Egen härd…

Flera av mina äldre kvinnliga släktingar, de flesta numera bortgångna, var skickliga i handarbete. De stickade för husbehov (ullsockor nöttes snabbt och fötterna var många), virkade sängöverkast och dukar och de broderade korsstygn och fritt broderi. Min faster lantbrukarhustrun broderade bonader. Många bonader med ordspråk hann hon med mellan mjölkningarna och allt annat hushållsarbete. Klassikern Egen härd är guld värd är den jag minns bäst. Vad en härd var tror jag inte att jag som barn förstod, och även om jag gjort det, så hade jag nog behövt få den överförda betydelsen av ordspråket förklarad för mig. Vaddå eldstad? Guld värd?

hands-675899_1280

 

Den egna härden, det vill säga hemmet, platsen på jorden som man kan kalla sin, är en mänsklig rättighet. Att ha någonstans att bo, om än på enklaste sätt, är ett grundläggande behov för människor. En egen härd ger oss trygghet och stabilitet: en fast punkt i tillvaron, dit vi kan dra oss tillbaka. I hemmet kan vi vara oss själva och vi kan finna nöje och tillfredsställelse i att hålla vårt hem rent och prydligt. Det egna hemmet är också ett ansvar. Det kan också vara en källa till stolthet och kreativitet. I arbetslivet finns emellertid krafter som verkar för ökade flexibilitet; alltfler hipstrar arbetar med kontoret på fickan, alltså i telefonen, och arbetsgivares intresse för aktivitetsbaserade flexkontor, där ingen anställd har sin egen fasta plats förefaller bli vanligare. I detta blogginlägg är emellertid tesen den motsatta: Ge alla lärare som vill en egen härd! Den är – ta mig tusan – guld värd!

När jag började mitt lärarvärv på högstadiet för snart trettio år sedan hade lärare i allmänna ämnen varsitt litet skrivbord i arbetsrum som delades med sex-åtta kolleger. Ovanför skrivbordet fanns en hylla, där de böcker som användes dagligen stod. All bredvidläsningslitteratur, de flesta pärmar, ordböcker med mera förvarades hemma. Vi hade ingen telefon i arbetsrummen utan det fanns en gemensam för alla ändamål i lärarrummet, den lokal som numera oftast benämns personalrummet. Datorn? Skrivaren? Nej, dessa existerade ännu inte. Däremot hade jag en elektrisk skrivmaskin hemma, på vilken jag bland annat skrev mina prov. Lärares 35-timmars veckor var inte uppfunna utan lärare förväntades göra för- och efterarbete hemma. När vi befann oss i skolan bestod tiden främst av lektioner; vi ilade på femminutersraster mellan olika klassrum; vi bar böcker och annat material mellan salarna och ämnesinstitutionerna. Facklärare, som lärare i estetiskt-praktiska ämnen kallades på den tiden, hade ofta turen att ha en egen lektionssal tillika ämnesinstitution, där de kunde känna sig lite mer hemma och fick vara ensamma mellan lektionerna om de så önskade . För lärare av alla kategorier stod ämnet i centrum för lärargärningen. Något år innan jag lämnade grundskolan för gymnasiet började vi med hemklassrum för eleverna. Lärarna fortsatte på samma sätt som tidigare.

Man hade kunnat tro att nittiotalets gymnasieskola erbjöd bättre arbetsmiljö för lärare, men arbetsrummet visade sig vara väldigt likt det jag lämnade på högstadiet. Nu fanns dock en fast telefon på rummet att dela på och ovanför skrivbordet hade jag numera två hyllor. Tydligen ansågs det räcka, för nu fanns vissa skolledare som väntade sig att lärare skulle tillbringa många timmar, gärna trettiofem, på arbetsplatsen, men rymligare och mer ändamålsenliga arbetsrum fick inte lärarna. Springandet och stressen att hinna till klassrum i olika delar av en stor skola minskade inte, tvärtom. När jag tänker tillbaka känns det som om mitt nittiotal i skolan tillbringades på väg mellan Fordonsprogrammets och naturvetarnas korridorer – i varsin ände av skolbyggnaden. Tur att jag hade slutat röka: det hade jag aldrig hunnit med.

Tanken att något annat var möjligt än detta evinnerliga rännande slog mig aldrig. För visst var det självklart att elevernas arbetsmiljöbehov gick före mina? Förstås, för vi införde ju hemklassrum för dem även i gymnasiet. I en stor skola som min medförde det att många elever kunde vistas stor del av tiden i skolan på ett begränsat område; tryggt kanske, men inte särskilt bra för interaktion och samvaro mellan elever från olika program.

I mitt nuvarande arbetsrum, ett gammalt elevgrupprum med bristfällig ljudisolering, har vi vistats sex personer under många år. Utrymmet vi förfogar över kan inte inrymma trivselytor av något slag, men just vi (som ingår i NA-programmets arbetslag) har förmånen att sedan gammalt förfoga över två hela korridorer med bra biytor (tack vare mycket stora NO-ämnesinstitutioner – skolan byggdes på åttiotalet då ämnena var centrala), som eget pentry och matplats. Vi har också ett eget fikarum. Jag som är humanist har emellertid långt till mina ämnesdomäner, och en av följderna av programskolan för mig är alltså att samverkan med ämneskolleger rent logistiskt påverkas negativt.

Sedan några år har jag funderat över hur mitt personliga mående har påverkats av att inte på riktigt känna att här hör jag hemma – rent fysiskt på min arbetsplats. Massor av tjänsteår men aldrig en egen härd… På Twitter där jag är aktiv fick jag kontakter med lärare på högre stadier som faktiskt hade egna klassrum och ämnesklassrum. Att som ämneslärare få en egen sal var faktiskt inte omöjligt! Under ett läsår arbetade jag som resurslärare åt en annan lärare som både har eget arbetsrum (endast något mindre än mitt som jag delar med flera) och eget klassrum! Jag insåg att det verkligen var tänkbart även på min skola. Jag såg nya pedagogiska möjligheter öppna sig!

Under min utbildning till SVA-lärare som jag nyligen slutförde läste och diskuterade vi hur skolans lokaler kan främja samverkan och lärande för andraspråkselever. Kolleger visade i sociala medier exempel på hur klassrummens väggar kunde användas för stöttning bland annat genom att planscher, kartor, elevarbeten och annat fanns synliga, men också möjliggjorde att de flerspråkiga elevernas språk och kulturer kunde lyftas fram visuellt. Jag såg fina exempel på hur whiteboarden kunde användas för lektionsstruktur på ett sätt som är svårgörligt när ämnesläraren skall byta klassrum på fem minuter. Så ville jag också ha det!

Vår schemaläggare lyckades! Detta läsår har jag ett eget klassrum: litet och med gamla möbler (som eleverna tycker är hårda) men likvärdigt utrustat som andra salar. Det ligger vackert till med grönområden utanför fönstren utan störande insyn (eller utsyn). Jag har fått plats för en boksnurra där eleverna kan hitta läsvärda romaner och bredvidläsningsböcker, som bibliotekarien byter ut vid behov. Böcker får på så sätt en mer central plats i verksamheten. Jag har skåp där jag kan förvara eget material och elevmaterial. Och väggarna har vi tillsammans börjat fylla med pedagogiskt material och elevarbeten. Just nu arbetar några av eleverna i årskurs 1 med en stor plansch där deras språk och namn finns representerade, skrivna med respektive språks skriftsystem. Det finns många språk i gruppen: ryska, somaliska, azerbajdzjandska, dari, tigrinja, franska, portugisiska, arabiska med flera. I årskurs 3 förbereder vi att hänga upp elevernas skriftliga porträtt av författare från deras hemländer eller språkområden. Själv producerar jag Canva-planscher som kan fungera stöttande för andraspråkseleverna. Vad jag tillsammans med SVA-elever från skolans samtliga studieförberedande program alltså håller på att konkretisera är ett ämnesrum för svenska som andraspråk, tillika ett arbetsrum för mig. Jag känner en ny arbetslust och pedagogisk inspiration över att ordna bänkarna som passar för kommande lektion; jag hinner förbereda instruktioner på tavlan före lektionspassen vilket ger snabb lektionsstart och tydlighet för eleverna; därtill känner jag glädje och stolthet över att få chansen att själv påverka vår arbetsmiljö, om än med liten budget. Jag som egentligen aldrig särskilt brytt mig om utseendet på skolans inventarier tycker plötsligt att det är fint med gardiner och jag upptäcker att jag går och rättar till dem då och då.

Jonas Linderoth berättar i Lärarens återkomst (länken går till debattartikeln), den pedagogiska bok som debatteras mest just nu – läs den – om hur de konstruktivistiskt influerade reformerna under nittiotalet kommit att påverka skolans väsen på skilda plan. En av förändringarna han resonerar kring är hur skolämnena kommit i skymundan för arbetslagsarbete och tematiskt ämnesöverskridande arbete. Han skriver:

Meningsfull interaktion i en grupp sker ofta kring det som man har gemensamt. (—) I ett arbetslag som samlar lärare med väldigt skilda ämnen saknas ett gemensamt kunskapsfält. Det man delar är sina erfarenheter av eleverna. Deras trivsel och sociala aspekter av deras liv blir kollegernas minsta gemensamma nämnare som tillåter dem att ha en meningsfull kommunikation. Det betyder att ämnesinnehållet inte alltid får en naturlig plats i lärarens vardag. Skolan blir social omsorg med pedagogiska förtecken i stället för att vara pedagogisk omsorg med sociala förtecken.

Mitt klassrum blir nu ett ämnesrum men också en hemvist för mig vilket ger mig arbetsro och stimulans. Äntligen – en egen härd! En bonus är om det blir ett klassrum som av eleverna uppfattas som en lugn plats för undervisning. Men till detta bidrar bara något lite miljön: det är vad vi gör i klassrummet som kan göra skillnad för elevernas lärande.

img_4942

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s