40 år senare tänker han på, om hur det är 40 år senare.

MassajerJag valde den 11 juni som dagen då jag skulle skriva i Skola365.  Av någon anledning kändes min födelsedag som rätt dag.

Min kollega Maria frågade för några dagar sedan vad jag skulle skriva om.  ”Ingen aning” svarade jag.  ”Det vet jag när den dagen kommer”

Så klockan fyra på morgonen den 11 juni sitter jag här.

Och tänker jag att 2016-40 = 1976.

Vidare att 2016+40 = 2056.

2056-1976=80

Siffrorna ger mig två reflektioner.  Den ena är att för de 20-åriga killar som jag har förmånen att jobba med, och som uppgett sin ålder till 15, är addition och subtraktion på den nivån, den nivå som vi får utgå från.

Den andra reflektionen är att vi i skolan förbereder eleverna för att komma in i ett samhälle där de om 40 år är mitt i livet, med uppåt 20-30 yrkesverksamma år kvar.  Men sättet som vi organiserar skola på skulle inte varit modernt ens för 40 år sedan.

Så om man skall uttrycka det med enkel matematik så är skillnaden mellan det samhälle vi utbildar för och det arbetssätt vi har idag ungefär 80 år.

Missförstå mig rätt.  Det här är inte egentligen en kritik, mer av en reflektion av hur svårt det är att bedriva skola.  För om jag tänker på hur vi skulle behöva bygga en skola som utgår från elevernas behov av att få en vägledning till sin framtid så är det en skola som inte är möjlig att genomföra idag, då den skulle möta ett kompakt motstånd från de flesta intressenter.  Föräldrar, elever, press, politiker.  De enda som skulle uppskatta den skolan är eleverna som går i den.  Fast kanske först om 20-40 år.

Paradoxen är att det är samhället som drar med sig en motvillig skola in i framtiden, och att det är tveksamt om det går att göra så mycket åt det.

Leif 73För 40 år sedan påbörjade jag min utbildning till förskollärare.  Det var på den tiden som de radikala 40-talisterna hade knäckt en hel generation av lärare.  En lektion började ofta med att läraren förskräckt frågade:  ”Vad vill ni göra idag?”

Om hen föreslog att vi skulle läsa en bok kunde svaret bli ”Neeeej, det vill vi inte”

På den tiden var det en radikal handling att bli förskollärare.  Jag valde  Husby som var det moderna samhällets spjutspets, på en förskola där föreståndaren var 25 år när jag som 24-åring började på Lofotengatan 43.

Vi jobbade i projekt.  Varje morgon samlades all personal och de fyra avdelningarnas barn i stora salen och delade in oss i grupper.  En grupp lagade alltid maten, och vi vägrade äta färdigmaten.  Matlagningsgruppen slabbade runt i köket och såg till att alla 50+ eller blev mätta.  Jag kommer ihåg hur jag en gång stekte pannkakor för allihopa, tillsammans med matlagningsgruppen.

Förutsättningen att få jobba hos oss på Lofotengatan 43 var att man lovade att stanna ett år, att säga att man trodde på förskola som idé, och att vara beredd att delta i våra kvällsmöten.  För att få bli förälder på vår förskola var man tvungen att gå med på att delta i samverkansmöten.

Några år senare hade jag hamnat på Gotland där jag blev chockad över att arbetet i förskola för många kvinnor var ett nödvändigt ont då det inte gick att vara hemmafru längre.  Som barnomsorgsassistent hade jag för 30 år sedan ansvaret för 70 dagmammor i Roma-Klinte-området.

1987  bytte jag bana och fick jobb på det stora dataföretaget på Gotland, Gute Data.  När internet kom såg jag ljuset och var med om att starta en avläggare till Gute Data som vi kallade Synergica utifrån en idé att 1+1=3.  Att med Lotus Notes och Internet kunde vi frigöra människors arbetssätt, och frigöra organisationer från förlamande gamla strukturer.

Vi kämpade med devisen:  ”Vi bygger nätverk mellan människor” och slogs för att IT innebar möjligheten till nya arbetssätt.

Vår formel var:  Gammalt arbetssätt + Ny teknik = Dyrt gammalt arbetssätt.

Ett av våra mål var att det var viktigt att arbeta tillsammans i sammanhang.  Epost-eländet hade kommit i början på 90-talet och ett budskap var att epost är ett medium som bör undvikas som samarbetsverktyg och att man istället borde arbeta tillsammans i delade arbetsytor, som för oss då hette Lotus Notes.

På jakt efter framtiden - del 4Vi åkte till Boston 1994 och jag skrev en artikelserie för Gotlands Tidningar – ”Tillbaka till Framtiden – en resa utefter den digitala motorvägen”.  Vi var många som var hoppfulla för framtiden.

Jag var inbjuden av Läromedelscentralen Gotland att delta i en utvecklingsgrupp – ”Rum för lärande” där vi hade möjlighet att diskutera framtidslösningar för skolan.  Där väcktes också längtan tillbaka till skolan, men jag kunde inte då se hur och var den möjligheten fanns.

Men när jag såg hur skolan i allmänhet såg IKT som ett tillägg till verksamheten och inte en transformativ kraft för förändring kände jag mig ofta frustrerad.

Via personliga kriser, eget företagande, 19 Tanzania-resor och återflytt till fastlandet, en vända på folkhögskola i Leksand ledde en ny kärlek mig till Södertälje och äntligen, för ett och ett halvt år sedan, hittade jag möjligheten att ta mig in i skolvärlden igen.

Övertygad om att en sån som jag behövs i skolan skrev jag till några rektorer och berättade att jag behövdes där.  Men svaret jag fick var att man bara anställer legitimerade lärare.  Så fick jag höra talas om en nystartad skola där ”Digital-verbal-global” var ledord.  Jag hittade Ingela Netz blogg där hon skrev att utgångspunkten är ett socialkonstruktionistiskt perspektiv.

Det är skönt när man då vet att man inte behöver skriva i fyrkanter utan kan skriva som man tänker.  Så någon vecka senare var jag anställd.

Problemet, när man anställer någon som jag, är vad man skall kalla det.   Det finns titlar, karriärstegar och betyg.  Legitimationer och Förste-lärare. Men det återstår för mig att hitta sätt hur skolan validerar faktisk kunskap och kompetens.

Jag brukar säga att jag är skolfarfar.  På anställningsbeviset står det SYV.  På min namnskylt står det Studiestödjare.  Igår delade kollegan Kerstin Lindström en artikel på Facebook där tjänsten ”Studiepedagog” beskrevs.  Aha, en skolfarfar.  Tänkte jag

Jag tror att jag och såna som jag behövs i skolan.  Vi har jobbat i många år, har massvis med kontakter i samhället.  Vi har lusten att möta de unga, och vi har sett en otrolig samhällsutveckling som vi nog har ganska stora möjligheter att extrapolera gentemot framtiden.  Vi har lärt oss att lära om, och vi har insett hur lite vi egentligen kan.

Vi är stolta produkter av den gamla flumskolan.

För det märkliga är ju att det är vi, som nu är i 30-60-årsåldern som har varit med och gjort Sverige till ett av världens mest framgångsrika samhällen.  Den här veckan kom Sverige ut som vinnare på ”the Goodness ranking”  I andra rankningar kring mest entreprenöriella samhälle, mest kreativa, högst tillväxt kommer Sverige alltid på topp 10.

Det verkar bara vara i PISA som vi ligger lågt.

Så min fråga till sist är.

När det går så bra för Sverige samtidigt som många är så missnöjda med vår skola….  Vilka slutsatser kan man då dra av det?

Att skolans betydelse för samhällsutvecklingen är minimal

ELLER

Att vi ändå har haft just den skola som varit rätt i vår tid.

Leif nu

Idag fyller jag 62 år.

Med ålderns rätt tackar jag för förmånen att låta tankarna flöda fritt, och med detta sagt kan jag nu gå och lägga mig igen.

Ja, och mirakel kan hända.  Det är vad vi jobbar för i skolan, varje dag vi är i skolan.  Och planerar för, varje dag vi inte är där.

Advertisements

One thought on “40 år senare tänker han på, om hur det är 40 år senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s