Mellanstadiet – den bästa resan

Ännu en skolavslutning är över. Ännu en sexa har jag släppt iväg till nya äventyr. Ännu en gång har jag sagt tack och hej då, kramats, gråtit och kramats lite till.

Dessa fina, unika, duktiga individer på väg in i en ny del av livet, en ny del av deras skolgång, men där jag hoppas att jag och mina kollegor gjort något rätt så de känner sig förberedda.

I tanken backar jag bandet till för snart 3 år sedan. Det är augusti och vi tar emot nya fyror. Tre parallellklasser med 70 härliga, livliga, nyfikna fyror. Redan efter första dagen blir jag tagen av hur små de känns, så osäkra. Men samtidigt spralliga, glada, och känner sig stora som börjat på mellanstadiet.

Från att några veckor tidigare, precis ha släppt iväg sexor mot nya äventyr. Sexor som vi kämpat med i med och motgång, lärt att reflektera, analysera, argumentera och resonera.  Sexor som vi kände utan och innan, kunde skämta med, sedan ändå hitta tillbaka till lite allvar och arbetsro. Sexor som hittat en plats i hjärtat, där de för alltid kommer att ha en bit.

Nu möts jag av förväntansfulla ansikten, nyfikenhet och en känsla av livfullhet. Men oj så mycket de frågar.

Vad ska vi göra? Vad menar du? Jag förstår inte! Jag är klar!

Ja just ja. Jag har en fyra igen!

Dags att ställa om.

Känslan av lätt hopplöshet.

Hur ska vi någonsin få dessa goa ungar att nå alla kunskapskrav i sexan. De orkar knappt skriva en halv sida, har inte automatiserat några tabeller och några kommer inte i tid från rasten, då de inte har full koll på klockan.

Dags att ställa om.

Börja från grunden i matematiken, de fyra räknesätten, en berättelses röda tråd, våga tala på engelska, planera och genomföra undersökningar i Kemi, Fysik, Biologi med egna dokumentationer.

Hur gör man det?

För varje dag som går, för varje lektion med dessa underbara frågvisa elever når vi tillsammans långa steg framåt, och ibland något steg bakåt.

Varför? Hur? När? Om?, Var? Vem? De lär sig reflektera och utveckla.

Vad leder det till? Likheter och skillnader? Å ena sidan å andra sidan…De lär sig resonera.

När jag tar emot i fyran har mina duktiga kollegor sett till att eleverna har grunden med sig från tidigare år. Läs- och skrivprocessen är igång, taluppfattningen är på G och de är fungerande grupper. Jag har så äran att få guida dem in i kunskapernas förlovade land. Landet där fler upptäcker hur mycket det finns att förstå i matematiken, vad man ska använda alla “konstiga” abstrakta beräkningar till. Där eleverna börjar hitta ett flöde i både läsning och textskapande, där faktatexter både används och skrivs. Jag får äran att leda dem in i ett utökat intresse för naturvetenskap, bara att vi kallar ämnena för sina riktiga namn gör det hela mer spännande: Kemi – med skyddsglasögon, Fysik – lysande lampor och rörliga bilar, Biologi – hur fungerar vår kropp egentligen?.

Dessa ämnen är verkligen tacksamma att arbeta med. Det är lätt att fånga elevernas uppmärksamhet och engagemanget på lektionerna är en fröjd att se.

Mellanstadiet är också en tid av ökat ansvar, lära sig planera sin tid, hinna med allt. Det är också tid för arbete med relationer, kamratskap förändras men gemenskap byggs.         Hårt arbete, javisst!

Men under tiden, landar vi, elever och lärare i vår relation till varandra. Vi börjar känna varandra, förstå varandras behov, förväntningar och krav. Regler som i början behöver tjatas om, blir mer självklara och arbetet blir mer till ett samarbete.                                     Hårt arbete, vi är inte alltid överens, och vissa dagar funderar jag allvarligt över vad jag håller på med. Ska det vara så här? Klicka i matriser, bedöma utifrån kunskapskrav, skriva omdömen, ge betyg, föräldrar som undrar, konflikter att lösa…

Men så tänker jag på guldstunderna, den där redovisningen som blyga och tysta eleven helt plötsligt klarade av, det där matteprovet där eleven som var så osäker i fyran helt plötsligt hade allt rätt, eleven som på eget bevåg tagit reda på något extra i fysik som hon vill berätta om. Då blåser tankarna bort och jag inser än en gång varför jag valt läraryrket. Jag ger mycket, men får tillbaka tusenfalt när jag ser mina elever utvecklas och nå längre för varje termin.

Allt eftersom tiden går, börjar jag känna mina elever, kan skämta med dem och spexa till det, men ändå hitta tillbaka till allvar och arbetsro. Eleverna har hittat sina platser i mitt hjärta. Oavsett om det är eleven som alltid gjort det den ska, den ambitiöse och flitige, eller den jag haft argumentationer och diskussioner med i all oändlighet. De har lagt beslag på varsin liten bit inom mig

Det är faktiskt jämförbart med funderingarna jag hade när jag väntade mitt andra barn: Hur ska kärleken räcka till för två? Inga problem, i samma stund som nummer två var född svämmade hjärtat över av kärlek, lika stark som till första barnet.

En liknande känsla står jag med nu, då jag nyss släppt iväg en sexa mot nya äventyr. Elever som jag tog emot som barn för tre år sedan, men som under dessa år utvecklats till ansvarstagande, duktiga ungdomar på väg mot en ny fas i livet. Hur ska nästa klass på något sätt kunna mäta sig med dessa underbara?

Nu går jag på välförtjänt sommarlov. Ett lov där jag varligt bäddar in dessa fina sexor i hjärtats vrå och öppnar upp mitt sinne. I augusti kommer jag återigen stå redo för att tillsammans med mina kollegor möta ett gäng nya fyror. Tre parallellklasser med 70 härliga, livliga, nyfikna fyror.

Än en gång kommer jag slås av hur små de känns och hur långt det verkar innan de ska uppnå mål i sexan. Än en gång kommer jag att få vara med på den bästa resan, Mellanstadiet!

Tack för mig,

Malin Eriksson, Kevingeskolan Danderyd

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s