En hyllning till oss

Klockan är 13.35 och jag har varit på benen sedan klockan åtta. Bokstavligen på benen. Som lärare sitter man nämligen väldigt sällan stilla. Det är fredageftermiddag och det känns som att hjärnan har virats in i bomull. Terminen är snart slut. Vi är på upploppet och alla är så himla trötta men vi ger fasiken inte upp.

Jag skriver denna text som en hyllning. Jag är så förbannat stolt över oss, över vår profession och över det jobb vi gör för varje jäkla unge varje dag. Just det ska jag skriva om. Jag vill skriva om den värme jag känner i arbetsrummet när jag tjuvlyssnar på två kollegor som helt överlyckliga hyllar en elev som trots många motgångar har klarat E på nationella provet. Jag vill skriva om hur himla härligt det är att se pedagoger stoppas av pratglada elever i korridoren och jag vill skriva om hur jag hela tiden slås av hur vi lärare bångstyrigt stångar oss fram, vrider och vänder, söker och hittar för att just den eleven ska klara just det kunskapskravet. Och det gör vi varje lektion, varje dag, hela terminen.

Folk utanför skolvärlden har nog svårt att förstå komplexiteten i vårt jobb. Jag tror också att vi sällan själva stannar upp och reflekterar över vad vi egentligen håller på med hela dagarna, hur vi förbereder, undervisar, efterarbetar, plåstrar om, löser konflikter, bedömer,  umgås, anpassar anpassar anpassar, svarar på mail, skriver åtgärdsprogram, går på möten, tänker och tänker om, jagar, kramar, pluggar, bråkar, eht-anmäler, ringer föräldrar, listan kan göras hur lång som helst.

Någonstans utanför skolan pågår en livlig debatt om PISA-resultat och lärarlönelyft. Man pratar om förstelärarreform och TIMSS. Vi funderar också förstås men vi har inte riktigt tid att grotta ner oss. Vi har liksom fullt upp med verksamheten. Vi måste leta klassuppsättningar av spännande skönlitteratur, vi måste dra igång viktiga projekt, vi måste ha tid att lyssna på den elev som har det trassligt hemma just nu, vi måste hjälpa till att hitta den borttappade Ipaden, vi måste lära oss den nya appen, vi måste plåstra om ett brustet hjärta, vi måste möblera om klassrummet och vi måste utmana den där jättesmarta eleven så att hen får ut något av lektionen.

En dag är i praktiken ganska kort och den ska innehålla så mycket. Vi ska bygga relationer, undervisa om antiken, påminna om läkarbesöket, vikariera för en kollega, jobba på arbetsron, skapa lugn i korridoren, formativt bedöma elevtexter, uppdatera klassbloggen och komma ihåg att det är simtest nästa onsdag. Lägg därtill några eftermiddagsmöten och ett föräldrasamtal innan hemgång.

Och det är här hyllningen kommer in. För trots detta mångfacetterade trasselsuddiga uppdrag står vi liksom pall. Jag tittar på mina kollegor i skolan och jag följer många av er andra på sociala medier och jag slås gång på gång på gång på gång av vilket fantastiskt jobb vi gör. Ungarna lär sig saker, de kommer till skolan, många blomstrar. Vi lärare drar och gnetar, misslyckas ibland men kammar till oss och försöker igen och jag tänker ofta att detta jobb kräver en alldeles speciell envishet och kämparglöd. Detta jobb kräver ett jävlar anamma och en kreativitet som måste kunna vridas två varv extra om situationen så kräver. Vi ska vara förbannat stolta över det. Vi kan det här och vi gör det så bra.

Jag minns i vintras när jag satt på bussen på väg hem. Jag hade just sagt hejdå till en stressad kollega som skulle skynda sig att hämta dottern på fritids. Det sista jag såg från bussfönstret var hur samma kollega stannade i språnget för att krama ett gäng gamla elever på skolgården. Det blev där och då så uppenbart för mig att detta jobb aldrig tar slut. Vi lärare är ständigt närvarande. Vi finns där. Orubbligt. Dag efter dag. Oavsett vad. Och det är något så himla fint i det och för mig ligger det en så enorm stolthet i att vara en del av detta ihärdiga, obändiga kollegium som möter och omfamnar utmaningar varje dag.

Nu har vi några veckor kvar innan vår sommarledighet. Jag känner oss och vet att vi kommer att köra ända in i kaklet. Fridens liljor, kära vardagshjältar! Låt oss kämpa vidare.

Maria Wiman,

Lärare i svenska – och so på Östra grundskolan i Huddinge

Stolt mottagare av Trevor Dolan-stipendiet 2017 – ”Årets punkare i skolvärlden”

Klassblogg: http://www.7fab.wordpress.com

Twitter: @marwim123

Elevens perspektiv

Det finns många problem i den moderna skolan och som lärare så har ni säkert hört allt men det är inte ofta elever får diskutera om de många problem som skolan har framför så många läsare och det är inte alltid man som elev blir tagen seriöst. Elever har väldigt svårt att ge kritik till sina lärare för att lärarna har så otroligt mycket makt över eleverna för att de bokstavligen ger ett betyg på eleven i slutet av varje termin. Jag tycker det är väldigt bra att lärare lyssnar på problemen i skolan från perspektivet hos en elev. Alla barn som går i skolan känner press under sin skoltid och anledningen till det är betyg. Betyg skapar också mycket förbittring mellan elever, om jag får ett betyg som är lägre än en elev som jag tycker förtjänade lägre än mig själv kommer jag skylla det beslutet på eleven och inte bara på läraren. Det kan skapas mycket ilska mellan elever på grund av detta som egentligen är lärarens fel, men i våra huvuden så är lärare perfekta, de kan aldrig göra fel. Elever går igenom mycket stress med sina betyg, speciellt de som har det svårare i skolan och därför tycker jag det är viktigt för alla lärare att säga att betygen mäter deras kunskap i ämnen och att det inte mäter dem som personer. Anledningen till detta är att även om ni tror att vi tar det här för givet så har jag många vänner som baserar deras hela självförtroende på sina betyg och hatar sig själva när de får sämre betyg. De eleverna är inte svåra för lärare att hitta och det är de eleverna som behöver ditt känslomässiga stöd som mest.

Ett stort problem i skolan är också att det är svårt att veta vad som behövs göras för att få ett specifikt betyg i en uppgift eller ämne från Skolverket. Ofta så står det att för ett E så behöver du formulera enkelt och för ett C så behöver du formulera mer utförligt och för ett A behöver du formulera mycket utförligt. Detta borde berätta vad en elev behöver göra för varje betyg men det är väldigt oklart och det säger knappt någonting när varje betygssättning är mycket mer komplicerad i verkligheten än bara “Mycket utförligt”. Jag har nästan aldrig använt dessa betygsmallar för att kunna höja ett betyg eller ens veta HUR man kan höja det betyget, även om lärarna gör sitt bästa för att visa detta. Mitt tips till lärare är att ge en betygsbeskrivning som är så detaljerad som det bara går, för att om det är för vagt så är det svårt att veta vad man ska göra för att uppnå ett högre betyg. Att eleverna inte riktigt vet vad de ska göra eller vad de ska visa för ett högre betyg tycker jag är ett av de största problemen vi har i skolan.

Ett annat problem i skolan som jag har en stark åsikt om är vilken tid skolor ska ha sina första lektioner. Enligt aftonbladet så är 33 procent av elever i årskurs 7 kvällsmänniskor som har ett sömnschema som inte passar med skolans och därför inte hinner äta frukost på morgonen, vilket gör eleverna frustrerade och irriterade. I min skola i Huddinge så börjar vi runt 08:00 på morgonen varje dag och ifall skolan skulle börja en halvtimme eller en timme senare varje dag och sluta en timme eller halvtimme senare så skulle tonåringar som mig själv inte behöva bete sig som zombies de första två lektionerna. Här finns det såklart flera olika åsikter. Det finns säkert vissa elever som vill börja tidigare och sluta tidigare och just därför tycker jag att vi ska kunna rösta om det. När jag säger “vi” så menar jag inte de 60 år gamla gubbarna på skolverket, nej jag menar barnen som just nu går i skolan. Jag tycker att om vi ska rösta på vad som är bäst för eleverna så ska eleverna få rösta, det finns ingen som vet vad eleverna behöver mer än eleverna själva! Allt som allt så tycker jag att elever ska vara mer involverade i utvecklingen av den skolan de går i eller i hela skolsystemet.

Vårt skolsystem har många fel och det kan vi elever hålla med om och det kan ni lärare också. Jag tror att de flesta lärare skulle vilja ha en mer detaljerad betygsmall som enklare visar vilket betyg som en specifik elev förtjänar. Jag tror också att de flesta lärare skulle vilja att eleverna börjar senare så de inte behöva lära ut saker till halvdöda, trotsiga elever den första lektionen på morgonen.

Det jag försöker säga är att lärarna och eleverna som sliter sönder sig i skolan borde få vara med och bestämma om skolans utveckling, inte politikerna i riksdagen som inte har gått i skolan på 30 år och inte har någon aning om hur deras beslut kommer påverka oss som de faktiskt påverkar eftersom de inte har mitt perspektiv, Elevens Perspektiv.

Ingemar Sandén, 7F, Östra grundskolan i Huddinge

ingemar

Jakten på motivationen

barns-roster-raknas

Vi minns förstås skoltiden på olika sätt men jag tror att vi alla kan relatera till känslan av stundtals extremt, ja nästintill overkligt, långa lektioner. Ni minns väl de lektionerna när tiden stod absolut stilla eller där klockan gick liksom baklänges? Jag träffade en gammal gymnasiekompis häromdagen som beskrev hur vår historielärares mun liksom malde på hela lektionerna till den blev ett svart hål som vi bara stirrade på medan klockan sakta tickade på i bakgrunden.

Och så ska det ju inte vara! Vi som jobbar och sliter i skolan varje dag brinner ju förstås för våra ämnen. Vi vet ju hur himla viktigt det är att eleven lär sig. Frågan är bara hur i hela friden vi ska få eleven att förstå? Hur sjutton får vi en fjortonåring att förstå varför det är så sabla viktigt att lära sig om neolitiska revolutionen? Hur kan vi i konkurrens med Pokemon Go och rusande hormoner skapa intresse för saker som centrala tankegångar inom kristendom eller mediernas roll som informationsspridare? Hur övervinner vi det glappet (läs: helvetsgapet)?

Med risk för att vara kaxig och med risk för att vara tjatig (jo, jag har skrivit om detta förr) så tror jag att svaret, åtminstone delvis, är ganska enkelt. Nyckeln till motivationen ligger i att kunskapen ska kännas viktig här och nu. Kunskapen ska kännas absolut nödvändig och omöjlig att kompromissa bort. Och kunskapen ska vara användbar här i denna sekund, inte i någon avlägsen framtid långt borta i horisonten.

-Okej, men hur i helskotta gör man det då? kanske någon tänker. Jag tror att även det kan vara tämligen okomplicerat. Det gäller att knorra till undervisningen en smula, att se till att det finns en riktig mottagare till elevens arbete och att förankra kunskapen i den verklighet som lever och frodas runtomkring (och inuti!) själva skolbyggnaden. Värdeskapande lärande handlar något förenklat om att det eleven lär sig i skolan idag också blir användbart för någon annan. Kunskapen ska skapa ett värde också för någon utanför eleven.

Jag ska bli så konkret jag bara kan:

  • Har ni skrivit en insändare? Skicka in den till en riktig tidning och skapa debatt på riktigt!
  • Läser ni om en historisk händelse? Kontakta historiska institutionen på valfritt universitet och intervjua en expert (jag lovar att de ställer upp).
  • Har ni läst en bra bok? Skriv recensioner och maila författaren, bokförlaget eller lokaltidningen. Troligtvis får ni respons.
  • Skriver ni sagor? Kontakta förskolorna i närområdet och läs upp sagorna för barnen där.
  • Läser ni om ökenområden? Utnyttja ”Skype in the classroom” och skypa med en klass i Afrika!

Den där lilla extra knorren gör så mycket med motivationen. Om eleven vet att kunskapen behövs här och nu och att färdigheterna kommer att göra skillnad för en annan person blir skolan automatiskt värdefull och kunskapsinhämtningen blir rättfärdigad. Jag har så många exempel på detta men jag ska inte bli för långrandig. Mitt senaste värdeskapande projekt delade jag med klass 7F i Östra grundskolan i Skogås utanför Stockholm. Vi (och många fler klasser på skolan) engagerade oss förra månaden i Musikhjälpen, ett projekt som började smått, fick ringar på vattnet och där motivationen i klassrummet stegrades för varje minut. Vi skrev debattinlägg, vi ringde runt i närområdet för att skaffa sponsring till vår pengainsamling, vi fick sedermera sponsring i form av presentkort, solglasögon (!), reflexer och enorma mängder godis, vi började sälja godis lite överallt, vi skrev reklamtexter och blogginlägg, vi gjorde skyltar med budskap och på strax under två veckor lyckades vi i 7F få in nästan 3500 kronor till Musikhjälpen. Dessutom fick klassen ett gemensamt mål, en gemensam kamp och de fick känna att deras kunskaper och färdigheter faktiskt behövs och gör skillnad här och nu. Flera stannade frivilligt kvar i skolan till sent på eftermiddagen.Inte en gång tror jag att tiden gick baklänges under dessa lektioner eller att min mun blev ett malande svart hål. Till råga på allt fick jag mängder av underlag för bedömning i svenska.

Jag tror helt och fullt på att trygghet och motivation är grunden till all inlärning. Mycket av detta kommer automatiskt när lärandet får tillåtelse att nå utanför skolan och skapa värde för någon annan.

Fridens liljor och gott nytt år!

Maria Wiman, lärare i svenska och so på Östra grundskolan i Skogås

maria-2

Här är vår klassblogg: http://www.7fab.wordpress.com

Här är vår blogg om värdeskapande läsutveckling: http://www.ostrabibblan.wordpress.com

Här är jag på twitter: @marwim123

”Jag vet nu hur man kan göra skillnad!”

Idag får Ida och Ingemar ordet! De är 12 år och går i 6B på Edboskolan i Huddinge. Idag ger de sin syn på skolan!

”Vi i 6B och 6A har börjat en ny tid i skolan, vad vi hoppas ska bli en ny era för skolans utbildning och för skolans effektivitet. Vårt mål är att i framtiden så kommer skoldagen ha utvecklats och inte längre handla om att ett trettiotal barn sitter på sin bänk och stirrar rakt framåt medan läraren babblar.

I skolans förflutna var barnen alltid rädda för ett slag på fingrarna med en linjal. Min farmor har berättat för mig en historia om när hon var en tonåring och en av killarna i hennes klass pratade rakt ut. Detta ledde till att rektorn tog en promenad runt alla bänkar och gav samtliga elever ett slag på fingrarna med en linjal och hennes fingrar hade ett stort rött streck och märkena kan synas fortfarande. Tur att skolan utvecklas.

Vi har i knappt två terminer jobbat entreprenöriellt i dagens samhälle och media för att få en tredje säsong av ett program av UR som heter Geografens testamente. Vi vann kampen och det kommer att bli ett nytt program.  2015 är bakom oss och det kommer aldrig tillbaka och vårt projekt ”Rädda Geografens testamente” kommer alltid vara i vårt förflutna och även om det var en otroligt svår kamp så var det det bästa året i mitt liv.

Nästan alla av er som läser är lärare så nu ska jag berätta vad du som lärare kan göra för att ditt klassrum ska bli mer entreprenöriellt. Du kanske tänker att jobba entreprenöriellt bara är en ursäkt för elever att jobba på ett oortodoxt sätt för att det är “roligare”. Men det är faktiskt lärolikt och det är bra att lära sig om man vill öppna en affär och har pr‐problem eller om du vill starta ett eget företag. Nästan alla nutida jobb behöver i alla fall lite kunskap om att jobba entreprenöriellt.  Entreprenöriellt lärande tränar också din kreativitet, din kommunikationsförmåga och ditt initiativtagande.

Det känns som om att jag säljer entreprenöriellt lärande som en vara men tro på mig när jag säger att jag informerar er om den nya eran i skolans historia som vi försöker uppnå. Vi och några andra är pionjärer och jag kommer med ett budskap. Vi har tidigare samlat in 12 000kr till barnen som flyr från Syrien och nu så håller vi på att samla in pengar till barnsoldater i Afrika som drogas och tvingas att döda sina föräldrar och att gå ut i krig. Just nu har vi snart 17 000 kr men när detta publiceras så har vi säkert mycket mer.

Vissa folk som vi har stött på har frågat vad vi får i gengäld för det som vi gör. Det finns en känsla så stark när man hjälper någon annan människa. Jag känner till den, det gör ni alla, den kallas glädje och det känns som om jag inte behöver ge något mer exempel på varför vi gör det.ingemar blogg Som vuxen kommer jag att komma ihåg hur vi jobbade entreprenöriellt. Jag kommer inte att komma ihåg vad vår so-bok hette i sexan, utstående minnen är minnen som står ut, eller hur? Jag brukar ha en kliande känsla i skolan när jag lär mig saker och inte förstår varför jag ska lära mig just det. Det stör mig att jag lär mig om saker som inte behövs och det får mig att inte ge det mitt allt. Varför? För att jag inte kommer tänka tillbaka på när jag gav mitt allt på till exempel ett prov när jag är 30 år och hur tacksam jag är att jag pluggade dag och natt för att få ett A. Den energin kan användas till att rädda döende barn och att lära mig mer samtidigt. Jag vet vad som är viktigt för mig att kunna i framtiden och jag är ledsen, men Picassos födelsedatum är inte min prioritering.”

Ingemar Sandén, 12 år

”Hej!

Jag heter Ida och går i 6b på Edboskolan. Vi har länge jobbat med att använda våra demokratiska rättigheter på olika sätt. Vi har räddat tv-serien Geografens testamente, vi har samlat in pengar till Syrien och nu samlar vi in pengar för att hjälpa barnsoldater. Jag tycker att det sättet som vi jobbar på är väldigt bra eftersom att det vi gör faktiskt hjälper andra.

Skillnaden mellan att jobba vanligt (som tex att kanske sitta och skriva en text om medeltiden som man får betyg på) och att jobba entreprenöriellt är att om man skriver en text så händer det inte så mycket med den sen men om man jobbar som vi har gjort så kommer man ju ut till många och kan hjälpa folk. Jag tycker att fler skolor borde jobba som vi gör. Man har mer nytta av att jobba entreprenöriellt än att bara sitta och skriva för läraren.

Tack vare att vi har jobbat så utåtriktat så har skolan blivit mycket roligare.  Skolan har blivit roligare för själv så gillar jag mer att jobba utåt, att hjälpa andra istället för att skriva en text som kanske bara en person läser.  Och jag tror att det har blivit extra roligt för oss för att vi har fått vara med om så mycket roligt. Vi har varit med i många tidningar och Lilla aktuellt 4 gånger och även varit med i andra program två gånger. Och så har vi fått pris! Vi har vunnit Huddinge demokratipris vilket känns så himla bra att barn också kan få ett sånt fint pris.

Ett tips till lärare är att tänk efter vad som mest är värt att göra. Skriva en text som det inte händer så mycket med eller tillexempel samla in pengar till folk som faktiskt har det mycket sämre än oss? Och det är faktiskt inte svårt! Man kan börja med att tillsammans med eleverna tänka ut vad man vill hjälpa till med och sen så kan man på olika sätt sprida budskapet. Om man ringer tidningar eller företag kanske man får ett nej de första gångerna men ge inte upp för det. Det är ganska bra att man får ett nej några gånger för någon gång så kommer någon att säga ja. Man blir bättre och bättre på att ringa. Och sluta inte kämpa även om någon säger nej för det finns så mycket man kan göra. Mycket går igenom om man inte ger upp, kom ihåg det.  Det är viktigt att alla i klassen samarbetar och kämpar tillsammans. Alla är bra på nått.

ida bild bloggAnnars ett stort tips är att ringa till olika matbutiker och fråga om sponsring för om ni tillexempel får godis så kan ni sälja det för att få in pengar. Och pengarna kan man sätta in på ett konto på Rädda barnen och Röda korset och några fler. Vi har fått flera hundra kilo godis till vår klass bara genom att ringa! Just nu är vårt konto hos Rädda barnen uppe i över 16000 kronor. Men det beror också på att vi har skrivit och sålt en egen tidning.

Det senaste året har jag lärt mig retorik, entreprenöriellt lärande och demokrati. Och jag har även lärt mig att inte ge upp utan att fortsätta. Jag vet nu hur man kan göra skillnad och hur man använder sina rättigheter.”

Av Ida Jonsson, 12 år

Här är vår klassblogg: http://www.gabna.wordpress.com

Här är vår temablogg: http://www.tillsammansovegranser.se

Värdeskapande lärande

Jag smyger bakom och tjuvlyssnar på en elev i klassen, en 12-årig tjej, som försöker övertyga en medelålders herre att köpa tidningen som hon har skrivit tillsammans med sina klasskompisar. Tidningen handlar om Barnsoldater, kostar 20 kronor och pengarna går till Röda korset. Den här flickan räcker inte ofta upp handen i klassrummet, hon tar inte mycket plats i diskussioner eller hävdar sin plats i större grupp. Men nu blossar hennes kinder när hon talar. Hon pratar kanske aningens för fort men hennes argument är klockrena och hennes engagemang smittar.  Den medelålders herren som nyss hade haft så bråttom stannar upp, tar sig tid och han lyssnar. Efter någon minut tar han upp en tjugolapp och stoppar i Röda korset-bössan. Jag ser allt från lite håll och känner hur håren reser sig på mina armar. Det känns som att jag knäckte en kod för ett tag sedan och som att jag gång på gång får bekräftelse på att jag är inne på rätt spår.

Den här flickan vet inte om att jag tjuvlyssnar bakom ett hörn. Drivkraften bakom hennes samtal med herren i kostym är inte att få ett A eller ett plus i kanten. Hon står inte där för att bevisa för mig allt hon kan om retorik eller geografi. Jag är övertygad om att hon drivs av något helt annat, nämligen känslan av att hon vill göra gott, att hon vill göra något viktigt och att hon vill göra skillnad. Hon och hennes 24 klasskompisar har skrivit tidningen tillsammans. Varenda en har bidragit på något sätt. Här finns nu en samling faktatexter, krönikor, intervjuer, illustrationer, serier och pyssel. Det är en fin tidning! Vi har lagt ner många timmar på att färdigställa den. Alla dessa lektioner har varit viktiga på riktigt och vi har lärt oss massor på kuppen.

Vårt klassrum förvandlades under några veckor till en yvig, brokig, livlig tidningsredaktion! I ena hörnet satt illustratörerna och funderade på hur man bäst får ut ett budskap genom bilder. I rummet bredvid satt ett gäng med skolans telefon och intervjuade FN. En annan grupp ringde Röda korset och ordnade bössor. Vi hade en undersökande del som kollade upp fakta och skrev reportage. Några satt med hörselkåpor och skrev krönikor. Två stycken vill göra pyssel till sista sidan. På sina håll var det lite kaos, men ett organiserat kaos och framför allt ett kreativt och roligt kaos. Det här känns inte som skola, sa en elev till mig, innan han skuttade ut på skolgården för att spela in en reklamfilm. Jag såg på schwunget i hans steg att det var en komplimang.

tidning bild

För att återknyta till det jag skrev i detta inläggs inledning. När min 12-åriga elev står där och talar rätt ur hjärtat, med så klockrena begrepp och så otvetydiga kunskaper, är detta för att hon vet att det hon har att säga är viktigt. Det hon håller i sin hand, resultatet av hennes skolarbete, är viktigt och gör skillnad. Och jag kan inte låta bli att rysa av tanken på vilken fantastisk drivkraft detta är. Kanske måste vi i skolan bli bättre på att dra nytta av den inneboende gnista som tänds när vi människor har möjlighet att skapa värde för andra?  Om skolarbetet, i stort och smått, får en verklig mottagare har vi så utomordentligt mycket att vinna. En annan av mina elever sammanfattade alla mina tankar i en enda klockren mening: ”Det borde ju vara självklart att all tid vi spenderar i skolan ägnas åt något som faktiskt är vettigt på riktigt.” Oj vad jag håller med!

Här är vår klassblogg: www.gabna.wordpress.com

Vi finns också på: http://tillsammansovergranser.webbstjarnan.nu/

Vår insamling till Röda korset finns här: http://egeninsamling.redcross.se/vaerldens-katastrofer/8-6297

 

Maria Wiman, svenska  och so-lärare, på Edboskolan i Huddinge