Gröna böcker i ett möjlighetsnav

Jag har länge funderat vad jag vill ta chansen att skriva om, nu när just du sitter där och läser. Funderar en hel del kring vem du är, varför just du läser blogginlägg på Skola365. Tänkte mig på att våga gissa lite: du jobbar inom skolan eller med skolfrågor, du ser dig själv som engagerad, du kanske till och med upplever att du har möjlighet att påverka den svenska skolan, du har en känsla av att inte alla runt omkring dig har samma driv som du, samtidigt som du inser att om alla var lika engagerade och försökte driva på lika mycket som du skulle arbetssituationen bli omöjligt.Stämmer det? På ett ungefär i alla fall? Nu var det mig själv som jag beskrev, men du och jag är nog rätt lika 🙂

Jag jobbar som rektor på en gymnasieskola i Norrbotten sedan några år tillbaka. Jobbade som lärare mellan 1986 och 2005 och har därefter jobbat i rektorskorridoren. Jag tror inte att jag uppfinner hjulet, inte ens en enda gång. Det jag tänker skriva om kanske är något du redan gör eller har gjort i många år. Men oavsett det så är det bra, något som jag numera bygger delar av mitt ledarskap på.

För 3 år sedan gav jag min personal i uppdrag att på en post-it-lapp skriva ner det de var mest stolta över, då de såg tillbaka på det just avslutade läsåret. Insåg ganska snart att en post-it-lapp är väldigt liten… de fick maila mig istället.. vilka berättelser och reflektioner jag fick in, helt otroliga. Jag kände på en gång att det här var något viktigt, något att bygga vidare på. En av lärarna sade till och med att det var första gången som någon chef ville höra vad hon var bra på, inte bara vad hon skulle behöva bli bättre på. Skrämmande.

skola365 1Året efter köpte jag in lite finare skrivböcker, åter igen : vad är de mest stolt över, men lade till  ytterligare två frågor att reflektera kring, den egna målbilden inför nästa år samt vilken liten förändring de önskade genomföra i sitt eget arbete. Återigen, vilka lysande reflektioner och inspirerande texter. Fantastiskt bra att samtala om på medarbetarsamtal och vid återkopplingar efter lektionsbesök. Visst är inte alla mina lärare lysande skribenter och visst finns det några som bara tycker jag är jobbig. Och det kanske jag är, jobbig men envis 🙂

Nu är vi i slutet av juni 2016, sista dagen inför min egen semester och hälften av skrivböckerna har jag redan fått in, trots att de egentligen inte behöver lämna i skrivböckerna förrän i augusti. Årets reflektionsfrågor finns i detta dokument.Nästan sommar, juni 2016. Om du är nyfiken kan du ju öppna och läsa.

Jag tror på lärarnas och elevernas kraft att skapa framtid, men precis som vi gör med våra elever måste vi hjälpa lärarna att se hur bra de är.Vad är de stolta över. Vi måste visa vad vi gör bra, inte bara skapa handlingsplaner för att inte misslyckas. I dagens mediebrus hörs mest bara negativa skolnyheter. Lärare och rektorer flyr skolan, Fler sökande till Paradise Hotel än till Lärarutbildningarna, Pisa, pisa, pisa…  Därför tycker jag att mina gröna skrivböcker är viktiga, att mina lärare själva får reflektera kring sitt arbete och berätta hur bra de är och veta att jag ser det.

Sverige har en fantastisk skola och möjlighet att skapa en framtid som vi alla vill leva i. Men då måste skolan utvecklas i samma takt som samhället. Skolan får inte bli en negativt konserverade kraft utan vara ett möjlighetsnav i närhetslivet. I skolan finns elever, lärare och rektorer som vill och kan skapa framtiden.Det är bara så lätt att glömma bort det ibland. Nu tar jag semester, men tar hem de gröna böckerna för bättre sommarlektyr kan jag inte tänka mig.

Vill du läsa fler blogginlägg kan du hitta mig här rektorewa, det är jag. Jag är en mycket sporadisk bloggare som ständigt tror att snart, snart, har jag gjort det till en vana.

Ewa Olausson, rektor vid Björknäsgymnasiet i Boden.

ewa.olausson@edu.boden.se

 

 

 

 

 

Annonser

Kraften när vi delar tankarna i högläsning och egen läsning är magisk!

 

Ishavspirater

Om högläsning och självständig läsning. Våra guldstunder.

 

Kraften när vi delar tankarna i högläsning och egen läsning är magisk! Ja, det är verkligen så, ingen överdrift alls. Jag ska berätta om hur vi har arbetat med högläsning och egen läsning. Två dagliga aktiviteter som fått allt större plats – i tid och i våra hjärtan.

För ett par veckor sedan sa jag hejdå och tack till 3 fantastiska år med en klass, som varit med på en resa där vi lärare och elever tillsammans utvecklat strategier för en aktiv läsning och skrivning: från årskurs 1 till 3. En undervisning där vi har hittat alltfler redskap att dela med oss av de tankar vi får kring texten, både muntligt och skriftligt, tillsammans och enskilt. Vi har vuxit inuti.

Inlägget är också en hyllning till skoltwitter, till allt kollegialt lärande på min skola och i det utvidgade kollegiet. Tillsammans med all fin litteratur, en stöttande och uppmuntrande skolledning är det otroligt viktiga pusselbitar i utvecklingsarbetet – en förutsättning för att få idéer och våga prova.

Min och mina kollegors stora inspiratör i frågor som gäller undervisning i stort och speciellt allt kring läsning är Anne-Marie Körling. Anne-Marie är lärare, författare och Sveriges Läsambassadör.

Sedan ca tre år arbetar vi med strukturerad undervisning i läsförståelsestrategier på vår skola. Vi synliggör strategierna för eleverna genom Läsfixarna och har fått fin handledning av Marie Trapp och Marika Nylund Ek. En kollega och jag har fått en 2-dagarskurs i  ”Att lära barn att läsa på djupet” av Camilla Segertoft m fl på Centrum för Skolutveckling – Göteborgs Stad. Den kursen har vi också haft stor nytta av i textsamtal och läsning. Du ser en del spår av de erfarenheterna här nedan. Framför allt strategier för ”Att följa i huvudpersonernas fotspår.” Catharina Tjernberg har öppnat våra ögon för framgångsfaktorer i god läs- och skrivundervisning där vi är särskilt nyfikna på TCRWP – Teachers College Reading and Writing Project i NY.

I kollegiet har vi under detta läsår gemensamt läst Anne-Maries texter i bl a Läslyftet, sett hennes filmer på UR, samtalat om dem tillsammans i kollegiet och även fått ställa frågor direkt till Anne-Marie genom Skype. Så värdefullt och roligt!

Vi har testat flera av Anne-Maries språkberikande lektionsförslag hämtade från hennes innehållsrika blogg och sedan reflekterat tillsammans i vårt eget Läslyft på vår skola. Det har gett oss en otrolig kick att leka och utforska språket på ett nytt sätt i klassrummen, åk 1-5 – även en del i F-klass och på fritids.

Det har gett oss ett mera nyfiket, tillåtande och generöst förhållningssätt där elevernas egna tankar och delandet av tankar sätts i fokus. Egentligen är förändringen så stor att jag är rädd att jag inte kan förmedla den här. Det handlar om delaktighet och demokrati!

Vi knackar, smackar och spelar en liten teater! Vi skrattar, förvånas och blir alldeles upprörda tillsammans. Högläsning, ca 20 minuter varje dag.

Före högläsningen:

Eleverna kommer in, tar upp penna och loggbok. Alla är direkt igång med något av följande som jag har förberett på blädderblocket.

  • Skriv meningar om tre ord hämtade ur den kommande högläsningen. Efter ca 2-3 minuter delar vi meningarna med varandra, till kamraten bredvid, några läser högt för hela klassen. Någon skriver på datorn, andra med pennan.
  • Skriv frågor till rubriken! Vad undrar du? Läs frågorna för din kamrat som sitter bakom, framför eller bredvid. Jag brukar gå runt och snappa upp frågor, skriver dem på blädderblocket, läser dem sedan högt.
  • Skriv meningar till bilden som du snart kommer att möta i kapitlet. Jag ser… Jag undrar… Jag tror… Jag skriver börjorna bredvid bilden som jag har kopierat o förstorat ur boken eller projicerat på tavlan genom iPaden. Alla delar sina tankar med någon, vi lyfter några tillsammans.
  • Du kommer snart att möta denna mening: .”….. ” Vi läser meningen tillsammans, flera gånger, med olika intonation och röstlägen. Ibland reflekterar vi bara kring den, ställer frågor tillsammans. Ibland blir uppgiften att byta ut ord i meningen, leka med den.
  • Vi läser upp de nya meningarna för varandra. De bjuder ofta in till massor av skratt och förvånade miner! Så kul! Så kreativt!

Denna stund före högläsningen tar inte lång tid men den ger så mycket! Nu är alla mer nyfikna på texten som kommer.

Under högläsningen:

  • Vi ”hoppar in i boken”, förflyttar oss tidsmässigt snabbt från loggbok till högläsning. Eleverna är på bettet och vill snabbt komma igång! Eleverna sitter oftast på den stora mattan i en ring. Jag läser med min högläsningsröst. Ja, den känns mörkare. Jag har själv läst och förberett mig för texten. Med pennan i hand. Markerat förslag till lässtopp: frågor, meningar och korta dialoger att dramatisera tillsammans, gestaltningar, personbeskrivningar mm. Ofta är det sådana meningar jag lyft före läsningen. Det blir en aha-känsla att möta meningen igen, i sitt sammanhang.
  • Det är en avvägning, ett balanserande, att inte göra för många lässtopp, därför vill jag vara förberedd. Jag vill skapa plats för elevernas tankar och frågor. Samtidigt skapa plats för läsflow, utan avbrott. Ser jag att eleverna är ivriga, bär på tankar eller frågor om något speciellt i texten, får de snabbt reflektera med kompisen bredvid. Det ger energi åt högläsningen. Ofta är det frågor som: Vad tror du att ” …. ” kommer att göra? Varför då?, Känner du igen känslan? Har det hänt dig?
  • Det vi alltid gör är att då och då härma karaktärerna. Vi gör som de gör. Vi läser tillsammans meningen och suckar tungt, bankar med nävarna eller hukar oss darrande av rädsla i det trånga utrymmet under durken. Allt för att leva oss in i och kunna ”gå i karaktärernas fotspår”. Ibland spelar vi upp en kort dialog i texten, 2 och 2.
  •  Om det är en skönlitterär text fylld av faktaord, fortsätter jag att läsa och ritar samtidigt på tavlan. Det stödjer förståelsen, samtidigt som jag inte bryter läsflowet.

Efter högläsningen:

  • Beroende på hur mycket vi har bearbetat texten före eller under högläsningen skriver eller/och ritar eleverna efteråt i sina loggböcker. Det kan vara en tanke/förutsägelse kring hur det ska gå för huvudpersonen eller en bild av något som gestaltas i texten. Viktigt att det känns angeläget och meningsfullt. Inte som ett måste. Det ska ge energi, inte ta. Någon gång kan det vara just efter läsningen jag lägger fokus. Kanske som startpunkt för ett etiskt dilemma, en jämförelse kring hur barn levde förr och nu i ett Venn-diagram mm.

untitled

Den egna aktiva läsningen, som inte bara är tyst, ca 30 minuter varje dag.

  •  Jag läser ofta 90 sekunder ur några böcker, valda stycken. En aktivitet som också passar när som helst under dagen även ur faktaböcker.
  • Uppmuntrar att skriva en favoritmening eller frågor på texten i sin loggbok eller på stora blädderblock där vi har samlat klassens favoritmeningar samt vilken bok de kommer eller ifrån.
  • Tipsa och visa eleverna om att följa karaktärerna i sin bok. Fråga sig själv ”Hur mår huvudpersonerna i din bok? Hitta meningen, meningarna som visar den känslan. Skriv av den texten i din loggbok, skriv känslan bredvid. Jämför gärna karaktärer på detta vis. Inspiration – källa: ”Att lära barn att läsa på djupet”, se ovan.
  • Låta eleverna avsluta lässtunden med att läsa det senast lästa lilla stycket högt för läskompisen, samtala kort om det lästa. Om eleven har skrivit favoritmening eller fråga läses den upp också.
  • När eleverna väljer bok för den självständiga läsningen får de ofta läsa en liten bit högt för mig. Samtala om texten. Det blir en liten vägvisare för både eleven och mig om texten är lagom svår.

loggbok

Vilka positiva effekter ser jag?

  • Sammansvetsande! Inkluderande! Vi upplever känslor tillsammans. Delar tankar kring karaktärernas agerande och känslor, hur och varför. Det ger empati och nya perspektiv.
  • Frågor, öppna och utforskande frågor, får allt större utrymme. Vi, både elever och vi lärare, blir mer vana vid att ställa frågor och att förhålla oss till frågor. Att ta vara på olika frågor. Det smittar av sig på andra lektioner också.
  • Jag hör ofta hur elever gör kopplingar till olika böcker vi läst tillsammans. Tillsammans har vi över tiden fått gemensamma skatter att förhålla oss till. Kommer du ihåg? Det får mig att tänka på… Ja, vi kan relatera till olika huvudpersoner och händelser i olika böcker nu efter många gemensamma läsupplevelser.
  • Jag märker att de som hade svårt att hänga med i handlingen får draghjälp att förstå nu.
  • Erbjuder utmaningar för alla! Ser ofta hur de språkligt kreativa som redan läst massor och fått högläsning i hemmet får välbehövliga utmaningar, nya ingångar som gör att de piggnar till!
  • Våra nyanlända har deltagit, ibland tillsammans med studiehandledaren. Passar t ex bra att skriva lite mer kring en bild i boken. ”Jag ser… Jag undrar… Jag tror… ” Det har bjudit in till stora tankar med relativt få ord. Bra ingångar till att bygga språk.
  • Kämpande läsare får tänka på hög kognitiv nivå!
  • Tanken utvecklas genom reflektioner kring läsupplevelsen, muntligt och skriftligt.
  • Bilder får stort utrymme. Eleverna blir vana vid att ”läsa en bild”.
  • En undervisning där elever blir delaktiga. Deras tankar tas tillvara och delas i klassen.
  • Eleverna får lättare att uttrycka sina tankar i skrift. Ser en stor skillnad!

Källa för inspiration till lektionsförslagen här ovan är Anne-Marie Körlings blogg: www.korlingsord.se

Se även ett urval av Anne-Maries lektionsförslag som vi har provat  på vår skola:

ankikallman Pearltrees  ”Att arbeta språkberikande, A-M Körlings idéer.”

Med glada sommarhälsningar från Anki Källman, lärare i åk 1-3,

Gunnarsboskolan i Mullsjö.

Om du vill så ses vi på Twitter @ankikallman     Välkommen!

P.S Det finns så många härliga kollegor som jag samtalar med och får idéer av  dagligen på vår skola och på Twitter. Hej på er! Ni är fantastiska och så proffsiga! Ni ger mig massor  hela tiden. Hade velat skriva ett långt, långt inlägg om er alla – hur mycket ni betyder för mig och min undervisning. Det får bli en annan gång! Det finns på gång och väntar på lämplig publicering;)

 

 

Interplanetär sambedömning

badareplanet_0035Rymdteleskopet Kepler har förändrat vår världsbild. Vi vet numera att det vimlar av jordliknande planeter i universum . Enligt de observationer som gjorts av Kepler, har förmodligen 17% av rymdens stjärnor en jordliknande planet i omloppsbana runt sitt klot. Om vi begränsar oss till vår ”lilla” vintergata betyder det att det finns minst 17 miljarder planeter som liknar jorden. Därmed kan vi också sluta oss till att sannolikheten för liv på andra planeter än vår egen har höjts dramatiskt.

Eftersom planeter som hyser liv nu är en realitet hitom science fiction, bör vi också kunna betrakta dessa planeters invånare som våra medhjälpare på sikt. De kan utgöra lösningen på vår egen civilisations stora ödesfrågor. Nej, jag tänker inte i första hand på vårt klimat, utan på uppnåendet av en likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov.

I och med Skolverkets PM med Dnr 73-2012:1512, bör våra intraplanetariska förutsättningar för en absolut och in i döden och totalt genomsäker ultraoberoende rättning av de nationella proven anses uttömda. Vi riskerar därmed en situation där vår jordiska begåvningsreserv förskingras i hamburgerflippande och ruttjänster, medan dumdryga maffiakommun_0305men välbetalda så kallade nincompoops  ansvarar för globala klimatfrågor och annat som kan betraktas som civilisatoriskt helt avgörande. Detta leder givetvis utvecklingen åt fel håll. Dumdryghet tenderar redan i dagsläget att ansätta vår civilisation med svåra prövningar. En likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov har således avgörande betydelse, och dess lösning kan sökas i de nya rön som rymdteleskopet Kepler förmedlar hem till vår planet. I en interplanetarisk bedömningskontext blir resultat och utfall totalt oberoende av otillbörliga variabler.

Rymdteleskopet Kepler har nyligen upptäckt en jordliknande planet som cirklar runt stjärnan Tau Ceti. Den befinner sig 12 ljusår från jorden. Det kan låta närma, men stäckan är betydligt längre än något existerande chartermål. Om vi med ljusets hastighet överför våra nationella provresultat till Tau Ceti för provrättning och sambedömning, innebär resan fram och tillbaka för proven en tidsrymd om 24 år. Det kan låta som en besvärande tidsrymd för att erhålla feed-back. Man bör dock hålla i minnet att 24 år sammanfaller med vad Jan Björklund anser vara ett rimligt tidsspann för att åstadkomma positiva resultat i svenskt skolväsende. Tidspannet motsvarar också vad som förflutit sedan de beslut som Jan Björklund hävdar är orsaken till svenskt skolväsendes haveri, implementerades i svensk skola. En uppföljningscykel om 24 år för nationella prov förefaller därmed, om inte optimal, åtminstone kompatibelt med rådande förändringstakt.

Anser man, trots ovanstående, att omedelbar och oberoende feed-back är viktigt, bör man påskynda utvecklingen av tekniker för kvantmekanisk teleportering. Denna teknik bör vara fullt tillämpbar på nationella prov, eftersom provresultaten utgörs av information, snarare än materia. Tekniker för teleportering av information har utvecklats och förfinats sedan 1993. Fotoner av äldre datum, i form av kosmisk bakgrundsstrålning med våglängder närmare en millimeter, bör i sammanhanget kunna utgöra ett användbart och lätthanterligt material. Om ”äldre” fotoner kan träd o planet_0064”spinna” en långvågig representation av det nationella provet i exempelvis Svenska 1 för gymnasiet, kan detta omedelbart uppfattas av, och därmed överföras till våra vänner i motsvarande omständigheter vid stjärnan Tau Ceti. De kan bedöma och ”spinna” tillbaka ett resultat som är garanterat oberoende och in åt h-e rättssäkert. Med denna teknik överträffas även de tidsrymder som gällt för den amatörmässigt utförda provrättningen hos Skolinspektionen.

De invändningar som har rest mot ovanstående scenario har handlat om den interplanetära språkförbistring som skulle kunna sätta käppar i hjulet för skisserad utveckling. Den som reser sådana invändningar har inte hört talas om Google Translate.

Som av en händelse kan interplanetarisk sambedömning enligt ovanstående beställas genom undertecknad redan nu. Vi erbjuder en trygg helhetslösning där du lugnt kan sitta kvar i din fåtölj och lita på att våra tjänster gör jobbet. Priset är som hittat, eller strax under. Naturligtvis är tjänsten berättigad till RUT-bidrag. Välkomna.

Klas Lindelöf
https://samtider.wordpress.com/
Twitter: @Samtider

Delarna och helheten – om kollegialt lärande och undervisningsutveckling

Delarna är det som definierar helheten. Utan ett tydligt fokus på detaljerna kommer helheten inte att kunna utvecklas. Enligt mina, högst lekmannamässigt utförda beräkningar, genomförs ca 80 miljoner lektioner á 40 minuter årligen i Sverige. Det blir snabbt väldigt intressant att prata om hur stor del av dessa undervisningspass som ägnas åt lärande, och vad som skulle kunna förändras för att leda till ännu mer lärande. Jag vill i den här texten därför lyfta något som blivit tydligt för mig som lärare, och i min roll som utvecklingsledare har vikten av att arbeta med detaljer blivit allt väsentligare.

Jag heter Petter Enlund och är lärare för grundskolans senare del, legitimerad för att undervisa och sätta betyg i so-ämnena samt i engelska. Jag har genomgått Arete Meriterings stora meriteringsprogram och arbetar nu sedan två år tillbaka som projekt- och utvecklingsledare på Kunskapsskolan. Mycket mycket kort ägnar jag alltså den största delen av min arbetstid åt att utveckla och förvalta vår pedagogiska verksamhet. En fråga som jag ständigt söker svaret på är: hur kan jag bidra till att utveckla undervisningen, så att den tar ytterligare ett steg i att fylla varje elevs behov?

Det senaste året har jag haft förmånen att ha lett ett utvecklingsprojekt där jag tillsammans med lärarna och rektorerna på två av våra skolor har tittat noga på olika delar av undervisningen. Projektet gick ut på att lärarna bestämde fokus och tillfälle för observation, jag observerade undervisningen, därefter sökte vi tillsammans fram en metod för lärarna att pröva och ompröva, för att slutligen redovisa metoden för kollegorna. Mycket kortfattat kan nämnas att vi utgick från frågan: Vad är det som händer när det som händer händer? Hans-Åke Scherp har formulerat den, och den ringar i all sin enkelhet in det som jag tror är vad vi bör lägga krutet på när det gäller undervisningsutveckling. Vad är det som händer när eleverna tappar intresset eller hittar intresset? Vad är det som händer när eleverna inte förstår, eller förstår målet? Scherp menar vidare att utan reflektion ingen förståelse, och utan förståelse inget lärande. Reflektionen är i det perspektivet central för all utveckling och lärande.

Varje ämneslag på skolorna började med att bestämma sig för ett utvecklingsområde som lärarna i just det ämneslaget ville arbeta vidare med. De samtalade och sökte sig på så vis framåt för att identifiera elevbehov. Det kunde till exempel handla om ledarskapet i undervisningen, uppstart och avslut av ett pass och att aktivera alla elever. Lärarna konstruerade ett schema för mig som jag under en heldag följde. På så vis fick jag möjlighet att observera samtliga lärares undervisning och jag kunde skapa mig en bild av vad ämneslaget gemensamt kunde arbeta vidare med. I slutet av dagen sammanställde jag återkopplingen till ämneslaget och vi samtalade utifrån det för att söka en metod att pröva.

Så vad var det som hände när det som hände hände? Jag såg många likheter mellan lärarnas undervisningspass, men också många olikheter. Metoderna lärarna arbetade med kunde handla om allt från rutiner kring uppstart av ett pass till olika metoder för att ställa frågor, till hur man mer effektivt kan röra sig i rummet eller hur man i ämnet kan synliggöra målen genom lärandematriser. I slutet av arbetet presenterade så ämneslagen de olika metoderna för varandra i kollegiet. En tillställning som blev väldigt lärorik, rolig och givande på många sätt.

Jag har fått möjligheten att ta del av en mängd fantastiskt fin undervisning. Spännande, intresseväckande upplägg, utmanande frågor och höga förväntningar på varje elev. Det blev tydligt att lärarna bara genom att få syn på det som de gjorde som var gemensamt samt det som skiljde deras undervisning åt, hittade delar de ville arbeta vidare med.

I utvärderingarna säger 85% av lärarna att de tycker återkopplingen efter observationen var till nytta i deras vardagliga arbete och 88% att de har fått möjlighet att reflektera över sin egen undervisning, alltså att de lärt sig nya saker om sin egen undervisning bara genom att tillsammans med kollegor tala om den utifrån strukturerade former. Självklart finns det delar i arbetet som skulle kunna förbättras, till exempel mer tid för enskild återkoppling, mer utförligt skrivna kommentarer från mig och en tydligare arbetsgång över året. Något som jag tar med mig in i arbetet för nästa läsår. Dock anger så många som 94% av lärarna att metoden de prövat har varit användbar i deras undervisning. Det här är siffror som jag tycker beskriver vad som händer när professionella personer med stor kunskap om sin undervisning, sitt ämne och sina elever får möjlighet att fokuserat arbeta tillsammans i kollegiet.

Och så var det det där med detaljerna. Genom att förändra mindre delar i en praktik har jag fått ta del av stora förändringar i det som händer i lärares undervisning. Observationer kan vara ett sätt att få syn på sin egen undervisning. Och bara för att vara tydlig, en detalj behöver inte nödvändigtvis vara lätt att förändra, bara för att det är en detalj. Det är heller inte nödvändigtvis så att detaljen är dålig från början, bara att den går att utveckla.

Avslutningsvis, står det klart för mig hur viktigt och effektfullt det är att stötta och ge lärare tid att utveckla sin undervisning i kollegiala former. Roligt, hoppingivande och värt att tänka på i tider då det finns en stark tro på att systemförändringar är det enda som kan rädda den svenska skolan.

Petter Enlund
Projekt- och  utvecklingsledare Kunskapsskolan

Twitter: @petterenlund

Viktig pedagogisk info

Detta blogginlägg blir ett inlägg jag redan lagt ut på Facebook, men som kanske även kan komma till nytta för alla som läser dessa inlägg. Jag fick en uppmaning från en rektor om jag inte kunde göra en blankett där man kunde samla den viktigaste informationen kring de elever som viss personal på skolan kände sig mest osäkra på att arbeta med, och som även kunde vara hjälpsam då det kom in vikarier i verksamheten. Det skulle helst inte vara mer information än vad som rymdes på en A4-sida. Jag satte mig då och skrev ner de punkter jag oftast upplever som viktigast att känna till och ha strategier för. Min utgångspunkt är som alltid elever med NPF (ADHD, Autism), men jag tänker att denna blankett kan vara användbar för vilka elever som helst. Handledningen till blanketten kommer först och därefter kommer den dubbelsidiga A4-blanketten. Använd den gärna om ni vill och vill ni läsa mer eller kontakta mig så finns jag på ulrika@aspeflo.sewww.aspeflo.se

Handledning till blanketten

Kring vissa elever kan det vara extra betydelsefullt att veta vad som är viktigt och hur man bäst möter eleven pedagogiskt i skolan/på fritids. Det kan handla om att man som pedagog eller vikarie behöver veta hur man bäst bemöter, förbereder, informerar och kommunicerar med eleven eller förebygger och hanterar svåra situationer som kan uppstå i verksamheten. Att ha en samsyn i arbetslaget och att vara noggrann med detaljer och rutiner hör till framgångsfaktorerna när det gäller att få till en fungerande skolvardag för elever och pedagoger.

De vuxna som x lättast pratar med och har störst förtroende för är:
Det är viktigt att veta vem eller vilka av de vuxna på skolan som eleven känner störst förtroende för och har bäst kontakt med så att man kan få mer info via dem, eller ta hjälp av dem om det uppstår svåra situationer.

De elever x lättast och helst umgås med är:
Det är också viktigt att veta vilka andra elever som eleven känner sig mest trygg med eller har lättast för att leka med, både när det gäller upplägg av lektionsinnehåll och rast/fritids. Vissa elever kan ha en lugnande effekt, skapa motivation eller vara ett stöd i olika situationer. Andra kan av olika anledningar vara betydligt svårare för eleven att umgås med.

X intressen och största styrkor är:
Känner man till elevens styrkor och intressen är det lättare att bygga upp lektioner som blir motiverande och meningsfulla och det kan även vara en ingång att etablera kontakt och bygga upp en relation via. Vid svåra situationer kan just intressen vara det man kan avleda och lugna situationen med.

Vi gör såhär…
Pedagogik är ett ”görande”, dvs. det handlar om vad och hur vi gör saker med eleverna. Elever är olika och har olika behov av stöd, men vissa saker kan generellt vara bra att tänka på och göra. Att ha en samsyn kring varför, vad, när, var, vem och hur underlättar arbetet i skolan/på fritids.

  • för att x ska veta vad som ska hända under dagen:

På vilket sätt förbereder och informerar vi eleven om vad som ska hända under dagen? Har eleven ett dagsschema som hen förstår? Är det skrivet, med bildstöd, står det på tavlan, finns det på bänken, är det bärbart? Hur använder de vuxna eller eleven själv schemat – stryker efter hand, plockar ner bilder successivt? När får eleven information – på morgonen, inför varje nytt moment, i slutet av dagen inför nästa dag? Vem informerar eleven? Är eleven självständig i att ha koll på vad som ska hända eller tar eleven stöd av att se vad klasskamraterna gör eller behöver någon vuxen finnas med och påminna eller verbalt informera eleven?

  • vid förändringar:

Då plötsliga förändringar brukar kunna vara svåra att hantera är det bra att försöka förebygga oro genom att förbereda och förklara vad som ska hända och varför det blev en ändring. Att använda papper och penna och rita eller beskriva förändringen kan vara ett bra sätt. Att skriva in eller visa på schemat ett annat. Att försöka hålla överenskommelser och rutiner vid exempelvis tider för hämtning och lämning eller när man byter aktivitet/personal är önskvärt.
Det är även viktigt att förstå att förändringar av vilken storleksgrad som helst kan orsaka stress och oro och att det i dessa tillfällen är viktigt att bemöta eleven med en så lugn framtoning som möjligt – prata med låg och lugn röst, använd inte en massa talat språk i onödan utan guida eleven igenom förändringen på ett så lugnt sätt som möjligt. Enas om vad som ska göras för att hjälpa eleven hantera förändringar.

  • vid avslut och uppstart av olika aktiviteter:

Ofta kan övergångar mellan olika aktiviteter vara de mest kritiska lägena där det gäller att ha bra strategier och även förmåga att avgöra och anpassa kravnivå för stunden. En del elever har svårt att komma igång och starta och kan dessutom ha svårt för att be om hjälp eller bli frustrerade av att behöva vänta eller få frågan om de behöver hjälp. Då kan det vara bra att man bara finns till hands direkt i starten av aktiviteten, och utan att kommentera det, bara hjälper eleven att fokusera eller starta igång. Det brukar vara bra att fokusera på materialet istället för på eleven då man hjälper och att sätta eller ställa sig bredvid och inte söka ögonkontakt kan också kännas mer behagligt för eleven.

Förbered eleven på avslut lagom lång tid före övergången. Man kan göra det genom att säga att ”Nu är det 5 minuter tills vi ska lägga undan/avsluta det vi håller på med”… ”Nu är det 2 minuter kvar …” Tidshjälpmedel som Timetimer, Timstock eller Timglas kan också vara hjälpsamt (men ibland upplevas stressande). Ibland kan man försöka överlappa aktiviteter, dvs. ta fram det man ska påbörja och visa det innan man avslutat det andra. Det kan vara enklare att avsluta om det andra har påbörjats och fångat intresset hos eleven. Då kan man mer obemärkt avsluta det eleven höll på med.

Om eleven verkar stressad/frustrerad eller orolig vid övergångarna är det viktigt att inte förvärra situationen genom att komma med utökade krav. Ett exempel: Om eleven håller på och leker med Lego och ytterst motvilligt vill avsluta detta för att gå till matsalen för att äta, är det kanske inte läge att påstridigt få eleven att städa upp Legot, när väl eleven rest sig och börjat gå mot dörren. Det blir en extra övergång som förmodligen ökar elevens frustration och gör det svårare att gå iväg och äta.

Försök använda naturliga avslut eller skapa sådana övergångar som har naturliga avslut. ”När sidan är gjord, när låten tar slut, när vi ätit upp bananen… då ska vi…”
Vilka olika strategier kan användas för just denna elev?

  • för att förebygga att x blir frustrerad/arg/ledsen:

Det är viktigt att man gör en kartläggning tillsammans med eleven och dess vårdnadshavare kring vad som kan göra att eleven blir frustrerad/arg/ledsen. Alla elever och alla människor blir frustrerade/arga/ledsna utifrån anledningar som är allmänmänskliga – när man inte förstår, inte vill, inte kan/klarar av, inte mår bra, inte gör sig förstådd/kan förklara vad man känner eller vill, när man blir kränkt/retad/missförstådd eller missförstår.

Det är dock olika saker som triggar olika människor/elever olika mycket och det är detta som är viktigt att ta reda på. Ett bra material för att kartlägga detta kan vara ”En 5:a kan få mig att tappa kontrollen” (www.pedagogisktperspektiv.se) Vet man om vad som riskerar att trigga igång starka känslor hos eleven är det enklare att försöka förebygga, undvika eller förbereda eleven på det som ska hända. Att använda ”Sociala berättelser” (När tålamods-burken rinner över, G. Lundkvist) för att beskriva, förklara och ge eleven förslag på bra strategier i svåra situationer kan vara bra, eller att använda materialet ”Smarta tankar om starka känslor” (Gothia Fortbildning).
Vad har kommit fram som kan upplevas ”triggande” för eleven och vad ska göras för att förebygga svåra situationer?

  • då x är frustrerad/arg/ledsen:

Även om man försöker förebygga att eleven blir frustrerad/arg/ledsen så kan det ju ändå inträffa. Då är det viktigt att ha en samsyn kring hur man bäst bemöter eleven i denna stund och hur man agerar för att återfå en lugn lärmiljö för alla inblandade i situationen. Att vara lågaffektiv innebär att man som vuxen agerar på ett lugnt sätt, behåller en lugn och lågmäld röst och gör allt för att lugna ner situationen i stunden. Att höja rösten, ropa på eleven från avstånd, ta tag i eleven och använda starka ”NEJ” är INTE lågaffektivt och brukar oftast göra situationen svårare att hantera för alla. Det är bättre att sakta gå nära eleven, sätta sig ner, undvika alltför mycket ögonkontakt och visa att man finns där för att stötta eleven.

Att avleda med någonting som kan få eleven att komma ur det låsta känsloläget är oftast den allra bästa strategin. Det kan vara att man försöker gå ut om man är inne då det sker, att man hämtar någonting som man vet har en lugnande/starkt motiverande effekt på eleven och att man ser till att vara med eleven tills allt har lugnat ner sig. I detta läge är det ju även helt avgörande att det finns fler vuxna som kan ta hand om eventuella övriga inblandade.

Det är oftast mycket svårt att samtala om det som skett medan eleven fortfarande är upprörd så det bästa är att låta situationen bli lugn, fortsätta med det planerade om möjligt, och efterarbeta situationen vid ett senare, lugnare tillfälle. Det är viktigt att man vid detta tillfälle inte är ute efter att skuldbelägga eller tillrättavisa eleven utan samtalar på ett sätt som ger eleven möjlighet att känna sig stöttad och som gör att eleven kan få strategier som fungerar bättre i liknande situationer. Även här kan materialen jag tidigare nämnt vara till stor nytta. Läs även gärna ”Beteendeproblem i skolan”, (Bo Hejlskov Elvén).
Vilken handlingsplan har ni kommit fram till för denna typ av situation?

  • då vi behöver lugna/avleda x:

Vad är det för någonting som har en lugnande effekt på eleven? Vilka saker/aktiviteter är lugnande och motiverande nog att kunna använda i lägen då man behöver avleda elevens tankar/känslor? Hur ska de vuxna förhålla sig/bemöta eleven?

  • vid hämtning/lämning:

Hämtning och lämning kan vara påfrestande situationer för såväl elev som för vårdnadshavare. Det kan finnas behov av att förmedla information och det kan även finnas mycket känslor inblandade i situationen. Det handlar även om rutiner och tidpunkter. Om eleven är känslig för förändringar kan det vara extra viktigt att man tillsammans med vårdnadshavare kommer fram till en fungerande rutin som är möjlig att hålla i så stor utsträckning som möjligt.

Om det finns behov av att överföra information mellan de vuxna bör man hitta andra sätt och tider att göra det på så att man inte pratar över huvudet på eleven. Kan man hitta passande tid för att prata på telefon eller komma överens om att ha mail-konversation eller möten vid bestämda tillfällen kan det kännas som en bra rutin för båda parter. Vilka rutiner har ni kommit fram till som de bästa för såväl elev, som för de vuxna?

  • i matsituationen:

Matsituationen kan av flera anledningar vara en svår situation för eleven. Det är en miljö som ofta är rörig och fylld av ljudintryck. Att äta innebär också syn-, smak-, lukt- och konsistensintryck och användande av motorik och koordination. Man förväntas dessutom ofta kunna ha en social kommunikation och kunna förhålla sig till olika sociala regler, kunna vänta, turas om och hantera tid.

Vissa elever har extra svårt att under dessa omständigheter få i sig tillräckligt med mat, vilket gör att energinivån kan riskera att bli extra låg under dagen. För dessa eleven kan man behöva tänka till och anpassa matsituationen så att eleven får i sig mer näring under dagen. Kan eleven äta vid en tidpunkt då det är som lugnast? Finns det en särskilt bra placering i matsalen? Behöver eleven få specialkost? Äta i lugn och ro någon annanstans? Ha en vuxen bredvid sig? Ha annan mat med sig hemifrån? Vilka strategier har eleven behov av?

  • på idrotten:

Idrotten kan vara ett komplext ämne för vissa elever. Det innefattar ofta flera moment såsom ombyte, duschning, fysisk aktivitet inomhus eller utomhus. Många gånger finns det en upplevelse av prestation och laginsats med i bilden. En del elever kan vara väldigt känsliga för att ta av och på sig kläder tillsammans med andra, andra kan ha svårt för duschen, ha svårt att förlora eller tycka att de motoriska momenten är svåra. Här kan det behövas en kartläggning tillsammans med eleven för att ringa in vilka delmoment inom idrottsämnet som är svåra respektive möjliga att hitta ingångar till.

Kan eleven duscha hemma istället för på skolan? Går det att byta om i eget rum? Behöver man vara ombytt? Vilken typ av rörelse är positiv och motiverande för eleven? Kan man undvika tävling och prestation i så hög utsträckning som möjligt? Går det att lägga upp en mer teoretisk/praktisk idrott med fokus på livskunskap – rörelse-hälsa-kost-stresshantering-kunskap om krissituationer-natur och friluftsliv? Behöver eleven extra vuxenstöd under lektionerna eller behöver eleven ett individuellt upplägg/mindre grupp?
Vilken kartläggning är gjord och vilket fokus har hittats kring ämnet idrott för eleven?

  • på slöjden:

Slöjd är ett kreativt ämne där man ska kombinera en mängd olika färdigheter, tekniker och förmågor i en miljö som ganska ofta är full av sinnesintryck. Då man både ska planera och utföra moment som innefattar olika tekniker och verktyg/redskap kommer såväl motoriken och förmågan till planering, organisation och föreställningsförmåga att prövas. Många gånger uppstår dessutom situationer där elever behöver vänta på att få hjälp och guidning att fortsätta arbetet.

Här blir det viktigt att dels fundera kring miljön och dess intryck, men även betydelsen av tydliga instruktioner, möjlighet till begränsade val, mallar för planering och dokumentation.  Vilken kartläggning är gjord kring förmågor, färdigheter och intresseingångar?
Vilken typ av stöd behöver eleven i detta ämne?

  • på musiken:

Musikämnet är även det ett ämne som innefattar motorisk färdighet att hantera olika instrument och att klara av en miljö som ofta blir fylld av framför allt ljudintryck. Även här kan förmågan till turtagning, att kunna vänta och att följa instruktioner vara viktigt att titta lite extra på.
Vilken kartläggning är gjord kring förmågor, färdigheter och intresseingångar?
Vilken typ av stöd behöver eleven i detta ämne?

  • på bilden:

Bilden är ett ämne som även det innefattar förmågan att planera, hantera olika tekniker, material och verktyg. Även här kan föreställningsförmåga, förmåga att vänta och följa instruktioner vara viktiga att titta på. Här blir det också viktigt att fundera kring miljön och dess intryck, men även betydelsen av tydliga instruktioner, möjlighet till begränsade val, mallar för planering och dokumentation.
Vilken kartläggning är gjord kring förmågor, färdigheter och intresseingångar?
Vilken typ av stöd behöver eleven i detta ämne?

  • övriga lektioner i klassrummet:

Finns det fungerande rutiner som är viktiga att känna till och hålla sig till i klassrummet? Start och avslut av dagen, start och avslut på lektioner? Vilka regler finns? Särskilda relationer i gruppen att känna till? Signaler/rutiner för att påkalla uppmärksamhet eller skapa arbetsro? Behov av stöd?

  • övriga aktiviteter utanför klassrummet:

Arbetar eleven/klassen på andra platser än i klassrummet? Vad gäller där? Rutiner/regler? Behov av stöd?

  • på raster och på fritids:

Raster och fritids är ofta friare i sin utformning, vilket både skapar möjligheter och svårigheter för eleverna. Det ställer högre krav på den sociala förmågan, den motoriska förmågan, föreställningsförmågan, förmågan att kommunicera och att hantera olika konfliktsituationer. Vilka rutiner/regler gäller här? Hur förbereder man eleven på lekar och andra sociala situationer? Hur får eleven hjälp att planera sin tid och välja aktivitet? Vilket stöd behövs för att förebygga och hantera konfliktsituationer och få till ett fungerande samspel och en meningsfull och hanterbar fritid/rast?

  • utflykter/schemabrytande aktiviteter:

För vissa elever kan utflykter och andra schemabrytande aktiviteter som innebär att man plötsligt gör någonting annat än det man brukar, vara svåra att hantera. Information och förberedelse är ofta helt avgörande för att det ska fungera bra. Informationen kan ofta behöva vara mer detaljerad än vad man kan tro är nödvändig och det är viktigt att informationen når både eleven själv och dess vårdnadshavare. Ofta tjänar man på att ha en ”Plan B”, dvs. att ha en plan för vad man gör om det skulle visa sig bli för komplex situation. Vem gör vad med eleven då? Att ha med sig tydlig information om vad som ska hända och gärna också ha med sig saker/tankar kring vad som kan avleda eller lugna eleven i sådana lägen är bra. Att veta vem kan ska kontakta likaså.

/Ulrika Aspeflo

Dokument i wordformat att fylla i krig elev

I huvudet på en student

För tre år sedan började jag på gymnasiet i Stockholm. Det har varit tre år fyllda med inlämningsuppgifter, prov, stressande deadlines och långa sena nätter med mycket kaffe. Det har varit timslånga stunder i biblioteket och sistaminutenplugg på pendeltåget. För två veckor sedan tryckte jag ned studentmössan på huvudet och lämnade gymnasietiden bakom mig. Med mig från min gymnasietid tar jag med mig förmågan att värdera mina källor, att roten ur -1 är i och att styrmedel i den globala politiken är mer än bara skatter och subventioner. Viktiga lärdomar, absolut. Men studierna har inte varit det enda.

När jag gick i grundskolan kände jag lite hopp inför framtiden. Jag trodde inte att jag skulle kunna göra skillnad – som ung och tjej erfor jag att jag inte blev tagen på allvar. När jag av en slump blev indragen i elevrörelsen på gymnasiet fann jag bot för den ångest jag så länge känt över att inte uppleva mig som tillräcklig. Plötsligt öppnades en ny värld framför mina fötter – en värld där jag faktiskt kunde se förändring ske, och där jag lagt grunden för just den.

Under mina tre gymnasieår har skolans elever varit den mest bidragande faktorn till varför jag ser tillbaka på min gymnasietid med ett leende. Under höstterminen i ettan började jag engagera mig i demokratiska utskottet, ett utskott under elevkåren. Utskottet planerade en feministisk filmfestival och började gräva i frågan om skolan kunde dela ut överbliven mat till de som satt på gatan och tiggde. Senare blev jag sekreterare för elevkåren, och då var jag med och arrangerade allt från utfrågningar av politiker till skattjakter på skolan. Idag är jag ordförande för Stockholms Elevkårer, en samlingsorganisation för elevkårer i Stockholms län som gemensamt brinner för att skapa en mer givande skoltid för dess elever. Elevkårerna inspirerar mig dagligen till att tänka om och tänka nytt. De är innovativa, roliga och drivna.

Det är lätt att glömma bort att många elever spenderar mer tid i skolan än hemma med familjen. På så sätt är skolornas elevkårer fantastiska plattformar genom att fånga upp unga, och lära dem om ledarskap, grupparbeten och projektledning. Elevkåren är mer än bara något fint att ha på CV:t – det är en källa för livslång kunskap. Genom att använda skolan som en arena för möten som kanske aldrig annars hade skett ges möjligheter för förståelse, insikter och gemenskap. Genom utskott och kommittéer drivs allt från påverkansarbete till social verksamhet och tanken är att det ska finnas något som attraherar alla. När skoldagen tar slut så finns föreningarna kvar i klassrummen och har möten om allt från hur en löser en rubix kub till hur en påverkar EU:s politik. I slutet av dagen blir skolan mer än bara lektioner, prov och inlämningar – för i korridorerna ryms ett helt liv.

Det är också lätt att glömma bort vilken guldgruva just elevengagemanget kan vara. Ju fler medlemmar elevkårerna har, desto fler elever på skolan kan de nå. Svenska skolan har många utmaningar framför sig, och ska vi göra förändringar som är hållbara över tid så är elevernas röst ovärderlig. På så sätt kan en bra relation till elevkårerna vara värdefull – i allt från att få input på hur en skolmatsal kan göras om till hur de nya ettorna kan välkomnas på bästa sätt. Att jag fick vara med och utveckla min skola var något som stärkte min relation till mina lärare och annan skolpersonal. Vi såg det som vår gemensamma arbetsplats, där vi tillsammans förbättrade arbetsmiljön och skolresultaten. Vi hade olika synvinklar på hur problem kunde lösas, vilket ledde arbetet framåt utan att någon instans behövde känna sig utelämnad eller förbisedd. Jag tror att det var precis lika givande för mig, som det var för dem.

För att vår skola ska bli världens bästa behövs alla aktörer inom den. Som en avslutande uppmaning till rektorer, lärare och andra anställda inom skolväsendet, så vill jag uppmuntra till att bjuda in elevkårerna till möten eller liknande samtal. Ta vara på elevens röst! Jag är övertygad om att den kan göra stor skillnad.

Amalia Berglöf,
Ordförande Stockholms Elevkårer
@amaliaberglof på Twitter

Om lata elever

Innan jag kommer in på huvudtexten vill jag förtydliga några saker: jag har precis gjort mitt första år som lärare. Min erfarenhet av hur den svenska skolan fungerar är alltså inte fullständig. Vidare tänker jag inte försöka dra några resonemang som är allmängiltiga för densamma. Det här inlägget kommer enbart vara en kort fallstudie över de elever jag undervisat under året som gått. Och som jag redan konstaterat på Twitter – förvänta er inget briljant. Varmt välkomna med ert ris och era rosor i kommentatorsfältet!

En stor del av den skoldebatt som jag deltagit i eller tagit del av – framförallt i lärarkollegiet, men också på Twitter – har utgångspunkt i elevernas misslyckanden inom olika områden. Deras PISA-resultat försämras, de använder sina mobiltelefoner alltför mycket, de är stökiga och högljudda och de går omkring och slarvar och latar sig. Visserligen stämmer det i sak att PISA-resultaten försämras. Visserligen stämmer det också in på flera elever att de använder sina mobiltelefoner alldeles för mycket och att de ibland slarvar eller latar sig. Men det är givetvis inte hela sanningen.

I ett försvar av eleverna skulle jag, på ett trött manér, kunna hänvisa till Sokrates tirad om att hans dagars ungdom älskade lyx och gläfsade i sig efterrätter. Anledningen till att detta ”citat” dras upp är att visa på den historiska kontinutet det är att gnälla på ungdomen. Ni som inte varit lata, och i stället gjort lite research, är dock redan medvetna om att detta citat aldrig kunnat verifieras och att det alltså är mycket otroligt att Sokrates yttrat sig så. Det närmaste vi kommer är att Sokrates (citerad av Platon i Staten) tycker att de yngre, bland annat, ska sörja för omvårdnaden av sina föräldrar och iaktta vissa regler om sitt uppträdande. Jag vill i stället nyansera bilden av lata elever.

Är mina elever lata, slarviga och alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Är det i sin tur orsaken till sjunkande skolresultat? Och är det i så fall elevernas fel? Jag går igenom punkt för punkt.

Är de lata och slarviga? Definitivt inte. De är stressade ifall de känner att de inte är tillräckligt förberedda inför ett prov. Det är inte ovanligt att de skickar sms eller mailar mig sent på såväl vardags- som helgkvällar och frågar om läxor och prov och praktikaliteter. Det är inte heller ovanligt att de berättar att de varit tvungna att försaka sina fritidsaktiviteter eftersom de haft så många läxor och prov att plugga till. Mina elevers ambitionsnivå och deras förmåga att jobba hårt är alltså i grunden mycket hög.

Är de alltför fästa vid sina mobiltelefoner? Definitivt. Det skickas sms, det skickas meddelanden på Snapchat, det tas bilder, det tittas på Youtube. Och så vidare, och så vidare. Eleverna är ofta mer oroliga för hur de ska kunna ladda sin mobiltelefon än vad de kommer att få för betyg i samhällskunskap eller svenska. Det här påverkar såklart det skolarbetet som utförs på plats negativt. Det sista eleverna gör innan de går och lägger sig och det första de gör när de vaknar är att kolla mobiltelefonen. De låser upp sina smarta telefoner i snitt över hundra gånger per dag. Telefonen används på bussen, på rasten, mellan lektioner, under lektioner och så vidare.

Känns det här bekant? Det gör det sannolikt för de flesta som läser den här texten, eftersom vi i det här fallet är väldigt lika eleverna. Undertecknad är definitivt det. Den lärare som varit med om en personalkonferens helt utan att någon av kollegorna använder sin mobiltelefon till annat än arbete kan förslagsvis kasta första stenen. En fråga som återkommer till mig när detta diskuteras är: inom vilka andra grupper av människor skylls försämrade prestationer på användningen av mobiltelefoner? Och varför kommer mobilfrågan upp i princip bara när det är gruppen ‘elever i en skola’ det handlar om? Frågorna är inte retoriska – jag undrar verkligen.

Vems fel är det att skolresultaten sjunker? Om det är något jag lärt mig under mitt första år som lärare är det att om jag är missnöjd med något i klassrummet ska jag i första hand titta mig i spegeln. Det är väldigt lätt att skylla på eleverna, men betydligt svårare att vara självkritisk. Baserat på vad jag upplevt – och jag vet att det inte är likadant överallt – är eleverna tillräckligt motiverade för att lyckas bra. Skolans roll blir då att lyckas kanalisera denna motivation. Det är nämligen här jag tycker att det finns brister. Jag har inte kommit så långt att jag har några förslag på lösningar, men jag tycker mig kunna inringa åtminstone två problem:

1) Eleverna använder för mycket skoltid åt att socialisera och umgås med varandra och gör hellre skolarbetet på fritiden.
2) Eleverna upplever att de i första hand går i skolan för att få betyg – inte för att inhämta bildning och kunskap.

På punkt (1) anser jag att det möjligen är läxorna och proven som är boven. I Finland har man i princip inga läxor och deras skolresultat är alldeles utmärkta. Kanske är det så att läx- och provkulturen gör att eleverna ställer in sig på att mycket av skolarbetet ska göras hemma? Och att skolan mer är till för att de ska gå dit för att veta vilka läxor de ska göra och vilka prov de ska plugga till? Än en gång är det här frågor jag genuint funderar över – jag har inga svar. Det är dock frustrerande att på samma gång se elevernas stress såväl som deras oförmåga att ibland inte utnyttja tiden i den fysiska skolan tillräckligt mycket.

Punkt (2) är också en väldigt komplex fråga. Jag känner själv att jag bidrar mycket till att döda lusten till lärande bland eleverna. Ofta är det första jag gör i varje moment att gå igenom vilka kunskapskrav vi ska jobba med – inte vad vi faktiskt ska lära oss. Eleverna är också stressade över själva betygssystemets utformning. De vet att de helt enkelt inte får misslyckas i något område om de vill nå ett visst betyg.

Slutligen tänker jag inte låtsas som att det inte finns problem vad det gäller ordning i klassrummet eller det faktum att det finns elever i den svenska skolan som är lata. Men min erfarenhet hittills är att det i det här fallet inte sitter i elevernas motivation. De vill. Problemen verkar i stället i flera fall ligga på en organisatorisk nivå. Systemen med läxor, prov och betygshets gör att elevernas möjligheter hämmas. Min huvudfundering är alltså: hur kan vi kanalisera och ta vara på elevernas motivation så att det leder till en hög nivå av kunskapsinhämtande och bildning?

Jag vill även passa på att tacka alla er lärare jag följer på sociala medier för den kunskap och de synpunkter ni delar med er av. Jag ser fram emot framtida diskussioner både i kommentatorsfälten här och på Twitter!

Se till att ha en riktigt trevlig midsommar och en skön semester!

/Fredrik
Twitter: fredrikbylund
Youtube: Fredrik Bylund

Scrum – perfekt för nutidens och framtidens skola

Jag tänkte här bara kort berätta om hur jag i vårt ”arbetslag” lär oss i vardagen och varför det är ett så bra arbetssätt. Det blir ännu bättre när jag översätter det till skolans värld.

Scrum-Plan-Do-Check-Act-Diagram

Låt mig berätta lite kort bara, men först ett citat från verkligheten:

Team work starts in their lessons with an introduction about confidence and an activity in which students talk about their personal capabilities and soft skills like punctuality, leadership capabilities, planning skills etc. After that, they form groups of four, set up to have additional capabilities.In this way, individual strengths in a team make individual weaknesses less relevant. Subsequently, they work in groups on the assignments of the context-rich chemistry module from a detailed sprint schedule.

Man jobbar i mindre ”team” där man varje morgon har ett kort möte framför aktivitetstavlan (scrum-board) om vad varje person gjorde igår, vilka hinder (eller idéer) som finns för att nå mål och sedan kort vad man ska göra under dagen. Alla berättar för varandra kort i tur och ordning.

DudeSolutions

(The Curiosity of Transformation Blog)

Från början togs Scrum fram för att effektivisera utveckling av mjukvara. Det var ibland svårt för utvecklare att komma framåt och därför behövde man jobba i ”team” för att hjälpa och stötta. Det fanns även ett skydd utifrån för utvecklare att man skulle jobba i ”sprintar” ifred från chefer eller kundens nya krav eller vad det nu kunde vara.

Varje team har en Scrum -master och en ”Product owner”. Man får uppdrag  av produktägaren och sedan uppskattar man ihop hur lång tid det ska ta och sedan delar man in arbetsuppgifter i mindre delar och följer sedan progress.

På aktivitetstavlan sätter man upp arbetsuppgifter med t ex små lappar och sedan gör varje team-medlem t ex en symbol med magnetband som man sätter fast lappar med på tavlan (kanske fem st ”ongoing tasks” är lagom). Med fördel kan man jobba ihop med uppgifterna och även vara med och granska varandras arbete, komma med kommentarer, ändringar, beröm etc.

Varje större sjok av arbetsuppgifter (”sprint”) börjar med ett reflektionsmöte där man diskuterar och listar saker som fungerar (som är bra) och saker som fungerar mindre bra (som kan förbättras) och sedan tar man fram lösningar och går igenom vad som ska prioriteras. Alla är med i detta arbete och har en röst.  Här är en elevs tankar:

‘Everybody is contributing in our group. We have committed ourselves to do the work and we all are living up to it. We do our own tasks, and also work together. We do not study alone, if one of us does not understand, we explain to each other instead of asking the teacher. The information we have found we share with our group.’

From a Scrum perspective this might be trivial, but from a traditional educational perspective (focusing on the individual cognitive training) this is very special.

Det kanske är svårt att greppa vad det handlar om men det finns gott om beskrivningar på nätet – det är mycket lätt att lära sig och det skapar ett helt nytt fokuserat och reflekterande arbetssätt där inkludering är viktigt, där samarbete och kommunikation belönas:

Scrum is an empirical process that values transparency, inspection, adaptability as well as consistent reflection and flexibility in planning and execution (Schwaber & Sutherland, 2009)

Jag listar här mina tankar kring fördelar med arbetssättet jämfört med en traditionellt utbildningssätt:

  • Ökar engagemang hos elever (medbestämmande)
  • Minskar lärares arbetsuppgifter (stress över att inte hinna med)
  • Minskar stress hos elever genom att de hela tiden har individanpassade arbetsuppgifter
  • Ökar motivation att söka hjälp hos andra (och hjälpa andra)
  • Mer tydliga mål och ”endstate”
  • Lättare att bedöma vilka som behöver extra stöd och vilka som behöver jobba med varandra

Jag har sett många liknande utvecklingsmetoder och det viktigaste kanske är att börja med någon – det finns fördelar och nackdelar med alla och efterhand kan man i dessa agila metoder utveckla sin egen verksamhet i metodiken att passa just den egna verksamheten – det handlar om lärande och lära hela tiden.

Kontakta gärna mig via www.schoolboost.nu om du är intresserad av att veta mer.

Ha en underbar sommar!

Christer Hellberg, christer.hellberg@gmail.com

Medeltidsprojekt

Jag har arbetat på Internationella Engelska skolan i Falun de två senaste åren. Sista projektet innan sommarlovet var att arbeta med medeltiden i min årskurs 4. Jag tog fram den arbetsplan jag gjorde då jag hade min VFU för mycket länge sedan på Högalidskolan i Stockholm.

Jag älskar att arbeta i temaform och ämnet SO är mycket tacksamt eftersom man enkelt kan inkludera en mängd olika ämnen. I medeltidstemat fick jag in historia, svenska, IT-kunskap, drama och bild men även musik kom in på ett litet hörn.

Eleverna delades ganska raskt in i fyra grupper – adel, präster, borgare och bönder. Det blev två grupper till varje stånd eftersom klassen bestod av 31 elever och grupperna inte fick bli för stora. Så vi hade en grupp som hette Adel 1 och en som hette Adel 2 o.s.v.

Eleverna arbetade i sina grupper. De fick läsa de sidor som handlade om just deras stånd och tillsammans försökte de att göra en sammanfattning. Detta var svårt för fyrorna. Många visste inte riktig vad en sammanfattning är så det fick vi gå igenom.

Näst steg var att göra frågor och tillverka en Kahoot – något som är mycket uppskattat bland eleverna. Då kom nästa utmaning – att göra frågor med olika svarsalternativ men det gick det med.

Nu skulle eleverna göra en presentation om sin karaktär. Varje grupp kunde välja mellan olika karaktärer som kunde tillhöra just deras stånd. Bönderna kunde exempelvis ha en piga, en dräng, en bondhustru eller en fri bonde. De fick rita sin karaktär och sedan skriva kort om hur hen bodde, hur familjen såg ut, vilken sysselsättning hen hade etc.

Karaktären skulle sedan skriva exempelvis ett brev där det skulle framgå datum (någon gång under medeltiden), plats och vad som kunde tänkas finnas i detta brev som ”skrevs av en piga”. Karaktärens liv skulle återspeglas i brevet. Här gällde det att eleverna tänkte till och att språket passade till ett medeltida brev. Vi gick igenom gammelsvenska uttryck och stavning.

Efter att eleverna hade läst, skrivit och arbetat med datorerna så blev det dags att göra ett besök i bildsalen. Där fick eleverna tillverka ”pergament” genom att måla ritpapper med starkt tevatten och skrynkla ihop papperet och hänga det på tork. När pergamenten var torra fick jag stryka alla papper en och en med styrkjärn för att få dem så platta som möjligt – det tog sin lilla tid vill jag lova. Nästa dag gick vi ut på skolgården och jag stod på knä och brände deras pergament i hörnen eller gjorde brännhål. Nu började papperen se riktigt äkta ut. Eleverna njöt av att ha lektioner på olika ställen i skolan och att vara både ute och inne. Många elever stod och satt lite utspridda på skolgården och skrev på sina brända pergament. Det blev dagboksanteckningar, brev, skattkartor eller testamenten.June 2016 026  June 2016 024

Slutligen var det dramatiseringen. Det roligaste av allt. Jag har mängder av historiska kläder som jag och min mamma har sytt och samlat på oss genom åren och dessa kom nu till användning. En del elever hade egna kläder men de flesta fick låna. Grupperna skulle fortsätta att ha sina karaktärer sedan tidigare men nu skulle de ingå i ett drama. Uppvisningen fick högst ta 5-10 minuter – det var det enda jag sa åt grupperna sedan fick de fria händer. Grupperna övade och de flesta kom på idéer direkt medan några fastnade eller fick lite problem men till slut fick alla ihop riktigt bra spel. På en dubbellektion hade alla grupper uppspelning för varandra och det var så lyckat. Vilka fantastiska förmågor det finns bland barnen! Här visades deras kunskaper upp om medeltiden på ett annorlunda sätt. I deras repliker fanns allt det som var speciellt för just deras karaktär och deras stånd. I prästgruppen fick de begrava en nunna som dött i pesten, i bondgruppen var man orolig för att fogden skulle komma och begära in tionden. I en adelsgrupp bråkade två kungar om makten och i en borgargrupp seglade en tysk köpman över till Stockholm för att köpa ett ovanligt smidesföremål.

Veckan därefter hade skolan något som heter Spring Exhibition när alla föräldrar, syskon och släktingar bjuds in till ett öppet hus och elevernas alster visas upp i korridorer och klassrum. Min klass satte upp sina sammanfattningar, karaktärsbeskrivningar och pergament. Barnen gick klädda i sina medeltida kläder och medeltida musik kunde höras i bakgrunden. Några grupper valde att visa upp sitt drama för allmänheten men en del vågade inte riktigt – det var frivilligt.

Summa sumarum så kan jag säga att det var många intensiva lektioner under några vårveckor som blev fyllda med glädje, fantasi och hårt arbete. Jag vet att mina elever kommer att ha med sig dessa veckor i sina hjärtan och de kan en hel del om medeltiden. Min nästa utmaning är nu att försöka göra liknande projekt i mina andra ämnen – engelska och SVA.

Ha en skön sommar!
/Anna Walsh

Arbetsplan del 1
Arbetsplan del 2
Medeltidsprov

Lärarlaget sett från utsidan

Högstadium. Ny skola. Som förälder är jag lite nervös, det var inte allt som fungerade i förra skolan och man blir osäker på det nya. Kommer lärarna i den nya skolan att förstå de behov mitt barn har?

På den nya skolan är lärarna organiserade i arbetslag som tar ett brett och gemensamt ansvar för lärandet i en grupp klasser av olika åldrar. Ett möte med lärarna och jag blir omedelbart trygg. De snappar snabbt upp min oro och vi funderar tillsammans på ett par minuter ut hur vi ska samverka tillsammans.

Högstadietiden blir en succé, med bra resultat, god sammanhållning i klassen, och en lagom sporrande lärkultur i klassen hos både killar och tjejer. Även om inte alla lärare är tipp-topp på allt så är lägstanivån väldigt hög, och de samverkar framförallt med varandra på ett väldigt gott sätt.

Högstadium. Ny skola. Som förälder är jag lite nervös, det var inte allt som fungerade i förra skolan och man blir osäker på det nya. Kommer lärarna i den nya skolan att förstå de behov mitt barn har?

På den nya skolan är lärarna organiserade i arbetslag som ska ta ett brett och gemensamt ansvar för lärandet i en grupp klasser av olika åldrar. Det fungerar inte alls. Man kan inte få till ett möte med laget. ”Ditt barn får mentorn ta hand om!” sägs det. Mentorn är trevlig och lovar att föra vidare allt det vi pratar om till hela arbetslaget. Men det görs inte på ett verksamt sätt. Lärarna har helt olika idéer om hur det ska fungera, både när det gäller mitt barn och när det gäller klassen som helhet. De verkar inte kunna ha en konsekvent hållning om vad som gäller i klassrummet.

Lektionerna är oroliga. Övergrepp begås av elever mot elever. Varken lärare eller elever mår bra. När föräldrarna reagerar och samlar sig för att agera som en enad samtalspartner reagerar lärarnas chef med rädsla och vill stoppa oss från att ha en gemensam epostlista. Till slut får jag och mitt barns andra förälder till samtalet med hela arbetslaget. Alla är OERHÖRT trevliga. Nickar. Men man upplever inte att de är där.

Jag arbetar med arbetslag. Utifrån min professionella erfarenhet kan jag ofta på ett par minuter skilja samkörda team från team med dysfunktioner. I det första arbetslaget gick det inte att förutse vem som skulle ta ordet härnäst. Alla lyssnade på alla. Alla bidrog. Det rådde en lösningsfokuserad stämning och folk var inte rädda att kasta fram hypoteser och förslag. I det andra arbetslaget kände man trögheten. Att det fanns en massa trötthet och besvikelse.

I det första fanns tid till att lösa problem vid roten och det gjorde att det blev en massa tid över. I det andra släckte man bränder.

I det första hade arbetslaget fått komma över sina olikheter och alla visste vad de andra kunde ge. I det andra kändes det som om man var tusen mil från varandra i hjärtat.

Det är frestande att låta sin föräldrabesvikelse spilla över på lärarlaget. Men det är sällan på golvet som problemet finns. För att hitta rotorsakerna behöver man ofta lyfta blicken. De bägge arbetslagen hade, föga förvånande, olika chefer. Den ena var inriktad på att ge tydliga mål och skapa förutsättningar för goda relationer pa alla ledder. Den andra chefens inriktning kunde jag aldrig riktigt förstå.

Man kan lätt känna sig misslyckas när man känner att man hamnar i dysfunktionella arbetslag. Dysfunktionen i samarbetet spiller liksom över på individerna. Trots att det sällan är individerna som är upphovet till situationen. Det krävs ett fungerande ledarskap för att få till ett fungerande arbetslag. Det krävs chefer som förstår hur man bygger dem. Det handlar om att man prioriterar rätt saker: tydlighet, ömsesidigt förtroende, arbetsro. Saker som initialt kan kännas dyra men som är oändligt mycket billigare än kostnaden för smärtan.

Jag önskar så att alla lärare får arbeta i goda arbetslag, och att alla förstår att det inte är dem själva det är fel på när samarbetet inte fungerar. Sedan önskar jag att alla som känner att samarbetet inte fungerar kan hitta fram till varandra och förvandla sitt lag inifrån.

Det finns få saker som är så givande som att få arbeta tätt ihop med andra människor i ett fungerande lag. Jag önskar alla att få känna av det. I ett sådant sammanhang kan professionalismen få komma till sin rätt, och man blir sedd för det man är och det man kan.