Om Rektorn

Skolledare i Sävsjö kommun, Småland.

Efter 17 år i pedagogisk omsorg checkar vi ut unge nr 1

En hyllningstext till en 19åring och en lätt sågning av en hel livscykel i den obligatoriska skolan.

Han startade i barnomsorg som tvååring, vi hade barnflicka första året mest för att det hamnade sig så. Några vänners dotter var skoltrött och ville ta ett sabbatsår. Hon var fantastisk, såg till att leka mycket, utforska och vandra. Sulkyn vi köpt blev stående. Hon köpte en liten handboll som hon la framför sonen när de skulle ut och gå, de sparkade sig till lekparken, till affären eller till biblioteket. Jossan, hon var som sagt fantastisk.

Montessoriförskolan blev det från tvåårsåldern, mest för att de hade plats. Vi hade stått i kö längre än maxtiden. Det var fullt här i stan. Hos Cornelia, Lena och Linda i stora dagishuset nere vid färjeläget gavs plats, som sagt. Ett kråkslott med stor trädgård, en gran som nådde till himlen som barnen fick klättra i så högt de tordes och med med en utrymningsrutchkana som man fick åka i. Utanför staketet, av trä, fanns havet och stora hamnen där fartygen lotsades in och ut av bogserbåtar och pilot. Han älskade dagis. Han älskade Cornelia, han jublade över att få sitta trångt i hennes baksäte i jeepen till badhuset. Varje vecka från det att barnen var tre år åktes det till badhuset. Att börja i det stora för att närma sig detaljerna passade honom, att utforska och upptäcka. Att gå från stort och greppbart ner till pytte i mikroskop – allt fanns här.

I 6-års kom vi till skolans förunderliga värld. En ny värld av regler och ordning som förvirrade och lockade – så olik från Montessori. Så uppfriskande och läskigt på samma gång. Flera regler och mera bråk, många flera saker och större konkurrens och turtagning hade en helt annan innebörd. Samtalen byttes ut mot kommandodialoger. Sonen grät. Många många eftermiddagar och mornar i början. Han slutade gråta, fann sig till rätta och jag kommer ihåg att jag trodde aldrig att jag skulle få min glad upptäckarunge tillbaka.

I 1an kom Katarina som en ren befrielse efter 6årstristessen. Hon tog honom med in i bokstävernas magiska värld. Till julen hade hon skapat alla förutsättningar tillsammans med honom att han läste. På allt. På reklamskyltar, på bussar som for förbi, på bilar, på mjölkpaketen. Överallt.

Efter Katarina kom Maria. Hon är sonens idol forever. De jobbade ihop i 3an sedan bytte hon bana och lämnade skolan. Alla grät den avslutningsdagen, elever, föräldrar och lärare. En sån förlust för skolan! Hon kunde likt Katarina verkligen bygga relation som gav kunskapshunger i ungar! Jag tänker ofta på Katarina och Maria med stor tacksamhet, de lärde honom läsa och de lärde honom strategier till lärande men främst visade de att han är en fantastisk person och det är det som fått honom att överleva resten av grundskolan. Det var de som fick honom att förstå att Harry Potter väntade runt hörnet.

4an till 6an var ett enda redigt långt mörker. En omogen lärare till en spretig sammanslagen klass i en ny skola för att den vi hade skulle byggas om och bli förskola. De här åren är inget varken sonen eller vi föräldrar minns med någon större glädje. Det vi minns är flykten in i Harry Potters värld. Böckerna sträcklästes och jag tror de blev den tillvaro som kändes mest hanterbar de här åren. Den kollektiva mobbingen i klassen var grov och de sammanhållande aktiviteterna som gjordes höll aldrig, föräldramöten med lärare och rektor avlöste varandra, lärare vandrade ut och in och eftersom det i vår stad bara finns en högstadieskola valde vi annat från 7an.

Vilket lyft! Eller, egentligen inte faktiskt rent studiemässigt. Friskolan är av den mer “eleverna måste ta mer eget ansvar”-sorten och sonen hade inte precis drillats i studiemotivation de senaste tre åren så det blev en hel del f inledningsvis. Men kamratkretsen växte, det fanns en kamratanda som var god, varm och vansinnigt uppbygglig och i den kretsen spirade upptäckarglädjen. Som förälder med egen profession i skolvärlden kan jag säga att jag skämdes över de uteblivna resultaten samtidigt som jag gladdes enorm åt förmågan sonen återfick till att bygga sociala kontakter med nya vänner.

Efter tre år i friskola och med schyssta betyg tog sig sonen vidare till gymnasiets förstahandsval. I backspegeln kan jag ju se och konstatera att den där inneboende nyfikenheten och självständigheten som odlades på Montessori utifrån barnets inneboende kraft fanns där hela tiden. Det var först i nästa friskola det fick blomstra igen. Det var först där, med undantag för Katarina och Maria i 1-3, han mötte vuxna igen som såg honom som en medspelare, inte en som skulle tämjas efter annans mall.

Så närmar vi oss i dessa dagar slutet på gymnasiet. 80 dagar kvar till studenten. Vi gick en promenad häromdan och jag frågade vad han tar med sig från den obligatoriska skolan in i nästa fas. Vad han anser att han kämpat med och vad han ser att han inte kunnat erövra på egen hand. Han svarade att det han verkligen haft nytta av skolan med är matten och fysiken. Han berättade att so-ämnen generellt har han med sig genom att leva i den familj och släkt han är född in i, likaså med svenskan och engelskan och då i termer av “har typ aldrig pluggat”. No-ämnena har han nog kanske också mer skolad kunskap i men i stort sett upplever han som 19åring att han skulle ha klarat sig med en annan typ av skola än den han varit tvungen att gå.

Han beskriver sig som prokastinator och har nog genom det ofta framstått som lat. Otalig är de utvecklingssamtal där vi varit överens om att han med lätthet kan mer bara han vill. Det där är ju så sorgligt, han har aldrig varit lat förmodligen utan sannolikt varit sen på bollen för att det varit så himla svårt att se nyttan med arbetet mer än att tänka på betyget…

Hur eller hur, så fyller han 19 idag faktiskt, klarade körkortsteorin och kortet på första försöket efter en vecka i intensivkörskola i storstad, har meritvärdet att komma in på den högskola han satsat på sedan flera år, han har sommarjobbat sedan han kom upp i rätt ålder så det där med lat håller inte.

Han överlevde det obligatoriska skolsystemet och är nu åter den där supersköna typen som vi checkade in i 6års. Han kan äntligen välja själv och väljer högskola med svårare matte och mera fysik. Det kanske är en liten homage ändå?

Grattis på födelsedagen❤och Leve friheten!

Annonser

Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Jag hamnade i en intressant diskussion härförleden om huruvida det är rektor som ska vara den pedagogiska ledaren – eller inte. Det startade en tankesträcka som pågått i närmare 12 dagar nu och jag har så smått börja formulera en idé om vad det innebär för mig att vara rektor utifrån pedagogiskt ledarskap. Jag tänker på uppdraget i termer av att vara en möjliggörare.

Jag minns att jag där och då för 12 dagar sedan rätt oreflekterat sa att självklart är rektorn ansvarig för det pedagogiska ledarskapet i en skola. Fick en klart rak fråga tillbaka på temat det kanske är för att du känner att du måste försvara din position? Wow! Vänta lite här nu, var min första tanke. Men. Det mognar.

12 dagar av utmanande positioneringssystemsfråga gör en del med ens ställningstaganden och egna värderingar. Jag har tänkt. Ordentligt. Och ja, för mig är det självklart att rektor är pedagogisk ledare i sin skola. Men jag är också mer säker på idag,än för 12 dagar sedan, att pedagogisk ledare innebär olika arbete rent operativt beroende på vilken huvudman man har. Att vara en pedagogisk ledare hos min huvudman innebär för mig att vara en möjliggörare av pedagogiska inriktningar, metoder och tankesätt kopplat till läroplan och andra styrdokument.

Klassrums- och verksamhetsbesök kopplar jag sällan till det didaktiska ämnesutövandet, mer till förmågeformuleringarna i de olika ämnesavsnitten och kunskapskraven. Där finner jag en stor yta öppet för samtal till pedagogens olika undervisningsmetoder och relationella förhållande till elever som bidrar till att inlärning kan möjliggöras och undervisning kan bedrivas. Ett pedagogiskt ledarskap kan mycket väl synliggöras i frågan vad behöver du av mig för att…?

imageDet handlar i mitt dagliga arbete väldigt lite om att peka i ämnesdidsktisk riktning. Det handlar mer om att skapa möjligheter att så att vi kan komma bort från de pedagogiska finesser som endast gagnar ledarens självkänsla, och för all del även suboptimering av den egna enheten. Jag tror att det är vanligt med en mix av de båda ovanstående. Att rektor vill visa sin skolas kraft genom eget styre mer än att tona ner sin egen insats och höja sina pedagoger. Jag kan ha fel…men jag tänker att det är de som undergräver idén med pedagogiskt ledarskap.

I vår skola har vi ännu inga förstelärare, skolan är liten och lärarna relativt nya i kommunen och har ännu inte nått tidskravet för att kunna söka. Ibland har det stressat mig, men över tid har jag kommit att se det mer som en tillgång. I vår skola är alla i praktiken förstelärare med ett tydligt ansvar att engagera sig, samarbeta och alltid ha en rak och öppen kommunikation och dessa cores ska vara grundade utifrån perspektivet elevfokus. Dessa fyra värdeelement (cores) gäller både personal och elever i skolan. Allt vi gör, både i skola och på fritids,  utgår från Lgr11 och värdeelementen. Det har vi beslutat. Det är det jag möjliggör att genomföra från rektorspositionen genom att tilldela resurser i form av fortbildning, tid, utrymmen och personalfördelning. Utan rektors möjliggörande av insats på golvet sker ingen pedagogisk utveckling. I vår skola är det så. Jag tror inte vi är unika på den punkten.

Att säga att rektor inte  ska vara pedagogisk ledare eller att rektor ska vara pedagogisk ledare i sin skola är ett uttryck som innehållsmässigt betyder olika beroende på var skolan ligger, vilken organisation skolan har, vilken huvudman skolan har och vilken strategi rektor förmår att välja.

Jag är rätt säker på att det är med rektors pedagogiska ledarskap som med köttbullrecept – det finns lika många varianter som antalet kockar. Jag  är även rätt säker på att det är okej. Jag tror inte att det är just hos vem vi lägger det pedagogiska ledarskapet rent operativt som är den springande punkten till oron för att vi i Sverige inte anses ha en likvärdig utbildning från norr till söder.

Vad jag däremot tror på så är det att det pedagogiska ledarskapet styrt från rektorsstolen mest handlar om modet att våga lita på sina pedagoger, att delegera och att säga ja oftare än nej till pedagoger som vill prova nya vägar i sin undervisning. Jag menar  att en pedagogisk ledare som rektor är att både vara sina pedagogers försvarsadvokater och åklagare när det bränner till i pedagogiska och metodiska frågor och även att vara den ledaren som vågar lyfta kompetenta pedagoger utan rädsla för att själv halka ner i ranking. Starka och goda pedagogiska ledare,oavsett de är rektorer eller inte, ser möjligheterna och fördelar dem med elevernas och verksamhetens bästa för ögonen.

Jag förstår att det går att både tänka och göra annorlunda kring faktum som att rektor är pedagogisk ledare för sin enhet. Vad som skulle kunna bli problematisk med att eventuellt flytta över det till förstelärare eller utvecklingspedagoger är när icke-karriärtjänstpedagoger  passerar dem i utvecklingen av skolan. Vad kallar vi då dem?

Susanne Granat Ahlstrand

Twitter @susanneahlstran

Facebook Susanne Rektorn Ahlstrand

Blogg som Rektorn på Styrbords tankar.