Om pernillaem

Lärare i engelska/historia på Bäckängsgymnasiet, Borås.

Uppföljning — Skypeathon

Den 5 mars skrev jag här om ett planerat projekt kallad ”Skypeathon” som skulle gå av stapeln 16-17 mars på Bäckängsgymnasiet i Borås. Så blev det också och utfallet blev lyckat i stort. Just nu pågår en mental utvärdering av projektet och en sammanställning av dygnets händelser. Om du vill följa just den sammanställningen kan du titta in på Pernilla’s English Classroom där en löpande uppdatering pågår just nu. Bestämt är dock redan att detta blir ett återkommande projekt, men möjligtvis i mindre skala och under 12 timmar istället för 24.

Skärmavbild 2017-03-18 kl. 11.05.35

Elever från NA16F framför skärmen med elever från Vero Beach, Florida.

Evenemanget blev som sagt lyckat i stort. Vi genomförde cirka 35 samtal med 12 olika länder och av dessa samtal skedde 30 stycken på engelska och fem stycken på svenska. Vårt projekt dokumenterades i Borås Tidning och i P4 Sjuhärad samt sociala medier som Twitter och Instagram.  För den som är intresserad av att använda Skype i klassrummet så ska man naturligtvis registrera sig på Skype in the Classroom och utgå därifrån. Lycka till om så blir fallet. 🙂

Pernilla Elander Malmqvist

pernilla-sommar

Annonser

Skypeathon – en berättelse

I det här blogginlägget vill jag berätta om arbetet med planeringen av ett Skypeathon i tre olika ettor på Bäckängsgymnasiet i Borås. Först, dock, lite bakgrundsfakta kring de globala inslagen i min engelskundervisning och hur de tog sig sin början.

Som nyutexaminerad engelsklärare 2002 började jag ganska snabbt med att inkludera autentiska globala inslag i min undervisning. Det första blev en flerårig (handskriven) brevväxling med en skola i västra New York state, som senare följdes av digitala utbyten i form av videos och emails. Vi utnyttjade även tillfällen till att skicka olika typer av godis till varandra, som i ett led att få in fler kulturella inslag (och smaskiga sådana!).

2014 började jag så smått med att i engelskan använda mig av Mystery Skypes och Mystery Hangouts som ett extra inslag i ämnet för att öka den språkliga interaktionen. Följande år, 2015, körde jag med jämna mellanrum med Skype-pass i mina olika klasser och alla klasser fick testa på att någon gång samtala med ett annat land och elever. Detta var också första året jag deltog i GRA (Global Read Aloud) med två klasser i årskurs åtta. Global Read Aloud är ett årligt globalt läsprojekt initierat av Pernille Ripp där man har möjligheten att samarbeta över nationsgränserna med en gemensamt vald bok. Under detta arbete läste vi boken “Fish,” samarbetade med en klass på Nya Zeeland och två klasser i USA. Författaren till boken vi läste, Laura Dron, fick jag tag på via Twitter och vi bokade tid för ett Skype-samtal som gick enligt planerna.  Mina elever ställde frågor om boken, författarskap och Laura Dron ställde frågor till mina elever. Mervärde och ett tillfälle som förgyllde den vanliga undervisningen.

2016 deltog jag för andra året, nu med en gymnasieetta, och med boken “All American Boys” av Jason Reynolds och Brendan Kiely. Återigen samarbete med olika delar av världen, denna gång en skola i Tokyo och en i Florida. Vi spelade in videos som skickades till varandra. Min klass var även ansvarig för en “slow chat” på Twitter och vi kunde se hur våra frågor flög ut runt om i världen och begrundades. 2016 tog vi även del av ett par Skype-maraton, så kallade Skypeathons, och det var här tanken slog mig “det är nog dags att genomföra ett eget Skypeathon.”

Planeringen

I december började jag så med att formulera syftet med projektet för mig själv:

Why Skypeathon?

  • Give students an opportunity to practice their English in “real” situations with native people.
  • Cultural interest – compare living conditions, school cultures, food traditions, leisure activities etc…
  • The international/global objective in LGR 11 will be the focus of the operation.
  • Students will increase their knowledge on certain issues, e.g. World War (connections with former battleship museum at Pearl Harbor, Hawaii and museum in New Orleans, Louisiana), National Parks (connection with park ranger in Yellowstone National Park), Biology (connection with marine biologist Jennifer Nolan in Florida), Journalism (connection with journalist at newspaper in Stockholm etc)
  • Students will get to document and reflect on their Skype sessions by blogging, tweeting and using social media to spread the message…hence, increasing their digital and social media skills by working on their digital strategies. Teachers will monitor communication. Maybe an article in the local newspaper?
  • Social happening that will strengthen bonds between students/teachers
  • Environmentally friendly! We will travel the world practically for free!
  • and more….

Nästa steg blev att så sakteliga kolla intresset med hjälp av ett googleformulär som jag lade upp på min blogg och på Twitter. Ett dygn senare hade jag 13 intressenter från olika delar av världen – några “gamla” bekanta, men de flesta nya kontakter. Nästa steg blev att mejla till andra möjliga intressenter och ett par veckor senare, i början av januari 2017,  började jag se konturerna kring projektet.

Min tanke var att blanda olika former av Skype-pass under dygnet, samt att olika elevgrupper skulle vara ansvariga för olika pass. När man då som elev inte inte är uppsatt på ett pass så tar man istället möjligheten att vara delaktiga i andra sociala aktiviteter i klassrummet jämte Skype-salen. Vidare ville jag att de olika inriktningar eleverna går (medicin, kommunikationsvetenskap och beteendevetenskap) skulle kunna få en koppling i några samtal.

Vid den här tiden i mörka januari började jag också inse att jag omöjligen skulle kunna genomföra projektet själv, och det var dags att vända sig till mina kollegor. Gensvaret var, mig gladeligen, positivt och tre kollegor hoppade på projektet. Till berättelsen hör också att visionen om att genomföra Skypeathonen med en klass växte lite och det kändes mer rättvist att erbjuda projektet till alla mina tre engelska 5-klasser. Alla klasser ville vara med på tåget! Följande blankett skickades med eleverna hem:

ska%cc%88rmavbild-2017-02-03-kl-13-36-03

Så där stod jag i slutet av januari med 87 elever, 4 lärare, två klassrum, 24 timmar, 35 samtal i 12 länder. Virtual field trips med guest lecturers, Q&A-sessions blandat med Mystery Skypes.

Tiden sprang vidare och nästa steg blev att dela in eleverna i grupperna, organisera grupperna i pass med ansvar för olika områden, fundera på matlagning och säkerhetsdetaljer. En elevgrupp behövdes för att få in mer elevinflytande varför en uppmaning gick ut i vår interna plattform. 10 elever anmälde intresse och tillsammans bestämde de vem som skulle kontakta lokaltidningen, tv-stationen, vilka typer av snacks som vi borde köpa in, vilka brädspel vi ska spela, en elev bestämde sig för att snickra ihop en Kahoot och mycket annat. Åsikter det har de, och ansvar vill de ta. Underbart!

Nu, 11 dagar innan vi kör igång, är det lite nervöst och fortfarande har vi tre-fyra tomma platser att försöka boka in någon på, men annars känns det som att allt fallit väl på plats. Nästa vecka kommer jag på engelsklektionerna förbereda eleverna. Vid det laget vet de vilka samtal de är ansvariga för och det är upp till dem att förbereda sig på det sätt de önskar och tycker är lämpligt.

Nedan: Skärmdump – exempel på hur ett par bokningar i schemat kan se ut första dagen:

ska%cc%88rmavbild-2017-03-04-kl-14-50-03ska%cc%88rmavbild-2017-03-05-kl-10-35-07

Ovan: Skärmdump – Exempel på ett par bokningar på fredag morgon:

 
Vad kvar att göra? Inköp, sista bokningarna, kontakt med massmedia för att se om det finns något intresse för att dokumentera vår Skypeathon, få alla samtal bekräftade. Sedan kör vi!!

Den 17 mars återkommer jag med en kort inlägg om utfallet av Skypeathonen. Hoppas “I’m still standing” och att vi träffas här igen då! 🙂 /Pernilla

pernilla-sommarPernilla Elander Malmqvist

 

Olust att lära – dödar skolan kreativiteten?

Många är säkerligen de kommuner och skolor som genom åren fokuserat på “lust att lära”-kurser och som anammat denna fras som ett slags slagord för god skolgång och kommunens vilja att förändra och förbättra. Sanningen är ju också att vi alla vill att eleverna ska känna just denna lust till att lära och förstå hur kunskap är coolt och viktigt, samt själva grunden till att förstå sin värld bättre. Majoriteten av dagens elever känner nog också just lust att lära, åtminstone ibland, och det kanske räcker ganska långt. Om man dock som elev aldrig känner denna lust, utan istället en stor daglig OLUST till att gå till skolan och lära sig så kan den mycket väl ta död på den kreativiteten som förmodligen finns inom andra områden i livet. Ganska många är de elever som jag i undervisningen stött på som är geniala moppefixare eller gudomliga fotbollstrixare, men att förstå syftet med skolan gör de inte. Orsakerna kan vara många till detta, men det är ytterst frustrerande som lärare att inte kunna få möjlighet att helt nå dessa lite vilsna barn. Tidigt i livet sätter de ofta en stämpel på sig själva som “misslyckade” och kämpar för att få någon typ av uppmärksamhet, ofta negativ, för en negativ uppmärksamhet/bekräftelse är bättre och enklare att få än ingen alls. Några resonerar säkert: varför ens försöka lyckas med studierna när risken att misslyckas finns?  Inte heller stöter de kanske på lärare som har tid att lyssna, lärare som visar intresse…. Sakta försvinner kanske den lust och motivation som en gång fanns.

Olust (1)

Min erfarenhet som lärare säger att det är en handfull elever i varje klass som idag hyser denna olust till att lära (säkerligen stora skillnader i olika delar av landet dock beroende på de socioekonomiska faktorerna). Dessa elever har svårt att se meningen med skolan och nyttan i att LÄRA sig saker och att utvecklas som människa i den sociala kontext som skolan utgör. Vi har tur om de ens dyker upp. Vad ligger då bakom denna olust? Orsakerna är naturligtvis lika många och olika som antalet elever, men jag tror att en del elever, förutom sina utmaningar hemifrån, även i dagens skola har helt svårt att ta sig an det reflekterande klimat som skolan vill få dem att anamma. Kopplingen mellan fakta, förståelse och färdighet är svårgreppbar för en del….idéen om att tänka SJÄLVA är skrämmande och det känns mycket tryggare att bara följa med andra ….to go with the flow liksom. Att som elev förstå kunskapskraven är inte lätt och förstår man inte grunden i dem så har man inte heller grepp om sin egen kunskapsutveckling i relation till dem. Ett annat aber kan vara att utvecklas i den sociala kontext som skolan utgör. För elever med olust kan andra elever kan mycket väl bli antagonister istället för klasskamrater som man samarbetar med.

I LGR 11 kan man läsa under “grundläggande värden” att “skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” En annan del i skolans uppdrag är att “stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.” Viljan är god, avsikten likaså, men det är mycket snack och lite verkstad.

Ligger det då en skuld på eleverna för olusten? Inte alls. Det finns som sagt många bakomliggande orsaker och sedan är de barn av sin tid – skolan har gått i en riktning där kreativiteten och lusten ibland skjutits åt sidan och istället har matriser och pedagogiska planeringar ersatt dem….allt i rädsla för den växande föräldramakten, skolinspektionen och den gamla så kallade “flumskolan”.  Den svenska skolan är fast i ett virrvarr av influenser och tankar om att göra rätt. Viljan är god som sagt, men det räcker ju inte hela vägen. Resultatet av detta ser vi också i form av sviktande elevresultat samt lärare som lämnar skolvärlden för något annat. Skolvärldens undersökning visar att mer än 3 av 4 lärare (78%!) funderar på att sluta som lärare på grund av olika skäl – det klart detta i sin tur märks på lärarnas undervisning –  och i sin tur på elevernas brist på lust att lära.

Verklighetens skola pushar liksom in eleverna i en och samma mall, men vi är olika. Alla elever är inte gjorda för att göra samma sak, och även om vi som lärare försöker individualisera vår undervisning bortom fattning så kommer vi inte bort från faktumet att en del elever borde göra något annat. Få chansen att på ett tidigare stadium i livet (till exempel högstadiet) inrikta sig mot det som intellektet och kroppen längtar efter. “Abdi” kanske är den elev som behöver en dags praktik i veckan på en snickarverkstad för att orka de andra fyra dagarna i skolan? Kanske ska han inte ens ha samma studieplan som de andra? Sara, som sitter och ritar gubbar i sitt block på mattelektionen eftersom algebra inte är hennes grej, kanske ska ha mindre matte i sitt schema och istället satsa på att få ta del av några dramalektioner – för det är inom det som hon lever upp som människa. Det är där hennes “unika egenarts” lust finns. Elever som har möjlighet att tidigare i skolan kunna välja inriktning inom vissa områden utvecklar en lust att lära.

Ken Robinsons TED-tal om hur skolor tar död på kreativiteten har setts närmare 41 miljoner gånger och här finns många poänger som jag håller med om. Hans berättelse om vännen Gillian Lynne målar upp en bild som kan appliceras på många elever:

Hon är en koreograf och alla känner till hennes arbete. Hon har gjort ”Cats” och ”Fantomen på Operan.” Hon är underbar. Jag brukade sitta i styrelsen för den kungliga baletten, i England, som ni förstår. I vilket fall, Gillian och jag åt lunch en dag och jag sa, ”Gillian, hur blir man en dansare?” Och hon sa det var intressant, när hon gick i skolan, hon var väldigt hopplös. Och skolan på 30-talet, skrev till hennes föräldrar och sa, ”Vi tror Gillian har en inlärningssvårigheter.” Hon kunde inte koncentrera sig, hon var otålig. Jag tror att nu skulle de säga att hon hade ADHD. Skulle inte ni? Men detta var på 1930-talet, och ADHD hade inte blivit uppfunnet då. Det var inte ett tillgängligt tillstånd. (Skratt) Folk var inte medvetna om att de kunde ha det.

I vilket fall, hon fick träffa en specialist. Så, i detta rum med ek-panel var hon där med sin mamma,och hon blev satt på en stol längst ner, och hon satt på sina händer i 20 minuter medan denna man pratade med hennes mamma om alla Gillians problem i skolan. Och i slutet — eftersom hon störde folk, hennes läxor var alltid sena, och så vidare, ett litet barn på åtta år — i slutet gick doktorn och satte sig ´bredvid Gillian och sa, ”Gillian, jag har lyssnat på alla dessa saker som din mamma berättat för mig och jag behöver prata med henne ensam.” Han sa, ”Vänta här, vi kommer tillbaka, det tar inte lång tid.” och de lämnade henne. Men så fort dom hade lämnat rummet satte han på radion som stod på hans skrivbord. Och när dom gick ut ur rummet sa han till modern, ”Stå bara och titta på henne.” Och i det ögonblick de lämnade rummet, såg hon att hon var på fötter i rörelse till musiken. Och de tittade under några minuter och han vände sig till modern och sa ”Fru. Lynne, Gillian är inte sjuk, hon är en dansare.Ta med henne till en dansskola.”

Jag sa, ”Vad hände?” Hon sa, ”Hon gjorde det. Jag kan inte säga hur underbart det var. Vi gick in i detta rum och det var fullt av människor som mig. Människor som inte kunde sitta stilla. Människor som var tvungna att röra sig för att tänka. Dom dansade balett, dom dansade stepp, dom dansade jazz, dom dansade modern dans, dom dansade samtida dans. Hon gjorde så småningom audition för den Kungliga Balettskolan, hon blev en solodansare, hon hade en fantastisk karriär vid den Kungliga Baletten. Hon tog examen till slut från den Kungliga Balettskolan och grundade sitt egna danskompani, the Gillian Lynne Dance Company, träffade Andrew Lloyd Weber. Hon blev ansvarig för några av de mest framgångsrika musikalproduktionerna i historien, hon har givit njutning åt miljoner, och hon är multimiljonär. Någon annan kanske hade givit henne medicin och sagt åt henne att lugna ner sig. (Ken Robinson, transcript)

En framtidens skola där fler individuella val kan göras tidigare i grundskolan vore bra, mycket bra till och med.

Slutligen vill jag också nämna att precis som elevers lust snabbt kan avta i styrka om den möts av påbud, förbud, restriktioner, ointresse och pessimism så kan även lärares dito det – därför är det så viktigt att regeringen ger lärarna (alla lärare!) mer stimulans i form av mer tid till undervisning och löneökningar så att lusten till att lära och undervisa växer markant – då kommer även elevernas lust till att lära växa avsevärt. Lärare som visar lust och passion i sin undervisning smittar av sig till elever och det utvidgade kollegiet. När eleverna berättar om vad som gör en bra undervisning nämner de många sociala faktorer såsom  att läraren ska ha humor, vara tålmodig och påhittig, lyssna, förstå och intressera sig för eleverna. Mycket av det som inte har med själva undervisningen att göra. När det dock gäller just undervisningen handlar det istället om att göra den varierande, att ge feedback om utvecklingspotential, att ha tävlingar och problemlösning, att få eleverna att tänka själva, samt ge möjligheten att få vara med och påverka undervisningen. Kloka svar. Och samtidigt också mycket av det som dagens lärare allaredan gör i sin undervisningen. Men det är slitsamt som sagt, väldigt slitsamt, och inte alla orkar … fler och fler överger skolan. Sanningen är väl också att det skulle en hel del av eleverna också göra – om inte skolplikten fanns. Kanske kan fler individuella val i skolan innebära en liten förändring…

Med hopp om framtidens skola! /Pernilla
Av: Pernilla Elander Malmqvist

Lärare i engelska/so i Borås

Think outside the box

Min nya kaffemugg har ett bra budskap

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du vill läsa om hur jag och eleverna  jobbat med olika projekt så klicka på länkarna nedan:

www.pernillasenglishclassroom.blogspot.com