Taldusch, kan det vara något?

Min chef sa vid ett tillfälle, när vi pratade om en elev, att vi skulle ”språkduscha” hen. Vad min chef menade var att eleven skulle få möjlighet att möta rikt språk i så många situationer dom möjligt. Att vi skulle tänka på det i alla lägen. Placeringar i klassrum, matsal, vid promenader på led, gruppindelningar och så vidare.

Nu har jag en ny klass (åk 3), nya elever och ett nytt läsår framför mig. Jag ansvarar för matematikundervisningen men tycker det har varit lite svårt att veta var jag ska börja. Jag har inte särskilt god kännedom om deras kunskaper eller vilka arbetsformer som passar dem.

Ämnet är brett som vi vet, mängder av viktiga delar. Jag vill hinna med allt! Men nu har jag landat i att taluppfattningen är vad vi ska lägga fokus på till att börja med. Målet är att de ska få med sig en god taluppfattning med möjlighet att lösa olika sorters uppgifter och använda sig av, samt förstå viktiga begrepp.
Nog skulle vi väl kunna ”talduscha” ett tag framöver?!
Det här blogginlägget är framåtsyftande, så risken finns ju att saker och ting förändras under resans gång. Men här delar jag min plan som den är just nu.
Taldusch var det. Jag funderar på hur eleverna kan möta tal i alla möjliga situationer i skolan och hur vi pedagoger kan lyfta taluppfattning. ”Vi sitter 12 vid det här bordet, hur många bestick finns här?” ”Vi ska se hur långt bakåt jag hinner räkna medan ni städar färdigt, jag startar på 500.” Pryda väggar och golv med talföljder, synliggöra viktiga begrepp och problemlösningsuppgifter eleverna jobbar med.
På lektionerna tänker jag utforma uppgifter som var för sig har fokus på en förmåga. Som till exempel två av dagens uppgifter:
Skärmavbild 2016-08-28 kl. 22.08.48.png
Skärmavbild 2016-08-28 kl. 22.09.06.png
Min vision är att erbjuda uppgifter som är kreativa och engagerande så att lärandet om tal inte blir tråkigt. Jag kan utnyttja digitala verktyg för att göra färdighetsträning mer stimulerande.
Jag vill nå dit att eleverna kan jobba i stationer, där jag kan välja att stanna på en station för att stötta och utmana medan de andra är mer självgående. I nuläget förstår jag dock att vi först måste bekanta oss med den typen av uppgifter och arbetssätt jag erbjuder, vilket kan innebära att jag nu måste hålla ihop hela gruppen och träna på stationsarbete när jag inte är ensam pedagog i klassrummet.
Resan har precis börjat och talduschen börjat strila. Kanske kan jag delge hur det framöver går i min egen blogg eller på Twitter.
Vi ses där!
@meFridalindell
fridalindell.com
Annonser

Vad driver dig?

 

I våras hittade jag en gammal dagbok från min slutpraktik höstterminen-95. Vi hade fått i uppgift att skriva ner reflektioner och tankar. Jag trivdes mycket bra med både klassen och min handledare, en trygg, kompetent och erfaren lärare som brann för engelskundervisningen. En kort tid senare blev jag färdig grundskollärare 1-7 med inriktning mot svenska, so och engelska. När jag, väl medveten om min oerfarenhet, skummade igenom texten i dagboken fastnade jag för en mening; ”Den dagen jag inte längre är intresserad av att utvecklas som lärare hoppas jag att jag söker mig ifrån yrket”, stod det i slutet av boken. Förvånad och lite överraskad av den insiktsfulla reflektionen insåg jag att jag ringat in något väsentligt. Och att känna en lust, en glöd har för mig blivit viktigare med åren.

När jag för åtta år sedan fick möjligheten att fortbilda mig inom lärarlyftet och läsa svenska som andraspråk, fick mitt lärarliv en ny, tydlig riktning. Det var en häftig känsla när bitarna föll på plats och jag kände att jag hittat rätt. Möjligheten att få reflektera över undervisningen, testa nya sätt att arbeta och samtidigt få bekräftelse på att jag var på rätt väg var mycket givande.

Jag fördjupade mina kunskaper om språkets betydelse för allt lärande och hörde talas om genrepedagogik för första gången. Det som tilltalar mig i den pedagogiken är tydligheten. Det är en explicit undervisning som ger elever en ökad möjlighet att tillägna sig skolspråket och ger dem ord och begrepp för att tala om lärande. Häromdagen lyssnade jag på ett inslag från Vetandets värld i P1, som handlade om skolan och nyanlända elevers lärande. Britt Johansson, utbildningsledare vid Knutbyskolan i Rinkeby, intervjuades om skolans mycket framgångsrika arbete med genrepedagogik. Orientering, komplikation, lösning och evaluering, är inte det svåra ord för åttaåringar att lära sig?, undrade reportern. Inte alls, menade Britt Johansson och gav som exempel alla dinosaurier som många barn i en tidig ålder lär sig namnet på. Det handlar om att ha höga förväntningar.

I genrepedagogiken lär sig elever olika texttypers syften, struktur, sammanlänkande ord och andra språkliga drag. Cirkelmodellen, som är en skrivmodell som kommer från genrepedagogiken består av fyra faser.

  1. Bygga upp kunskap inom ett område
  2. Studera modelltexter, arbeta med olika aktiviteter i syfte att bekanta sig med den aktuella texttypen
  3. Skriva en gemensam text
  4. Skriva på egen hand

Det är viktigt att vi inte förenklar undervisningen utan erbjuder mer stöttning och jag anser att cirkelmodellen är ett suveränt sätt att stötta eleverna. Elever som inte varit länge i den svenska skolan kan delta i samma undervisning som sina kamrater och producera texter, vilket är oerhört viktigt för självförtroendet och det fortsatta lärandet.

Boken Att undervisa i läsförståelse av Barbro Westlund gav mig nya kunskaper som blev ytterligare en pusselbit i min undervisning, främst när det gäller läsningen. Westlund skriver om de strategier som goda läsare använder utan att de tänker på det. Läraren modellar i högläsningen och tänker högt samtidigt som vi ger eleverna ord och begrepp, ett metaspråk. Återigen handlar det om att synliggöra undervisningen.

Förra året gick jag läslyftet och den modul som gav mig mest var Samtal om text. Vi i kollegiet läste artiklar som på olika sätt belyste samtalets kraft och möjligheter. Genom samtalet kan vi främja läsengagemang, stötta och utveckla elevers skrivande och språkutveckling. Textsamtal inbegriper:

  • Läsförståelse och lärande – genom att samtala om texten blir den mer begriplig.
  • Motivation och elevdelaktighet – Språk, tanke och identitet hänger ihop. Vi kan nå fler elever i samtalet.
  • Bedömning – Vi kan i samtalet få syn på de svaga avkodarnas förståelse.
  • Kritiskt förhållningssätt – Alla texter har en avsändare och det behöver vi samtala med elever om.

I mitt möte med nyanlända elever har jag lärt mig mer om modersmålets betydelse för språkutvecklingen. Numera uppmuntras elever att använda sitt starkaste språk (det behöver inte alltid vara modersmålet) och i en framgångsrik undervisning används modersmålet som en resurs. Det är underbart att se elevers glädje över att hitta en bok på sitt modersmål i klassrummet!  Annat var det förr. I radioinslaget om nyanländas lärande intervjuades också Qarin Franker, lektor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet. Hon berättade om hur synen på användandet av modersmålet har förändrats sedan hon började arbeta som lärare på 70-talet . Förr blev man oroad när elever kodväxlade (blandade svenska med ord från andra språk) och det fanns en oro för att eleverna skulle bli ”halvspråkiga”, berättade hon. Medan vi nu ser att elever anpassar sig till mottagaren och använder sig av alla sina språkliga resurser.

IMG_0550

Språk, identitet och lärande hör ihop och jag brinner för alla elevers läs- och skrivutveckling. Anne-Marie Körling sammanfattar vårt gemensamma uppdrag: ”Skolan är en rik plats för språk. Låt oss ge språket ett medvetet värde. Undervisa om det. På ett rikt och nyanserat sätt”.

/Jessica Mellgren

Om du vill läsa mer om hur jag arbetar:

jessicamellgrenblog.wordpress.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skolan som norm

Denna text är ursprungligen publicerad på fritidspedagogik.se våren 2011.
Fem år har gått och fritidshemmet har sedan dess fått nya allmänna råd och ett eget kapitel i läroplanen, men grundproblematiken i texten kvarstår.
Skolan rankas högre än fritidshemmet, i politik, debatt, fackförbund och i den lokala organisationen. Vilket sätter avtryck på såväl löneutveckling som på fördelning av resurser och arbetsuppgifter och sätter käppar i hjulet för samverkan och för fritidshemmets pedagogiska utveckling.

Det är ett enormt svek mot yrkesutövare, kollegor och framförallt de närmare halvmiljonen barn i fritidshemmet. (Mer än 100 000 fler barn på fritidshem än elever på gymnasiet.)

Ofta när jag försöker beskriva fritidshemmets underläge i dagens pedagogiska diskurs möts jag av misstro. Är fritidspedagogen verkligen satt på en hierarkiskt lägre plats? Är inte arenan likvärdig? Underordnar sig verkligen fritidshemmets verksamhet skolans?

För att besvara dessa frågor måste vi kunna synliggöra den maktstruktur som råder mellan skolan och fritidshemmet. Jag ska försöka lyfta några av de större faktorer där skolan utgör norm för fritidshemmet och där skolan tillskrivs pedagogiskt tolkningsföreträde.

Först begreppet ”norm”. En norm i detta sammanhang är en oskriven regel som fungerar som mall och förutsättning och som förväntas gälla för alla.

Ett tydligt exempel på normativitet är heteronormen där utgångsläget för allas samliv är att de vill dela sitt liv med en partner av motsatt kön. Denna norm präglar hela samhället. Vårt vardagsspråk är fullt av heteronormativa begrepp som utesluter en samkönad relation.

I media, i bildspråk, i sexualundervisningen -ja, överallt är förväntningarna att samliv är något heterosexuellt. Detta blir ett maktspråk där icke-heterosexuella personer exkluderas eller endast existerar på undantag.

Samhället är fullt av dessa normer som begränsar och exkluderar det som inte lever upp till det sociala reglementet. Ofta är normerna så väl inbäddade i det vardagliga livet att de är svåra att upptäcka, men ju mer man synar desto mer kommer man se. Då språket i sig fungerar som värdebärare infinner sig en maktobalans redan vid vilken terminologi vi väljer -någon exkluderas och någon inkluderas utifrån vem som sätter normen.

I min följande redogörelse om en skolnormativ syn på barnomsorgen kommer jag dra paralleller med andra normativa obalanser för att tydliggöra relationen mellan fritidshem och skola.

SKOLA
Vi börjar med det gemensamma begreppet ”skola”. När fritidshemmets verksamhet flyttade in i skolans lokaler kan vi likna det vid ett giftermål mellan man och kvinna då tanken var att sammanfoga dessa två verksamheter till en gemensam -integration- och inte bara göra
en lokalmässig vinst genom en inneboenderelation. Vilket gemensamt namn fick denna nya relation? Vad heter era arbetsplatser? Förmodligen något med ändelsen -skola. Bergaskolan, Stenhamnsskolan, Mariebergskolan osv.

Vems efternamn är fortfarande vanligast att det gemensamma paret tar efter ett tvåkönat äktenskap? Vem är mall?

Redan i den starten satte skolan normen för det som skulle vara en gemensam pedagogisk agenda. Hur diskussionen lät bland fritidspedagogerna då är svårt att säga, men gissningsvis sågs namnet som en självklarhet då det faktiskt är en skola vi flyttar in i -precis som tankarna låter idag. Att vi inte finns med i den gemensamma enhetens benämning är det inte många som tycks vilja lägga energi på. Och med ens är integrationstanken borta och förhållandet de två verksamheterna i obalans.

Här vill jag passa på att göra en avstickare som också visar hur vilseledda vi blir av felaktigt använda begrepp. Integration handlar om att sammanfläta två olika delar till en gemensam helhet, men har snarare kommit att användas i de felaktiga betydelserna assimilering eller adaption. Detta begrepp har använts fel inom samhällsdebatten och det har använts på samma felaktiga sätt inom debatten samverkan mellan fritidshem och skola.

Under dessa hittills drygt 15 (!) åren av wannabe-fasoner har fritidshemmet nedmonterats totalt.Vidare kan man fundera om att plagiera skolan verkligen är rätt strategi.

LÄRARE
Vi fortsätter med begreppet lärare, som jag varit inne på förr. I ivern att höja fritidspedagogens ”status” (vad status innebär är ännu oklart och oformulerat) och för att förenkla sitt arbete tänker sig Lärarförbundet att det vore strategiskt att döpa om fritidspedagogen till lärare.

Många fritidspedagoger tycker detta är en ypperlig idé då det, enligt normen, låter mer exklusivt att vara lärare. En del hävdar att lärare beskriver vårt lärande bättre än pedagog, men det är snarast vice versa då pedagogbegreppet är närmare det breda spektra av lärande och förhållningssätt vi har i vår yrkesroll -jämfört med det snävare begreppet lärare. Dessutom öppnar detta dörren för en akademisk diskussion -kan vem som helst vara lärare? Och kan man byta titel hur som helst?

Vi tänker oss ovanstående namnbyte med namnen Erik och Khaled. Att bland annat arbetsmarknaden diskriminerar folk men icke-svenskklingande namn är bekräftat. Skulle vi då förorda strategin att Khaled fick byta namn till Erik för att undvika att han skulle förfördelas? Eller skulle vi snarare vilja lösa problemet på ett kvalitativt och djupgående sätt genom att arbeta för att människovärdet på de två personerna skulle vara likvärdigt?

Vem sätter vi som norm om vi uppmuntrar ett namnbyte?

Att lärarbegreppet dessutom inte används konsekvent kan liknas vid härskartekniken ”dubbel bestraffning”. Vi duger inte som fritids- pedagoger utan ska vara lärare. Är vi lärare duger vi inte som lärare när det kommer till avtal och arbetsvillkor. Det gemensamma
begreppet är bara gemensamt till ytan och är på så vis poänglöst. Precis som Khaled inte skulle nå samma respekt som Erik, trots namnbyte, när det visar sig att han inte äter gris eller önskar att få tid till bön.

Det enda resultatet är att det blir omöjligt att synliggöra vår specifika yrkeskår i lärarmängden. Att samlingsbegreppet skola och lärare dessutom utgör benämningen i de nya lagtexterna har helt sopat fritidshemmet från debatten.

Ett litet tankexperiment -vi vänder på begreppen och låter fritidspedagog vara normen för det gemensamma yrkesepitetet.

Ämneslärarna skulle heta ”fritidspedagog i MA/NO”, ”fritidspedagog i SV/SO”, ”fritidspedagog i idrott och hälsa” och så vidare. Absurt? Möjligtvis, men inte mer absurt än t ex ”lärare i fritidshem”. Och förutom att pedagogen blivit lärare har barnet, helt enligt strukturens passform, blivit elev.

LOKALER
Vi går vidare och tänker oss lokalernas utformning. I samboskapet mellan fritidshem och skola måste stora delar av lokalerna samnyttjas. Vem har företräde vad det gäller inredning av de gemensamma ytorna?

Vanligt är att klassrummet är väldigt mycket mer sig likt än hur fritidshemmets lokaler såg ut innan inflytt. Hur mycket har inte fritidsverksamheten fått göra avkall på jämfört med skolan i de fysiska rummen? Hur mycket vi än anser oss ha vunnit mark i skolan är exemplen på jämn fördelning av fysiskt utrymme försvinnande få. Då skolan utgör norm även på denna punkt har det på vissa ställen gått så långt att fritidshemmet tilldelats gympasalar, matsalar, korridorer eller rent av fått efterhandskonstruera en utomhuspedagogik då kvadratmeterna inte är rättvist fördelade.

SAMVERKAN
I många fall anser sig fritidspedagogen ha ett otydligt uppdrag, ställt i relation till vad undrar jag? Min hypotes är att vi anser oss ha otydliga mål i jämförelse med skolans ganska klara kunskapskrav. Vi skulle på så sätt tillåta skolan att vara norm även för formuleringen av fritidshemmets innehåll.

Jag kliver aldrig in på min avdelning oklar över vad jag ska göra, men jag har förstått att det finns de som tycker samverkanstiden med skolan behöver förtydligas. Alltså skulle den, sett ur fritidshemmets helhet, väldigt korta tid för samverkan påverka oss så mycket att vi är osäkra på vårt egna arbete. Skulle vi inte tillskrivit skolan pedagogiskt tolkningsföreträde genom att ha den samme som skönhetsideal skulle vi heller inte vara osäkra på vår roll. Vi har sålt ut vår pedagogiska stolhet och vårt pedagogiska självförtroende.

BEHÖRIGHET
Den nya behörighetsförordningen tolkas lite olika. Själv uppfattar jag det som att allehanda lärare blir behöriga att jobba på fritidshem.
Tiden får utvisa detta, men om så vore fallet vilja jag bara exemplifiera detta. Tänk oss att förskolläraren med sin kommande legitimation på samma villkor skulle kunna anställas som gymnasielärare. Förvisso tror jag gymnasieungdomarna inte skulle må dåligt av lite förskolepedagogik, men vi har trots allt olika roller, olika utbildning och olika kompetens.

(Texten skriven 2001 och det skulle mycket riktigt visa sig att Björklunds stab medvetet gjort fritidspedagogen obehörig i sin egen verksamhet. Mot detta ordnades protester och kampanjer på gräsrotsnivå. Utbildningsdepartementet backade en aning och fritidspedagogen var åter behörig. Dock står yrkeskåren ännu kvar utan legitimation.)

Och hur många gånger har inte högstadiekollegiet högljutt protesterat mot att få förskollärare som rektorer, trots att de har rätt utbildning?

Om skolans personal är behörig på fritidshemmet och inte vice versa skiner än en gång normen stark.

SKOLAN SOM OBLIGATORIUM
Ett argument som många brukar slänga sig med när ovanstående maktstrukturer skärskådas är skolans obligatorium. Att skolan självklart skulle ha företräde på den pedagogiska arenan då den är obligatorisk. Detta är en retorisk sanning med modifikation. Skolan är obligatorisk för barnet -punkt. Dock är det lika obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla skolbarnomsorg som att tillhandahålla skola. Att de allra flesta barn dessutom är inskrivna på fritids gör skolpliktens argument än mindre tungt.

Den ena verksamheten är alltså inte viktigare än den andra. Inte ur ett barnperspektiv och inte ur ett samhälleligt perspektiv -även om många tycks vilja tro det.

Listan på exempel skulle kunna göras lång, och börjar vi syna de mer konkreta obalanserna skulle listan kunna bli oändlig. Men jag tror jag stannar där. Jag lämnar ute högtider och traditioner som skolavslutningar. Jag lämnar ute den sneda fördelningen av personal. Jag lämnar ute utbildnings- och undervisningsbegreppen. Jag låter bli att nämna begrepp som skolgård, skolpolitiker eller skolhälsovård. Jag redovisar inte makten över kunskapssynen. Jag håller mig från att djupdyka i indelningen av läsår och terminer eller val av tid för fackliga möten eller after work. Eller de stora löneskillnaderna mellan lärare och fritidspedagog.

Jag tror ni själva kan fortsätta listan när ni tittar er omkring på er arbetsplats men en normgranskande blick.

Jag lämnar en kvalitativ samverkan dithän, då jag tror att det är ett fjärran mål så länge vi inte kan ha en kvantitativ rättvis representation av våra verksamheter.

Ska vi fortsätta likna relationen fritidshem och skola med obalansen mellan kön kan vi kika på hur synen på den egna könsrollen är.
Kvinnan tillåts till viss del ta del av den manliga arenan då mannen utgör norm. Men sällan uppmanas mannen att lämna sin snäva könsroll till förmån för jämställdhet (jmfr lärare-pedagog).

En annan tydlig liknelse finns vad det gäller rekommenderad strategi från i synnerhet fackförbund -nämligen ta mer plats! Fritidspedagogen ska alltså å ena sidan kuva sig under rådande maktstrukturer samtidigt som vi å andra sidan uppmanas att synliggöra oss. Att bollen passas tillbaka till den som förfördelas är klassiskt. Kvinnan tilldelas också uppgiften att ta mer plats medan mannen inte får i uppgift att ge mer plats.

Jag vill avsluta med ett känt exempel som med lätthet kan appliceras på de fritidspedagoger som anser att det inte finns någon obalans verksamheterna mellan:

I en klass fick läraren i uppgift att fördela ordet exakt 50/50 mellan flickorna och pojkarna. Läraren gjorde detta under en period och frågade sedan eleverna hur de uppfattade fördelningen. Föga förvånande tyckte pojkarna att flickorna tilldelats mer än 50% av talutrymmet. Mer spännande var flickornas reaktion -de tyckte också att de själva tilldelats mer än 50%.

På samma sätt anser jag att det är mellan skola och fritidshem. På de enheter där det anses vara totalt ömsesidig respekt och jämn fördelning verksamheterna emellan är fördelningen kanske i själva verket högst 60/40, om vi skrapar på ytan.

Detta är uppförsbacken i att återerövra fritidspedagogiken, vi är så inordnade i maktstrukturen att vi nöjer oss med smulor från det gemensamma kakfatet.

/Andréas Nyberg

En skolas arbetsdagar eller kort och gott schema

Skolstart och alla vill ha ett så bra schema som möjligt. Men vad är ett bra schema? Är det sovmorgon alla dagar i veckan och helst sluta innan lunch? Är det när jag har långa raster så jag kan hänga med kompisarna? Är det när jag som pedagog har alla mina lektioner innan lunch för att eleverna är piggast då? Är ett bra schema, ett schema där så många som möjligt, elever och pedagoger, har varierande dagar som är ungefär lika långa?

Jag gillar verkligen att lägga schema. Tycker om utmaningen att få till ett schema som så många som möjligt tycker är bra. Jag har sett många scheman för olika skolor och det fascinerande är att alla skolor tänker olika. Vilka lektioner ska vi lägga parallellt. Vilka ämnen lägger vi först. Jag tror att alla skolor har just sina flaskhalsar som påverkar i vilken ände schemaläggaren måste börja.

Jag jobbar på en skola med cirka 100 personal och 400 elever. För mig är det viktigt att mina kollegor är med i schemaprocessen. Kort kan jag säga att den processen består av två steg. Tidigt på vårterminen får i stort sett all personal skicka in önskemål kring vad de vill jobba med nästkommande läsår. Utifrån skolans behov och den kompetens som finns bland personalen skapar vi ett organisationsförslag. Nästa steg i processen är att arbetslag och personal skickar in önskemål kring schema. Här vill jag att den pedagogiska tanken ska styra önskemålen. Utifrån detta skapar jag ett schemaförslag som jag har som mål att arbetslagen ska få se innan vi går på sommarlov. För att återigen poängtera att det är eleverna och den pedagogiska tanken som är i fokus i första hand får arbetslagen se klassernas scheman innan jag går ut med personalens personliga scheman.

Hos oss jobbar vi med långa lektioner i den mån det är möjligt. Självklart är att vi måste tänka olika för olika klasser, men utgångspunkten är långa lektioner. (Läs gärna min kollega Sara Anderssons blogg om långa lektioner) När vi jobbar med långa lektioner blir utmaningen för pedagogen att skapa en variation av innehållet för att alla klassrummet ska finna undervisningen utmanande och intressant. Vinsten som jag ser det med långa lektioner är att dagen för eleverna inte blir så splittrad. Vi hinner tillsammans tänka kring vad det är vi jobbar med utan att hasta vidare till nästa lektion. Att ge eleverna tid för reflektion och eftertanke är viktigt. Då vi har ett gemensamt sätt på skolan att starta och sluta lektioner på är de långa lektionerna också av värde upplever jag. (Läs gärna min kollega Sara Ahléns blogg om att rama in lektioner) Utan att behöva känna stress kan vi börja lektionen med att i många fall återkoppla till föregående lektion och avsluta den med att fundera kring vad vi har lärt oss på lektionen.

Vi försöker också i möjligaste mån lägga samma ämne parallellt för flera olika klasser. Detta för att på ett bra sätt kunna utnyttja de resurser vi har på skolan på bästa sätt. Vi har en specialpedagog i varje arbetslag på skolan och jag upplever att de är tacksamma om ämnena läggs parallellt där det finns möjlighet. (Läs gärna min kollega Jessica Kälveheds blogg Tillsammans) Det underlättar även för undervisande pedagoger då de kan arbeta tillsammans över klassgränser för att undervisningen ska möta och tillgodose alla elevers behov.

Schema är spännande. För mig handlar det otroligt mycket om att jag för en dialog med mina kollegor när jag lägger schemat. Att bjuda in kollegorna i arbetet via diskussioner, hur vi bäst kan stödja våra elever i deras vardag, är för mig ett sätt att skapa schemat tillsammans med kollegor även om det i slutändan är jag som lägger pusslet. Utan en dialog vore detta pussel inget kul att lägga men tillsammans kan vi skapa bästa möjliga förutsättningar för att våra gemensamma arbetsdagar ska bli så bra som möjligt, främst för alla våra elever men även för pedagoger då schema är så mycket mer än bara start- och sluttider. Ett väl fungerande schema är genomtänkt och anpassat utifrån pedagogiska tankar och syften och alltid med eleven i fokus.

@lindafornander

Hej elev!

PastedGraphic-2Idag börjar din andra vecka på läsåret, ditt andra läsår här i Sverige. Du kom i vintras, studerade svenska under våren på din första ”språkintro-skola”. Nu har du gått vidare och tillsammans med 21 andra elever ska du i år börja läsa alla grundskolans ämnen. Du vill klara det på ett år, men du har mött lärare som säger att det kanske är bättre att räkna med två. Det handlar ju inte bara om att klara grundskolans kurser, utan också att vara förberedd för gymnasiets. Men du är beredd att jobba hårt, du vill lyckas: få en utbildning och skaffa ett jobb.

Du sover lite bättre än i våras, även om du fortfarande inte vet om du får uppehålls­tillstånd i Sverige. Du har bestämt dig för att du vill lära dig svenska, men det blir också bra att studera engelska. Dessutom är du extra intresserad av kemi, du vill lära dig mycket! Och du har en klasskompis som vill läsa tyska, han har bott i Tyskland och vill inte förlora det han lärt sig. Och kanske kan det vara en utväg om det inte går att stanna i Sverige?

Första veckan avslutades med att alla skolans ettor samlades och elevkåren välkomnade er. Det var mäktigt med alla elever, musiken och dansen och eleverna som ordnade det helt utan lärare. Du vill ju gärna lära dig ”fult språk” och din lärare säger att det bästa nog är att fråga andra ungdomar om vad som används just nu. Men det var inte så lätt att fråga, det var svårt att höra och att få kontakt, de flesta hälsade mest och sa ”hej” bara. Men det verkar som om de kan prata – du såg ju i matsalen hur det snackades, till och med första dagen när alla var nya och inte kände varandra ännu.

I höst ska du också börja läsa modersmål. Dina kompisar har berättat om det, men eftersom du kom efter 15 september förra året, när anmälningstiden gick ut, fick du inte börja då. Nu är det dags, och du ser säkert också fram emot att lära känna andra elever som bott mycket längre i Sverige, även om det blir tufft att åka till en annan skola och studera ytterligare två timmar en dag varje vecka, efter din skoldag som börjar åtta och slutar kvart i fyra.

Flera av dina lärare har aldrig haft nyanlända elever tidigare och de funderar på hur de ska kunna hinna med alla ämnesområden, om inte annat än för att kunna kartlägga och se vad du kan, och hur det ska gå med svenskan. De som undervisar i NO kan använda Skolverkets kartläggningsmaterial, men det är inte klart i alla ämnen än. Och eftersom det är grundskolekurser du ska läsa har de inte lika mycket tid till för- och efterarbete som för lektionerna i gymnasiekurserna.

Det du inte vet så mycket om ännu är hur dina lärare försöker planera för samarbete mellan Språkintroduktion och Nationella program. De tänker försöka hitta tillfällen när både du och andra elever kan bidra med olika erfarenheter så det blir ett utbyte, även om bara några i taget deltar, och det därmed blir lite rörigt i din vanliga klass. Det första startar nästa vecka och flera är planerade, t.ex. ett filmprojekt om diskriminering, skönlitterär läsning av böcker som finns i en vanlig och en lättläst version med gemensamma boksamtal, och projekt i dans och musik.

Inte heller vet du eller dina lärare hur situationen i världen kommer att utvecklas den här hösten och vintern. Du som har kamrater och släkt som försöker ta sig till Europa, kommer du att vilja ansluta till dem i ett annat land om de inte kommer hit? Det blir kanske annorlunda än för dina klasskamrater som har kommit till Sverige ensamma, och vars familjer och tidigare skolkamrater inte längre lever, de tänker mer på att livet från och med nu ska levas här om de får uppehållstillstånd, i fred och med tak över huvudet, även om saknaden och sorgen är stor.

Så snart din Syv, studie- och yrkesvägledare, är klar med antagningen till de platser som blivit lediga efter elever som flyttat under sommaren, och de sista fyra platserna som genom missförstånd inte hade fyllts, börjar arbetet med att se vilka betyg du och dina klasskamrater har med er. Några har ju påbörjat gymnasieutbildningen före ankomsten till Sverige, och några har bilagor med som visar att ni har nått betyg i ett par ämnen i grundskolan.

Så till höst- eller jullovet, då kanske både du och dina lärare kan se vägen framåt lite tydligare än det som skymtar just nu.

Och till sommaren läser du kanske det här blogginlägget, och förstår språket i det och betydelsen det vill skapa.

Det gäller ORDEN, det man också kan kalla för lexikon, med nominaliseringar som t.ex. samarbete, utbyte, diskriminering, alltså ord som från början är verb. Det gäller också partikelverb som t.ex. att anmälningstiden gick ut och så olika ord som på något sätt signalerar att du uttrycker sannolikhet, vanlighet, förpliktelse och villighet, som t.ex. kanske, vill, nog, säkert, det som gemensamt kallas modalitet.

Du kommer även att förstå GRAMMATIKEN som t.ex. olika sats­konstruktioner: både fria satser som kan stå ensamma, och bundna satser. Och satser där ordföljden inte är rak utan omständigheter (som tid och plats) kommer först och deltagaren (vem eller vad) får flytta till efter det finita verbet (alltså verbet som talar om när något händer: nu eller då?) eftersom det verbet alltid kommer på andra plats i fria satser. Kanske förstår du också att en sats kan låna deltagaren från satsen innan, som i den andra meningen i inlägget ((du) studerade svenska …) Men innan du klarar allt det kommer du att vara ruggigt bra på att hitta processerna (verbfraserna med både det enda finita verbet och det eller de icke finita som kan finnas i samma sats) i alla satser, eftersom betydelsen i en sats ofta är lättast att tolka om man börjar där.

Och du kommer att sortera nya processer du lär dig efter typ: aktionsprocesser (springer, läser, lagar), mentala processer (tänker, tycker), verbala processer (talar, ropar – såna som behövs när man vill t.ex. vill återge en dialog) och så de där som bara knyter ihop innehållsorden före och efter, de som kallas relationella processer (är, heter, har).

Så när det gäller framför allt lexiko-grammatiken kommer du att ha ett språk för språket, det som brukar kallas metaspråk, som hjälper dig att packa upp texter du läser (och även att planera för texter du ska skriva förstås). Det metaspråket är hämtat både från den vanliga, form-baserade skolgrammatiken och från SFG, den Systemisk Funktionella Grammatiken som är en av teorierna som Genrepedagogik är baserad på. Med hjälp av metaspråket har din lärare under året stöttat dig och dina kompisar, alltså satt upp byggnadsställningar som stöttning (ytterligaren en nominalisering!) som du kunnat kliva på när du byggt din kunskap.

Även TEXTEN som helhet kommer du att tolka – du ser på i vilket sammanhang den förekommer och vad den vill åstadkomma. Du kommer att förstå att den är skriven av en lärare som vill ge bloggläsarna en ögonblicksbild av skolstarten i augusti 2016 och hur den ter sig för både en lärare (som skriver) och en elev (som texten handlar om). Att det är tänkt som en text att reflektera över, och som kanske (alltså med en viss grad av sannolikhet) förändrar tankarna på något sätt? Och du kommer nog också att greppa att läraren som skriver vill bjuda in andra lärare till att bli nyfikna på och se vinsterna med Genrepedagogik och metaspråket från SFG.

Vad sa du? Om de nyfikna lärarna vill läsa mer om SFG? Böcker? Jaha, du tänker så. Ok, här förslag till läsning. Först en överblick och helhetsbild:

Kuyumcu, Eija (2013). Genrepedagogik som verktyg i språk- och kunskapsutvecklande undervisning och lärande. I Hyltenstam, K. & Lindberg, I. (red.) (2013). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle (s. 605–631). (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Sedan en som beskriver SFG i teorin. Den är bra som uppslagbok:

Holmberg, P. & Karlsson, A-M. (2006). Grammatik med betydelse: en introduktion till funktionell grammatik. Uppsala: Hallgren & Fallgren.
Och en med bra inledningskapitel till de tre metafunktioner som SFG utgår från:

Holmberg, P., Karlsson, A-M. & Nord, A. (red.) (2011). Funktionell textanalys. Stockholm: Norstedt.
I en bok som utgår från de olika genrerna finns också ett eget kapitel om SFG:

Johansson, Britt & Sandell Ring, Anniqa (2012) Låt språket bära. Stockholm: Hallgren och Fallgren.

Det finns också en kort inledning om SFG i lärarhandledningen till läroboken Fördel 1 som Natur och Kultur har givit ut. Avsnittet heter ”Lärarhandledningens teoretiska utgångspunkter”.
Och har man bara läst lite innan så är den här boken en guldgruva, det gäller bara att ”gå med” i resonemanget, för det känns bakvänt i början för den som är tränad i skolgrammatik:

Hedeboe, Bodil och Polias, John (2008) Genrebyrån. Stockholm: Hallgren och Fallgren.
På engelska finns:

Derewianka, Beverly (2011) A new Grammar Companion for teachers. Sydney, PETAA (Primary English Teaching Association Australia) (Digital utgåva: http://www.petaa.edu.au > Publications > Epub)

Och så till sist två artiklar som handlar om hur lärare lär och använder SFG:

Gebhard, Meg, Chen I-An, Graham, Holly, Gunawan Wawan (2013) Teaching to mean, writing to mean: SFL, L2 literacy, and teacher education. Journal of Second Language Writing 22 (2013) (s. 107–124).

Moore, Jason & Schleppegrell, Mary (2014) Using a functional linguistics metalanguage to support acade­mic language development in the English Language Arts. Linguistics and Education 26 (2014) (s. 92–105).
Det räcker, va? Länk till min blogg på Pedagog Stockholm? Ok, men jag vet ju inte vad jag hinner skriva i år. Jag tänker alltid att det ska bli av, men lyckas sällan … ni elever och undervisningen kommer alltid före. http://pedagogstockholmblogg.se/larare-karin/

Karin Rehnman

 

Är framtidens utbildningsteknologi Öppen?

Open

Nya implementationer av IT-lösningar kan hämma skolans utveckling.

Jag skulle vilja slå ett slag för öppenhet! Det är något som tyvärr inte sker per automatik på en öppen marknad, speciellt inte en mindre, lokal, marknad som den svenska. Stålarna är viktigaste och nedlåsning har visat sig skapa högre omsättning och lönsamhet hos leverantörer, ungefär fram tills nu…

Ska vi kanske snabbt reda ut vad “Öppen” betyder i sammanhanget? “Öppen” betyder inte att ett system är sårbart, enkelt att hacka eller rentav osäkert. Nej, det betyder att ett system är skapat utifrån en filosofi att det ska kunna prata med andra system, integreras och samverka med andra applikationer. Men det slutar inte där…. “Öppen” betyder också att du ska kunna använda det du skapat i ett system och när du vill, utan förbehåll, ta ditt material med dig vidare till ett förhoppnings bättre system. ”Öppen” kan i bästa fall även betyda ”Open Source”. Det är när man kan använda mjukvaran utan licensavgifter.  

Ok, men varför är det viktigt? 

En liknelse: Tänk dig att du bygger ett hus från grunden. Du använder olika sorters material, olika tekniker. Du baserar bygget på erfarenheter och kunskaper. Du kanske samarbetar med andra byggare och tar hjälp från andra som kan komplettera dig i ditt arbete. Lånar och delar verktyg. Allt för att skapa det bästa möjliga huset, precis så som du vill ha det.

Likt en lärare som bygger sin undervisningen i ett ämne eller en kurs i en digital lärplattform. Men när huset är färdigbyggt kommer ingen annan bo där än du. Du kan inte överlåta huset till någon och du kan heller inte flytta det. Det går att flytta ditt mästerverk med du måste montera ned det i bitar för att kunna ta det vidare. Du måste alltså börja om från början.

Så är det tyvärr för tusentals lärare idag i deras pedagogiska lärplattform. De kanske kan flytta enstaka filer men tyvärr inte helheten.

Såhär skriver en lärare på ett forum där beslut tagits om ny lärplattform (där man tyvärr går från ett nedlåst system).

”Hela mina kurser ligger där med enormt mycket material, självrättande prov och jag liksom många andra fasar inför tanken att allt detta ska gå förlorat vid byte av portal.”

Oftast försöker en aktör (oftast störst-först, på marknaden) sätta sitt format som standard där nya aktörer får anpassa sig (Apples “Pages” var tvungen att kunna läsa .doc men inte tvärt om), så det egentligen inget nytt fenomen. 

Men framtiden ser ljus ut!

Det finns ingen utnämnd standard i Sverige som skolorganisationer kan förhålla sig till. Det finns något ännu bättre! En Global Standard. Syftet är att förenkla och förbättra för alla lärare. Organisationen heter IMS Global Learning Consortium https://www.imsglobal.org/ och de har kommit en lång bit på vägen. Ni kanske hört talas om LTI, IMS Common Cartridge etc?

Eduappcenter.com visar idag applikationer som kan integreras i en lärplattform med ett enkelt klick. Dessa appar förhåller sig till standarden – LTI (learning Tool Interoperability) som förenklar för lärare att skapa kvalitativ undervisning i digitala miljöer med olika typer av digitala resurser. Se https://www.eduappcenter.com/ 

LTI är alltså idag en global standard för hur EduApps ska kunna integreras/installeras i er lärplattform. Jag råkar också veta att flera svenska utvecklare är på gång att släppa sina LTI appar. 

Skärmavbild 2016-08-15 kl. 16.34.25

Eduappcenter.com samlar Öppna LTIs som enkelt installeras i en lärplattform

Vad är då svaret på frågan?

Jo, man måste kunna föreställa sig att framtiden kommer se annorlunda ut, att skolor kommer någon gång där framme att vilja ha öppna, moderna lösningar, som främjar lärandet och skapar nya möjligheter för undervisning både helt online men även som Blended Learning. Det är viktigt att förstå begreppet ”öppenhet”, och sluta att måla in sig i ett hörn 2016. Så på frågan om framtidens utbildningsteknologi är ”Öppen” är svaret! Ja, och den måste få vara det! 

Titta gärna på: Blogg om En administrativ och en pedagogisk plattform: SIS vs LMS 

https://hforsbergblog.wordpress.com/2016/06/05/en-administrativ-och-en-pedagogisk-plattform-canvaslms/

IMS Global Learning Consortium

https://www.imsglobal.org/

EduApps

https://www.eduappcenter.com/

Open Source Wikipedia

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96ppen_k%C3%A4llkod

/Martin Bergström, Regional Director – Instructure

Twitter: @martinbergstrom

 

Olust att lära – dödar skolan kreativiteten?

Många är säkerligen de kommuner och skolor som genom åren fokuserat på “lust att lära”-kurser och som anammat denna fras som ett slags slagord för god skolgång och kommunens vilja att förändra och förbättra. Sanningen är ju också att vi alla vill att eleverna ska känna just denna lust till att lära och förstå hur kunskap är coolt och viktigt, samt själva grunden till att förstå sin värld bättre. Majoriteten av dagens elever känner nog också just lust att lära, åtminstone ibland, och det kanske räcker ganska långt. Om man dock som elev aldrig känner denna lust, utan istället en stor daglig OLUST till att gå till skolan och lära sig så kan den mycket väl ta död på den kreativiteten som förmodligen finns inom andra områden i livet. Ganska många är de elever som jag i undervisningen stött på som är geniala moppefixare eller gudomliga fotbollstrixare, men att förstå syftet med skolan gör de inte. Orsakerna kan vara många till detta, men det är ytterst frustrerande som lärare att inte kunna få möjlighet att helt nå dessa lite vilsna barn. Tidigt i livet sätter de ofta en stämpel på sig själva som “misslyckade” och kämpar för att få någon typ av uppmärksamhet, ofta negativ, för en negativ uppmärksamhet/bekräftelse är bättre och enklare att få än ingen alls. Några resonerar säkert: varför ens försöka lyckas med studierna när risken att misslyckas finns?  Inte heller stöter de kanske på lärare som har tid att lyssna, lärare som visar intresse…. Sakta försvinner kanske den lust och motivation som en gång fanns.

Olust (1)

Min erfarenhet som lärare säger att det är en handfull elever i varje klass som idag hyser denna olust till att lära (säkerligen stora skillnader i olika delar av landet dock beroende på de socioekonomiska faktorerna). Dessa elever har svårt att se meningen med skolan och nyttan i att LÄRA sig saker och att utvecklas som människa i den sociala kontext som skolan utgör. Vi har tur om de ens dyker upp. Vad ligger då bakom denna olust? Orsakerna är naturligtvis lika många och olika som antalet elever, men jag tror att en del elever, förutom sina utmaningar hemifrån, även i dagens skola har helt svårt att ta sig an det reflekterande klimat som skolan vill få dem att anamma. Kopplingen mellan fakta, förståelse och färdighet är svårgreppbar för en del….idéen om att tänka SJÄLVA är skrämmande och det känns mycket tryggare att bara följa med andra ….to go with the flow liksom. Att som elev förstå kunskapskraven är inte lätt och förstår man inte grunden i dem så har man inte heller grepp om sin egen kunskapsutveckling i relation till dem. Ett annat aber kan vara att utvecklas i den sociala kontext som skolan utgör. För elever med olust kan andra elever kan mycket väl bli antagonister istället för klasskamrater som man samarbetar med.

I LGR 11 kan man läsa under “grundläggande värden” att “skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” En annan del i skolans uppdrag är att “stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.” Viljan är god, avsikten likaså, men det är mycket snack och lite verkstad.

Ligger det då en skuld på eleverna för olusten? Inte alls. Det finns som sagt många bakomliggande orsaker och sedan är de barn av sin tid – skolan har gått i en riktning där kreativiteten och lusten ibland skjutits åt sidan och istället har matriser och pedagogiska planeringar ersatt dem….allt i rädsla för den växande föräldramakten, skolinspektionen och den gamla så kallade “flumskolan”.  Den svenska skolan är fast i ett virrvarr av influenser och tankar om att göra rätt. Viljan är god som sagt, men det räcker ju inte hela vägen. Resultatet av detta ser vi också i form av sviktande elevresultat samt lärare som lämnar skolvärlden för något annat. Skolvärldens undersökning visar att mer än 3 av 4 lärare (78%!) funderar på att sluta som lärare på grund av olika skäl – det klart detta i sin tur märks på lärarnas undervisning –  och i sin tur på elevernas brist på lust att lära.

Verklighetens skola pushar liksom in eleverna i en och samma mall, men vi är olika. Alla elever är inte gjorda för att göra samma sak, och även om vi som lärare försöker individualisera vår undervisning bortom fattning så kommer vi inte bort från faktumet att en del elever borde göra något annat. Få chansen att på ett tidigare stadium i livet (till exempel högstadiet) inrikta sig mot det som intellektet och kroppen längtar efter. “Abdi” kanske är den elev som behöver en dags praktik i veckan på en snickarverkstad för att orka de andra fyra dagarna i skolan? Kanske ska han inte ens ha samma studieplan som de andra? Sara, som sitter och ritar gubbar i sitt block på mattelektionen eftersom algebra inte är hennes grej, kanske ska ha mindre matte i sitt schema och istället satsa på att få ta del av några dramalektioner – för det är inom det som hon lever upp som människa. Det är där hennes “unika egenarts” lust finns. Elever som har möjlighet att tidigare i skolan kunna välja inriktning inom vissa områden utvecklar en lust att lära.

Ken Robinsons TED-tal om hur skolor tar död på kreativiteten har setts närmare 41 miljoner gånger och här finns många poänger som jag håller med om. Hans berättelse om vännen Gillian Lynne målar upp en bild som kan appliceras på många elever:

Hon är en koreograf och alla känner till hennes arbete. Hon har gjort ”Cats” och ”Fantomen på Operan.” Hon är underbar. Jag brukade sitta i styrelsen för den kungliga baletten, i England, som ni förstår. I vilket fall, Gillian och jag åt lunch en dag och jag sa, ”Gillian, hur blir man en dansare?” Och hon sa det var intressant, när hon gick i skolan, hon var väldigt hopplös. Och skolan på 30-talet, skrev till hennes föräldrar och sa, ”Vi tror Gillian har en inlärningssvårigheter.” Hon kunde inte koncentrera sig, hon var otålig. Jag tror att nu skulle de säga att hon hade ADHD. Skulle inte ni? Men detta var på 1930-talet, och ADHD hade inte blivit uppfunnet då. Det var inte ett tillgängligt tillstånd. (Skratt) Folk var inte medvetna om att de kunde ha det.

I vilket fall, hon fick träffa en specialist. Så, i detta rum med ek-panel var hon där med sin mamma,och hon blev satt på en stol längst ner, och hon satt på sina händer i 20 minuter medan denna man pratade med hennes mamma om alla Gillians problem i skolan. Och i slutet — eftersom hon störde folk, hennes läxor var alltid sena, och så vidare, ett litet barn på åtta år — i slutet gick doktorn och satte sig ´bredvid Gillian och sa, ”Gillian, jag har lyssnat på alla dessa saker som din mamma berättat för mig och jag behöver prata med henne ensam.” Han sa, ”Vänta här, vi kommer tillbaka, det tar inte lång tid.” och de lämnade henne. Men så fort dom hade lämnat rummet satte han på radion som stod på hans skrivbord. Och när dom gick ut ur rummet sa han till modern, ”Stå bara och titta på henne.” Och i det ögonblick de lämnade rummet, såg hon att hon var på fötter i rörelse till musiken. Och de tittade under några minuter och han vände sig till modern och sa ”Fru. Lynne, Gillian är inte sjuk, hon är en dansare.Ta med henne till en dansskola.”

Jag sa, ”Vad hände?” Hon sa, ”Hon gjorde det. Jag kan inte säga hur underbart det var. Vi gick in i detta rum och det var fullt av människor som mig. Människor som inte kunde sitta stilla. Människor som var tvungna att röra sig för att tänka. Dom dansade balett, dom dansade stepp, dom dansade jazz, dom dansade modern dans, dom dansade samtida dans. Hon gjorde så småningom audition för den Kungliga Balettskolan, hon blev en solodansare, hon hade en fantastisk karriär vid den Kungliga Baletten. Hon tog examen till slut från den Kungliga Balettskolan och grundade sitt egna danskompani, the Gillian Lynne Dance Company, träffade Andrew Lloyd Weber. Hon blev ansvarig för några av de mest framgångsrika musikalproduktionerna i historien, hon har givit njutning åt miljoner, och hon är multimiljonär. Någon annan kanske hade givit henne medicin och sagt åt henne att lugna ner sig. (Ken Robinson, transcript)

En framtidens skola där fler individuella val kan göras tidigare i grundskolan vore bra, mycket bra till och med.

Slutligen vill jag också nämna att precis som elevers lust snabbt kan avta i styrka om den möts av påbud, förbud, restriktioner, ointresse och pessimism så kan även lärares dito det – därför är det så viktigt att regeringen ger lärarna (alla lärare!) mer stimulans i form av mer tid till undervisning och löneökningar så att lusten till att lära och undervisa växer markant – då kommer även elevernas lust till att lära växa avsevärt. Lärare som visar lust och passion i sin undervisning smittar av sig till elever och det utvidgade kollegiet. När eleverna berättar om vad som gör en bra undervisning nämner de många sociala faktorer såsom  att läraren ska ha humor, vara tålmodig och påhittig, lyssna, förstå och intressera sig för eleverna. Mycket av det som inte har med själva undervisningen att göra. När det dock gäller just undervisningen handlar det istället om att göra den varierande, att ge feedback om utvecklingspotential, att ha tävlingar och problemlösning, att få eleverna att tänka själva, samt ge möjligheten att få vara med och påverka undervisningen. Kloka svar. Och samtidigt också mycket av det som dagens lärare allaredan gör i sin undervisningen. Men det är slitsamt som sagt, väldigt slitsamt, och inte alla orkar … fler och fler överger skolan. Sanningen är väl också att det skulle en hel del av eleverna också göra – om inte skolplikten fanns. Kanske kan fler individuella val i skolan innebära en liten förändring…

Med hopp om framtidens skola! /Pernilla
Av: Pernilla Elander Malmqvist

Lärare i engelska/so i Borås

Think outside the box

Min nya kaffemugg har ett bra budskap

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du vill läsa om hur jag och eleverna  jobbat med olika projekt så klicka på länkarna nedan:

www.pernillasenglishclassroom.blogspot.com

#jämställdhetförst

Mitt i OS 2016. Henrik Stenson spelar om det historiska första OS-guldet i golf, årets nya OS-sport. Det är trevligt och ganska spännande, för att vara golf, men Stenson missar sista putten och det blir plötsligt väldigt dålig stämning hemma hos oss. Min man svär upprört. Jag försöker säga att det väl är jättebra med OS-silver?!? Mannen tycker att guld hade varit att föredra och är fortsatt upprörd. Liknande situationer händer då och då hemma hos oss och säkert hos många andra. Det jag alltid undrar är: Hur kan någon uppröras till den graden över golf? Över sport?

Själv blir jag upprörd när jag läser om Zara Larsson, 18-årig popartist, som får motta enorma mängder näthat för att hon säger att hon är feminist och uttrycker sina åsikter kring jämställdhet. Jag blir upprörd när jag hör att pornografiskt material som visar flickor och kvinnor som plågas och lider säljer bättre och genererar fler klick än filmer utan denna ingrediens. Jag blir upprörd när kvinnliga journalister med en jämställdhetsagenda får så mycket hat och hot att de tystas till att skriva om mode och inredning. Jag blir upprörd av att unga tjejer i dag växer upp med en objektifiering som är normaliserad och börjar väldigt tidigt. Jag är upprörd över det faktum att tjejer presterar bättre än killar i skolan. Jag blir upprörd över att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar 15-25. Jag blir upprörd över att mäns våld mot kvinnor ses som en ”kvinnofråga”. Jag blir upprörd över att det finns så många populära invektiv med sexistisk konnotation (kvinnliga könsdelar används frekvent som svordomar). Jag blir upprörd över att kvinnliga offer i våldtäktsmål fortfarande i dag får frågan om vad de hade på sig. Jag blir upprörd över att tjejer i gamingvärlden ofta utger sig för att vara killar, för att slippa sexistiska påhopp. Jag blir upprörd över att den psykiska ohälsan är stor bland ungdomar. Tjejerna anger att de i hög grad är stressade över skolan och livet och medan killarna anger att de mår bra men dubbelt så många killar som tjejer begår självmord. Allt det här blir jag upprörd över. Jag tror också att allt det här hänger ihop.

Betygsskillnader

I Sverige presterar pojkar och flickor olika i skolan. Flickor som grupp presterar bättre och så har det varit länge. Skillnaden hänger kvar genom hela grundskolan och gymnasiet och fortsätter upp på universitetsnivå. Någon kanske tycker att det inte är ett jättestort problem eftersom killarna som grupp ändå tjänar mer och har högre positioner i samhället? Trots att tjejerna har bättre betyg och vidareutbildar sig i högre grad? Jag tycker att det är ett gigantiskt problem. Både som pojkmamma, lärare och samhällsmedborgare tycker jag att det är ett väldigt stort problem. Särskilt eftersom det gäller Sverige, världens fjärde mest jämställda land, med det fantastiska och jämställda skolsystem vi har.

Det finns en del forskning kring möjliga orsaker till statistiken. Det finns naturligtvis många komplicerade bakomliggande orsaker men en intressant sak är att det verkar som om vi lärare behandlar flickor och pojkar som två skilda homogena grupper. Det vill säga att vi har tankar och förutfattade meningar om att med kön följer en viss typ att beteende och att vi då också behandlar könen olika. Lite ”boys will be boys” eller ”typiskt tjejer”-attityd. Lärarnas inställning är knappast hela förklaringen till prestationsskillnaderna men det är något vi direkt kan påverka. Och det bör vi göra. Vi som jobbar i skolan är enligt skollag och läroplaner tvungna att ha ett jämställdhetsfokus och faktiskt ”se till att undervisningen till innehåll och uppläggning präglas av ett jämställdhetsperspektiv”. Men i praktiken blir det som är ”allas ansvar” tyvärr lätt ”ingens ansvar”.

En lärare

En lärare har många ansikten. Eller kanske snarare många kostymer. Som gymnasielärare i svenska och engelska byter jag kostym många gånger varje dag och några av de kostymer jag varierar mellan är; språkvetarens, anglofilens, mentorns, studenthandledarens; den stöttande kollegans; medmänniskans; marknadsförarens; medarbetarens och beslutsfattarens. Läraren måste hantera väldigt många olika situationer varje dag och fatta väldigt många viktiga beslut varje dag. Ofta snabbt. Det här är kanske en stor del av tjusningen i jobbet; det höga tempot och att vad som helst kan hända. Nyckeln till framgång är att i detta ”kaos” av oförutsedda händelser och besvärliga beslut kunna hålla sin linje. Att bedriva en kurs är som att styra ett skepp. Du måste kunna styra vidare även om det stormar och vågorna går höga. Det kanske går långsammare men vi måste fortsätta ”hålla kursen”.

Förutom att jag till vardags är språkvetare, anglofil, studenthandledare, medmänniska, kollega med mera, med mera, är jag också feminist och jämställdhetsivrare. Jag tycker nämligen att jämställdhet är den viktigaste värderingsfrågan jag kan ägna mig åt. Jag tycker självklart att många andra frågor är viktiga, men jag tror att jämställhet är en viktig nyckel till det mesta. Jämställdhetsarbete är definitivt en viktig nyckel till framgångsrik undervisning. En nyckel till att kunna hålla kursen.

Vad innebär då det i praktiken? Är det att behandla eleverna jämställt och utgå från att alla är lika mycket värda? Ja, naturligtvis, men det räcker inte. Det handlar om att i de regler vi har i klassrummet ha ett jämställdhetsfokus. Alla lärare har sitt regelverk; saker vi tycker är viktiga. Det kan gälla kepsar, mobiler, datoranvändningen, prat, ankomsttider, deadlines eller andra saker. Eleverna lär sig snabbt vilka regler som gäller för vilken lärare och anpassar sig mer eller mindre smidigt och det gör de även till regler som bygger på jämställdhetsprincipen.

Hör du ett kvinnligt könsord flyga i klassrummet: Agera kraftfullt! Acceptera det inte. Varje gång du låter ett litet f***a eller h**a passera, bidrar du till kvinnohat och objektifieringen av flickor i samhället. Ja, det gör du. Gör en stor grej av det, varje gång. Ta makten över alla de tabubelagda orden. De är bara tabubelagda för vuxna; ungdomarna har inga sådana hämningar. Träna hemma framför spegeln om du måste. Strunta i kepsen – fokusera på språket istället.

Finns det killar som uppvisar en klassisk ”too cool for school”-attityd? Tjejer som uppvisar stress över skolarbetet? Ta en diskussion om betygsskillnaderna i skolan och fråga eleverna vad de tror de beror på. Få dem medvetna om att de sitter fast i destruktiva mönster.

Sexistiska skämt i klassrummet? Acceptera aldrig! Ta det som ett tillfälle till att faktiskt ”se till att undervisningen till innehåll och upplägg präglas av ett jämställdhetsperspektiv”. Du kommer inte att behöva göra det här många gånger innan varenda en har fattat. Det du vinner är en väldigt mycket trevligare stämning i klassrummet. Du vinner en mer jämställd atmosfär som är en förutsättning för att alla där inne ska kunna prestera på topp.

Bli arg!

Jag tycker att vi allihop behöver uppröras mer över de verkligt upprörande sakerna. Framförallt tycker jag att vi inom skolan ska fokusera på rätt saker. En bra början för den som vill öka sitt jämställdhetsfokus är just att bli upprörd och förbannad över sakernas tillstånd. Det är klart att sport kan röra upp känslor och det är klart att det kanske är lite mer lättsamt att uppröras över en missad golfputt än över ungdomars porrkonsumtion. Men hallå!?!

Vi behöver inse att jämställdhetsarbete gagnar alla: Pojkar, flickor, kvinnor, män. Det gagnar hela samhället. Vi behöver framför allt se jämställdhet som en kunskapsfråga och inte en åsiktsfråga. Vilka åsikter vi har kring jämställdhet beror helt och hållet på hur mycket kunskap vi har. Punkt. Som lärare är det en befriande tanke, mitt i allt. Använd det guldläge du har, du som träffar barn och ungdomar. Ett jämställt klassrum är ett bättre klassrum som låter dig fokusera på att hålla kursen och borgar för att fler elever når i hamn. 🙂

#jämställdhetförst

Kristina Bergdahl , bloggar om svenska och engelska samt jämställdhet i gymnasieskolan, på Svengbloggen.

Rädd för att misslyckas?

Sonen fixar sig lite lunch och frågar efter pappas kimchi.
Pappa svarar att den är kastad, för vi var lite osäkra på om den var ok eller ej.
Vilket slöseri! utbrast sonen, och jag kunde inte hålla mig från att yttra mig:
Nä, det var inte slöseri, det var ett perfekt lärandetillfälle. Pappa har nu lärt sig hur han inte ska göra. Precis som med din pannkakserfarenhet igår, för nu vet du att man inte ska ha för mycket smet i stekpannan och inte heller lämna spisen för då bränns det lätt vid.

Perfekta exempel på lärande, som kostar lite grann – både insats av tid och material – men ger desto mer. Nu vet pappan respektive sonen mer om att göra kimchi och att steka pannkakor.

Jag tänker mycket på det där. Hur jag, och många med mig, har så lätt för att dissa misslyckanden som helt meningslösa. Som slöseri. Istället för att se gåvan. Påminns om en rad ur Tomas Sjödins fina bok Det händer när du vilar, som jag strök under och sedan krafsade ner ”Medvetna val” i marginalen. Han skriver om smärta och lidande, att de inte har något egenvärde och inte ska sökas, men att smärtsamma stunder ofelbart kommer och att det i dem finns möjlighet till växande och mognad, som människa. Han fortsätter:

Jag är den förste att säga att priset för denna mognad kan tyckas orimligt högt, men smärtan är inget man väljer eller väljer bort. Man väljer bara hur man förhåller sig till den. 

Och jag tänker att det där, det är närmast allmängiltigt. Och har i högsta grad en stor relevans inom lärande. Att det är det som är gåvan. För vi har alla förmågan att välja hur vi förhåller oss till saker och ting. Sonen gjorde ett sådant val, när han utbrast Vilket slöseri! Det var nog inget medvetet val, men i och med att vi pratade vidare om det kanske han nästa gång han ställs inför ett misslyckande (eget eller någon annans) reagerar eller agerar annorlunda.

Vi står inför den stundande höstterminen 2016 och över en miljon elever av olika åldrar gör sig redo för att kliva in genom skolans dörr, i syfte att lära sig något, att utvecklas och växa. Som jag önskar att inställningen till just misslyckanden kunde genomgå en transformation, just utifrån devisen Man väljer hur man förhåller sig till dem.

BoldomaticPost_Man-valjer-bara-hur-man-forhaDet som händer när vi gör något är att vi får ett resultat. Resultatet kan antingen vara önskat och avsett – Vi lyckades! – eller oönskat och icke-avsett – Vi misslyckades!

Problemet är att lyckat/misslyckat är en åsikt medan resultatet är som en GPS-koordinat. Den är ren fakta, information, som anger en plats. Säger ingenting om platsen är vacker eller ful till exempel. Vackert respektive fult är inte fakta, utan representerar åsikter man kan ha om en plats. Men vi gör lätt kopplingen att vår åsikt i själva verket är fakta. Så vad tror du skulle hända, om man i skolans värld, både på individ- och gruppnivå, började se skillnaden mellan fakta och åsikt? Skulle vi bli mindre benägna att göra allt för att försöka undvika de icke-önskade resultaten? Vad skulle kunna ske, ur ett lärande perspektiv, om vi verkligen inser att både önskade och icke-önskade resultat kan vara enormt värdefulla och ge oss ledtrådar till nästa steg?

Jag är fast övertygad om att vi, som individer och i grupp, skulle lära oss så mycket mer, när vi förstår, på djupet, att misslyckande är en åsikt, och att vi kan välja hur vi förhåller oss till såväl avsedda som oavsedda resultat. När vi i en situation gör ett aktivt och medvetet val och väljer det som för stunden ger upphov till mest lärande och utveckling, så händer det saker, vill jag lova! Stoppas du ofta av rädslan för att misslyckas, så kanske du kan testa att göra ett annat val? Vad händer om du väljer ett förhållningssätt som gynnar lärande?

/Helena Roth

Aktuell som en av medförfattarna till boken Medvetna val – från offerkofta till möjlighetsmantel, som släpps den 21/9 på Hoi förlag, där jag bland annat bidrar med ett kapitel om skola och lärande.


Du hittar mig på Twitter och Facebook, samt på min svenska respektive engelska blogg.

Ta chansen att lyfta fram just ditt perspektiv på skola och lärande på skola365 du med! Anmälan och information hittar du här: https://skola365.com/info-om-hur-det-fungerar/

Frigör eleven som en lärresurs i skolan

Det var en gång en 25 år gammal student som för första gången skulle träffa en sjundeklass i en utmanande skolmiljö. Eleverna satt rastlöst och nyfikna på stolar placerade i en cirkel och studenten öppnade lektionen med att en talking piece, eller ett talföremål, gick varvet runt. Talföremålet ger den som håller i den ensamrätten att prata och de andra uppdraget att lyssna. Frågan eleverna skulle besvara när föremålet landade hos dem löd: ”Vad gör jag denna dag om tio år?” Efter ett par steg in i cirkeln gick vibrationerna igång från studentens mobiltelefon, varav en elev utropar, ”Jag visste att han var civilpolis!” Till sin lättnad kunde studenten visa upp att det var signaturen ”Pappa” som ringde och det blev åter fokus till cirkeln. Några steg senare är det elevens tur att besvara frågan. ”Jag ska k***** din mamma”, blev svaret. Studenten blev, naturligtvis, ställd och frågade, ”Är det verkligen det du vill göra?” Då svarade eleven, ”Okej. Jag ska säga det så du förstår. Jag ska göra din mamma.” Många tankar hann swisha igenom studentens huvud och en påminnelse om empati gjorde sig hörd. ”Eleven är i grund och botten precis som jag, så vad är det som gör att eleven vill uttrycka sig så inför gruppen?” Studenten svarade, ”Min mamma är idag 55 år, har du någon gång varit med en 65 årig kvinna som hon blir om 10 år?” Studenten fick elevens uppmärksamhet och fortsatte, ”Min mamma är lyckligt gift idag, så där är ett till hinder. Dessutom skulle jag vara obekväm med att ha dig springandes i familjehemmet i kalsonger.” Gruppen skrattade och eleven skickade vidare talföremålet.

Halvvägs in i lektionen kom den våghalsige
eleven fram och förklarade, så att ingen hörde, att han ville bli ingenjör precis som sin morbror. Två veckor senare kom eleven fram efter skolan och berättade att han ville komma in på idrottsgymnasiet, som kräver höga betyg, och att han behövde en plan. Då förstod jag att jag ville arbeta med utbildning.

Men vi tar det från början.14386738731_7947681f90_o

Det var inför sista terminen på civilingenjörsprogrammet teknisk nanovetenskap med inriktning technology management vid LTH som viljan att hitta personlig mening fick mig att utforska den ”mjuka” sidan och skolan. Jag och en kompis beslöt oss för att skriva vårt examensarbete på Apelgårdsskolan i Rosengård där vi testade en akademisk metod från universitetet som heter SI, Supplemental Instruction eller samverkansinlärning på svenska, i en sjunde- och niondeklass i matematik. SI går ut på att en äldre elev, SI-ledaren, håller i veckovisa lektioner som är ett komplement till ordinarie undervisning kopplat till ett specifikt ämne (vanligen matematik men är ämnesoberoende) med 5-15 deltagare där ledaren inte ger svar utan handleder eleverna att hitta svaren tillsammans hos varandra. Syftet är att förebygga avhopp och stärka resultaten. SI-ledaren låter lektionen utgå från gruppens behov och bryter ner arbetet i smågrupper, koordinerar presentationer av slutsatser, allt under en avslappnad stämning. Examensarbetet summerades till en kortare artikel som blev publicerat i en internationell vetenskaplig tidskrift.

En kort not innan vi fortsätter. Det intressanta här är egentligen inte SI, utan hur eleven i större utsträckning kan aktiveras som en lärresurs i skolan. Här är SI bara ett exempel, som kan tangera och relatera till andra modeller, tekniker eller erfarenheter som du har om ökat elevinflytande.

Så vad var det som fick den rastlöse eleven att öppna upp? Min reflektion utifrån examensarbetet är att det beror på tre saker: samarbetsnorm, självbestämmande och sårbarhet. För det första fick elevgruppen inte längre några svar av ledaren i klassrummet, utan ansvaret föll på gruppen att ta sig vidare genom att samarbeta. Det blev då norm att ta gemensamt ansvar och inte lika coolt att göra uppror, för då svek du gruppen. För det andra kräver ett ökat ansvar av gruppen ett ökat ansvar av den enskilde individen, som med hjälp av lektionsupplägg och faciliteringsprinciper gjorde det enklare för eleven att gå från en konsument av kunskap till en producent. För det tredje var SI-ledaren inte en lärare, utan en äldre elev som inte sätter betyg och som också ligger närmare i ålder. Kulturen blev då mer lättsam och det var enklare att våga ha fel. Det uppstod en sårbarhet som klädde av masker.

Ifrågasätt antaganden

Mig veterligen finns det ett underskott av elevlett lärande i skolan, framför allt innan eleverna tagit studenten. På sin höjd har jag vänner som fått hålla i en idrottslektion. SI finns utbrett på tusentals högskolor världen över men har sedan det utvecklades vid University of Missouri Kansas City i mitten av 70-talet av någon anledning i väldigt liten utsträckning befäst sig tidigare än på universitetet. Det har funnits på ett tiotal gymnasieskolor i Skåne men när vi skrev vårt examensarbete blev vi förvånade över att vi inte lyckades hitta exempel i grundskolan. Det verkar finnas i högre åldrar så varför finns det inte i de lägre? Jag tror det generellt beror på antaganden om att en elev skall vara tyst, medgörlig och innan vuxenåldern sällan anses redo för att ta tillräckligt stort ansvar. Eller som det explicita engelska ordspråket lyder: ”Assumption is the mother of all fuck ups”.

Vi måste bli bättre

Om 9 år kommer det saknas 65000 lärare enligt SCB (2015). Samtidigt ökar andelen elever som inte blir behöriga till gymnasiet, vilket var så mycket som 14,4% av alla elever som slutade nian 2015. Detta gör ont att konstatera. Och parallellt med de olympiska spelen förundras vi över att vi på hemmaplan blir konkurrenskraftigare i grenen bilbränneri. Jag är övertygad om att eleverna och framtiden har mycket att tjäna på att skolan tänker mer på hur eleven kan frigöras som en resurs i skolan. Och det blir precis så bra som vi gör det tillsammans. Därför vill jag lämna er några frågor att begrunda. På vilka sätt låter du eleven bli en resurs på din skola? På vilka nya sätt kan du göra det på? Har du kollegor som du kan inspirera eller inspireras av? Bär du på begränsande antaganden om lärandet på din skola?

 

Johan Fredriksson

Social entreprenör, johan-fredriksson.se, LinkedIn

Operativt ansvarig, Regional SI-plattform, Lunds universitet

Utbildningsansvarig, acceleratorprogrammet SoPact

Fd. verksamhetsansvarig på Elevledarna, tidigare Didici.