Slöjd- Min nya magiska syskonrelation

Det här blev ju inte alls som jag hade planerat. Men det är väl så de är, det som bildas i din tanke är inte alltid det som kommer ut på pappret. I alla fall inte för mig.

Jag hade planerat att skriva om mina upplevelser som studerande inom lärarlyftet i ämnet slöjd. Men jag känner faktiskt inte i skrivande stund att det gett mig så mycket att skriva om. Uppgifterna till första träffen kom visserligen redan i somras och jag är i princip klar med de ”jobbigaste” uppgifterna (vad de nu är som räknas till de jobbiga, vill säga). Jag har bokat hotell och flyg för när det är dags att ta mig från Stockholm till Umeå.

Jag kommer under ett års tid läsa 50 % på distans via Umeå Universitet till slöjdlärare. Något som jag tycker ska bli fantastiskt roligt och utvecklande och det passar verkligen mig just nu. Jag har redan i mitt bagage en lärarexamen med inriktning barn, teknik och skapande samt fritidshemmets pedagogik. Jag har sedan min examen 2009 arbetat som fritidspedagog på samma skola jag fortfarande håller mig fast vid. Jag har haft hand om ämnet slöjd vid ett tidigare tillfälle men mest så har jag arbetat i klass tillsammans med flera andra lärare och arbetat på fritids under eftermiddagarna (vilket varit det roligaste jag kunnat tänka mig i flera års tid). Det var faktiskt därför jag sökte till lärarutbildningen för att jag ville arbeta och utveckla fritidsverksamheten och ge elever en meningsfull fritid samt backa upp de elever som behövde stöttning på fritiden.

Idag är jag dock så otroligt tacksam för vad min utbildning innehöll, det har gjort att jag idag kan arbeta som lärare i svenska och matematik tillsammans med 3 fantastiska kollegor i 3 klasser med 4:or och 5:or. Utöver det har jag även ansvar för ämnet slöjd på vår skola. Ca 100 elever som JAG ska vägleda och guida inom textil-,trä-, och metallslöjd. Nu när jag ser det i skrift och inser att det är 100 elever som jag lära ut hur en symaskin fungerar kändes det plötligt lite övermodigt. 100 elever? lilla jag? är det ens möjligt?

Jag ska förklara varför jag anser att det är möjligt. Det handlar om eleven. Eleven är huvudpersonen i skolan, jag tror att det är lätt att glömma det ibland. Slöjd är ett ganska tacksamt ämne att ha hand om. Det finns något magsikt med slöjd. Något magiskt som jag själv haft med mig hela min skoltid. Mitt intresse för slöjd kom visserligen hemifrån, av mormor för att vara exakt. Det är faktiskt mormor som drivit mitt intresse hela tiden. Både i trä-, och textilslöjd. Först med stickningar och broderier både högt och lågt, lätt och svårt till när jag på högstadiet i träslöjden absolut var tvungen att snickra ihop en pall till mormor som absolut var tvungen att finnas i badrummet för alla barnbarn och trötta rumpor som behövde vila ibland.  Som sagt, det handlade om mig, eleven. Ja, alla gjorde pallar, men ingen pall såg ut som min. Hjärtformad och röd med änglar på.

Det är precis det som det handlar om. Eleven. För att få ett symaskinskörkort så måste alla mina elever sy en slöjdpåse men ingen är den andre lik. Otippat nog eleven som jag i huvudet trodde skulle välja hästtyget gjorde en tvärvändning och tyckte tågtyget var fantastiskt. Eller när en annan elev står och berättar om en ny ”bättre” lösning än den som stod i mitt häfte. Det är ju helt fantastiskt. Den här eleven tog sina egna förkunskaper och skapade något mer fantastiskt och hållbart än vad som förväntades av denna elev. Det gör det ganska lätt för mig att hjälpa de resterande 99 eleverna.

Sen hjälper det nog till att jag själv absolut älskar slöjd. Speciellt doften av sandpapper eller sågspån på sågbladet, eller när jag får nysta garn på min garnvinda och se hur den röriga garntrasslet blir till ett nytt fint nystan.

Vad menar jag med att slöjd är min nya syskonrelation?  Jag har fyra syskon. Två systrar och två bröder. Jag har fyra helt olika relationer till alla fyra. Under min uppväxt har jag både hatat och älskat dessa olika relationer helt beroende på var jag själv befunnit mig. Och då inte vilken världsdel eller stad utan själsligt eller till och med efter mitt eget humör.

Precis så är det med skolämnet slöjd. Ena veckan samarbetar symaskinen som en evighetsklocka och strular inte det minsta, till veckan efter då jag förstår frustrationen hos eleven som vill kasta spolen över hela klassrummet, men biter ihop och löser problemet för fröken har minsann sagt att problemlösning ingår i ämnet. Ibland är jag så frustrerad när jag inte hinner virka en provlapp eller sy ett visningsexemplar av något. Kommer jag någonsin hinna ifatt mig själv och mina ideér? troligtvis inte, men vad gör det när de ändå inte spelar någon roll i slutändan när mina 100 elever sitter med sina magiska inplastade symaskinskort?

 

collage_fotor

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s