbetsmetoderna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt och själva grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande alltid bäst sker i samtal och interaktion mellan människor.

Undervisningen är med detta lärarstyrd men med skillnaden att innehållet och arbetsmetoderna är elevcentrerade. Över tid utvecklar detta komplicerade sociala förmågor samt förmågan att använda komplexa kognitiva strategier. Eleverna känner att skolan är deras vilket även ger effekter långt utanför skolans arena där undervisningsmetoden berör skolans samhällsuppdrag; att föra människor samman. Bröderna Johnson som bedrivit forskning på Kooperativt Lärande sedan 1970-talet skriver “No one gets left out of a pair”. Detta summerar vad Kooperativt Lärande är baserat på: det positiva ömsesidiga beroendet där alla elever behövs då de är aktiverade i samtal, i aktivt lyssnande och i ett kollektivt tänkande.

Nu vill vi vidareutveckla detta med er! Under höstterminen 2016 kommer vi lära ut allt vi kan för att sedan fokusera på utveckling av nya strukturer och metoder. Vår tanke är att skapa ett paraplybegrepp kring det Kooperativa Lärandet tillsammans med andra verksamma i Sverige för att sprida det till alla arenor där människor är i en lärande process – från förskola upp till vuxenutbildning – med fokus på allt mellan himmel och jord som kan stärka lärandet i ett positivt ömsesidigt beroende mellan människor. Om du vill vara med och bidra så sök upp oss och nätverka tillsammans med alla de lärare som finns via sociala medier. Tillsammans är vi som starkast!

Niclas Fohlin, Jennie Wilson och Lisa Westman @ kooperativt.com