Frigör eleven som en lärresurs i skolan

Det var en gång en 25 år gammal student som för första gången skulle träffa en sjundeklass i en utmanande skolmiljö. Eleverna satt rastlöst och nyfikna på stolar placerade i en cirkel och studenten öppnade lektionen med att en talking piece, eller ett talföremål, gick varvet runt. Talföremålet ger den som håller i den ensamrätten att prata och de andra uppdraget att lyssna. Frågan eleverna skulle besvara när föremålet landade hos dem löd: ”Vad gör jag denna dag om tio år?” Efter ett par steg in i cirkeln gick vibrationerna igång från studentens mobiltelefon, varav en elev utropar, ”Jag visste att han var civilpolis!” Till sin lättnad kunde studenten visa upp att det var signaturen ”Pappa” som ringde och det blev åter fokus till cirkeln. Några steg senare är det elevens tur att besvara frågan. ”Jag ska k***** din mamma”, blev svaret. Studenten blev, naturligtvis, ställd och frågade, ”Är det verkligen det du vill göra?” Då svarade eleven, ”Okej. Jag ska säga det så du förstår. Jag ska göra din mamma.” Många tankar hann swisha igenom studentens huvud och en påminnelse om empati gjorde sig hörd. ”Eleven är i grund och botten precis som jag, så vad är det som gör att eleven vill uttrycka sig så inför gruppen?” Studenten svarade, ”Min mamma är idag 55 år, har du någon gång varit med en 65 årig kvinna som hon blir om 10 år?” Studenten fick elevens uppmärksamhet och fortsatte, ”Min mamma är lyckligt gift idag, så där är ett till hinder. Dessutom skulle jag vara obekväm med att ha dig springandes i familjehemmet i kalsonger.” Gruppen skrattade och eleven skickade vidare talföremålet.

Halvvägs in i lektionen kom den våghalsige
eleven fram och förklarade, så att ingen hörde, att han ville bli ingenjör precis som sin morbror. Två veckor senare kom eleven fram efter skolan och berättade att han ville komma in på idrottsgymnasiet, som kräver höga betyg, och att han behövde en plan. Då förstod jag att jag ville arbeta med utbildning.

Men vi tar det från början.14386738731_7947681f90_o

Det var inför sista terminen på civilingenjörsprogrammet teknisk nanovetenskap med inriktning technology management vid LTH som viljan att hitta personlig mening fick mig att utforska den ”mjuka” sidan och skolan. Jag och en kompis beslöt oss för att skriva vårt examensarbete på Apelgårdsskolan i Rosengård där vi testade en akademisk metod från universitetet som heter SI, Supplemental Instruction eller samverkansinlärning på svenska, i en sjunde- och niondeklass i matematik. SI går ut på att en äldre elev, SI-ledaren, håller i veckovisa lektioner som är ett komplement till ordinarie undervisning kopplat till ett specifikt ämne (vanligen matematik men är ämnesoberoende) med 5-15 deltagare där ledaren inte ger svar utan handleder eleverna att hitta svaren tillsammans hos varandra. Syftet är att förebygga avhopp och stärka resultaten. SI-ledaren låter lektionen utgå från gruppens behov och bryter ner arbetet i smågrupper, koordinerar presentationer av slutsatser, allt under en avslappnad stämning. Examensarbetet summerades till en kortare artikel som blev publicerat i en internationell vetenskaplig tidskrift.

En kort not innan vi fortsätter. Det intressanta här är egentligen inte SI, utan hur eleven i större utsträckning kan aktiveras som en lärresurs i skolan. Här är SI bara ett exempel, som kan tangera och relatera till andra modeller, tekniker eller erfarenheter som du har om ökat elevinflytande.

Så vad var det som fick den rastlöse eleven att öppna upp? Min reflektion utifrån examensarbetet är att det beror på tre saker: samarbetsnorm, självbestämmande och sårbarhet. För det första fick elevgruppen inte längre några svar av ledaren i klassrummet, utan ansvaret föll på gruppen att ta sig vidare genom att samarbeta. Det blev då norm att ta gemensamt ansvar och inte lika coolt att göra uppror, för då svek du gruppen. För det andra kräver ett ökat ansvar av gruppen ett ökat ansvar av den enskilde individen, som med hjälp av lektionsupplägg och faciliteringsprinciper gjorde det enklare för eleven att gå från en konsument av kunskap till en producent. För det tredje var SI-ledaren inte en lärare, utan en äldre elev som inte sätter betyg och som också ligger närmare i ålder. Kulturen blev då mer lättsam och det var enklare att våga ha fel. Det uppstod en sårbarhet som klädde av masker.

Ifrågasätt antaganden

Mig veterligen finns det ett underskott av elevlett lärande i skolan, framför allt innan eleverna tagit studenten. På sin höjd har jag vänner som fått hålla i en idrottslektion. SI finns utbrett på tusentals högskolor världen över men har sedan det utvecklades vid University of Missouri Kansas City i mitten av 70-talet av någon anledning i väldigt liten utsträckning befäst sig tidigare än på universitetet. Det har funnits på ett tiotal gymnasieskolor i Skåne men när vi skrev vårt examensarbete blev vi förvånade över att vi inte lyckades hitta exempel i grundskolan. Det verkar finnas i högre åldrar så varför finns det inte i de lägre? Jag tror det generellt beror på antaganden om att en elev skall vara tyst, medgörlig och innan vuxenåldern sällan anses redo för att ta tillräckligt stort ansvar. Eller som det explicita engelska ordspråket lyder: ”Assumption is the mother of all fuck ups”.

Vi måste bli bättre

Om 9 år kommer det saknas 65000 lärare enligt SCB (2015). Samtidigt ökar andelen elever som inte blir behöriga till gymnasiet, vilket var så mycket som 14,4% av alla elever som slutade nian 2015. Detta gör ont att konstatera. Och parallellt med de olympiska spelen förundras vi över att vi på hemmaplan blir konkurrenskraftigare i grenen bilbränneri. Jag är övertygad om att eleverna och framtiden har mycket att tjäna på att skolan tänker mer på hur eleven kan frigöras som en resurs i skolan. Och det blir precis så bra som vi gör det tillsammans. Därför vill jag lämna er några frågor att begrunda. På vilka sätt låter du eleven bli en resurs på din skola? På vilka nya sätt kan du göra det på? Har du kollegor som du kan inspirera eller inspireras av? Bär du på begränsande antaganden om lärandet på din skola?

 

Johan Fredriksson

Social entreprenör, johan-fredriksson.se, LinkedIn

Operativt ansvarig, Regional SI-plattform, Lunds universitet

Utbildningsansvarig, acceleratorprogrammet SoPact

Fd. verksamhetsansvarig på Elevledarna, tidigare Didici.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s