”Om du inte går till jobbet varje dag för att du vill förändra världen, vad gör du då här?”

Den frågan ställde min rektor till oss lärare på vår första gemensamma personalkonferens efter hennes tillträde. En högst rimlig fråga som både väckte nyfikenhet och nervositet. Vad driver mig att gå till jobbet egentligen? Och, om jag nu är här för att förändra världen, klarar jag av att hantera pressen?

Att arbeta med elever i årskurs fyra och fem, som jag gör, innebär en vardag med ständig omvälvning och förändring. Under en och samma dag möter jag känslor från hela registret, lycka och sorg, hat och kärlek, och för eleverna är allt som händer livet, på fullaste allvar.

Efter ett par år i denna årskull har jag från sidan av sett och hört ungefär samma konflikter uppstå och lösas otaliga gånger. Jag kan erkänna att det har hänt att jag har haft lust att rycka på axlarna åt dessa tjafs som upprepar sig likt Zlatans jakt på champions League-bucklan. När jag står där och återigen tar in en ”och då sa han att jag hade sagt att hon sa” behöver jag ibland ta ett djupt andetag och påminna mig om att bara för att jag har varit med om det här flera gånger förut så kan jag inte avfärda elevernas upplevelse som en struntsak, den är deras, och den är på riktigt. Så är det att arbeta med människor.

Så vad behöver jag göra i stället? Använda situationen och se till att det blir ett lärtillfälle, för konflikterna kommer att fortsätta uppstå, hur världsliga de än må vara i mina ögon. Detta är ett av alla tillfällen där jag som lärare måste fatta beslut på stående fot och för att ha något som vägleder mig gör jag det utifrån frågan vi diskuterade på samma konferens jag nämnde ovan:

”Vem vill jag att de här eleverna ska vara när de lämnar skolan?”

Hur vill jag att de ska agera när de är vuxna? Vilka verktyg och strategier behöver de ha med sig för att kunna föra sig i sociala sammanhang och skapa sig det liv de vill och önskar? Det är såklart omöjligt för mig, att vid varje situation, lyckas hantera det som händer exakt så att jag ger ett svar till alla de ovanstående frågorna men har jag dem i bakhuvudet är chansen betydligt större.

För det ligger i mitt uppdrag. Det står i vårt styrdokument Lgr11s första del om skolans värdegrund och uppdrag om Förståelse och medmänsklighet. Bland annat kan man läsa

”Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse.”

Vidare står i avsnittet Skolans uppdrag att:

”Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället.” 

Vi som arbetar i skolan ska i samarbete med familjen fostra elever till demokratiska medborgare. Vi ska forma individer som kan leva i och utveckla vårt samhälle.

Så vad händer då när jag står där? Konflikten är ett faktum, jag vet mitt uppdrag och jag har på känn vilken förväntan eleverna har. De vill att jag ska fixa situationen och gärna på så vis att de själva är fria från skuld. Besvikelsen som uppstår när allas versioner är redovisade och jag riktar blicken mot eleverna och ställer frågan:

”Vad hade du kunnat göra annorlunda för att det här bråket inte skulle ha hänt?”

För det går inte att komma ifrån, den enda du med säkerhet kan ändra på är dig själv. Lägg din energi på vad som är möjligt, på det du kan påverka. Genom livet träffar man personer som inte fungerar som en själv, som inte tänker likadant, som man inte kommer överens med på en gång. Du måste hitta sätt att bemöta dem, hantera dem och få relationen att fungera.

Om ett par dagar släpper jag ifrån mig elever som har gått i vår skola i princip hela sitt liv. Från förskola till årskurs 5. Jag har haft förmånen att följa dem under årens lopp och jag är så stolt över dem. Stolt över den utveckling de har gjort. Stolt över hur de genom åren har tränat sig på att lyssna in, försöka förstå, se den andras sida av saken och ta ansvar för sina egna handlingar och relationerna till andra. När jag ser dem interagera känner jag mig trygg med att i dem finns skolans värdegrund förankrad. Det finns inget Pisa-test som kan mäta den utvecklingen, den får bara vi äran att ta del av, alla vi andra som tillsammans med dessa elever utgör vårt samhälle. Ett samhälle som har förmåga att förändra världen.

Caroline Olsson
legitimerad lärare
Parkskolan, Salem

caroline.olsson@pysslingen.se
Twitter: @scarolito

Advertisements

One thought on “”Om du inte går till jobbet varje dag för att du vill förändra världen, vad gör du då här?”

  1. Du är en fantastisk lärare Caroline. Eleverna kommer sakna dig och ditt tydliga ledarskap. De vet att lugn vinner över hets och framför allt hur man är en god kamrat.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s