Lärarlaget sett från utsidan

Högstadium. Ny skola. Som förälder är jag lite nervös, det var inte allt som fungerade i förra skolan och man blir osäker på det nya. Kommer lärarna i den nya skolan att förstå de behov mitt barn har?

På den nya skolan är lärarna organiserade i arbetslag som tar ett brett och gemensamt ansvar för lärandet i en grupp klasser av olika åldrar. Ett möte med lärarna och jag blir omedelbart trygg. De snappar snabbt upp min oro och vi funderar tillsammans på ett par minuter ut hur vi ska samverka tillsammans.

Högstadietiden blir en succé, med bra resultat, god sammanhållning i klassen, och en lagom sporrande lärkultur i klassen hos både killar och tjejer. Även om inte alla lärare är tipp-topp på allt så är lägstanivån väldigt hög, och de samverkar framförallt med varandra på ett väldigt gott sätt.

Högstadium. Ny skola. Som förälder är jag lite nervös, det var inte allt som fungerade i förra skolan och man blir osäker på det nya. Kommer lärarna i den nya skolan att förstå de behov mitt barn har?

På den nya skolan är lärarna organiserade i arbetslag som ska ta ett brett och gemensamt ansvar för lärandet i en grupp klasser av olika åldrar. Det fungerar inte alls. Man kan inte få till ett möte med laget. ”Ditt barn får mentorn ta hand om!” sägs det. Mentorn är trevlig och lovar att föra vidare allt det vi pratar om till hela arbetslaget. Men det görs inte på ett verksamt sätt. Lärarna har helt olika idéer om hur det ska fungera, både när det gäller mitt barn och när det gäller klassen som helhet. De verkar inte kunna ha en konsekvent hållning om vad som gäller i klassrummet.

Lektionerna är oroliga. Övergrepp begås av elever mot elever. Varken lärare eller elever mår bra. När föräldrarna reagerar och samlar sig för att agera som en enad samtalspartner reagerar lärarnas chef med rädsla och vill stoppa oss från att ha en gemensam epostlista. Till slut får jag och mitt barns andra förälder till samtalet med hela arbetslaget. Alla är OERHÖRT trevliga. Nickar. Men man upplever inte att de är där.

Jag arbetar med arbetslag. Utifrån min professionella erfarenhet kan jag ofta på ett par minuter skilja samkörda team från team med dysfunktioner. I det första arbetslaget gick det inte att förutse vem som skulle ta ordet härnäst. Alla lyssnade på alla. Alla bidrog. Det rådde en lösningsfokuserad stämning och folk var inte rädda att kasta fram hypoteser och förslag. I det andra arbetslaget kände man trögheten. Att det fanns en massa trötthet och besvikelse.

I det första fanns tid till att lösa problem vid roten och det gjorde att det blev en massa tid över. I det andra släckte man bränder.

I det första hade arbetslaget fått komma över sina olikheter och alla visste vad de andra kunde ge. I det andra kändes det som om man var tusen mil från varandra i hjärtat.

Det är frestande att låta sin föräldrabesvikelse spilla över på lärarlaget. Men det är sällan på golvet som problemet finns. För att hitta rotorsakerna behöver man ofta lyfta blicken. De bägge arbetslagen hade, föga förvånande, olika chefer. Den ena var inriktad på att ge tydliga mål och skapa förutsättningar för goda relationer pa alla ledder. Den andra chefens inriktning kunde jag aldrig riktigt förstå.

Man kan lätt känna sig misslyckas när man känner att man hamnar i dysfunktionella arbetslag. Dysfunktionen i samarbetet spiller liksom över på individerna. Trots att det sällan är individerna som är upphovet till situationen. Det krävs ett fungerande ledarskap för att få till ett fungerande arbetslag. Det krävs chefer som förstår hur man bygger dem. Det handlar om att man prioriterar rätt saker: tydlighet, ömsesidigt förtroende, arbetsro. Saker som initialt kan kännas dyra men som är oändligt mycket billigare än kostnaden för smärtan.

Jag önskar så att alla lärare får arbeta i goda arbetslag, och att alla förstår att det inte är dem själva det är fel på när samarbetet inte fungerar. Sedan önskar jag att alla som känner att samarbetet inte fungerar kan hitta fram till varandra och förvandla sitt lag inifrån.

Det finns få saker som är så givande som att få arbeta tätt ihop med andra människor i ett fungerande lag. Jag önskar alla att få känna av det. I ett sådant sammanhang kan professionalismen få komma till sin rätt, och man blir sedd för det man är och det man kan.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s