Slöjd- Min nya magiska syskonrelation

Det här blev ju inte alls som jag hade planerat. Men det är väl så de är, det som bildas i din tanke är inte alltid det som kommer ut på pappret. I alla fall inte för mig.

Jag hade planerat att skriva om mina upplevelser som studerande inom lärarlyftet i ämnet slöjd. Men jag känner faktiskt inte i skrivande stund att det gett mig så mycket att skriva om. Uppgifterna till första träffen kom visserligen redan i somras och jag är i princip klar med de ”jobbigaste” uppgifterna (vad de nu är som räknas till de jobbiga, vill säga). Jag har bokat hotell och flyg för när det är dags att ta mig från Stockholm till Umeå.

Jag kommer under ett års tid läsa 50 % på distans via Umeå Universitet till slöjdlärare. Något som jag tycker ska bli fantastiskt roligt och utvecklande och det passar verkligen mig just nu. Jag har redan i mitt bagage en lärarexamen med inriktning barn, teknik och skapande samt fritidshemmets pedagogik. Jag har sedan min examen 2009 arbetat som fritidspedagog på samma skola jag fortfarande håller mig fast vid. Jag har haft hand om ämnet slöjd vid ett tidigare tillfälle men mest så har jag arbetat i klass tillsammans med flera andra lärare och arbetat på fritids under eftermiddagarna (vilket varit det roligaste jag kunnat tänka mig i flera års tid). Det var faktiskt därför jag sökte till lärarutbildningen för att jag ville arbeta och utveckla fritidsverksamheten och ge elever en meningsfull fritid samt backa upp de elever som behövde stöttning på fritiden.

Idag är jag dock så otroligt tacksam för vad min utbildning innehöll, det har gjort att jag idag kan arbeta som lärare i svenska och matematik tillsammans med 3 fantastiska kollegor i 3 klasser med 4:or och 5:or. Utöver det har jag även ansvar för ämnet slöjd på vår skola. Ca 100 elever som JAG ska vägleda och guida inom textil-,trä-, och metallslöjd. Nu när jag ser det i skrift och inser att det är 100 elever som jag lära ut hur en symaskin fungerar kändes det plötligt lite övermodigt. 100 elever? lilla jag? är det ens möjligt?

Jag ska förklara varför jag anser att det är möjligt. Det handlar om eleven. Eleven är huvudpersonen i skolan, jag tror att det är lätt att glömma det ibland. Slöjd är ett ganska tacksamt ämne att ha hand om. Det finns något magsikt med slöjd. Något magiskt som jag själv haft med mig hela min skoltid. Mitt intresse för slöjd kom visserligen hemifrån, av mormor för att vara exakt. Det är faktiskt mormor som drivit mitt intresse hela tiden. Både i trä-, och textilslöjd. Först med stickningar och broderier både högt och lågt, lätt och svårt till när jag på högstadiet i träslöjden absolut var tvungen att snickra ihop en pall till mormor som absolut var tvungen att finnas i badrummet för alla barnbarn och trötta rumpor som behövde vila ibland.  Som sagt, det handlade om mig, eleven. Ja, alla gjorde pallar, men ingen pall såg ut som min. Hjärtformad och röd med änglar på.

Det är precis det som det handlar om. Eleven. För att få ett symaskinskörkort så måste alla mina elever sy en slöjdpåse men ingen är den andre lik. Otippat nog eleven som jag i huvudet trodde skulle välja hästtyget gjorde en tvärvändning och tyckte tågtyget var fantastiskt. Eller när en annan elev står och berättar om en ny ”bättre” lösning än den som stod i mitt häfte. Det är ju helt fantastiskt. Den här eleven tog sina egna förkunskaper och skapade något mer fantastiskt och hållbart än vad som förväntades av denna elev. Det gör det ganska lätt för mig att hjälpa de resterande 99 eleverna.

Sen hjälper det nog till att jag själv absolut älskar slöjd. Speciellt doften av sandpapper eller sågspån på sågbladet, eller när jag får nysta garn på min garnvinda och se hur den röriga garntrasslet blir till ett nytt fint nystan.

Vad menar jag med att slöjd är min nya syskonrelation?  Jag har fyra syskon. Två systrar och två bröder. Jag har fyra helt olika relationer till alla fyra. Under min uppväxt har jag både hatat och älskat dessa olika relationer helt beroende på var jag själv befunnit mig. Och då inte vilken världsdel eller stad utan själsligt eller till och med efter mitt eget humör.

Precis så är det med skolämnet slöjd. Ena veckan samarbetar symaskinen som en evighetsklocka och strular inte det minsta, till veckan efter då jag förstår frustrationen hos eleven som vill kasta spolen över hela klassrummet, men biter ihop och löser problemet för fröken har minsann sagt att problemlösning ingår i ämnet. Ibland är jag så frustrerad när jag inte hinner virka en provlapp eller sy ett visningsexemplar av något. Kommer jag någonsin hinna ifatt mig själv och mina ideér? troligtvis inte, men vad gör det när de ändå inte spelar någon roll i slutändan när mina 100 elever sitter med sina magiska inplastade symaskinskort?

 

collage_fotor

Inge hopp!

Ja, jag vill gärna inge hopp! Jag vet att många lärare har ett tufft läge just nu. Alla tjänster på skolan kanske inte är tillsatta. Kanske är fler kollegor än förra året obehöriga. PISA, sjunkande resultat, arbetsmiljö, lärarlönelyftet och många andra faktorer oroar och stressar. Mitt i allt detta vill vi ge alla elever bästa möjliga undervisning. Just det, ALLA elever. För många skolor står dessutom denna termin inför en ny utmaning, nämligen att ta emot och undervisa nyanlända elever, utan att ha så mycket tidigare erfarenhet av detta.

Och det är här min tanke om att inge hopp kommer in. För det går att skapa god undervisning för elever som inte talar svenska och inte har gått i skolan tidigare. Låt mig ta en elev jag har just nu som exempel. När hon kom till vår skola i november förra året hade hon aldrig tidigare gått i skolan och kunde ingen svenska. Naturligtvis hade hon ändå en hel massa kunskaper och erfarenheter med sig som vi kunde ta till vara i undervisningen. Vi satte genast igång med metodisk och noggrann läs- och skrivinlärning, samtidigt som eleven fick lära sig och utveckla kunskaper inom alla skolans ämnen. Inlärningen skedde via talspråket, högläsning, filmer, bilder, praktiskt arbete och med mycket stöttning och höga förväntningar. Eleven undervisades delvis i klass Hjärtat, som också är namnet på min blogg där jag och elever skriver om vårt arbete, delvis i sin ordinarie klass där klasslärarna var måna om att hon skulle komma in i klassens gemenskap och delta i så mycket som möjligt av klassens arbete.

I slutet av vårterminen jobbade vi i Hjärtat med bilderboken Grodan och främlingen. Den kunde hon även höra på sitt modersmål via Småsagor på UR.
image
Vi arbetade med bokens handling och karaktärer på flera olika sätt; samtalade, dramatiserade, ritade och samlade ord.

image
image

image

image

image
Slutligen skrev eleven sin egen version av sagan:
Grodan och främlingen
En dag kom en råtta och Grisen sa:
– Råttan kommer.
Och alla kompisarna sa:
– Vadå!
Grodan sa:
– Jag ska gå på natten och titta på Råttan.
Grodan titta på Råttan och känner att de luktar gott. Och sen kommer tillbaka till kompisarna. Nästa dag går Grodan till Råttan och ser att han sågar. Han bygger en soffa. Råttan klar på soffa och Grodan kommer och säger:
– Hej jag Grodan. Råttan säger:
– Jag vet. Jag kan läsa och skriva och jag kan 3 språk svenska engelska och spanska.

Då kommer Grisen tittar på Grodan och Råttan. Grisen sa:
– Varför står du där? Råttan så smutsig och Råttan lat.
Grisen sa till Grodan:
– Kom nu.
En dag Grisens hus brinner. Grisen springer och Råttan kommer fram och tillbaks med vatten. Och sen blir Grisen glad att alla är kompisar.
Nästa dag Råttan plockar hop. Grodan säger:
– Vad gör du?
Råttan säger:
– Ska gå till Amerika.
Alla kompisarna blir ledsna och säger hej då.

Denna termin inleder jag arbetet i den här elevens sva-grupp med att läsa Astrid Lindgrens Mio, min Mio.
image
Alla eleverna grips av berättelsen från första sidan och även den här eleven gör inferenser och egna reflexioner:
”Oj, ett magiäpple! Som i Snow White. Fast tant Lundin är inte dum, tror jag. Hon vill hjälpa.”
”Aha, han inte Stockholm nu, inte Sverige. Han saknar Benka så jättemycket.”
”Titta! Ett slott som i Cinderella. Där tror jag bor Konungen. Nu kanske Bo Vilhelm bli prins.”

Som sagt, jag hoppas att den här elevens resa kan inge hopp. Även nyanlända elever med mycket kort eller ingen skolbakgrund, kan nå skolframgång med hjälp av undervisning som präglas av glädje, modersmål, stöttning och höga förväntningar!

Om du vill samtala med mig om sva-undervisning eller mottagande av nyanlända elever är du välkommen till bloggen Hjärtat hos @frksarapersson, eller till Twitter där jag heter @frksarapersson.

Lyft skolan – att arbeta i en skola som faktiskt fungerar.

Med förhoppning om att hitta många kollegor att dela goda idéer med och inspireras gick jag med i Twitter. Jag har hittat mycket av det jag hoppades på när jag gick med, men samtidigt har jag aldrig mött så mycket negativitet och rena kränkningar mot lärarkåren som på Twitter! Det skapas trollkonton vars enda syfte verkar vara att attackera kollegor med kränkningar med resultatet att man faktiskt inte vågar föra en dialog eller uttrycka en åsikt då man inte vill ha en mob efter sig.

Är vi vuxna?

Är vi lärare?

Nästan vart man än tittar i sociala medier eller nyheter visas en starkt negativ bild av den svenska skolan. Dåliga arbetsförhållanden, dålig lön, stökiga elever, föräldrar som inte bryr sig, föräldrar som bryr sig för mycket, låga kunskapsresultat, bristande eller ingen tro på sin ledning o.s.v. Det är helt enkelt mycket negativt idag, tyvärr! Ofta är det vi själva som jobbar inom skolan som mest högljutt reproducerar denna bild. Varför skulle någon utsätta sig för att bli lärare idag?

Det finns dock ljusglimtar. Röster som höjs för att de inte känner igen sig i den mörka bilden som målas upp, lyckas ibland tränga sig in i flödena. Och visst finns det skolor runt om i landet som faktiskt fungerar, många skolor! Där arbetsförhållanden är bra, där eleverna är motiverade, där man har fungerande samarbete med föräldrarna, där kunskapsresultaten är goda och där ledningen är kompetent och tydlig. Låt oss titta på dessa skolor och lyfta det som fungerar istället för att trycka ner. Jag har turen att arbeta på en sådan skola, Visättraskolan i Huddinge kommun.

Men vad är det då som gör att skolan faktiskt fungerar?

Visättraskolan har ca 370 elever från förskoleklass upp till årskurs 6. Jag är inne på min andra termin på skolan men det känns som att jag har varit där i flera år. Bara det är ju rätt fantastiskt!

På Visättraskolan finns det en stark ”dela med sig” kultur. Formellt så började jag arbeta på skolan i januari 2016, men redan i oktober 2015, blev jag inbjuden till skolans låsta Facebookgrupp. I den gruppen delar personalen med sig av bl.a. lektioner, idéer, tips på föreläsningar, videoklipp från verksamheten eller annan information som rör skolan. Det har blivit ett slags digitalt “öppet klassrum” med mycket aktivitet och starkt positiv anda. Så när jag började arbeta på Visättraskolan, så hade jag redan kommit in i gänget, och hade redan en mycket god uppfattning om verksamheten och om hur mina kollegor arbetade.

Strukturen i schemat

Det som slog mig först när jag väl startat, var strukturen på schemat. Man kan se att det finns en pedagogisk tanke med hur schemat är uppbyggt. Det finns schemalagd tid för samplanering och egen planering. Då det är resurserna som i första hand är ute på rasterna så har lärarna gemensamma raster varje dag där de kan träffas i personalrummet och dricka sitt kaffe och samtala om allt möjligt. Bara det är viktigare än vad man tror! Sedan var ämnena inte så uppstyckade, ett ämne kan pågå en hel förmiddag.

Ex:

Sv/Sva 8:10 – 9:40.
Rast: 9:40 – 10:10.
Sv/Sva 10:10 – 11:30

Rektorn på skolan lägger schemat, hon ser det som en viktig del i sitt pedagogiska ledarskap och inte en administrativ börda då schemat läggs utifrån det pedagogiska förhållningssättet som hon sen vill ska förverkligas ute i klassrummen.

Strukturen på schemat möjliggör för oss lärare att bedriva en mer fördjupad undervisning där vi har större möjligheter att integrera fler ämnen, arbeta formativt och arbeta mot mer verkliga mål. Eleverna tycker om schemastrukturen då det blir färre antal ämnen per dag och de känner att de får tid till att förstå vad som sker och skapa nya kunskaper, tankar och idéer.

I schemat finns också avsatt tid, två timmar, varje vecka för det kollegiala lärandet med workshops som leds av skolledningen och skolans förstelärare enligt ett i förväg planerat kalendarium.

Hur arbetar man som förstelärare på Visättraskolan?

Även Visättraskolan har ju dessa “förstelärare” som debatterats flitigt i sociala medier, och jag är en utav dem!

Som förstelärare i IT har jag länge ansett att det bör finnas “krav” på förstelärare. Och ja. Här ställs det krav! Alla förstelärare får i början av varje läsår en uppdragsbeskrivning som konkret preciserar vad de förväntas arbeta med och göra under läsåret. Givetvis får vi ha synpunkter på denna uppdragsbeskrivning. Uppdragsbeskrivningarna bygger på de övergripande målen för verksamheten som formuleras i skolans arbetsplan. Samtlig personal får sedan ta del av dessa uppdragsbeskrivningar, så att ingen i verksamheten ska ha några frågetecken kring vad förstelärarna ska göra, hur deras uppdrag är formulerat och vilka förväntningar som ställs på oss.

Förstelärarna får redan vid läsårets slut kalendarium för nästkommande läsår. Där har vi fått några fasta tider för workshop/seminarium/föreläsning som en del i det kollegiala lärandet på skolan. Vi planerar dessa tillfällen utifrån den uppdragsbeskrivning vi har, vilket gör att vi både leder och deltar i det kollegiala lärandet på skolan. Våra pass följer vi sedan upp med våra kollegor genom handledning, stöd i undervisningen, klassrumsbesök och feedback. Våra kollegor skriver en analys i slutet av läsåret utifrån frågor som formuleras av skolans ledning, i den skriver de bl.a. om hur de upplever den kollegiala handledningen, workshops eller annat från förstelärarna. Skolledningen sammanställer de synpunkter som kommer fram och låter oss sen ta del av detta (anonymt). Därefter utvärderas vilka mål som uppnåtts så nya kan sättas samt vilka mål som måste arbetas vidare med.

Mitt uppdrag under VT16 har varit att handleda mina kollegor i att använda klassbloggar som vi har byggt. Syftet var att få in alla lärarna i den digitala världen och att få en mer levande relation mot hemmen. Det ställdes krav! När HT16 skulle starta, fick ingen längre skicka veckobrev med eleverna hem (om inte situationen i hemmet kräver det). Tack vare kravet, så lyckades vi tidigare än väntat med detta. Vi kunde då redan börja att få in alla lärarna i GAFE (Google Apps For Education). Idag arbetar vi hårt för att alla ska känna sig bekväma i GAFE vilket jag är helt övertygad om att vi alla snart gör!

Fantastiska fritidspedagoger.

Det andra som jag blev imponerad över var användandet av fritidsresurserna. I varje klass finns det minst en fritidsresurs som fungerar som en klassresurs, alltså på riktigt! Fritidsresursen arbetar tätt ihop med läraren och de har även gemensam planeringstid tillsammans.

Både lärare och elever känner ett stort stöd från dessa fritidsresurser. De är kompetenta, lyhörda, innovativa och delaktiga. Vikarier behöver vi inte heller ta in då vi hjälps åt ifall någon är borta. Då sparar skolan mycket pengar som kan användas på mycket bättre sätt! Dessutom kan man hålla en högre kvalitet och trygghet då det är personer som känner till verksamheten, eleverna och undervisningen som är med barnen hela tiden.

Jag hoppas verkligen att de själva vet om samt känner hur mycket vi uppskattar dem! Våra fritidsresurser är otroligt viktiga för att skolan ska fungera och för att alla ska må bra!

Kompetent ledning.

Det tredje som jag imponerades av var ledningens kompetens, engagemang och vision. Allt är så tydligt, strukturerat och planerat. Inget görs utan en tanke som de står bakom. De lyssnar på personalen, kommer med konkreta svar och är det så att de faktiskt kanske inte vet, så tar de snabbt reda på det.

Små saker som checklistor vid terminstart/slut, tydliga planeringsmallar, veckobrev, feedback och uppmuntran gör personalens arbete så mycket enklare. Man känner verkligen att man kan prata med sin ledning.

På skolan har vi tre ledord som vi arbetar utifrån: Kunskap, trygghet och trivsel. Vi tror inte att det behövs något konstigare än så för att få en skola som fungerar. Ledningen förstår verkligen att dessa tre värden är starkt beroende av varandra. Man visar att trygghet och trivsel för både elever och personal är avgörande för att kunskap ska kunna utvecklas och varje läsår planeras så att alla dessa tre värden ska främjas med riktade insatser. Små och stora saker för att bygga en vi-känsla, stolthet över skolan och lust att lära.

Alla skolor måste ha en kompetent ledning. Vår skolledning har påbörjat sitt fjärde läsår på Visättraskolan. Alla har sett vilken positiv skillnad det har blivit på verksamheten!

Visättraskolan – en helt (o)vanlig skola.

Det finns så mycket bra i våra skolor runt om i landet och det ville vi visa ett exempel på.

Jag, tillsammans med ledningen skapade då vår tv-serie Visättraskolan – en helt (o)vanlig skola.

Vi använde oss utav den pedagogiska plattformen som Huddinge Kommun har tagit fram som grund. Vi fokusera på begrepp från den pedagogiska plattformen som många av avsnitten sen belyser.

Serien har varit en viktig del i arbetet med att skapa en ökad stolthet över Visättraskolan. Visättraskolan är nu en skola man talar positivt om. Personal, elever och föräldrar är stolta över skolan, och det här är något som förändrats över mycket kort tid.
Innehållet främjar även en god arbetsmiljö för oss i personalen. Vi ser varandra, hur vi arbetar, och vilket engagemang och glädje som faktiskt existerar hos oss. En rejäl boost helt enkelt!
Vi är långt ifrån klara med serien. Detta läsår kommer minst fem avsnitt till och vi släppte det första avsnittet redan vid skolstarten. Ta er tid och titta på avsnitten, de är vårt sätt att lyfta det som fungerar för oss. Kanske ni hittar något ni vill lyfta på er skola?

Avsnitt 1

Avsnitt 2

Avsnitt 3

Avsnitt 4


Jimmy Askelius, Visättraskolan.

Twitter: @jimask84

Facebook: MagisterJimmy

Instagram: magister_jimmy

Email: jimmy.askelius@huddinge.se