Uppföljning — Skypeathon

Den 5 mars skrev jag här om ett planerat projekt kallad ”Skypeathon” som skulle gå av stapeln 16-17 mars på Bäckängsgymnasiet i Borås. Så blev det också och utfallet blev lyckat i stort. Just nu pågår en mental utvärdering av projektet och en sammanställning av dygnets händelser. Om du vill följa just den sammanställningen kan du titta in på Pernilla’s English Classroom där en löpande uppdatering pågår just nu. Bestämt är dock redan att detta blir ett återkommande projekt, men möjligtvis i mindre skala och under 12 timmar istället för 24.

Skärmavbild 2017-03-18 kl. 11.05.35

Elever från NA16F framför skärmen med elever från Vero Beach, Florida.

Evenemanget blev som sagt lyckat i stort. Vi genomförde cirka 35 samtal med 12 olika länder och av dessa samtal skedde 30 stycken på engelska och fem stycken på svenska. Vårt projekt dokumenterades i Borås Tidning och i P4 Sjuhärad samt sociala medier som Twitter och Instagram.  För den som är intresserad av att använda Skype i klassrummet så ska man naturligtvis registrera sig på Skype in the Classroom och utgå därifrån. Lycka till om så blir fallet. 🙂

Pernilla Elander Malmqvist

pernilla-sommar

Lärandet som förändring

Efter dryga 3 år som rektor i en waldorfgrundskola tar jag steget över tröskeln till särskolan, och en ny värld öppnar sig. Det är inte vilken särskola som helst, det är Solberga by i Järna som funnits i mer än 7o år som idéburen, läkepedagogiskt orienterad särskola, träningsskola och LSS-boende. Här går elever med mycket omfattande funktionsnedsättning och betydande svårigheter att kommunicera med omvärlden. Barn och ungdomar som befinner sig lång borta från svensk skolas mest debatterade frågor som betyg, nationella prov och kunskapsmål. En värld där den grundläggande frågan istället är hur vi kan ge varje elev en röst, en möjlighet till kommunikation med omvärlden, ja en möjlighet att vara delaktig och integrerad i den värld vi ser som självklar. Men jag upptäcker att även min syn på lärande och kunskap utmanas och ställs på ända. Hur kan kunskap vara att förstå skillnaden mellan siffrorna 2 och 3, som fjortonåring? Att kunna gå på toaletten själv, möta en annan person med blicken, trumma i takt med musiken eller lära sig klockan. Och har kunskap olika värde? Ja värde för vem?

IMG_9196

Och hur går lärande till? Jag går på upptäcksfärd i klassrummen och märker hur lärandet sker hela tiden, men på många olika sätt. Jag inser att själva lärandet är en positionsförändring, en väg från A till B, men att den kan gå snabbt eller långsamt, ibland behövs oändliga upprepningar, en mångfald av metoder med bilder,symboler, tecken och det talade ordet. Att gå från A till B kan i grundskolan vara att gå från ekvationer av den första graden till den andra, i särskolan att gå från förståelsen av siffran 1 till den betydligt mer komplexa siffran 2. Eller att våga beröra hästen på ridterapin, upptäcka skillnaden mellan rött och blått och äntligen möta lärarens blick i två sekunder. Ålder är irrelevant, en sextonåring kan kämpa varje dag med det som sjuåringen redan behärskar.Och det är mycket annat som är irrelevant. Utseende, mode och popstjärnor till exempel. Men Frost kan vara det viktigaste i världen, ja det enda som betyder något. Men kärleken är alltid med, kramar och tryckta händer, oändligt mycket skratt och lite gråt. Händer som far ut och sopar med sig allt i sin omgivning. Av glädje, av frustration? Vi söker nyckeln till varje elev, dörren som kan öppnas och skapar dialog. När vi lyckas jublar vi och gråter av tacksamhet och glädje. Kramar eleverna och varandra.

IMG_9232

Lärande är förändring, lärande är utveckling och målet är irrelevant. Vart är vi på väg? Var kan vi landa? Det är frågor av akademisk art. Vi vet inte, vi kan inte veta. Vi kan bara se varje steg, varje förändring från A till B och glädjas. Vi kan jubla när eleven första gången kan ge uttryck för sina inre tankar, kanske genom symboler, bilder eller tecken. Kanske genom ord som stockar sig i munnen och formuleras med möda. Varje steg är ett drama, men lärandet sker hela tiden, oavbrutet.

Jag tänker att det är ett möte med det genuint mänskliga. Vi vill lära, vi vill gå vidare. Den lärande människan. Jag tänker också: vem är det egentligen som lär sig mest just nu? Är det eleverna, eller är det jag? Vad kan de lära mig? Kärlek och värme alldeles uppenbart. Att skratta med hela kroppen, dansa ohämmat, hänge sig åt klipp från Frost och sitta stilla och tänka i timmar. Jag märker hur jag förändras, hur jag rör mig från A till B, hur min position, min norm förändras. Vem är jag som tror att jag vet mest? Gör jag verkligen det?

IMG_9211

En elev lutar sig mot min skuldra under musiklektionen. Somnar nästan och säger långsamt: Öjan, rektor. Sedan ler han med hela ansiktet och trycker sig intill mig.

IMG_9283

En annan dag får jag vara med om ett saligt ögonblick som kunde förändra varenda människa. En ung rullstolsburen flicka får sitta upp i sadeln framför ridterapeuten. De sveper en röd mantel omkring sig och rider iväg. Flickan skrattar, bubblar av glädje. Hon känner hästens rörelser med hela kroppen och rör sig i takt med hästens steg och terapeutens sång. De rider bort mot skogen, in i det gröna, och lärandet har aldrig varit större.

10359055_10153171271499568_2471317392659507901_o

Örjan Liebendörfer är rektor på Solberga by, författare och föreläsare,

Följ oss på Facebook och Instagram!

https://www.facebook.com/solbergaby

Instagram: @solbergaby

http://www.solbergaby.se

Efter 17 år i pedagogisk omsorg checkar vi ut unge nr 1

En hyllningstext till en 19åring och en lätt sågning av en hel livscykel i den obligatoriska skolan.

Han startade i barnomsorg som tvååring, vi hade barnflicka första året mest för att det hamnade sig så. Några vänners dotter var skoltrött och ville ta ett sabbatsår. Hon var fantastisk, såg till att leka mycket, utforska och vandra. Sulkyn vi köpt blev stående. Hon köpte en liten handboll som hon la framför sonen när de skulle ut och gå, de sparkade sig till lekparken, till affären eller till biblioteket. Jossan, hon var som sagt fantastisk.

Montessoriförskolan blev det från tvåårsåldern, mest för att de hade plats. Vi hade stått i kö längre än maxtiden. Det var fullt här i stan. Hos Cornelia, Lena och Linda i stora dagishuset nere vid färjeläget gavs plats, som sagt. Ett kråkslott med stor trädgård, en gran som nådde till himlen som barnen fick klättra i så högt de tordes och med med en utrymningsrutchkana som man fick åka i. Utanför staketet, av trä, fanns havet och stora hamnen där fartygen lotsades in och ut av bogserbåtar och pilot. Han älskade dagis. Han älskade Cornelia, han jublade över att få sitta trångt i hennes baksäte i jeepen till badhuset. Varje vecka från det att barnen var tre år åktes det till badhuset. Att börja i det stora för att närma sig detaljerna passade honom, att utforska och upptäcka. Att gå från stort och greppbart ner till pytte i mikroskop – allt fanns här.

I 6-års kom vi till skolans förunderliga värld. En ny värld av regler och ordning som förvirrade och lockade – så olik från Montessori. Så uppfriskande och läskigt på samma gång. Flera regler och mera bråk, många flera saker och större konkurrens och turtagning hade en helt annan innebörd. Samtalen byttes ut mot kommandodialoger. Sonen grät. Många många eftermiddagar och mornar i början. Han slutade gråta, fann sig till rätta och jag kommer ihåg att jag trodde aldrig att jag skulle få min glad upptäckarunge tillbaka.

I 1an kom Katarina som en ren befrielse efter 6årstristessen. Hon tog honom med in i bokstävernas magiska värld. Till julen hade hon skapat alla förutsättningar tillsammans med honom att han läste. På allt. På reklamskyltar, på bussar som for förbi, på bilar, på mjölkpaketen. Överallt.

Efter Katarina kom Maria. Hon är sonens idol forever. De jobbade ihop i 3an sedan bytte hon bana och lämnade skolan. Alla grät den avslutningsdagen, elever, föräldrar och lärare. En sån förlust för skolan! Hon kunde likt Katarina verkligen bygga relation som gav kunskapshunger i ungar! Jag tänker ofta på Katarina och Maria med stor tacksamhet, de lärde honom läsa och de lärde honom strategier till lärande men främst visade de att han är en fantastisk person och det är det som fått honom att överleva resten av grundskolan. Det var de som fick honom att förstå att Harry Potter väntade runt hörnet.

4an till 6an var ett enda redigt långt mörker. En omogen lärare till en spretig sammanslagen klass i en ny skola för att den vi hade skulle byggas om och bli förskola. De här åren är inget varken sonen eller vi föräldrar minns med någon större glädje. Det vi minns är flykten in i Harry Potters värld. Böckerna sträcklästes och jag tror de blev den tillvaro som kändes mest hanterbar de här åren. Den kollektiva mobbingen i klassen var grov och de sammanhållande aktiviteterna som gjordes höll aldrig, föräldramöten med lärare och rektor avlöste varandra, lärare vandrade ut och in och eftersom det i vår stad bara finns en högstadieskola valde vi annat från 7an.

Vilket lyft! Eller, egentligen inte faktiskt rent studiemässigt. Friskolan är av den mer “eleverna måste ta mer eget ansvar”-sorten och sonen hade inte precis drillats i studiemotivation de senaste tre åren så det blev en hel del f inledningsvis. Men kamratkretsen växte, det fanns en kamratanda som var god, varm och vansinnigt uppbygglig och i den kretsen spirade upptäckarglädjen. Som förälder med egen profession i skolvärlden kan jag säga att jag skämdes över de uteblivna resultaten samtidigt som jag gladdes enorm åt förmågan sonen återfick till att bygga sociala kontakter med nya vänner.

Efter tre år i friskola och med schyssta betyg tog sig sonen vidare till gymnasiets förstahandsval. I backspegeln kan jag ju se och konstatera att den där inneboende nyfikenheten och självständigheten som odlades på Montessori utifrån barnets inneboende kraft fanns där hela tiden. Det var först i nästa friskola det fick blomstra igen. Det var först där, med undantag för Katarina och Maria i 1-3, han mötte vuxna igen som såg honom som en medspelare, inte en som skulle tämjas efter annans mall.

Så närmar vi oss i dessa dagar slutet på gymnasiet. 80 dagar kvar till studenten. Vi gick en promenad häromdan och jag frågade vad han tar med sig från den obligatoriska skolan in i nästa fas. Vad han anser att han kämpat med och vad han ser att han inte kunnat erövra på egen hand. Han svarade att det han verkligen haft nytta av skolan med är matten och fysiken. Han berättade att so-ämnen generellt har han med sig genom att leva i den familj och släkt han är född in i, likaså med svenskan och engelskan och då i termer av “har typ aldrig pluggat”. No-ämnena har han nog kanske också mer skolad kunskap i men i stort sett upplever han som 19åring att han skulle ha klarat sig med en annan typ av skola än den han varit tvungen att gå.

Han beskriver sig som prokastinator och har nog genom det ofta framstått som lat. Otalig är de utvecklingssamtal där vi varit överens om att han med lätthet kan mer bara han vill. Det där är ju så sorgligt, han har aldrig varit lat förmodligen utan sannolikt varit sen på bollen för att det varit så himla svårt att se nyttan med arbetet mer än att tänka på betyget…

Hur eller hur, så fyller han 19 idag faktiskt, klarade körkortsteorin och kortet på första försöket efter en vecka i intensivkörskola i storstad, har meritvärdet att komma in på den högskola han satsat på sedan flera år, han har sommarjobbat sedan han kom upp i rätt ålder så det där med lat håller inte.

Han överlevde det obligatoriska skolsystemet och är nu åter den där supersköna typen som vi checkade in i 6års. Han kan äntligen välja själv och väljer högskola med svårare matte och mera fysik. Det kanske är en liten homage ändå?

Grattis på födelsedagen❤och Leve friheten!

Skypeathon – en berättelse

I det här blogginlägget vill jag berätta om arbetet med planeringen av ett Skypeathon i tre olika ettor på Bäckängsgymnasiet i Borås. Först, dock, lite bakgrundsfakta kring de globala inslagen i min engelskundervisning och hur de tog sig sin början.

Som nyutexaminerad engelsklärare 2002 började jag ganska snabbt med att inkludera autentiska globala inslag i min undervisning. Det första blev en flerårig (handskriven) brevväxling med en skola i västra New York state, som senare följdes av digitala utbyten i form av videos och emails. Vi utnyttjade även tillfällen till att skicka olika typer av godis till varandra, som i ett led att få in fler kulturella inslag (och smaskiga sådana!).

2014 började jag så smått med att i engelskan använda mig av Mystery Skypes och Mystery Hangouts som ett extra inslag i ämnet för att öka den språkliga interaktionen. Följande år, 2015, körde jag med jämna mellanrum med Skype-pass i mina olika klasser och alla klasser fick testa på att någon gång samtala med ett annat land och elever. Detta var också första året jag deltog i GRA (Global Read Aloud) med två klasser i årskurs åtta. Global Read Aloud är ett årligt globalt läsprojekt initierat av Pernille Ripp där man har möjligheten att samarbeta över nationsgränserna med en gemensamt vald bok. Under detta arbete läste vi boken “Fish,” samarbetade med en klass på Nya Zeeland och två klasser i USA. Författaren till boken vi läste, Laura Dron, fick jag tag på via Twitter och vi bokade tid för ett Skype-samtal som gick enligt planerna.  Mina elever ställde frågor om boken, författarskap och Laura Dron ställde frågor till mina elever. Mervärde och ett tillfälle som förgyllde den vanliga undervisningen.

2016 deltog jag för andra året, nu med en gymnasieetta, och med boken “All American Boys” av Jason Reynolds och Brendan Kiely. Återigen samarbete med olika delar av världen, denna gång en skola i Tokyo och en i Florida. Vi spelade in videos som skickades till varandra. Min klass var även ansvarig för en “slow chat” på Twitter och vi kunde se hur våra frågor flög ut runt om i världen och begrundades. 2016 tog vi även del av ett par Skype-maraton, så kallade Skypeathons, och det var här tanken slog mig “det är nog dags att genomföra ett eget Skypeathon.”

Planeringen

I december började jag så med att formulera syftet med projektet för mig själv:

Why Skypeathon?

  • Give students an opportunity to practice their English in “real” situations with native people.
  • Cultural interest – compare living conditions, school cultures, food traditions, leisure activities etc…
  • The international/global objective in LGR 11 will be the focus of the operation.
  • Students will increase their knowledge on certain issues, e.g. World War (connections with former battleship museum at Pearl Harbor, Hawaii and museum in New Orleans, Louisiana), National Parks (connection with park ranger in Yellowstone National Park), Biology (connection with marine biologist Jennifer Nolan in Florida), Journalism (connection with journalist at newspaper in Stockholm etc)
  • Students will get to document and reflect on their Skype sessions by blogging, tweeting and using social media to spread the message…hence, increasing their digital and social media skills by working on their digital strategies. Teachers will monitor communication. Maybe an article in the local newspaper?
  • Social happening that will strengthen bonds between students/teachers
  • Environmentally friendly! We will travel the world practically for free!
  • and more….

Nästa steg blev att så sakteliga kolla intresset med hjälp av ett googleformulär som jag lade upp på min blogg och på Twitter. Ett dygn senare hade jag 13 intressenter från olika delar av världen – några “gamla” bekanta, men de flesta nya kontakter. Nästa steg blev att mejla till andra möjliga intressenter och ett par veckor senare, i början av januari 2017,  började jag se konturerna kring projektet.

Min tanke var att blanda olika former av Skype-pass under dygnet, samt att olika elevgrupper skulle vara ansvariga för olika pass. När man då som elev inte inte är uppsatt på ett pass så tar man istället möjligheten att vara delaktiga i andra sociala aktiviteter i klassrummet jämte Skype-salen. Vidare ville jag att de olika inriktningar eleverna går (medicin, kommunikationsvetenskap och beteendevetenskap) skulle kunna få en koppling i några samtal.

Vid den här tiden i mörka januari började jag också inse att jag omöjligen skulle kunna genomföra projektet själv, och det var dags att vända sig till mina kollegor. Gensvaret var, mig gladeligen, positivt och tre kollegor hoppade på projektet. Till berättelsen hör också att visionen om att genomföra Skypeathonen med en klass växte lite och det kändes mer rättvist att erbjuda projektet till alla mina tre engelska 5-klasser. Alla klasser ville vara med på tåget! Följande blankett skickades med eleverna hem:

ska%cc%88rmavbild-2017-02-03-kl-13-36-03

Så där stod jag i slutet av januari med 87 elever, 4 lärare, två klassrum, 24 timmar, 35 samtal i 12 länder. Virtual field trips med guest lecturers, Q&A-sessions blandat med Mystery Skypes.

Tiden sprang vidare och nästa steg blev att dela in eleverna i grupperna, organisera grupperna i pass med ansvar för olika områden, fundera på matlagning och säkerhetsdetaljer. En elevgrupp behövdes för att få in mer elevinflytande varför en uppmaning gick ut i vår interna plattform. 10 elever anmälde intresse och tillsammans bestämde de vem som skulle kontakta lokaltidningen, tv-stationen, vilka typer av snacks som vi borde köpa in, vilka brädspel vi ska spela, en elev bestämde sig för att snickra ihop en Kahoot och mycket annat. Åsikter det har de, och ansvar vill de ta. Underbart!

Nu, 11 dagar innan vi kör igång, är det lite nervöst och fortfarande har vi tre-fyra tomma platser att försöka boka in någon på, men annars känns det som att allt fallit väl på plats. Nästa vecka kommer jag på engelsklektionerna förbereda eleverna. Vid det laget vet de vilka samtal de är ansvariga för och det är upp till dem att förbereda sig på det sätt de önskar och tycker är lämpligt.

Nedan: Skärmdump – exempel på hur ett par bokningar i schemat kan se ut första dagen:

ska%cc%88rmavbild-2017-03-04-kl-14-50-03ska%cc%88rmavbild-2017-03-05-kl-10-35-07

Ovan: Skärmdump – Exempel på ett par bokningar på fredag morgon:

 
Vad kvar att göra? Inköp, sista bokningarna, kontakt med massmedia för att se om det finns något intresse för att dokumentera vår Skypeathon, få alla samtal bekräftade. Sedan kör vi!!

Den 17 mars återkommer jag med en kort inlägg om utfallet av Skypeathonen. Hoppas “I’m still standing” och att vi träffas här igen då! 🙂 /Pernilla

pernilla-sommarPernilla Elander Malmqvist