Delarna och helheten – om kollegialt lärande och undervisningsutveckling

Delarna är det som definierar helheten. Utan ett tydligt fokus på detaljerna kommer helheten inte att kunna utvecklas. Enligt mina, högst lekmannamässigt utförda beräkningar, genomförs ca 80 miljoner lektioner á 40 minuter årligen i Sverige. Det blir snabbt väldigt intressant att prata om hur stor del av dessa undervisningspass som ägnas åt lärande, och vad som skulle kunna förändras för att leda till ännu mer lärande. Jag vill i den här texten därför lyfta något som blivit tydligt för mig som lärare, och i min roll som utvecklingsledare har vikten av att arbeta med detaljer blivit allt väsentligare.

Jag heter Petter Enlund och är lärare för grundskolans senare del, legitimerad för att undervisa och sätta betyg i so-ämnena samt i engelska. Jag har genomgått Arete Meriterings stora meriteringsprogram och arbetar nu sedan två år tillbaka som projekt- och utvecklingsledare på Kunskapsskolan. Mycket mycket kort ägnar jag alltså den största delen av min arbetstid åt att utveckla och förvalta vår pedagogiska verksamhet. En fråga som jag ständigt söker svaret på är: hur kan jag bidra till att utveckla undervisningen, så att den tar ytterligare ett steg i att fylla varje elevs behov?

Det senaste året har jag haft förmånen att ha lett ett utvecklingsprojekt där jag tillsammans med lärarna och rektorerna på två av våra skolor har tittat noga på olika delar av undervisningen. Projektet gick ut på att lärarna bestämde fokus och tillfälle för observation, jag observerade undervisningen, därefter sökte vi tillsammans fram en metod för lärarna att pröva och ompröva, för att slutligen redovisa metoden för kollegorna. Mycket kortfattat kan nämnas att vi utgick från frågan: Vad är det som händer när det som händer händer? Hans-Åke Scherp har formulerat den, och den ringar i all sin enkelhet in det som jag tror är vad vi bör lägga krutet på när det gäller undervisningsutveckling. Vad är det som händer när eleverna tappar intresset eller hittar intresset? Vad är det som händer när eleverna inte förstår, eller förstår målet? Scherp menar vidare att utan reflektion ingen förståelse, och utan förståelse inget lärande. Reflektionen är i det perspektivet central för all utveckling och lärande.

Varje ämneslag på skolorna började med att bestämma sig för ett utvecklingsområde som lärarna i just det ämneslaget ville arbeta vidare med. De samtalade och sökte sig på så vis framåt för att identifiera elevbehov. Det kunde till exempel handla om ledarskapet i undervisningen, uppstart och avslut av ett pass och att aktivera alla elever. Lärarna konstruerade ett schema för mig som jag under en heldag följde. På så vis fick jag möjlighet att observera samtliga lärares undervisning och jag kunde skapa mig en bild av vad ämneslaget gemensamt kunde arbeta vidare med. I slutet av dagen sammanställde jag återkopplingen till ämneslaget och vi samtalade utifrån det för att söka en metod att pröva.

Så vad var det som hände när det som hände hände? Jag såg många likheter mellan lärarnas undervisningspass, men också många olikheter. Metoderna lärarna arbetade med kunde handla om allt från rutiner kring uppstart av ett pass till olika metoder för att ställa frågor, till hur man mer effektivt kan röra sig i rummet eller hur man i ämnet kan synliggöra målen genom lärandematriser. I slutet av arbetet presenterade så ämneslagen de olika metoderna för varandra i kollegiet. En tillställning som blev väldigt lärorik, rolig och givande på många sätt.

Jag har fått möjligheten att ta del av en mängd fantastiskt fin undervisning. Spännande, intresseväckande upplägg, utmanande frågor och höga förväntningar på varje elev. Det blev tydligt att lärarna bara genom att få syn på det som de gjorde som var gemensamt samt det som skiljde deras undervisning åt, hittade delar de ville arbeta vidare med.

I utvärderingarna säger 85% av lärarna att de tycker återkopplingen efter observationen var till nytta i deras vardagliga arbete och 88% att de har fått möjlighet att reflektera över sin egen undervisning, alltså att de lärt sig nya saker om sin egen undervisning bara genom att tillsammans med kollegor tala om den utifrån strukturerade former. Självklart finns det delar i arbetet som skulle kunna förbättras, till exempel mer tid för enskild återkoppling, mer utförligt skrivna kommentarer från mig och en tydligare arbetsgång över året. Något som jag tar med mig in i arbetet för nästa läsår. Dock anger så många som 94% av lärarna att metoden de prövat har varit användbar i deras undervisning. Det här är siffror som jag tycker beskriver vad som händer när professionella personer med stor kunskap om sin undervisning, sitt ämne och sina elever får möjlighet att fokuserat arbeta tillsammans i kollegiet.

Och så var det det där med detaljerna. Genom att förändra mindre delar i en praktik har jag fått ta del av stora förändringar i det som händer i lärares undervisning. Observationer kan vara ett sätt att få syn på sin egen undervisning. Och bara för att vara tydlig, en detalj behöver inte nödvändigtvis vara lätt att förändra, bara för att det är en detalj. Det är heller inte nödvändigtvis så att detaljen är dålig från början, bara att den går att utveckla.

Avslutningsvis, står det klart för mig hur viktigt och effektfullt det är att stötta och ge lärare tid att utveckla sin undervisning i kollegiala former. Roligt, hoppingivande och värt att tänka på i tider då det finns en stark tro på att systemförändringar är det enda som kan rädda den svenska skolan.

Petter Enlund
Projekt- och  utvecklingsledare Kunskapsskolan

Twitter: @petterenlund

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s