Skolan som norm

Denna text är ursprungligen publicerad på fritidspedagogik.se våren 2011.
Fem år har gått och fritidshemmet har sedan dess fått nya allmänna råd och ett eget kapitel i läroplanen, men grundproblematiken i texten kvarstår.
Skolan rankas högre än fritidshemmet, i politik, debatt, fackförbund och i den lokala organisationen. Vilket sätter avtryck på såväl löneutveckling som på fördelning av resurser och arbetsuppgifter och sätter käppar i hjulet för samverkan och för fritidshemmets pedagogiska utveckling.

Det är ett enormt svek mot yrkesutövare, kollegor och framförallt de närmare halvmiljonen barn i fritidshemmet. (Mer än 100 000 fler barn på fritidshem än elever på gymnasiet.)

Ofta när jag försöker beskriva fritidshemmets underläge i dagens pedagogiska diskurs möts jag av misstro. Är fritidspedagogen verkligen satt på en hierarkiskt lägre plats? Är inte arenan likvärdig? Underordnar sig verkligen fritidshemmets verksamhet skolans?

För att besvara dessa frågor måste vi kunna synliggöra den maktstruktur som råder mellan skolan och fritidshemmet. Jag ska försöka lyfta några av de större faktorer där skolan utgör norm för fritidshemmet och där skolan tillskrivs pedagogiskt tolkningsföreträde.

Först begreppet ”norm”. En norm i detta sammanhang är en oskriven regel som fungerar som mall och förutsättning och som förväntas gälla för alla.

Ett tydligt exempel på normativitet är heteronormen där utgångsläget för allas samliv är att de vill dela sitt liv med en partner av motsatt kön. Denna norm präglar hela samhället. Vårt vardagsspråk är fullt av heteronormativa begrepp som utesluter en samkönad relation.

I media, i bildspråk, i sexualundervisningen -ja, överallt är förväntningarna att samliv är något heterosexuellt. Detta blir ett maktspråk där icke-heterosexuella personer exkluderas eller endast existerar på undantag.

Samhället är fullt av dessa normer som begränsar och exkluderar det som inte lever upp till det sociala reglementet. Ofta är normerna så väl inbäddade i det vardagliga livet att de är svåra att upptäcka, men ju mer man synar desto mer kommer man se. Då språket i sig fungerar som värdebärare infinner sig en maktobalans redan vid vilken terminologi vi väljer -någon exkluderas och någon inkluderas utifrån vem som sätter normen.

I min följande redogörelse om en skolnormativ syn på barnomsorgen kommer jag dra paralleller med andra normativa obalanser för att tydliggöra relationen mellan fritidshem och skola.

SKOLA
Vi börjar med det gemensamma begreppet ”skola”. När fritidshemmets verksamhet flyttade in i skolans lokaler kan vi likna det vid ett giftermål mellan man och kvinna då tanken var att sammanfoga dessa två verksamheter till en gemensam -integration- och inte bara göra
en lokalmässig vinst genom en inneboenderelation. Vilket gemensamt namn fick denna nya relation? Vad heter era arbetsplatser? Förmodligen något med ändelsen -skola. Bergaskolan, Stenhamnsskolan, Mariebergskolan osv.

Vems efternamn är fortfarande vanligast att det gemensamma paret tar efter ett tvåkönat äktenskap? Vem är mall?

Redan i den starten satte skolan normen för det som skulle vara en gemensam pedagogisk agenda. Hur diskussionen lät bland fritidspedagogerna då är svårt att säga, men gissningsvis sågs namnet som en självklarhet då det faktiskt är en skola vi flyttar in i -precis som tankarna låter idag. Att vi inte finns med i den gemensamma enhetens benämning är det inte många som tycks vilja lägga energi på. Och med ens är integrationstanken borta och förhållandet de två verksamheterna i obalans.

Här vill jag passa på att göra en avstickare som också visar hur vilseledda vi blir av felaktigt använda begrepp. Integration handlar om att sammanfläta två olika delar till en gemensam helhet, men har snarare kommit att användas i de felaktiga betydelserna assimilering eller adaption. Detta begrepp har använts fel inom samhällsdebatten och det har använts på samma felaktiga sätt inom debatten samverkan mellan fritidshem och skola.

Under dessa hittills drygt 15 (!) åren av wannabe-fasoner har fritidshemmet nedmonterats totalt.Vidare kan man fundera om att plagiera skolan verkligen är rätt strategi.

LÄRARE
Vi fortsätter med begreppet lärare, som jag varit inne på förr. I ivern att höja fritidspedagogens ”status” (vad status innebär är ännu oklart och oformulerat) och för att förenkla sitt arbete tänker sig Lärarförbundet att det vore strategiskt att döpa om fritidspedagogen till lärare.

Många fritidspedagoger tycker detta är en ypperlig idé då det, enligt normen, låter mer exklusivt att vara lärare. En del hävdar att lärare beskriver vårt lärande bättre än pedagog, men det är snarast vice versa då pedagogbegreppet är närmare det breda spektra av lärande och förhållningssätt vi har i vår yrkesroll -jämfört med det snävare begreppet lärare. Dessutom öppnar detta dörren för en akademisk diskussion -kan vem som helst vara lärare? Och kan man byta titel hur som helst?

Vi tänker oss ovanstående namnbyte med namnen Erik och Khaled. Att bland annat arbetsmarknaden diskriminerar folk men icke-svenskklingande namn är bekräftat. Skulle vi då förorda strategin att Khaled fick byta namn till Erik för att undvika att han skulle förfördelas? Eller skulle vi snarare vilja lösa problemet på ett kvalitativt och djupgående sätt genom att arbeta för att människovärdet på de två personerna skulle vara likvärdigt?

Vem sätter vi som norm om vi uppmuntrar ett namnbyte?

Att lärarbegreppet dessutom inte används konsekvent kan liknas vid härskartekniken ”dubbel bestraffning”. Vi duger inte som fritids- pedagoger utan ska vara lärare. Är vi lärare duger vi inte som lärare när det kommer till avtal och arbetsvillkor. Det gemensamma
begreppet är bara gemensamt till ytan och är på så vis poänglöst. Precis som Khaled inte skulle nå samma respekt som Erik, trots namnbyte, när det visar sig att han inte äter gris eller önskar att få tid till bön.

Det enda resultatet är att det blir omöjligt att synliggöra vår specifika yrkeskår i lärarmängden. Att samlingsbegreppet skola och lärare dessutom utgör benämningen i de nya lagtexterna har helt sopat fritidshemmet från debatten.

Ett litet tankexperiment -vi vänder på begreppen och låter fritidspedagog vara normen för det gemensamma yrkesepitetet.

Ämneslärarna skulle heta ”fritidspedagog i MA/NO”, ”fritidspedagog i SV/SO”, ”fritidspedagog i idrott och hälsa” och så vidare. Absurt? Möjligtvis, men inte mer absurt än t ex ”lärare i fritidshem”. Och förutom att pedagogen blivit lärare har barnet, helt enligt strukturens passform, blivit elev.

LOKALER
Vi går vidare och tänker oss lokalernas utformning. I samboskapet mellan fritidshem och skola måste stora delar av lokalerna samnyttjas. Vem har företräde vad det gäller inredning av de gemensamma ytorna?

Vanligt är att klassrummet är väldigt mycket mer sig likt än hur fritidshemmets lokaler såg ut innan inflytt. Hur mycket har inte fritidsverksamheten fått göra avkall på jämfört med skolan i de fysiska rummen? Hur mycket vi än anser oss ha vunnit mark i skolan är exemplen på jämn fördelning av fysiskt utrymme försvinnande få. Då skolan utgör norm även på denna punkt har det på vissa ställen gått så långt att fritidshemmet tilldelats gympasalar, matsalar, korridorer eller rent av fått efterhandskonstruera en utomhuspedagogik då kvadratmeterna inte är rättvist fördelade.

SAMVERKAN
I många fall anser sig fritidspedagogen ha ett otydligt uppdrag, ställt i relation till vad undrar jag? Min hypotes är att vi anser oss ha otydliga mål i jämförelse med skolans ganska klara kunskapskrav. Vi skulle på så sätt tillåta skolan att vara norm även för formuleringen av fritidshemmets innehåll.

Jag kliver aldrig in på min avdelning oklar över vad jag ska göra, men jag har förstått att det finns de som tycker samverkanstiden med skolan behöver förtydligas. Alltså skulle den, sett ur fritidshemmets helhet, väldigt korta tid för samverkan påverka oss så mycket att vi är osäkra på vårt egna arbete. Skulle vi inte tillskrivit skolan pedagogiskt tolkningsföreträde genom att ha den samme som skönhetsideal skulle vi heller inte vara osäkra på vår roll. Vi har sålt ut vår pedagogiska stolhet och vårt pedagogiska självförtroende.

BEHÖRIGHET
Den nya behörighetsförordningen tolkas lite olika. Själv uppfattar jag det som att allehanda lärare blir behöriga att jobba på fritidshem.
Tiden får utvisa detta, men om så vore fallet vilja jag bara exemplifiera detta. Tänk oss att förskolläraren med sin kommande legitimation på samma villkor skulle kunna anställas som gymnasielärare. Förvisso tror jag gymnasieungdomarna inte skulle må dåligt av lite förskolepedagogik, men vi har trots allt olika roller, olika utbildning och olika kompetens.

(Texten skriven 2001 och det skulle mycket riktigt visa sig att Björklunds stab medvetet gjort fritidspedagogen obehörig i sin egen verksamhet. Mot detta ordnades protester och kampanjer på gräsrotsnivå. Utbildningsdepartementet backade en aning och fritidspedagogen var åter behörig. Dock står yrkeskåren ännu kvar utan legitimation.)

Och hur många gånger har inte högstadiekollegiet högljutt protesterat mot att få förskollärare som rektorer, trots att de har rätt utbildning?

Om skolans personal är behörig på fritidshemmet och inte vice versa skiner än en gång normen stark.

SKOLAN SOM OBLIGATORIUM
Ett argument som många brukar slänga sig med när ovanstående maktstrukturer skärskådas är skolans obligatorium. Att skolan självklart skulle ha företräde på den pedagogiska arenan då den är obligatorisk. Detta är en retorisk sanning med modifikation. Skolan är obligatorisk för barnet -punkt. Dock är det lika obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla skolbarnomsorg som att tillhandahålla skola. Att de allra flesta barn dessutom är inskrivna på fritids gör skolpliktens argument än mindre tungt.

Den ena verksamheten är alltså inte viktigare än den andra. Inte ur ett barnperspektiv och inte ur ett samhälleligt perspektiv -även om många tycks vilja tro det.

Listan på exempel skulle kunna göras lång, och börjar vi syna de mer konkreta obalanserna skulle listan kunna bli oändlig. Men jag tror jag stannar där. Jag lämnar ute högtider och traditioner som skolavslutningar. Jag lämnar ute den sneda fördelningen av personal. Jag lämnar ute utbildnings- och undervisningsbegreppen. Jag låter bli att nämna begrepp som skolgård, skolpolitiker eller skolhälsovård. Jag redovisar inte makten över kunskapssynen. Jag håller mig från att djupdyka i indelningen av läsår och terminer eller val av tid för fackliga möten eller after work. Eller de stora löneskillnaderna mellan lärare och fritidspedagog.

Jag tror ni själva kan fortsätta listan när ni tittar er omkring på er arbetsplats men en normgranskande blick.

Jag lämnar en kvalitativ samverkan dithän, då jag tror att det är ett fjärran mål så länge vi inte kan ha en kvantitativ rättvis representation av våra verksamheter.

Ska vi fortsätta likna relationen fritidshem och skola med obalansen mellan kön kan vi kika på hur synen på den egna könsrollen är.
Kvinnan tillåts till viss del ta del av den manliga arenan då mannen utgör norm. Men sällan uppmanas mannen att lämna sin snäva könsroll till förmån för jämställdhet (jmfr lärare-pedagog).

En annan tydlig liknelse finns vad det gäller rekommenderad strategi från i synnerhet fackförbund -nämligen ta mer plats! Fritidspedagogen ska alltså å ena sidan kuva sig under rådande maktstrukturer samtidigt som vi å andra sidan uppmanas att synliggöra oss. Att bollen passas tillbaka till den som förfördelas är klassiskt. Kvinnan tilldelas också uppgiften att ta mer plats medan mannen inte får i uppgift att ge mer plats.

Jag vill avsluta med ett känt exempel som med lätthet kan appliceras på de fritidspedagoger som anser att det inte finns någon obalans verksamheterna mellan:

I en klass fick läraren i uppgift att fördela ordet exakt 50/50 mellan flickorna och pojkarna. Läraren gjorde detta under en period och frågade sedan eleverna hur de uppfattade fördelningen. Föga förvånande tyckte pojkarna att flickorna tilldelats mer än 50% av talutrymmet. Mer spännande var flickornas reaktion -de tyckte också att de själva tilldelats mer än 50%.

På samma sätt anser jag att det är mellan skola och fritidshem. På de enheter där det anses vara totalt ömsesidig respekt och jämn fördelning verksamheterna emellan är fördelningen kanske i själva verket högst 60/40, om vi skrapar på ytan.

Detta är uppförsbacken i att återerövra fritidspedagogiken, vi är så inordnade i maktstrukturen att vi nöjer oss med smulor från det gemensamma kakfatet.

/Andréas Nyberg

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s