Teorier, metoder och verktyg i samspel!

Det finns så många olika riktningar, så många metoder och teorier att luta sig mot. Ständigt diskuteras dessa mellan oss som är insatta i yrket. Vi vänder och vrider på dem i undervisningen för att få det att passa både oss själva och eleverna. Till detta kommer alla verktyg och redskap som vi förväntas använda och lära eleverna om. Alla delar ska anpassas och individen ska vara i centrum. I min undervisning måste dessa delar samspela för de flesta eleverna och jag måste så klart tro på den eller de teorin/teorierna som jag lutar mig mot. Oavsett ska jag leda elevens lärande mot de högre kunskapsnivåerna.

I 1 1/2 år har min äldste son studerat på lärarlinjen i Göteborg och utsatt mig för frågor och diskussioner där jag har fått tänka till mer än en gång. Jag avslutade strax innan jul handledarutbildningen för VFU på Halmstad högskola där vi diskuterat och funderat över hur man lyfter reflektioner till högre och djupare nivåer. Jag tänker och tror att djup får man med åren i yrket, tack vare erfarenhet och alla de representationer av undervisnings-situationer som man får vara med om. Då kan man ta till sig och använda flera teorier samtidigt och man får tillsammans med kollegor prova och utveckla undervisning.

Hur kommer de sig då att vi ibland går på linjer som att nu gäller bara tex mellanled som uträkningar i matematiken, ASL i läsinlärningen, enskild sk ”forskning”, de egna planeringarna som eleverna fick arbeta efter….? Hur kan vi plötsligt falla för tron på en metod, ett verktyg, en teori?

Jag tror att alla dessa delar måste blandas med omsorg utifrån individer och utifrån den grupp elever som vi undervisar tillsammans. I min värld finn inget bättre system än att vi lärare redan i elevernas tidiga år hjälps åt. Att vi ser alla klasser i arbetslaget som våra elever och att vi inte är rädda för att göra grupperingar av dessa elever utifrån den undervisning som ska ske. Individanpassning även på gruppnivå hjälper oss att nå alla elevernas lärande. Även det gemensamma ansvaret för eleverna stöttar och ger oss möjlighet till utveckling. Kan vi dessutom få färre ämnen att ansvara över vinner vi ännu mer.
img_0009 img_5667 img_3463 img_3283
Jag har haft förmånen att i många år kunna fokusera på färre ämnen och det har gett mig en större kunskap och möjlighet att höja min undervisning tillsammans med mina kollegor. Vi har hjälpts åt, diskuterat, provat, gjort om, och utvecklat undervisningen. Här har jag också som lärare för fler elever fått en större referensram vid mina bedömningar. Vi har kunnat se likheter och skillnader i olika kunskaper och förmågor som eleverna visat. Detta har gjort mig mer uppmärksam och det har gjort att jag idag vågar säga att vi har utvecklat vår undervisning mycket mer än vi gjort om vi arbetat som klasslärare parallellt. Likheter och skillnader mellan ämnen och metoder har vi tillsammans format och anpassat så att det passar oss just nu.

Alla elever lär inte med en och samma metod, inte med samma redskap/verktyg och inte med samma teorier som grund. Vi måste använda dem alla för att ge alla elever möjlighet att nå högre kunskapsnivåer. I min värld har en professionell lärare flera teorier, massor av metoder och verktyg/redskap i mängder för att utmana sina elever på bästa sätt. Vygotskij får samsas med Piaget, Pavlov, Watson och  Maria Montessori med Reggio Emilia, Waldorf, Freinet. Vi som undervisar måste med varsamhet välja de vägar som passar oss och eleverna och jag tror inte det finns en väg. Vi måste kunna erbjuda allt på en och samma gång, ett paket med kvalité där vi oavsett tycke handlar och undervisar för att eleverna ska nå så långt som möjligt.

Det enda som i min värld är ofrånkomligt är att eleverna måste veta sin kunskapsnivå, sitt nuläge, och sedan nästa utvecklingsnivå. Då kommer vi att kunna leda dem vidare med deras egna motivation som bensin. Vi måste synliggöra lärandet och kunskaperna för alla elever. Vi måste visa dem vägen fram till de förväntade kunskaper som finns i LGR 11. Kunskapskraven måste visualiseras så att eleverna vet vad som förväntas. Som lärare ska vi hjälpa dem på denna väg oavsett vad som krävs, de ska inte lämnas ensamma utan stöttas hela vägen!

Jag tror på en förskola och skola där pedagogerna/lärarna använder helheten för att utmana eleverna och för att få dem motiverade. En plats där alla individer kan få sitt och utmanas på sitt bästa sätt. En stor utmaning för oss lärare, men ack så viktig. Jag vill nå alla elever och vill att alla ska få sitt. Eleverna som själva behöver skapa, eleverna som gärna laborerar med ”färdigt” material, de som älskar att skapa med penna och papper, de som älskar utmaningarna i den digitala världen….

villan-1Jag föll bland annat i gropen med eget arbete, mellanled – vi förbjöd algoritmer- och alla olika läsinlärningsmetoder det fanns bara en som gällde. Nu försöker jag intala mig att fokusera på inlärningen och att testa mig fram. Varje elev ska nå högre! Ett motto som kräver mycket av alla runt eleven. Eleven själv, mig som lärare, gruppen och föräldrarna. Vi måste samspela och lyfta eleven samtidigt som vi motiverar, ställa lagom med krav, lita på och ge självförtroende som eleven kan bygga vidare på. Då kommer vi att lyckas!
Utmaning som utvecklar!

av Ulrika Broman,
driver bloggen mattefroken.se, finns på twitter som @mattefrokenU 

Advertisements

One thought on “Teorier, metoder och verktyg i samspel!

  1. Ulrika, du har så rätt i mycket av det du skriver. Men det är inte alltid så att många år i yrket per automatik ger ett större djup i våra reflektioner eller att vi tillsammans med kollegor genom att prova olika saker kan utveckla undervisningen. Det vet jag av egen erfarenhet och många år i yrket.

    Den viktiga punkten, tror jag, och som du också är inne på är det Kerstin Bladini (fil.dr i pedagogik samt utbildad förskollärare och specialpedagog) kallar för andra ordningens reflektion. Det räcker inte bara att reflektera kring vårt görande, vår praxis, vi behöver också gemensamt reflektera över vårt reflekterande för att inte falla i gropen att blint följa trender. Hur diskuterar och reflekterar vi? Hur var förra mötet? Var det ett så kallat deliberativt möte, där man med respekt lyssnade på varandra och där alla fick komma till tals för att gemensamt hitta ett svar eller en lösning?

    Först då anser jag att vi verkligen kan utvecklas tillsammans och upptäcka det förgivet tagna i våra diskussioner och vårt arbete, det implicita, den tysta kunskapen, och göra det synligt så att det kan kommuniceras och förmedlas till fler.

    Då kan vi lättare sätta ord på hur vi ska förmedla insikten om kunskapsnivåer till eleverna, vad vi i kollegiet kommit fram till är bästa sättet att visualisera kunskapskraven på eller hur vi ska agera för att varje elev ska utmanas på bästa sätt.

    Det känns när jag läser om de förmåner du upplevt som om du arbetar på en skola med bra reflektionsklimat. Jag tror att det är skolor som din (och min) som kommer behålla men även få nya engagerade lärarna som finner glädje i att tillsammans utveckla verksamheten. Bra skolors rykte sprids lätt, men vi behöver också hitta kanaler att sprida deras reflekterande arbetssätt på, till exempel genom Skola 365 .

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s