Genvägar är senvägar

Filmen Cocktail med Tom Cruise i huvudrollen var en av 80-talets stora filmsuccéer.
Cruise var på toppen av sin karriär medan hans karaktär i filmen – Brian Flanagan – bara skulle påbörja sin. Unge Brian var inledningsvis mycket självsäker och övertygad om sin egen förträfflighet. Hans plan för att nå framgång i den stora staden New Yorks affärsliv var att helt sonika traska in på stora företag och hävda sin medfödda talang. Men den planen fungerade inte. Han fick inget jobb utan blev i stället ordinerad studier av de chefer han mötte. You should go to college.
I skolbänken sov han. Och hans examensuppgift – en affärsplan – underkändes av läraren. Brian gav upp studierna. (Gen)vägen till snabb lycka och rikedom måste finnas dold någon annanstans resonerade han senare över en bardisk med blicken i fjärran. Inte långt därefter väcktes idén om ”Cocktails and Dreams” – en bar och mötesplats som skulle förändra allt i hans liv, som kunde bli språngbrädan till plötslig rikedom och lokal berömmelse.
Resten av filmen är en berg-och-dalbana men kontentan av den är väl ungefär: ung, energisk man som går på nitar, repar sig, och lär sig om livet den hårda vägen.
Han lär sig att det sällan finns genvägar till framgång. Att den vanligaste vägen till framgång tar tid och åtminstone initialt fordrar hårt arbete.

Men hur är det med verkliga Brian Flanagans i vår samtid, finns de? De som vandrar in i olika sammanhang och tänker att deras charm och talang ska fixa biffen som i ett trollslag? Tja, de är kanske vanligare än man vill tro. Det räcker faktiskt att slå på TV:n för att hitta dem. En god representant för den här kategorin är t ex en ung man i senaste tappningen av TV-programmet Idol. Han intervjuades i ett tidigt skede av tävlingen:

– Vad gör du om du inte vinner Idol?
– Jag vet inte, jag har ingen annan plan. svarade den unge mannen.

Samme yngling stod senare nedslagen och påtagligt vilsen när han senare åkte ut ur tävlingen. Vad nu? Han hade ju ingen annan plan. Han hade satsat allt på ett kort, vilket möjligen kunde uppfattas som inspirerande och modigt när tävlingen startade. Men det framstod i stället som ganska verklighetsfrånvänt och slött i efterhand.

Nåväl. Visst har väl stora och mindre realistiska drömmar på sätt och vis alltid varit en del av ungdomens charm. När det inte ens finns en plan B så är man liksom born to run. Man pratar om passion, det enda man kan tänka sig, osv.
Som att bli fotbollsproffs. Ett exempel från min egen vänkrets handlar om två föräldrar som diskuterar deras sons bristande engagemang i skolarbetet. Mamman vill kalla det ett problem. Men pappan invänder med att sonen ju satsar på fotbollen i stället. Alltså är det inte ett problem, snarare bara ett annat val.

Jag förstår att jag kan beskyllas för anekdotisk bevisföring genom att hävda något sammanfattande med mina enskilda exempel. Men min tes är likväl att det blir allt vanligare med unga människor som söker genvägar i livet och i skolan (ja, även i jämförelse med alla tidigare tider, när man har beklagat sig över samma sak). Och med vuxna som hejar på dem. Eller vad är annars bakgrunden som leder fram till konstateranden som dessa:

”Avslutar kurs i matematikdidaktik för blivande 4-6 lärare. Förvånande få studenter kom på det mest metodinriktade tillfället, 4 av 30.” (Johan Prytz, lektor i didaktik, från Uppsala universitet).

Eller, ”Jullovet verkar ha börjat. 3 studenter dök upp på seminariet”. (Malin Tväråna, lärarutbildare i SH/SO-didaktik.)

”I värsta fall har vi en förlorad generation”, säger Hanna Enefalks, lektor i historia på Uppsala universitet till tidningen Expressen. ”Våra studenter kan inte svenska”, ropar 9 historiker från både Uppsala och Linköping.

En förlorad generation studenter som inte kan svenska och inte går på sina seminarier. Varför blev det så?
Kanske därför att det är ansträngande att gå på seminarium? Eller så krockar tiden med något annat som studenterna uppenbarligen prioriterar högre än studierna. Men i stället för att lite klädsamt och självinsiktsfullt medge att den egna frånvaron motverkar lärandet så uttrycker många studenter sin indignation över att skolan inte nog anpassar sig efter studenternas livsstil och intressen. Arbetssätten är inte lustfyllda nog, böckerna är för jobbiga att läsa och heltidsstudierna tar för mycket tid från de övriga aktiviteterna här i livet.
Även dagens unga har lärt sig vad det innebär att vara en kund, gissar jag. Det lär de sig varje gång de får en kursutvärdering i handen. De lär sig att skolan samlar in studenternas kritiska synpunkter för att bättre svara mot de önskemål och behov som studenterna har. Och ibland handlar anpassningen om att undvika ansträngningar. Ganska ofta vill studenter att skolan ska peka ut genvägar.

Tack och lov debatteras detta fenomen oftare i skoldebatten nu för tiden. Möjligen har försämrade resultat i skolan bidragit till att fler faktiskt vågar prata om bortglömda ideal, som de om ansträngning, repetition, sena kvällar på kammaren och halvtråkiga – men åtminstone realistiska – målsättningar i livet.
Ansträngning lönar sig alltid. Ansträngning utvecklar alla, oavsett individuella förutsättningar. Men genvägar är nästan alltid senvägar.

Twitter: @kichauteh
Blogg: skoldennis.blogspot.se

Advertisements

One thought on “Genvägar är senvägar

  1. Reblogga detta på M-Ls tankar och kommenterade:
    Precis så jag tänker nu när arbetsterminen i skolan är slut och jag själv förbereder utbildningsseminariet på SU i min egen utvecklande utbildning. På väg mot nya insikter. Det är lärande.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s